Peking eller Beijing?

För den som kan kinesiska är det lätt att glömma den barriär som språket utgör för västerlänningar utan kunskap i språket. Kinesiska kan vara krångligt, och det blir ofta uppenbart när svenska medier ska uttala namn på politiska ledare eller städer i Kina (Maud Olofsson håller väl något slags rekord här). Även många korrespondenter på plats verkar inte behärska språket, vilket är lite synd.

När man ser hur kinesiska egennamn transkriberas i svenska medier är det svårt att se någon röd tråd. Medierna skriver Peking, inte Beijing. Egentligen är det fel eftersom 北京 transkriberas som Bei jing enligt det system som sedan 70-talets slut används i kinesiska publikationer utomlands: pinyin. Peking lever ändå vidare, uppenbarligen av tradition och vana.

Samtidigt har det blivit allt vanligare att transkribera 广州 till Guangzhou, inte Kanton. Språkrådet rekommenderar att man inledningsvis i en text sätter den traditionella benämningen i parentes: "Guangzhou (Kanton) är provinshuvudstaden i Guangdongprovinsen...". Detta eftersom Guangzhou fortfarande är mer obekant än Kanton i Sverige. Men att skriva både Peking och Guangzhou blir väldigt förvirrat eftersom man då använder sig av två olika transkriberingssystem.

Inte blir det mindre förvirrande av att vi i Sverige säger Hongkong, vilket är mer likt det lokala kantonesiska uttalet av orten (Heunggong, uttalas ungefär Höunggong) medan kineserna säger Xianggang (det skrivs 香港). Här har vi alltså plötsligt valt den lokala varianten, vilket gör att vi kan fråga oss varför vi då inte kallar Tibet för Xizang (西藏) eller kanske rent av det tibetanska Phö (བོད་). Det går att bli hur lokal som helst om vi skulle vilja. Men i de flesta fall vore det inte särskilt eftersträvansvärt då det skulle komplicera kommunikationen.

Viktigast är nog ändå att vi försöker vara hyfsat konsekventa, vissa fallgropar till trots. Personligen skulle jag föredra om vi i alla fall ersatte Peking med Beijing, Kanton med Guangzhou och Taipei med Taibei. Dithän tror jag också vi är på väg, om än långsamt.

Samma regler bör gälla även för personnamn. Här är förvirringen om möjligt ännu större. Ty samtidigt som vi i allt högre grad skriver Mao Zedong, inte som tidigare Mao Tse-tung, lever vissa äldre transkriberingar kvar. Mao Tse-tung är en transkribering av 毛泽东 enligt det gamla Wade-Giles-systemet. Chiang Kai-shek är samma transkribering av nationalistledaren Jiang Jieshi (蒋介石) och Sun Yat-sen av Sun Yixian (孙逸仙). Det finns ingen anledning att använda Wade-Giles- transkription av vissa namn och modern pinyin av andra. Problemet i dag är att knappt någon skulle förstå vem du avser om du börjar prata om Jiang Jieshi eller säg Långa floden (Yangtze).

Man ska inte vara onödigt petig med sådant här, särskilt inte i kontakt med personer som inte kan kinesiska. Men detta var ändå ett försök att åskådliggöra hur vi kan bli mer konsekventa om vi bara vill.

Förvirringen lär ändå fortsätta. Kanske får vi vara nöjda när svenska journalister lärt sig att skriva kinesiska personnamn åt rätt håll.

Sun Yat-sens minneshall i Kanton.

Sun Yixians minneshall i Guangzhou.

Den nordkoreanska rackan skäller

Blir det krig nu? Kanske inte ändå.

Diskrimineringsindustrin

Det är få länder i vilka människors känner så kränkta och diskriminerade som i Sverige. Till stor del beror det på att vi har lagar som säger till oss att vi diskrimineras och att har rätt att känna oss kränkta.

Sverige har en diskrimineringsombudsman, DO, som driver fall av diskriminering rättsligt. Ibland går det att fundera över dels hur DO prioriterar, dels konsekvenserna av rättsfallen. Ett exempel är en ung kvinnlig sökande till ett pensionat som valdes bort just på grund av sin ringa ålder. Pensionatet uppgav att de tillämpade en 22-årsgräns då de önskar en person med livserfarenhet. Men det hade de inte skrivit i annonsen (av rädsla för att bli anklagade för åldersdiskriminering?).

DO stämde pensionatet. För att slippa en kostsam rättsprocess valde pensionatet att tillmötesgå kvinnan och betala 50 000 kronor i en förlikning. DO:s vapenskrammel fungerade. Men var det ens ett fall av diskriminering?

