Det kommer även fortsättningsvis vara tillåtet för fransmän att förneka folkmordet på armenierna 1915. Det står klart efter att den franska författningsdomstolen sagt nej till lagförslaget. Detta är ett nederlag för president Sarkozy, som drivit frågan hårt och som en följd av detta även retat upp Turkiet.
Författningsdomstolens utslag är bra. Politiker ska inte påtvinga människor en viss historieskrivning. Större tilltro än så måste vi ha till både yttrandefriheten och människors förmåga att själva söka information om historiska skeenden.
onsdag 29 februari 2012
KD på väg bort
Kristdemokraternas värsta problem är inte de usla opinionssiffrorna. Det är bristen på identitet. Den stärks inte direkt av att partiet anpassar sig till eller blir överkört av övriga allianskollegor i fråga efter fråga. Allianssamarbetet har visserligen gett partiet ett visst inflytande genom Göran Hägglunds chefskap på socialdepartementet, men det riskerar att kosta partiet dess riksdagsplats.Så sent som 1998 fick KD nästan 12 procent av rösterna. Då hette partiledaren Alf Svensson, men politiken var fortsatt konservativ och familjevurmande. Det skulle indikera att det de facto finns en väljarbas för konservativa familjefrågor bara man har rätt ledare och vet att utnyttja frågorna på rätt sätt. Då satt emellertid partiet i opposition mot en impopulär Göran Persson. I dag sitter man i regeringen och hunsas under ett alltmer maktfullkomligt moderatparti.
Hägglund har försökt vinna borgerliga mittenväljare genom att prata om rätten för "verklighetens folk" att bestämma mer över sina liv. Det bar inte frukt. Frågan är om han över huvud taget har någon plan för hur partiet ska överleva 2014 års riksdagsval. Han är själv ifrågasatt internt och partiet lyckas inte vinna terräng i avgörande frågor. Den nye rikspresschefen Johan Ingerö har onekligen en uppförsbacke framför sig.
Fredrik Reinfeldt planerar sannolikt redan för livet efter KD. Det enda raka för Reinfeldt vore förstås att ingå en allians tillsammans med Sverigedemokraterna. De röstar oftast ändå med regeringen och när det gäller migrationspolitiken har SD visserligen en mer långtgående politik än regeringen, men en kompromiss vore inte omöjlig att nå rent sakpolitiskt.
Nu är en sådan konstellation omöjlig av många skäl, inte minst PR-mässiga. Därför lär det bli Miljöpartiet som Reinfeldt kommer att sträcka ut handen till vid ett eventuellt dödläge efter nästa val. Politiken kommer då att flyttas ännu längre vänsterut. Men politikens innehåll, eller visioner om vart den ska leda, har ju aldrig varit Reinfeldts huvudintresse.
tisdag 28 februari 2012
Den politiska eliten
Den politiska makten har alltid åtnjutit särskilda förmåner, även om dessa varit betydligt mer blygsamma i Sverige än i många andra länder. Sällan har dock gapet mellan eliten och den vanlige medborgaren varit så avgrundsdjupt som det är i EU just nu.
Väl tilltagna löner på runt 60 000 kronor efter skatt, traktamenten (3 000 kronor varje dag de närvarar vid utskottsmöten, sessioner eller gruppmöten - som belöning för att de orkar kliva upp på morgonen?), förmåner, en "kontorsersättning" på närmare 40 000 kronor för presumtiva utgifter i hemlandet... Listan över Europaparlamentarikernas inkomster kan göras lång. Därtill ska läggas pengar för att anställa assistenter, personer som det knappast går att klara sig utan på grund av det hysteriska lagstiftningstempot i parlamentet men som tidigare oblygt kunde vara både kompisar och fruar.
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, själv tidigare EU-parlamentariker, anser att det finns "besparingspotential" vad gäller Europaparlamentarikernas löner och ersättningar. Jo, det kan man ju säga. Men några sådana av betydelse kommer givetvis aldrig bli av. Ty när folket ska dra åt svångremmen får elitens förmåner inte rubbas. De ska tvärtom utvidgas. När hörde du senast om en lönesänkning för en politiker?
Inte ens på den privata marknaden beter man sig så här. När Nintendo gjorde miljardförluster under 2011, de första i bolagets historia, sänkte cheferna på alla nivåer sina löner med så mycket som hälften. Nu har Japan en annan företagskultur än väst, men beslutet var ändå en fingervisning om att det faktiskt går att strypa flödet även i toppen. Om man bara vill.
Det enormt privilegierade liv som EU-parlamentarikerna lever sticker förstås extra mycket i ögonen på vanligt folk i kristider när löner sänks, arbetslöshetsersättningar stramas åt och många drabbas av uppsägningar. Den ekonomiska verkligheten når aldrig Bryssel och Strasbourg. När grekiska politiker beter sig likadant samtidigt som landet står på randen till konkurs är det inte så konstigt om vanligt folk får nog och tar till gatorna.
Även om Sverige i ett europeiskt perspektiv ligger bra till vad avståndet mellan folk och folkvalda beträffar, är det även här tydligt att den politiska eliten berikar sig skamlöst. Riksdagspensionssystemet är ett typexempel på detta. Pension utgår till den som suttit en bestämd tid i riksdagen.
Det finns i dag personer som inte suttit i riksdagen sedan 90-talet men ändå lever på riksdagspensionen. Tar man ett jobb räknas pensionen ned, vilket förstås gör att många tidigare ledamöter väljer att vara hemma och peta naveln i stället. Och detta i ett land vars regering skriker sig blå över den så kallade "arbetslinjen".
Väl tilltagna löner på runt 60 000 kronor efter skatt, traktamenten (3 000 kronor varje dag de närvarar vid utskottsmöten, sessioner eller gruppmöten - som belöning för att de orkar kliva upp på morgonen?), förmåner, en "kontorsersättning" på närmare 40 000 kronor för presumtiva utgifter i hemlandet... Listan över Europaparlamentarikernas inkomster kan göras lång. Därtill ska läggas pengar för att anställa assistenter, personer som det knappast går att klara sig utan på grund av det hysteriska lagstiftningstempot i parlamentet men som tidigare oblygt kunde vara både kompisar och fruar.
