Älska Kina, hata partiet

Det pågår en Kinadebatt i bloggosfären. Det är en debatt som lätt blir polariserad, särskilt när starka viljor och bestämda uppfattningar möts.

När ena sidan hävdar att att Beijings Tibetpolitik, som undergräver tibetanernas rätt till tibetansk kultur, handlar om att göra dem "konkurrenskraftiga i det moderna Kina" och den andra jämför Kina med Nazityskland, blir det svårt att föra en sansad diskussion. Därtill kommer de storögda västerlänningar som bara ser gott i Kina, i stort och smått. Den som anser att den vanlige kinesen inte vill ha våra "västerländska" fri- och rättigheter utan är nöjda ändå. Dessutom, anses det, har Kina inte den dumma tidsomställningen till och från normaltid (Kina har faktiskt trots landets storlek en enda tidszon), vilket inte minst är fördelaktigt för alla som ska ta nattbussar just när tidsomställningen sker i länder som Sverige...

Jag anser inte att det är rätt att kalla Kina för en fascistisk stat. Av flera skäl. Dels förutsätter fascism ledarprincipen (den om den starke, upplyste ledaren), dels eftersom epitetet inte alls behövs för att vi ska förstå att det kinesiska politiska systemet inte är gott. Onekligen finns fascistiska drag i Kina vad beträffar regimens skapande av en stark nationell identitet, massmobiliseringar och militarisering. Men den reglerade korporativa ekonomin är också svår att se i Kina, som snarast kan beskrivas som en kapitalistisk diktatur med nationalistiska strömningar, kort och gott. Kinavännen Hemulen har rätt i att vi slänger oss med begrepp som "nazism", "fascism" och "rasism" mot personer och partier vi inte gillar - vilket nästan alltid är stora överdrifter. Sverigedemokraterna är inte ett fascistiskt parti, exempelvis. Vi behöver heller inte det epitetet för att förstå att partiets politik är människofientlig på många plan.

Polariseringen är lite tråkig, även om den kan resultera i intressanta debatter. Jag funderar över varför saker och ting måste vara antingen eller. Är det inte möjligt att älska mycket av den kinesiska kulturen - maten, människorna, språket - och samtidigt hata det styrande Kommunistpartiet för dess kränkningar av mänskliga rättigheter? Är det inte möjligt att anse att Tibet bör förbli en del av Kina och samtidigt anse att tibetanerna bör få rätt till sin egen kultur? Att älska Kina men hata partiet borde vara möjligt.

Älskade Kina, hatade kommunistparti.

Den moderata statsfeminismen

Fredrik Reinfeldt kan tänka sig sänkta arbetsgivaravgifter för jämställda företag. Det är alltså könet som är det viktiga för regeringen, inte människors kompetens. Hur ett sådant förslag ska kunna förenas med diskrimineringslagstiftningen återstår att se. Att den politiska makten i praktiken sanktionerar könsdiskriminering är förstås besvärande. Att de borgerliga partierna under Reinfeldts statsministerskap har gått och blivit vänsterfeministiska är bedrövligt.

Den som är motståndare till allt från genuscertifierade dagis till krav på jämställdhetsplaner på landets arbetsplatser har inte haft mycket att glädjas åt under Alliansens fyra år vid makten. Nu ska eländet alltså fortsätta.

Jag tvivlar inte en sekund på att det hade blivit ännu värre om de rödgröna vunnit valet. Men faktum kvarstår: genustramset fortsätter. Statsfeminismen företräds numera av de borgerliga. Det är alliansfärgade morötter i stället för rödgrön piska, men det handlar likt förbannat om politisk styrning. Ack, ja...

Ett spirande hopp

Det rör på sig i narkotikafrågan. För första gången på mycket länge, kanske någonsin, ser vi ett sakligt debattklimat i en fråga som varit så kontroversiell och infekterad att få har vågat ta i den.

På Newsmill levererar Carl Johan Rehbinder en skarp attack mot den skräckpropaganda som genomsyrat svensk narkotikapolitisk debatt i årtionden. I Studio Ett i Sveriges Radio krossar Magnus Linton (författare till bland annat Cocaina) folkhälsominister Maria Larsson (KD) i diskussionen om legalisering av cannabis. Linton var även inbjuden till SVT:s Agenda härom kvällen och var tydlig i sitt ställningstagande även där.

Jag känner ett spirande hopp. Inte för att jag tror att Sverige kommer att avkriminalisera eller legalisera någon narkotikaklassad drog de kommande åren utan för att debatten möjliggör en sådan utveckling i framtiden. Oavsett hur väljarna i Kalifornien röstar har frågan fått en annan dignitet nu. Debatten kommer att fortsätta. Ju fler som vågar ansluta och säga det uppenbara - att nolltoleranspolitiken har misslyckats och att Sverige bör välja en skadereduceringslinje - desto snabbare kan politiken förändras i grunden.

Författare, journalister, forskare, politiker och initierade debattörer tillåts debattera frågan, sakligt och fint, i svensk TV och radio (och på nätet är aktivismen stor). Detta var inte möjligt på samma sätt för bara fem sex år sedan. Få vågade ta debatten när media bjöd in. Dels för att den ansågs för kontroversiell, särskilt för förtroendevalda politiker som tog skydd så fort ordet "knark" nämndes, dels för att debatterna ofta var osakliga och fula. Det kunde egentligen bara gå illa, särskilt om programmet inte var direktsänt utan klipptes ihop i efterhand.

