En vilsen liberals funderingar...

Det saknas ett relevant liberalt alternativ i svensk politik. Sedan Moderaterna under Reinfeldts ledning valde att löpa vänsterut och omfamna det mesta av det som partiet kritiserat i decennier och Folkpartiet rensat ut den sista gnutta liberalism som fanns kvar i partiet, har den liberala flanken lämnats vidöppen. Centerpartiet har delvis försökt fylla den, men utan större framgång. Partiet har förblivit en lojal alliansunderhuggare till Reinfeldt.

Vi har förstås Liberala partiet. Jag röstade på dem 2010 och det är mycket möjligt att de får min röst igen i nästa val om andra alternativ uteblir. Det är naturligtvis så att partiet helt saknar möjligheter att få genomslag för sin politik. Inte heller kan man, som i exempelvis USA, hoppas på något slags utopiskt "free state project" i en kommun eftersom i stort sett alla viktiga frihetsfrågor beslutas om på nationell eller EU-nivå. Men Liberala partiet kan fungera som ett alternativ för alla liberaler som vill kunna lämna vallokalen med bibehållen karma och självrespekt.

Vi är många liberaler som tycker ungefär samma sak i de flesta grundläggande frågor, men när det drar ihop sig till val fördelas våra röster på allt från Kristdemokraterna till Miljöpartiet. Det är en otrolig spännvidd. Ett liberalt parti borde utan besvär kunna attrahera oss alla samtidigt. Det räcker förstås inte för att nå framgång, det krävs även några hundratusen röster från väljare som inte bryr sig nämnvärt om sexköpslagen, inte fullt ut förstår sig på hotet från övervakningsstaten, inte bryr sig så mycket om vad som händer i EU men tycker att det vore trevligare med lite mindre förmynderi, lite mer självbestämmande och lite lägre skatter.

För att ett sådant parti ska bli livskraftigt krävs, tror jag, starka avhoppare från Centerpartiet, Folkpartiet (och möjligen även Moderaterna) som frontfigurer. Ett välkänt ansikte är alls ingen garant för framgång (se Feministiskt initiativ), men det underlättar åtminstone genomslaget i media inledningsvis.

Därutöver krävs ett långsiktigt tänkande. Det är ohyggligt svårt att sätta ett parti på kartan och bli betraktat som ett trovärdigt alternativ. Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna behövde båda flera decennier på sig innan de blev riksdagspartier (för Miljöpartiet gick det visserligen snabbare). SD växte på både bredden och höjden i kommuner och landsting innan de blev aktuella för riksdagen.

Ett nytt parti behöver ett 12-årsperspektiv. Alla måste inse att chansen att göra succé i första riksdagsvalet är i princip noll och intet (Europaparlamentsval är en helt annan femma), om man inte får en mycket hjälp av oförutsedda händelser. Tyvärr saknas ofta det nödvändiga tålamodet. Dessutom är det bekvämare för karriärister att stanna kvar i befintliga partier, hålla huvudet nere även när partiet fattar idiotbeslut och hoppas på en belöning för lång och trogen tjänst än att ge sig i kast med något helt nytt. Det är således, tyvärr, mycket som talar emot att vi får se ett trovärdigt liberalt alternativ i svensk politik under överskådlig tid.

Bråket i Liberaldemokraterna är tråkigt, men framför allt är det oerhört onödigt. När personer är villiga att lägga ned tid och energi på något borde de välkomnas med öppna armar. Jag sitter inte på all bakgrundsinformation och tänker därför inte peka finger mot någon. Men de flesta borde vara överens om att meningsskiljaktigheter ska diskuteras med ömsesidig respekt, inte minst i ett så tidigt skede när ett politiskt projekt ännu inte har blivit ett registrerat parti. Dispyter får sedan avgöras framöver på stämmor i god demokratisk ordning.

Vilsna liberaler har tyvärr all anledning att känna sig ännu lite vilsnare nu.

Valdag

Så var rösten lagd. Liberala partiet till riksdagen, Centerpartiet (Per Ankersjö) till kommunen och Folkpartiet till landstinget.

Jag tycker att det faktiskt är en lite speciell känsla att gå till vallokalerna och rösta, det är därför jag föredrar att rösta på valdagen. Den känslan har jag inte alls när det gäller EU-valet, som har utvecklats till ett politiskt elitprojekt jag föraktar och inte vill legitimera med min röst.

Samtidigt som jag i lugn och ro i morse kunde vandra några hundra meter till min vallokal och lägga min röst, riskerar afghanerna liv och lem för att få rösta. Minst elva personer har hittills dödats för sin demokratiska rättighet. Därtill kommer att de röster som väl läggs lär manipuleras och resultatet bli ett framfuskat skenresultat. Mycket fusk kommer vi aldrig att få veta om då säkerhetsläget är så skakigt att valobservatörer endast vågar sig till de större städerna.

I Burma ska hållas val i november. 37 partier har godkänts, men det främsta oppositionspartiet - Aung San Suu Kyis NLD har upplösts. Partierna får nämligen inte ställa upp om de har straffade medlemmar, och man lita på att ett oppositionsparti i en diktatur oundvikligen har straffade medlemmar. Inklusive partiledaren själv. Segraren kommer givetvis att bli militärjuntan. I Burma är därför en valbojkott bästa valet. Regimens styre ska inte legitimeras med högt valdeltagande.

