Jag kan inte rösta på Folkpartiet eftersom det är ett på många sätt galet parti. Men Mathias Sundins personvalskampanj, som redan startat och går ut på att knacka dörr hos 10 000 svenska hushåll innan valdagen, är en frisk fläkt. Liksom självdistansen i reklamfilmen.
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
Fattigdom 2.0
Expressen fortsätter att kräla allt längre ned i sensationsträsket. Dagens tidning har en framsida med rubriken "Gustav, 14, äger bara ett par jeans". Jag borde tro att det är ett skämt, en blinkning till HippHipp!-gängets i-landsproblemssketcher. Men det är ju Expressen vi talar om. Jag konstaterar detta faktum, fnyser högljutt, betalar mitt bröd på ICA och går hem igen.
Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.
Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.
Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).
Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.
Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.
Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.
Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).
Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.
Kroppslig integritet går före sedvänjor
Jag har stor respekt för att vissa människor hyser religiösa uppfattningar, även om jag personligen inte är det minsta religiös. Jag är för religionsfrihet och anser att religiösa friskolor är en naturlig del av ett öppet samhälle. Människor bör få leva i sina egna religiösa, etniska eller andra grupperingar med egna sedvänjor så länge de inte skadar andra. Det är sålunda inte där skon klämmer.
Det finns flera aspekter att beakta när det gäller omskärelse av pojkar. Omskärelse är ett tydligt ingrepp i den kroppsliga integriteten. Det bör finnas gränser för vad människor får göra mot varandra på religiös grund även i ett mångkulturellt samhälle - i synnerhet när det handlar om minderåriga.
Sanna Rayman frågar sig om inte även män har rätt till sina kroppar och undrar "vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?" Frågan är i högsta grad motiverad. Respekt för traditioner anförs nämligen bara när det gäller manlig omskärelse, inte kvinnlig. Att tvinga en liten pojke till omskärelse är faktiskt en tämligen vidrig handling.
I slutändan måste respekten för barnets kroppsliga integritet komma i första rummet. Därmed får faktiskt de religiösa traditionerna stå åt sidan. Det sägs att manlig omskärelse inte alls orsakar några bekymmer, vilket ju den kvinnliga omskärelsen/stympningen onekligen gör när den utövas i sin fulla vidrighet. Men huruvida ingreppet som sådant är bra eller dåligt är inte poängen. Poängen är att små pojkar inte kan fatta ett välövervägt beslut. Av denna anledning bör manlig omskärelse bara tillåtas när barnet har blivit lite äldre, förslagsvis 15 år. Då är vi i lagens mening myndiga att ingå avtal och bör således även ha förmåga att fatta beslut om eventuell omskärelse.
Det finns flera aspekter att beakta när det gäller omskärelse av pojkar. Omskärelse är ett tydligt ingrepp i den kroppsliga integriteten. Det bör finnas gränser för vad människor får göra mot varandra på religiös grund även i ett mångkulturellt samhälle - i synnerhet när det handlar om minderåriga.
Sanna Rayman frågar sig om inte även män har rätt till sina kroppar och undrar "vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs?" Frågan är i högsta grad motiverad. Respekt för traditioner anförs nämligen bara när det gäller manlig omskärelse, inte kvinnlig. Att tvinga en liten pojke till omskärelse är faktiskt en tämligen vidrig handling.
I slutändan måste respekten för barnets kroppsliga integritet komma i första rummet. Därmed får faktiskt de religiösa traditionerna stå åt sidan. Det sägs att manlig omskärelse inte alls orsakar några bekymmer, vilket ju den kvinnliga omskärelsen/stympningen onekligen gör när den utövas i sin fulla vidrighet. Men huruvida ingreppet som sådant är bra eller dåligt är inte poängen. Poängen är att små pojkar inte kan fatta ett välövervägt beslut. Av denna anledning bör manlig omskärelse bara tillåtas när barnet har blivit lite äldre, förslagsvis 15 år. Då är vi i lagens mening myndiga att ingå avtal och bör således även ha förmåga att fatta beslut om eventuell omskärelse.
onsdag 29 juli 2009
Ventura om tortyr
Jesse Ventura om waterboarding (se honom även på Larry King Live).
"If waterboarding is OK then why don't we let our police do it to suspects so that they can learn what they know? ... You give me a waterboard, one hour and Dick Cheney and I'll have him confessing to the Sharon Tate murders."
I-landsfattigdom och vardagshjältar
Hon kallar sig "världens rikaste fattiga människa". Det lyser optimism om henne. Ändå är hon en fembarnsmamma utan jobb. Inte att undra på att hon har det tufft ekonomiskt.
Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.
Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.
För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.
Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.
Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.
Det är uppenbart vilka reaktioner Expressen hoppas få på artikeln. Tidningen försöker väcka en tycka-synd-om-mentalitet. Vänsterpolitiker hakar på. Vi ska tydligen tycka synd om barn som inte får åka till Kanarieöarna eller Thailand varje år. Kan man begära att människor ska ha råd med utlandssemestrar när de inte har jobb? Ska det kallas fattigdom? Jag kan möjligen sträcka mig till att kalla det i-landsfattigdom. Men där omfattas snart även den som inte har platt-TV, märkeskläder eller en personlig tränare.
Vi ska vara försiktiga med att använda fattigdomsbegreppet när vi beskriver ekonomiska svårigheter i det rika Sverige. Ekonomisk ojämlikhet är ett (nödvändigt) faktum, låga inkomster en jobbig realitet för många. Det betyder emellertid inte att människor med små inkomster i Sverige skulle vara fattiga. Jag skulle utan tvekan räknas in i gruppen fattiga i Sverige. Men när jag tittar mig omkring i lägenheten och ser filmer, böcker, platt-TV, HD-spelare, två datorer och tänker på att jag åker till Bangkok om en och en halv vecka, känner jag mig inte alls fattig. Det går att leva på väldigt små inkomster, även i Stockholms innerstad med absurda hyror. Tricket är att prioritera utgifterna. Jag köper inte märkeskläder, går inte på krogen varje vecka och äter väldigt sällan ute. Då går det faktiskt att spara pengar trots att inkomsterna är försumbara. Vad vi lägger våra pengar på är förstås helt och hållet upp till var och en. Men den som äter lunch eller middag ute var och varannan dag, lägger fyratusen på en jacka, flera tusen på solglasögon och sedan klagar över ekonomin borde tänka sig för lite grand.
För ensamstående föräldrar är det givetvis inte lätt. Till barnen vill vi ge det allra bästa. Det finns många vardagshjältar där ute, inte minst just ensamstående föräldrar som lyckas försörja både sig själva och barnen och få räkningarna betalda varje månad. För att klara detta får man kanske hoppa över de där dyra kläderna till barnen och i stället köpa för halva reapriset. Kanske också hoppa över det där restaurangbesöket och i stället laga upp en massa mat och frysa in.
