Gränsöverskridande sex

Sexhandel har inget med sex att göra, brukar det hävdas från personer som försvarar sexköpslagen. Därför är det således inte sexmoralistiskt att förbjuda människor att köpa sex. Jag har aldrig riktigt förstått hur sexhandel inte kan ha med sex att göra. Det är ju en tillfällig sexuell förbindelse - själva definitionen av sexköp är "när minst två parter köper eller säljer sexuella tjänster mot ersättning (vanligen ekonomisk); vilken utgör en förutsättning för den sexuella tjänsten". Betalningen (hur den än ser ut) är alltså förutsättningen för att tjänsten över huvud taget utförs. Det är vad som skiljer sexköp från "vanliga" sexuella relationer. Men det är likafullt sex i bägge fallen.

Ungdomsprogrammet P3 Star har gjort en undersökning som visar att tre av fyra av de 2 000 svarande kan tänka sig att ha en KK ("knullkompis"), det vill säga någon som man träffar regelbundet för att ha sex med men som man inte har någon intention att bli tillsammans med. I alla fall inte för tillfället. Sexualrådgivaren Sandra Dahlén ser resultatet som positivt och säger att "det är bra att det finns olika former av relationer så att man kan prova sig fram".

Frågan är då varför detta skulle vara så annorlunda mot att träffa en sexsäljare med jämna mellanrum? Om tre av fyra tillfrågade i stället hade sagt att det är OK att träffa en sexsäljare skulle reaktionerna varit helt annorlunda. Då hade det setts som mycket problematiskt och som en varningslampa för ungas syn på sex. Kanske rent av leda till någon statlig kampanj vad det lider. Vissa hade också hävdat att det inte alls har något med sex att göra. Betalningen eliminerar alltså själva sexet!

Jag är dock inte särskild förvånad över svaren och de kan faktiskt säga oss mer än vi i förstone kan tro. Det finns nämligen indikationer på ett gränsöverskridande beteende bland unga när det gäller sex. Detta kan vi se i Jonna Abelssons och Anna Hulusjös studie I sexualitetens gränstrakter: en studie av ungdomar i Göteborg med omnejd som säljer och byter sexuella tjänster från 2008. Där framgår hur gränsöverskridande synen är bland unga och hur förlegad bilden av sexhandel med enbart en fet sedelbunt som betalningsmedel är. Det kan handla om betydligt mer subtila gentjänster än så. Här blir därför skillnaden mellan ett KK-förhållande och ett sexköps/försäljningsförhållande svajig - och inställningen att den ena bör försvaras men den andra fördömas mycket märklig.

En av respondenterna i min egen uppsats hävdade att hon såg mycket liten skillnad mellan att å ena sidan lägga ut en annons på en vuxenkontaktsajt och sedan träffas för att ha sex och å den andra lägga ut en annons på en eskortsajt och sedan träffas för att ha sex. För henne var skillnaden främst att hon fick betalt i det senare fallet, vilket gjorde det mer attraktivt. Den sortens sexsäljare, som har kontakt med sina kunder ett tag innan de möts och främst ser sig själva som hemliga älskare/älskarinnor, beaktas aldrig i den offentliga debatten. Orsaken är att denna sortens säljare är svåra att utmåla som offer.

Visst är det, som sexualrådgivaren Sandra Dahlén säger, bra att det finns olika former av relationer. Alla vill inte alltid binda upp sig för något på sikt, men samtidigt vill de inte för den sakens skull behöva avstå från sex. En förklaring som många sexsäljare ger till att de började sälja sexuella tjänster är just att de inte ville ha någon fast relation, inte orkade med one night stand-stuket och ville minimera risken för att känslor skulle uppstå. Då föll sig sexarbetaryrket mycket passande. Således handlar det i allra högsta grad om sex, vad än sexköpsförbudets tillskyndare försöker hävda.

Ett folk...

Enligt två undersökningar ökar den negativa inställningen till islam och muslimer i Tyskland. Drygt var tredje av 2 500 tillfrågade kan dessutom tänka sig att slänga ut utlänningar vid hög arbetslöshet.

46 procent stöder demokratin i sin nuvarande form. 18 procent instämmer i att judar "fortfarande" har ett för stort inflytande. 16 procent kan tänka sig en stark ledare (Führer).

Jag vet inte hur ledande frågorna är i undersökningen. Kanske övertolkar vi resultaten - en slutsats tycks vara att ett slags nyrasism breder ut sig även i de etablerade partierna. Svaren är en aning häpnadsväckande i ett Tyskland som på så många sätt har gjort upp med sitt förflutna - till skillnad från många andra länder som deltog i andra världskriget.

Poppis?

Men för helvete...

Anna König Jerlmyr tar över Ulf Kristerssons jobb som socialborgarråd i Stockholm. Det betyder att personen som står näst på tur på Moderaternas riksdagslista, Anton "Helt sjukt" Abele, kan promenera rakt in som riksdagsledamot.

Det är ganska sjukt, som Abele själv skulle ha uttryckt det...

Ja, vad fan ska man säga...

Leva långt eller leva gott

Vårt gemensamma folkliga hälsosamvete, Socialstyrelsen, anser att ohälsosamma levnadsvanor är ett utbrett problem i befolkningen. Varannan svensk kvinna och två tredjedelar av männen mellan 16 och 84 år uppger att de har ohälsosamma levnadsvanor. Detta, konstaterar Socialstyrelsen, innebär "både risk för sjukdom och lidande samt höga kostnader för vården".

Däri ligger alltså knäckfrågan: sjuka människor kostar ju pengar. Om vi bara sköter oss ligger vi inte andra till last. Dessutom anser Socialstyrelsen att det är ett problem att ohälsan är så ojämnt fördelad. Det är ju osolidariskt om vissa inte är friska när andra är det och tvärtom. Det är många fler lågutbildade som röker, exempelvis.

Socialstyrelsen har lyckligtvis receptet på hur detta ska ändras: Motion minst en halvtimme om dagen. Tre frukter och två stora nävar grönsaker om varje dag. Ät fullkornsprodukter, fisk och nyckelhålsmärkt mat. Sluta rök och drick inte så mycket.

Det ironiska i sammanhanget är att det ofta är dyrare att äta riktigt nyttigt. Fullkorn är dyrare. Att ofta äta fisk drar upp matkontot ytterligare. Ska man dessutom vara PK och äta och dricka ekologiskt blir det ännu dyrare. Det finns kanske en förklaring till att personer med lägre inkomst inte äter den allra nyttigaste maten. Jag kan villigt erkänna att jag under min studietid inte ätit många fullkornsprodukter och inte alls ätit så mycket fisk som jag har velat. Men i grunden handlar det förstås om vilja och prioriteringar.

Att leva länge är inte detsamma som att leva gott. Detta måste vi hela tiden hålla i minnet. Jag lever faktiskt gärna ett något kortare liv om det är ett liv jag kan vara nöjd med när jag tackar för mig. Att räkna hur många frukter jag äter varje dag skulle inte falla mig in. Därmed inte sagt att jag är en hopplös soffpotatis, jag springer i alla fall tre till fyra kvällar i veckan. Det gör mig mer alert i både kropp och knopp. Men det är tydligen inte bra nog. Socialstyrelsen vill att jag ska göra det varje dag. Jag har god lust att äta en chipspåse i ren protest.

Det går inte att likställa långa liv med bra liv. Socialstyrelsens perspektiv är strikt samhällsekonomiskt. Vi ska leva länge, vara friska fram till slutet och sedan dö stilla i sömnen på äldreboendet. Minimal påfrestning på välfärdssystemet, således.

Att få äta en pizza, dricka några öl i gott sällskap, äta en tårtbit till latten på helgen med flick- eller pojkvännen samt slappa framför TV:n på fredagskvällen med en påse lösgodis gör emellertid också att vi mår bra. Det är faktiskt livskvaliteten som är viktigast. Att umgås med andra, att ha goda sociala kontakter, att ha roligt tillsammans med andra, vill jag påstå är det absolut viktigaste för att leva ett gott liv. Med eller utan tre frukter om dagen.

Din dagliga konsumtion. Begrips?!

Borgs välmurade hus

Mandatperiodens första budget är den reformfattigaste hittills för alliansregeringen. Bilden av regeringen som förvaltande, nöjd med att bara sitta vid makten, är svår att skaka av sig. Har det gått så fort? Har Alliansen redan på fyra år blivit tom på idéer?

Anders Borg beskriver budgeten som en grundsten i Alliansens välmurade hus. Utåt hävdar han att prio 1 är att hushålla med skattepengarna. Sitta stilla i båten och invänta lugnare väder. Prognosen är att tillväxten kommer att vara fortsatt hög. Tyvärr gäller det även arbetslösheten. Enligt regeringens prognos kommer den att ligga på runt sex procent nästa valår 2014. Givet att människor inte längre göms undan i statistiken på samma sätt som tidigare och att personer som inte får arbete skickas i förtidspension, är det kanske en OK siffra. Men räkna med att det blir en akilleshäl för regeringen om arbetslösheten ligger på den nivån inför nästa val.

