Kina: Konsten att sova

Jag har tidigare berättat om den roliga sajten Sleeping Chinese på vilken vi kan se bilder av kineser som sover i alla möjliga och omöjliga positioner. Var som helst. Barn som vuxen. Efter varje resa till Kina skulle jag kunna fylla på arkivet med sovande kineser avsevärt. De finns nämligen överallt. De sover på bänkar, på pappskivor, på tidningar, på gräsmattor, på stenunderlag, på varandra.

Även lagens män måste få ta sig en liten lur ibland. Det regnar ju.

Jag avundas kinesernas förmåga att somna när som helst, var som helst. Föga förvånande är det lika lätt för dem att somna när de sätter sig på ett flygplan. Medan planet mot Kunming precis har lyft och jag försöker hitta något mjukt att sitta på (eftersom stolarna på kinesiska flygplan är så förbaskat hårda, precis som sängarna är i landet) sitter kineserna runt omkring mig och snarksover med öppna munnar. Hur gör de?

Jag frågade min flickvän om detta eviga sovande. Hon är kinesiska och borde väl själv ha reflekterat över orsaken? "För att de är trötta", svarade hon. Jaså, var det därför!

Om man är trött, vad passar bättre än att lura till
på IKEA? Här hittar du kineser som ligger i sängar
och vilar i fåtöljer överallt.

Vem är liberal nuförtiden?

Vem är egentligen liberal nuförtiden? Om man frågar svenska folket blir svaret "de flesta". 6 av tio svenskar betraktar sig som liberaler, bland pensionärer är siffran ännu högre. Men det beror förstås vad man lägger i begreppet. Det visar sig att svaret är "lite vad som helst".

Undersökningen från Novus visar att högskoleutbildade och egenföretagare i högre grad än andra ser sig som liberaler, att 8 av 10 alliansväljare betraktar sig som det och att Folkpartiets ledare Jan Björklund är den partiledare som anses personifiera liberalism.

I undersökningen var det många som ansåg att det som definierade dem som liberaler var inställningen att "alla har en egen frihet och rätt att göra och tycka vad man vill". Tänk vilken revolution som väntade om det budskapet togs på allvar av väljarkåren. Däremot var det lite si och så med vad begreppet egentligen betyder. "Frihet" tyckte många rätt och slätt. Jo, frihet är ju... bra. Däremot var det fler (41 procent) som förknippade liberalism med privata aktörer i vården och skolan än med äganderätten (32 procent) - vilket förstås säger en del om de svarandes svajiga förhållande till vad liberalism egentligen är.

Ingen vill vara en "kall liberal", alla vi vara "snäll-liberaler". Därför kan till och med stora staten-kramare som Peter Eriksson (MP) kalla sitt parti liberalt. Därför kan partier försvara stora välfärdskolosser, höga skatter, politisk klåfingrighet, privatmoralistiska lagar, statliga monopol och Internetcensur och ändå kalla sig liberala. Men att med politiska piskor eller morötter bestämma hur människor ska leva sina liv är inte och kan aldrig vara liberalt.

Detta trixande fram och tillbaka är både onödigt och tämligen meningslöst. Vi behöver egentligen inte gå in detaljfrågor för att se vilka politiker och partier som är liberala och vilka som inte är det. Det räcker egentligen att titta på det övergripande målet: vart vill partierna föra Sverige? I vilken riktning? Det blir då uppenbart att Sverige inte har något liberalt parti i riksdagen, det finns inget som driver på i liberal riktning över hela linjen. Det finns vissa spår av liberalism i alla partier om perspektivet läggs på ett väldigt ytligt plan. Men det duger inte för att kalla något av partierna liberalt.

Visst är det möjligt att utgå från John Stuart Mill och hävda att följande princip kan fungera som test för att se vem som är liberal och ej: "That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others." Fast riktigt så enkelt är det inte för alla. Det är just utifrån "harm to others"-principen som svenska politiker motiverar allt ifrån Systembolag till spelmonopol och sexköpslag. Att supande skadar omgivningen. Att spelberoende gör detsamma. Att sexhandel skadar vissa och därför inte ska finnas över huvud taget. Inte ens en till synes självklar princip blir så självklar när personer som inte delar de liberala grundvärderingarna om individers rätt till självständighet får tolka den fritt. Själva vår mänskliga existens påverkar ju omgivningen i någon mån.

Det är förvisso positivt att de svenska riksdagspartierna, Vänsterpartiet exkluderat, tävlar om att framställa sig själva som liberala. Det vore värre om tävlan bestod i att vara mest socialistiska. Men när de som kallar sig liberaler i själva verket ägnar sig åt i stora stycken socialistisk politik är det kanske skit samma.

Entartete Ohly

Medan Moderaterna vill framstå som det mest ansvarstagande alternativet i svensk politik, partiet som tar ansvar för de offentliga finanserna, gör Vänsterpartiet som de brukar göra och trycker på gaspedalen. Om Reinfeldts tal helt saknade visioner handlade Ohlys enbart om långsiktiga mål utan närmare förklaringar om hur visionerna ska uppnås.