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, själv tidigare EU-parlamentariker, anser att det finns "besparingspotential" vad gäller Europaparlamentarikernas löner och ersättningar. Jo, det kan man ju säga. Men några sådana av betydelse kommer givetvis aldrig bli av. Ty när folket ska dra åt svångremmen får elitens förmåner inte rubbas. De ska tvärtom utvidgas. När hörde du senast om en lönesänkning för en politiker?
Inte ens på den privata marknaden beter man sig så här. När Nintendo gjorde miljardförluster under 2011, de första i bolagets historia, sänkte cheferna på alla nivåer sina löner med så mycket som hälften. Nu har Japan en annan företagskultur än väst, men beslutet var ändå en fingervisning om att det faktiskt går att strypa flödet även i toppen. Om man bara vill.
Det enormt privilegierade liv som EU-parlamentarikerna lever sticker förstås extra mycket i ögonen på vanligt folk i kristider när löner sänks, arbetslöshetsersättningar stramas åt och många drabbas av uppsägningar. Den ekonomiska verkligheten når aldrig Bryssel och Strasbourg. När grekiska politiker beter sig likadant samtidigt som landet står på randen till konkurs är det inte så konstigt om vanligt folk får nog och tar till gatorna.
Även om Sverige i ett europeiskt perspektiv ligger bra till vad avståndet mellan folk och folkvalda beträffar, är det även här tydligt att den politiska eliten berikar sig skamlöst. Riksdagspensionssystemet är ett typexempel på detta. Pension utgår till den som suttit en bestämd tid i riksdagen.
Det finns i dag personer som inte suttit i riksdagen sedan 90-talet men ändå lever på riksdagspensionen. Tar man ett jobb räknas pensionen ned, vilket förstås gör att många tidigare ledamöter väljer att vara hemma och peta naveln i stället. Och detta i ett land vars regering skriker sig blå över den så kallade "arbetslinjen".
måndag 27 februari 2012
WikiSkvaller?
WikiLeaks har läckt mycket värdefull information till världen. Som amerikanska soldaters mord på civila i Irak för att nmna något. Men den senaste tiden har det varit tyst.
Nu ska WikiLeaks släppa mejl om Carl Bildt. Bland annat kommer det att avslöjas att Bildt är smart, har fotografiskt minne, inte gillar kroater och har stormaktsambitioner för Sverige. Inte direkt några scoop, om man uttrycker sig diplomatiskt.
Är det sådant skvaller som WikiLeaks numera ska syssla med har det onekligen gått utför...
Nu ska WikiLeaks släppa mejl om Carl Bildt. Bland annat kommer det att avslöjas att Bildt är smart, har fotografiskt minne, inte gillar kroater och har stormaktsambitioner för Sverige. Inte direkt några scoop, om man uttrycker sig diplomatiskt.
Är det sådant skvaller som WikiLeaks numera ska syssla med har det onekligen gått utför...
söndag 26 februari 2012
Veckan som gick #15
# Omröstning i Syrien. Samtidigt som slakten i den syriska staden Homs fortsätter hålls en folkomröstning om en ny grundlag som bland annat, i teorin, ska möjliggöra ett flerpartisystem. Men när regimen samtidigt anfaller sin egen befolkning med krypskyttar och pansar blir förstås detta val en ren charad. Och om regimen nu tror att detta val ska kunna blidka oppositionen som strider på liv och död i Homs uppvisar den en fullständigt vrickad verklighetsuppfattning. Det i sig skulle kunna indikera att Assad över huvud taget inte förstår vad som pågår i hans land - inte helt ovanligt bland härskare som omger sig med livrädda jasägare.
# Centern sviker - igen. Den som haft ett litet svagt hopp om att Centerpartiet under Annie Lööfs ledning skulle bli ett parti som öppet tar strid för integriteten kan sluta hoppas. Partiet har ett stämmobeslut mot datalagringsdirektivet, men när frågan nu ska snabbehandlas i riksdagen och träda i kraft den 1 maj lägger sig riksdagsgruppen platt. Och Lööf själv, som svek i FRA-frågan 2008, är tyst. Alliansen har ingen trovärdighet i dessa frågor längre. Det är nog dags att alla liberaler börjar inse det och väljer bättre plattformar att verka i.
# Rojalistisk yra. Kronprinsessan och prinsen har fått barn och hela Sverige fylls av en rojalistisk yra. Jag har väldigt svårt att förstå dessa känslor. Många försvarar monarkin med att den är en tradition och av detta enkla skäl måste bevaras. Det är förstås ett icke-argument. Och visst tycker jag lite synd om flickan som föds in i ett bidragsberoende.
# Centern sviker - igen. Den som haft ett litet svagt hopp om att Centerpartiet under Annie Lööfs ledning skulle bli ett parti som öppet tar strid för integriteten kan sluta hoppas. Partiet har ett stämmobeslut mot datalagringsdirektivet, men när frågan nu ska snabbehandlas i riksdagen och träda i kraft den 1 maj lägger sig riksdagsgruppen platt. Och Lööf själv, som svek i FRA-frågan 2008, är tyst. Alliansen har ingen trovärdighet i dessa frågor längre. Det är nog dags att alla liberaler börjar inse det och väljer bättre plattformar att verka i.
# Rojalistisk yra. Kronprinsessan och prinsen har fått barn och hela Sverige fylls av en rojalistisk yra. Jag har väldigt svårt att förstå dessa känslor. Många försvarar monarkin med att den är en tradition och av detta enkla skäl måste bevaras. Det är förstås ett icke-argument. Och visst tycker jag lite synd om flickan som föds in i ett bidragsberoende.