Likheterna med Socialdemokraternas tid vid makten är slående i jobbfrågan. Båda talar om "full sysselsättning", båda satsar på tramskurser på Arbetsförmedlingen. Jobbcoacherna har blivit ett utskällt fenomen eftersom de lyckas ordna ungefär ett jobb i månaden. Människor vittnar fortfarande om hur de väntas lägga ned månader av sina liv på att lära sig skriva ett CV och en arbetsansökan i stället för att uppmanas att söka jobb. Samma utgångspunkt gäller således fortfarande: om du vill ha jobb, fixa det själv. Det är anmärkningsvärt att Moderaterna (för detta är främst Moderaternas arbetsmarknadspolitik) har gått i exakt samma fälla som Socialdemokraterna.

Ingen har direkt rosat den här budgeten. Det är en försiktig och visionslös. Den är kort sagt förvaltande. Det är bara att hoppas att det inte blir sämre än så här. Det är dags att lägga skrytet om "föregångslandet Sverige" på hyllan och börja genomföra reformer.

Självmord

Jag är en kille på 21 år.
Jag har ett bra liv, pluggar i min egen takt, egen lägenhet, bra inkomst från försäkringskassan (aktivitetsersättning + bostadstillägg).
Har aspergers syndrom / högfungerande autism.
Är överdrivet sårbar (känslomässigt)...
Har rätt dålig social förmåga vilket gör mig till en något ensam person.
Tycker att jag har haft en bra uppväxt trots mycket krångel i skolan.
Makes no sense att jag vill ta livet av mig? Nä jag vet


Ibland överträffar verkligheten dikten. Det finns en film som heter Untraceable (Utan spår) i vilken en man kidnappar och tar ihjäl människor i direktsändning på Internet. Ju fler som tittar online, desto snabbare dör offret av olika grymma tortyrmetoder. Filmen är spännande och välgjord och det mördaren vill visa på är människors bottenlösa sensationslystnad. Folk inte bara besöker sajten, de hejar även på tills offren har dött.

Nu har vi sett något liknande ske i verkligheten. I Sverige. En ung man har tagit livet av sig och filmat allt med en webbkamera. Han hängde sig i en nätverkskabel. Mannen bestämde sig för att leta upp själva epicentret av sensationslystnad, Flashback. Där hejas han på av somliga som tror att han bara är ett "troll". Det är fruktansvärt ömkligt att se.

Det är normalt att inte alltid vara i mental toppform. Det är inte ovanligt att må psykiskt dåligt, rent av att bli deprimerad. Men steget till självmord är långt. Många gör halvdana försök som skrik på hjälp. I Sverige lyckas dock 1 500 människor varje år ta sina liv. Fler män än kvinnor genomför lyckade självmordsförsök, vilket främst kan tillskrivas valet av metod (hängningar och skjutvapen misslyckas mer sällan än tabletter eller rakblad). Det är många bortkastade liv som ryms i den statistiken.

Att ta sitt liv är varje människas eget beslut. Men jag vågar påstå att väldigt många självmord är helt onödiga. Onödiga i den meningen att den upplevda problemen hade gått att lösa. Det är tonåringar som hoppar framför tåg på grund av att det är jobbigt att vara tonåring. Några veckor senare hade det känts mycket bättre. Det är personer i 20-årsåldern som känner att de inte passar in någonstans och har svårt att ta plats. En psykologkontakt senare hade det kanske sett lite ljusare ut. Det är anmärkningsvärt att den unge mannen säger sig ha "ett bra liv" med egen lägenhet och bra inkomst. Jag vet ingenting om honom, men ansvaret är trots allt hans eget. Det finns diskussionsforum för människor som mår dåligt, det är enklare än någonsin att komma i kontakt med andra som lider av psykisk ohälsa och få stöd. Kanske var han aktiv där tidigare, jag vet inte. Men detta självmord känns så förbannat onödigt.

Alla som begår självmord lämnar dessutom kvar ett rent helvete för anhöriga som får ägna resten av sina liv åt att fråga sig själva vad de missade, vad de kunde ha gjort annorlunda. Att göra det på detta makabra sätt gör det definitivt inte lättare.

Lev vidare. Det finns alltid tid att dö senare.

I bloggbubblan

Emma "Opassande" tar upp ett passande ämne, nämligen vad vi som bloggar om politik egentligen tillför. Frågan är förvisso berättigad - men svaret helt beroende av själva syftet med bloggandet. Jag ska sväva ut lite i ett försök att svara...

I likhet med Emma gillar jag bloggare med ryggrad och principer. Av det skälet är jag inte överdrivet förtjust i bloggosfärens alla partimegafoner. De tillför ingenting som vi inte redan kan få veta på partiernas hemsidor eller av deras företrädare i gammelmedia. Jämfört med fristående bloggare tillför de således noll (jag tror heller inte att de raggar särskilt många nya sympatisörer genom att i vått och torrt alltid försvara partilinjen). Politiska bloggar blir bara bra när de tillåts vara gränsöverskridande och modiga. Det betyder inte att man måste vara partilös (även om det underlättar eftersom man då kan kritisera allt och alla utan hänsyn), både Markus Berglund och Per Hagwall klarar utmärkt att både ha partibok och driva en självständig blogg. HAX är ett annat bra exempel. Hans blogg tillför dessutom värdefull (och förfärande) information från EU som svenska medier aldrig rapporterar om.

Jag tänkte inte så när jag döpte bloggen, men när jag tittar tillbaka har jag ofta varit ett slags motpol till min omgivning, gått min egen väg lite grand. Som MUF:are i Jämtland var jag lyckligtvis för kaxig och nyfrälst för att ha förstånd nog att ta illa vid mig av nedklottrade skolböcker ("moderatsvin"), igentejpade skåp och andra dumheter. Vid Uppsala universitet var jag åter igen en borgerlig minoritet och vid Socialhögskolan har jag väl närmast varit en kuriositet; inte bara man utan dessutom borgerlig. Nu är jag alltså (snart) en liberal socionom som är drogliberal men samtidigt arbetar inom ramen för den svenska nolltoleranspolitiken. Make any sense?

På något perverst sätt har jag alltid gillat den här oppositionsrollen. Ty samtidigt som det ibland kan upplevas som jobbigt, är det lärorikt att befinna sig i miljöer där ens värderingar ifrågasätts och där ens idéer ses som aparta. Det gör att varje ställningstagande måste argumenteras för. Man kan aldrig riktigt gå på autopilot, vilket är möjligt i sammanhang där man inte har något motstånd att vänta. Det kan också leda till omprövningar av egna ståndpunkter eller åtminstone en ökad förståelse för andras. Det senare kan i sin tur stärka ens egna uppfattningar, vilket har skett när jag har diskuterat feminism och prostitution och insett att motståndarsidan ofta drivs av fördomar och känslor.

Vad tillför vi som bloggar politiskt då? Den här bloggen är först och främst en ventil, ett sätt att vädra ut tankar som surrar i skallen och som ibland akut måste plitas ned för att lugna både hjärta och hjärna. Något utopiskt mål om att "påverka" i samhället har jag inte. Den funktionen fyller inte denna blogg. Jag har dessutom svår allergi för människor som säger sig vilja "förändra världen" (oavsett om det är genom en insats i en biståndsorganisation eller som röstboskap i riksdagen). Alla vi politiska bloggare knattrar på våra tangentbord därför att det ger oss något, inte nödvändigtvis för att någon annan gillar det vi skriver (även om vi alla hoppas att någon gör det ibland).

Den politiska bloggosfären är ett eget litet mikrokosmos. Den är inte representativ för den riktiga världen där ute. Den är en sorts bubbla, ett slags sällskap för inbördes debatt som oftast aldrig når utanför våra egna domäner. Det är ur det perspektivet en blogg ska ses.

Så. Om denna blogg nu över huvud taget tillför något, är det genom en annorlunda blandning av en Kinaintresserad liberal socionoms funderingar om och frustration över varför vi inte bara kan få leva våra liv i fred.

För dem som håller det inom familjen

Jag vet inte vem som är marknadsföringsansvarig på Ockelbo ost. Men vem det än är, borde personen i fråga ha fått sparken nu.

Banjon syns inte i bild.

via Hegevall

Applåder och en nutty professor

Den norska Nobelkommitténs beslut att ge fredspriset till Liú Xiǎobō väckte som väntat ilska från regimen i Beijing, jubel från Kinakännare och anhängare av demokrati i Kina och samtidigt frågor om hur priset kommer att påverka Liús liv i fångenskap. En rimlig bedömning är: inte särskilt mycket vad gäller strafflängden. Men kanske gör det hans tid bakom galler lite mer uthärdlig, trots allt.

Regimens bestämda vilja att kväsa minsta tillstymmelse till kritik mot Kommunistpartiets styre blev åter igen tydlig när Liú Xiǎobōs fru av polisen hölls undan frågvisa utländska journalister. Hon är inte dömd för något men förhindras trots detta att ta emot journalister i sitt hem. Regimen agerar nervöst men bestämt. Inga sprickor i fasaden får blottas. Sannolikt har ledningen hela tiden Tiān'ānmén i bakhuvudet när den vidtar åtgärder i form av censur och förtryck mot oliktänkande.

De flesta västerlänningar verkar applådera valet av pristagare. Nutty professor Arnulf Kolstad hävdar tvärtom att fredspriset är ett uttryck för västvärldens okunskap om Kina och det kinesiska samhällsbygget.