Men att debatten tillåts är väl ingen garanti för framgång? Visserligen inte. Men med personer som Maria Larsson, Johan Pehrson och Beatrice Ask i andra ringhörnan är det en ganska lätt match. Det som överraskar lite är att dessa tre personer alla tycks vara så otroligt dåligt pålästa. Det är som om de använder sig av material från ANT-undervisningen på högstadiet. Maria Larssons främsta argument mot en legalisering av cannabis är fortfarande att drogen lagras i kroppen längre än alkohol. Det är nästan lite tragikomiskt att se.

Hela den svenska narkotikapolitiken bygger på den så kallade gateway-hypotesen, det vill säga idén om att lättare droger fungerar som inkörsport till tyngre droger. Detta upprepas som ett mantra tills det blir sant i folks medvetande. Ur detta perspektiv anses det logiskt att ha en lika stenhård policy mot cannabis som mot metamfetamin. Det hypotesen inte tar hänsyn till är att en kriminalisering skapar en illegal marknad där den som säljer cannabis ofta också har tillgång till annan narkotika. Märk väl att idén om "inkörsporten" är en hypotes, inte en sanning.

Sedan 1960-talet har Sverige använt sig av informationsansatsen i det preventiva arbetet. Tanken har varit att om bara information om narkotikans skadeverkningar finns tillgänglig, kommer ungdomar att avstå från att testa. Skräckexempel har varit ett vida använt knep för att helt enkelt skrämma till avhållsamhet - det fungerar ungefär lika dåligt på drogområdet som det gör beträffande sex. Utvärderingar och empirisk forskning har visat att effekterna av drogundervisningen är riktigt usla. Metaanalyser av effektforskningen på området har visat att den genomsnittliga effekten av drogundervisningen nått upp till 0,15 - en tumregel är att 0,20 betraktas som en liten effekt.

Svensk narkotikapolitik bygger inte på empirisk forskning om hur man bäst motverkar missbruk. Den bygger inte på en princip om att minska lidandet för människor som missbrukar. Den bygger kort och gott på dogmatism och känslor. Det är en politik som för länge sedan har nått vägs ände och som i dag enbart handlar om politisk prestige och att stå stilla med foten i kärret. Politiker som Maria Larsson uppvisar en fullkomlig oförmåga att ta in nya perspektiv och infallsvinklar. Genom att inte förhålla sig till verkligheten, genom att endast använda sig av gamla uttjänta argument, blir nolltoleranslinjens beskrivningar inte relevanta för människor. Detta kommer på sikt att bli den svenska narkotikapolitikens fall.

Ohly ut ur Afghanistan

Lars Ohly och Vänsterpartiet hoppar av samtalen om den svenska truppen i Afghanistan. Det var då för väl. Reinfeldt och Sahlin har inte bett Ohly att fara och flyga, men i praktiken har Vänsterpartiet inte fått gehör för sin utrikespolitiska hållning. Vilket är en lättnad.

"Fler soldater är inte lösningen på säkerhetsläget i landet", säger Ohly. Vi ska dock komma ihåg att the så kallade "the surge" i Irak, som innebar 20 000 fler soldater som främst bidrog till säkerheten i Bagdad, förbättrade säkerhetsläget. Afghanistan har varit ett nedprioriterat krig på grund av de enorma problem USA stötte på i Irak. Nu finns ett ökat fokus på Afghanistan. Precis som i Irak uppstår situationen att oavsett vad man tycker om själva krigsinsatsen, är det allra sämsta alternativet att bara lämna landet till vargarna. Många civila institutioner - som skolor men också människors egna hem - skyddas enbart av utländska truppers närvaro för närvarande. Problemet är förstås att det afghanska styret är genomkorrumperat, vilket inte bådar för någon blomstrande politisk utveckling i landet framöver. Detta är dock afghanernas egen huvudvärk.

Ohlys uttåg ur Afghanistansamtalen betyder att ett vänsterextremt parti inte får gehör i en viktig utrikespolitisk fråga. Det betyder också att det rödgröna samarbetet i praktiken är dött, vilket i sin tur innebär att Vänsterpartiets chanser att påverka politiskt de kommande fyra åren är minimala. Ta en gravöl med Jimmie Åkesson, Lars.

Ett annorlunda inlägg i narkotikadebatten...

"Här knarkar komikern", utropar Aftonbladet. Ja, se så han knarkar. Jag vill se detta hända. Framför Maria Larsson i SVT.

Vintertankar

Mörkret sänker sig över Sverige. Sommaren är sedan länge ett minne blott, hösten håller på att ta slut. I morgon går vi även officiellt över till vintertid, även om de flesta av oss redan har klätt om till kargare väder och börjat förbereda oss mentalt för den jobbigaste tiden på året: vinterhelvetet.