En arbetsgivare måste alltid göra avvägningar vid en anställning. Att söka en person med livserfarenhet (vilket väldigt få 20-åringar har) är en sådan som måste vägas mot att få personer som är unga och hungriga och har lätt att lära sig nya saker, exempelvis. Men det har blivit väldigt svårt att öppet kunna söka just den person som helst önskas. Ålder, kön och etnicitet är alla presumtiva varningsklockor som kan intressera DO. Därför ser vi sällan dessa tre parametrar nämnas i annonserna. Arbetsgivare är, av goda skäl, rädda för kostsamma rättsprocesser.

Varför ska då ett företag inte få anställa precis den person det vill? Jag vill dra en parallell till kaféägaren som ville porta småbarn. Av rädsla för att få en stämning tog han ned skylten som informerade om detta. En debatt startade som handlade mer om huruvida vi gillar att ha barnfamiljer runt oss när vi fikar eller ej än om det relevanta: företagares rätt att bestämma över sin egendom, i detta fall ett kafé.

I min värld har en kaféägare lika stor rätt att bestämma vem som får vara gäst som en arbetsgivare har att bestämma vem hon vill anställa. DO har tyvärr blivit en maktfaktor. Vilket faktiskt inte är DO:s fel utan lagstiftarens.

Detta har gjort att fokus hamnat på helt fel saker. Det är ett betydligt större problem att företag i dag slentrianmässigt begär in utdrag ur belastningsregistret och att de intresserar sig för den sökandes privatliv, intressen och antal rundor i motionsspåret.

Låt oss få en diskussion om hur denna utveckling stänger ute vissa grupper från arbetsmarknaden. Men låt för allt i världen ett pensionat bestämma om de vill anställa en ung eller lite äldre person.

Pedofilnojan har gjort oss rädda och blinda

Maria Abrahamsson, tidigare ledarskribent och numera moderat riksdagsledamot, har anmält sig själv för barnpornografibrott. Bakgrunden är publiceringen av en kontroversiell målning av Tala Madani i DN häromdagen och att Abrahamsson i egenskap av DN-prenumerant haft tillgång till den bilden.

Absurt, kan tyckas, och det är förstås själva poängen. Maria Abrahamsson vill testa lagstiftningen, vilket är relevant efter turerna med mangakännaren Simon Lundström (som dömdes i tings- och hovrätt men till slut friades i HD). Lagstiftningen är problematisk och otydlig, vilket de olika bedömningarna i tre rättsinstanser visar.

I grunden bygger den svenska barnpornografilagstiftningen inte på en vacker strävan att skydda barn från övergrepp. Den bygger på moralism. Om syftet vore att skydda barn från övergrepp och sexuell exploatering hade tecknade bilder - fantasier, konst! - lämnats därhän och fokus legat på de verkliga övergreppen.

I stället för att skydda barn från exploatering och övergrepp har vi paradoxalt nog tagit pedofilens perspektiv och valt att sexualisera barn. Det oskyldigt nakna finns icke mer. Nu är allt naket porr, allt naket skadligt. Pedofilnojan har gjort oss både rädda och blinda. Rädda för alla de faror vi tror finns där ute. Blinda för vilka konsekvenser lagstiftningen får. På vilket sätt har vi då skapat en tryggare och bättre värld för våra barn?

Vad värre är, har vi trampat in på censurens stigar. Det har i sin tur gjort barnporrfrågan till ett sätt att normalisera att staten går in och stänger ned webbsidor med material den inte gillar (Sverigedemokraterna hör till de drabbade). Upphovsrättsindustrin har därutöver medvetet använt barnporren som murbräcka för att få igenom viss lagstiftning.

Vi måste inse att barnporren, som egentligen är en perifer fråga i det stora hela, har vuxit och förändrats i betydelse och kommit att utnyttjats av krafter som inte arbetar för barns bästa utan har en egen agenda. Extremistiska organisationer som Ecpat har fått på tok för stort inflytande.

Vi kan inte ha det så här. Någon måste dra i bromsen och se till att lagstiftaren tar ett förnuftigt grepp om frågan. Sansar sig. Om Maria Abrahamssons anmälan kan bidra till detta, är det positivt.

Det är en plikt att uppmärksamma

Teresa Küchler raljerar i SvD över att tokförslag i otalet initiativrapporter från Europaparlamentet får så stor medial uppmärksamhet. De flesta leder aldrig till någonting, påpekar hon.

Det är sant att de flesta initativrapporter aldrig leder till konkret lagstiftning. Men vissa gör det. Betyder det att vi ska ignorera alla? Att vi inte ska uppmärksamma när någon de facto vill förbjuda pornografi och göra internetoperatörerna till genuspoliser?