"Når vi snakker om ytringsfrihet er det ytringsfrihet i vår forstand vi mener. Kina realiserer menneskerettigheter i deres kultur og på deres utviklingsnivå. Å hevde at personlig ytringsfrihet er den viktigste menneskerett, og en betingelse for en fredelig verden, er en typisk vestlig tankegang."

Detta är förstås rappakalja. Yttrande-, mötes- och informationsfrihet, rättvisa och fria val samt rätten till en rättvis rättegång är universella rättigheter för alla jordens människor. Inte bara västerlänningar. Kineser har lika stor rätt till dessa fri- och rättigheter som alla andra och Kolstad uppvisar ett förakt för det kinesiska folket. Han går regimens ärenden när han i princip påstår att andra länder bör hålla käft om Kinas inre angelägenheter och följaktligen låta centralregeringen förtrycka folket i fred. Idén om att det endast är kulturella skillnader som förklarar varför vissa regimen inte är parlamentariska demokratier används av galningar som försvarar och skönmålar förtryckarsystemet i Nordkorea och som trivialiserar förtrycket på Kuba. Det vittnar om en mycket märklig demokrati- och människosyn.

Det ska sägas att Kina förmodligen inte kommer att bli en parlamentarisk demokrati av identiskt europeiskt eller amerikanskt snitt. Vi bör respektera att ett framtida demokratiskt Kina kan vilja finna sina egna vägar, grundat i sin egen kultur. Vi måste också acceptera att en demokratisering av ett land som bygger på en mångtusenårig historia tar tid men ständigt minnas de landvinningar som trots allt har gjorts och som har förbättrat livet för hundratals miljoner kineser de gångna tre decennierna.

Med detta sagt, finns det inga tvivel om att det kinesiska folket precis som alla andra folk förtjänar att få välja sina ledare i fria och rättvisa val, att få yttra sig fritt utan att riskera fängelse, att fritt få söka och dela information samt att få bli betraktade som oskyldiga tills motsatsen bevisats i en rättssäker domstol friställd från den politiska makten. Inget av detta finns i dagens Kina. Därför är valet av Liú Xiǎobō som Nobels fredspristagare en viktig signal. Ett framtida demokratiskt Kina kommer att minnas honom och alla andra som med risk för sina egna liv stred för ett fritt land.

Kina är annorlunda än väst och bör även fortsättningsvis vara det.
Men mänskliga rättigheter är universella och gäller även kineser.

En drogpolitik byggd på prestige

Via HAX läser jag att nederländska politiker är på krigsstigen mot landets coffee shops. Detta har varit en diskussion under en längre tid. Nederländerna var länge undantaget. Nu är de snarare ett gammalt exempel på en modern hållning i drogfrågan. Att backa från den framgångsrika vägen vore oförlåtligt korkat.

Vi har ju positiva exempel av avkriminaliseringar i både Nederländerna och Portugal. Det sistnämnda exemplet är desto mer okänt i Sverige. I Portugal avkriminaliserades all narkotikaanvändning 2001. Någon eskalerad droganvändning har inte noterats. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att detta är en orsak till att föregångslandet Portugal inte nämns med ett ord i Sverige. Lita på att vi hade fått se skakande reportage ifall avkriminaliseringen resulterat i eskalerande drogmissbruk.

Nolltoleranspolitiken har inte lett någonvart. Den utgår fortfarande från målet om det "narkotikafria samhället", en löjeväckande målsättning. Varför vill inte politiker, debattörer, läkare och personer som arbetar med missbruk lära av de insatser som de facto har fungerat i andra länder? Nobelpristagaren i litteratur, liberalen Mario Vargas Llosa, har länge varit en kritiker av kriget mot narkotikan. Han har sin åsikt klar: ”Det största hindret är alla de organ, stater och personer som lever på repressionen av droger och som i dag, förstås, slåss med näbbar och klor för att försvara sitt levebröd.” Jag tror tyvärr att det ligger mycket i detta. Narkotikapolitiken bygger på mycket prestige och många strider tappert för att inte få hela sin existens ifrågasatt. Det är ett cyniskt spel med människoliv.

Dessutom ska vi inte glömma bort alkoholen, vår västerländska exportdrog. Kampen mot det som klassas som narkotika är även ett led i att ersätta andra droger med alkohol. Kalla det spritimperialism, om du vill.

Se BBC-dokumentären om knarkkriget som slitit hela Mexiko itu på SVT Play. Ett skakande exempel på vart kriget mot narkotikan leder.

Fredagsnöje

En klassisk scen ur en klassisk film. Alla med långt hår måste lära sig detta (0:30).

Äntligen!

Efter de senaste årens bottennapp från Nobelkommittén har plötsligt värdiga vinnare i år fått Nobelpriset. Nu senast Liú Xiǎobō, välkänd kinesisk litteraturvetare och regimkritiker som dömdes till elva års fängelse i fjol för "omstörtande verksamhet". Han tilldelas Nobels fredspris för sin "långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina". Liú var med redan 1989 och demonstrerade för demokrati i Kina.

Samtidigt som det är ett välförtjänt pris som belönar den kamp för demokratin med risk för eget liv och säkerhet som Liú och många med honom bedrivit, är det även en välförtjänt nagel i ögat på den kinesiska regimen som avrått Nobelkommittén från att ge priset till Liú och hävdat att det kan skada relationerna mellan Kina och Norge. Föga förvånande är nyheten inte med i regimstyrda Xīnhuás nyhetsflöde, i alla fall inte ännu. Att en kines får Nobels fredspris borde vara en stor nyhet i Kina - nu råkade det i regimens ögon vara "fel" kines som fick äran. Regimen klurar förmodligen på hur de ska bemöta detta. Att ha en Nobelpristagare i fängelse är förstås ingen fjäder i hatten.

Det fanns förhoppningar om att den kinesiska regimen skulle lätta upp kontrollen i och med OS i Beijing 2008. Så har inte blivit fallet. Kontrollen och censuren har tvärtom skärpts i såväl datorer som mobiltelefoner. Utvecklingen är mycket oroväckande. Allt är emellertid inte nattsvart. Premiärminister Wēn​ Jiā​bǎo​ har faktiskt pratat om politiska reformer på sistone, vilket har fått många att hoppas på att det de facto finns personer i partitoppen som anser att regeringen måste gå vidare med att gradvis demokratisera landet. Låt vara att det sker utifrån ekonomiska argument. Det spelar faktiskt mindre roll. Det viktigaste är att diskussionen över huvud taget förs på högre nivå.

Kanske försöker Wēn skapa en plattform för en efterträdare att på allvar driva linjen om politiska reformer. Kina lider i dag inte bara av brist på yttrande-, mötes- och informationsfrihet utan också på grundläggande rättssäkerhet för landets medborgare. Det är ett hårt arbete som väntar den som vill demokratisera Kina och på vägen dit kommer det att behövas personer som Liú Xiǎobō. Men makten att förändra på riktigt vilar hos Kinas Kommunistiska Parti.

Besluten om politiska reformer i Kina måste komma från den
högsta politiska ledningen. Hur långt Wēn​ Jiā​bǎo egentligen vill gå är oklart.

Som en enda lång reservation

Efter att ha läst regeringsförklaringen kan jag konstatera att - nej, det blir ingen analys. Det vore ett ansvarslöst slöseri med tid att ägna en så ihålig och visionslös text någon större uppmärksamhet. Det mesta hade kunnat sägas av vilket annat riksdagsparti som helst. Det är en ömsom pompös och ömsom kollektivistisk text med stora ord om Sverige, Sverige fosterland, att "bygga" landet tillsammans, att "hålla ihop" (för övrigt Vänsterpartiets valslogan).

Rent sakpolitiskt är regeringsförklaringen dessutom en enda lång reservation - "om ekonomin tillåter". Därför vet vi väldigt lite om vad som kommer att ske de kommande fyra åren. Regeringen Reinfeldt II låter oss förstå att den ämnar sitta kvar och regera utan att nödvändigtvis använda makten till särskilt mycket.

I värsta fall har vi fyra år av ingenting framför oss. Lite trist vore det allt med tanke på att Alliansen faktiskt fick ett ökat förtroende - trots/tack vare stora skattesänkningar och trots sjukförsäkringsdebatten. Detta om något torde signalera grönt ljus för ett ökat reformtempo.

Då var allt som vanligt igen...

Valet är över, Alliansen sitter kvar. Integritetsfrågorna försvann helt i valrörelsen. Både regering och opposition låtsades som ingenting. Piratpartiet misslyckades med att lyfta frågorna.

Nu kan allt således fortsätta precis som vanligt. Innan jul läggs propositionen om datalagringsdirektivet, den sannolikt mest integritetskränkande insatsen mot hela svenska folket någonsin. Det är sådana här dagar det är skönt att åtminstone ha gott samvete.

"Tack för valsegern. Nu bygger vi vidare på övervakningsstaten."

kram
Regeringen

Du ofullständiga värld

"Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad."

Carl Johan Rehbinder diskuterar politikens ständiga vilja att skapa den perfekta världen, en värld för vilken alla vi ofullkomliga människor står i vägen. Det verkligt farliga i denna politiska strävan att ställa livet till rätta för oss alla, är att politiker i lika hög grad som vanliga medborgare styrs av fördomar och förutfattade meningar.