Temat för vänsterledaren Lars Ohlys tal var "världens bästa välfärd". Han vill se en offentligt finansierad välfärd utan vinstintressen, en svällande offentlig sektor ur vilken trollkarlen Ohly ska plocka fram minst 25 000 nya jobb.

Vänsterpartiets vision:

Rätt till bostad (40 000 nya bostäder varje år)
Utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik (kräver högre skatter)
Rätt till heltid (kräver arbetsmarknadsregleringar)
Höjda kvinnolöner (rätt till "rättvisa löner")
Tandvårdsreform (gratis tandvård)
Rätten till oinskränkt sjukvård, nej till privat vård (kräver högre skatter)
Rätten till bättre och ökad valfrihet i hemtjänsten (kräver högre skatter)
Höjt studiemedel (ingen student ska behöva arbeta extra)
Ökad lärartäthet i skolan (kräver högre skatter)

Lars Ohly vill inte nämna att Alliansens skattesänkningar har gett de väljargrupper som Vänsterpartiet omhuldar 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Han pekar i stället på att inkomstklyftorna har ökat eftersom även höginkomsttagare har fått sänkt skatt. Att den som har lite har fått det mycket bättre överskuggas alltså av det för Ohly smärtsamma faktum att även höginkomsttagare har fått det bättre. Det är en pervers inställning till andra människors arbete, andra människors pengar, som vänsterledaren visar prov på.

Aldrig någonsin låter Ohly publiken förstå att han över huvud taget har reflekterat över varifrån alla skattepengar ursprungligen kommer. Från hårt arbetande människor. Aldrig låter han oss veta att han förstår att det är den höga beskattningen av vanligt folk som gör att det blir kris i hushållsekonomin när bilen går sönder eller när tänderna behöver lagas. I stället vill Ohly ytterligare öka skattebördan på dessa grupper. Det är som om sambandet högt skatteuttag och små marginaler i privatekonomin inte existerar för honom. Även om Ohlys högskattestat erbjuder gratis välfärdstjänster innebär det höga skatteuttaget att privatkonsumtionen kraftigt begränsas. Var finns friheten i ett sådant samhälle?

Tågmästare Lars Ohlys tal Almedalen visar hur urspårad Vänsterpartiets politik är. Det fungerar att vara vilse i pannkakan i opposition, den plats där partiet befunnit sig och där det hör hemma. När man inte har tillgång till statens kassa och inte behöver ta ansvar för de konsekvenser som politiken skapar är det väldigt lätt att lova, lova, lova. Men det fungerar inte i regeringsställning när Ohly tvingas ta ansvar för ekonomin.

Kina: Maten

Yunnan-specialitet: kyckling i lergryta (汽锅鸡) och kalla nudlar med jordnötter.

Det kanske allra bästa med Kina är maten. Nog kan jag sakna svenska våfflor med vispgrädde, gott svenskt matbröd och inte minst den svenska kafékulturen när jag är i Kina, men vad riktig mat beträffar är jag redan i paradiset och längtar aldrig hem.

Vitlöks- och chiligurka, svamp, chili och aubergine samt strimlad kål,
potatis, grönsaker och kyckling.

Sättet att äta är sympatiskt. Att för en rimlig summa kunna beställa in ett flertal rätter och sedan dela på dem gör alltid måltiden varierad. Ju större sällskapet är desto större chans att pröva fler rätter således. Är det något som inte är så gott kan man äta av det andra. Det är förstås möjligt att äta på detta sätt även här i Sverige om man går till ett tapasställe eller en asiatisk restaurang. Men vi äter inte så till vardags.

Lunch: kryddig biff, vegetarisk omelett och grönsaker.

Själva maten som sådan är också ofta varierad. Jag äter aldrig så mycket grönsaker som när jag är i Kina - samtidigt försummar jag inte kött vid någon enskild måltid. Det obligatoriska teet till maten underlättar därtill matsmältningen. Det kinesiska köket varierar beroende på var i Kina du är och det är alltid spännande att prova lokala specialiteter. Personligen åt jag en hel del nudelsoppor denna gång i utsökta krydd- och köttblandningar. De kostar absolut ingenting (en stor skål 6 RMB, ungefär 7,50 kronor) och får snabbnudlar att skämmas. Perfekt till lunch tillsammans med en risrätt.

För den som gillar lite starkare mat bjuder det kinesiska köket på mycket gott. Själv brukar jag be servitrisen om "inte alltför stark" mat vilket brukar resultera i en bra avvägning av stark och smakrik mat som bränner på tungan men inte förlamar den. Det enda som kan vara lite svårt för en svensk att vänja sig vid är kinesernas ovana att inte rensa bort benen. Beställer du in gås eller kyckling (som inte är strimlad med grönsaker likt exemplet ovan) kan du räkna med att få in en portion som ser ut att bestå av en strimlad fågel utan fjädrar. Vilket också är vad det är. Bli inte förvånad om du hittar halvor av huvudet någonstans. Men man vänjer sig även vid detta efter ett tag...