Mycket av upplevelsen av fattigdom handlar om att jämföra oss själva med andra. Johan Kejerfors vid Socialhögskolan i Stockholm skrev sin avhandling i Rio de Janeiros kåkstäder, Parenting in Urban Slum Areas: Families with Children in a Shantytown of Rio de Janeiro. Han intervjuade föräldrar om deras och barnens situation och fann, i korthet, att människorna var tämligen nöjda med sin situation, inte tyckte synd om sig själva och var i stort sett lika goda föräldrar som vilken Svensson som helst - utifrån sina förutsättningar. Det är väldigt lätt att lägga sina perspektiv på andras tillvaro och dra felaktiga slutsatser om deras upplevelse av densamma.
Det är lätt att skita när arslet är fullt, brukade farfar säga. De riktiga vardagshjältarna är de som sätter en stolthet i att försörja sig själva, även med små medel, och inte skyller sin situation på "samhället". Ni förtjänar respekt.
måndag 27 juli 2009
Jag var ung och behövde pengarna
Gatuprostitutionen är på väg upp igen, tio år efter sexköpslagens födelse (detta har vi kunnat se en längre tid). Det kommer emellertid inte att locka till eftertanke eller skapa ett ifrågasättande av lagen. Tvärtom lär det leda politikerna till slutsatsen att lagen inte är sträng nog. Nästa vår kommer utredaren Anna Skarheds "utvärdering" av lagen att presenteras. Vi kan då räkna med skärpta straffsatser för sexköp.
Så fort sexköp kommer på tal, ska det pratas lycka. "Myten om den lyckliga horan" är en populär ingång i diskussionen. Eftersom det inte sägs finnas några "lyckliga horor", måste köp av sexuella tjänster vara förbjudet, lyder argumentet. Så även i DN:s senaste artikel i ämnet, där socialarbetaren Miki Nagata säger:
En första reflektion är att det ingalunda är majoriteten av sexsäljarna i Sverige som står på Malmskillnadsgatan. Det borde även socialarbetare på fältet begripa. Således är det inte seriöst att göra sexarbetare på nämnda gata till talespersoner för alla sexarbetare i landet. Dessutom kan det möjligen finnas en orsak till att de mest utsatta sexarbetarna går på gatan i stället för att sköta det hela mer diskret. Sexarbetare finns nämligen även i andra grupper än de mest utsatta. Men dessa varken syns eller hörs som de utsatta kvinnorna på Malmskillnadsgatan. De är inte en del av den schablonbild som skapats av sexarbetaren och sålunda inte intressanta.
Och så var det det här med lyckobegreppet. Vem tusan är lycklig på sitt jobb, egentligen? Det är bara av sexarbetare vi kräver en känsla av lycka på jobbet för att legitimera deras arbete. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har jobbat på en hel del ställen som många skulle betrakta som "skitjobb". Om någon hade frågat mig om jag kände mig lycklig på jobbet, skulle svaret ha blivit ett högljutt "nej". Om någon frågat varför jag stannade på jobbet trots att det inte gjorde mig lycklig, skulle svaret ha blivit att jag gjorde det för pengarna. Gör vi inte alla det?
Så fort sexköp kommer på tal, ska det pratas lycka. "Myten om den lyckliga horan" är en populär ingång i diskussionen. Eftersom det inte sägs finnas några "lyckliga horor", måste köp av sexuella tjänster vara förbjudet, lyder argumentet. Så även i DN:s senaste artikel i ämnet, där socialarbetaren Miki Nagata säger:
"De människor vi möter är trasiga individer. Jag har arbetat här i tre år, min kollega i 20 år. Vi har hittills inte mött några "lyckliga horor" här."
En första reflektion är att det ingalunda är majoriteten av sexsäljarna i Sverige som står på Malmskillnadsgatan. Det borde även socialarbetare på fältet begripa. Således är det inte seriöst att göra sexarbetare på nämnda gata till talespersoner för alla sexarbetare i landet. Dessutom kan det möjligen finnas en orsak till att de mest utsatta sexarbetarna går på gatan i stället för att sköta det hela mer diskret. Sexarbetare finns nämligen även i andra grupper än de mest utsatta. Men dessa varken syns eller hörs som de utsatta kvinnorna på Malmskillnadsgatan. De är inte en del av den schablonbild som skapats av sexarbetaren och sålunda inte intressanta.
Och så var det det här med lyckobegreppet. Vem tusan är lycklig på sitt jobb, egentligen? Det är bara av sexarbetare vi kräver en känsla av lycka på jobbet för att legitimera deras arbete. Jag kan utan omsvep erkänna att jag har jobbat på en hel del ställen som många skulle betrakta som "skitjobb". Om någon hade frågat mig om jag kände mig lycklig på jobbet, skulle svaret ha blivit ett högljutt "nej". Om någon frågat varför jag stannade på jobbet trots att det inte gjorde mig lycklig, skulle svaret ha blivit att jag gjorde det för pengarna. Gör vi inte alla det?
En börda vid namn EU
Du tar mina pengar och beter dig illa. Jag tycker inte om dig för det. Då tar du ännu mer pengar och satsar på oblyg propaganda för att få mig att tycka om dig.
Låter det rimligt? Givetvis inte, men det är så EU fungerar. Timbro har tittat närmare på det.
Rapporten Den Europeiska unionens börda finns att ladda ned här.
Låter det rimligt? Givetvis inte, men det är så EU fungerar. Timbro har tittat närmare på det.
Rapporten Den Europeiska unionens börda finns att ladda ned här.
söndag 26 juli 2009
Windows 7
Tiden går. Jag tyckte att Windows Vista nyss kom. Men det har tydligen funnits ute sedan den 30 januari 2007 för privatpersoner. Själv har jag knappt använt det, jag körde vidare på Windows XP tills jag bytte från PC till Mac förra hösten. Nu slipper jag således Windows helt och hållet.
Men det hindrar inte Microsoft från att släppa ett nytt operativsystem igen. Windows 7 (ta dig en titt). Microsoft lovar bland annat att det ska gå snabbare att starta upp datorn med det nya operativsystemet. Vilket ju kan vara en bra idé. När jag besökte min mor nyligen och använde hennes PC slogs jag av hur mycket längre tid det faktiskt tar att både starta upp och stänga av den jämfört med min Mac. Och hennes dator kan inte beskyllas för att vara gammal och seg, jag packade nämligen upp den åt henne när jag kom.
Frågan är hur många som kommer att byta upp sig. Windows 7 kommer förstås att förinstalleras på nya PC:ar så den som köper nytt lär inte ha så mycket val (såvida man inte väljer Mac). Många företag använder fortfarande XP och varför skulle de inte göra det? Vista tar upp en massa utrymme i onödan och kräver mer av datorn.
Nej, ibland känns det rätt skönt att sitta med en Mac...
