Fusksamhället

Det förekommer systematiskt fusk på högskoleprovet, har vi kunnat läsa de senaste dagarna. SVT kom rent av i kontakt med personer som lever på att mot betalning hjälpa andra att fuska sig till 2.0.

Fusket på svenska högskolor och universitet är utbrett. Under fjolåret stängdes 888 personer av eller fick varningar för fusk. Hur stort mörkertalet är kan vi bara spekulera om (gissningsvis åker bara en bråkdel fast).

Fusket får konkreta konsekvenser. Det har bland annat rapporterats att en person som aldrig ens gått ut gymnasiet har lyckats fuska sig in på läkarprogrammet på KI, en annan som inte ens pratar svenska lyckades få 1.85 på högskoleprovet. Fuskare tar sålunda studieplatser från hårt pluggande studenter.

Utbildnings- och högskolerådet tycker att det är "otroligt tråkigt" att det fuskas. Men högskolor och universitet står tämligen handfallna. Det är visserligen otillåtet men inte olagligt att fuska. UHR vill få befogenheten att både kroppsvisitera och störa ut teknisk utrustning.

Personligen tycker jag att högskoleprovets betydelse bör minska avsevärt. Fusk kommer förekomma i alla fall, men det är trots allt lite knepigare att fuska sig fram till bra medelbetyg i ett tiotal ämnen än att fuska på ett enda prov vid ett enskilt tillfälle. Jag tror därtill att det behövs både kännbara straff men framför allt en attitydförändring i samhället om fusket ska minska.

Jag ser det utbredda fusket och den högre utbildningens handfallenhet som en ögonblicksbild av det moderna Sverige. Ett samhälle där det går utmärkt att smita förbi, att fuska, att inte göra rätt för sig.

Nu växer den klassrumslösa skolan fram, en skola med fokus på "flöden", så allt är verkligen möjligt! Månne kan eleverna utbilda varandra i framtiden? Det skulle onekligen vara en praktisk lösning på lärarbristen.

Kanske borde vi alla slänga arbets- och studiemoralen i soptunnan och anamma det nya gränslösa Sverige som växer fram. Ett samhälle där man känner efter vad man vill, inte vad man måste. Ett samhälle där målet är att göra så lite som möjligt och gärna få ut så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Några små tips på vägen (kom gärna med egna!):

Planka i tunnelbanan - det händer ändå ingenting. Låt alla andra idioter betala närmare en tusenlapp i månaden för att åka kollektivt i Stockholm.

Fuska på högskoleprovet - det händer ändå ingenting. Låt alla andra överambitiösa plugghästar sitta där med sina böcker i timmar medan du kan göra något roligare av din tid.

Jobba inte så mycket. När du blir pensionär kommer skillnaden mellan att ha jobbat och inte jobba ändå vara ganska marginell, i synnerhet om du jämför med timanställda inom vården.

Ja, varför inte. Varför ska du egentligen bry dig om att göra rätt för dig när den som inte gör det ändå går före till både högre utbildningar, kan åka gratis i kollektivtrafiken och inkassera pension utan att ha jobbat en dag i Sverige.

Seså, släpp tyglarna! Låt dig svepas med! Det nya Sverige är här.

Högre utbildning som arbetsmarknadspolitik

Dick Harrison rörde upp känslor när han för en tid sedan kritiserade kvaliteten på svenska högskolor och universitet i en debattartikel i SvD. Han följde upp detta i ett diskussion i Sveriges Radio. Fler hänger nu på i den högst relevanta kritiken.

Jag känner igen mig i mycket av vad Harrison skriver. Inte från en lärares perspektiv utan som tidigare student. Jag har läst vid flera olika institutioner på två universitet och högskolor i olika städer. Det finns mycket att säga om den högre utbildningen i Sverige. Kvaliteten är ojämn, och i en internationell jämförelse är det egentligen bara KI som står sig.

