Judehatarna måste bekämpas

Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.

En allians som leker opposition

I går kom beviset för att landet står utan en borgerlig opposition. I går såg Alliansen till att lägga ned sina röster när Sverigedemokraterna yrkade misstroendevotum mot Stefan Löfven.

Regeringspartierna röstade såklart nej. Vänsterpartiet, som kallar sig oppositionsparti men ingått ett nära samarbete med regeringen, avstod från att rösta. Och allianspartierna gjorde alltså som Vänsterpartiet. Detta agerande var förstås en direkt konsekvens av den så kallade decemberöverenskommelsen. Minoriteten ska numera tillåtas styra över majoriteten.

Men det som i praktiken skedde var att den borgerliga oppositionen underlät att fälla en statsminister som samlar 38 procents stöd i riksdagen. En icke-socialistisk majoritet låter en rödgrön minoritet styra landet. Trots att de borgerliga vet att många försämringar kommer att ske under denna mandatperiod. Inför omröstningen medgav Göran Hägglund till Sveriges Radio att mer socialism nu kan gynna Alliansen i valet 2018 (och detta kallas alltså att "ta ansvar" för Sverige).

Allianspartiernas agerande är ett svek mot alla väljare som röstade på dem. Under den resterande delen av mandatperioden kommer de borgerliga tala vitt och brett om vilken kraftfull opposition de är. Det kan rent av komma att bli tjatigt. Men nu vet alla väljare vad detta är värt i praktiken. När det verkligen gäller.

Detta kan ingen alliansdans i världen sudda bort.

Ska polisen bli normkritisk nu?

I går invigdes polisutbildningen vid Södertörns högskola. Den nye rikspolischefen sken som en sol, synbart lycklig över att det nya polisprogrammet förlagts på "ett jättespännande ställe", vänsternästet Södertörn.

Syftet med flytten är att göra polisyrket "mer attraktivt". Själv har jag svårt att tänka mig en sämre plats att lägga just polisutbildningen på.

Enligt rektorn Moira von Wright kan polisutbildningen dra nytta av högskolans kompetens kring mångkultur och interkulturella frågor. På Södertörn, menar hon, finns forskning i de ämnen som är relevanta för framtidens polis. Hon förklarade skrattande att det kommer finnas övningslokaler för att bemöta bankrån också.

Eftersom Södertörn är ett tillhåll för allsköns pseudovetenskap på den extrema vänsterkanten, med fokus på intersektionalitet, "antirasism" och normkritik, finns det goda skäl att bäva för den framtida polisutbildningen och, i förlängningen, också för svensk polis i allmänhet.

Känns väl...sådär.

Vem har inte råd med en banan?

Minns ni Janne Josefssons reportage om barnfattigdomen i Sverige? Minns ni reaktionerna på att han ifrågasatte fridlysta organisationers statistik och lösmynta hantering av siffror? Det blev ett jäkla liv.

Susanna Alakoski tyckte att Josefsson ägnade sig åt moralism när han ifrågasatte hur någon som har råd att röka ett paket cigaretter om dagen skulle sakna medel att göra en matsäck åt sitt barn. Folk får förstås röka hur mycket de vill. Men då ska de inte säga att de inte har råd med en frukt eller smörgås till barnet i skolan. Då handlar det om prioriteringar från förälderns sida, inget annat.

Diskussionen om frukt till skolbarnen har väckts till liv igen. Lunds kommun ska nämligen bistå skolorna med 2,2 miljoner kronor för att de ska kunna köpa ekologisk frukt åt barnen. En kristdemokratisk politiker, Zoltán Wagner, kritiserar tilltaget, och ställer frågan vem i Sverige som är så fattig att den inte har råd med en banan för fyra kronor.

Ja, vem? Det spelar ingen roll, menar Centerpartiet. Eftersom skolan ska vara avgiftsfri, ska frukten ingå. Debatten är alltså inte ny. Som vanligt handlar den om den egnes ansvar visavi det offentligas. Skolan ska vara avgiftsfri, heter det. Men är en banan till fruktstunden verkligen att betrakta som en "avgift"? Och om en förälder skickar med sitt barn en extra frukt, är det då ett tecken på ojämlikhet?

Någonstans måste sunt förnuft få råda. Alla har råd med en banan till sina barn. Som vanligt numera, höll jag på att säga, har KD rätt och C fel.

Oordning och oreda i migrationspolitiken

Det ska vara ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Och det ska vara ordning och reda på bostadsmarknaden. Så lyder de socialdemokratiska och nymoderata argumenten för att ingendera marknad bör liberaliseras.

På migrationsområdet, däremot, kan det råda total oordning utan att de stora partierna reagerar. Här är rättsäkerheten inte prioriterad. Här är det inte så viktigt att följa lagar och regler eller internationella överenskommelser som Dublinförordningen. Nej, här gäller det enbart att maximera det antal som tas emot och ges asyl. Skit i följderna.

De långsiktiga effekterna av den rådande migrationspolitiken är svåra att överblicka. Det vi vet är att sysselsättningsgraden bland dem som kommer till Sverige är avsevärt lägre än bland inrikes födda. Vi vet att mediantiden för att komma i arbete, även bidragsjobb, ökade från 7 till 8 år under Alliansens tid vid makten. Vi vet att den nya 38-procentsregeringen helt saknar uppslag och idéer för hur situationen ska kunna förbättras, vilket sannolikt betyder minst fyra år till av försämringar.

Trots vissa försök från Kristdemokraternas Göran Hägglund att lyfta frågan om hur integrationspolitiken kan bli mer effektiv, vänder diskussionen ständigt åter till hur Sverige ska kunna ta emot fler asylsökande. Moderaternas nya ledare Anna Kinberg Batra har inte velat kritisera migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet utan har hittills nöjt sig med att konstatera att integrationspolitiken behöver "utvecklas".

Andra är desto mer konkreta. Två debattörer snurrar till det fullständigt på DN Debatt när de önskar se ett femte asylskäl. De föreslår att ett nytt skäl för att få sin asylansökan beviljad bör vara att personen söker sig till en utbildning eller ett arbete "som bedöms vara särskilt lämplig eller angelägen" utifrån Sveriges behov av arbetskraft. 

I praktiken innebär idén att den asylsökande som inte anses ha skyddsbehov ska få stanna i Sverige om denne utbildar sig inom ett bristyrke. Man häpnar. Vi skulle med detta förslag få en bisarr blandning av begreppen asyl- och arbetskraftsinvandring, och skyddsbegreppet som sådant skulle helt ha spelat ut sin roll.

Förutom uppenbara brister som leder till långvarigt utanförskap för breda grupper, enorma kostnader för kommunerna och förorter som i realiteten lämnas åt sitt öde, har den miljöpartistiska ansvarsfrihetspolitiken även andra effekter.

Enligt Schengen finns 180 000 svenska pass på drift. Stulna eller borttappade. De svenska passen tillhör världens mest eftertraktade eftersom de ger inresetillstånd utan visumkrav till 173 länder. Och eftersom man i Sverige kan "tappa" passet ett obegränsat antal gånger och fortfarande få ut ett nytt utan så mycket som en sned blick från polisen, lär den omfattande handeln med svenska "look-alike"-pass fortsätta.

Denna naiva politik kan i förlängningen göra det besvärligare för svenskar att resa eftersom tilliten till svenska pass sjunker. Se där ännu en sidoeffekt av den miljöpartistiska allt åt alla-mentaliteten.

Sett i ljuset av allt detta är det kanske inte så förvånande att Örebros centerpartistiska kommunalråd föreslagit att återvändande IS-mördare ska erbjudas samtalsstöd och arbete. Den av alliansregeringen tillsatta nationella samordnaren mot (alltså inte för) våldsbejakande extremism Mona Sahlin, gillar idén.