Vitlöks- och chiligurka, kryddad lotusrot,
grönsaker, lök, chili och griskött. Och gott Harbin-öl.

Skolan och socialismen

Betygsskillnaden i skolan har ökat de senaste decennierna, hävdar Lärarnas riksförbund mot bakgrund av resultaten från en SCB-undersökning. Det är niondeklassares slutbetyg som har undersökts åren 1990-2008.

I svensk media beskrivs detta som en "betygsklyfta". Det finns en mycket märklig inställning till skolan i Sverige som bottnar i den socialistiska jämlikhetstanken. Alla ska behandlas lika därför att alla är lika. Detta synsätt har undergrävt kvaliteten i svensk skola i decennier och hållit tillbaka de begåvade eleverna. Att krama ut det mesta ur de bästa har kallats för elitism och tillbakavisats. Alla ska helst gå i samma skolor.

Friskolereformen var viktigt ett steg på vägen mot ett bättre utbildningsväsende där makten ligger hos eleverna och inte politikerna, men det räcker inte när själva det socialistiska synsättet lever kvar. Att olika elever med olika förutsättningar presterar olika är inte konstigt. Det är en självklarhet. Alla kan inte bli akademiker, alla vill inte bli det.

Vissa gruppers sämre betyg kan också förklaras av att skolan främst är teoretisk på högstadienivå. Människor som inte har intresse och/eller begåvning i dessa ämnen får av naturliga skäl sämre betyg. Får de efter högstadiet möjlighet att läsa vidare på mer praktiska utbildningar behöver detta inte vara något problem. Detta förutsätter emellertid ett högre mått av valfrihet redan på högstadiet, något vänsterpartierna motsätter sig eftersom ungdomar inte anses förmögna att välja själva.

Det tar tid att vända den monstertanker som skolväsendet är. Det tar decennier att se resultaten. Det vi i dag upplever är således resultaten av 1980- och 1990-talens socialdemokratiska flumpolitik. Alliansens nya skolreform behöver tid.

Skolan ska vara till för alla - såväl teoretiskt som praktiskt lagda elever.

Makten ska ligga hos föräldrar och elever, inte politiker.

Sex ÄR arbete

Kvinnokroppar är ingen vara, skriver Expressens Anna Dahlberg. Därför behövs sexköpslagen, tycker hon. OK... var ska vi börja...?

Vi kan börja med det eviga misstaget om att sammanblanda sexarbete med människohandel för sexuella ändamål. Anna Dahlberg vill inte sätta likhetstecken mellan prostitution och sexslaveri, men lik förbannat argumenterar hon för sexsköpslagen med människohandel-argumentet. "De män som utnyttjar verklighetens Lilja 4-ever ska inte kunna komma undan med att de inte hade en aning om att det var en sexslav de köpte", hävdar hon.

Trots att sexköpslagen över huvud taget inte reglerar slavhandel med människor utan endast frivilliga sexuella överenskommelser vuxna människor emellan tvingas vi ständigt ta denna pseudodiskussion i stället för att diskutera den relevanta sakfrågan. Jag förstår varför. Historier om 14-åriga flickor som blir drogade, inlåsta och våldtagna av hänsynslösa män träffar rakt i människors hjärtan. Men det är inte så sexarbetets vardag ser ut. Om Anna Skarhed, Anna Dahlberg, Mark Klamberg och Beatrice Ask vore det minsta intresserade av sexarbetarnas egna upplevelser skulle de snart inse detta. Men det är de inte. Vår justitieminister anser inte att sexarbetarnas röster hör hemma i diskussionen om deras egen vardag och vår JK har just avslutet ett två år långt utredningsarbete i vilket hon nästan helt har lyckats utestänga sexsäljarnas egna erfarenheter. En bedrift i sig för någon som anser sig ha haft fria tyglar.

När jag skrev min uppsats i våras påpekade en av de sexsäljare jag intervjuade att hon skulle önska att hon kunde ge sina kunder ett kvitto. Det skulle visa kunderna att det är fråga om en seriös verksamhet. Om kunden inte begick ett brott vid köpet av en sexuell tjänst skulle detta vara möjligt. Alla sexsäljare skulle kunna vara öppna med sina verksamheter, vi skulle få en helt annan transparens. Såväl Skatteverket som sexsäljarna och deras kunder själva skulle dra fördelar av detta. Och några offer för människohandel skulle inte behöva utnyttjas bara för att kunden inte vet att personen tvingas sälja sex. Men åter igen, enligt Anna Dahlberg och alla andra försvarare av den sexmoralistiska lagstiftningen finns det ju ingen som säljer sexuella tjänster frivilligt.