Det jag reagerade för under studietiden, som skedde med nästa ett decenniums mellanrum, var hur långt gymnasiefieringen av de högre studierna nu har gått. Min inställning när jag sitter i ett klassrum eller aula är enkel: lyssna på läraren, försök ta till dig det som sägs och var beredd på att lägga ned mycket tid på plugg inför tentan. Så resonerar många. Men långt ifrån alla, och den grupp som önskar få en så lätt resa som möjligt är oftast den som blir lyssnad på.

Mer tid till hemtentamen på vissas begäran - strunt samma om vi andra kämpat för att bli klara i tid. Envisa frågor om exakt vad som ska komma på tentan så att man slipper läsa "i onödan". Och givetvis omtentor och både skriftliga och muntliga kompletteringar så att alla kan bli godkända. Ty om en elev blir underkänd är det lärarens ansvar. Underkända elever betyder mer jobb för läraren, vilket tar tid från undervisningen. Då är det lättare att släppa igenom även dem som egentligen inte är godkända.

Så här håller det på, precis som Dick Harrison beskriver. Utbildning vid svenska universitet och högskolor handlar generellt sett inte om att anstränga sig till det yttersta i tre och ett halvt år och komma ut som en lite mer beläst och utbildad person på andra sidan, redo för yrkeslivet. Nej, det handlar om rätten att bli "sedd", att känna sig "trygg" och att bli curlad genom utbildningen utan att någon elak lärare har mage att underkänna dig.

Jag minns mycket väl en kvinna som protesterade mot omfattningen på ett prov och att detta dessutom var lagt på en måndag. Studierna, menade hon, var 40 timmar per vecka. Och eftersom hon vistades i skolan under den tiden (ingen vistades 8 timmar per dag i skolan) kunde hon inte förväntas plugga även på kvällar och helger. Då skulle hon ju ha tid över till annat. En så bisarr inställning till universitetsstudier är tyvärr inte helt ovanlig i dag.

Under lång tid har utbildning setts som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i Sverige. Många unga, och inte särskilt unga, studerar i brist på ett bättre alternativ. Under lång tid har lärare på landets universitet och högskolor larmat om att elever inte har med sig ens basala kunskaper från gymnasiet. Detta påverkar undervisningen eftersom lärarna måste anpassa den till gymnasienivå. Men inte heller detta räcker. Svensk utbildning håller på att anpassas till de lataste eleverna, lågpresterarna. Det är inte hållbart i längden.

Alla kan inte studera. Det är inte konstigt i det. Tyvärr har vi i Sverige skapat en arbetsmarknad där det krävs högskoleutbildning till snart sagt varje jobb, rationaliserat bort en hel del enklare jobb och satt upp trösklar som gör att den som inte har läshuvud men kanske har andra talanger, förväntas plugga likt förbannat.

Detta måste förändras. Ju fler som utbildar sig på dåliga universitet, desto mer inflation går det i begreppet utbildning. Kraven på högre utbildning måste höjas och respekten för lärarna återupprättas.

I stället för att ta itu med grundproblemen har politikerna fastnat i en diskussion om betygssystem.

Betyg i all ära, men den högre svenska utbildningen står inte och faller med hur betygssystemet ser ut. Det finns betydligt viktigare saker att ta hand om först. Men det verkar vara för känsligt för att ta i.

Nu är Komvux lösningen på allt igen

Runt 6 500 utbildningsplatser på Komvux och högskola. Så lyder regeringens och Vänsterpartiets mirakelrecept för hur fler ska komma i arbete. Det är med andra exakt samma visa som på 90- och 00-talen. Om bara fler läser på Komvux eller högskola, blir allt bra.

Men alla kan inte läsa på universitet. Alla vill inte läsa på universitet. Idén med att hela tiden bygga ut antalet utbildningsplatser är feltänkt.

Vi har i dag fått en situation då många unga som inte lyckas hitta jobb skriver in sig på olika kurser bara för att ha något att göra. Utbildningsväsendet har alltså i allt högre grad blivit ett slags avstjälpningsplats för människor som inte kommer i arbete. Detta är en konsekvens av kombinationen dålig arbetsmarknadspolitik och gratis utbildning.