Jag har inte gillat vintern sedan jag var kanske 15 år eller så. Förmodligen är det ännu längre sedan, men när man bor i Norrland skapas troligen något slags resignerad acceptans för vädrets makter och man ger upp tanken på att aktivt tycka illa om något man ändå inte har den ringaste förmåga att påverka. Vintern bara är. Har man tur dyker det upp en och annan vacker vinterdag som lämpar sig för hurtiga promenader eller bredsladdar med bilen.

I Stockholm är vintern inte fullt lika lång, kall och oändlig som i de norrländska tallskogarna. Men förra året var det inte så underbart här heller. Stadens promenadgator hade förvandlats till smala korridorer. Gamla människor med rullatorer stod och spann i snön som 16-åringen som övningskör för första gången. Det var kallt, det var snö och det var förbannelse. Våren kunde inte komma nog fort.

Nu är jag ändå van vid det här klimatet. Tänk dig den som inte är det. Min flickvän kommer till Sverige mitt under isande december. Svensk mat eller evigt mörker verkar inte oroa. Nej, det enda orosmolnet är det där med kylan. I södra Kina är det trots allt sällan kallare än 10 plusgrader under vintern. Gräset är grönt och med en tunn jacka klarar man sig bra i t-shirt. Det är en liten välkommen paus från den tryckande fuktiga värmen under vår, sommar och höst. Frågan är hur man förbereder någon som bara har sett snö på TV för en klassisk svensk vinter. Genom att prata hoppfullt om våren? Det är bara att hoppas att det blir en något humanare vinter än förra gången... Man kan ju skrämma folk till livet för mindre.

Det här kan vi klara oss utan.

Sverige mot världen

För runt fem år sedan stod Frihetsfrontens Henrik Alexandersson och den dåvarande socialdemokratiska regeringens egen "droggeneral" Björn Fries och debatterade narkotikapolitik i svensk TV. Det var frihetslinje mot förbudslinje (även om Fries ska ha cred för att han till skillnad från många andra inte gick till personangrepp).

I dag är Björn Fries av en annan åsikt. Han vill inte avkriminalisera, säger han, men Fries försvarar definitivt inte den svenska nolltoleranspolitiken som han en gång gjorde. Han är dock fortfarande socialdemokrat. Det Fries vill se är mindre av kriminalpolitik, mer av socialpolitik genom riktade insatser till missbrukare som behöver dem mest. Alliansen verkar oförmögen att kunna tänka om. Frågan är hur många Björn Fries har bakom sig på den rödgröna sidan.

Exemplet Portugal tigs ihjäl i vårt land, det tycks till och med tämligen okänt bland alkohol- och drogforskare i Sverige. Portugal avkriminaliserade alla droger 2001 och resultaten går att läsa om här. De positiva erfarenheterna av den liberala portugisiska drogpolitiken är givetvis en nagel i ögat på alla förbudsivrare. Sverige visar heer inte särskilt bra resultat när det gäller dödlighet bland tunga missbrukare, som är högre än i Nederländerna och Portugal. Därför försöker Maria Larsson (KD) hellre appellera till känslor genom att prata om hur farligt cannabis är för barn och unga (som om någon vill föreslå att barn ska få röka hasch) och Johan Pehrson (FP) babblar om "hashromantik" (sic) så fort någon kritiserar den svenska drogpolitiken. Det är både infantilt och fånigt.

I EU pågår emellertid en liberaliseringstrend. Och i FN föreslås i en rapport skadereducering i stället för repressiva åtgärder, bland annat genom substitutionsbehandlingar, avkriminalisering av innehav och bruk samt ökad tillgänglighet för mediciner. Klassisk skademinimeringspolitik, således. Det är mycket hoppingivande och det kan komma att förändra utgångspunkterna för svensk narkotikapolitisk debatt framöver.

Förslagen i FN gör det nämligen allt svårare att hävda att avkriminalisering är förslag som endast framförs av haschtomtar och marginaliserade drogliberaler. Sverige står tvärtom allt mer ensamt i sin nolltoleranslinje. Då är det inte så konstigt att allt personer som Maria Larsson och Johan Pehrson kan göra är att försvara politiken för dess egen skull. Några andra argument finns inte längre. Nu handlar det enbart och allena om politisk prestige.

Ett eget val

Mer än hälften av de tillfrågade kvinnorna i en ny undersökning kan tänka sig att bli hemmafruar. Yngre kvinnor är mest positiva.

I media utmålas detta som en nya "hemmafrutrend", kanske inspirerad av alla program om Hollywoodfruar på TV. Det låter som en överdrift. Förhoppningsvis har det heller inget med usla TV-program att göra utan snarare med ett val från hjärtat: att tillbringa mer tid med sina barn när tillfälle ges.

Det är inte upp till mig att värdera vilka val som är bäst. Jag tycker bara att det är skönt att det finns personer även i det statsfeministiska Sverige som skiter i jämställdhetsbonusar, målet med "det jämställda samhället" och patriarkatgnat. Människor som bara säger: nej, vi bestämmer faktiskt själva. Fan, vad ni är bra.

För första gången är jag lite rädd

Jag är oftast en person som inte hetsar upp mig. När folk skriker sig hesa över det ena eller det andra tänker jag oftast att i grunden blir det nog inte så stor skillnad. Det ordnar sig. Oftast gör det också det. Oftast var de där stora orden just bara ord. Livet rullar på. Men något håller på att hända i Europa och Sverige som gör mig illa till mods. På riktigt.