Enligt den socialdemokratiska regeringen skulle sexköpslagen ha flera syften. Dels skulle lagen förändra människors attityder till sexköp, dels skulle den minska både prostitutionen och våldet i samhället. Lagen sågs sålunda både som ett slags signallag och ett verktyg för att bekämpa förekomsten av prostitution. Försvarare av lagen brukar påpeka att sexarbete inte är som vilket annat arbete som helst. Dahlberg gör det också när hon raljant ställer den retoriska frågan "varför skulle ingen komma på tanken att låta skolelever prya på bordeller". Hon missar givetvis målet eftersom skolelever heller aldrig skulle få prya som finansminister, sakkunnig på Säpo eller som konsult på Forsmark.

Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det redan fastslagits i svensk domstol att sexarbete är som vilket arbete som helst. Enligt en Kammarrättsdom från 2007 (2007-03-19 i mål nr 2231-06) är inkomster från sexarbete skattepliktiga enligt inkomstskattelagen 13 kap. 1 § eftersom endast köparen är kriminaliserad och säljarens inkomster inte kan anses komma från olaglig verksamhet. Lagstiftare, politiker och debattörer säger således en sak, Kammarrätten en annan. Och vi bör väl lita till svenska domstolars rättstillämpning snarare än dåligt pålästa kvällstidningsskribenter?

Anna Dahlberg skulle behöva läsa mer av utredningen än det som kort sammanfattats i svenska medier. Hon skulle även behöva ta del av vad andra mer pålästa personer har att säga i frågan. Men jag tror inte att hon vill det, lika lite som Anna Skarhed ville ge sexsäljare med från den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen avvikande åsikter något utrymme i sin utredning. Med en sådan trångsynthet skapas inget givande debattläge. Den som nog är allra gladast för det heter Beatrice Ask.

Se även: Sagor från livbåten, Hanna Wagenius, Per Pettersson

Ankdammen

Att resa är nyttigt. Det får oss att inse hur litet Sverige är i den stora världen och vilken bubbla vi lever i. Jag har just avverkat min femte resa i Kina. Det är mycket jag inte gillar med det landet, men det går inte att ta miste på att det växer så det knakar. Överallt syns utveckling. Medan vi i Sverige diskuterar skatteavdrag för städning bygger Kina nya universitet, nya bostäder, ny tunnelbana och nya vägar. Medan Sverige avvecklar kärnkraften satsar Kina på att trygga energiförsörjningen med vattenkraft och nya kärnkraftverk (i sällskap med USA, Ryssland, Finland med flera).

Att följa nyhetsrapporteringen på kinesisk TV och sedan läsa DN Debatt ger en bisarr känsla. Sverige verkar så långt borta, så instängt, så förseglat. Det är som om resten av världen inte berör oss. Under valår blir detta extra tydligt eftersom svenska folket är fullständigt ointresserat av utrikespolitiska frågor och främst bryr sig om nivån på det senast påhittade bidraget. Globalisering har blivit ett fult ord, det hotar nämligen förutsättningarna för svenska folket att leva vidare i sin egen lilla välfärdsbubbla, oberörd av den hotfulla omvärlden.

Det förmedlas ingen klara sig själv-mentalitet från svenska politiker. Från dem får vi i stället veta att du inte behöver anstränga dig, i Sverige klarar dig ändå. Ja, du ska inte anstränga dig för mycket ty överskottet tar staten hand om. Att jobba och leva i Kina är hårt för många. Kineser jobbar mycket, men de gör det för att överleva och få något över efter att räkningarna har betalats. De är således förskonade från den bomullstillvaro som påtvingas svenska folket. De är vana att klara sig själva. Det finns ett egenvärde i det. I Sverige kallas det ”solidaritet” när den som anstränger sig lite extra tvingas ge överskottet till den som inte gör det. Det borde kallas galenskap.

Gammalt möter nytt i Foshan, Guangdong-provinsen.

Reinfeldt talar i nattmössan

"Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar. Vår utgångspunkt tar vi i en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat."

Jag är nog en rätt naiv person. Jag tar för givet att människor inte ljuger mig rätt upp i ansiktet, att de gör sitt bästa för att sköta sitt och inte vara andra till last samt att de inte har som livsmål att bedra sin omgivning. Därför upphör jag aldrig att förvånas av politikers skamlöshet. Denna grupp människor som är satta att styra och ställa över våra liv, som i många fall tagit på sig rätten att bestämma hur du och jag ska leva, vad vi ska tycka och faktiskt också hur vi ska tänka. Ett gott exempel på skamlösheten heter Fredrik Reinfeldt.

När ledaren för det parti som skakat av sig sitt mångåriga liberala arv på enbart en mandatperiod hävdar att hans parti tror på frihet, när mannen vars regering stiftat övervakningslagar och särintresselagstiftning och vars justitieminister föreslagit att personer misstänkta för brott ska hängas ut inför vänner och familj hävdar att han tror på rättsstaten (eller var det rätt-stat?) - vad ska vi tro? Att Reinfeldt är korkad? Självfallet inte. Reinfeldt har sannolikt sagt åt sina politiskt sakkunniga att skriva något klatschigt om Moderaterna som det nya statsbärande partiet, om riskerna med en rödgrön politik och fått en text, skriven av en eller flera unga personer med bakgrund i MUF, som innehåller obligatoriska honnörsord som "frihet", "särintressen" och "arbetslinjen". Alla nöjd och glada.