Det vore dessutom intressant att få veta på vilket sätt fler utbildningsplatser är "viktiga reformer för utrikes födda". Svårigheterna för utrikes födda utan relevant utbildning att få jobb, många med endast sexårig grundskola i ett utbildningsväsende helt olikt det svenska, löses knappast med fler platser på Komvux.

Regeringen förutsätter dessutom att alla vill och kan vidareutbilda sig när det den borde göra är att reformera arbetsmarknaden, sänka ingångslönerna och öka flexibiliteten. Dessa heta stenar vill Socialdemokraterna emellertid inte ta i.

Inte heller sådana reformer skulle förstås hjälpa alla till jobb i Sverige, och det är ett faktum politikerna vill tala tyst om. Faktum är att stora grupper asylinvandrare har ytterst begränsade möjligheter att komma i egen försörjning i sitt nya land. Att placera dem på olika Komvux-utbildningar visar att regeringen gör något. Det är nog i detta sken vi ska se påståendet att fler platser på Komvux är en viktig reform för utrikes födda.

När Svenskt Näringsliv för något år sedan föreslog fler lärosäten möttes förslaget av kritik från Saco, som önskade "kvalitet framför kvantitet". De skrev då:

Utbildningskvaliteten är hotad. Högskolan byggdes ut kraftigt under 70- och 90-talen, men i dag höjs röster för att kvaliteten har försummats. Att många skaffar en högre utbildning är viktigt för det demokratiska samhällets utveckling, för företagandet och inte minst för kompetensen både i den privata och offentliga sektorn. Men när utbildningens kvalitet sjunker, kommer också nyttan av högre utbildning att sjunka. Alla förlorar på att vi urholkar högskolan.

Detta är precis vad som har skett. Fler än någonsin studerar, men Sverige som land har inte fått något "kunskapslyft". Kunskapsnivån i den svenska skolan sjunker, och det smittar av sig på de högre utbildningarna eftersom de tvingas sänka nivån på undervisningen.

Det återstår att se om Saco är lika tydligt i sin kritik mot den sittande regeringens förslag på fler utbildningsplatser utan idéer om hur kvaliteten ska förbättras.

Tidigare bloggat:
Arbetsförmedlingen och verkligheten

Ska polisen bli normkritisk nu?

I går invigdes polisutbildningen vid Södertörns högskola. Den nye rikspolischefen sken som en sol, synbart lycklig över att det nya polisprogrammet förlagts på "ett jättespännande ställe", vänsternästet Södertörn.

Syftet med flytten är att göra polisyrket "mer attraktivt". Själv har jag svårt att tänka mig en sämre plats att lägga just polisutbildningen på.

Enligt rektorn Moira von Wright kan polisutbildningen dra nytta av högskolans kompetens kring mångkultur och interkulturella frågor. På Södertörn, menar hon, finns forskning i de ämnen som är relevanta för framtidens polis. Hon förklarade skrattande att det kommer finnas övningslokaler för att bemöta bankrån också.

Eftersom Södertörn är ett tillhåll för allsköns pseudovetenskap på den extrema vänsterkanten, med fokus på intersektionalitet, "antirasism" och normkritik, finns det goda skäl att bäva för den framtida polisutbildningen och, i förlängningen, också för svensk polis i allmänhet.

Känns väl...sådär.

Ett kravlöst land - en kunskapsfri skola

Bilden är tagen från Idéburken.

Det har blivit fult att ställa krav i Sverige. Människor känner sig utpekade. Kränkta. Rent av diskriminerade. Sällan är detta så tydligt som i den svenska skolan.

Det börjar redan i grundskolans första stapplande år. Jag minns när jag i högstadiet gjorde en "praktik" i några veckor på min lågstadieskola. Det var intressant att se vad som hade hänt sedan jag gick där sex sju år tidigare, tänkte jag.

På ytan verkade allt vara vara detsamma, förutom att eleverna hade fått tillgång till datorer. Men jag slogs av hur mycket lek som nu präglade skoldagarna i de två lägsta årskurserna. Det tycktes knappt ske någon reell undervisning längre. Allt skedde i väldigt lättsamma former.