När jag skrev uppsatser om nazismen vid Uppsala universitet funderade jag ofta över vad som egentligen definierade nationalsocialismen. Vad var själva grunden, stommen? Var det antisemitismen? Onekligen var den mycket grundläggande. Men hur skulle nationalsocialismen påverkas av genomförandet av "den slutliga lösningen"? Om nationalsocialismen definierades av antisemitismen och judarna sedermera var utrotade - vad skulle då återstå?

Det finns egentligen inget enkelt svar på vad som är själva stommen i Hitlers förvirrade ideologiska hopkok, tolkningarna är vitt skilda. Men jag har ändå kommit fram till att det mest grundläggande i nationalsocialismen är en strävan efter renhet. För nazisterna betydde det att det smutsiga i samhället skulle sopas bort. Detta hade flera dimensioner. Inom konsten betydde det att endast verk som ansågs ariska och germanska nog accepterades av regimen. På det arbetsmarknadspolitiska området ansågs det att arbetaren skulle sluta vara proletär om man gav honom varmt vatten och en tvål. Arbetsplatserna skulle upphöra att vara platser för kamp mot arbetsgivaren om de var rena, säkra och behagliga för de anställda.

I propagandafilmer illustrerades allt detta av välstädade fabriker och hem samt rena och friska individer. Bilden stördes av att i nazisternas ögon defekta människor, personer med olika sorters fysiska och psykiska handikapp samt personer som inte delade nationalsocialisternas Weltanschauung, fanns sida vid sida med de rena människorna. Även detta problem åtog sig regimen att undanröja.

Så skulle nationalsocialismen skapa ett samhälle dit smuts, orenhet och defekter inte längre nådde och där kampen mellan människor för olika slags samhällen inte längre var nödvändig eftersom alla nu strävade mot samma mål. Föreställningen att judarna med sitt inflytande förgiftade hela samhället gjorde att även dessa måste utrotas för att det rena samhället skulle kunna bli verklighet. Utifrån detta perspektiv blir den fullständigt ologiska nazismen plötsligt logisk. Hur långt denna renhetssträvan hade drivits vid en tysk krigsseger är omöjligt att säga. Men det finns egentligen ingen anledning att tro, att jakten på allt smärre defekter skulle avta.

Utan att göra några paralleller i övrigt vad människosyn beträffar (det vore trots allt djupt orättvist), vill jag påstå att främst radikal- och statsfeminister samt moralistiska kristna drivs av en liknande strävan efter renhet i samhället i dag. Metoderna är givetvis skilda men deras strävan efter renhet är densamma. I dag används lagstiftningsverktyget för att komma till rätta med sådant som anses förgifta samhällskroppen. Dit hör narkotika och i viss mån även alkohol. Det har länge funnits en bild av narkotikan som ett slags gift i samhällsblodet och om narkomani och alkoholism som sjukdomstillstånd. Människor drabbas av dessa tillstånd precis som vi alla kan drabbas av influensa eller cancer. Perspektivet är förstås alldeles uppåt väggarna. Men det frodas likafullt.

"Det offentliga rummet" är ett begrepp för våra gemensamma utrymmen. Det inbegriper gator och torg men har sedermera även kommit att inkludera hotellrum och i viss mån även våra egna hem. Renhetsivrare jagar allt som anses störa bilden av det rena och friska. För smala H&M-modeller. Sexiga tidningsomslag. Pornografiska tidningar i ICA-butiken. Bilar som gör reklam för dyra och dåliga strippklubbar (i Sverige kallade "porrklubbar"). Allt ska bekämpas. Dessvärre har renhetsivrarna vunnit bred mark i Sverige de senaste 30 åren. Sex har tabuiserats, narkotikaanvändare har patologiserats. Sverige har blivit mer instängt, mer inskränkt och mer världsfrånvänt. Vi har inte sett hur omvärlden faktiskt har rusat förbi oss.

Sexköpslagen är ett utmärkt exempel på vad jakten på renhet kan leda till. När prostitutionens omfattning mäts är det fortfarande gatuprostitutionen i landets tre största städer som avses. Man mäter det som syns. Smuts som syns måste bort! Prostitution som förekommer dolt stör inte bilden av det rena samhället på ett lika konkret sätt som gatusexsäljarna på Malmskillnadsgatan gör. Därför anses den heller inte lika relevant. Prostitutionsdiskussionen rymmer även många andra dimensioner (könsmaktsordning, antikapitalism, sexmoralism etc.), men i perspektivet av att skapa det rena samhället är kampen mot sexhandeln ett gott exempel.

Som liberal anser jag att vi måste tillåta ofullständigheter och defekter i samhällsfasaden - såväl saker vi inte gillar som saker vi rent av avskyr. Jag behöver inte gilla bögporr för att hävda andras rätt att få titta på den eller delta i den. Jag behöver inte vara sverigedemokrat för att hävda deras rätt att få verka på samma villkor som alla andra partier. Ett bra samhälle är inget perfekt samhälle. Ett bra samhälle är ett samhälle där alla ryms, där alla får ta plats, där människors frihet respekteras och toleransen för allas olikheter är självklar. Följaktligen är det ett samhälle där en strävan efter renhet inte finns och där politikers främsta uppgift inte är att ställa allas vår ofullständiga tillvaro till rätta.

Ställ inte mitt liv tillrätta.

Business as usual

Det var en lång och bitvis pladdrig regeringsförklaring som statsminister Fredrik Reinfeldt läste upp. Jag återkommer om den, lite kort, senare.

Själva regeringen i sig är i det närmaste ett kalkerpapper av den regering som vi sett de senaste fyra åren. Det är tråkigt men väntat. Nya ministrar har visserligen tillkommit, men de viktigaste posterna förblir desamma. Moderaterna har löst knäckfrågan om nya ministerposter på småpartiernas bekostnad genom att helt enkelt inrätta nya ansvarsområden. Vilket å ena sidan var en smidig lösning, å den andra innebär att Sverige sett utifrån sin storlek får rekordmånga ministrar.

Detta betyder i klartext: ingen ny justitieminister. Ingen ny kulturminister. Två ministrar som ingen, borgerlig som vänster, har tyckt om sitter alltså kvar. Att Beatrice Ask även fortsatt får leda justitiedepartementet är inget mindre än en katastrof. Att byta ut henne var den absolut viktigaste åtgärden för en rimlig statsminister.

Däremot presenterades en ny socialförsäkringsminister och en ny arbetsmarknadsminister - båda helt väntade val. Moderatfeministen Hillevi Engström tar över arbetsmarknadsdepartementet medan det gamla socialborgarrådet Ulf Kristersson tar över Cristina Husmark Pehrssons otacksamma jobb som socialförsäkringsminister.

Lite tråkigt är att Mats Odell lämnar, men även detta var väntat. Han var trots allt minister redan under Carl Bildts regering 1991-94. Peter Norman, utan politisk erfarenhet, blir ny finansmarknadsminister. Kanske kan han, likt Anders Borg, bli en duktig fackman i regeringen. Den något yngre, men desto mer färglöse Stefan Attefall, tar Kristdemokraternas tredje ministerpost och ansvarsområdet för folkhälsopolitiska frågor skickas från Maria Larsson till Göran Hägglund. Det handlar alltså om små justeringar.

Känslan när regeringen Reinfeldt I avslöjades var stor förväntan. Carl Bildt återkom i svensk politik, vilket var kul. Cecilia Stegö Chilò var ett mycket roligt val till kulturministerposten, Anders Borg ett oväntat val som finansminister. Regeringen Reinfeldt II är desto tråkigare. Nu vet vi vad de olika ministrarna går för. Därför borde Beatrice Ask ha bytts ut. Att så inte skedde säger en hel del om vilken prioritering rättssäkerheten har i Reinfeldts andra ministär. Det säger emellertid samtidigt att striden för ett rättssäkert samhälle blir ännu viktigare de kommande fyra åren.

Pappskallar!

Djurrättsaktivister har släppt ut runt 17 000 minkar i småländska Skillingaryd i natt. De gör det förstås som en politisk protestaktion mot minkfarmarna.

Man kan ha många synpunkter på att föda upp minkar i bur. Den diskussionen bör definitivt tas. Men att agera så rent ut sagt korkat som djurrättsaktivister gör när de släpper ut djur till en ofta säker död är bara upprörande.

Så här ser det ut längs vägarna nu. Ägaren förlorar pengar och djuren dör. Grattis, alla aktivister. Ni måste vara stolta.

Var rädda, tack!

Just nu sprids terrornojan som en löpeld över världen igen. "De kan slå till när som helst", får vi veta. "Ökat hot mot Sverige", påstår vissa. "Planerade attentat i Danmark har koppling till Sverige", berättas det. Självaste bin Ladin, terroristspöket i skägg, sägs ha godkänt. Är det så al-Qaida fungerar? Är bin Ladin själv världsterrorismens självaste enmansriksdag?

