torsdag 17 mars 2016

Det svenska självhatet



"Sverige har varit naiva", sa statsministern på en presskonferens efter att Säpo höjt terrorhotsnivån mot landet i fjol. Stefan Löfven har tillagt att "det har varit svårt att förstå att det bland oss alla i ett fritt demokratiskt samhälle också finns medborgare som sympatiserar med ISIL".

En simpel medborgare undrar kanske hur detta kan komma sig. Efter terrorattacker i London, Madrid och Paris (och efter Taimour Abdulwahab) är frågan varför just Sverige skulle vara förskonat från islamister och jihadister, från IS-sympatisörer och från personer som är beredda att döda oskyldiga i religionens namn. Att det är svårt att på djupet förstå jihadismen ska inte behöva betyda att problemet ignoreras.

Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara att svenska politiker inte har velat ta i svåra och jobbiga frågor utan mycket hellre ägna sig åt RUT-avdrag, genusförskolor och annat fluff. Men jag tror att det är betydligt allvarligare än så. Under lång tid har det gullats med islamister och jihadister från både socialistiskt och borgerligt håll. Trots att vi vet att moskéer fungerar som tillhåll för radikala läror och kvinnoförtryck, trots att hundratals personer har rest från Sverige till IS-kontrollerade fästen i Syrien och trots att det borde finnas ännu större skäl att vara vaksam när Sverige under ett antal år har tagit emot så många asylsökande utan id-handlingar från just de länder där jihadismen vuxit sig stark.

Men nej, insikterna har inte funnits där. Tvärtom. I Stockholm, som styrs av en rödgrönrosa majoritet, föreslogs för knappt ett år sedan att återvändande IS-krigare skulle tas emot i ett samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstödenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen. Miljöpartiets vikarierande socialborgarråd Ewa Larsson kallade stolt detta för "Stockholmsmodellen".

Strategidokumentet där ovanstående beskrivs har tagits bort från Stockholms stads hemsida efter stark kritik, men i detta benämndes jihadister neutralt som "personer som kommer hem från strider utomlands". Man kunde lika gärna tro att de varit på ett FN-uppdrag. Bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan, har liknat IS-terroristerna vid de svenskar som deltog på Finlands sida i finska vinterkriget. För detta och andra uttalanden fick han kritik. Kaplan har sedermera backat, men han har uppenbara svårigheter med att klart och tydligt ta avstånd från islamism (lyssna här).

Förklaringen till den kompletta undfallenheten i Sverige stavas sannolikt kulturrelativism och rädslan för att få anklagelser om rasism och islamofobi kastat i ansiktet. Denna rädsla har odlats flitigt inom nyvänstern, så detta är onekligen en seger för dem. Men framför allt är det en seger för de islamister och jihadister vars rekrytering underlättas av det svenska samhällets oförmåga att ta itu med problemet. Det är en seger för de mest antidemokratiska krafterna sedan kommunismen och nazismen.

Nyvänstern drivs av ett hat mot grundfundamenten i det västerländska samhället. De utnyttjar kapitalismens förmåga till värdeskapande men vill avskaffa kapitalismen. De utnyttjar yttrandefriheten men vill inskränka den för andra. De utnyttjar vår jämställdhet mellan könen men vill underlätta för auktoritära krafter att inskränka kvinnors frihet.

Dessa människor drivs av ett självhat mot allt svenskt och västerländskt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men vi måste vara vaksamma, ty ett tolerant, välfungerande och demokratiskt samhälle överlever inte om dess invånare inte ställer upp på dess värderingar. Inget samhälle är i sig självt vaccinerat mot extremism, och när regeringsföreträdare och etablerade medier gör gemensam sak är vi illa ute.

Utvecklingen är mycket farlig. När brott mot mänskligheten relativiseras och bortförklaras med att gärningsmännen är utsatta och kränkta av majoritetssamhället, skapas sakta men säkert en acceptans. Det blir moraliskt acceptabelt att vissa etniska grupper begår de värsta brott som går att föreställa sig. Rättsuppfattningen eroderas.

Mot detta måste alla frihetliga krafter ta kraftfull strid. Innan det är för sent. Det finns faktiskt något viktigt att försvara här.

Läs även:
Erik Helmerson

onsdag 16 mars 2016

Frihetsfrontens talarkväll 22 mars


På Frihetsfrontens talarkväll i mars välkomnar vi en av Sveriges mest stridbara debattörer i frågor om migration och integration, Tino Sanandaji, Phd i Public Policy från University of Chicago.