Inget är för absurt i det nya Sverige.

Läs även:
Cornucopia?, Fnordspotting, Den sjätte mannen

Obama sätter ned foten mot privat kommunikation

Underrättelsemyndigheterna har länge arbetat för att underminera säkerheten på internet i syfte att oinskränkt komma åt all information de önskar. De vill ha tillgång till våra mejlkonton, vår SMS-trafik, all vår kommunikation i alla lägen. Ju bättre krypteringslösningar som görs tillgängliga för allmänheten, ju säkrare den enskilda användaren blir, desto mer irriterade blir därför makthavarna.

Barack Obama var tydlig när han efter mötet med David Cameron, som handlade om bland annat terrorismbekämpning, uttalade sig mot möjligheten att kryptera. Som vanligt är "war on terror" det slitna argumentet som används.

Wall Street Journal återger Obamas kommentar:

"If we find evidence of a terrorist plot ... and despite having a phone number, despite having a social media address or email address, we can't penetrate that, that's a problem," Obama said. He said he believes Silicon Valley companies also want to solve the problem. "They're patriots."

Ursäkta, men jag vill inte ha "patrioter" som internet- och mobiloperatörer. I synnerhet inte amerikanska sådana. Jag vill ha en operatör som tänker på min, kundens, säkerhet.

Det är uppenbart att Obama nu har tagit bladet från munnen. Inget mer mummel om "rätt balans" mellan personlig integritet och polisiära befogenheter, inget mer teaterspel om att presidenten bryr sig om alla internetanvändares rätt till privat kommunikation. Obama har låtit masken falla.

Obama har i stället låtit sig slukas av NSA:s argumentation om rätten att samla in allt, hela tiden, för evigt. Alla som inte är terrorister, vilket trots allt är de flesta av oss, ska bara lita på att staten inte bryr sig om oss. Vilket vi redan vet är en oärlig och falsk argumentation.

I Cameron har Obama en villig vapendragare som inte drar sig för att slå ned på grundläggande fri- och rättigheter, hota tidningar som rapporterar som obekväma sanningar och massövervaka befolkningen. Tillsammans kommer de trycka på för mer övervakning av alla i syfte att fånga några få.

Välkommen till en värld där alla är misstänkta hela tiden. Den värld vi brukade kalla "den fria världen". Ett uttryck som nästan känns lite nostalgiskt i dag.

Skär halsen av en kristen - få ett jobb!

Inom Örebros kommunledning förs diskussioner om att erbjuda IS-krigare som återvänder till Sverige både jobb och psykologsamtal.

Idén om att jobb ska fungera som botemedel mot islamism och fundamentalism härrör ur den populära uppfattningen att terrorism beror på utanförskap och segregation. Det finns många exempel på terrorister som tillhör medelklassen, studerat på universitet och inte alls passar in i vänsterns mall av en förtryckt underklass som i brist på annat söker sig till extrema miljöer och i desperation använder våld.

Detta är en väldigt förenklad förklaringsmodell. Men den är populär, och Örebros kommunledning verkar ha slukat den med hull och hår. Genom att erbjuda IS-krigarna en psykologkontakt och ett jobb när de återvänt till Sverige tänker sig kommunalrådet Rasmus Persson (C) månne att islamisterna kan bli vanliga svennar igen. Det känns både naivt och absurt men framför allt som en typisk välfärdsstatsapproach.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att det är ett problem när IS-krigare som fått militär träning och radikaliserats ytterligare återvänder till Sverige. Åtminstone en av bröderna som slog till mot Charlie Hebdos redaktion i Paris hade fått sådan träning innan han återvände till Frankrike och utförde dådet. Ingen vet hur många potentiella gärningsmän som finns i Sverige. Vi kan bara hoppas att Säpo har någorlunda koll.

Men visst är det märkligt att politiker å ena sidan vill att svenskar som köper sexuella tjänster utomlands ska straffas för det i Sverige, medan personer som mördat, skändat och lemlästat civila i en förbrytararmé i fjärran land ska få ett jobb i stället.

Örebro kanske borde anta en ny paroll: "Skär halsen av en kristen - kom hem och få ett jobb!"

De hade ju inget jobb!

Socialliberalerna är det stora hotet

Att liberalkonservativa Alice Teodorescu utsetts till chef för fisliberala Göteborgs-Postens ledarredaktion har väckt starka reaktioner. Förment liberala Lisa Bjurwald skrev en direkt osmaklig krönika där hon kallade Teodorescu för "SD-omhuldad" och en person som ägnar sig åt "ungdomsförbundsretorik".

Nu tror jag inte att Alice Teodorescu tar den kritiken på så stort allvar. Att bli ifrågasatt som liberal av Lisa Bjurwald är lite som att få kritik för bristande intelligens av Veronica Palm. Då är det nog värre att bli kritiserad av sina blivande kollegor innan man ens tillträtt.

Jag har funderat en del över de där som kallar sig liberaler men inte är det. Socialliberalerna. Folkpartiet är förstås det typiskt socialliberala partiet, det vill säga: sossigt och konsekvent opålitligt. Här finns kvoteringsivrare och radikalfeminister (jovars, de finns i Centerpartiet också). Här hittar vi allsköns nymoralister som i varje enskild politisk fråga vill flytta makten från individen till staten - och tvinga dig att betala för det. Här finns kort sagt väldigt mycket som inte är liberalism men som ändå presenteras som det.

Gemensamt för socialliberalerna är fegheten. De vågar aldrig stå upp för någonting kontroversiellt utan hukar alltid under sina trygga floskler. Det har blivit särskilt tydlig i migrationsfrågan då socialliberaler inom borgerligheten plötsligt omhuldar ett slags hippiementalitet om "gratis till alla" och där eget ansvar kommit att betraktas som en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Erik Ullenhag (FP) var under sin tid som integrationsminister den största floskelgeneratorn i modern tid. Karln borde få en pokal.

Men Ullenhag behöver inte känna sig ensam. Hela den socialliberala idén är att undvika konflikter, att stryka medhårs, sprida inövade floskler och gömma sig så fort det blåser lite snålt eller blir för ideologiskt.

Den enda gången socialliberalerna önskar strid är när de vill få på plats något som ger politikerna mer makt på medborgarnas bekostnad. Någon ny reglering (för vårt bästa). En ny skatt. Eller varför inte en helt ny lag. Det gläder socialliberalen som ingenting annat.

Socialliberaler är till skada eftersom de ingår i borgerligheten, vare sig vi vill eller inte. Där driver de politiken åt vänster och misstänkliggör och kletar etiketter på konservativa och riktiga liberaler. Det har gått helt åt skogen när ett parti som Folkpartiet av "liberala" ledarsidor omskrivs som det liberala partiet.

Jag börjar bli alltmer övertygad. Det stora hotet mot människors frihet kommer inte från övervintrade kommunister i Vänsterpartiet eller regleringsivriga sossar i det före detta statsbärande partiet. Dessa hot är nämligen uppenbara och lätta att mobilisera mot. Varje valrörelse visar detta.

Nej, det stora hotet kommer från femtekolonnarna inom borgerligheten. Socialliberalerna. De som kallar sig liberaler men i själva verket gör marxistiska maktanalyser. De som säger sig kämpa för individens frihet men vill öka politikens inflytande i våra liv. De som kallar sig borgerliga men går i takt med Gudrun Schyman.

Så hör upp, alla socialliberaler. Kalla er vad ni vill. Men ni är inte liberaler. Ni är inte ens placeboliberaler. Det vore därför ärligare om ni tog steget fullt ut och hoppade över till vänstern. Det är där ni hör hemma.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

En feministisk historia

DN har låtit granska historieböcker och gjort upptäckten att de domineras av män. Detta är tidningens toppnyhet i dag. Tillfrågade historiker säger sig vara "bedrövade" och kallar resultatet "chockerande" och "upprörande".