En politisk depression
Maria Sveland är politiskt deprimerad. Jag skulle kunna applicera samma begrepp på mig själv, men med en helt annan betydelse.Som ung och nykläckt har man ofta en naiv och idealistisk syn på världen. Som MUF-are trodde jag på politiken och underordnade mig partilinjen. Ju äldre jag blir, desto mer cynisk har jag emellertid blivit i mitt förhållande till politiker och politiken. Desto mer tappar jag även tron på det demokratiska systemet. Och när jag läser Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet, som är en osminkad skildring av livet som livegen, ursäkta folkvald, förstärks alla negativa intryck markant.
Somliga kritiserar den parlamentariska demokratin för att den är för ineffektiv - nya utmaningar sägs kräva nya lösningar. Denna inställning gör att vissa klimatalarmister är redo att överge demokratin för att kunna påtvinga oss politiska beslut som ska "rädda klimatet". Den möjliggör också för EU att tillsätta lydregeringar i länder som inte skött sig och förflytta makt från medlemsstaternas parlament till okända tjänstemän i unionen. Det är inte denna kritik jag delar mot det demokratiska systemet. Det är snarare dess brist på demokrati och insyn som blivit problemet. Det förstärks och skyndas på av vårt medlemskap i EU.
Att vi väljer våra politiker spelar ingen roll eftersom de enskilda riksdagsledamöternas förmåga att påverka är lika med noll. Personvalet är en charad eftersom politiken skapas i partierna, som har en gruppledare som sedan ser till att alla röstar som partiet till. Den som tycker annorlunda tvingas till underkastelse. Fortsätter man att bråka åker man förstås ut i nästa val och ersätts av en mer partitrogen person. Och vi ska veta att antalet bråkstakar i de svenska riksdagspartierna är ytterst få.
Eftersom ingen - för att rädda sin politiska karriär, för att inte stöta sig med sina arbetskamrater - vågar opponera sig, kan i stort sett vilka lagförslag som helst klubbas i riksdagen. Det är det läskiga. Allmänhetens intresse för övervaknings- och integritetsfrågor är lågt, vilket gör att även medierna ligger lågt. Politikerna kan lagstifta i lugn och ro. En misslyckad självmordsbombare eller en galning i ett grannland kan räcka för att klubba drakoniska lagar.
Vart fjärde år upprätthålls bilden av demokratin som något stort, vackert och äkta. Vid varje riksdagsval ska vi förledas att tro att vi som medborgare verkligen kan påverka något, att besluten om vår framtid inte alls fattas utan oss, långt bort från våra köksbord. Och det fungerar. Vi går och röstar, ty det är en plikt, och ger därmed vårt passiva stöd till det system som tar vår frihet ifrån oss.
Därmed ger vi även politikerna grönt ljus för att fortsätta berika sig själva. Ty i kristider är det ju aldrig den politiska eliten som tar smällen genom lönesänkningar, försämrade pensioner och arbetslöshet. Politikerfrälset sitter säkert och gör det därför att vi tillåter det.
En skitkastardebatt
I en demokrati måste alla åsikter få komma till tals. Detta är en ganska okontroversiell tanke. Men som så mycket annat blir den provocerande när de väl omsätts i praktik. Sverigedemokrater kan inte hålla möten utan att mötas av motdemonstranter som vägrar dem mötesfrihet. Detsamma gäller extremister inom vit maktrörelsen. Ironiskt nog är det främst personer med vänstersympatier, som ständigt pratar om människors lika värde, som ser till att yttrandefriheten bara gäller vissa.
Dessa motdemonstranter är inte ensamma om att i praktiken motsätta sig åsiktspluralism och ett öppet debattklimat. Radikalfeministen Maria Sveland skrev en lång och arg text i vilken läsaren fick ta del av hennes frustration över att alla inte tycker som hon. Hon förklarade sig inte bara "politiskt deprimerad", hon passade även på att bunta ihop liberaler, konservativa, Timbro och antifeminister med massmördaren Anders Behring Breivik. Sedan var debatten igång.
Det tycks råda antingen en svårartad begreppsförvirring - att tycka annorlunda är att hata - alternativt är feminister som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt oerhört lättkränkta och har svårt att förlika sig med tanken på att alla inte tycker som dem. Det ena är inte bättre än det andra. Jag tror att Sveland, Bratt med flera medvetet odlar myten om att vara hatade för att vinna sympatier. Samtidigt kan de släppa ut den där tryckande känslan i bröstet som åsiktspluralismen uppenbarligen orsakar dem.
I själva verket är det personer som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt som hatar. De blir så provocerade av liberaler som inte är feminister och av konservativa som ifrågasätter könsmaktsteorierna att de måste tjuvkoppla dem till norska massmördare. I stället för att diskutera sakfrågorna - islam, multikultur, invandring - får vi en skitkastardebatt som inte leder någonvart.
Visst ska vi prata om Breivik. Men vi ska inte göra honom till något slags hub för främlingsfientligt tankegods, en sorts samlingspunkt till vilken vi kan knyta personer och åsikter vi inte tycker om. Vänsterns behov av sammanhang och systemiskt tänkande har spårat ur. Men i lika hög grad som vi ska prata om Breivik och bakgrunden till hans vansinnesdåd måste vi också våga prata om islam.
Ty det är ett faktum att många människor känner ett obehag inför muslimska seder och traditioner. Och det är inte bara Jimmie Åkesson som befarar att Sverige håller på att islamiseras. Dessa frågor existerar månne inte för Sveland och Bratt, men de gör det för en allt större del av befolkningen och måste således dryftas.
När personer på vänsterkanten inte ens vill att sådana diskussioner ska få hållas, att debatterna måste tystna, ja, då frågar jag mig om det över huvud taget finns en vilja att hitta lösningar på integrationsproblem och på människors oro, befogad eller ej. Kanske vill de bara må bra av att basha högern lite grand.
Dessa motdemonstranter är inte ensamma om att i praktiken motsätta sig åsiktspluralism och ett öppet debattklimat. Radikalfeministen Maria Sveland skrev en lång och arg text i vilken läsaren fick ta del av hennes frustration över att alla inte tycker som hon. Hon förklarade sig inte bara "politiskt deprimerad", hon passade även på att bunta ihop liberaler, konservativa, Timbro och antifeminister med massmördaren Anders Behring Breivik. Sedan var debatten igång.