Tid: Tisdagen den 22 mars kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25, Stockholm

På Twang finns lättare förtäring och god öl på både fat och flaska, så kom gärna lite tidigare.

Alla är välkomna!

tisdag 15 mars 2016

Fromma förhoppningar räcker inte


Regeringen hoppas att den har det värsta bakom sig. Att migrantkrisen har nått sin kulmen och att Socialdemokraterna och Miljöpartiet hädanefter kan ägna sig åt det de är riktigt bra på: tramsfrågor, bidragshöjningar och löften om mer till alla.

Om det visar sig att den värsta krisen är över vad asyltrycket beträffar är det inte främst Stefan Löfvens förtjänst utan en följd av att länder i södra och mellersta Europa har stängt sina gränser och därigenom förhindrat passage vidare norrut.

Och om det nu är så att asyltrycket även under våren fortsätter att ligga avsevärt lägre än under hösten, innebär det inte att Löfven och Fridolin kan slå sig till ro och börja prata hen-toaletter och genusförskolor. Den allra svåraste utmaningen, avsevärt knepigare än att ordna sängplatser med kort varsel, är förstås det vi kallar integration.

Precis som i fallet med asylpolitiken, där Sverige länge har varit ett extremt land, har integrationspolitiken styrts av naivitet och fromma förhoppningar. Krismedvetandet har över huvud taget inte funnits trots många års ackumulerade misslyckanden. Vi har kunnat se utvecklingen med sjunkande skolresultat, alltfler som uppbär försörjningsstöd under en allt längre tid, trångboddhet och utanförskap som går i arv. Detta är inga nyheter.

Men trots alla mänskliga och ekonomiska kostnader har den politiska eliten blundat. Inte velat veta för mycket. Det är delvis därför som Miljöpartiet är så sällsynt illa passade att sitta i regeringsställning, och särskilt nu. Partiet har naivitet som livsluft och verklighetsförankring som ett slags huvudfiende i sin politiska lära.

Tyvärr delas naiviteten av betydligt fler partier. Det vore lätt att skylla allt på att Löfven tog med MP i regeringen, men faktum är att statsministern ärvde ett kaos. Reinfeldts nya moderater bär ett mycket tungt ansvar för dagens situation.

Under de kommande åren kommer vi få höra ord som "integration", "jobb", "sysselsättning", "utanförskap" och "utbildning" tusentals gånger. Problemen kommer att beskrivas. Men lösningarna sannolikt utebli. Helt enkelt därför att ingen har kunnat presentera dem de senaste 20 åren. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är gigantiskt, och vi vet att bland just de största asylinvandrargrupperna är utgångsläget som allra sämst. Det är svårt att se att några mirakellösningar ska värkas fram just nu.

För att göra Sverige mindre attraktivt för asylsökande ska tillfälliga uppehållstillstånd bli huvudregel. Tanken är dock att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna bli permanenta om den nyanlände får jobb. DN har sin syn klar:
Den som har ett arbete som följer lag och kollektivavtal, och går att försörja sig på när det tillfälliga tillståndet går ut, ska enligt förslaget få ett permanent. Det är mycket bra och ett sätt att öka incitamenten för nyanlända att skaffa arbete.
Detta är ett exempel på hur feltänkt politiken fortfarande är, även när den nu förändras. Nej, DN, det är inte alls bra. Förslaget riskerar att leda till en uppsjö av skenanställningar, men framför allt rör det ihop asylpolitik och arbetskraftsinvandring på ett obegripligt sätt.

Den som beviljas asyl ska inte få det för att den vill komma hit och arbeta utan för att den behöver skydd. När Migrationsverket tittar på huruvida ett uppehållstillstånd ska förlängas är det skyddsaspekten som är relevant, inte om personen i fråga har ett arbete eller ej. Här har Moderaternas arbetsfokus fått dem att göra logiska kullerbyttor.

Avslutningsvis.

Det finns en risk för att krismedvetandet snabbt försvinner om antalet asylsökande fortsätter att ligga på en relativt låg nivå jämfört med de senaste två åren. Både politiken och medielogiken talar dessvärre för det.

Tvärtom skulle vi behöva prata mer om konsekvenserna av att socialtjänsten är i kris, om förfallet i många av landets skolor, om bostadshaveriet och de skenande kostnaderna för försörjningsstöd. Där ligger några av de gigantiska bekymmer som väntar både dagens och framtidens regeringar.