Tidsandan spelar roll för hur vi ser på historien. I dag är det kvinnans roll i samhället, kvinnans roll inom kulturen, kvinnans roll på arbetsmarknaden och kvinnans roll i alla tänkbara sammanhang som stöts och blöts i alla möjliga fora. Målet tycks vara att prioritera kvinnans plats, att lyfta fram henne, och ifrågasätta varför män "tar plats".

I fallet med kvinnans roll i historieböckerna blir detta lite problematiskt. Ty vad är egentligen en korrekt eller rättvis skildring av historien? Det brukar sägas att vinnaren skriver historien, och sällan har en kliché stämt så bra. Det är delvis förklaringen till att skoleleverna pumpas fulla av information om nazismen, Hitler och Förintelsen men lämnas tämligen ovetande om segrarmakten Sovjetunionens kriminella historia.

Nu anklagas alltså historielitteraturen i grundskolan för att ignorera kvinnor. En av eleverna, som hellre använder sig av internet för att söka information, säger:

"Men om jag bara läste i historieböckerna skulle jag inte veta något om kvinnor. Jag hade inte velat lära mig något om historia om det bara handlade om män."

Detta är en underlig utgångspunkt för att lära mer om ett ämne. Med denna logik skulle det faktum att historiens mest kända matematiker är män innebära att eleven inte vill lära sig något om matematik. Feminismen är bisarr ibland.

Självfallet finns luckor i all kurslitteratur. Det är inte möjligt att täcka in hela världshistorien i en tunn kursbok avsedd för högstadiet. Det begriper nog de flesta. Vi måste därför utgå från att lärarna kompletterar litteraturen med egna utläggningar och kanske annan media. Lyfter in fler perspektiv, utmanar eleverna att ifrågasätta och förbjupa sig.

I ett samhällsklimat där krav ställs på att män ska ge plats åt kvinnor, och där politiker driver på för att feministiska perspektiv ("kunskap") ska pressas in på alla områden, finns en risk för att skolan kommer att bli en måltavla.

I alla tider har makthavare sökt påverka befolkningen genom att kontrollera informationen. Skolan är förstås ett effektivt verktyg för detta eftersom den är obligatorisk och barn är mer lättpåverkade än vuxna. Vi kan därför räkna med att den nya feministiska regeringen kommer se över frågan hur feminismen kan få mer genomslag i den svenska skolan.

DN:s undersökning kan inte tolkas på något annat sätt än att tidningen anser att historien måste skrivas om. Med feministiska glasögon. Lita på att det står många i kö för att få bidra till det.

Utmärkt initiativ av Ung Pirat

Alla svenska riksdagspartier, med vissa frågetecken för Vänsterpartiet, driver på för mer massövervakning. Miljöpartiet har på blott 100 dagar i regeringsställning lyckats kasta all trovärdighet i integritetsfrågor i papperskorgen. Integritetsfrågorna är kallare än på länge.

På konferensen Folk och försvar satte Ung Pirat upp ett trådlöst och öppet nätverk som sedan användes av ett antal av konferensdeltagarna, inklusive vissa riksdagspolitiker och tjänstemän. Ung Pirat uppger sig nu ha två dagars loggfiler som visar vilka sajter som besökts och även inkluderar höga tjänstemäns inloggningar i myndighetsmejlen.

Syftet var att föra ut ett budskap om behovet av internetsäkerhet. Det är en nedprioriterad fråga. Vanligt folk känner sällan till riskerna med sina internetvanor. Politikerna har å sin sida gett grönt ljus åt underrättelsetjänster att aktivt underminera säkerheten på nätet genom att skapa bakdörrar i vår hårdvara och bekämpa kryptering som skyddar användarna från intrång. Allt för att få fri tillgång till vår information närhelst de önskar. Detta är oerhört allvarligt.

Det finns ett stort behov av en bred och seriös diskussion om hur vanliga människor kan skydda sig online och hur myndigheter och företag kan skydda sig från intrång från illasinnade.

Att Piratpartets ungdomsförbund väljer Folk och försvars konferens för att lyfta frågan är utmärkt. Dessvärre är intresset från riksdagspartierna högst begränsat.

Nu har SVT varit "rasistiskt" igen

Två pinsamma svenska föräldrar på en kinesisk restaurang. Vad kan möjligen gå fel?

Lite utifrån den frågeställningen tror jag att skaparna av avsnittet i barnprogrammet Mina pinsamma föräldrar funderade när de totade ihop det program som nu fått en så kallad "tittarstorm" mot sig. Rasism, säger tittarna. Eller i alla fall vissa. Eller någon. Ingen vet riktigt om det är en storm eller bara en lätt bris. Bara att det anmälts till Granskningsnämnden.

Programmet visar två föräldrar som går till en kinesisk restaurang tillsammans med barnen och försöker passa in i den kinesiska kulturen genom att klä sig i traditionella kläder, prata "kinesiska" med den svenska personalen och så vidare.

Det intressanta är att anmälarna, åtminstone om man ska gå efter de namn som återges i Metro, är uteslutande svenskar. Inte kineser. Det är alltså som vanligt. Förment toleranta svenskar i den moraliska stormakten Sverige tar på sig att skydda minoriteter från att bli kränkta. Inte för att minoriteten själv anser sig ha blivit det utan för att tesen om den strukturella rasismen i samhället kräver det.

Jag får väl ta och visa programmet för min fru, men jag betvivlar att hon kommer känna sig kränkt. När jag ser klippet tänker jag att det tvärtom driver med stereotyper, inte förstärker dem. Det finns ingen asiat i bild som kränks eller förlöjligas. Däremot gör föräldrarna bort sig inför sina barn (skämshumor), och visar på ett för barn ganska fyndigt sätt hur tokigt det kan gå när vi svenskar ska visa oss så toleranta gentemot andra kulturer.

Det är därför underbart ironiskt att just detta program anmäls för rasism till Granskningsnämnden.

Se avsnittet här och avgör själv.

Islamister och ensamma galningar

Vem är ensam galning och vem är en del av ett större och farligare sammanhang? Svaret varierar beroende på vem du frågar. Det beror nämligen på vilken ideologisk utgångspunkt personen i fråga har.

Det är intressant att se att medievänstern hanterar Parisattackerna helt annorlunda än Breiviks massmord på Utøya 2011. Då var det ett tecken på extremhögerns frammarsch i Europa. Främlingsfientliga idéer hade blivit rumsrena. Så föddes terroristen Breivik, fick vi veta.

Aftonbladets Åsa Linderborg gick så långt som att påstå att Breiviks tankegods var borgerlighetens, och att högern därmed bar ett visst ansvar för det inträffade. Ty Breivik skrev minsann ett manifest! Att kleta Breivik på sina politiska motståndare blev en konst.

Denna analys gjordes trots att Breivik var det perfekta exemplet på enstöringen, den ensamme gärningsmannen som agerade utifrån en egen övertygelse. Han lyckades till och med uppfinna en riddarorden i sin egen förvirrade tankevärld. Ingen trodde honom, men det hindrade inte vänstern från att köpa tesen om Breivik som en del av något större.

Parisattentaten, däremot, vill vänstern inte härleda till något större. Dessa attentat, hävdas det, begicks av galningar som inte har något som helst med islam att göra. Trots att de till skillnad från Breivik återfinns i ett större sammanhang, nämligen det islamistiska. Trots att mycket tyder på att de hade kopplingar till al-Qaida eller IS, fick viss militär träning och att tusentals andra slåss för deras sak i detta nu. Deras "riddarorden" existerar i allra högsta grad.