Det tycks råda antingen en svårartad begreppsförvirring - att tycka annorlunda är att hata - alternativt är feminister som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt oerhört lättkränkta och har svårt att förlika sig med tanken på att alla inte tycker som dem. Det ena är inte bättre än det andra. Jag tror att Sveland, Bratt med flera medvetet odlar myten om att vara hatade för att vinna sympatier. Samtidigt kan de släppa ut den där tryckande känslan i bröstet som åsiktspluralismen uppenbarligen orsakar dem.
I själva verket är det personer som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt som hatar. De blir så provocerade av liberaler som inte är feminister och av konservativa som ifrågasätter könsmaktsteorierna att de måste tjuvkoppla dem till norska massmördare. I stället för att diskutera sakfrågorna - islam, multikultur, invandring - får vi en skitkastardebatt som inte leder någonvart.
Visst ska vi prata om Breivik. Men vi ska inte göra honom till något slags hub för främlingsfientligt tankegods, en sorts samlingspunkt till vilken vi kan knyta personer och åsikter vi inte tycker om. Vänsterns behov av sammanhang och systemiskt tänkande har spårat ur. Men i lika hög grad som vi ska prata om Breivik och bakgrunden till hans vansinnesdåd måste vi också våga prata om islam.
Ty det är ett faktum att många människor känner ett obehag inför muslimska seder och traditioner. Och det är inte bara Jimmie Åkesson som befarar att Sverige håller på att islamiseras. Dessa frågor existerar månne inte för Sveland och Bratt, men de gör det för en allt större del av befolkningen och måste således dryftas.
När personer på vänsterkanten inte ens vill att sådana diskussioner ska få hållas, att debatterna måste tystna, ja, då frågar jag mig om det över huvud taget finns en vilja att hitta lösningar på integrationsproblem och på människors oro, befogad eller ej. Kanske vill de bara må bra av att basha högern lite grand.
fredag 24 februari 2012
Kofi Annan to the rescue
Kofi Annan blir FN:s och Arabförbundets sändebud i Syrien. Hans uppdrag blir att försöka hitta en fredlig lösning på krisen.
Efter Annans kapitala misslyckande i Rwanda, är det verkligen en bra signal att skicka honom till Syrien? Åter igen kommer någon från FN till en pågående slakt av civila och ska prata "fred". Bashar al-Assad måste le.
Efter Annans kapitala misslyckande i Rwanda, är det verkligen en bra signal att skicka honom till Syrien? Åter igen kommer någon från FN till en pågående slakt av civila och ska prata "fred". Bashar al-Assad måste le.
Centern sviker - igen
Efter sveket om FRA-lagen 2008 var besvikelsen på Centerpartiet stor bland många liberaler, inte minst alla vi som röstade på partiet 2006. Många sade "aldrig mer". Andra kunde tänka sig att ge partiet en ny chans - men ville se resultat.
Efter att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gått emot EU:s datalagringsdirektiv under omröstningen i fjol bordlades frågan i ett år. Mitt under pågående yra över prinsessofödseln kommer nu nyheten om att riksdagen ska snabbehandla direktivet. Det ska klubbas och implementeras redan den 1 maj.
Nu har Centern i ännu ett skarpt läge visat precis hur lite allt prat om integritet (och den så kallade "integritetsbalken") egentligen betyder. Partiets riksdagsgrupp verkar inte ha stretat emot när datalagringsdirektivet ska upp, trots att det finns stämmobeslut mot direktivet i fråga. Annie Lööf är tyst.
Ni är tappra alla ni liberaler som stannar kvar i Centerpartiet trots att partiledningen gång på gång skvätter svekets urin över er. Men hur länge står ni ut?
Läs även: Lake, Anna Troberg, HAX
Efter att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gått emot EU:s datalagringsdirektiv under omröstningen i fjol bordlades frågan i ett år. Mitt under pågående yra över prinsessofödseln kommer nu nyheten om att riksdagen ska snabbehandla direktivet. Det ska klubbas och implementeras redan den 1 maj.
Nu har Centern i ännu ett skarpt läge visat precis hur lite allt prat om integritet (och den så kallade "integritetsbalken") egentligen betyder. Partiets riksdagsgrupp verkar inte ha stretat emot när datalagringsdirektivet ska upp, trots att det finns stämmobeslut mot direktivet i fråga. Annie Lööf är tyst.
Ni är tappra alla ni liberaler som stannar kvar i Centerpartiet trots att partiledningen gång på gång skvätter svekets urin över er. Men hur länge står ni ut?
Läs även: Lake, Anna Troberg, HAX
torsdag 23 februari 2012
Regeringen som inget vill
Det har konstaterats tidigare men förtjänar att nämnas igen: Alliansen kan fortfarande förlora nästa val.
Under Håkan Juholts turbulenta tid som socialdemokratisk partiordförande blev Fredrik Reinfeldts lugn och professionella utstrålning en perfekt motpol. Per Schlingmann kunde ta ledigt, oppositionen gjorde jobbet åt honom. Nu har sossarna fått en ny ledare. Ingen charmknutte, direkt, men ändå en person som utstrålar något slags trovärdighet och lugn. Således en utmanare till Reinfeldt.
Den sittande regeringen har hittills levt på Socialdemokraternas kris och oppositionens oförmåga att formera ett politiskt alternativ. Nu när bitarna börjar falla på plats på vänsterkanten, S repa sig i opinionen och både MP och V förvandlas till starka stöttepelare, ökar risken för att den sittande regeringen får lämna Rosenbad.
Vi är mitt emellan två val, opinionsmätningar i dag betyder absolut ingenting för utgången 2014. Oförutsedda händelser kan driva väljarna tillbaka i Reinfeldrs famn. Men regeringens handlingsförlamning betyder något. Reinfeldt var, trots rekordresultatet för sitt parti, ganska dämpad på valnatten. Han visste att det nu var en minoritetsregering han skulle leda och att Sverigedemokraterna till råga på allt skulle bli vågmästare. På sitt sedvanliga manér "varnade" han för detta parlamentariska läge.