I dag lär det vara mycket värre. Ty även om Alliansen med Jan Björklund i spetsen har kritiserat den gamla flumskolan och sökt ställa krav med fler nationella prov och betyg från årskurs 6, fortsätter kunskapsnivån att rasa hos svenska elever.

När jag studerade till socionom hade jag en lärare som med bestämdhet vände sig mot vad han kallade "gymnasifieringen av högskolan". Detta var ofta väldigt uppenbart, men gymnasifieringen gäller inte bara utbildningar som socionomutbildningen (som knappast tillhör de tuffaste) utan även några av landets så kallade elitutbildningar. Kunskapskraven sänks som en följd av att eleverna inte har med sig ens basala kunskaper från grundskolan och gymnasiet.

Det som började som en skakning på nedre däck sprider sig sålunda även till de övre däcken. Den högre utbildningen påverkas oundvikligen av vad som sker i grundskolan.

Kvaliteten på svenska universitet och högskolor är på väg utför. I åratal har oroade rektorer och lärare inom flertalet fakulteter slagit larm. Så sent som i våras släppte KTH en rapport (PDF) som visar att var femte student inte klarar grundskolans matematik och nära hälften har svårigheter med gymnasieskolans nivå. Lärare på språkutbildningar berättar om en likartad situation.

Elever har alltså inte fått med sig ens grundläggande kunskaper i språk och matematik från gymnasiet. Tentaanvisningar förstås inte. Uppsatser är så dåligt skrivna att de knappt går att begripa. Längre texter blir en för stor utmaning för eleverna att ta till sig. Och elever på landets elitutbildningar har svårt för matematik som blir mer komplex än plus och minus.

Det är svårt att se detta som något annat än ett resultat av den kunskapsfientlighet och antikravkultur som spridits i Sverige i flera decennier. Men det är även ett symptom på ett systemfel i skolan.

I dagens skola har föräldrarna flyttat fram positionerna, och det är inte alltid till det bästa. När föräldrar inte pushar sina barn att bli kunskapstörstande utan endast ser till att deras telningar får de bästa betygen, när barn och föräldrar pressar lärare till att sätta de betyg som önskas, har en mycket skadlig maktförskjutning skett.

Det är svårt att se hur denna trend ska kunna vändas i ett samhällsklimat där antikravkulturen blivit dogm. I dag tycks det finnas en stor politisk enighet kring att skolan ska vara kravlös, även om ingen politiker förstås skulle uttrycka det så. Medierna är å sin sida upptagna med att skildra hur stressade dagens unga är. Krav skapar stress, vilket leder till ohälsa. Någonstans längs vägen måste förmodligen Folkhälsoinstitutet kopplas in.

Men långt innan dess har nog de elever som faktiskt vill lära sig något, och de föräldrar som vill pusha dem till stordåd, sökt sig någon annanstans.

Tidigare bloggat:
Den slappa svenska skolan
Dags att vända Atlantångaren nu
När curlingföräldrarna tog över skolan

Läs även:
Håkan Boström

En skola i fritt fall

Lärare har blivit ett lågstatusyrke. Lärarutbildningen är nu så lågprioriterad hos studenter att 123 personer under fjolåret kom in genom att prestera ofattbart usla 0,1 på högskoleprovet. Det är sämre än vad en apa skulle prestera om den chansade vilt.

Läraryrkets sjunkande status har således medfört att utbildningen blivit en plats för lågpresterare. Enligt flera högskolor och universitet är det vanligt att lärarstudenter behöver extra stöd för att klara utbildningen. Det är alltså dessa personer som ska vara dina barns lärare i framtiden. Vad är det som håller på att hända med den svenska skolan?

Detta är så dåliga resultat att det går att ifrågasätta vad personerna gör på en högskoleutbildning över huvud taget. Den socialdemokratiska devisen att alla ska plugga måste ifrågasättas. Jan Björklund har gjort det under sin tid som skolminister, och även om hans liknelser om skolan som en svårstyrd atlantångare har visst fog för sig i så måtto att förändringar tar tid innan de får genomslag, är det uppenbart att regeringen inte riktigt vet hur den ska tackla de ständigt försämrade resultaten.