Analyserna är tämligen förutsägbara. Vänstern, oavsett om den representeras av Aftonbladet, public service eller Vänsterpartiet, vill skydda islam från alla misstankar. Denna religion, till skillnad från alla andra, har blivit untouchable, vilket ibland leder till intressanta dilemman inte minst för feministerna.

Breivik var kristen och tidigare medlem i Fremskrittspartiet. Därmed var han fri att använda som politiskt verktyg, och det blev fritt fram för alla tänkbara analyser, hur absurda de än var. Parisattackerna måste hanteras lite mer varsamt eftersom vänstern är livrädd för att kritisera religionen i fråga.

Därför får vi nu se de förväntade analyserna som försvarar religionen, lägger skulden för attentaten på ensamma galningar och (givetvis) på västvärldens inblandning i Mellanöstern. Vi ser en återanvändning av föreställningen att terrorister skapas ur sociala orättvisor, trots att detta visat sig vara fel i så många tidigare fall (bland annat Londonbombarna).

Man får hoppas att säkerhetstjänsterna har lite bättre svar på frågan "varför?" än vänsterns ledarredaktioner.

Ensam galning.

Nu utökas massövervakningen igen

Bara dagar har gått sedan ett av de mest chockerande terrorattentanten i Europa på senare tid. Demonstrationer har hållits för press- och yttrandefrihet. Ledare från tiotals länder närvarade vid en miljonmarsch i Paris i går.

Samtidigt som politikerna går armkrok för yttrandefriheten och demokratin, planerar de att inskränka våra mänskliga fri- och rättigheter. Just i detta nu trycker nämligen flera EU-länder på för ett nytt EU-register med uppgifter om alla flygpassagerare (PNR). Nu ska alltså övervakningen av vanligt folk utökas. Igen. EU-parlamentet har kritiserat registret, men dess försvarare kommer cyniskt använda Parisattackerna som argument.

I bräschen för detta går föga förvånande Sverige, landet som fortsätter datalagringen trots att EU-domstolen ogiltigförklarat direktivet. Insamlingen omfattar flygpassagerares namn, biljettbokningar, kreditkort, hotellbokningar och ett antal andra data som ska avslöja terroristerna. Allt detta kommer samlas in om dig framöver.

Detta är lika förväntat som det är tragiskt. Politikerna visar en förbluffande oförmåga att lära av misstag. Bröderna Kouachi var kända av polisen. Deras samröre med islamistisk fundamentalism var ingen hemlighet. Den ene brodern dömdes så sent som 2008 till tre års fängelse för att ha rekryterat jihadister till Irak. Ändå lyckades de två bröderna samla på sig sprängämnen, raketgevär och automatvapen, planera och sedan utföra detta blodiga dåd som i slutändan resulterade i 17 oskyldiga människors död.

Det är svårt att förhindra terrorattentat. Det ligger i terrorns natur att den slår till oväntat och ofta blint. Det ovanliga med det senaste attentatet var att det riktades mot en tydlig måltavla. Men det betyder inte att polisen inte kan göra någonting. Säkerligen kan polisens arbete effektiviseras. Kanske behövs större befogenheter i vissa fall. Men framför allt behöver den lägga all energi på de som är misstänkta för något, inte på alla oss andra.

Ty massövervakning av oss alla, som PNR, stoppar inte terrorism. Det misstänkliggör i stället alla hederliga medborgare som åker på jobb eller semester och inte har ett dugg med terrorism att göra. Det ger myndigheterna information om alla människor som staten inte har med att göra.

I stället för att satsa all tid och uppmärksamhet på att klura ut hur den lilla minoritet av farliga individer ska kunna övervakas och stoppas i tid när de planerar något ondskefullt, läggs enorma resurser på att övervaka alla. Det är inte bara integritetskränkande och dyrt. Allt tyder på att det är ett oerhört ineffektivt sätt att arbeta.

Det finns uppgifter på att så lite som 1,8 procent av förundersökningarna om terrorism kom till tack vare NSA:s bulkdatalagring. Betydligt vanligare är att en undersökning dras igång efter tips från familj, vänner och grannar. Tips från allmänheten, alltså. Världens största massövervakningssystem är alltså krasst talat skitdåligt.

Övervakarna vill naturligtvis inte ge efter. De prisar massövervakningen och säger att den räddar liv. Men medborgarna har inte fått se någonting som tyder på detta. Massövervakningen av all vår kommunikation, våra bankkonton och snart även våra resor ger politikerna en känsla av kontroll. Och allmänheten en falsk känsla av trygghet.

Det är två väldigt dåliga utgångspunkter för ett fungerande arbete mot terrorism. Däremot ett ypperligt sätt att bygga en total övervakningsstat.

Läs även:
EU-krav på nätövervakning
HAX på 5 juli-stiftelsen, Anna Dahlberg

Hyckleriets marsch

Över en miljon parisare. Stats- och regeringschefer från tiotals länder. Alla samlade mot terrorismen och för yttrande- och pressfriheten.

Det hade varit vackert - om det inte vore för sällskapet. I täten vid Francois Hollandes sida gick nämligen David Cameron, vars säkerhetstjänst skruvade åt tumskruvarna mot The Guardian efter tidningens rapportering om massövervakningen genom att hälsa på och tvinga redaktionen att förstöra alla hårddiskar.

Bakom ska även Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, knappast två av yttrandefrihetens varmaste vänner, ha paraderat. Stefan Löfven, vars parti i regeringsställning såg till att stänga ned SD:s Muhammedkarikatyrsajt 2006, fanns också på plats.

En stor manifestation och fina ord undanröjer alltså inte faktumet att många av de närvarande politikerna i sin politiska gärning inte tvekat att sätta yttrandefriheten på undantag. När det passat dem.

Låt oss inte glömma det en dag som denna.

Terror och utnötta vänsteranalyser

Frankrike har drabbats av det värsta terrordådet på decennier. Islamistiska terrorister har mördat 17 människor och spridit skräck i Paris och hela Frankrike.

Frankrike är ett samhälle fyllt av konflikter på religiös och etnisk grund. Tiotusentals judar uppges ha lämnat landet sedan 2013. Ett mycket illavarslande tecken. Och så sent som i natt brandbombades Hamburger Morgonpost, som publicerade några av Charlie Hebdos satirteckningar av profeten Muhammed. Detta handlar alltså inte bara om Frankrike.

Men Sveriges medier - nu senast Gomorron, världen i SR - väljer att fokusera på... islamofobi.

Ja, det är klart att vi även bör diskutera hur helt oskyldiga muslimer kan komma att drabbas av hämndaktioner och hur vi förhindrar konfrontationer. Men den diskussionen, och väldigt märkliga diskussioner om högerextremism som ryggradsmässigt förs från vänsterhåll, borde faktiskt vänta. Åtminstone ett tag.

ETC tar täten med en alldeles förträffligt knasig artikel som skyller terrordåden på män som grupp. Terrorism är, tycker tidningen, ett mansproblem. Men för att landa i den slutsatsen erkänner skribenten (som titulerar sig "feministisk samhällsdebattör") att man helt måste bortse från terroristernas motiv.

I dessa dagar plockar vänsterdemagoger fram sina analysverktyg, nedslitna efter många års användning, för att göra den traditionella klassanalysen (terroristerna är förtryckta människor). Och nu alltså även en obligatorisk genusvinkel som grädde på moset.

Ibland undrar jag om inte hela Sverige är en enda stor satirteckning.

Ingen vet vad Kinberg Batra vill

Så blev då Anna Kinberg Batra som väntat vald till ny moderatledare. Hon höll ett lamt installationstal. Månne behöver hon öva på sin talekonst. Men framför allt var talet fullt av allmänborgerliga plattityder vi har hört tusen gånger förr och tomt på visioner och tydliga frihetliga ställningstaganden.