Men det hindrar inte Microsoft från att släppa ett nytt operativsystem igen. Windows 7 (ta dig en titt). Microsoft lovar bland annat att det ska gå snabbare att starta upp datorn med det nya operativsystemet. Vilket ju kan vara en bra idé. När jag besökte min mor nyligen och använde hennes PC slogs jag av hur mycket längre tid det faktiskt tar att både starta upp och stänga av den jämfört med min Mac. Och hennes dator kan inte beskyllas för att vara gammal och seg, jag packade nämligen upp den åt henne när jag kom.
Frågan är hur många som kommer att byta upp sig. Windows 7 kommer förstås att förinstalleras på nya PC:ar så den som köper nytt lär inte ha så mycket val (såvida man inte väljer Mac). Många företag använder fortfarande XP och varför skulle de inte göra det? Vista tar upp en massa utrymme i onödan och kräver mer av datorn.
Nej, ibland känns det rätt skönt att sitta med en Mac...
Ekologisk odling en bluff
Forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, menar att ekologisk odling inte är bättre för miljön än vanligt konventionellt jordbruk. Den är till och med skadligare, berättar SVT:s Rapport.
Ekologisk odling utarmar markens näringsförråd, ger hälften så stora skördar och ger ett minst lika stort växtnäringsläckage som det vanliga jordbruket. Därtill minskar växtproduktionen med 25-50 procent, visar SLU:s studie (som inte verkar finnas på deras hemsida ännu). Ekoodlingen kräver alltså dubbelt så mycket mark för att producera lika mycket som den konventionella odlingen och har inga andra direkta fördelar odlingsmässigt.
Staten pumpar in 500 miljoner skattekronor i det ekologiska jordbruket varje år. Vågar vi hoppas på att det blir ett slut på detta efter SLU:s rapport? Knappast. Detta är egentligen gamla nyheter och de har hittills ignorerats. Förra året kritiserade SLU-forskarna Olof Andrén och Holger Kirchmann ineffektiviteten i det ekologiska jordbruket med omdömet att det var ett "moraliskt förkastligt" slöseri. Och redan 1998 lades det fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet som visade att ekologiskt odlade råvaror fick sämre egenskaper än de som odlades med konventionella metoder (vilket bland annat märktes i sämre smak och lägre proteininnehåll).
Trots detta kommer folk säkerligen fortsätta att betala extra för sämre varor odlade på ett sämre vis. Det ger dem, märkligt nog, ett gott samvete.
Ekologisk odling utarmar markens näringsförråd, ger hälften så stora skördar och ger ett minst lika stort växtnäringsläckage som det vanliga jordbruket. Därtill minskar växtproduktionen med 25-50 procent, visar SLU:s studie (som inte verkar finnas på deras hemsida ännu). Ekoodlingen kräver alltså dubbelt så mycket mark för att producera lika mycket som den konventionella odlingen och har inga andra direkta fördelar odlingsmässigt.
Staten pumpar in 500 miljoner skattekronor i det ekologiska jordbruket varje år. Vågar vi hoppas på att det blir ett slut på detta efter SLU:s rapport? Knappast. Detta är egentligen gamla nyheter och de har hittills ignorerats. Förra året kritiserade SLU-forskarna Olof Andrén och Holger Kirchmann ineffektiviteten i det ekologiska jordbruket med omdömet att det var ett "moraliskt förkastligt" slöseri. Och redan 1998 lades det fram en doktorsavhandling vid Uppsala universitet som visade att ekologiskt odlade råvaror fick sämre egenskaper än de som odlades med konventionella metoder (vilket bland annat märktes i sämre smak och lägre proteininnehåll).
Trots detta kommer folk säkerligen fortsätta att betala extra för sämre varor odlade på ett sämre vis. Det ger dem, märkligt nog, ett gott samvete.
lördag 25 juli 2009
Det nordkoreanska helvetet
Renlärighet. Så skulle man delvis kunna sammanfatta bilden den nordkoreanska regimen. Men bilden är falsk. Längst upp sitter "den käre ledaren", vars idéer ett helt folk tvingas följa, och trycker i sig hummer och konjak samtidigt som nordkoreanerna svälter och pinas i världens värsta förtryckarsystem.
I likhet med Mao Zedong styr Kim Jong-Il ett land där människor hålls under extrem bevakning och där även smådetaljer i vardagen kontrolleras. Den senaste galenskapen från den slutna regimen handlar om att kvinnor inte längre ska få ha byxor utan tvingas bära kjol. För det har den käre ledaren bestämt. Viss musik och teater var förbjuden under Mao, själv unnade sig ordföranden emellertid rikligt av bådadera. Föga förvånande delar inte heller Kim Jong-Il sitt folks vedermödor. Ledarskiktet äter och dricker gott samtidigt som folket svälter. Kim unnar sig även lustjakter. En hårdför diktator vars stat styrs enligt jucheideologin, som går ut på totalt oberoende från omvärlden, trycker samtidigt i sig franska lyxviner och svindyr hummer. Det är beklämmande och visar samtidigt att ideologin egentligen inte betyder ett skvatt. Det är alltjämt ett medel för att sitta vid makten och utöva kontroll.
Om det är något folk jag tycker genuint synd om, är det det nordkoreanska. De lever i ett land som skulle kunna vara rikt och blomstrande på alla sätt, precis som sin granne i söder. Det är ett både vackert och rikt land - egentligen. Men politisk idioti och maktfullkomlighet har gjort Nordkorea till ett helvete på jorden.
Världens mest paranoida och oförutsägbara regim håller dessutom på att skaffa sig kärnvapen. Det kanske hade varit mer prioriterat att avväpna Nordkorea i stället för ett Irak som över huvud taget inte hade några vapen...
Väldigt sevärd är The Vice Guide to North Korea. Kan dock orsaka visst obehag och magont.
Eller se filmen i korta YouTube-klipp (14 delar).
I likhet med Mao Zedong styr Kim Jong-Il ett land där människor hålls under extrem bevakning och där även smådetaljer i vardagen kontrolleras. Den senaste galenskapen från den slutna regimen handlar om att kvinnor inte längre ska få ha byxor utan tvingas bära kjol. För det har den käre ledaren bestämt. Viss musik och teater var förbjuden under Mao, själv unnade sig ordföranden emellertid rikligt av bådadera. Föga förvånande delar inte heller Kim Jong-Il sitt folks vedermödor. Ledarskiktet äter och dricker gott samtidigt som folket svälter. Kim unnar sig även lustjakter. En hårdför diktator vars stat styrs enligt jucheideologin, som går ut på totalt oberoende från omvärlden, trycker samtidigt i sig franska lyxviner och svindyr hummer. Det är beklämmande och visar samtidigt att ideologin egentligen inte betyder ett skvatt. Det är alltjämt ett medel för att sitta vid makten och utöva kontroll.