Trots alla brister har vi trots allt fria val i Sverige. Det går att påverka politiken även om systemet är segt och även om uppstickare har svårt att göra sig hörda. Jag kommer därför sannolikt alltid att rösta i riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Troligen oftast utan större entusiasm eftersom de stora politiska alternativen är förvillande lika. Men rösta kommer jag att göra. Ofta finns något litet alternativ att stödja i stället för de stora blocken.

Rösten är lagd. Nu kan jag bara hoppas att vi slipper kommunister, sossar och dillrunkare i regeringen på måndag.

Därför röstar jag varken på Alliansen eller De rödgröna

Miljöpartiet har blivit något slags liberalt spökparti. Svultna liberaler som är besvikna på Alliansen ser sig vilsna omkring efter ett alternativ och tycks hungriga nog att hugga in på allt som Miljöpartiet säger som låter bra. Därmed glömmer de bekvämt allt som inte alls är liberalt i det gröna partiet. Och det är minsann ganska mycket.

Den vanligtvis så kloke Johan Norberg har varit inne på att stödja Miljöpartiet. Jag har aldrig förstått denna vurm för ett parti som i grunden är tillväxtkritiskt och har en kollektivistisk grundsyn på människan. Det stämmer att Miljöpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, har varit bra och tydligt i integritetsdebatten. Men det är väldigt lätt att vara rak och tydlig i opposition. Vi bör komma ihåg att det var Socialdemokraterna som först lade förslaget om FRA. I en S-ledd regering hade även Miljöpartiet och Vänsterpartiet tvingats kompromissa, precis som liberalerna i Folkpartiet och Centerpartiet tvingades till. Det hade blivit en fråga om regeringsduglighet även i en rödgrön regering och skeptiker i Vänsterpartiet och Miljöpartiet hade pressats precis lika hårt. Det är så politik fungerar. Det är naivt att tro något annat.

Mattias Svensson, klassiskt liberal, har ändå bestämt sig för att rösta på Miljöpartiet. Han har skrivit ett långt inlägg i vilket det framgår hur han resonerat. Dels anser Svensson att Alliansen har svikit sina ideal, vilket jag instämmer i. Dels gillar han Maria Wetterstrand, vilket jag har desto svårare att förstå. Han gillar henne då hennes parti "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet". Problemet är förstås att Wetterstrand lämnar posten som språkrör nästa vår. Hennes chans att påverka under de fyra kommande åren så att partiet blir det mest liberala är således ytterst begränsade.

Det måste konstateras att i praktiken blir en röst på Miljöpartiet en röst på Mona Sahlin som statsminister och på Lars Ohly som minister i hennes regering. Det är en röst på kommunister i en svensk regering. Det är lite svårt att hur en liberal aktivt kan vilja bidra till detta.

Jag har respekt för den som lägger sin röst på något av allianspartierna för att undvika ett ännu värre regeringsalternativ, även om man kanske är besviken på hur de hanterat många frågor. Jag röstade på Alliansen till riksdagen i förra valet, men jag kommer inte att göra det denna gång. Jag kan helt enkelt inte göra det med gott samvete. Skälen är flera: Det handlar om integriteten. FRA är en mycket integritetskränkande lagstiftning. Och den sexuella integriteten kommer kränkas ytterligare när en redan bedrövlig sexköpslag skärps och moralismen skruvas upp ytterligare ett snäpp. Det handlar om rättssäkerheten. Oavsett var man står i fildelningsfrågan bör konstateras att IPRED orsakar betydande bekymmer ur rättssäkerhetssynpunkt. Detsamma gäller det kommande datalagringsdirektivet, som går ut på att all vår elektroniska kommunikation ska lagras i minst ett halvår. Det gäller "frivilliga" drogtester av skolungdomar. Under justitieminister Beatrice Asks ledning har vi dessutom fått se häpnadsväckande utspel som tyder på att chefen för justitiedepartementet saknar grundläggande kunskaper i rättssäkerhetens abc. Hon kan vara den sämsta justitieminister Sverige har haft och jag ryser vid tanken på att hon ska sitta i ytterligare fyra år.

Piratpartiet då? Jo, piraterna står upp för integriteten - men bara på vissa områden. När det gäller den grundläggande sexuella integriteten tar partiet ingen ställning. Det säger ingenting om synen på skatter, vård och utbildning (mer än att alla barn ska få en egen dator i skolan). Piratpartiet är således alldeles för smalt för att attrahera mig.

Därför kommer jag att rösta på Liberala partiet (Klassiskt liberala partiet på valsedeln) i detta val. Ja, det är ett slags proteströst. Men jag anser att även en borgerlig regering ska väljas om på sina egna meriter och inte på att alternativet råkar vara ännu sämre. I kommunal- och landstingsvalen faller min röst på Centerpartiet och Folkpartiet, som jag anser är vettiga i Stockholm.

Min röst 2010.