Sedan dess är det som om regeringen likt ett besviket barn som inte fått sin julklapp har suttit med armarna i kors och surat. "Tro inte att vi ska genomföra några reformer, titta nu hur det går när vi inte har majoritet!" Reformtakten har avtagit helt, regeringen pratar inte ens om framtiden längre.
Måhända tror Alliansen att svenska folket ska blicka ut över skuldkrisens Europa, känna tacksamhet för att vi har Reinfeldt & Borg vid rodret och ge de blå sin röst igen. Visst är ekonomin viktig när vi röstar, men lika viktig är känslan av att rösten leder till något, att politikerna vi röstar på faktiskt vill något med makten. Stefan Löfven har redan pratat om innovationskraftens betydelse hos framtidens företag. Fredrik Reinfeldt å sin sida varnar för att alls ha några visioner.
Om valet 2014 kommer att handla om vem som kan formulera en framtidsbild av Sverige har Alliansen, som den idéfattiga soppa den är just nu, inget att hämta. Man ska dessutom inte underskatta viljan till förnyelse efter att vi har sett Reinfeldts konhuvud i TV i åtta långa år.
Under Håkan Juholts turbulenta tid som socialdemokratisk partiordförande blev Fredrik Reinfeldts lugn och professionella utstrålning en perfekt motpol. Per Schlingmann kunde ta ledigt, oppositionen gjorde jobbet åt honom. Nu har sossarna fått en ny ledare. Ingen charmknutte, direkt, men ändå en person som utstrålar något slags trovärdighet och lugn. Således en utmanare till Reinfeldt.
Den sittande regeringen har hittills levt på Socialdemokraternas kris och oppositionens oförmåga att formera ett politiskt alternativ. Nu när bitarna börjar falla på plats på vänsterkanten, S repa sig i opinionen och både MP och V förvandlas till starka stöttepelare, ökar risken för att den sittande regeringen får lämna Rosenbad.
Vi är mitt emellan två val, opinionsmätningar i dag betyder absolut ingenting för utgången 2014. Oförutsedda händelser kan driva väljarna tillbaka i Reinfeldrs famn. Men regeringens handlingsförlamning betyder något. Reinfeldt var, trots rekordresultatet för sitt parti, ganska dämpad på valnatten. Han visste att det nu var en minoritetsregering han skulle leda och att Sverigedemokraterna till råga på allt skulle bli vågmästare. På sitt sedvanliga manér "varnade" han för detta parlamentariska läge.
Sedan dess är det som om regeringen likt ett besviket barn som inte fått sin julklapp har suttit med armarna i kors och surat. "Tro inte att vi ska genomföra några reformer, titta nu hur det går när vi inte har majoritet!" Reformtakten har avtagit helt, regeringen pratar inte ens om framtiden längre.
Måhända tror Alliansen att svenska folket ska blicka ut över skuldkrisens Europa, känna tacksamhet för att vi har Reinfeldt & Borg vid rodret och ge de blå sin röst igen. Visst är ekonomin viktig när vi röstar, men lika viktig är känslan av att rösten leder till något, att politikerna vi röstar på faktiskt vill något med makten. Stefan Löfven har redan pratat om innovationskraftens betydelse hos framtidens företag. Fredrik Reinfeldt å sin sida varnar för att alls ha några visioner.
Om valet 2014 kommer att handla om vem som kan formulera en framtidsbild av Sverige har Alliansen, som den idéfattiga soppa den är just nu, inget att hämta. Man ska dessutom inte underskatta viljan till förnyelse efter att vi har sett Reinfeldts konhuvud i TV i åtta långa år.
Kräks
Just när bröllopsyran lagt sig började det pratas om en förbannad kunglig mage. Och nu har det oundvikliga hänt och barnet fötts. Vilket gör att medierna fylls med rapporter om en helt vanlig födsel, som vore den en födsel av ett utomjordiskt barn eller något annat unikt.
Monarkivurmen når nya toppar. Och jag är redan less. Igen.
SVT direktrapporterar från Karolinska sjukhuset. Ja, de är tydligen speciella de där kungligheterna...
Monarkivurmen når nya toppar. Och jag är redan less. Igen.
SVT direktrapporterar från Karolinska sjukhuset. Ja, de är tydligen speciella de där kungligheterna...
Frihetsfrontens talarkväll: februari
OBS! Ny talare!
I stället för Markus Uvell kommer Bo Hugemark, överste och militärhistoriker, och talar om "Sveriges solidaritetsförklaring".
Tid: Torsdag 23/2 19.00
Plats: Ferkens gränd 2. Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och slottet. På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter), tyvärr inget balettvatten. Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.
Alla är välkomna!
I stället för Markus Uvell kommer Bo Hugemark, överste och militärhistoriker, och talar om "Sveriges solidaritetsförklaring".
Tid: Torsdag 23/2 19.00
Plats: Ferkens gränd 2. Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och slottet. På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter), tyvärr inget balettvatten. Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.
Alla är välkomna!
onsdag 22 februari 2012
Rättsstatens prioriteringar
Jag brukar skriva mer om rättssäkerhet än rättstrygghet på bloggen, men efter den senaste tidens uppmärksammade brottsfall, som alla bär en stämpel av rättsstatens misslyckande, finns anledning att sätta fingret även på rättstryggheten i samhället.
En man döms för att ha kidnappat sin exsambo. I väntan på att domen ska vinna laga kraft släpps mannen och hinner då söka upp kvinnan och knivmörda henne. Hela historien är fruktansvärt tragisk, men den känns inte unik.
Titt som tätt dyker det upp liknande fall. Personer som dömts för allvarliga våldsbrott, avtjänat sina straff och sedan begått nya. Personer som mördat, dömts till rättspsykiatrisk vård, friskförklarats och frisläppts för att sedan mörda igen.