Vad är egentligen frihet för Fredrik Reinfeldt? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta. Hans svar skulle förmodligen handla om att ha ett arbete och kunna leva på sin lön. Och visst är det frihet. Men begreppet får inte reduceras till att handla om ett visst skatteuttag. Det är större än så. Frihet är att kunna välja när du ska handla. Oavsett om det handlar om mat eller bredbandsabonnemang. Här är Sverige ett bra land och regeringen Reinfeldt har faktiskt avskaffat ytterligare två monopol (apoteks- och fordonsbesiktningsmonopolen), vilket är bra. Frihet är att få bestämma så mycket över sitt liv som ens ålder och mognad medger. Här är Sverige ett mindre bra land. Utifrån den gamla kollektivistiska tanken om "folkhälsa" tillåts vi fortfarande inte handla alkohol efter eget huvud utan tvingas betala överpriser till ett statligt detaljhandelsmonopol och passa usla öppettider som vore vi sämre vetande individer.

Frihet är också att tillerkännas personlig integritet. Här är Sverige ett i snabb takt allt sämre land. Den privata integriteten har försämrats sedan 2008 års FRA-lag, datalagringsdirektivet väntar runt hörnet och regeringen har gått särintressen inom nöjesbranschen till mötes med Ipredlagen. Den sexuella integriteten kränks av den av Alliansregeringen omhuldade sexköpslagen, som nu lär skärpas ytterligare. Sexualiteten moraliseras i det land som länge var känt för sin frigjordhet i sexuella frågor (vilket i och för sig var en sanning med modifikation). Människors sexualitet ska misstänkliggöras och påtvingas politiskt korrekta påbud om händerna på täcket och sex inom rena, friska tvåsamhetsrelationer. Vår mänskliga integritet är kort sagt på väg att monteras ned. Det är en politik ovärdig ett demokratiskt samhälle. Men det blir ingen valfråga.

Frihet, ansvarstagande och rättsstat säger Reinfeldt ogenerat. Pyttsan. Om det är något statsministern ånyo har bevisat är det att politik är ryggradslöst, förljuget och snuskigt. Särskilt under ett valår.

Bra bloggar

Jag brukar inte ägna så mycket tid åt metadiskussioner på bloggen eller diskutera bloggande som fenomen. Moderaten Kent Persson har dock startat en diskussion om vilka bloggar vi bloggare själva läser, respekterar och ser som föredömen. Och den kan jag väl delta i.

Jag läser många bloggar men följer enbart ett fåtal dagligen. Detta gör att jag med all säkerhet missar mycket bra som skrivs där ute, men det går helt enkelt inte att läsa allt. Valet av blogg är inte främst ett ideologiskt grundat val utan snarare ett val utifrån sakfrågor. De bloggare som fördjupar sig i integritetsfrågor, där den sexuella integriteten ligger mig varmt om hjärtat, tycker jag om att läsa. Jag vill se känslor och gärna retorisk rapphet. Jag gillar politisk inkorrekthet i alla dess former. Bloggare som på ett enkelt men underhållande sätt skriver om moralism, politisk klåfingrighet och varför personlig frihet är det bästa av ting hör till de jag följer dagligen. Det är ideologiska bloggare som HAX och 之乎者也, informativa som The Climate Scam samt den liberala feministen Louise Persson, som just nu dissekerar Anna Skarheds hopplösa utvärdering av sexköpslagen. Oscar Swartz är inte bara en duktig skribent, han lägger ned oerhört mycket tid på sina texter. Det gör att bloggen å ena sidan inte uppdateras särskilt ofta, men texterna håller å den andra väldigt hög kvalitet.

Jag föredrar bloggare som inte är bakbundna av partilojaliteter men som om de är partipolitiskt aktiva ändå vågar stå upp för sina egna åsikter. En person som gör det är moderaten Per Hagwall på No size fits all, som skriver om i det politiskt korrekta Sverige kontroversiella frågor och är allmänt frän. På Sagor från livbåten hittas alltid välskrivna och bra texter. Detsamma kan sägas om Medborgarperspektiv.

Vad är det då som gör en bra blogg? Jag anser att bloggen bör uppdateras kontinuerligt, allra helst dagligen (och därmed faller väl min blogg platt med tanke på det långa blogguppehållet jag tog under mina senaste Kinavistelse, men den var de facto ofrivillig och inte orsakad av lättja!). Texterna bör inte vara för långa. En nog så välskriven text riskerar att inte bli läst om den är på tok för lång. Då gör den sig bättre i tryckt form. Mitt tips är således att dela upp långa texter i flera delar om de ska publiceras på en blogg - gör det till en daglig serie om det krävs. Något annat som krävs för att en blogg ska kännas levande och relevant är en kommentarsfunktion. Många bloggar lever upp tack vare ett aktivt kommentarsfält och bloggposter kan också utvecklas via läsares kommentarer. En närhet till läsarna borde vara a och o på en blogg. Och använd humor! Var inte så jäkla allvarliga och uppstyltade hela tiden. En rolig bild livar alltid upp.