Stefan Löfven har sagt att Sverige, det vill säga han själv och den politiska och mediala eliten, har varit naiva när det gäller terrorhotet. Den naiviteten ser ut att bestå även i integrationpolitiken.

Integrationspolitiken bygger fortfarande på fromma förhoppningar och föreställningar om hur saker och ting borde vara, inte hur de egentligen är.

måndag 14 mars 2016

Full back framåt


Om man skulle sortera ut statsminister Stefan Löfvens och regeringens utspel i migrationsfrågan under det senaste året skulle resultatet bli ungefär som ovan.

Bisarrt, visst. Men då har vi ändå inte räknat in Miljöpartiet, som nu gör världspremiär i det oppositionella regerandets konst.

Intressanta tider, galna tider.

söndag 13 mars 2016

Nervösa politiker och medier


Det fanns en sak som stack ut i det i övrigt plattityd- och floskelspäckade tal som Stefan Löfven höll inför partivänner på Socialdemokraternas kommunkongress i Örebro. Det handlade om folkets nyhetskonsumtion. Han sade så här:
Den (sic) förändrade medielandskapet det innebär bland annat nu att fler väljer information som bara bekräftar deras egen världsbild, aldrig utmanar eller ifrågasätter den. 
Löfven förde sedan ett resonemang runt faran när ett samhälle polariseras och människor inte längre möts. Men exemplet med svenskars mediekonsumtion som ett bekymmer i sig säger både något om statsministern och dagens politiska och mediala etablissemang.

De är nervösa nu. Rädda för att människor håller på att förlora tilltron till dem. Oroliga för att alternativa perspektiv och idéer får fäste i stället. Politiker är alltid vakna för risken att bli utbytta, det ingår så att säga i spelet. Men att få hela sin världsbild ifrågasatt? Att känna sig genomskådad, blottad, synad? Det är något annat. Något mycket svårare att hantera.

Den fuskare som blir avslöjad kommer nämligen ingen våga lita på igen. När politiker utpekas som lögnare, när stora mediebolags bevakning ifrågasätts (på goda grunder), tär det på självförtroendet. Att en statsminister svarar med att det behövs "utbildning i källkritik" kan tyckas lite patetiskt. Men det är egentligen en mer inlindad version av Hans Roslings "Jag har rätt och du har fel".

DN tappade 11 procent av sin upplaga under 2015. Jag var en av dem som fick nog. Troligen var jag heller inte den enda som sade upp prenumerationen med motiveringen att tidningen frångått den granskande journalistiken till förmån för en populistisk kampanjjournalistik. Om ni minns ägnade DN hela fjolårshösten åt olika sorters kampanjer för den dåvarande migrationspolitiken.

När jag förklarade varför jag ville säga upp tidningen svarade kundtjänst: "Vad intressant att du säger det, det är många fler som har sagt samma sak."

DN:s Peter Wolodarski representerar tillsammans med Stefan Löfven ett etablissemang som hellre ber sina läsare och väljare att utbilda sig i källkritik än ser till egna misslyckanden som skäl för människors låga förtroende.

Den som har en sådan inställning till dem som föder en förtjänar faktiskt både en uppsagd prenumeration och ett präktigt valnederlag. 

Kriget mot drogerna


Överlevnadstips

Sverige blir tryggare, brukar det heta. I det nya debattprogrammet Aschberg Direkt, ett program i den klassiska kategorin "den som skriker högst vinner", påpekades att Sverige i dag minsann är tryggare än för 600 år sedan.

Det är sällan vi har 600-årsperspektiv i samhällsdebatten, jämförelser brukar med fördel göras med mer relevanta epoker och inte med Gustav Vasas rike. Möjligen är det bara framtidsministern som kan svara på exakt vad som hände då.

Trots den påstådda tryggheten i det socialdemokratiska riket känner många i dag otrygghet. Brottsligheten tar framför allt nya former. Gruppvåldtäkter, hedersrelaterat våld, gänguppgörelser på öppen gata, bilstölder vid rödljus. Sverige har förändrats på senare tid, vad Magnus Betnér än säger.

Eftersom polisen inte har kapacitet att hantera vardagsbrottsligheten längre, borde fler titta på den här mannen. Clint Emerson arbetade för Navy Seals och har skrivit en bok med tips om hur man bäst klarar sig ur olika hotfulla situationer med livet i behåll. Nedan visar han några av dem.

lördag 12 mars 2016

Sverige har rest sig, säger Löfven


Nu i helgen samlas femhundra socialdemokratiska kommunpolitiker i Örebro. Stefan Löfven höll under lördagen ett anförande för att sparka igång kommunkongressen.