Det var ett förvånansvärt ljummet tal ackompanjerat av pliktskyldiga men föga entusiastiska applåder. Kinberg Batra vill ha ordning och reda i välfärden och likvärdiga skolor överallt. Floskler om "öppenhet". Och givetvis ett försvar av decemberöverenskommelsen, som ju är hennes plikt i egenskap av ny partiledare. Det enda tydliga ställningstagandet som bryter med den reinfeldtska linjen är att Kinberg Batra vill utreda förutsättningarna för ett svenskt Natomedlemskap.

Jag vet inte exakt vad jag hade väntat mig av Kinberg Batras första framträdande som nyvald moderatledare. Inte mycket. Men jag tycker att hon missade en chans att redan från start sätta bilden av att förändring är på gång.

Hon skulle ha kunnat vara mycket tydligare med att en moderat kärnfråga är självförsörjning för alla. I denna fråga ryms även migrationspolitiken. Hon skulle ha kunnat sätta ned foten mot moralistisk skitlagstiftning. Moderaterna slogs en gång i tiden mot förmynderiet. Hon hade även kunnat ta avstånd från övervakningsstaten och kräva ett stopp för massövervakningen.

Vi fick inget av detta. Vilket inte var så överraskande. Men Kinberg Batra måste våga om hon ska kunna stoppa tappet till Sverigedemokraterna och samtidigt göra Moderaterna till en relevant borgerlig kraft under de kommande åren. En fortsatt vandring mot mitten är inte svaret.

Problemet just nu är att ingen, inte heller alla de moderater som valde Kinberg Batra i dag, vet vad hon vill. Tyvärr blev vi inte så mycket klokare efter hennes första tal som moderat partiledare.

Ny moderatledare vald

I morgon vill de begränsa yttrandefriheten igen

I dag är alla yttrandefrihetsförespråkare. I går kallades vi som stod upp för Dan Park och Lars Vilks, och som kritiserade lagen om hets mot folkgrupp som en inskränkning i yttrandefriheten, för yttrandefrihetsfundamentalister.

Yttrandefrihet, brukar det sägas när någon vill inskränka den, betyder faktiskt inte att man får säga vad som helst. Nej, men nästan. I Sverige har gränsen dragits snävare än i andra europeiska länder. Här sätter vi konstnärer i fängelse. Här diskuterar vi problemen med en generös yttrandefrihet snarare än värdet och styrkan i den. Här är vi så rädda för att någon någonstans ska kunna ta illa upp av något som någon säger, att vi helst vill att folk håller käften. I synnerhet när det gäller religion (att säga att man vill döda borgare är mer rumsrent).

Det är trevligt att se så många sluta upp för press- och yttrandefriheten. Men det är från många håll endast en läpparnas bekännelse. Sanningen är att väldigt få verkligen stått upp för dessa rättigheter när det blåst snålt tidigare.

Minns hur Persson-regeringen utövade påtryckningar på en internetoperatör så att den sverigedemokratiska sajten med Muhammedkarikatyrer stängdes ned. Minns hur vissa journalister gnällde över att skyddet av Lars Vilks kostade för mycket. Minns hur Marcus Birro nyligen fick utstå både hot och hat för att ha kritiserat islam och hur även liberaler då var ytterst kritiska mot Birro för att han "kränkt" muslimer.

Den svenska regeringen bjöd in företrädare för muslimska länder och bad om ursäkt för att vissa svenska tidningar publicerat de ökända karikatyrerna när det begav sig. Svenska folkvalda bad alltså om ursäkt för att Sverige har press- och yttrandefrihet.

En av ministrarna i den nya rödgröna regeringen, Mehmet Kaplan, konstaterade 2006 att Muhammedkarikatyrer inte handlar om yttrandefrihet, att sådana var en provokation "som inte går att stödja". Föga förvånande har Kaplan legat väldigt lågt sedan Parisattacken.

Men även inom borgerligheten finns denna rädsla. Alliansregeringen tog inte ton mot vare sig hoten mot Vilks eller Jyllands-Posten. Reinfeldt hoppades nog innerst inne att de bara skulle lägga av. Sluta vara så bråkiga. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Sverige står sällan i frontledet. När det hettar till, när grundläggande värden står på spel, böjer vi oss, kryper undan och ber om ursäkt. Hoppas att ingen blivit ledsen eller kränkt. Inte ens diktaturernas lättkränkta företrädare får tycka illa om oss. När så många nu skriver långa vackra texter om vikten av att värna yttrandefriheten kan jag därför inte låta bli att känna att det är ett enda stort hyckleri. Ett spel för gallerierna.

Att Charlie Hebdo förmodligen inte ens skulle kunna publiceras utan att bryta mot svensk lag (hets mot folkgrupp och förtal) säger en del om hur situationen för yttrandefriheten ser ut i Sverige. På riktigt.

I dag är alla Charlie. Men i morgon kommer samma människor åter hävda att man faktiskt inte får säga vad som helst. Och att den som kränker religiösa minoriteter bör åtalas.

SVT agerar flyktingsmugglare

Jag gillar Fredrik Önnevall. Han har gjort många bra reportage från Kina och Asien. Han ledde programserien Kinas mat i SVT (två säsonger som tyvärr inte finns att se någonstans längre), som jag verkligen tyckte om och som min fru satt som klistrad vid.

Fredrik Önnevall har ett lyssnande öra och sätter inte sig själv i centrum. Det är nästan lite ovanligt i dagens medieklimat då journalisten själv ska ta plats, inte sällan mer än den som intervjuas.

Nu är Önnevall aktuell i en helt ny programserie. Fosterland skildrar olika nationalistiska rörelser i Europa. Trailern visar allt från Sverigedemokraterna till Nationella Fronten och öppet nazistiska Gyllene gryning. En viss spännvidd, kan man tycka.

Under inspelningen inträffade något oväntat. Önnevall och hans team följde en grupp syriska flyktingar i Aten och träffade då en 15-årig syrier som ville till sina släktingar i Sverige. De beslöt att föra in honom olagligt med falska identitetshandlingar. Pojken fick sedan permanent uppehållstillstånd.

Public service som flyktingsmugglare. Jag måste säga att jag är lite... förvånad.

Här berättar Önnevall mer om hur han resonerade. Fosterland finns att se på SVT Play.

Vad skulle vi svenskar ha gjort?

Terrordådet i Paris i går fick parisare att spontant gå man ur huse. Människor gick ut, i tystnad, i en samlad protest mot våldet, mot terrorn, och för yttrande- och pressfriheten. Även i London hölls demonstrationer.

Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på det, men jag undrar hur Sverige hade reagerat om det varit en motsvarande svensk tidning som attackerats. En tidning som blivit känd för att häckla religioner, inte minst islam, och i synnerhet religiös extremism. Hade vi tagit den i försvar eller hukat oss?

Jag tror tyvärr inte att vi skulle få se samma folkliga reaktion här. Jag tvivlar tyvärr på att upprördheten hade varit lika stor. Ann Petréns uttalande i gårdagens Studio ett (15 min in) kan ses som symptomatiskt (även om jag ärligt talat inte tror att hon verkligen ville lägga hela skulden på offren) för hur vi relativiserar viss brottslighet. Behandlingen av Lars Vilks är en annan indikator.

Reaktioner på Parisdådet i sociala medier talar också för att svenska folket inte hade brytt sig. För vissa är det viktigaste nu att påpeka att islam är en fredens religion. För andra att skylla på "maskuliniteten". Det var naturligtvis ett väldigt manligt dåd, och har alls inget med religion att göra (sic).