EU-parlamentet har ingen lagstiftande makt (vilket säger en del om EU eftersom parlamentet är den enda institutionen med något slags demokratisk närkontakt). Det är sant. Men att uppmärksamma dumma lagförslag kan aldrig vara fel. Det är en tvärtom en plikt för en vaken parlamentariker (som Piratpartiets Christian Engström) att göra både sina väljare och medierna uppmärksamma på vad som försiggår i demokratins namn. EU är inte direkt ett under av öppenhet. Därför behöver vi personer som aktivt gräver och uppmärksammar sådant vi annars aldrig skulle få reda på.

Bekymret i Sverige är inte för mycket EU-nyheter utan för lite. Problemet är att flertalet inte vet vilka lagförslag som debatteras och hur nära det ibland är att fullkomligt galna förslag blir lag för 500 miljoner människor. Människor behöver få veta mer om hur EU fungerar och hur problematisk frånvaron av demokratisk legitimitet är. Men svenska journalister verkar helt enkelt inte intresserade. I stället väljer alla stora svenska medier att endast rapportera från EU när regeringscheferna träffas på ett av många krismöten. Korta fototillfällen, en snabb rapport och ännu ett nödlån och sedan tillbaka till studion. Detta är otillräckligt.

Küchler har rätt i att det frodas myter och osanningar om vad EU vill göra och påtvinga medlemsländerna. Ibland är det ett bekvämt sätt för politiker att undslippa ansvar genom att skylla på EU när de genomför obekväma åtgärder på hemmaplan. Få väljare har tid, kunskap eller intresse att dubbelkolla om det stämmer. EU-samarbetet är en snårig och närmast oöverblickbar verksamhet.

Irritation över myter och överdrifter får inte göra att vi slutar bry oss. Det är tvärtom så att vi ständigt behöver vara på vår vakt mot dumheter - både i Sveriges riksdag och i EU:s institutioner.

En skola i fritt fall

Lärare har blivit ett lågstatusyrke. Lärarutbildningen är nu så lågprioriterad hos studenter att 123 personer under fjolåret kom in genom att prestera ofattbart usla 0,1 på högskoleprovet. Det är sämre än vad en apa skulle prestera om den chansade vilt.

Läraryrkets sjunkande status har således medfört att utbildningen blivit en plats för lågpresterare. Enligt flera högskolor och universitet är det vanligt att lärarstudenter behöver extra stöd för att klara utbildningen. Det är alltså dessa personer som ska vara dina barns lärare i framtiden. Vad är det som håller på att hända med den svenska skolan?

Detta är så dåliga resultat att det går att ifrågasätta vad personerna gör på en högskoleutbildning över huvud taget. Den socialdemokratiska devisen att alla ska plugga måste ifrågasättas. Jan Björklund har gjort det under sin tid som skolminister, och även om hans liknelser om skolan som en svårstyrd atlantångare har visst fog för sig i så måtto att förändringar tar tid innan de får genomslag, är det uppenbart att regeringen inte riktigt vet hur den ska tackla de ständigt försämrade resultaten.

Inte ens de sossar och vänsterpartister som i så fräna ordalag har kritiserat "utsorteringsskolan" kan vara nöjda med den utveckling vi ser inom bland annat lärarutbildningen. Problemet är tyvärr inte isolerat till lärarhögskolan, även om läget tycks särskilt illa just där. Det hänger samman med gymnasifieringen av högskolorna runt om i hela landet.

Som jag bloggat om tidigare klagar lärare på universitet och högskolor över både de sjunkande förkunskaperna hos studenterna och deras bristande kunskaper i svenska språket. Problemet har blivit så graverande att många studenter har svårt att förstå tentaanvisningar och klara av att skriva uppsatser. Eleverna släpps igenom grundskolan utan tillräckliga kunskaper vilket får återverkningar när lärarna på universiteten måste anpassa utbildningen till en lägre kravnivå.

Ett grundläggande problem är att kraven har sänkts i syfte att skapa en högskola för alla, det vill säga även för de studieovana som kanske borde söka ett arbete i stället för att sitta bakom skolbänken. Universitetsstudier ska finnas för den studiemotiverade. Inte för alla. Det ska ställas krav.

Så, ja, vi ska ha en utsorteringsskola. Alla kan inte läsa på universitet. Att göra lärare av personer som presterar sämre än en apa på högskoleprovet och tro att vi på så vis kan skapa en bättre skola kommer att leda den svenska skolan i fördärvet. Frågan är om vi inte redan har nått dit.

En skrikande nordkorean

Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim "inspekterar sina militära resurser", enligt Aftonbladet.

Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 

Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl. 

Att kalla sig liberal - och att vara det

Centerpartiet kallar sig nu liberalt. Det var kanske den största segern för partiets liberala falang. Av de radikala liberala idéförslagen bidde nämligen endast en tumme.

Alla kontroversiella delar hade strukits. Det blir inget tillåtet månggifte, ingen avskaffad arvsrätt, och skatten ska sänkas, inte bli platt. Skolplikten ska inte ersättas av en läroplikt. Kvar finns däremot visionen om en värld utan gränser.

Såväl liberaler som mer traditionella centerpartister verkar väldigt nöjda med stämmans beslut. På något sätt lyckades alltså partiledningen gå alla till mötes, vilket för bara någon månad sedan såg minst sagt knepigt ut. Det är en seger för Annie Lööf, som därmed lyckats få bort bilden av partiet som splittrat i falanger.

Per Ankersjö, som ledde arbetet med idéprogrammet, har rätt i att den rättvisa jämförelsen bör stå mellan 2001 års partiprogram och dagens, inte mellan partiprogrammet och de förslag som fanns i idéprogrammet. Det ska också sägas att den ideologiska debatt som pågått i partiet har varit uppfriskande i ett politiskt klimat som i övrigt andas fullkomlig ideologisk uttorkning.

Samtidigt är det svårt att inte känna en viss besvikelse över en missad möjlighet. Vi hade kunnat få ett riktigt liberalt parti i riksdagen. Nu blev det en kompromiss som i slutändan, är jag rädd, inte kommer att innebära särskilt mycket mer liberal politik än den vi såg från Centern under Maud Olofssons tid.

I det reviderade idéprogrammet tar Centerpartiet ställning mot sexhandel: "Vi vill se ett samhälle fritt från våld i hemmet, människohandel och prostitution." Att nämna dessa tre företeelser i samma mening säger något om synen på människans rätt till sin sexualitet. Samtidigt säger sig partiet inte acceptera inskränkningar i den kroppsliga integriteten. Är inte ett förbud mot att sälja sex, vilket innebär att staten lägger sig vuxna människors sexliv, just ett sådant?

För att kunna kalla sig feministiskt har Centerpartiet valt att ha en väldigt bred definition av begreppet: "Feminism handlar om att försvara rätten och friheten att vara den man är." Någon emot?

Även Centerns definition av liberalism är bred. Den är inte bara "social, decentralistisk och grön" utan också "jordnära och frihetlig". Centerpartiet har alltså velat tydliggöra vilket slags liberalism just de står för. Lite påminner det om Folkpartiets egna tolkning av "liberalism" (som bland annat består i narkotikahundar på skolorna). Med en så yvig begreppsapparat kan viktiga epitet och begrepp betyda lite vad som helst.

Centerpartiet kallar sig nu alltså liberalt. Om det är liberal politik partiet ämnar driva framgent är desto mer osäkert.

Sant eller falskt

Centerpartiet kallar sig nu liberalt

Bilen som skulle rädda Saab

Saab är dött och begravt (ledsen, Nevs, men jag tror inte ett dugg på er). Det enda som återstår är att diskutera vad som kunde ha hänt, hur det kunde ha blivit. Om bara...

... Saab hunnit lansera 9-5 Sportcombi
... en uppgörelse kunnat göras med en kinesisk investerare
... Phoenixplattformen hunnit komma i produktion

Enstaka bilder på bilen som skulle rädda Saab och leda den lilla biltillverkaren in i framtiden, Saab 9-3, har cirkulerat. Nu har dock designern Jason Castriota gett sin tillåtelse till att publicera högupplösta bilder av bilen.

Åsikter om designen går isär. Själv tycker jag att den, som så ofta i Saabs fall, är vågad - denna gång i positiv bemärkelse. Klara drag har behållits från konceptbilen Phoenix.

Automotorsport har alla bilder.

Inte så hurtigt

Så har det hänt igen. En person med vänstersympatier har gått över gränsen i sin kritik mot en borgerlig politiker. 

Tidigare har vi sett det bland artister. Den här gången är det Ung vänsters ordförande i Luleå, Christoffer Hurtig, som har mordhotat migrationsminister Tobias Billström på Twitter. Han har uppmanats av lämna sina uppdrag för partiet.

Billströms och hela Moderaternas människosyn har ifrågasatts efter ministerns uttalanden om blonda och blåögda i DN. Frågan är vad man ska säga om människosynen i Ung vänster efter Hurtigs uttalanden?

Det är uppenbart att det är närmare till sådana har uttalanden bland socialister och personer långt ut på vänsterkanten än bland liberaler och konservativa. Vi väntar med spänning på alla kritiska krönikor i Aftonbladet.