En bloggare jag verkligen respekterar eftersom han är en sådan utsökt skribent är Mattias Svensson, men hans privata blogg uppdateras tyvärr lite för sällan (han skriver emellertid även på Neos blogg). En annan är Johan Ingerö. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver, men Johan är tvivelsutan en av de mest begåvade svenska borgerliga skribenterna i bloggosfären.

En bloggares ständiga dilemma. Särskilt på en lördagskväll efter några öl
när allt man skrivit är så där oerhört underhållande...

De som leker med dina pengar

I förra valet lovade Fredrik Reinfeldt att övertrumfa den socialdemokratiskas vallöften till välfärden - kosta vad det kosta ville. Syftet var att neutralisera Socialdemokraternas främsta vapen - hotet om högerspöket som Göran Persson älskade att använda. Nu gör den rödgröna oppositionen samma sak och lovar fler välfärdsmiljarder än regeringen. Den säger sig ha "hittat" 12 miljarder att spendera. Men den här gången luktar det faktiskt desperation.

Regeringen hoppas på ett skatteval. Oppositionen vill se ett val som fokuserar på situationen för arbetslösa och sjuka och arbetar därmed för ett bidragsval. Båda kommer att berätta hur många miljarder av svenska folkets intjänade kronor de vill spendera på det ena eller det andra.

Det blir alltså ett val mellan två alternativ som tävlar om vem som kan spendera mest av dina och mina pengar. Jäkla cirkus. Kanske man borde leta reda på någon restresa vid mitten av september ändå...

Beställningsjobbet är klart: straffet för sexköp höjs

Vi visste det redan när vi läste direktiven (PDF) till den så kallade utvärderingen av sexköpslagen. Det skulle inte bli någon kritisk granskning av lagen, regeringen ville inte det. Den borgerliga regeringen ville inte att själva lagen skulle ifrågasättas. Utredaren Anna Skarheds uppgift blev främst att titta närmare på polisens och domstolarnas arbete och föreslå hur detta arbete kan effektiviseras och förbättras. Att betänkandet skulle vara ett enda stort försvar för den moralistiska sexköpslagstiftningen var således väntat. Men få hade nog trott att slutresultatet skulle vara så här förbaskat illa.

Anna Skarheds slutbetänkande är ett enda långt försvarstal för lagen. Sexsäljarna själva ges mycket liten plats, vilket ligger i linje med vad justitieminister Beatrice Ask hävdar är rätt och riktigt - sexsäljarna ska vi inte lyssna på. I stället är det med polisens och lagstiftarens ögon fenomenet ska betraktas.

Det är intressant att utredningen fastslår att sexköpslagen halverat prostitutionen i landet när tidigare granskningar, som Socialstyrelsens lägesrapporter Kännedom om prostitution (i vilka polis, socialtjänst, sexsäljare med flera grupper intervjuas) konstaterar att det inte går att konstatera exakt vilka effekter lagen har haft. Jag lutar mer åt det försiktiga konstaterandet. Det är nämligen väldigt svårt att veta vad som är en direkt effekt av en lag och vilken utveckling som hade varit oundviklig med eller utan lag när samhället samtidigt förändras. Dit hör utvecklingen av sexarbete på Internet. Utredningen konstaterar förbluffande nog att det inte har skett någon överflyttning från gatuprostitutionen till sexarbete på Internet.

Utredaren anser bland annat att:

- sexköpslagen haft avsedd effekt och minskat prostitutionen till hälften
- lagen har motverkat människohandel
- lagen inte haft några negativa effekter för sexsäljarna
- lagen har haft en normbildande effekt på svenska folket
- att köpa sex ska ses som ett internationellt brott och ej endast gälla i Sverige
- all prostitution är en form av utnyttjande

Jag är som sagt inte förvånad över resultaten, jag hade bara trott att de skulle paketeras lite skickligare för att åtminstone ge sken av att det rörde sig om en fri granskning under schyssta former. Det vi får är i stället ett rent propagandanummer. All prostitution är en form av utnyttjande. Anna Skarhed talar i media om att straffet för sexköp måste höjas eftersom låga bötesstraff härrör från "en världsbild som inte gäller längre".

Inga gredelina kuvert till misstänkta sexköpare, men utredaren föreslår:

- höjt straff för sexköp upp till ett år
- större resurser för att bekämpa sexköp
- ökad forskning om personer som utnyttjas i prostitution
- ett nationellt centrum mot prostitution och människohandel bör inrättas
- den som utnyttjas i prostitution ska vara att anse som målsägande

Det finns skäl att återkomma när jag har haft tid att läsa hela betänkandet mer noggrant. Det förefaller nämligen finnas gott om dumheter att kommentera. Tills dess, se hela utvärderingen i PDF och läs Greta Garbos kommentarer utifrån egna erfarenheter.