Om det är något folk jag tycker genuint synd om, är det det nordkoreanska. De lever i ett land som skulle kunna vara rikt och blomstrande på alla sätt, precis som sin granne i söder. Det är ett både vackert och rikt land - egentligen. Men politisk idioti och maktfullkomlighet har gjort Nordkorea till ett helvete på jorden.
Världens mest paranoida och oförutsägbara regim håller dessutom på att skaffa sig kärnvapen. Det kanske hade varit mer prioriterat att avväpna Nordkorea i stället för ett Irak som över huvud taget inte hade några vapen...
Väldigt sevärd är The Vice Guide to North Korea. Kan dock orsaka visst obehag och magont.
Eller se filmen i korta YouTube-klipp (14 delar).
fredag 24 juli 2009
Det gör ont även i Kina
Kina är ju känt för sina piratkopior av märkesvaror. De kopierar dock även musik. ABBA-covers florerar (och många kineser verkar inte veta att det faktiskt finns ett svenskt original) och nu visar det sig att de har sjunkit så djupt att det gjorts en rak kinesisk cover av Lena PH:s Det gör ont. Tja... Den taiwanesiska sångerskan Jolin Tsai (Cai Yi Lin, 蔡依林) är i alla fall snyggare än sin svenska kollega.
Medea, klimatet och dumheten
Klimatalarmismen accelererar i styrka och galenskap. Nu är det tvågradersmålet som alla pratar om. Politikerna har nämligen bestämt sig för att medeltemperaturen på Jorden inte får öka med mer än två grader. Och det som klubbas i god demokratisk ordning, det gäller förstås. Även naturen måste följa demokratiska beslut. Drömmer jag? Jag väntar bara på att politikerna en dag ska samla till presskonferens och säga till världen: "Det var bara på skoj alltihop! Haha, gick ni på det?"
Vart tog alla kloka och reflekterande röster vägen? Finns det ingen plats för sansade analyser längre? Nä, diskussionen är ju över, brukar det sägas. Reinfeldt skulle kanske säga att alla tjänar på om debatten lägger sig. Någon borde skicka alla världens ledare på en snabbkurs i livets historia. Det finns nämligen olika teorier om livets beskaffenhet. Gaia-hypotesen menar i korthet att livet är sin egen bästa vän då det samverkar med den fysiska miljön som ständigt förbättrar möjligheten till liv. Det finns dock mothypoteser. Den så kallade Medea-hypotesen går ut på att livet på Jorden är självdestruktivt. Flera gånger har livet varit nära på att utplåna sig självt, låååångt innan människan vandrade sina första steg på denna planet.
Enligt Medea-hypotesen strävar alla organismer bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen är således synnerligen hitlersk. Eller, snarare: Hitler följde mycket riktigt naturlagarna när han ansåg att tyskarna hade rätt att breda ut sig på "mindervärdiga rasers" bekostnad. Lyckligtvis har vi människor lyckats skapa civilisationer som bygger på något slags samförstånd och där vi, förvisso med upprepade undantag, inte har ihjäl varandra för personlig vinning.
Idén om människans avgörande påverkan på klimatet och djurlivet är en farlig myt. Den visar ingen förståelse för de verkliga villkoren i naturen, där djurarter i enlighet med Medea-hypotesen, utrotar varandra. I stället skapas bilden av någon sorts Disneyvärld där djuren mänskliggörs och målet är att hela världen, alla djur och människor, ska leva i gullig harmoni med varandra. Det är bland annat denna ding-ding-världsbild som vägleder klimatalarmisterna. Det pratas om att "skapa ett bättre klimat", denna absurda tanke. Det tycks inte finnas några gränser för vad människan kan åstadkomma! Evolutionen borde ha lärt oss att vi anpassar oss efter planetens förutsättningar, vi kontrollerar dem inte.
Just nu är det alltså tvågradersmålet som är i fokus för klimatarbetet. Hur människan, som inte ens kan förutspå vädret fem dagar framåt, ska kunna kontrollera en hel planets temperatur med två graders marginal, begriper jag inte. Vi ser politisk narcissism när den är som allra mest grotesk. Och det värsta är att alla andra faktorer, som solens aktivitet, inte kommer att spela någon roll. Varje temperaturökning kommer att tas som intäkt för att klimatfascismen inte gått långt nog.
Om det höga tonläget tillåts fortsätta styra politikernas beslut, om tillväxt- och människofientliga knäppskallar inom olika naturskyddsföreningar världen runt tillåts sätta agendan, kan det här sluta i fullständig katastrof. Först ekonomiskt och i slutändan mänskligt. När tillväxt och ekonomisk utveckling blir skällsord, får vänstern äntligen sin vilja igenom: ökad politisk kontroll över ekonomin och människorna. Klimatalarmismen är därför i högsta grad ett vänsterprojekt.
Vi kan rädda miljoner liv genom att göra en satsning på rent vatten i länder där miljoner barn dör av diarré varje år bara för att de har sin grannes avföring i dricksvattnet. Vi kan rädda nästan lika många genom att satsa på myggnät mot malariamyggor. Med mycket små ekonomiska medel kan vi åstadkomma en bättre värld för miljoner människor.
Alla dessa frågor är plötsligt bortglömda, ointressanta. För nu ska vi ordna ett bättre klimat! Det finns tillfällen när den mänskliga dumheten inte ser några gränser. Detta är ett sådant.
Vart tog alla kloka och reflekterande röster vägen? Finns det ingen plats för sansade analyser längre? Nä, diskussionen är ju över, brukar det sägas. Reinfeldt skulle kanske säga att alla tjänar på om debatten lägger sig. Någon borde skicka alla världens ledare på en snabbkurs i livets historia. Det finns nämligen olika teorier om livets beskaffenhet. Gaia-hypotesen menar i korthet att livet är sin egen bästa vän då det samverkar med den fysiska miljön som ständigt förbättrar möjligheten till liv. Det finns dock mothypoteser. Den så kallade Medea-hypotesen går ut på att livet på Jorden är självdestruktivt. Flera gånger har livet varit nära på att utplåna sig självt, låååångt innan människan vandrade sina första steg på denna planet.
Enligt Medea-hypotesen strävar alla organismer bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen är således synnerligen hitlersk. Eller, snarare: Hitler följde mycket riktigt naturlagarna när han ansåg att tyskarna hade rätt att breda ut sig på "mindervärdiga rasers" bekostnad. Lyckligtvis har vi människor lyckats skapa civilisationer som bygger på något slags samförstånd och där vi, förvisso med upprepade undantag, inte har ihjäl varandra för personlig vinning.