Den som läser denna blogg vet att jag inte förfäktar hårdare straff för straffens skull och att jag mer än en gång har kritiserat den drakoniska amerikanska rättspolitiken. Det är inte i den riktningen vi ska röra oss. Men när rättsväsendet misslyckas så kapitalt som i de fall som uppmärksammats på sistone måste vi alla ta oss en funderare.
På vilken grund friskförklaras en man som sedan spiller liten tid i frihet innan han mördar igen? Hur resonerar rätten när de släpper en man som nyss dömts för att ha frihetsberövat sin expartner trots att kvinnan är i stort behov av att skyddas från mannen i fråga?
Den största förloraren är förstås den vanlige medborgaren som ställt sitt hopp till skydd från rättsstaten när dennes liv hotas. Men även polisen måste känna stor frustration när sådant här sker. De gör sitt jobb, fångar in boven och ser honom bli fälld. Allt borde vara fri och fröjd och offret äntligen säkert. Ändå kan den dömde gå och knivmörda den person som ska få skydd av samhället. Det är ett fruktansvärt svek.
Det kan inte fortsätta så här. Människoliv går till spillo, människors förtroende för rättsstaten urholkas och viljan att ta lagen i egna händer ökar. Synen på brott mot liv och egendom måste skärpas. Sverige utmålas ofta som en lekstuga när kriminalpolitiken kommer på tal, men faktum är att vissa brott ger väldigt långa straff. Dit hör framför allt narkotikabrott där vi har sett straff på 14 år i vissa fall och där mångåriga straff är vanligt förekommande. Samtidigt kan en person som berusad kör ihjäl en annan människa komma undan med några månader i fängelse.
Det är således fråga om en prioritering, en skalindelning av hur allvarliga brotten anses. Denna indelning behöver vändas upp och ned - brott utan offer ska vara lågprioriterade. Brott mot liv och egendom högprioriterade. Då ska ni se att fall som det som ovan beskrivna kommer att höra en misslyckad och svunnen kriminalpolitik till. Frågan är bara om politikerna vill det.
En man döms för att ha kidnappat sin exsambo. I väntan på att domen ska vinna laga kraft släpps mannen och hinner då söka upp kvinnan och knivmörda henne. Hela historien är fruktansvärt tragisk, men den känns inte unik.
Titt som tätt dyker det upp liknande fall. Personer som dömts för allvarliga våldsbrott, avtjänat sina straff och sedan begått nya. Personer som mördat, dömts till rättspsykiatrisk vård, friskförklarats och frisläppts för att sedan mörda igen.
Den som läser denna blogg vet att jag inte förfäktar hårdare straff för straffens skull och att jag mer än en gång har kritiserat den drakoniska amerikanska rättspolitiken. Det är inte i den riktningen vi ska röra oss. Men när rättsväsendet misslyckas så kapitalt som i de fall som uppmärksammats på sistone måste vi alla ta oss en funderare.
På vilken grund friskförklaras en man som sedan spiller liten tid i frihet innan han mördar igen? Hur resonerar rätten när de släpper en man som nyss dömts för att ha frihetsberövat sin expartner trots att kvinnan är i stort behov av att skyddas från mannen i fråga?
Den största förloraren är förstås den vanlige medborgaren som ställt sitt hopp till skydd från rättsstaten när dennes liv hotas. Men även polisen måste känna stor frustration när sådant här sker. De gör sitt jobb, fångar in boven och ser honom bli fälld. Allt borde vara fri och fröjd och offret äntligen säkert. Ändå kan den dömde gå och knivmörda den person som ska få skydd av samhället. Det är ett fruktansvärt svek.
Det kan inte fortsätta så här. Människoliv går till spillo, människors förtroende för rättsstaten urholkas och viljan att ta lagen i egna händer ökar. Synen på brott mot liv och egendom måste skärpas. Sverige utmålas ofta som en lekstuga när kriminalpolitiken kommer på tal, men faktum är att vissa brott ger väldigt långa straff. Dit hör framför allt narkotikabrott där vi har sett straff på 14 år i vissa fall och där mångåriga straff är vanligt förekommande. Samtidigt kan en person som berusad kör ihjäl en annan människa komma undan med några månader i fängelse.
Det är således fråga om en prioritering, en skalindelning av hur allvarliga brotten anses. Denna indelning behöver vändas upp och ned - brott utan offer ska vara lågprioriterade. Brott mot liv och egendom högprioriterade. Då ska ni se att fall som det som ovan beskrivna kommer att höra en misslyckad och svunnen kriminalpolitik till. Frågan är bara om politikerna vill det.
tisdag 21 februari 2012
Domedagsfantasier
Jackie Jakubowski skriver om Irans planer på att utrota staten Israel som om den antisemitiska regimens drömmar och den konkreta verkligheten vore en och samma sak. Det är ett otroligt världsfrånvänt resonemang.
En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.
Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.
Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.
En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.
Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.
Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.
måndag 20 februari 2012
En anka
Nyheten om att en man har hittats i en översnöad bil i skogen utanför Umeå fick stort genomslag i medierna. Han ska ha övervintrat i bilen i två månader och, enligt egen utsago, levt på snö.Detta påstående, att mannen ska ha överlevt i två månader på enbart snö, kablades ut i samtliga medier under helgen. TV4 kunde dock visa bilder av bilens innehåll. Där fanns förutom gott om kläder även kaffe, chips och annat tilltugg samt en icke oansenlig samling av Knasen och 91:an, tidningar som således hållit den ensamme mannen sällskap i den nedfrusna bilen.
SVT valde dock att både samma dag och dagen efter presentera nyheten som om innehållet i bilen aldrig var känt och fortsatte att hänvisa till uppgiften att mannen överlevt på snö. Gud, det är ett mirakel! Experter på katastrofmedicin tillfrågades och viss skepsis har förvisso rests. Kanske hade han bara levt på snö i en månad? Ja, eller så åt han av det han hade bunkrat upp med i bilen.