Visst är det obehagligt det där med terrorhot. Just oförutsägbarheten gör att rädsla och nojor tar fart. Det kanske värsta är att eftersom säkerhetstjänsternas arbete per definition är hemligt, kan ingen utomstående granska om huruvida det fanns grund för en höjd terrorberedskap, om de påstådda hoten var reella eller bara påhittade. Vi står utanför allt detta och har endast rykten och spekulationer att förhålla oss till. Vilket är ett klart argument för att hålla mössan på och vara på sin vakt mot allt som kan tänkas dyka upp i den politiska idélådan.

Jag minns faktiskt att jag kände vissa lätta obehagskänslor av att åka tunnelbana direkt efter den 11 september. Men det var förstås bara nojor, förmodligen precis de nojor som politiker, militärer och säkerhetstjänst vill att vi ska känna så att de kan legitimera mer övervakning, fler rättsövergrepp och fler stolspiller i trygghetens namn.

Efter Londonbomberna 2005 fortsatte Londonborna att åka buss och tunnelbana så gott de kunde precis som tidigare. Argumentet var att terroristslynglarna inte skulle få rubba vårt sätt att leva. Detta var precis rätt reaktion. Så bör även vi stockholmare reagera om vi, gud förbjude, skulle drabbas av ett terrorattentat.

Risken att drabbas är dock så liten att den knappt går att beräkna - och det gäller faktiskt alla städer förutom möjligen vissa i Somalia, Irak och Afghanistan. Det vi bör göra är att vara på vår vakt mot ny lagstiftning som inskränker vår frihet i trygghetens namn. Den risken är betydligt mer överhängande.

Worst logo fails

Pluggsöndag. Kanske kommer det något inlägg framåt kvällen, men just nu bjuder jag på klassiska misslyckade logotyper via Bored panda (där det för övrigt även går att hitta mycket annat knasroligt). Kolla in alla här.

Vänstern är passé

Extremistpartier växer i kriser. Det har varit en tydlig sanning under hela för- och efterkrigstiden. Det fanns därför farhågor om att antikapitalistiska extremiströrelser på vänsterkanten skulle växa till sig när finanskrisen slog till med full kraft. Sverige har gått igenom krisen på ett sätt som har gjort att många inte ens märkt av den. Andra länder, inte minst Island, Grekland, Irland och Storbritannien, har det betydligt tuffare. Men ingenstans knackar extremvänstern på dörren till makten.

Vänsterpartiet hade egentligen ett gyllene läge inför årets riksdagsval. Utanförskapet, som Alliansen gick till val på 2006 att avskaffa eller kraftigt minska, har ökat sett till antalet arbetslösa. Arbetslösheten är hög i Sverige och särskilt hög är den bland ungdomar (även om sättet att mäta lämnar en hel del övrigt att önska). Sjukförsäkringsdebatten ledde till en inre bild av regeringen Reinfeldt som kallhamrad och cynisk. Vänsterpartiet lyckades emellertid inte profitera på någondera faktor.

Samtidigt har det nämligen inte gått att förneka att vi i Sverige har klarat krisen bättre än de flesta andra europeiska länder. Både sett till underskott, arbetslöshet och långsiktiga effekter på ekonomin och välfärden. För flertalet har det aldrig riktigt känts som en kris. Vänsterpartiets alternativ till Reinfeldts ministär har helt enkelt inte lockat väljarna. Partiet backade följdriktigt i valet och fortsätter att vara en marginell företeelse i svensk politik.

Från vänsterhåll förklaras tillbakagången med att Vänsterpartiet inte varit tillräckligt vänster. De som drar sådana slutsatser befinner sig oftast själva strax till höger om Máo Zédōng där ingenting är tillräckligt vänster. Sanningen är att partiet under Lars Ohlys ledning har ansträngt sig för att vara just ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik. De allra värsta ekonomiska stolligheterna från förra valrörelsen - som 200 000 nya jobb i offentlig sektor - tonades visserligen ned den här gången. Men det ska ses i skenet av det rödgröna samarbetet. I övrigt var tonen densamma och gick oftast i förbudstonen f-dur.

Frustrationen inom vänstern är tydlig. Inte bara i Sverige. Socialdemokratin försvagas i hela Europa. Vänsterpartier marginaliseras. Nu sitter det socialistregeringar i flera europeiska länder och skär i de offentliga systemen för att komma till rätta med gigantiska underskott. Visst protesteras det på gator och torg - vilket i sig är lite rubbat då det inte finns några andra alternativ när budgetunderskottet ligger kring 10 procent av BNP - men protestanterna gör inte gemensam sak med extremvänstern och kräver kapitalismens avskaffande och socialismens införande. De skäller bara på politiker som misskött ekonomin.

Kraven på ett systemskifte, på ett vänstersamhälle med statliga monopol, skyhöga skatter och ökad politisk kontroll vinner inga massor längre. Extremismen lockar inte ens i tider av kris och ekonomisk nedgång. Det är i sig ett kristecken för vänstern - men ett nykterhetstecken för samhället i stort.

Motvals

Svenska journalister är lata. Och fega. Eller både och. Den slutsatsen drar jag när jag tittar ut över det hav av ja-sägare som frodas i svensk journalistik i dag. Bristen på ifrågasättande journalistik är verkligen skriande.

Jag drar mig till minnes hur Göran Persson i dokumentären Ordförande Persson hävdade att Henrik Brors, DN:s politiske krönikör, aldrig vågade ställa en fråga på pressträffarna, trots att han alltid närvarade. "Han är rädd för svaren", fastslog statsministern. Då är det bättre att hålla tyst, gömma sig och gå hem och skriva ihop något i lugn och ro. Ingen konfrontation, inte för mycket kritisk tänkande.

Samma fenomen skriver Johan Croneman om och exemplifierar detta med när poeten Bob Hansson satt i SVT:s morgonsoffa och påstod, efter att ha läst klimatextremisten Andreas Malms alarmistbok, att "mänskligt liv, som vi känner det nu, är helt borta om 100 år". SVT-journalisten Johar Bendjelloul nickade. Han kanske tänkte att detta var minsann det tossigaste han hört sedan Lars Ohly senast talade sig varm om att återförstatliga Apoteket, men han sade ingenting. Tyckte han möjligen att kritiska frågor skulle skapa dålig stämning?

Denna förmåga att stryka politiker och gäster medhårs blir särskilt tydlig i EU. För det första bevakar svenska medier över huvud taget inte vad som sker i Europeiska unionen, förutom när alla regeringschefer möts i enstaka toppmöten och låter sig fotografers tillsammans. Trots att huvuddelen av svensk lagstiftning härstammar från beslut i EU, ägnas unionens arbete mycket liten uppmärksamhet i Sverige. Det betyder också att kritiken mot den pågående federaliseringen och kritiken mot övervakningslagstiftningen som rullas fram i rasande takt, helt uteblir. Det är exempelvis ganska talande att SVT behandlade José Manuel Barrosos "state of the union"-tal som en händelse som vilken annan. Ingen hade tankeverksamhet nog att påtala vad detta säger om dagens EU och vart unionen nu tycks sträva.

Det kan tyckas ofattbart hur det kan förhålla sig på detta sätt. Hur kan journalister brista så oerhört i sitt arbete? Jag tror att det förklaras just av journalisternas lathet och ointresse. Detta speglas av de närmast infantila inslag om fildelning och övervakning som emellanåt sänds i SVT och TV4. Det är vanligtvis mycket korta inslag som med enkla ord försöker förklara exempelvis datalagringsdirektivet. Inget fel i det. Men någon bra bakgrund får vi inte, ej heller någon analys i vare sig inslaget eller i studion efteråt. Något försök till fördjupning görs alltså inte. Efter inslaget pustar nyhetsuppläsaren i stället ut och går över till lite roligare nyheter, som en trafikolycka i Blekinge eller skogsbrand i Ryssland, och ett lågtryck över Götaland. Sådant går ju trots allt att förstå sig på.

Facklogik

Svenska fack anser att sverigedemokrater inte står upp för människor lika värde. Därför beslutar de att utestänga sverigedemokrater från fackligt medlemskap. Det blir fel av flera skäl.

Fackförbunden ska arbeta för sina medlemmars bästa. De ska inte bry sig i vilka politiska sympatier deras medlemmar har. Tyvärr är stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen så oerhört genompolitiserad att den i princip har vuxit ihop med socialdemokratin och den politiska vänstern. Dessa band bör klippas. Facken bör stå på egna ben och agera som de intresseföreningar de en gång sade sig vara.

Att strida för människors lika värde genom att behandla människor olika - det krävs nog en fackföreningsman för att förstå logiken i det...

Vem stannar, vem får gå?

Fredrik Reinfeldt regerar vidare i minoritet. Detta är den lite bisarra konsekvensen av att Alliansen drygade ut gapet till den rödgröna oppositionen från 113 000 till 323 000 röster. Något troget stöd av Miljöpartiet kommer inte att behövas.

Statsministern sitter just nu och klurar över hur hans kommande regering ska se ut. Ska han låta valresultatet tala och sno en ministerpost av vardera allianskollega? Eller ska han vara solidarisk och låta fördelningen från valet 2006 bestå och bara byta personer, inte nödvändigtvis partifärg, på vissa av dem?