Det handlar dels om teledatalagringen. Svenska politiker vill genomdriva ett förslag om lagring av alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS och e-postmeddelanden. Staten ska alltså ha tillgång till information, under minst ett halvår, som berättar vem du har haft kontakt med, när du har haft det och var du befann dig. Detta läggs alltså till redan existerande FRA-lag. Därtill vill politiker veta vad vi söker efter på Internet. De tider då vi elektroniskt kunde känna att vi kan kommunicera privat är snart borta.

Tekniken finns som möjliggör allt detta. Nu vill politikerna ha makten över den. Problemet är att vi förleds att tro att det sker i ett gott syfte, nämligen att bekämpa grov brottslighet i samhället. Redan innan teledatalagringen blivit verklighet ser vi emellertid en ändamålsglidning. Nu vill politikerna även att brott som endast ger böter ska omfattas av datalagringsdirektivet. Redan innan direktivet har implementerats flyttas positionerna. Det är lite fräckt och faktiskt också lite vågat. Men sannolikt kalkylerar politikerna med att den stora massan, inklusive medierna, inte kommer att bry sig. Mycket tyder på att de kalkylerat rätt.

Det handlar dels om yttrandefriheten. Sverige har fantastiska grundlagar för yttrande- och tryckfrihet som ger oss möjligheter att uttrycka politiskt inkorrekta åsikter i både tal och skrift och att fritt få sprida denna information. Denna frihet har redan inskränkts i ett steg när hets mot folkgrupp förbjöd så kallad missaktning mot folkgrupp med anspelning på hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning och så vidare. Vi ser en ökad vilja att censurera misshagligt material på Internet. Nu kommer nästa slag.

Den så kallade Yttrandefrihetskommittén har kommit med ett delbetänkande i vilket föreslås tre olika modeller för hur den svenska yttrandefrihetsgrundlagen kan komma att se ut i framtiden.

Ansvarsmodellen bygger på att yttranden har ansvariga utgivare (så som sker i tidningar, radio och TV i dag). Det skulle således omöjliggöra anonymitet på exempelvis en blogg.
Verksamhetsmodellen bygger på att vissa "särskilt viktiga" medier, läs massmedieföretag, ska ges ett särskilt grundlagsskydd. Övriga, som vi bloggare, skulle tvingas agera enligt ansvarsmodellen med en tydligt utsatt ansvarig utgivare för det publicerade innehållet.
Ändamålsmodellen handlar i korthet om att värna de yttranden som är särskilt viktiga för fri informationsspridning och opinionsbildning i samhället. Således kan en del sorters yttranden (rimligen sådana som flertalet ogillar) undantas.

Före detta JK Göran Lambertz utmålar betänkandet som ett sätt att stärka yttrandefriheten i digitala medier. Vad det i praktiken innebär, om något av dessa förslag blir verklighet, är emellertid en grundläggande inskränkning av yttrandefriheten i Sverige. Den sistnämnda modellen anses vara i bäst överensstämmelse med EU-rätten. Samma EU där diskussionen om registrering av bloggar har lyfts.

För första gången är jag lite orolig. Jag känner ett allt mer växande obehag inför den utveckling vi nu ser inom så grundläggande områden i en demokratisk rättsstat som rättssäkerheten, yttrandefriheten och den personliga integriteten. I dessa tre fundament vilar själva grunden i demokratin. Det som har gjort oss lite bättre än många andra länder. Det som har gjort att jag trots mina invändningar mot väldigt mycket i Sverige - vänsterfeminismens intåg i vår sängkammare, statens enorma makt över vår privatekonomi, paternalismen gällande våra livsvanor - ändå tycker att det är ett generellt sett väldigt bra land att bo i. Jag behöver inte vara rädd för att polisen dyker upp och griper mig när jag har skrivit en bloggpost om hur dålig regeringen är. Inte heller censureras det jag skriver. Jag behöver inte känna någon oro för att kastas i fängelse utan att få veta varför. Jag har fri- och rättigheter som människor är beredda att dö för i många andra länder.

Men när svenska politiker är beredda att kasta våra underbara fri- och rättigheter överbord - dels för att blidka EU, dels för att bekämpa brottslighet - befinner vi oss på ett mycket oroväckande sluttande plan. Det som oroar mig allra mest är att så få bryr sig. Att svenska journalister inte skriver så att fingrarna glöder om det här. Det finns inga gränser för vad stora svenska medier skulle kunna göra av dessa frågor om de bara ville. Att starta okontroversiella och fullständigt meningslösa "Vi gillar olika"-kampanjer går för sig, men att engagera sina tittare/läsare/lyssnare i frågor som rör själva fundamenten i den svenska demokratin...? Då håller medierna tyst. Och det gör mig uppriktigt oroad. Inser de inte vad som håller på att hända i våra västerländska demokratier? Bryr de sig inte? Eller tycker de tvärtom att det är rätt?