När Andreas Palmaer i DN Kultur liknar 91:an och liknande tidningar vid "spöknät som lossnat från sina fiskefartyg och driver runt i världshaven år efter år [...]" och frågar sig "vem läser de här tidningarna?" har han kanske fått ett oväntat svar. Hellre en 91:an i skogen än tio i stan.
söndag 19 februari 2012
Samförståndsandan
När jag träffar någon med utländsk bakgrund som bor i Sverige eller har varit här under längre tid är jag alltid nyfiken på vad de funnit annorlunda. Vad verkar vara "typiskt svenskt"?
Att säga tack för allt är en sådan sak som brukar återkomma. Vi tackar ju till och med för att vi fick vara med om något trevligt tidigare, "tack för senast", även om det var en vecka sedan eller mer. Att svenskar anses reserverade är ingen hemlighet. En man berättade att han efter en tid i Sverige insåg att människor har med sig böcker eller tidningar på tunnelbanan bara för att slippa se folk i ögonen. Ja, vissa, slog han förbluffad fast, låtsas till och med sova!
Ett annat exempel är konflikträdslan, vilken även sätter spår i politiken. Sverige ska regeras i samförstånd. Ingen ska sticka ut för mycket. Senast var det Kristdemokraterna som, åter igen, fick anpassa sig till de övriga. Politikerna ger varandra presenter när de slutar eller fyller jämnt, som för att markera att de tillhör samma klass. Och det är väl strunt samma. Problemet uppstår när vi inser att det egentligen inte finns någon opposition mot den rådande ordningen, att alla är överens.
Då kan jag, trots att jag tycker annorlunda i de flesta frågor, faktiskt respektera Vänsterpartiet som i alla fall vågar sticka ut och inte lägga sig i den geggiga mittenröran. Politiken behöver människor och partier som tycker annorlunda, kan formulera andra visioner och framför allt vågar stå för detta när alla andra tycker att de är knasbollar.
Jag uppskattar att vi sällan bli helt koleriska i Sverige. Jag gillar det svenska lugnet, även om Reinfeldt lätt blir en karikatyr av den lugne svenske mannen som förmodligen fortfarande skulle säga "givet att" om det brann i rummet han vistades i. Jag vill inte ha bråk i riksdagen eller skoattacker under presskonferenserna. Vad jag däremot efterlyser är människor som vågar gå emot strömmen, som vågar vara obekväma. Ty samförståndsandan gör att principer får ännu mindre plats. Då är vi farligt ute.
Läs även: Sakine Madons ledare i Expressen
Att säga tack för allt är en sådan sak som brukar återkomma. Vi tackar ju till och med för att vi fick vara med om något trevligt tidigare, "tack för senast", även om det var en vecka sedan eller mer. Att svenskar anses reserverade är ingen hemlighet. En man berättade att han efter en tid i Sverige insåg att människor har med sig böcker eller tidningar på tunnelbanan bara för att slippa se folk i ögonen. Ja, vissa, slog han förbluffad fast, låtsas till och med sova!
Ett annat exempel är konflikträdslan, vilken även sätter spår i politiken. Sverige ska regeras i samförstånd. Ingen ska sticka ut för mycket. Senast var det Kristdemokraterna som, åter igen, fick anpassa sig till de övriga. Politikerna ger varandra presenter när de slutar eller fyller jämnt, som för att markera att de tillhör samma klass. Och det är väl strunt samma. Problemet uppstår när vi inser att det egentligen inte finns någon opposition mot den rådande ordningen, att alla är överens.
Då kan jag, trots att jag tycker annorlunda i de flesta frågor, faktiskt respektera Vänsterpartiet som i alla fall vågar sticka ut och inte lägga sig i den geggiga mittenröran. Politiken behöver människor och partier som tycker annorlunda, kan formulera andra visioner och framför allt vågar stå för detta när alla andra tycker att de är knasbollar.
Jag uppskattar att vi sällan bli helt koleriska i Sverige. Jag gillar det svenska lugnet, även om Reinfeldt lätt blir en karikatyr av den lugne svenske mannen som förmodligen fortfarande skulle säga "givet att" om det brann i rummet han vistades i. Jag vill inte ha bråk i riksdagen eller skoattacker under presskonferenserna. Vad jag däremot efterlyser är människor som vågar gå emot strömmen, som vågar vara obekväma. Ty samförståndsandan gör att principer får ännu mindre plats. Då är vi farligt ute.
Läs även: Sakine Madons ledare i Expressen
fredag 17 februari 2012
Sjukpaus
Det finns en del saker jag skulle vilja skriva om, men golvad i 39 graders feber som jag är får bloggen vila lite. Åter någon gång under helgen, förhoppningsvis.
torsdag 16 februari 2012
Vänsterns primalskrik
Debatten om hatdebatten fortsätter. Anna Ardin et al gör en Maria Sveland i Aftonbladet, det vill säga bort sig. I den artikel som skrevs för Göran Hägglunds räkning jämförs vänsterns ständiga liknelser mellan Breivik, nazismen och Sveriges politiska höger vid ett brandlarm som ingen till slut tar på allvar.
Debattörerna tar mordhotet mot Turteatern som satte upp pjäsen om SCUM som ett exempel på det "hat" som de upplever sprids i samhället. Ett hat riktat mot vänstern och feministerna i stort. Detta enskilda hot mot teatern - som väl ska tas för vad det är, det vill säga sannolikt inget reellt hot - räcker för att många på vänsterkanten ska gå över alla tänkbara gränser i försök att bygga monster av sina politiska motståndare.
"Hur många fler Breivik finns det i Norden? I Sverige?" undrar debattörerna. En intressant fråga. De frågade sig inte hur många fler Taimour Abdulwahab som finns i Sverige efter bombdådet i julhandeln 2010. En sådan fråga hade tolkats som på gränsen till hets mot muslimer. Men det går tydligen alldeles utmärkt att hänga Brevikporträtt på Göran Hägglund, Timbro, Axess och alla som inte delar de radikal- eller statsfeministiska övertygelserna, eller åsikten att andra än med vänsterns överensstämmande övertygelser är att likställa med hat. Denna hållning blir förstås lätt absurd. Jag tror att de flesta medborgare kan skilja mellan Anders Behring Breivik och Jimmie Åkesson. Jag tror att ytterst få ser några paralleller mellan Alliansens politik och massmord.