Uppdatering: Niklas Dougherty, Hanna Wagenius, Sanna Rayman, Per Pettersson

Det kommer mera.

Hemma igen

En stulen iPhone. Regn. Taxichaufförer som inte hittar till hotellen. Regn. Shopping. Åskskurar. Dålig kinesisk film. Kärlek. Sightseeing. Regn. Och ett evinnerligt strul med att kringgå den kinesiska brandväggen (varför bloggen lämnats pinsamt ensam). Men maten var god. Så ser en snabb sammanfattning av den senaste resan i Kina ut.

Först och främst ska jag be om ursäkt för det osedvanligt långa blogguppehållet. Det var inte planerat. Jag lyckades dock inte lösa den kinesiska ”brandmuren” trots dagliga idoga försök. Jag vet inte hur många timmar jag har suttit med proxyservrar och matat in siffror, testat nya sajter och bett om tips, försökt igen, misslyckats. Jag har lyckats surfa på Wordpress men inte på Blogger. Så det blev ett ofrivilligt blogguppehåll under resan till Guǎng​zhōu​, Fó​shān och
Kūn​míng. Kalla det bloggavvänjning.

Ju fler gånger jag reser till Kina, desto mer försvinner det där lite romantiska skimret över landet som lätt "drabbar" nya turister i landet. Att åka till Běi​jīng och Shàng​hǎi och tro att man har upplevt Kina är verkligen att missta sig. Det verkliga Kina finns långt utanför dessa jättestäder. Det är det bullriga Kina, det där knappast någon kan ett ord engelska, där alla restaurangmenyer är på kinesiska, där allt är lite bullrigare och skitigare, kort sagt där allt är lite mer genuint.

Det finns många irritationsmoment för en välorganiserad och städad svensk i Kina. Exempelvis: taxichaufförer som både rapar och undersöker innanmätet av sina näsor under resans gång. Folk som röker precis överallt – inklusive i hissar, hotellkorridorer och restauranger med stora no smoking-skyltar. Folk som har larm på sina mopeder som går igång hela tiden och låter som om det tävlar om att överrösta alla ambulanser som någonsin tillverkats. Att komma tillbaka till Stockholm är som att komma till en stad som evakuerats inför ett stundande bombanfall. Var är alla människor? Varför så tyst?

Prisnivån i Guǎng​zhōu är annars betydligt mer behaglig än i Běi​jīng. Här går det att hitta kläder till lägre priser än på Běi​jīngs prutmarknader – och du slipper pruta. Att kunna en del kinesiska hjälper förstås också. Då kan de kapa priset direkt. Det är en expansiv stad, som så många andra i Kina. Guǎng​zhōu ser mer och mer ut som Shàng​hǎi eller Běi​jīng när det kommer till den moderna arkitekturen. Lyftkranarna reser sig mot skyn precis som i östkustens jättestäder. Och trafiksituationen är lika katastrofal. Det är en smula smärtsamt att se ambulanser sitta fast i trafikköer i evigheter. Tunnelbanan fungerar föredömligt bra, men det är ofta väldigt långt mellan stationerna. Annars börjar jag faktiskt att ledsna på de megastora städerna. De är trevliga för kortare besök, men det tar tid att lära sig hitta och framför allt tid att förflytta sig. Att åka taxi i Guǎng​zhōu är ofta nödvändigt men ack så tidsödande. Då är mellanstora kinesiska städer som Fó​shān, Kūn​míng eller Xī​'ān att föredra. Även om de saknar tunnelbana.

Jag återkommer med mer om Kina framöver, det vill säga om allt som skulle ha publicerats här de senaste två veckorna...

En vanlig junidag i Guangzhou 2010. Prepare to get wet.

Tillbaka till Kina

Nu åker jag till Kina igen. Det blir Guangdong (Guangzhou, Foshan) och Yunnan (Kunming) den här gången. Senast jag var där blev det inget bloggat. Den här gången har jag tänkt att blogga i princip dagligen under vistelsen. Förutsatt att jag får det att fungera med proxy som planerat. Förhoppningsvis på återseende redan i morgon!

Guangzhou i januari. Den här gången blir det varmare.

Ynkligt

De rödgröna presenterar sin "politik för jobben" på DN Debatt. Det är en minst sagt ynklig läsning. De berättar vad de vill göra - men inte hur det ska finansieras (läs hur mycket skatten ska höjas för oss alla).

Och oppositionens övertro på att fler utbildningsplatser löser framtida konkurrensproblem bara fortsätter. Om inte kvaliteten på utbildningarna samtidigt höjs, spelar det ingen roll hur många som vidareutbildar sig.

Problemet är att varken Alliansen eller oppositionen vill göra något åt de stora grundläggande problemen på arbetsmarknaden. Moderaterna försvarar den svenska modellen, endast Centerpartiet och Folkpartiet vill ha förändringar som märks. Och de lär få svårt att välta Moderaterna i den frågan efter en eventuell valseger. Oppositionen, å sin sida, vill göra det ännu mer riskabelt att anställa.