Jag gissar på mittenalternativet och det är värre än de andra två. Det är precis som när en stor orätt begås mot en människa och alla ser på men håller tyst. Tystnaden är värst. Allt detta kan komma att göra att jag känner mig nödgad att engagera mig partipolitiskt igen. Att bara blogga räcker inte längre.

Minister Larssons prestige

Det är få politikområden som använder sig av en sådan tröttsam argumentåtervinning som den narkotikapolitiska i Sverige. Barn- och äldreminister Maria Larsson har inget nytt att tillföra men känner sig ändå manad att skriva en debattartikel (eller få den skriven åt sig) till den svenska nolltoleranspolitikens försvar.

Argumenten för den restriktiva narkotikapolitiken blir allt mer ihåliga. När Maria Larsson, som är regeringens röst i narkotikapolitiska frågor, argumenterar mot avkriminaliseringar och legaliseringar i andra länder gör hon det främst med argumentet att sådana åtgärder skulle innebära ett "allvarligt bakslag för den globala narkotikapolitiken". När hon argumenterar mot avkriminaliseringar i Sverige gör hon det med argumentet att sådana åtgärder skulle "göra svensk narkotikapolitik en björntjänst". Larsson försvarar politiken för politikens egen skull.

Ingenstans får vi veta varför. Ingenstans syns människorna i ministerns argumentation. Det är en byråkrats ryggmärgsreflex vi ser. Hon upprepar det vi fick lära oss om narkotika på högstadiet. Den stirriga övertygelsen om cannabis som "inkörsport" fortsätter att frodas. Att hon hänvisar till personer som arbetar inom missbruksvården gör inte saken bättre. Jag vet själv att det finns personer som missbrukar cannabis, jag träffar dem i arbetet. Men missbruk, eller addiction som är en mer rättvisande term, handlar inte om valet av drog. Det är möjligt att missbruka sex, alkohol, shopping, träning, mat, allt!

I någon mån genomgår vi alla tider av addiction i våra liv - med vitt skilda konsekvenser. Det kulturella sammanhanget spelar en mycket stor roll för hur vi ser på vad som är missbruk och inte. Många dricker på tok för mycket men klarar ändå att fungera någorlunda i tillvaron. Personer som röker en eller annan joint klassas emellertid som narkomaner och blir fall för missbruksvården och i värsta fall polisen. Att cannabis skulle vara något särskilt farligt som leder till fördärvet saknar stöd i internationell forskning. Det ministern säger stämmer helt enkelt inte.

Alliansen ska alltså fortsätta på den inslagna vägen - den väg som inte har minskat missbruket och inte minskat lidandet bland existerande missbrukare utan i stället har möjliggjort för kriminella att tjäna så mycket pengar att de kan finansiera egna arméer för att skydda sin verksamhet och döda alla som kommer i vägen. Det är fullständigt obegripligt hur svenska politiker kan vara så förbaskat insnöade i propagandan om den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet att de inte ser vilket helvete den håller på att skapa världen över.

Historiens dom kommer att falla tungt över de beslutsfattare som i dag, fler år efter att världen enligt FN:s kommission mot narkotika skulle ha blivit "narkotikafri", fortsätter att envisas med att köra på i gamla hjulspår. Prestige sätts före människoliv och mänskliga rättigheter. Det är en tragedi på så många plan.

Blodets Mexiko

I Mexiko är det livsfarligt att vara polis. Korruptionen är därför enorm. Poliser håller sig vid liv genom att se mellan fingrarna och/eller ta mutor från knarkkartellerna.

Nu tar 20-åriga Marisol Valles Garcia över jobbet som polischef i lilla men våldsdrabbade Praxedis Guadalope Guerrero. Hon är kriminologistudent och småbarnsmor. Hennes föregångare torterades och halshöggs. Det borde skrämma de flesta. Vilket det också gjorde. Valles Garcia var ensam om att vilja ta uppdraget. Jag hoppas att hon får bra betalt, hon betalar nämligen med sin egen säkerhet. Och sitt barns. Slaktarna i knarkkriget skyr inga som helst medel. De kommer inte att tveka att döda en vacker 20-årig enbarnsmor om de anser det nödvändigt.

Hur länge ska det behöva gå innan Mexikos politiker inser att inga vapen i världen kan stoppa de slaktare som nu har ihjäl människor på löpande band i knarkkriget? Hur många ska behöva dö innan de inser att förbudspolitiken bara gynnar de hänsynslösa knarkkartellerna? 28 000 döda på fyra år talar sitt tydliga brutala språk. Mexiko är i krig. Den mexikanska staten kan inte längre skydda sina egna medborgare - staten kan inte ens skydda sina egna anställda. Vägen framåt är knappast samma gamla politik. Ryck undan mattan för det kriminella patrasket genom en avkriminalisering!

Polischef i en krigszon. Modig eller bara dumdristig?

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

Till oktober månads talarkväll kommer Ylva Maria Thompson. Hon kommer att prata på temat "Sexarbetarna - de sista som kommer att frigöras". Vänta er en del diskussioner om synen på sex och sexköpslagen i Sverige, alltså.

Tid: Torsdag 28 oktober, kl 19.