Idén om människans avgörande påverkan på klimatet och djurlivet är en farlig myt. Den visar ingen förståelse för de verkliga villkoren i naturen, där djurarter i enlighet med Medea-hypotesen, utrotar varandra. I stället skapas bilden av någon sorts Disneyvärld där djuren mänskliggörs och målet är att hela världen, alla djur och människor, ska leva i gullig harmoni med varandra. Det är bland annat denna ding-ding-världsbild som vägleder klimatalarmisterna. Det pratas om att "skapa ett bättre klimat", denna absurda tanke. Det tycks inte finnas några gränser för vad människan kan åstadkomma! Evolutionen borde ha lärt oss att vi anpassar oss efter planetens förutsättningar, vi kontrollerar dem inte.
Just nu är det alltså tvågradersmålet som är i fokus för klimatarbetet. Hur människan, som inte ens kan förutspå vädret fem dagar framåt, ska kunna kontrollera en hel planets temperatur med två graders marginal, begriper jag inte. Vi ser politisk narcissism när den är som allra mest grotesk. Och det värsta är att alla andra faktorer, som solens aktivitet, inte kommer att spela någon roll. Varje temperaturökning kommer att tas som intäkt för att klimatfascismen inte gått långt nog.
Om det höga tonläget tillåts fortsätta styra politikernas beslut, om tillväxt- och människofientliga knäppskallar inom olika naturskyddsföreningar världen runt tillåts sätta agendan, kan det här sluta i fullständig katastrof. Först ekonomiskt och i slutändan mänskligt. När tillväxt och ekonomisk utveckling blir skällsord, får vänstern äntligen sin vilja igenom: ökad politisk kontroll över ekonomin och människorna. Klimatalarmismen är därför i högsta grad ett vänsterprojekt.
Vi kan rädda miljoner liv genom att göra en satsning på rent vatten i länder där miljoner barn dör av diarré varje år bara för att de har sin grannes avföring i dricksvattnet. Vi kan rädda nästan lika många genom att satsa på myggnät mot malariamyggor. Med mycket små ekonomiska medel kan vi åstadkomma en bättre värld för miljoner människor.
Alla dessa frågor är plötsligt bortglömda, ointressanta. För nu ska vi ordna ett bättre klimat! Det finns tillfällen när den mänskliga dumheten inte ser några gränser. Detta är ett sådant.
torsdag 23 juli 2009
Lägre skatter för din skull
I dag infaller den så kallade skattefridagen. Förenklat kan man säga att alla dina hoparbetade slantar gick till staten till och med i går. Först nu får du behålla det du tjänar.
En genomsnittlig löntagare i Sverige betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt - om vi räknar med alla skatter. Och det bör vi ju. Utslaget på antalet dagar på ett år innebär det att först i dag, på dag nummer 204, infaller den första skattefria dagen. Danmark har visserligen passerat Sverige när det gäller den totala skattekvoten, men det betyder inte att Sverige kan luta sig tillbaka. Visionen om radikalt sänkta skatter måste återtas.
Från borgerligt håll har det i många år använts som argument att trots att Sverige har världens högsta skatter, har vi inte världens bästa sjukvård, världens bästa skolor och så vidare. Förhoppningen var sannolikt att detta skulle få människor att tycka att de betalade för mycket och att eftersom höga skatter ändå inte gav oss bättre vård och skola, kan vi lika gärna bli ett lågskatteland. Naivt är väl bara förordet. Så länge saker fungerar i högskattestaten (om än ibland hellre än bra), kommer det inte att uppstå något landsomfattande krav på radikala skattesänkningar. Det de borgerliga måste göra är att förklara varför det är moraliskt bättre med ett samhälle som inte tar mer än hälften av medborgarnas pengar, varför det är rätt att låta oss behålla mer av våra egna inkomster. Svensken är inte van vid detta, svensken är vad vid att överlåta ansvar åt stat, kommuner och landsting via skattsedeln. Det är därför många års opinionsbildning vi pratar om.
I Sveriges riksdag sitter sju partier som antingen tycker att skatteläget är helt OK eller att skatterna är alldeles för låga. Regeringen Reinfeldt har sänkt inkomstskatterna för de som arbetar. Det går sakta i rätt riktning. Men viljan att radikalt sänka skattekvoten i Sverige har sinat. Nya moderaterna har ingen sådan ambition. Finansministern väger skattesänkningar mot mer pengar till vården och skolan, precis som Socialdemokraterna alltid har gjort. Och skattesänkningarna motiveras inte med medborgarnas rätt till sina egna intjänade pengar. Nej, här tas bara arbetsmarknadspolitisk hänsyn. Skatterna ska sänkas för att det tjänar den förlovade arbetslinjen, inte för att öka din och min frihet. Det är ett obehagligt brott mot den frihetliga argumentationen.
Jag förstår vad Nya moderaterna vill göra, jag begriper att partiet inte längre vill framstå som ett hot mot välfärdssamhället och förlora val efter val på det. Reinfeldt har lyckats i sin strävan att framstå som en god garant för både ekonomi och välfärd, på annat sätt kan man inte tolka hans popularitet bland socialdemokratiska väljare. Men vilka konsekvenser får detta för Sverige på sikt när oppositionen mot högskattestaten tynar bort? Vilka effekter får det på liberal opinionsbildning när Sveriges två största partier i både retorik och handling är förvillade lika?
Lägre skatter är en viktig del i ett frihetligare samhälle. Det minskar politikernas makt, de behöver nämligen skattemedel för att rota i ditt och mitt liv. Emellertid är ett lågskattesamhälle ingalunda en garant för ett tryggat privatliv och avskaffade moralistiska lagar. Samtidigt som skatterna sakta sjunker i Sverige, stärks övervakningsstaten och moralismens grepp om lagstiftningen. Frihet handlar om så mycket mer än bara skattekvoter.
En genomsnittlig löntagare i Sverige betalar 55,6 procent av den totala lönen i skatt - om vi räknar med alla skatter. Och det bör vi ju. Utslaget på antalet dagar på ett år innebär det att först i dag, på dag nummer 204, infaller den första skattefria dagen. Danmark har visserligen passerat Sverige när det gäller den totala skattekvoten, men det betyder inte att Sverige kan luta sig tillbaka. Visionen om radikalt sänkta skatter måste återtas.
Från borgerligt håll har det i många år använts som argument att trots att Sverige har världens högsta skatter, har vi inte världens bästa sjukvård, världens bästa skolor och så vidare. Förhoppningen var sannolikt att detta skulle få människor att tycka att de betalade för mycket och att eftersom höga skatter ändå inte gav oss bättre vård och skola, kan vi lika gärna bli ett lågskatteland. Naivt är väl bara förordet. Så länge saker fungerar i högskattestaten (om än ibland hellre än bra), kommer det inte att uppstå något landsomfattande krav på radikala skattesänkningar. Det de borgerliga måste göra är att förklara varför det är moraliskt bättre med ett samhälle som inte tar mer än hälften av medborgarnas pengar, varför det är rätt att låta oss behålla mer av våra egna inkomster. Svensken är inte van vid detta, svensken är vad vid att överlåta ansvar åt stat, kommuner och landsting via skattsedeln. Det är därför många års opinionsbildning vi pratar om.