Löfven lät tidvis anmärkningsvärt mycket som en oppositionspolitiker. Han beskrev hur landet glider isär. Han beskrev faran i det. Och han skyllde sedan allt på de borgerliga. Ty segregationen har enligt Löfven vuxit fram under det senaste decenniet. Det är en mycket ohederlig beskrivning av något som pågått under snarare 25 år än tio och som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar varit ansvariga i. Landets starka tillväxt är däremot regeringens egen förtjänst, om vi ska tro Löfven.

Hans tal var väldigt likt det han höll på den socialdemokratiska kongressen 2015 och påminde väldigt mycket om de anföranden han hållit i riksdagens kammare ett antal gånger sedan valet. Plattityder som "Nu vänder det", "Nu börjar vi vändningen" och " Nu startar samhällsbygget" har redan blivit slitna och innehållslösa. Det är peppande ord från en person som står och vinglar vid avgrunden.

Bara en vecka efter att partisekreteraren Carin Jämtin i Ekots lördagsintervju medgett att satsningen som skulle ge 50 000 utbildningsplatser bara har gett några hundra hittills står partiledaren och pratar om denna satsning som alltså i praktiken helt kommit av sig. Tror han att han kan lura sina egna kommunpolitiker med valrörelseretorik?

En dag som denna saknar jag faktiskt den äldre stammens socialdemokrater. Nästan rent av Göran Persson, som häromdagen både anklagade regeringen Löfven för att ha agerat för senfärdigt i migrationskrisen och föreslog ett nationellt tiggeriförbud. I båda dessa frågor står Persson sannolikt mycket närmare de socialdemokratiska gräsrötterna utanför Stockholms innerstad än vad Löfven gör. Men Löfven är dels fången i sitt samarbete med MP, dels i den identitetspolitiska slagfällan som förhindrar nyktra analyser och förslag.

Löfven är en rätt usel retoriker, vilket gör hans tal styltiga och utan flyt. Men det som är mest iögonfallande är hur mycket varm luft som hans regering producerar 18 månader efter makttillträdet. När Alliansen tillträdde efter många år i opposition rivstartade de med de mest kontroversiella reformerna.

Än har regeringen Löfven inte satt några avtryck alls, trots att det hävdas att 97 av 105 vallöften är på väg att infrias. Det säger i så fall rätt mycket om vilken "reformagenda" som partiet gick till val på. Det är Komvux och subventionerade anställningar som är framtiden för Sverige, om Socialdemokraterna får bestämma.

"Sverige har rest sig!" proklamerade statsministern utan ett spår av ironi inför en lydigt klappande publik. Sekundärskammen är stor, och jag undrar om inte även många socialdemokratiska kommunpolitiker skruvade på sig där i sina stolar.

Att välja en gammal svetsare och fackpamp som partiordförande blev tydligen inte bättre än så här.

fredag 11 mars 2016

Hallelujakonferens: rond 2


I oktober hölls en hallelujaföreställning under titeln "Sverige tillsammans". Där uppmanades deltagarna att "lyssna för att förstå", "delta med närvaro" och inte minst "bidra med värme." Budskapet var tydligt: det är lite jobbigt när det kommer en kvarts miljon asylsökande på två år, men vi klarar det om vi tänker positivt tillsammans. Bara veckor senare införde regeringen gränskontroller.

Snart är det dags igen. Rond två, skulle man kunna säga. Den här gången lär inte kungen vara på plats, däremot finns en hel drös av politiskt korrekta tyckare som säkert kan bidra med både närvaro och värme.

Denna gång är rubriken "Vem f-n tar ansvar?". Det är "En nationell konferens – en mötesplats för alla som vill ta ett gemensamt ansvar för den interkulturella samhällsutvecklingen!" Tanken är att denna spännande dag ska "ge inspiration, insikter och nya kontakter".

Deltar gör bland andra ministrarna Ylva Johansson och Ardalan Shekarabi men också föredettingen Mona Sahlin, den förra regeringens mest misslyckade minister Erik Ullenhag, den gråtmilda Johanna Jönsson (C) och några kommunsossar. Ingen samling är förstås fulländad utan en politiskt korrekt komiker. Därför deltar även Özz Nûjen.

Frukta icke. Räddningen är nära förestående.

torsdag 10 mars 2016

När polisen inte längre kommer


Polisen är i fritt fall. Det är kontentan av Aftonbladets granskning och de senaste månadernas rop på hjälp från många enskilda poliser. Tusentals poliser har skrivit brev och öppet vädrat sitt missnöje.