Jag vill inte att attacken ska tas som ett skäl för att hetsa mot muslimer. De flesta troende, oavsett religion, är vanligt hyggligt folk som ska lämnas i fred. Men det är något med Sveriges tassande runt islam som förbryllar mig. Minns attacken mot moskén i Eskilstuna som plötsligt inte var någon attack och som polisen nu tror var en olycka som började inne i lokalen.

Att muslimska företrädare går ut och hävdar att branden var ännu ett tecken på islamofobin i det svenska samhället var väntat. Men att så många utan att blinka köpte denna tolkning och "lovebombade" lokalen, trots att ingen visste om det ens var ett attentat eller om någon glömt spisen på, tyder på att islam har fått en särställning i Sverige.

När en kyrka tillhörande Filadelfiakyrkan brann ned under oklara omständigheter nyligen sågs inga demonstrationer för religionsfriheten. Ingen "lovebombing". Inga upprop i sociala medier till stöd för församlingen. Frågan är varför det anses mindre allvarligt när en kyrka brinner.

Nu utpekas gärningsmännen som hemvändande jihadister som stridit i Syrien och Irak. Två är kända av polisen sedan tidigare. Detta reser frågor om vilka svenskar det är som reser till Syrien för att slåss för IS. Och vad de kan tänkas göra om de kommer tillbaka.

Läs även:
Fnordspotting, SvD: Syrienkonfliktens dolda faror

Till yttrandefrihetens försvar

Någon på BBC i kväll sade nog vad många känner om de extremister som dödade 12 oskyldiga människor i dag.

Laugh them back into the dustbin of history where they belong!

Ty det är viktigt att fortsätta skratta. Att inte förlora förmågan att driva med de jävlar som begick detta dåd.

Tecknare världen över har till stöd för de mördade på den franska tidningen Charlie Hebdo ritat just satirteckningar. En fin gest och en utmärkt protest mot det vedervärdiga vansinnesdåd som riktades mot vår press- och yttrandefrihet.

Se fler teckningar här.

Nu kommer det att bli värre igen...

Islamistiska terrorister har verkligen ingen humor. Nu har den franska satirtidningen Charlie Hebdo åter igen utsatts för ett attentat. Denna gång uppges 12 människor ha dödats. Ett fruktansvärt dåd. Gärningsmännen ska ha ropat "Allah akbar" innan de begick morden.

Detta är ett angrepp på yttrandefriheten, på pressfriheten och på fundamentala rättigheter i ett öppet demokratiskt samhälle. Tidningen har utsatts tidigare. 2006 publicerade Charlie Hebdo teckningar på profeten Muhammed, vilket ledde till rabalder. 2011 bombades redaktionen efter publicerade Muhammed-teckningar. Och i natt publicerades på tidningens Twitterkonto en satirteckning av IS-ledaren, vilket skulle kunna vara skälet till den dödliga attacken denna gång (även om det känns som att detta planerats sedan länge).

Tyvärr kommer denna attack sannolikt att få negativa konsekvenser för det franska samhället, och i förlängningen för oss alla. Vid varje ny attack flyttar de repressiva krafterna nämligen fram sina positioner. Förslag på utökad massövervakning av oskyldiga läggs och klubbas i vredesmod. Rädslan sprider sig, trots att risken att utsättas för ett terrorattentat är försvinnande liten.

David Cameron gjorde ett rent bisarrt uttalande när han försökte visa stöd för Frankrike: "Vi står vid det franska folkets sida i kampen mot terror och i försvaret av pressfriheten."

Uppenbarligen har Cameron glömt hur hans egen regim agerade mot tidningen The Guardian efter Snowdens läckor. Har han helt förträngt att säkerhetstjänstens män besökte redaktionen, föste ned alla i källaren och tvingade dem att slå sönder sina hårddiskar?

Det terroristerna vill är att vi anpassar oss efter deras hatagenda. Att vi tänker efter en extra gång. Det många politiker vill är att vi ropar efter fler lagar och mer övervakning, det vill säga ger dem mer makt. Jag hoppas att vi lyckas hålla oss kalla och avvisa både och.

Ingen religion, ingen ideologi står över kritik. Jag hoppas att ännu fler kommer stå upp för yttrande- och pressfriheten efter denna vidriga attack. Men jag räds också politikernas svar.

Ingen vill ha frihet

Regeringskrisen är löst, nyvalet avblåst och en överenskommelse för att säkra minoritetens diktatur i riksdagen klubbad. Nu kommer vi gå in i någon sorts normaltillstånd igen med de sedvanliga politiska utspelen och reaktionerna på dessa.

Regeringen kommer försöka bedriva sin politik, om än med en alliansbudget i början. Oppositionen kommer försöka framstå som en riktig opposition genom att tacka nej till fler utsträckta händer och kritisera en regering den egentligen är överens med i de flesta frågor.

Visst finns det vissa skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen. Vissa skillnader i skolpolitiken kan noteras, även om de har minskat. Vissa skillnader i synen på enstaka skatter och bidrag. Men några större konfliktytor är svåra att hitta.

Framför allt finns en irriterande enighet kring förmynderi- och morafrågor. Regering och opposition är helt överens om narkotikapolitiken, som om Sverige vore hermetiskt tillslutet från den utveckling som sker i omvärlden. De är överens om den bredare folkhälsopolitiken med höga skatter på onyttigheter, detaljhandelsmonopol för alkohol, höga miljöskatter som slår mot vanliga konsumenter och att tvinga alla som äger en TV att betala för public service.

De är också överens om att staten ska bestämma under vilka förutsättningar samtyckande vuxna människor får ha sex med varandra och att politikerna måste in och styra hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa. Alla ska ju vara feminister numera. Och givetvis är både höger och vänster rörande eniga om att massövervakningen ska fortsätta som tidigare.

Alliansen må opponera på vissa av regeringens skatteförslag. Men det finns ingen opposition mot förmynderiet. Ingen opposition mot moralismen. Ingen som på allvar driver frihetsfrågorna. Här är höger och vänster precis lika goda kålsupare, oftast bara på lite olika sätt. Högern är generellt sett sämre i drogfrågor och vänstern är sämre i frågor som rör kommersiellt sex.

Vi har tidigare diskuterat behovet av ett nytt politiskt parti, och vad det partiet i så fall borde driva. För mig handlar det just om detta: att våga ge människor frihet under ansvar. Att ställa krav på medborgarna och samtidigt ge dem friheten att besluta mer själva. Att sätta gränser för politikernas insyn i och beslutanderätt över våra liv.

I dag är dessa tankar fjärran den borgerliga fyrklövern. Ingen av dem vill ge oss större frihet i våra liv. Inte på riktigt.

Frågan är således vad de har i politiken att göra.

Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler... 

Panikläge i skolan

Skolan har varit ett tvisteområde mellan borgerligheten och de rödgröna partierna i decennier. Från 90-talet och framåt har turerna varit många och kasten tvära. Varje ny regering har inneburit stora förändringar. Nya betygssystem, förändrade skolplaner, mer administration för lärarna.

Samtidigt som skolresultaten sjunker som en man i vatten kedjad vid något riktigt tungt, börjar paniksignalerna från politikerna bli tydliga. Vad ska vi göra?!

Den nye utbildningsministern Gustav Fridolin vill söka samförstånd över blockgränsen för att ge den svenska skolan långsiktig stabilitet och arbetsro. Det låter bra, ett sätt att undvika ryckighet och ständigt nya bud för landets lärare.

Men frågan är hur ärlig Fridolin är när han tillsammans med två kollegor på utbildningsdepartementet skriver att "läroplaner, kursplaner och betygssystem" inte ska styras av ideologi utan utifrån vad som är bäst för varje elev. De är noggranna med att påpeka att Alliansen minsann prioriterade skattesänkningar framför en satsning på skolan - knappast ett konstaterande som inbjuder till ett gott samarbete framgent.