I Sveriges riksdag sitter sju partier som antingen tycker att skatteläget är helt OK eller att skatterna är alldeles för låga. Regeringen Reinfeldt har sänkt inkomstskatterna för de som arbetar. Det går sakta i rätt riktning. Men viljan att radikalt sänka skattekvoten i Sverige har sinat. Nya moderaterna har ingen sådan ambition. Finansministern väger skattesänkningar mot mer pengar till vården och skolan, precis som Socialdemokraterna alltid har gjort. Och skattesänkningarna motiveras inte med medborgarnas rätt till sina egna intjänade pengar. Nej, här tas bara arbetsmarknadspolitisk hänsyn. Skatterna ska sänkas för att det tjänar den förlovade arbetslinjen, inte för att öka din och min frihet. Det är ett obehagligt brott mot den frihetliga argumentationen.
Jag förstår vad Nya moderaterna vill göra, jag begriper att partiet inte längre vill framstå som ett hot mot välfärdssamhället och förlora val efter val på det. Reinfeldt har lyckats i sin strävan att framstå som en god garant för både ekonomi och välfärd, på annat sätt kan man inte tolka hans popularitet bland socialdemokratiska väljare. Men vilka konsekvenser får detta för Sverige på sikt när oppositionen mot högskattestaten tynar bort? Vilka effekter får det på liberal opinionsbildning när Sveriges två största partier i både retorik och handling är förvillade lika?
Lägre skatter är en viktig del i ett frihetligare samhälle. Det minskar politikernas makt, de behöver nämligen skattemedel för att rota i ditt och mitt liv. Emellertid är ett lågskattesamhälle ingalunda en garant för ett tryggat privatliv och avskaffade moralistiska lagar. Samtidigt som skatterna sakta sjunker i Sverige, stärks övervakningsstaten och moralismens grepp om lagstiftningen. Frihet handlar om så mycket mer än bara skattekvoter.
Rätt ska vara rätt
Vänsterpartiet försökte utmåla Alliansen som kvinnofientlig på gårdagens DN Debatt. Dels är det en populistisk svada som lägger all skuld för finanskrisens effekter på den svenska regeringen. Dels är artikeln osaklig även i själva sakfrågan. Det är inte alls kvinnor som drabbas värst av den ekonomiska krisen och "regeringens politik".
Förra veckan var 142 000 män arbetslösa i Sverige mot 104 000 kvinnor. Medan kvinnor blir deltidsarbetslösa i större utsträckning, blir männen helt utan jobb. Det förhållandet var tydligen inte intressanta för Lazze Ohlyz. Det ser likadant ut när våld i samhället diskuteras. Det är ständigt "mäns våld mot kvinnor" som lyfts fram i debatten (gärna formulerat för att skapa en kollektiv skuld) och sällan påpekas att de som oftast drabbas av våld faktiskt är män.
Könsskillnader kan vara intressanta. Men att dra sådana enorma växlar på dem och bygga hela sin världsbild på (påstått påtvingade) skillnader mellan kvinnor och män, som Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ gör, är bara dumheter.
Förra veckan var 142 000 män arbetslösa i Sverige mot 104 000 kvinnor. Medan kvinnor blir deltidsarbetslösa i större utsträckning, blir männen helt utan jobb. Det förhållandet var tydligen inte intressanta för Lazze Ohlyz. Det ser likadant ut när våld i samhället diskuteras. Det är ständigt "mäns våld mot kvinnor" som lyfts fram i debatten (gärna formulerat för att skapa en kollektiv skuld) och sällan påpekas att de som oftast drabbas av våld faktiskt är män.
Könsskillnader kan vara intressanta. Men att dra sådana enorma växlar på dem och bygga hela sin världsbild på (påstått påtvingade) skillnader mellan kvinnor och män, som Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ gör, är bara dumheter.
onsdag 22 juli 2009
Inga muskelberg, tack
Det är trendigt för tjejer att vara vältränade, säger Aftonbladet. Eftersom det står i en tidning med samma trovärdighetsgrad som en hink med använt snus, frestar det att tro att det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Svenska folket blir exempelvis bara fetare. 44 procent av befolkningen är överviktig.
Men tittar man sig omkring i Stockholm, den svenska snobbighetens näste, är det uppenbart att det är viktigt för folk att se bra ut. Det springs, promeneras och gymmas så det står härliga till.
En vältränad kropp är inte fel i sig. Men en muskulös kvinnokropp är inte sexig. Om jag ville ha något muskulöst i sänghalmen skulle jag ha bytt sida och valt en man i stället...
Nä, detta är desto sexigare.
Men tittar man sig omkring i Stockholm, den svenska snobbighetens näste, är det uppenbart att det är viktigt för folk att se bra ut. Det springs, promeneras och gymmas så det står härliga till.
En vältränad kropp är inte fel i sig. Men en muskulös kvinnokropp är inte sexig. Om jag ville ha något muskulöst i sänghalmen skulle jag ha bytt sida och valt en man i stället...
Nä, detta är desto sexigare.
Vänsterns genusflum
Att alliansen vann valet har ingalunda inneburit att vänsterfeminismen i Sverige besegrats eller ens pressats tillbaka. Tvärtom har moderata företrädare, ja självaste finansministern, kommit ut som vänsterfeminister. Moderatkvinnornas Hillevi Engström har tillåtits hålla den radikalfeministiska fanan högt i partiet, vilket är något jag aldrig trodde att jag skulle få se hos Moderaterna. Men mycket har ju som bekant hänt i det partiet sedan 2003.
En sak är dock säger: om de rödgröna vinner valet kommer det att bli etter värre. Lars Ohly (V) vill exempelvis tillsätta "ett oberoende jämställdhetsråd med ekonomer som har genuskompetens". Vi riskerar att åter gå in i ett genusflummeri där förvirrade könsmaktanalyser vägleder arbetet, stänger ute alla kritiska röster och bara kör på i sina radikalfeministiska ullstrumpor.
Det är illa nog att borgerligheten inte orkat/vågat/förmått/velat ta strid mot radikalfeminismen. Vi behöver inte genusutbildade ekonomer också.
En sak är dock säger: om de rödgröna vinner valet kommer det att bli etter värre. Lars Ohly (V) vill exempelvis tillsätta "ett oberoende jämställdhetsråd med ekonomer som har genuskompetens". Vi riskerar att åter gå in i ett genusflummeri där förvirrade könsmaktanalyser vägleder arbetet, stänger ute alla kritiska röster och bara kör på i sina radikalfeministiska ullstrumpor.
Det är illa nog att borgerligheten inte orkat/vågat/förmått/velat ta strid mot radikalfeminismen. Vi behöver inte genusutbildade ekonomer också.
måndag 20 juli 2009
Glesbygdsgranskning
Från Östersunds-Postens ledarsida (18/7, ej online):
Jo, politik är också att veta vilken politiker man egentligen pratar om...