Plats: Trattoria Romana, Lilla Nygatan 16 i Gamla stan. På Trattoria Romana kan man också äta god mat och dricka öl och vin. Restaurangen ligger väldigt nära Gamla stans tunnelbanestation, men adressen ovan är till bakfickan med bar i gatuplanet. Vi håller till en trappa ner från baren. Går du in på nedre plan måste du gå igenom hela restaurangen då vi håller till längst in.

Alla är välkomna!

Lämna V utanför

Fredrik Reinfeldt vill ha en bred blocköverskridande uppgörelse om Afghanistanstyrkan. Det är klokt. I grunden tycker Moderaterna och Socialdemokraterna rätt lika. Mona Sahlin tvangs anpassa sig till antiamerikanismens Lars Ohly när den rödgröna utrikespolitiska förklaringen skrevs ihop. I dag, efter ett förlorat val, är det rödgröna samarbetet i upplösning. En gemensam skuggbudget har nu lagts och Ohly slåss med näbbar och klor för att samarbetet ska bestå eftersom det är enda möjligheten för Vänsterpartiet att få något som helst inflytande de kommande fyra åren. Sahlin behöver dock inte bry sig om Ohly längre - hon bör träffa en uppgörelse med regeringen på egen hand om Afghanistanpolitiken. Det kommer fler frågor framöver där det kan vara skönt för Socialdemokraterna att kunna agera utan att behöva ta hänsyn till andra partier.

Jag tror att det faktiskt är rätt få socialdemokrater som tycker att det är trevligt att tvingas komma överens med ett gammalt kommunistparti om vilken utrikespolitik Socialdemokraterna ska stå för. Det rödgröna samarbetet blev ingen hit för något av de rödgröna partierna, allra minst för S. Sahlin behöver inte ta någon större hänsyn till Vänsterpartiet eller Miljöpartiet i detta läge. Det är fyra långa år till nästa riksdagsval och innan dess kommer många gamla ansikten att ha bytts ut. Miljöpartiet kommer att ha två nya språkrör, Vänsterpartiet kommer förmodligen att ha en ny partiledare. Och frågan är förstås om Sahlin själv sitter kvar längre än till 2012.

Mona Sahlin sade att hon ensam representerade de rödgröna när hon mötte Reinfeldt och Bildt för överläggningar om Afghanistan. För regeringens del finns det ingen som helst anledning att blanda in ett vänsterextremt parti i dessa förhandlingar. Här bör Reinfeldt vara tydlig. Det finns minst lika liten anledning att göra sig beroende av Vänsterpartiet som av Sverigedemokraterna.

Dessutom sätter den första blocköverskridande uppgörelsen tonen för hur passiv eller aktiv den här regeringen tänker sig att vara. Minsta svaghet kommer givetvis att utnyttjas till fullo av oppositionen och ytterligare försvaga den borgerliga minoritetsregeringen.

Rätt person att förhandla med?

Politikerna och verkligheten

Det finns politiker jag hyser respekt för trots att jag inte delar deras ideologiska övertygelse. Gustav Fridolin är en sådan politiker. Han hoppade av efter fyra år i riksdagen för att syssla med ett riktigt arbete, bland annat som folkhögskolelärare. En förklaring till detta var att han inte såg riksdagsarbetet som något livslångt uppdrag (vilket många betraktar det som). Det ska tvärtom vara ett förtroendeuppdrag under en begränsad tid. Ledamöter borde därför endast få sitta under ett begränsat antal mandatperioder i sträck. Förslagsvis två eller max tre.

Det är bara i Miljöpartiet denna diskussion förs. I alla andra partier anses det helt OK att folk sitter 30 år i riksdagen, aldrig har ett vanligt arbete utanför politiken och alltid har en privilegierad tillvaro där arbetslöshet över huvud taget inte finns ens som teoretisk risk. Sådana politiker kan aldrig förstå livsvillkoren för vanligt folk. När Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt säger att de förstår si eller vet så, ljuger de. Alternativt inbillar de sig att de verkligen kan förstå, trots att de inte kan det.

Som riksdagsledamot skänkte Fridolin alltid bort en del av sin lön och i TV-soffan tillsammans med den yngste riksdagsledamoten hittills, Anton Abele, uppmanade han honom att göra detsamma för att inte vänja sig vid det privilegierade livet som riksdagsledamot (Abele verkade inte förstå vad Fridolin pratade om). Nu motionerar han om att sänka lönerna rejält. Vilket förstås inte kommer att bli verklighet. Tvärtom höjs riksdagsledamöternas löner ytterligare i november, nu till 57 000 kronor.

Detta handlar inte om jante. Det är kanske säkrast att påpeka det för att genast avliva den diskussionen. Det handlar om representativitet och distansen mellan medborgare och politiker. Samtidigt finns en dubbelhet här, ty vi vill inte ha vilka jeppar som helst i riksdagen. Vi kräver att politiker ska vara föredömen. Ministrar har fallit på grund av obetalda TV-licenser, partiledare har sparkats på grund av felaktigt hanterade skatteinbetalningar. Vi förväntar oss helt enkelt att de är lite bättre än oss vanliga dödliga. Lite klokare. Inte får de svära heller. Och nåde den som sticker ut på andra sätt genom att gå på strippklubb eller ägna sig åt andra brott mot moralkodexen.