Inte ens de sossar och vänsterpartister som i så fräna ordalag har kritiserat "utsorteringsskolan" kan vara nöjda med den utveckling vi ser inom bland annat lärarutbildningen. Problemet är tyvärr inte isolerat till lärarhögskolan, även om läget tycks särskilt illa just där. Det hänger samman med gymnasifieringen av högskolorna runt om i hela landet.

Som jag bloggat om tidigare klagar lärare på universitet och högskolor över både de sjunkande förkunskaperna hos studenterna och deras bristande kunskaper i svenska språket. Problemet har blivit så graverande att många studenter har svårt att förstå tentaanvisningar och klara av att skriva uppsatser. Eleverna släpps igenom grundskolan utan tillräckliga kunskaper vilket får återverkningar när lärarna på universiteten måste anpassa utbildningen till en lägre kravnivå.

Ett grundläggande problem är att kraven har sänkts i syfte att skapa en högskola för alla, det vill säga även för de studieovana som kanske borde söka ett arbete i stället för att sitta bakom skolbänken. Universitetsstudier ska finnas för den studiemotiverade. Inte för alla. Det ska ställas krav.

Så, ja, vi ska ha en utsorteringsskola. Alla kan inte läsa på universitet. Att göra lärare av personer som presterar sämre än en apa på högskoleprovet och tro att vi på så vis kan skapa en bättre skola kommer att leda den svenska skolan i fördärvet. Frågan är om vi inte redan har nått dit.

Nu ska alla med igen

Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven fick nyligen chansen att redogöra för partiets profilfrågor framgent. Svaret blev: jobb och utbildning.

Frågorna hänger ihop. Socialdemokraternas mål är att alla fler ska bli behöriga till gymnasiet och att fler ska ta studenten. Minst varannan ska läsa vidare efter gymnasiet. Så ska fler också få jobb, är tanken. På SVT:s fråga om vad som ska hända med de som faktiskt inte vill plugga vidare svarade Löfven bara att det gäller dem också. Alla ska med.

Stefan Löfven är noga med att påpeka att det inte handlar om att pressa eleverna (högre krav vore ju en hemsk tanke). Målet är att fler ska läsa vidare och göra det "utifrån sina förutsättningar", menar Löfven. Kort sagt ska Sverige ha en högskola för alla.

Vad krävs för att helst alla både ska vilja och kunna plugga vidare? Att kravnivån på högre utbildning sänks. Just det som redan har hänt och fått katastrofala konsekvenser. Lärare på högskolor och universitet larmar om att studenterna inte bara har bristfälliga förkunskaper i det ämne de ska läsa utan även har så usla kunskaper i svenska att de knappt kan författa en text eller förstå tentamensanvisningar. Detta är konsekvensen av en flummig grundskola och en högskola för alla.

Samtidigt hävdar Fredrik Reinfeldt att Sverige behöver fler enkla jobb men att lönerna inte får sänkas. Tvärtom ska Sverige vara ett land där lönerna höjs. Hur detta ska gå ihop vete fåglarna. Problemet är att vi i dag har en "överutbildad" befolkning utan att det nödvändigtvis betyder att vi har en välutbildad befolkning. De flesta läser vidare, men kunskapsnivåerna i skolan sjunker - vilket resulterat i en "gymnasiefiering" av universitetsutbildningarna.

Det finns inget självändamål i att alla läser vidare efter avslutade gymnasiestudier. Högre utbildning ska finnas för de som är motiverade och har kapaciteten att klara de krav som ska ställas på studenter i en högre utbildning.

För alla som inte är studiemotiverade är praktiska utbildningar, praktik- och traineeprogram tänkbara alternativ. Det enda parti som någotsånär tycks ha greppat helhetsbilden är Folkpartiet.  

Tidigare bloggat i ämnet:
Effekterna av en högskola för alla
Jämställdhetsdevis sänker utbildningskvaliteten