"Piratpartiets Rick Falkvinge har klarat första veckan på nya jobbet. Väl en plats i europeiska parlamentet, men dessvärre ingen politik att föra. Jo, de ideologiska diskussionerna tar han gärna. Men politik är inte bara att babbla runt i radio och TV, mest gäller det att komma fram till något och ta beslut. Det är med själva praktiseringen Falkvinge kommer stöta på patrull. Den genomtänkta linjen saknas."
Jo, politik är också att veta vilken politiker man egentligen pratar om...
Kriminalpolitik i baklås
Frågan om huruvida längre straff minskar brottsligheten är en gammal tvistefråga. Kriminologer brukar ständigt påpeka att det saknas stöd för att generellt sett längre straff har en avskräckande effekt. Politikerna, inte minst borgerliga, vägrar lyssna eftersom det är alldeles för lätt att ragga röster på budskapet "fler poliser" och "längre straff". Människor som själva inte är inblandade i brottslighet som är allvarligare än fortkörning, tenderar att ta för givet att sambandet "längre straff=minskad benägenhet att begå brott" håller fullt ut. Det bara måste vara så, inte sant?
Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.
Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.
Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.
Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.
Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.
Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.
Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.
Nu är det mänskliga psyket betydligt mer komplicerat än att det kan förmås att följa en enkel mall för brottslighetsprevention. Vi begår brott av så många olika orsaker, i så många olika situationer. Och vi gör det bevisligen trots risken att åka i fängelse för lång tid framöver. Trots livstidsstraff. Trots dödsstraff i många länder.
Per Gudmundson bryr sig inte om dessa petitesser. Han har hittat en studie utförd av italienska ekonomer (de har förstås ett jättestort intresse i hur det mänskliga sinnet fungerar...) som visar att det finns en avskräckande effekt i längre straff. En månads längre strafftid skulle minska återfallsrisken med 1,3 procent, enligt studien.
Gudmundson nöjer sig emellertid inte med detta utan visar vad det skulle betyda med ett helt år längre i fängelse. Det är fantastiskt enkel matematik: 1,3 procent gånger 12 = 15,6 procents mindre risk för återfall! Gudmundson menar alltså att återfallsfrekvens i brott kan mätas helt linjärt. Om vi spärrar in blottare på tio år måste det betyda i princip noll procents risk för återfall. Otroligt. Att vi inte har tänkt på detta tidigare. Vi behöver bara bygga en massa nya fängelser och spärra in folk under längre tid, så kommer kriminaliteten att gå ned.
Exemplet i Italien handlade om en amnesti för fångar. De släpptes ut i förtid på grund av platsbrist i fängelserna. Självfallet var de inte redo. Detta är en helt annan sak än att släppa ut människor efter avtjänad tid (och därmed avslutad behandling, i den mån sådan finns). Eller ska fängelsetiden endast handla om förvaring? Ska inte tiden fyllas med något? Tanken är väl, i ett demokratiskt och humanistiskt samhälle, att den som avtjänar tid i ett fängelse inte bara ska förvaras bakom lås och bom utan också erbjudas någon sorts hjälp för att inte återfalla i brott när tiden är avtjänad. Annars är det bara en tillfällig förvaring och om det är så Gudmundson menar att kriminalpolitiken ska fungera, om internerna över huvud taget inte förväntas få vård och hjälp att lägga kriminaliteten bakom sig, förstår jag att det är lockande att hålla människor inspärrade längre.
Exemplet illustrerar tydligt den enkelspårighet med vilken somliga inom borgerligheten betraktar kriminalpolitiken. Det är denna sorts entonade bild av verkligheten som har väglett borgerliga politiker i åratal och som fortfarande ligger till grund för alliansens kriminalpolitik.
Jag tror inte att längre och hårdare batonger hjälper. Människor som utgör fara för andra ska hållas åtskilda. Brott måste följas av påföljd. Samtidigt måste vi inse att fängelser är oerhört destruktiva miljöer och att deras funktion, fortfarande på 2000-talet, handlar om samhällets hämnd mot den som avviker i brott ("att sända signaler" kallas det numera) och att förvara dessa avvikare bakom höga murar för att vi "normala" ska må lite bättre. Att inte ge dem hjälp att undvika kriminalitet efter avtjänad tid och se personen återfalla i brott ses som ett "bevis" för att den där kriminelle nog aldrig borde ha släppts ut alls. Hela kriminalpolitiken har gått i baklås. Både i praktiken och i tanken.
Även Hanna Wagenius har nyktra funderingar.
Den publicerade studien finns här.
lördag 18 juli 2009
Flest rattfyllor i Jämtland
Det är mycket som skiljer landsbygden från städerna. Tempot är lägre. Människorna öppnare. Och folk kommer oinbjudna för att få sig en kopp kaffe. "Glesbygdsbeteende..." brukar jag muttra när jag är på besök norröver och det dyker upp folk från höger och vänster, helt oanmälda. Bara att plocka fram fika. I Stockholm skulle människor ringa polisen om vi betedde oss så.
Även drickandet är annorlunda. Eftersom jag bodde i Jämtland till och med studenten är jag inte förvånad över uppgiften att Jämtland är det län som har flest anmälningar för rattfylla. Jag minns själv hur det var. Busskommunikationerna var usla, vilket gjorde att man fick ha en "fyllechaffis", det vill säga någon som ställde upp på att vara nykter för att köra bilen. Utan bil tar man sig ingenstans. Men skulle man bara till någon kompis och inte på dans eller på krogen, skaffade man sig såklart ingen egen chaufför. Jag har själv kört onykter ett antal gånger, både hem från krogen och vid andra tillfällen - men aldrig sedan jag flyttade från Jämtland.
Toleransnivån för vad som ansågs acceptabel nykterhetsnivå bakom ratten var en helt annan än vad den skulle vara i Stockholm. Vilket naturligtvis hänger samman med de långa avstånden och den begränsade risken att åka fast. Att hålla fartbegränsningarna hörde också till ovanligheterna när jag körde bil, men nu har det satts upp så pass många fartkameror mellan Sundsvall och Östersund att den lilla friheten har försvunnit.
Sedan ska det tilläggas att Sverige generellt har en lägre toleransnivå än många andra länder när det gäller tillåten promillehalt i blodet vid bilkörning. Kanske är således jämtar mer normala i ett internationellt perspektiv...
Även drickandet är annorlunda. Eftersom jag bodde i Jämtland till och med studenten är jag inte förvånad över uppgiften att Jämtland är det län som har flest anmälningar för rattfylla. Jag minns själv hur det var. Busskommunikationerna var usla, vilket gjorde att man fick ha en "fyllechaffis", det vill säga någon som ställde upp på att vara nykter för att köra bilen. Utan bil tar man sig ingenstans. Men skulle man bara till någon kompis och inte på dans eller på krogen, skaffade man sig såklart ingen egen chaufför. Jag har själv kört onykter ett antal gånger, både hem från krogen och vid andra tillfällen - men aldrig sedan jag flyttade från Jämtland.