Svensk beröringsångest

Den svenska beröringsångesten med R-ordet har genom åren fått en rad märkliga följder. Alla har egentligen tillkommit i största välmening.

Under min skoltid pratades det mycket i medierna om huruvida det var kränkande mot barn med utlandsfödda föräldrar och annan religion att behöva fira skolavslutningen i en kyrka och lyssna till svenska psalmer. Infödda svenskar upprördes förstås över detta, och ryktet att någon "där uppe" tyckte att vi inte skulle få sjunga nationalsången heller spreds. På den tiden var 6 juni inte heller helgdag.

Tanken var förstås att vi inte skulle påtvinga människor med annan bakgrund och religion majoritetens normer, det vi uppfattade som svensk kultur. Jag tror att detta även kan skönjas i de berättelser om upplevd rasism som återberättats på sistone apropå Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern.

Berättelserna om hur barn av sina lärare fått höra att de inte behöver rita den svenska flaggan eller sjunga den svenska nationalsången eftersom flaggan och sången inte är "deras" kan tolkas som exempel på vardagsrasism i skolan. Men de kan också tolkas som en rädsla från lärare att påtvinga barn med annan bakgrund svenska seder och normer. Vi har ju även sett hur personer med utländsk bakgrund uppröras över att deras muslimska barn förväntas fira avslutningen i kyrkan och sjunga svenska psalmer. Tanken var nog inte att peka ut människor, att särskilja dem från gruppen, utan att tvärtom på ett klumpigt sätt visa tolerans.

I en idog strävan att balansera på den tunna linan som är integrationspolitiken i Sverige, där minsta felsteg kan leda till döden, har enskilda lärare kanske begått misstag. Men jag tror inte att det har så mycket med rasism att göra utan snarare är ett resultat av den enorma beröringsångest som svenskar utvecklat till integrationsfrågorna. Damned if you do, damned if you don't. Vi är så otroligt mån om att göra rätt att det ibland blir fel.

Vi ska inte syssla med kollektivt identitetsskapande, brukar det hävdas. Ändå är det precis detta som de så kallade antirasisterna ägnar sig åt. De vänder bara på begreppen genom att håna och förminska alla vita. Det de gör är inte att motverka rasism, främlingsfientlighet och ett "vi och dom"-tänkande utan tvärtom underblåsa detsamma. "Vita kränkta män" har blivit en samlingsterm för män (givetvis vita) som på något sätt ifrågasätter de feministiska teorierna. En slasktratt i vilken man kan stoppa alla (vita män) som man önskar förminska och kassera. Den är inte ett dugg bättre än indelningen "judarna" och "muslimerna".

Farligheten med att indela människor i grupper är att de tillskrivs gruppens signalement, erfarenheter och perspektiv. Vita män vet man ju hur de är. Liksom muslimer, judar och bögar. Där stängs dörren för diskussion.

I viss mån ägnar vi oss alla åt denna sorts indelning och kategorisering av människor. Det är ett sätt för oss att sortera, förenkla och därigenom begripliggöra vardagen. Men vi måste akta oss för att göra det till en ideologi. Och samtidigt inse att allt faktiskt inte är rasism.

Porr är fantasi och lust

DN Kulturs Kerstin Gezelius går till storms mot pornografin och jämställer porren på internet med att hälla ut kilovis med kokain på en skolgård (bara läsbar för DN Plus-medlemmar). Hon vill inte ta ställning för ett förbud, som det som presenterades i ett betänkande nyligen, men det är tydligt att hon verkligen inte gillar porr och helst skulle önska att den inte fanns.

Gilla den behöver man förstås inte göra. Men om man uttalar sig om pornografi som ett slags drog för massorna måste man ha lite koll på vad det är för något. Jag är less på de ständiga missförstånd om porren som sprids av präktiga journalister och debattörer.

Porr är inte bara den mainstream hardcore som i decennier har pumpats ut från USA med kukar långt ned i halsen, som Gezelius verkar tro. Det är en nidbild. Den består av så mycket mer. Det är hentai. Det är amatörporr. Förnedring och underkastelse. Det är kortväxta, långa, håriga och feta. Oralt, analt, sakralt. Det finns kort sagt något för alla smaker. Och detta utbud är möjligt främst tack vare internet.

Vissa gillar unga, andra gillar gamla. Vissa gillar hårda tag, andra gör det inte. Somliga tänder på rollspel i form av pappa-dotter eller mamma-son. Men det betyder inte att de skulle ha det minsta intresse av att realisera något av detta i verkligheten.