Konsekvensen blir förstås att vi dels får trista politiker, dels får politiker som väldigt lite vet om det verkliga livet utanför politikens trygga korridorer. Inget av detta är särskilt bra. Vi bör givetvis förutsätta att politiker inte beter sig hur som helst, men om de åker fast för fortkörning eller har missat att betala någon räkning är verkligen fullständigt ointressant. Inte heller bör det alltid anses diskvalificerande att ha begått "grövre brott" som att köpa sex - så länge politikern i fråga inte kräver något annat av oss andra.

Gärna lägre löner för riksdagsledamöterna, men framför allt en begränsning i hur många mandatperioder i rad som någon får sitta som riksdagsledamot. Gapet mellan politiker och vanliga medborgare måste minska. För många politiker vore en viss tids liv som vanlig medborgare - med kampen för att få ekonomin att gå ihop varje månad, med oron för att stigande elpriser och räntor ska rubba hela privatekonomin - mycket önskvärd. Kanske ett uppslag för en framtida dokusåpa?

Vi♥WikiLeaks

Man måste bara älska WikiLeaks.

De nyligen släppta dokumenten om USA:s blodiga krigföring i Irak kastar ännu mer skit över den amerikanska militära närvaron utomlands och bristande etik och moral bland dess soldater. Det vi såg i Abu Ghraib var inget enskilt undantag. Ej heller dödandet av civila från en attackhelikopter. Övergrepp har begåtts systematiskt och antalet civila dödsoffer är betydligt högre än vad den amerikanska krigsmakten velat erkänna.

Jag är personligen inte det minsta förvånad. Krig är per definition förråande. Det finns inga snälla krig. Det finns heller inga krig utan civila dödsoffer. USA har dessutom en lång historia av snedtramp och övergrepp i andra länder vilket gör detta till bara ett i raden. Irakkriget har på så många sätt varit en studie i mänskligt lidande. Att USA:s militär beklagar att dokumenten offentliggjorts i stället för att beklaga de övergrepp som har begåtts är väntat. Det är inte mer än rätt att världen får om inte hela sanningen så i alla fall lite mer av den.

Tack, WikiLeaks.

KD och framtiden

Kristdemokraterna gjorde ett svagt riksdagsval och har närmast halverats sedan 1998. Något måste göras. Men vad?

Partiet har krympt under Göran Hägglund, mannen som hela tiden har varit så mycket bättre än det parti han leder. Hägglund har själv försökt förändra partiets profil och utmåla Kristdemokraterna som partiet för vanligt folk genom att etablera begreppet "verklighetens folk". Det har väl gått sådär. Begreppet har mest skämtats bort och inte satt sig bland just vanligt folk. Och partiets sakpolitik har inte förändrats.

Till skillnad från Moderaternas Reinfeldt och Schlingmann talar dock Göran Hägglund om en idémässig utveckling - om att göra politik av de vackra orden om politikens gränser. Kristdemokraterna ska vara politikens gränspoliser, säger Hägglund. Problemet är förstås det snäva perspektivet. Det är inte bara i familjepolitiken som politikerna vill lägga sina näsor i blöt. Det förekommer överallt. Således måste kampen tas överallt. Det är svårt att tro att Kristdemokraterna plötsligt skulle svänga i kritiska frågor som narkotikapolitik, alkoholpolitik och sexmoralism.

Ändå är det bra att debatten förs av någon borgerlig politiker i en tid när det tidigare största liberala partiet i Sverige har beslutat att bli ett traditionellt socialdemokratiskt parti i blå skrud.

Kristdemokraterna och Göran Hägglund har väldigt mycket att bevisa innan de kan tas på allvar med att kalla sig politikens gränspoliser. Men visst vore det trevligt med ett borgerligt parti som satsar på lite sund idéutveckling. Det lär behövas att de tre borgerliga småpartierna verkligen profilerar sig för att de inte ska marginaliseras ytterligare och för att inte något av dem ska åka ur riksdagen 2014. I ett sådant läge kommer nämligen inte ens nya historiska valresultat för M hjälpa Reinfeldt att sitta kvar.

I yttrandefrihetens utkanter

Henrik Arnstad skriver intressant i dagens DN Kultur (ej online just nu) om Hitlertysklands eminente propagandaminister Joseph Goebbels. Dels ifrågasätts de vrångbilder av nazistledarna som har målats upp sedan krigsslutet, dels aktualiseras diskussionen om yttrandefrihetens gränser.

Det är svårt att frångå att det nazistiska ledargarnityret är tacksamt att skämta om. Goebbels utmålas ofta som en liten klumpfotad fjant som höll bombastiska tal, Göring som en fet lallare som leker med tåg och målar naglarna, Himmler som en "bayersk hönsfarmare" och för att smäda ned Führern själv letas alltid kopplingar för att "bevisa" att Hitler hade judiska farföräldrar. Pricken över i:et måste vara när Per Ragnar i sin bok Hitler hans folk beskriver hur lille Adolf som ung kissar i munnen på en get. Som om det gav oss någon insikt i en av världshistoriens värsta massmördares tankevärld. Inget av detta är förstås relevant. Framför allt förklarar det ingenting om nazismens dragningskraft, om den paranoida antisemitismen, om grogrunderna till det totala vansinnet manifesterat i Treblinka och Auschwitz-Birkenau.