Toleransnivån för vad som ansågs acceptabel nykterhetsnivå bakom ratten var en helt annan än vad den skulle vara i Stockholm. Vilket naturligtvis hänger samman med de långa avstånden och den begränsade risken att åka fast. Att hålla fartbegränsningarna hörde också till ovanligheterna när jag körde bil, men nu har det satts upp så pass många fartkameror mellan Sundsvall och Östersund att den lilla friheten har försvunnit.
Sedan ska det tilläggas att Sverige generellt har en lägre toleransnivå än många andra länder när det gäller tillåten promillehalt i blodet vid bilkörning. Kanske är således jämtar mer normala i ett internationellt perspektiv...
Hellre Obama än Bush
Barack Obama kritiseras häftigt från högerhåll. Neocons är besvikna över att inte ha en trigger happy president i Vita huset längre. Obamas nedtonade och mer diplomatiska framtoning gillas icke och den nye presidenten anklagas för att vara naiv. Men diplomati är inte per definition naivitet.
Det är främst utrikespolitiken som intresserar mig. George W Bush var tuff mot vissa skurkstater. Det gav föga framgång. Att markera genom att kalla Nordkorea för en ondskans axelmakt fick inte den stalinistiska regimen på bättre tankar. Att anfalla Irak minskade inte terrorismen - tvärtom såg vi ett fruktansvärt våldsutbrott och ökade rekryteringsbas för terrornätverk som al-Qaida. Även relationerna med Ryssland frös till is. Bush saknade den diplomatiska smidighet som krävs för att bygga relationer. Han ägnade i stället sina sista sju år som president åt att riva ned relationer med både gamla och nya vänner. Relationerna med EU var stundom riktigt usla. Obama får därför ägna tid och kraft åt att försöka vända blad.
Samtidigt som tonen mot vissa skurkstater var hård, lierade sig USA med diktatorn Pervez Musharraf, som pakistanierna nu äntligen blivit av med efter tio år, och banden med Saudiarabien fortsätter att vara starka. Bushs yviga prat om demokrati och mänskliga rättigheter blev ganska ihåligt. Det vore egentligen ärligare att göra som Bill Clinton gjorde under folkmordet i Rwanda och erkänna det rakt ut: USA kommer bara att ingripa när det gynnar deras egna intressen.
Bushs konfrontationspolitik är ingen framkomlig väg i världspolitiken. Det kan vara bra att markera, men det måste hela tiden ske med tanken att det framöver ska byggas relationer igen. Att det sträcks ut händer mellan Kuba och USA är utmärkt. Isolations- och handelsblockadpolitiken har varit synnerligen misslyckad. De har inte drabbat Castros regim utan den vanliga kubanen. Ledarskap är inte att räcka finger åt halva världen och tro att det hjälper.
Det ironiska med Bush är att han när det verkligen fanns möjlighet att rädda liv, kanske hundratusentals, under folkmordet i Darfur, togs beslutet att inte ingripa. Bushs engagemang i Afrika har varit positivt, men det sträckte sig tydligen inte längre än att han kunde avstå från att skicka trupp till Darfur.
Att Bushadministrationen gjorde karottunderlätt av mänskliga rättigheter i terrorkampens spår blev tidigt uppenbart. Utåt fortsatte administrationen att förneka att den använde sig av tortyr, men i dag vet vi att den ljög. Ju mer som framkommer om regeringens ruttna syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, desto gladare ska vi vara att vicepresidenten inte längre heter Dick Cheney. Obama tar avstånd från tortyr och har lovat att stänga Guantánamo. Förhoppningsvis är tiden med omfattande rättsövergrepp av detta slag över.
Obama är ingalunda en perfekt president. De förväntningarna ska vi inte ha på någon. Men världen är tvivelsutan en bättre plats utan Bush.
Bush och Cheney vinkar adjö till rättssäkerheten.
Det är främst utrikespolitiken som intresserar mig. George W Bush var tuff mot vissa skurkstater. Det gav föga framgång. Att markera genom att kalla Nordkorea för en ondskans axelmakt fick inte den stalinistiska regimen på bättre tankar. Att anfalla Irak minskade inte terrorismen - tvärtom såg vi ett fruktansvärt våldsutbrott och ökade rekryteringsbas för terrornätverk som al-Qaida. Även relationerna med Ryssland frös till is. Bush saknade den diplomatiska smidighet som krävs för att bygga relationer. Han ägnade i stället sina sista sju år som president åt att riva ned relationer med både gamla och nya vänner. Relationerna med EU var stundom riktigt usla. Obama får därför ägna tid och kraft åt att försöka vända blad.
Samtidigt som tonen mot vissa skurkstater var hård, lierade sig USA med diktatorn Pervez Musharraf, som pakistanierna nu äntligen blivit av med efter tio år, och banden med Saudiarabien fortsätter att vara starka. Bushs yviga prat om demokrati och mänskliga rättigheter blev ganska ihåligt. Det vore egentligen ärligare att göra som Bill Clinton gjorde under folkmordet i Rwanda och erkänna det rakt ut: USA kommer bara att ingripa när det gynnar deras egna intressen.
Bushs konfrontationspolitik är ingen framkomlig väg i världspolitiken. Det kan vara bra att markera, men det måste hela tiden ske med tanken att det framöver ska byggas relationer igen. Att det sträcks ut händer mellan Kuba och USA är utmärkt. Isolations- och handelsblockadpolitiken har varit synnerligen misslyckad. De har inte drabbat Castros regim utan den vanliga kubanen. Ledarskap är inte att räcka finger åt halva världen och tro att det hjälper.
Det ironiska med Bush är att han när det verkligen fanns möjlighet att rädda liv, kanske hundratusentals, under folkmordet i Darfur, togs beslutet att inte ingripa. Bushs engagemang i Afrika har varit positivt, men det sträckte sig tydligen inte längre än att han kunde avstå från att skicka trupp till Darfur.
Att Bushadministrationen gjorde karottunderlätt av mänskliga rättigheter i terrorkampens spår blev tidigt uppenbart. Utåt fortsatte administrationen att förneka att den använde sig av tortyr, men i dag vet vi att den ljög. Ju mer som framkommer om regeringens ruttna syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter, desto gladare ska vi vara att vicepresidenten inte längre heter Dick Cheney. Obama tar avstånd från tortyr och har lovat att stänga Guantánamo. Förhoppningsvis är tiden med omfattande rättsövergrepp av detta slag över.
Obama är ingalunda en perfekt president. De förväntningarna ska vi inte ha på någon. Men världen är tvivelsutan en bättre plats utan Bush.
Bush och Cheney vinkar adjö till rättssäkerheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)