Miljöpartiet är inget parti fritt från ideologiska ställningstaganden. Att tro att MP skulle ge upp sin vision av hur skolan ska vara bara för att det finns forskningsresultat som pekar på att en annan väg ger bättre resultat, är naivt. Nu om någonsin har MP möjlighet att förverkliga sin skolpolitik.

Det är inte så förvånande att Fridolin nämner decemberöverenskommelsen. Helst skulle han vilja att skolan inkluderades där. Fridolins önskan om en bred samsyn kring skolan handlar i grund och botten om att han vill att Alliansen inte ska riva upp de reformer och satsningar som den rödgröna regeringen ämnar göra under de kommande tre åren. Han vill att Björklund lämnar walk over.

Om skolan fogas till den ingångna överenskommelsen om minoritetens diktatur i budgetfrågor, skulle han kunna regera tryggt fram till 2018. Men om det inte sker kan vi lita på att så mycket som möjligt av skolpolitiken kommer att byggas in i budgeten för att undvika nederlag i riksdagen. Det är den sortens lösningar som Decemberkartellen bäddat för.

Det ska bli intressant att se hur den sittande regeringen tror sig kunna vända en skola som på flera sätt är i fritt fall. Ty läget är allvarligt.

En dålig grundskola påverkar gymnasiet. Bristfälliga kunskaper från gymnasiet påverkar i sin tur universitetsutbildningarna eftersom de då anpassas utifrån de sökandes kunskapsnivå. I slutändan får vi sämre utbildningar. De rödgrönas prioritet det senaste decenniet har varit att bygga ut högskolan med fler platser. Inte fylla dem med innehåll. Detta har nu kritiserats skarpt av Saco. Fridolin kan ju börja med att bekymra sig över detta.

Det svensk skola i förlängningen behöver är mindre politisk styrning. Men varken Jan Björklund eller Gustav Fridolin är redo att ge skolorna den frihet som krävs.

Konfuciusinstituten - kulturutbyte eller propaganda?

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Stockholm läggs ned till sommaren. Orsaken uppges vara dess kopplingar till den kinesiska staten.

Konfuciusinstitutet i Stockholm grundades 2005. Kritiken mot att ha ett av Kina finansierat lärosäte inom Stockholms universitet och institutionen för orientaliska språk har funnits där hela tiden. Många har uppenbarligen haft bilden av institutet som ett slags murbräcka för Kommunistpartiet för att sätta rätt bild av Kina och partiet i andra länder. Men har det verkligen funnits skäl för dessa antaganden?

En sak vet vi: Konfuciusinstitutet har hela tiden finansierats av den kinesiska staten. Lärarna har anställts av och avlönats från Kina. Hur har detta påverkat undervisningen? Eftersom jag studerade vid Konfuciusinstitutet under två år har jag viss inblick i hur undervisningen sett ut. I alla fall då.

Kurslitteraturen bestod av 当代中文 (Dangdai zhongwen, Contemporary Chinese). Den berörde aldrig politiska spörsmål direkt. I textboken fanns däremot vad somliga skulle kalla tillrättalagda texter, exempelvis om när regeringen gör bra saker för miljön, men det är inget som inte har en motsvarighet i SFI-litteratur. Kort sagt krävs det väldigt petiga ögon och livlig fantasi för att hitta någon politisk propaganda i kurslitteraturen.

Frågan om vad det betyder för undervisningen att lärarna är anställda av av Kina. En viss inskränkning i i vad lärarna får ta upp, ja, eftersom arbetsgivaren är den kinesiska staten. Men då det under min studietid fanns både kinesiska och svenska lärare som löste av varandra och jag var där för att lära mig språket, inte diskutera större självständighet för Tibet, upplevdes det aldrig som ett bekymmer för mig som student.

En av de svenska lärarna tog emellertid upp frågan om vi elever upplevde det som ett problem att Konfuciusinstitutet finansieras av den kinesiska staten. Svaret blev, som jag minns det, ett unisont nej. Vi var ju där för att lära oss kinesiska, inte prata politik. Och kurslitteraturen hade vi inte så mycket att invända mot av dessa skäl.

Däremot vet jag att det förekom konflikter mellan lärare och ledning och att vissa slutade efter arga mejlväxlingar. Men närmare detaljer än att det handlade om löner har jag inte.

Nu läggs alltså Konfuciusinstitutet i Stockholm ned. Kvar finns det på ett fåtal andra platser i Sverige. Min förhoppning är att detta inte kommer innebära en försämring av kinesiskans ställning vid universitetet i huvudstaden. Lärarna måste ersättas om utbildningen ska kunna fortsätta.

Jag förutsätter att det finns en plan för detta. Annars framstår beslutet att lägga ned som väldigt förhastat.

Mer kurslitteratur än propaganda.

(In)vandringsmyter

Dick Harrison skrev i SvD en uppmärksammad text om invandringens vinster och konkluderade att "inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada". Denna långtgående slutsats applåderas i sociala medier.

Men som så ofta tidigare gör Tino Sanandaji (grattis till den sanslöst framgångsrika crowdfundingen som hittills gett över 600 000 kr!) slarvsylta av dåligt underbyggda resonemang genom att hänvisa till offentlig svensk statistik och ledande forskare.

Fler borde lära sig att det inte lönar sig att skarva eller häva ur sig rena dumheter. Ändå är det precis det som sker, gång på gång. När Harrison skriver att det inte finns "ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt varit negativt för mottagarlandet" är han så kategorisk och enkelspårig att det nästan blir komiskt.

Tino hänvisar till en Harvardforskare som föga förvånande fastslår att effekterna av invandring varierar över tid och plats, och att den antingen kan vara gynnsam eller skadlig för mottagarlandet. En slutsats som inte borde förvåna någon som vet att världen består av fler än två färger.

Frågan är varför det plötsligt blivit så populärt att, till synes panikartat, försvara invandring med dess ekonomiska vinster. Är det en direkt effekt av att Sverigedemokraterna ständigt pratar om kostnaderna och att även vissa borgerliga politiker börjat lägga sina pannor i djupa veck över miljardrullningen i mottagningssystemet? Troligen.

Åter igen måste vi påminnas om att svaret på frågan om invandring är lönsam alltid är "det beror på". Asylinvandring från Somalia och Eritrea - nej. Arbetskraftsinvandring av högutbildade i svenska bristyrken - ja. Och allt däremellan - anhöriginvandrare, kärleksinvandrare osv. - "ibland ja, ibland nej". Att bunta ihop så olika invandrargrupper till en enhet och kalla den lönsam eller inte lönsam gör diskussionen om invandringspolitikens samhällsvinster tämligen meningslös.

Jag tycker inte att man behöver försvara invandring per se på denna grund över huvud taget. Det räcker utmärkt att tycka att fri rörlighet är positivt i sig, att det är trevligt, utvecklande och inspirerande att kunna bo, arbeta och studera i andra länder (så länge man står för sina egna kostnader). Det är ett argument för mer öppna gränser som visserligen inte tar hänsyn till alla de utmaningar och problem som denna politik medför i en universell välfärdsstat. Men det är åtminstone inte ett panikartat svar på SD:s framgångar som är direkt oärligt i sin framställning.

Dessutom behöver vi inte måla upp en konflikt som egentligen inte finns. Väldigt få vill stänga den svenska gränsen eller göra det svårare att resa inom Schengen. Att låtsas som att konflikten står mellan stängda och helt öppna gränser är därför både oärligt och felaktigt.