Porr är fantasi. Porr är lust. Porr är avslappning. Den sporrar sexlivet, den fyller en funktion för både kvinnor och män och har olika stor betydelse för oss i olika skeden i livet. Och framför allt: den finns där för den som vill se den. Kertin Gezelius måste inte titta om hon inte vill.

Porr handlar inte om konstnärlig perfektion, förmodligen inte ens om konst över huvud taget. Att avfärda porr som något skadligt utifrån de felaktiga premisserna är därför galet. Kerstin Gezelius upprörs över att kvinnor "ska se ut att vara tretton" och se förtvivlade ut med manliga könsorgan långt ned i halsen. Hon betraktar därmed pornografin som ett ett slags kvinnoförnedringsdokumentation, vilket är vanligt bland vänsterfeminister.

Gezelius beskriver emellertid en sida av ett enormt heterogent och mångfacetterat fenomen. Mitt råd till henne är att utforska porren utanför de förväntade ramarna. Tänk, hon kanske rent av hittar något hon gillar.

Tidigare bloggat:
Jämställdhetsdiktaturen
Porren och vi
Porren och vi del 2

Tio år efter Irakkriget - en läxa för journalistiken

Tioårsdagen av den amerikansk-brittiska invasionen av Saddam Husseins Irak är ingen glädjens dag för vare sig amerikaner eller irakier. Föga förvånande har ett dussintal blodiga bombdåd inträffat lagom till tioårsdagen av invasionen. Iraks fortsätter att blöda - utan Saddam Hussein.
Kostnaderna för George W Bushs beslut att invadera Irak är enkla att mäta i rena tal: Minst 116 000 döda civila irakier, 4 500 döda amerikanska och hundratals brittiska soldater samt ett land delvis sönderfrätt av sekteristiskt våld. En miljon irakier är på flykt i sitt eget land.

Lidandet för de enskilda människorna går inte att mäta i siffror. Och de långsiktiga konsekvenserna av kriget är desto svårare att överblicka. Den stabilitet som ett demokratiskt Irak skulle skapa i Mellanöstern har vi inte riktigt sett av. Tvärtom har Irak blivit ett fäste för jihadister. Landets ledning är korrumperad och ingalunda ett gott exempel för andra muslimska länder.

Den bestående lärdomen av Irakkriget är att man ska passa sig för nation building. Samtidigt är det politiska minnet kort. Efter Vietnamkriget trodde nog många att USA hade lärt sig en läxa. Men det tycks ligga i Amerikas natur att vapenskramla. Ibland är det motiverat, men ofta bygger besluten att gå i krig på förfärliga missbedömningar.

Irakkriget var ett sådant exempel. Beslutet att gå in i Irak byggde inte bara på felbedömningar utan direkta fabrikationer. USA:s regering sökte kort efter 11 september "bevis" för att Irak var inblandat till terrorattackerna och/eller utgjorde något annat slags hot mot världen som kunde motivera ett krig.

Bushs polariserande retorik, som egentligen kan sammanfattas med de bevingade orden "either you are with us or you are with the terrorists", fick konsekvenser även för hur medierna rapporterade. Många journalister verkade ta orden på största allvar. Hela nationen skulle samlas till en enhet mot Fienden. Den kritiska journalistiken fick vila. Alla sprang åt samma håll.

Jonathan Landay och Warren Strobel var två journalister som till skillnad från de stora medierna arbetade med ett kritiskt öga och avslöjade Bushadminstrationens propaganda, överdrifter och felaktigheter. Men de arbetade i enorm motvind. Medierna sprang i regeringens ledband och ansträngde sig för att förmedla den bild som Bushregeringen ville ge. Det handlade således inte om att bevisen mot Saddam Hussein var så överväldigande att knappt någon kunde stå emot dem. Det handlade om en kombination av dålig journalistik och flockbeteende.

Detta är inte svårt att begripa. Allt måste sättas i kontexten att hela USA fortfarande var skärrat efter terrorattackerna. Det var ett guldläge för en radikal politiker som Bush. Det var ett utmärkt tillfälle att sätta dit en elak diktator. I samma veva som Bush lade fokus på Irak, släppte USA samtidigt fokus på Afghanistan och skapade därmed inte ett utan två misslyckade krig.

Glöm inte att se diskussionen på CNN om journalistikens roll inför Irakkriget. Jonathan Landay och Warren Strobel medverkar och berättar om hur de arbetade med Bushregeringens lögner inför kriget.

Alltfler svenskar vill lämna EU

Stödet för euron i Sverige är snart irrelevant i opinionsmätningarna. Men även stödet för EU är på nedgång. I YouGovs senaste mätning är det faktiskt fler som svarar att de vill lämna unionen än som vill vara kvar - 44 mot 41 procent.