De rödgröna har låtit Novus opinion fråga svenska folket om en skattesänkning gör att de arbetar mer, mindre eller lika mycket. Nästan 9 av 10 svarade att de skulle arbeta lika mycket. Detta tycker alltså oppositionen är ett argument mot att människor ska få sänkt skatt. De har över huvud taget inte begripit att skattesänkningar är bra därför att det är en frihetsfråga, en fråga om frihet från politiken. Visserligen har regeringen bäddat för detta genom att endast argumentera för skattesänkningar utifrån ett jobbperspektiv. Värderingarna bakom, skälen till att det alltid är rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar, kommer bort längs vägen om allt bara handlar om sysselsättningsskapande åtgärder och inte relationen individ-stat. För detta bär firma Reinfeldt & Borg ett stort ansvar. Det kan bli en märklig skattedebatt i valrörelsen. I princip värderingsfri. Men det är väl så Reinfeldt vill ha den.

Har du sett något ofrivilligt i dag, lilla vän?

Nu betraktas det som ett problem när någon får se något ofrivilligt på nätet. Jag ser ofrivilliga saker varje gång Mona Sahlin är på TV. Men det får man ta som en man och försöka gå vidare.

Barn "utsätts" alltså för att råka se porr på nätet. Kanske bäst att blunda då?

Nämen, vad har vi här då?

Och där blev det klart att väst inte lär lämna Afghanistan än på mycket länge...

Mineralfyndigheter värda en triljon dollar. Nu jävlar blir det fart på bygget!

Jämlikhetsvisionen - och verkligheten

I jämlikhetens näste, Sverige, ska vägskyltar vara genusneutrala, folk kvoteras in på utbildningar för att inte könsrepresentationen ska bli ojämn och helst ska vi inte kalla varandra hon eller han längre utan det mer neutrala hen.

Sverige har kommit långt. Men nu är undergången nära. Centerpartiets riksdagslistor består bara till fem procent av personer med utländsk bakgrund, trots att Sveriges befolkning till 16 procent består av utlandsfödda. Hur ska det här gå? Maud måste kalla till omedelbart krismöte.

Men Centerpartiet är i gott sällskap. Moderaterna har underrepresentation av personer med gomspalt, Kristdemokraterna lider brist på vänsterhänta och hos Socialdemokraterna finns det nästan ingen pizzabagare alls.

Det är svårt att leva jämlikt.

Puckade facket

I Kommunalarbetaren berättas att ett kommande avtal kan innebära runt två hundra kronor extra i månaden för Kommunals låginkomsttagare. Detta ska jämföras med de runt 1 500 kronor som en låginkomsttagare har fått behålla efter Alliansens jobbskatteavdrag.

Ändå är Kommunal, i likhet med fackföreningsrörelsen som helhet, stenhårt vänster. Jobbskatteavdragets betydelse för medlemmarnas ekonomi ignoreras. Det har nämligen inte tillkommit genom någon facklig kamp och "gills" inte. Det handlar alltså i första hand om ideologi, inte om medlemmarnas bästa.

LO pumpar in mångmiljonbelopp i Socialdemokraternas valkampanj vart fjärde år. Detta trots att bara runt varannan LO-medlem röstar på dem. Jag förstår över huvud taget inte varför fackförbund alls ska behöva vara politiska. De ska verka för sina medlemmars bästa, inte hjälpa till med politisk plakatpolitik. Att läsa Kommunalarbetaren är som att läsa ett socialdemokratiskt partiorgan. Genompolitiserat och polemiskt.

Det finns fördelar med att vara med i facket. Men så länge de är så fruktansvärt politiska och skiter fullständigt i sina medlemmars bästa, kommer jag att stå utanför.

Ansiktslyft

Som synes har bloggen fått ett lite nytt utseende. Den har sett likadan ut sedan 2007 och behövde därför ett litet ansiktslyft. Det kan komma att bli lite småändringar framöver i takt med att jag hittar saker jag anser behöver förändras.

Fisliberala Expressen

Expressen tycker att vi ska vara "stolta men inte nöjda" över vårt land. Ledarredaktionen gör ett "valmanifest" i vilket de listar 16 punkter för ett bättre Sverige. Det är ömsom avmätt, ömsom sossigt. Vissa självklarheter, andra fånigheter. Det handlar om vänsterpolitik på jämställdhetsområdet, borgerlig på försvarsområdet och mer satsningar på polisen.

Hur medlemskapet i regleringssällskapet EU har tjänat Sverige väl får vi inte veta. Expressen slänger även in ett inträde i eurosamarbetet som ett krav. Man måste beundra deras humor i alla fall.

Var är visionerna? Vågar ingen ledarsida sticka ut hakan längre? Och, som Markus Berglund frågar, var är integritetsfrågorna? Den slutsats vi kan dra av blaskans "valmanifest" är att Sveriges så kallade liberala kvällstidning i princip tycker att Sverige är bra som det är. Föregångslandet, sa någon...