Erik Helmersson jämför i DN den nutida vänsterns frustration med 1970-talets höger. Jag tror att det ligger mycket i den jämförelsen. Då var Sverige i socialdemokratins grepp. Innan det borgerliga segervalet 1976 hade Socialdemokraterna styrt Sverige i 50 år, sannolikt ett rekord i den demokratiska världen. Undra på att Marita Ulvskog såg valförlusten som "en statskupp".
I dag ser Sverige annorlunda ut. Den socialdemokratiska hegemonin har brutits. En ordförande för arbetarepartiet har inte längre en rak väg till statsministerposten. Vänsterns kris började dock mycket tidigare än Alliansens valseger 2006. 1989 föll kommunismen slutligt i Europa. Hemmakommunisternas världsbild skakades i grunden. Sedan dess har de inte återhämtat sig. Och de socialdemokratiska partierna ute i Europa har krisat länge. I dag huserar sektvänstern i obetydliga ytterlighetspatrier - och på DN Kultur och Aftonbladet Kultur. De vinner inte längre något gehör för sina klasskampsideal - trots den potentiella grogrund för vänsteridéer som finanskrisen skapat. Undra på att de känner sig frustrerade och beter sig som småbarn.
Jag förstår således vänsterns frustration och behov av att skrika ut den i upprepade primalskrik. Men det vinner dem inga debatter, det vinner dem ingen respekt och det lockar framför allt inga nya sympatisörer till de röda sekterna. Extremvänstern är på utdöende. De desperata debattinläggen ska läsas i den kontexten. En primallåda vore kanske en bra present i all välmening.
Debattörerna tar mordhotet mot Turteatern som satte upp pjäsen om SCUM som ett exempel på det "hat" som de upplever sprids i samhället. Ett hat riktat mot vänstern och feministerna i stort. Detta enskilda hot mot teatern - som väl ska tas för vad det är, det vill säga sannolikt inget reellt hot - räcker för att många på vänsterkanten ska gå över alla tänkbara gränser i försök att bygga monster av sina politiska motståndare.
"Hur många fler Breivik finns det i Norden? I Sverige?" undrar debattörerna. En intressant fråga. De frågade sig inte hur många fler Taimour Abdulwahab som finns i Sverige efter bombdådet i julhandeln 2010. En sådan fråga hade tolkats som på gränsen till hets mot muslimer. Men det går tydligen alldeles utmärkt att hänga Brevikporträtt på Göran Hägglund, Timbro, Axess och alla som inte delar de radikal- eller statsfeministiska övertygelserna, eller åsikten att andra än med vänsterns överensstämmande övertygelser är att likställa med hat. Denna hållning blir förstås lätt absurd. Jag tror att de flesta medborgare kan skilja mellan Anders Behring Breivik och Jimmie Åkesson. Jag tror att ytterst få ser några paralleller mellan Alliansens politik och massmord.
Erik Helmersson jämför i DN den nutida vänsterns frustration med 1970-talets höger. Jag tror att det ligger mycket i den jämförelsen. Då var Sverige i socialdemokratins grepp. Innan det borgerliga segervalet 1976 hade Socialdemokraterna styrt Sverige i 50 år, sannolikt ett rekord i den demokratiska världen. Undra på att Marita Ulvskog såg valförlusten som "en statskupp".
I dag ser Sverige annorlunda ut. Den socialdemokratiska hegemonin har brutits. En ordförande för arbetarepartiet har inte längre en rak väg till statsministerposten. Vänsterns kris började dock mycket tidigare än Alliansens valseger 2006. 1989 föll kommunismen slutligt i Europa. Hemmakommunisternas världsbild skakades i grunden. Sedan dess har de inte återhämtat sig. Och de socialdemokratiska partierna ute i Europa har krisat länge. I dag huserar sektvänstern i obetydliga ytterlighetspatrier - och på DN Kultur och Aftonbladet Kultur. De vinner inte längre något gehör för sina klasskampsideal - trots den potentiella grogrund för vänsteridéer som finanskrisen skapat. Undra på att de känner sig frustrerade och beter sig som småbarn.
Jag förstår således vänsterns frustration och behov av att skrika ut den i upprepade primalskrik. Men det vinner dem inga debatter, det vinner dem ingen respekt och det lockar framför allt inga nya sympatisörer till de röda sekterna. Extremvänstern är på utdöende. De desperata debattinläggen ska läsas i den kontexten. En primallåda vore kanske en bra present i all välmening.
tisdag 14 februari 2012
Schyman och "jämställdheten"
Hans Linde valdes under tisdagen om som gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen. Detta gillas inte av Gudrun Schyman som kritiserar sitt gamla parti för att svika de feministiska idealen. Män på posterna som partiledare, partisekreterare och gruppledare kallar hon "djupt problematiskt". "Gubbtungt i toppen", skriver SvD.Denna kritik hördes inte när Vänsterpartiet leddes av Ulla Hoffmann 2003 och Pernilla Zethraeus var partisekreterare (vilket hon fortsatte att vara även under Lars Ohlys ledning). Inte kärringtungt då. Många kvinnor i ledande positioner går bra, men många män möter kritik från feministiskt håll.
Det är alltid bra att påminnas om att feminism inte handlar om jämställdhet utan om kvinnovälde.
Men vem älskar er?
Från att bli det nya arbetarpartiet... till att ta på sig cred för den allmänna rösträtten... till att älska människor. Moderaternas resor under Fredrik Reinfeldts ledning blir alltmer besynnerliga. Och lite spooky, ärligt talat.Jag är i alla fall väldigt glad över att jag inte är MUF:are längre och tvingas bära en "Vi älskar människor"-knapp på rocken...
Läs mer om Moderaternas nya slogan hos HAX och Enligt min humla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)