Jag tvivlar men hoppas att Reinfeldt tänker mer långsiktigt och låter fördelningen bestå. Moderaterna har redan de tyngsta ministerposterna. Att ytterligare försvaga de tre småpartierna skulle väcka ont blod och vara skadligt för Alliansen på sikt. Dessa är nämligen förlorare i allianssamarbetet om vi tittar på valresultatet medan Moderaterna framstår som ensamma vinnare de gångna fyra åren.

Problemet med Alliansen är utslätningen av partiernas olikheter. Regeringsarbetets kompromissande har tvingat samtliga att fila sina kanter för att passa ihop. Reinfeldt inledde det arbetet i Moderaterna redan 2003. Kristdemokraterna kan visserligen tacka alla taktikröstare för att de får möjlighet att sitta i riksdagen i ytterligare fyra år, men resultatet är en stor varningslampa som partiet måste uppmärksamma om det ska förbli ett riksdagsparti även efter 2014. Alliansen har tvingat fram kompromisser som har inneburit en mittenförskjutning av samtliga allianspartier. Kristdemokraterna har körts över i flera för partiet viktiga profilfrågor. Varför ska någon rösta på KD när konsekvensen ändå blir moderat mittenpolitik? Detsamma gäller Folkpartiet och Centerpartiet. I denna utveckling har Moderaterna tvivelsutan blivit vinnare. Men de klarar sig faktiskt inte utan sina allianskollegor. Långsiktigt skulle den politiska utslätningen således kunna bli ett hot mot allianssamarbetet.

Vilka ministrar kommer att få gå? Det spekuleras en del kring att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) får gå. Hon skulle kunna ersättas med såväl en moderat som en centerpartist, beroende på hur Reinfeldt väljer att hantera partiernas valresultat. En ny arbetsmarknadsminister behövs också efter Sven Otto Littorins avgång. Vidare har det ryktats om att Mats Odell, som blev 63 i år, kommer att tacka för sig. Likaså kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Vice statsminister bör rimligen bli Jan Björklund i egenskap av ledare för Alliansens andra största parti.

Vi ska dock inte vänta oss alltför stora förändringar. En tråkig konsekvens av förra mandatperiodens ministeravgångar är att Reinfeldt denna gång lär vilja satsa på helt trygga kort. Vi lär därför inte få se några stora överraskningar i den nya regeringen. Jag håller alla tillgängliga tummar för att Beatrice Ask blir av med jobbet som justitieminister. Men jag är rädd för att det inte kommer att ske. Ask må ha ställt till med rubriker, men frågor om rättssäkerhet väger inte så tungt för gemene man i Sverige. I frågor om brottsbekämpning har hon säkert, med Alliansenmått mätt, klarat jobbet väl. Reinfeldt tycks lita på Ask vilket säkert är skäl nog för henne att få sitta kvar. Därmed skulle hoppet om en bättre rättspolitik de kommande fyra åren också vara ute.

Ett nytt liberalt parti

Så var det då officiellt. Liberati splittras. Alexander Bard, och många med honom, anser att valresultatet är ett så stort bakslag för liberala idéer i både Folkpartiet och Alliansen att det inte längre är fruktbart att driva liberal idédebatt i FP. Liberati läggs därför ned efter två års arbete. I stället ska nu all kraft läggas på ett nytt liberalt parti, Liberaldemokraterna. Vissa goda krafter kommer dock även fortsatt att verka inom Folkpartiet.

Jag var först skeptisk till tanken på ett nytt parti och sanning att säga är jag det till viss del fortfarande. Jag vet hur oerhört mycket arbete det betyder. Jag vet hur svårt det är att nå igenom mediebruset för en nykomling. Det krävs passion, uthållighet och en oerhört stark tro på det man gör. Det behövs starka personligheter och det krävs pengar. Men ju mer jag tänker på det, desto gladare blir jag av tanken på ett nytt liberalt parti i Sverige, särskilt om det leds av människor som varit med förr och känner till det politiska spelet.

Den bästa chansen för ett liberalt parti att nå framgång är i mina ögon att släppa den libertarianska retoriken och blanda pragmatism med en stark tro på liberala principer. Ett parti som tror på marknadsekonomin, på människors förmåga och rätt att styra sina liv efter eget huvud, på integritet och på rättsstaten men som samtidigt inte polemiserar mot välfärdsstaten, har en hygglig chans att locka väljare från Miljöpartiet och tre av Alliansens partier. Och kanske norpa en och annan piratpartist också. Partiet ska upplevas som rakryggat utan att framstå som hotfullt.

Jag håller med Alexander Bard om att det finns gränser för hur långt ett parti kan gå i antiliberal riktning och samtidigt behålla en öppenhet för liberala idéer. Kanske har den gränsen passerats i Folkpartiet. I ett sådant läge är det endast fråga om självspäkning att stanna kvar och bli överkörd gång efter annan. Det är mer rakryggat att starta eget. Låt Johan Pehrson & c/o styra partiet i lugn och ro nu.

Som tidigare konstaterat är det svårt att nå framgång med ett nytt parti i riksdagsvalen. Varför skulle då LD lyckas där FI och PP hittills misslyckats? Ett skäl skulle vara att Piratpartiet är för smalt för att attrahera en bredare väljargrupp (de är endast märkbara bland unga och studenter) medan FI (med all rätt) betraktas som tokstollar. Ett brett liberalt parti har ett annat utgångsläge och kan attrahera betydligt bredare väljargrupper.

Det viktiga är att se detta som ett långsiktigt projekt och inte ge upp om det första valresultatet skulle bli en besvikelse. Det finns inga genvägar. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde decennier på sig att nå riksdagen. Miljöpartiet behövde sju år. Det tar tid att bygga varumärken, det tar tid att övertyga människor om att rösta nytt. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket ett föredöme i hur ett parti ska byggas. Partiet har vuxit lokalt och nationellt val efter val och därmed expanderat både på bredden och höjden innan årets valframgång. Det kan Liberaldemokraterna också göra om det ges tid. Men då krävs det att liberaler ute i landet är beredda att ansluta.

Moralisterna förnekar sig aldrig

På Berns hotell i Stockholm återfanns förutom minibarens vanliga sortiment även handbojor, olika sorters vibratorer, stayups, kondomer och erotiska noveller. Det väcker förstås uppmärksamhet eftersom hotellrum normalt bara ska erbjuda alkohol och biblar.

Polisen är särskilt missnöjd. Stormoralisten själv, Tom Eckerling, hävdar att Berns hotell försöker "glorifiera" sexindustrin genom att tillhandahålla dessa tillbehör. Resonemanget är mycket märkligt men avslöjar lite av den sexmoralism som ofta finns i bakgrunden i polisens arbete mot prostitution: "Går man in på en del av sajterna där det säljs sex ser man bland annat sådana här sexleksaker. Hotellet försöker glorifiera något som vi jobbar aktivt med att avglorifiera. Jag ser baksidan av sexindustrin hela tiden och den är bara smutsig, inte alls glamorös."

Jag förstår ingenting. Sedan när är det endast i sex mot betalning-situationer som sextillbehör används? Kondomer använder väl för bövelen var och varannan människa. Vibratorer används sannolikt av fler än bara sexsäljare. Och hur passar erotiska noveller in i sexhandelsbranschen...?

Polisens antisexarbete handlar om att gripa människor som inte har gjort något ont mot någon annan utan endast haft sex med en annan vuxen människa enligt en frivillig överenskommelse. Frivilligt sex på fel sätt är brottsligt i det moraliskt högtstående landet Svea. Sexköpslagen får många bisarra konsekvenser. En sådan är den ladies night-föreställning som ledde till att polisen misstänkte nattklubben för hittepå-brottet "porrbrott". En annan konsekvens således att polisen på fullt allvar hävdar att kondomer och vibratorer på hotell "glorifierar" sexhandel.

Jag är så urbota less på sexmoralismen i det här landet att jag snart packar min väska och ger upp. Lyckligtvis finns det gott om åsiktsfränder som kämpar på och håller hoppet om en förändring levande. Tillsammans kan vi kanske påverka till det bättre. Med början på nästa års Pridefestival.

Ännu en resning

Febrig och pömsig och med betydande offensiva stridigheter i hjärnkontoret ska jag ändå orka plita ned några rader.

Vi har just avslutat ännu en valrörelse. Precis som vanligt har de stora frågorna - rättssäkerhet, personlig integritet, statens makt kontra individens - inte ägnats något intresse. Det har varit de vanliga plånboks- och förtroendefrågorna som debatterats. Svenska valrörelser är därmed mer värderingsfria än på länge, med en borgerlig ledare som inte tycker någonting och en socialdemokratisk som försöker låtsas att det fortfarande är "samma gamla höger" de slåss mot.

Bara dagar efter valet fortsätter rättsskandalen till Sture Bergwall/Thomas Quick att rullas upp. Bergwall har nu beviljats resning i ännu ett fall - det påstådda mordet på Therese Johannesen. Hon är nämligen inte återfunnen varför det svårligen kan fastslås att hon verkligen är mördad, än mindre vem som är gärningsmannen. Ett erkännande från Quick räckte.