Hitler är en historisk person som visar hur en enda människas personlighet kan påverka inte bara ett land utan faktiskt en hel värld. Till sin hjälp hade han emellertid medarbetare som också de satte sin prägel på styret av Tyskland. Goebbels var definitivt en av dem. Den antisemitiska spelfilmen Jud Süß visar att det fanns en mer subtil antisemitisk propaganda än den groteska som företräddes av främst tidningen Der Stürmer. Goebbels var oerhört effektiv och på många sätt före sin tid. Filmen Jud Süß blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa och visar därmed på det Karin Kvist Gevert kallar "det antisemitiska bakgrundsbruset" - det subtila mumlet, de upprepade negativa speglingarna av judar som grupp. Inte bara i Tyskland utan i hela Europa.

Ett folkmord i Europa på 1940-talet vaccinerar oss givetvis inte från rasism och främlingshat i dag. Faktum är att judepogromer förekom i Polen kort efter Nazitysklands nederlag. I dag ser vi hur främlingsfientliga partier har tagit plats i ett flertal parlament runt om i Europa. Särskilt illa är läget i Ungern där extremnationalistiska och öppet rasistiska Jobbik, ett av få partier som faktiskt marscherar i uniform, får inflytande över regeringspolitiken. Antisemitismen är inte död. Den hittar bara nya former. Den är heller inte unik. I dag är det inte främst judehat utan misstänksamhet och hat mot muslimer som sprids i västvärlden. Det är islamofobin som driver personer som Geert Wilders och tidigare Jörg Haider.

Att stoppa konstutställningar av rädsla för att de ska betraktas som antisemitiska är emellertid inte rätt väg att gå. Att förbjuda människor att yttra främlingsfientliga åsikter tar inte död på främlingsrädslan. Det eliminerar inte fördomar. Även antisemitism och islamofobi ingår således i yttrandefriheten, om än i dess utkanter.

"Om Östtyskland kunde, kan väl vi"

Joe Miller, republikansk senatskandidat från Alaska, har hamnat i lite blåsväder. Han har nämligen tagit Östtyskland och Berlinmuren som bra exempel på hur man minskar den illegala invandringen.

"Östtyskland var mycket, mycket dugligt på att minska strömmen", tycker Miller, och slår fast: "Om Östtyskland kunde, kan väl vi." Lite roligt att han verkar tro att muren var till för att minska strömmen av flyktingar till Östtyskland...

Joe Miller får skämmas lite.

Ett monster

Sverige fortsätter att strida för att avskaffa, eller åtminstone minska omfattningen av, EU:s jordbrukspolitik. Men det är en kamp mot Goliat. Under Sveriges hela tid i EU har inget skett. Det "smalare och vassare" EU som många borgerliga politiker pratar om vart femte år kommer aldrig att bli verklighet. Den lilla glada frihandelsklubben som arbetar för fri rörlighet för varor, människor och tjänster är en dröm. Tvärtom sväller denna klubb för inbördes beundran ständigt. Frågan är om det längre går att göra något åt eländet.

En grundläggande problem är på ett rent mänskligt plan. De som arbetar i EU tjänar väldigt bra på att arbeta just där. De har förmåner som vanliga dödliga bara kan drömma om. När unionen skulle få sin egen president var det därför på sin plats att han blev bättre avlönad än självaste Barack Obama. Stort ska det vara. Det säger en del om EU:s syn på sig själv. Avståndet till de stackars väljare som förväntas lägga en lapp i en urna vart femte år och välja Europaparlament - vars makt för övrigt är synnerligen begränsad - växer dag för dag. Jag tror att det är lätt för många som har arbetat länge i Bryssel att förlora kontakten med den verklighet som är de flestas av de 500 miljoner EU-medborgarna.

Jag tillhör dem som har förlorat tron på att EU över huvud taget går att reformera. Dåliga förslag går att stoppa, förhala eller förbättra. Det är vad Piratpartiet försöker med där nere. Men att driva själva utvecklingen i rätt riktning totalt sett - med mindre överstatlighet, skärpt skydd för den personliga integriteten, förbättrad hushållning av skattemedel och respekt för medlemsländers egna befolkningar - är det sannolikt för sent för. Monstret har vuxit sig för stort.

Självfallet ska Sverige samarbeta med andra länder i Europa och världen. Det ifrågasätter ingen. Men är EU det bästa sättet att göra det på? För alla som inte gillar överstatlighet och marschen mot en europeisk federation, torde svaret vara nej. Norge har trots allt inte råkat i krig trots att landet står utanför fredsunionen...

En dag mot trafficking

I dag, på EU:s anti-traffickingdag (alla andra dagar på året är trafficking helt OK), inleds kampanjen Safe Trip för att hjälpa offer för människohandel. På stortavlor i tunnelbanan, på bussar, pendeltåg och flygplatser ges information om hjälp via ett hjälpnummer. Texten finns på svenska, engelska, rumänska, ryska, spanska och thailändska.

Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.

Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om "stora mörkertal" vilket är politikerspråk för "vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt".

På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.