Kontrollpartiet de gröna

Miljöpartiet har av somliga kommit att ses som ett grönt liberalt alternativ. Inte nyliberalt, förstås, men ändå tillräckligt attraktivt för vilsna liberala väljare som har svårt att hitta något alternativ inom borgerligheten. Partiets nära samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är förstås en besvärande omständighet. Men även partiets uppenbara tillväxtskepticism, som även framkom i Maria Wetterstrands debatt med Johan Norberg i Almedalen, är svårsmält. Och den gör sig gällande gång på gång.

Det är därför inte förvånande att Miljöpartiet i ett utspel vill förbjuda nya köpcentrum utanför städerna. Det är alltså inte bara en uppmaning om en framtida inriktning, partiet vill lagstifta. Åter igen handlar det om närhet. Köpcentrum utanför städerna gör människor bilberoende, tycker Miljöpartiet. Så behöver det inte alls vara om kollektivtrafiken skulle fungera bättre. I Norrland är det däremot så. Men det Miljöpartiet inte har förstått är att norrlänningar alltid är bilberoende. Det finns inte ens små ICA-butiker på gångavstånd för de flesta. De behöver bilen. Miljöpartiet har blivit ett storstadsparti och lämnat resten av Sverige, landet med de långa avstånden, därhän. För alla utanför Stockholm, Malmö och Göteborg blir Miljöpartiets alla utspel helt obegripliga. Och om du handlar en ny säng på IKEA eller en ny TV på ElGiganten är du lik förbannat bilberoende, såvida du inte har tänkt släpa dem på axeln på bussen eller betala extra för hemkörning.

Miljöpartiets vision är att vi ska arbeta nära hemmet, odla maten nära hemmet, köpa maten nära hemmet. Inte resa långväga någon gång. Vi ska helt enkelt inte röra på oss för mycket. När Norberg ställde frågan i debatten (se den här, med start ca 14 min in) med Wetterstrand om hon fortfarande var emot bilsamhället och svenskarnas Thailandsresor om vi uppfann ett bränsle som var koldioxidneutralt, framkom att det inte bara handlar om utsläppen för Miljöpartiet. Allt vi gör påverkar ju naturen på något sätt.

Så. Bilen kommer att bestå i framtiden. Med nya bränslen. Och Miljöpartiet kommer att vilja straffbeskatta bilisterna och Thailandsresenärerna minst lika mycket ändå. Det får mig att tro att det primärt handlar om kontrollen, inte om miljön. På samma sätt som Vänsterpartiet ser högskattesamhället ej som ett nödvändigt ont för att klara välfärden utan som ett medel att begränsa människors privatkonsumtion ser Miljöpartiet miljöpolitikens förbud och inskränkningar ej som ett nödvändigt ont för att bekämpa miljöförstöring utan som ett medel att kontrollera människors levnadsmönster. Det är inte liberalt. Det är politiskt maktmissbruk.

Härlige Hägglund

"De rödgröna vill nu åter igen hälla nytt vin i gamla läglar. De tror att det bästa stället för välfärdsfrön att gro är där de bevisligen inte kunnat växa tidigare: på det rödgröna hälleberget. I det rödgröna laboratoriet ägnar sig språkrör, provrör och andra sin tid åt att fundera ut bästa sättet att trycka tillbaka kreativitetskaviar i välfärdstuben."

Nej, jag kommer inte att rösta på Kristdemokraterna i höstens val. Men jag gillar Göran Hägglund. Han är den charmigaste av partiledarna, han är den ende som pratar om att driva politiken tillbaka (även om det förstås är två skilda saker att prata och göra). Han har humor och han ger helt enkelt intryck av att vara en trevlig prick. Jämförelsen mellan en arrogant Reinfeldt och en lättsam, men giftig, Hägglund var slående i Almedalen.

Hägglund är en inte helt oäven talare. Jag vet inte hur mycket hjälp han får med sina tal. Vissa partiledare gör ingenting själva medan andra får mindre hjälp. Hur det ser ut i Hägglunds fall vet jag som sagt inte, men talet i Almedalen var (trots att Hägglund legat däckad till följd av förgiftat vatten) underhållande och retoriskt spänstigt. Se hela talet här.

Halmstrån

"Mona Sahlins tal var bra. Och förbandet Moneybrother var onekligen oerhört mycket bättre än det folkpartistiska ABBA-medleyt som inlett för Jan Björklund kvällen innan."

Aftonbladet försöker hålla humöret uppe i en tid när alla opinionsmätningar plötsligt lutar åt en borgerlig valseger.

Entartete Ohly

Medan Moderaterna vill framstå som det mest ansvarstagande alternativet i svensk politik, partiet som tar ansvar för de offentliga finanserna, gör Vänsterpartiet som de brukar göra och trycker på gaspedalen. Om Reinfeldts tal helt saknade visioner handlade Ohlys enbart om långsiktiga mål utan närmare förklaringar om hur visionerna ska uppnås.

Temat för vänsterledaren Lars Ohlys tal var "världens bästa välfärd". Han vill se en offentligt finansierad välfärd utan vinstintressen, en svällande offentlig sektor ur vilken trollkarlen Ohly ska plocka fram minst 25 000 nya jobb.

Vänsterpartiets vision:

Rätt till bostad (40 000 nya bostäder varje år)
Utbyggd och avgiftsfri kollektivtrafik (kräver högre skatter)
Rätt till heltid (kräver arbetsmarknadsregleringar)
Höjda kvinnolöner (rätt till "rättvisa löner")
Tandvårdsreform (gratis tandvård)
Rätten till oinskränkt sjukvård, nej till privat vård (kräver högre skatter)
Rätten till bättre och ökad valfrihet i hemtjänsten (kräver högre skatter)
Höjt studiemedel (ingen student ska behöva arbeta extra)
Ökad lärartäthet i skolan (kräver högre skatter)

Lars Ohly vill inte nämna att Alliansens skattesänkningar har gett de väljargrupper som Vänsterpartiet omhuldar 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Han pekar i stället på att inkomstklyftorna har ökat eftersom även höginkomsttagare har fått sänkt skatt. Att den som har lite har fått det mycket bättre överskuggas alltså av det för Ohly smärtsamma faktum att även höginkomsttagare har fått det bättre. Det är en pervers inställning till andra människors arbete, andra människors pengar, som vänsterledaren visar prov på.

Aldrig någonsin låter Ohly publiken förstå att han över huvud taget har reflekterat över varifrån alla skattepengar ursprungligen kommer. Från hårt arbetande människor. Aldrig låter han oss veta att han förstår att det är den höga beskattningen av vanligt folk som gör att det blir kris i hushållsekonomin när bilen går sönder eller när tänderna behöver lagas. I stället vill Ohly ytterligare öka skattebördan på dessa grupper. Det är som om sambandet högt skatteuttag och små marginaler i privatekonomin inte existerar för honom. Även om Ohlys högskattestat erbjuder gratis välfärdstjänster innebär det höga skatteuttaget att privatkonsumtionen kraftigt begränsas. Var finns friheten i ett sådant samhälle?

Tågmästare Lars Ohlys tal Almedalen visar hur urspårad Vänsterpartiets politik är. Det fungerar att vara vilse i pannkakan i opposition, den plats där partiet befunnit sig och där det hör hemma. När man inte har tillgång till statens kassa och inte behöver ta ansvar för de konsekvenser som politiken skapar är det väldigt lätt att lova, lova, lova. Men det fungerar inte i regeringsställning när Ohly tvingas ta ansvar för ekonomin.