Mer intressant än siffrorna i sig vore att få veta vad som gör människor negativa till EU. Är det det demokratiska underskottet? Arrogansen från EU:s ledare? Den växande övervakningsstaten? Eller kanske stegen mot en politisk union?

Sannolikt inte. I Sverige har vi nämligen en synnerligen bristfällig EU-bevakning. Många negativa aspekter av medlemskapet kommer aldrig till den breda allmänhetens kännedom. Förmodligen har den flitiga rapporteringen av eurokrisen smittat av sig på svenska folkets inställning till hela EU-projektet.

Vilket förstås är positivt. Eurokrisen säger nämligen rätt mycket om såväl tillståndet i unionen som om ledarnas självbild och sätt att tänka.

Kan vi diskutera det väsentliga nu?

Det var i en intervju i Dagens Nyheter som migrationsminister Tobias Billström fick frågor om papperslösas rätt till skolgång och flyktingar som får hjälp att gömma sig. Han tog avstånd från papperslösas rätt till att gå i gymnasiet, uppenbarligen för ögonblicket omedveten om att regeringens överenskommelse med Miljöpartiet innebär just denna rätt, genom att fråga sig vilket steg som i så fall blir nästa. Ska papperslösa även ha rätt att studera på högskola och universitet? Billström tänkte förmodligen på egen hand för en stund, och det ska man inte göra som minister. 

Mest uppmärksamhet fick emellertid Billström för en passage i ett resonemang om det felaktiga i att gömma flyktingar. Denna grupp gömmer sig inte oftast hos blonda och blåögda damer i 50-60-årsåldern som bara vill dem väl, menade ministern, utan hos egna landsmän som inte sällan utnyttjar dem på olika sätt.

Ja, det var väl inte så smidigt uttryckt. Som en medievan person hade Billström kunnat uttrycka sig på ett sätt som inte gav dåliga vibbar. Men lyssnar man till hela resonemanget framgår det att han påtalar riskerna med att papperslösa exploateras av sina egna landsmän och blir en extrem låglönegrupp.

Givet vilken het stol han sitter på måste sägas att Billström har skött sig utomordentligt. Att han sitter kvar är bevis nog för det. Minsta snedsteg kan ju leda till (den politiska) döden. Fadäser som denna kan bli kostsamma, men de fäller honom knappast som minister.

Fredrik Reinfeldt försvarade så sent som i går kväll i SVT:s Agenda regeringens migrationspolitik och att polisen måste få söka efter dem som befinner sig i landet illegalt. Det torde inte vara så kontroversiellt. Inget parti i riksdagen, påminde statsministern, vill ju ha fri invandring. Så är det.

Vi hade kunnat ha en givande diskussion om hur migrationens utmaningar ska mötas och dess möjligheter tas tillvara. Vi hade kunnat diskutera hur trösklarna till arbetsmarknaden ska sänkas, hur en invandrad person snabbast ska komma ut i egen stabil försörjning och hur bostadskrisen ska tacklas.

I stället får vi nu en het diskussion om Tobias Billströms uttalande om "blonda och blåögda" damer. Den kommer naturligtvis inte leda någonstans. Aftonbladet hävdar att migrationsministern är rasist. Moderaterna tar honom säkert i örat internt. Billström ber om ursäkt. Miljöpartiet hävdar att den redan generösa flyktingpolitiken måste bli ännu mer generös. Och i slutändan har vi inte tagit ett enda steg framåt.

Arbetslinje för vissa

Moderaterna vill skärpa kraven på den som får försörjningsstöd från kommunen. Genom att likställa kraven med de som gäller för a-kassan ska kommunen ges rätt att ställa motkrav på aktivitet. Enkelt uttryckt: den som bara drar benen efter sig ska få mindre pengar.

I sak finns inte så mycket att invända mot förslaget. Och i praktiken fungerar det redan så här på sina håll. En handläggare kan avslå försörjningsstöd med motiveringen att den enskilde inte följer överenskommen planering med Jobbtorg, SFI eller liknande. Därefter kan den enskilde överklaga och handläggaren bevilja ett minimibelopp för att, som det heter, "förhindra nöd". Det innebär lite pengar för mat, inget mer.

Det som slår mig är dock att Moderaterna fortsätter att prata om arbetslinjen utan att inkludera politikerna i den. Visserligen finns nu en överenskommelse om att skära bort de mest privilegierade delarna för riksdagsledamöterna. Men de nya reglerna kommer bara gälla för alla nya ledamöter, vilket gör att massor av avdankade före detta riksdagspolitiker fortsätter att leva på skattebetalarnas pengar utan krav på att vara aktivt jobbsökande.