Något som är desto verkligare är kostnaderna för asylmottagandet. Dessa kan vi se i statsbudgeten. Den budgeterade summan under posten "migration" allena för i år är 17 miljarder kronor (märk väl att den gjordes innan Migrationsverket höjde sin prognos). Det duger inte att hävda att invandring är långsiktigt lönsam när vi dels har rekordstora kostnader för asylsystemet, dels inte ser några tecken på att det blivit lättare för asylinvandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Utvecklingen går tvärtom i motsatt riktning.

Den verkliga konflikten står mellan att fortsätta västvärldens största asylinvandring eller att anpassa invandringen till mer normala europeiska nivåer. Dick Harrisons kategoriska påstående att invandring generellt (inklusive asylinvandring från tredje världen) är en vinst för samhället eldar på just den historielöshet och fördomsfullhet som han själv utger sig för att vilja bekämpa. Vi måste kunna föra en intellektuellt skarpare diskussion än så, se nyanserna och förmå bemöta den oro som finns hos alltfler människor. Då kommer förtroendet för politiken också öka på sikt.

För att detta ska vara möjligt kan vi inte börja diskussionen med att slå fast att invandring alltid är en vinst. Då har vi redan hoppat över ett steg och därigenom exkluderat den halva av befolkningen som vill se en förändring av rådande politik i mer restriktiv riktning.

Jag tror att goda idéer bara kan födas ur en mer förutsättningslös och öppen diskussion, gärna med empiri och trovärdig forskning som grund. Dick Harrison har visat att han inte var uppgiften mogen. 

Humor?

Fyll "integrationen" med innehåll

Stefan Löfven har sin vana trogen ånyo sträckt ut handen. Denna gång till både oppositionen och arbetsmarknadens parter för att nå breda lösningar på den dåliga integrationen av utlandsfödda.

Att hänvisa till fack och näringsliv är inte så dumt som det kanske först låter. Det är trots allt på arbetsmarknaden integrationen måste ske, och då behövs de två stora parterna.

Löfven vill ha "breda politiska samtal" om integrationen med fokus på arbete. Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson (vi måste hitta en fiffig förkortning på den titeln) Elisabeth Svantesson ställer sig frågande till vad samtalen ska handla om eftersom Socialdemokraterna enligt henne helt saknar integrationspolitik.

Det är en korrekt invändning. Sossarna har verkligen inga som helst idéer. Löfven företräder ett parti som inte verkar ha tänkt en ny tanke på över 20 år. Men Moderaterna och Alliansen kan inte skryta med att vara så mycket bättre i denna fråga, i alla fall inte om vi tittar på vad deras integrationspolitik åstadkommit.

Under sin tid vid makten lanserade Alliansen en rad reformer för att underlätta för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden (nystartsjobb och instegsjobb), men lyckades genom just dessa reformer visa på vad som är tokigt på denna marknad. Att vara ung och/eller född i ett annat land kvalificerar dig till bidragsanställningar. Som om det vore ett handikapp att vara 23 år eller komma från ett annat land.

Vissa grupper kommer alltid, oavsett bidragssystem, politisk majoritet och skatteskalor, behöva hjälp av andra för att försörja sig. Jag tror att storleken är ganska konstant. I vissa samhällen tas dessa omhand av familj och släkt, i universella välfärdsstater är det allas ansvar via skattsedeln att sörja för deras försörjning och boende.

Fullt friska människor borde emellertid inte tillhöra denna grupp. Därför är det fel att skapa specialanställningar av det slag som Alliansen gjorde och sannolikt avser att göra igen om de hamnar i regeringsställning. På arbetsmarknaden måste gälla lika villkor för alla fullt friska personer. I dag har vi dessvärre fått en segregerad arbetsmarknad med parallella system. Detta utnyttjas av oseriösa företagare och skapar en konstig uppdelning av arbetskraften utifrån etnicitet och ålder.

Svensk arbetsmarknad behöver reformeras. Anställningsregler behöver ses över och luckras upp. Lägstalöner sannolikt sänkas. Flexibiliteten måste öka. Kort sagt: det måste bli lättare att både anställa och sparka folk. Det betyder i praktiken mindre trygghet i anställningsavtalet men också större trygghet i vetskapen att det är lättare att hitta ett nytt jobb. Och framför allt att hitta sitt första jobb.

Så ökas rörligheten på arbetsmarknaden, så sänks de berömda trösklarna in i värmen och så ges företag incitament att våga anställa även personer utan en lång referenslista. Uppkomsten av projekts- och visstidsanställningar är i praktiken ett rop på dessa förändringar.

Svensk arbetsmarknadspolitik gynnar alltså dem som redan har jobb. Det är jättetryggt att ha en tillsvidareanställning i Sverige. Men för den som aldrig får ett jobb är det långsamt nedbrytande. Riksdagens partier kan inte fortsätta prioritera trygghet för alla vi som har jobb och lämna en växande grupp utanför. Det är oanständigt.

Vi får se vad den kommande mandatperioden bjuder på. Men under alliansregeringen öppnade endast Folkpartiet och Centerpartiet upp för några märkbara reformer på området. Reinfeldts moderater slog dövörat till.

Begreppet integration, som alla politiker gillar att kasta runt, måste fyllas med innehåll. Arbetsmarknadsreformer är en viktig del. En reformerad vuxenutbildning för etablering i det svenska samhället en annan. En bostadspolitik för en mer öppen bostadsmarknad en tredje. Hittills har partierna varit betydligt duktigare på att prata om det förstnämnda och blunda för de två sistnämnda än att göra någonting konkret i endera del.

Vi kan i detta skede inget veta. Men jag har än så länge väldigt små förhoppningar om att Anna Kinberg Batras partiledarskap kommer innebära att Moderaterna plötsligt blir det reformvänligaste allianspartiet och en tydlig opposition till en idéfattig socialdemokrati. Om den reinfeldtska inriktningen fortsätter att gälla, vilket det finns indikationer på, har vi en fortsatt idémässig ökenvandring att se fram emot.

Det lär bli mycket värre innan det blir bättre. Många kommer få betala notan för detta under de kommande åren.

Döden i Grytan

En märklig händelse inträffade på nyårsaftons dag. Asylsökande på väg till ett asylboende i jämtländska Grytan utanför Östersund vägrade kliva av bussen. Skälet var enkelt: Grytan var för kallt och halt.

Polisen kom till platsen men ansåg sig inte kunna göra något. Avhysningar är Kronofogdens jobb, blev svaret. Jag har emellertid aldrig hört talas om att Kronofogdemyndigheten avhyst någon från en buss. En avhysningsprocess är dessutom tidskrävande.

En av de nyanlända förklarar varför de är besvikna:

Jag är 75 år och kommer från Mellanöstern. Så skickas jag till ett ställe där det ser ut så här, säger Isan Hydr och pekar på det isiga underlaget.- Det är ju livsfarligt för mig att vistas här.

En person som redan bor på asylboendet, Mahmud Alzayed, är lika skoningslös i sin kritik:

- Normalt spelar jag musik och skriver låtar. Det går inte här, jag blir helt död inombords av att bo här.

Nog för att jämtländska småorter kan vara döda och tråkiga, men Migrationsverket hade nog inte räknat med så här hård kritik. Asylsökande kan inte välja och vraka bland boenden utan måste ta det som erbjuds ifall de inte kan lösa boendesituationen på egen hand.

Det är inte osannolikt att de asylsökande fått en helt annan bild av vad som väntar dem i Sverige, kanske från smugglare. Migrationsverket menar att det inte är ovanligt. Protesten fortsätter i dag.

Idén om att asylinvandring ska rädda den svenska landsbygden, företrädd av bland andra Fores och Fredrik Reinfeldt, tycks ha fått sig en törn.