Det är lätt att dra en parallell till fallet Linda Chen. Hon som mördades av Mats Alm men där bevisen inte räckte. Där fanns både kropp och motiv och en mängd omständigheter som talade för att den misstänkte ljög. Detta kryddat med en fullständigt galen kidnappningshistoria som bara ytterligare stärkte åklagarens linje. Men Alm friades av tingsrätten eftersom bevisen inte räckte för att styrka mord, endast brott mot griftefriden (vilket i praktiken betyder att han inte dödade sin fästmö utan bara flyttade hennes kropp lite grand...). Mot Thomas Quick fanns ingenting. Ingen kropp. Inget motiv. Inga vittnesuppgifter. Han fälldes enbart på sitt erkännande.

Det är visserligen en pågående process vilket rimligen förklarar varför politiker håller en så låg profil. Det säger emellertid även något annat. Rättssäkerhetsfrågor är inte viktiga i Sverige. Väljarna bryr sig inte. De etablerade politiska partierna gör tvärtom sitt bästa för att rucka rättsstaten i kanten. Det vi ser rullas upp är sannolikt den värsta rättsskandalen i det demokratiska Sveriges historia. Men vem bryr sig?

Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Skandalen är redan ett faktum
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner

Ingen hyfs i svensk politik

Någon lade kanske märke till att Mona Sahlin erkände sig besegrad på valnatten men inte gratulerade segraren Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraterna gör inte så. Göran Persson gratulerade inte Reinfeldt efter förlusten 2006 heller. Den hyfs från amerikanska valrörelser där förloraren alltid gratulerar segraren till en bra valrörelse - ett slags respekt för det demokratiska utslaget - finns inte i Sverige.

Lars Ohlys tal på valnatten var en hårdför agitation mot både "högerregeringen" och Sverigedemokraterna. Han manade till kamp tillsammans med utomparlamentariska vänner och lät åter igen som den gastande plakatpolitiker har egentligen är. Inte ett ord om att gratulera motståndaren, förstås.

Miljöpartiets språkrör bedrev valrörelse ända in i TV-studions valvakor. Maria Wetterstrand sade sig vara "förbannad" över Reinfeldts invit till partiet. Vänta här nu. Alliansen går framåt, De rödgröna bakåt. De borgerliga stärker sitt övertag på ett historiskt sätt men får på grund av Sverigedemokraternas framgångar ändå inte egen majoritet. Därför sträcker statsministern ut en hand till Miljöpartiet redan på valnatten. Han erbjuder dem att få inflytande över regeringspolitiken trots att deras valalternativ gjorde en brakförlust. Och Wetterstrand blir förbannad? Maken till politisk ohyfs var det länge sedan vi skådade. Bara detta borde få Reinfeldt att dra tillbaka erbjudandet omedelbart. Jag hoppas att han inte ringer dem alls. Det borde inte vara några som helst problem att leda en borgerlig minoritetsregering när regeringsunderlaget är så pass stabilt som det är.

Jag hade hellre sett en offensiv Reinfeldt på valnatten. En segrare som fast och tydligt deklarerar "Alliansen regerar vidare". Nu var det Jan Björklund som tog på sig den uppgiften medan Reinfeldt höll en betydligt lägre ton, trots sitt partis rekordresultat. Detta utnyttjades naturligtvis av förlorarna. När Göran Persson ledde Socialdemokraterna till ett, med dåtida mått mätt, katastrofresultat 1998 var han snabb med att förklara segern vunnen. Partiet backade nio procentenheter men de borgerliga fick inte egen majoritet. Således kunde S fortsätta regera i minoritet. Just så skulle Reinfeldt ha resonerat på valnatten. Det hade inte gjort Socialdemokraterna till bättre förlorare - i den grenen är och förblir de absolut sämst - men vi hade i alla fall sluppit ett kaxigt och gapigt miljöparti i valstudion. Ta er i baken, MP. Ni förlorade faktiskt.

Frihetsfrontens talarkväll: september

Valet är över och analysen av resultatet kan göras. Det är precis vad Jonas Morian, socialdemokratisk debattör och bloggare, och Erik Lakomaa, politisk konsult, ska försöka sig på i en paneldebatt på Frihetsfrontens första talarkväll under hösten.

Temat för kvällen är: Vad betyder valresultatet för Socialdemokraterna och det politiska landskapet i Sverige?

Tid: Torsdag 23 september, kl 19

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.

Alla är välkomna!

Morgondagens socialdemokrati

I gårdagens Agenda i SVT uppenbarades en tydlig spricka mellan den nya och gamla socialdemokratin. Den gamla personifierades av Nalin Pekgul, som i bittra ordalag skyllde valförlusten på medierna och borgerligheten (dumma, dumma Alliansen som inte ville diskutera Socialdemokraternas frågor ur ett sosseperspektiv!). Pekgul fastslog att nederlaget ingalunda kunde förklaras med partiets samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, trots att det faktiskt finns mätningar som visar att många socialdemokratiska väljare lämnat partiet just på grund av det rödgröna samarbetet.

Den nya socialdemokratin representerades av Ilija Batljan. Han gjorde förmodligen en korrekt eftervalsanalys när han utpekade medelklassens flykt från socialdemokratin som en viktig orsak och pekade på motståndet mot RUT-avdraget, fastighetsskatten (åter igen) och en allmän oförståelse för den svenska medelklassens livsvillkor och önskningar. Han efterfrågade därför en förnyelse av socialdemokratin. Partiet måste inse att det inte längre är relevant för människor på grund av att det lever i en förgången tid.

Jag är övertygad om att det är endast genom att lyssna till personer som Ilija Batljan som Socialdemokraterna åter kan bli ett seriöst alternativ i svensk politik. Just nu befinner sig partiet i kris. En eftervalsanalys ska vidta. Precis som efter nederlaget 2006 ska det analyseras vad som gick fel. Problemet för Socialdemokraterna är att i princip ingenting hände efter Göran Perssons avgång. Partiet levde redan under 2007 på dopade opinionssiffror och drog slutsatsen att förtroendet var återvunnet. Att valförlusten främst handlade om att svenska folket ville bli av med Persson. Förnyelsen som Mona Sahlin hade satts att leda frös därför inne. Om partiet åter igen låter sig luras av eventuella opinionslyft under den kommande mandatperiodens första två år, bäddar det gamla statsbärande partiet för en tredje valförlust 2014. Detta har jag visserligen inget emot, men det skulle förvåna mig något om det sitter så många tomma huvuden på ledande positioner i partiet att de inte inser att en omfattande förändring á la Nya Moderaterna är nödvändig inom socialdemokratin om den ska bli en relevant politisk kraft i Sverige igen.

Många inser det kanske, men vem vågar säga det först? En sådan förnyelse kommer nämligen att inbegripa att acceptera många borgerliga förändringar, ja rent av att propagera för borgerligt färgade profilfrågor. Valfrihet genom fler privatiseringar. Lägre skatter. I viss mån förändrad arbetsrätt. Värderingsskiftet är därmed här. Vi kanske inte känner historiens vindar blåsa här och nu, men faktum är att vi kan vara mitt uppe i en om inte borgerlig storm så i alla fall en starkare bris. Andas in den.

Den långa vägen mot riksdagen

Det är inte lätt att ta sig in i den svenska riksdagen. Det visade årets valresultat, även om Sverigedemokraterna faktiskt lyckades. Piratpartiet och Feministiskt initiativ fick båda nästan identiska valresultat som 2006 och hamnade klart under en procent. Rick Falkvinge erkänner att det var "svårare än väntat" att upprepa succén från EU-valet 2009.

Ja, det är svårt. Kristdemokraterna kämpade i decennier innan partiet slutligen, med minsta möjliga marginal, lyckades ta sig in i riksdagen 1991. Miljöpartiet tog sju år på sig innan det klättrade över fyra procent 1988, men lyckades falla ur en gång innan partiet tog en mer permanent plats. Sverigedemokraterna har filat kanterna i 20 år innan de tog sig in i politikens finrum.

Att Piratpartiet skulle lyckas bli vågmästare i detta val har jag hela tiden sett som otänkbart. Partiets 7,1 procent i EU-valet födde en tro att partiet minsann hade potential att bli ett riksdagsparti 2010. Men riksdagsval är något helt annat än EU-val. Både på lokal nivå och i val till Europaparlamentet kan nystartade partier, och enfrågepartier, nå framgångar. I valet till riksdagen är väljarna betydligt mer selektiva. Här spelar blockpolitiken en stor roll, likaså statsministerkandidaterna. Känslan av ansvarstagande är större.

Jag tror att de etablerade partierna omedvetet har hjälpt Sverigedemokraterna mycket i denna valrörelse genom att hota med dem och, från oppositionens sida, ständigt lyfta fram dem som en joker i en eventuell borgerlig regeringsbildning. Detta har onekligen gynnat SD. Därtill har partiets underdogstämpel stärkts av extremvänsterns upprepade angrepp på sverigedemokratiska valmöten.

Feministiskt initiativ gick mycket starkt i Gudrun Schymans Simrishamn. Piratpartiet tar inte mandat någonstans. Sverigedemokraterna har gått fram lokalt över hela landet, men tappar markant i sitt starkaste fäste Landskrona där partiet fick runt 20 procent för fyra år sedan. Detta kan vara ett tecken på att partier av detta slag faller tillbaka när de väl hamnat i de beslutande församlingarna och inte lyckas leverera de enkla lösningar som de utlovat. Men det är inte helt säkert att den analysen stämmer. Partiet har haft tid att växa långsamt, att bygga en grundlig organisation, att rensa ut det värsta slöddret, att mogna politiskt. Sverigedemokraterna finns representerat i allt fler kommuner runt om i landet och tar väljare från alla etablerade partier. Allt detta talar tvärtom för att partiet kommer att bli en mer långsiktig bekantskap i den svenska rikspolitiken.