Om vi ska ha en arbetslinje i Sverige som kräver att människor efter sin förmåga ställer sig till arbetsmarknadens förfogande och strävar efter att nå en egen försörjning, måste den gälla alla. För inte menar väl Moderaterna att före detta riksdagspolitiker är mer marginaliserade än landets alla försörjningsstödstagare?

Desperat kamp för att rädda europrojektet

Eurokrisen är definitivt över, har vi fått höra från såväl eurokrater som ekonomisk-politiska bedömare den senaste tiden.

Den som ville kunde ju tro på det. I själva verket har kriser i euroområdet blivit ett slags normaltillstånd. Det senaste kapitlet i denna väldigt långa bok handlar om Cypern. Eurogruppen har tagit beslutet att beskatta cypriotiska bankkonton som ett led i att landet ska få nödlån. Tysklands sägs ha varit drivande.

Allt detta görs för att undvika en cypriotisk statsbankrutt. En sådan måste i sin tur förhindras för att undvika ännu större problem i eurozonen. I grunden handlar detta alltså om euron, inte om Cyperns väl och ve.

Cypriotiska småsparare får nu ta pengar ur egen ficka. Skatten är på 6,75 procent för konton med mindre än 100 000 euro och 9,9 procent för summor över. Skatten säger mycket om hur politikerna ser på medborgarnas pengar, men den säger också något om hur pass desperat EU-eliten är i sin strävan att rädda europrojektet.

Att det rinner över för cyprioterna just nu är inte ett dugg konstigt. Ilskan kommer att riktas mot de styrande i EU och mot eurozonens rika länder. Om EU:s ledare tror att sådana här desperata åtgärder inte kommer spä på föraktet för EU och minska stödet för euron, bör de fundera ett varv till.

Euron var bara en så puckad idé...

Google för yttrandefrihet?

Google arbetar för att försvara yttrandefriheten på internet, skriver företagets ansvarige för samhällspolitiska frågor i Norden David Mothander.

Först ska konstateras att Googles makt redan i dag är enorm. Framtidens internet kommer sannolikt att kontrolleras av ett fåtal multinationella storföretag, Google kommer att vara ett av dem. Vilken inställning som sökmotorjätten har till yttrande- och informationsfriheten har därför avgörande betydelse för vilket internet vi kommer att ha i framtiden. Om det blir stängt eller öppet. Fritt eller kontrollerat.

Det internet vi hade på 90-talet kommer vi aldrig att ha igen. Framtidens internet kommer att vara reglerat. Frågan är bara hur reglerat och vilka friheter som kommer att tas ifrån oss. Här är Googles inställning viktig.

Mothander frågar sig vilka inskränkningar i yttrandefriheten som ska få företräde i framtiden. Finns det månne en global norm vi bör följa? Redan i dag finns vissa globala normer. Sidor med barnpornografi bekämpas över hela världen. Här har politikerna intagit positionen att den som tittar på sådant material på något sätt är medansvarig till övergreppet. Men de censurverktyg som används för att bekämpa barnporr kan även användas för att bekämpa fildelning, vuxenporr och annat som politiker och lobbyister ogillar.

Regimer som är rädda för folkets åsikter censurerar och söker få kontroll över allt som skrivs på internet. Den kinesiska censurapparaten har vuxit till en riktig best och är tämligen effektiv. Google hjälpte den kinesiska staten att censurera internet innan företaget 2010 beslöt att göra allvar av parollen "Don't be evil" och lämna det kinesiska fastlandet. I praktiken hade det ingen verkan på den kinesiska nätcensurpolitiken. Kvar finns nämligen Baidu, som är Kinas största sökmotor och givetvis går i regeringens ledband.

Men Googles ställningstagande kändes ändå viktigt. Det är relevant hur stora multinationella företag med avsevärd makt beter sig. Det är viktigt att inte bara skydda informations- och yttrandefriheten online utan också bevara vår rätt till ett privatliv.

Privatlivets helgd borde ligga högre upp på agendan för Facebook, Google, Microsoft, Apple och andra jättar. Det är deras policies som kommer att sätta gränserna och skapa ramarna för framtidens internet. Inte bara makthavarnas.

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Till månadens talarkväll (som är ovanligt tidig, ja) med Frihetsfronten kommer Eli Göndör, doktor i islamologi, författare och skribent. 

Tid: Torsdag 14/3 kl. 19.00
Plats: Ferkens gränd 2 (källaren), Gamla stan i Stockholm

Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och Slottet. Öl finns till försäljning (endast kontanter). Efter taleriet blir det efterkör på närbelägen pub.

Alla är välkomna!