Fördelen med att SD de kommande fyra åren kommer att sitta i riksdagen är att partiet äntligen måste utsättas för granskning. I Sverige har vi varit så rädda för att gynna främlingsfientliga krafter att vi inte vågat ta debatter och inte ens vågat tala om integration. Folkpartiets Jan Björklund blir ständigt utpekad som rasist så fort han lägger något integrationspolitiskt förslag. Tonläget har varit mycket ängsligt. Denna överdrivna ängslighet i integrationsdebatten blir vi nu tvungna att släppa. Fighten ska tas och kommer att tas i riksdagen. Där kan nämligen ingen, inte ens Lars Ohly, fly undan.

Slutet på en era - början på vad?

Inför valet såg jag tre stora målsättningar i fallande ordning: Majoritet för Alliansen. Socialdemokraterna som näst största parti. En jämnare borgerlig allians med starkare småpartier. Alla tre kom på skam. Ändå finns skäl att inte vara alltför nedstämd om vi betänker vad valresultatet kan betyda på lite längre sikt.

Det oklara parlamentariska läget häller smolk i glädjebägaren för många borgerligt sinnade väljare. Det gör att vi lätt glömmer att det vi såg i gårdagens val var den svenska socialdemokratins svanesång. Partiets tid som maktparti, som dominant i svensk politik, är över. Makthegemonin är bruten.

Det är ett historiskt valresultat. Alliansen har avlivat idén om att borgerliga regeringar inte kan bli återvalda, att de endast är tillfälliga avbrott i det socialdemokratiska styret av riket. Socialdemokraterna är ett slaget parti, för att travestera det Göran Persson sade att partiet inte var efter förlusten 2006. De 35 procent som Socialdemokraterna fick i Perssons sista val som partiordförande sågs nog av många som ett slags bottennivå. Nu backar partiet ytterligare och närmar sig 30 procent. Självbilden som det statsbärande partiet har slutligt knäckts. Sverige är inte den där demokratiska enpartistaten längre. På sikt kan det vara valet 2010 vi kommer att blicka tillbaka till för att se när Socialdemokraterna slutligen plockades ned från sin tron och blev ett parti bland alla andra.

Förklaringarna till att Socialdemokraterna har gjort sitt sämsta val sedan 1914 är många. Det går inte att komma ifrån att Mona Sahlins person är en viktig delförklaring. Hennes impopularitet i partiet har fått många socialdemokratiska väljare att rösta olika i riksdagsvalet och de kommunala valen. Socialdemokraterna behåller greppet i många traditionellt röda fästen - såväl Malmö som Göteborg - men tappar i valet till riksdagen. Många har helt enkelt inte sett Sahlin som en rimlig statsministerkandidat. Än viktigare är emellertid partiets fullständiga idétorka. Socialdemokraterna fick kritik för att vara sönderregerade när det förlorade valet 2006. Idéerna var borta, partiet hade ingen framtidsberättelse längre. Tiden i opposition skulle ändra på detta. Så har inte skett. Under Mona Sahlins tid som partiordförande har Socialdemokraterna tvärtom blivit ännu otydligare och upplevts som ännu mer irrelevanta. Någon framtidsvision finns inte.

Sedan går det givetvis inte att komma ifrån att det rödgröna samarbetet har kostat väljare. Många socialdemokrater har svårt för Miljöpartiet, andra för Vänsterpartiet. Men framför allt har det varit en ovan känsla att ingå i en valallians och för första gången inte begära mandat för en strikt socialdemokratisk regering. Beslutet att bilda denna allians har kritiserats, men jag tror inte att Mona Sahlin hade något egentligt val. Alliansen var på väg att trumma in budskapet om en splittrad opposition. Hade de rödgröna partierna gått till val vart och ett hade Alliansens främsta budskap i valrörelsen blivit "en stabil Allians mot en splittrad vänster". Det hade inte heller vunnit något val åt Mona Sahlin.

Vad händer nu? Den borgerliga regeringen kommer att bjuda in Miljöpartiet. En inofficiell inbjudan har redan gjorts. Medan Peter Eriksson på partiets valvaka hävdade att det rödgröna samarbetet fortsätter "tills vidare", vilket inte lät särskilt övertygande, avfärdade Maria Wetterstrand kategoriskt ett samarbete med Alliansen senare under kvällen. Detta kan givetvis komma att ändras när seriösa samtal tar vid. Men det är ett mycket knepigt läge att hantera för båda parter. Miljöpartiet måste svika det rödgröna samarbetet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Som tredje största parti skulle partiet kunna motivera att det bör få ministerposter i en alliansregering. Men det känns omöjligt ur alla tänkbara perspektiv. Kan MP, som i detta val tydligt profilerat sig som ett vänsteralternativ, verkligen ingå i en borgerlig regering utan att drabbas av en kokande svekdebatt med sina egna väljare? Och hur ställer sig Centerpartiet till att ett miljöparti på vänsterkanten deltar i regeringssamarbetet? De har ingenting att vinna på en sådan situation. Det är också värt att fråga sig hur kärnkraftsvänner i Folkpartiet ska kunna samsas med avvecklingsivrare i Miljöpartiet...

Det är en minst sagt besvärlig situation. Den enda rimliga lösningen är att Alliansen sitter kvar med hoppande majoriteter och tar stöd av Miljöpartiet i vissa enskilda frågor och kanske av Socialdemokraterna i andra. Detta kommer onekligen att göra det betydligt svårare att föra en politik med frihetlig inriktning. Nödvändiga reformer kommer få skjutas på framtiden. Det är den största besvikelsen med detta val.

Ingen vann

Dagen efter den stora dagen är känslorna blandade. Det är både lättnad och viss besvikelse. Lättnad för att vi de kommande fyra åren kommer att slippa se kommunister i den svenska regeringen. Slippa se Mona Sahlin företräda Sverige utomlands. Slippa se Claes Borgström som jämställdhetsminister. Det gladde att se en vresig Lars Ohly i går. Besvikelse därför att Alliansen inte lyckades få en majoritet. För att de frihetliga krafterna inom Alliansen backade och Camilla Lindberg förlorar sin riksdagsplats. För att Sverigedemokraterna blir vågmästare.

Det var precis detta läge som kunde hända, som inte minst Fredrik Reinfeldt varnade för, men som vi nog var många som innerst inne antog bara inte skulle hända. Ingen majoritet för något av blocken. Sverigedemokraterna, som ingen vill ta i, som vågmästare. Reinfeldt var tydlig redan på valnatten att han nu sträcker ut en hand till Miljöpartiet. Mer om detta i ett kommande inlägg.

Men vilka är de verkliga vinnarna i riksdagsvalet, egentligen? Moderaterna? De gjorde sitt bästa val sedan rösträtten infördes i Sverige och nådde 30 procent. Samtidigt förlorar partiets borgerliga allians sin majoritet och därmed får M svårare att driva igenom sin politik. Miljöpartiet? De gör ett historiskt bra val, även om det inte blev de nästan tvåsiffriga tal som vissa mätningar hintat om. Nu blir MP med mycket knapp marginal tredje största parti. Men partiet kommer inte att ingå i någon rödgrön regering och kunna driva sin klimatalarmistiska politik som planerat. Sverigedemokraterna? Partiet tar sig in i riksdagen med god marginal och blir större än både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet (vilket lär svida för Hägglund och Ohly). Men deras möjlighet att påverka de politiska besluten förefaller mycket begränsade eftersom inget av de politiska blocken vill samarbeta med dem.

Däremot kommer SD givetvis, som alla riksdagspartier, att lägga förslag, delta i debatter med Sveriges politiska elit och få ännu mer medial uppmärksamhet. Om det på sikt stärker partiet eller tvärtom visar svenska folket hur ensidigt och tossigt det är, återstår att se. På något sätt måste emellertid de etablerade politiska partierna förhålla sig till Sverigedemokraterna nu när de valts in i Sveriges riksdag. Att vägra dela sminkloge är en sak, men Lars Ohly kommer inte att kunna undvika att vara i samma plenisal som Jimmie Åkesson.

Valet 2010 kommer bli ihågkommet som ett val utan vinnare.

Valdag

Så var rösten lagd. Liberala partiet till riksdagen, Centerpartiet (Per Ankersjö) till kommunen och Folkpartiet till landstinget.

Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.

Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.

I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.

Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.

Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.

Därför röstar jag varken på Alliansen eller De rödgröna

Miljöpartiet har blivit något slags liberalt spökparti. Svultna liberaler som är besvikna på Alliansen ser sig vilsna omkring efter ett alternativ och tycks hungriga nog att hugga in på allt som Miljöpartiet säger som låter bra. Därmed glömmer de bekvämt allt som inte alls är liberalt i det gröna partiet. Och det är minsann ganska mycket.

Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.

Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.

Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.

Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.

Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.

Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.

Min röst 2010.