Polisförbundet har mätt missnöjet, och resultatet är skrämmande tydligt.  Åtta av tio poliser överväger att säga upp sig. Noll procent av poliserna tycker att omorganisationen har gjort situationen bättre.

Ovan ser ni utvecklingen för antalet uppsägningar (normala pensionsavgångar borträknade). 2015 var ett katastrofalt år för svensk polis med närmare 600 uppsägningar, nästan en femdubbling på fem år.

Det är inte osannolikt att det extrema migrationstrycket under fjolåret är en viktig orsak till att så många poliser fick nog och sade upp sig. Men även omorganisationen och det kaos som många beskriver i dess spår lär ha spelat in. 121 poliser som sade upp sig var under 40 år. Det är personer med minst 20 år kvar i yrket som nu försvinner.

I rollen som rikspolischef har vi Dan Eliasson, en betonghäck helt utan kvalifikationer eller kunskaper om det polisiära arbetet. Det råder upprorsstämning mot Eliasson bland landets poliser, och rikspolischefens oacceptabla sätt att släta över ett mord på ett HVB-hem har fått redan besvikna poliser att bli fly förbannade.

Det är många grundläggande delar av ett fungerande samhälle som krackelerar just nu. Det var länge sedan Sverige hade ett potent försvar. Såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har nedmonterat svensk försvarsförmåga i takt med att omvärlden blivit mer fredlig och i stället lagt pengarna på fluffiga välfärdssatsningar som ger pluspoäng på valdagen.

Om en försvarsmakt är att likna vid en livförsäkring, i betydelsen att det egentligen redan är för sent om det väl inträffar något, är en välfungerande polis att likna vid en hemförsäkring. När det väl händer något, oavsett om det är ett inbrott, en misshandel, våldtäkt eller ett mord, vill du att polisen ska finnas där. De ska komma när du ringer, de ska utreda brottet och sedan göra sitt yttersta för att hitta den skyldige.

Så fungerar det inte i dag. Enligt poliserna själva läggs ärenden ned rutinmässigt eftersom det varken finns personal eller resurser att utreda. Endast 5 procent av alla inbrott klaras upp (sannolikt sådana fall där inbrottstjuvarna tappat sina identitetshandlingar på hallmattan).

Att skrika efter fler poliser räcker inte. Det har politikerna gjort i flera decennier. När lönen är usel, arbetsförhållandena ohållbara och ledningen inte lyssnar på de anställda, blir det oerhört svårt att attrahera motiverade och kompetenta personer till yrket. Det säger sig självt.

Detta hotar i förlängningen hela rättssamhället. Om polisen inte kommer när du ringer, om din anmälan läggs ned trots att det finns spaningsuppslag, förlorar medborgarna förtroendet för rättsstaten. Då vänder de sig till de alternativ som erbjuds.

Medborgargarden, eller natt- och trygghetsvandrare, växer fram. Detta är ett uttryck för det Per Gudmundson träffsäkert har kallat "nattvandrarstaten". Alltså själva motsatsen till en nattväktarstat med fokus på en fungerande polis och ett stabilt rättsväsende men inte så mycket annat runt omkring. I Sverige har vi snart mest allt runt omkring men varken en fungerande polis eller rättsstat.

När sprickorna blir för djupa går de inte att laga längre. Det är möjligt att vi börjar närma oss det stadiet nu. Ett stadium där medborgargarden blir ett permanent inslag, där korruption växer fram och där människor slutar höra av sig till och lita på rättsvårdande myndigheter.

Detta minskar tilliten mellan människor. Det skadar tilltron till staten som helhet. Och det hotar i förlängningen hela det demokratiska samhället.

"Hot mot demokratin" har blivit en utsliten floskel. Men i det här fallet är det berättigat att tala i dessa termer. När polisen riskerar att rasa ihop står hela vårt demokratiska rättssamhälle på spel. Det mest oroväckande är kanske att politikerna inte tycks ha insett det.

Tidigare bloggat:
Efter rättsstaten

onsdag 9 mars 2016

Operation Rädda EU



EU och Turkiet är på väg att nå en uppgörelse om migrantsituationen. Den innebär i korthet att den som tar sig som migrant från Turkiet till Grekland ska skickas tillbaka till Turkiet. "Den oreglerade invandringens tid är över", sade Donald Tusk.

Någon sorts omfördelning inom EU ska ske, men sannolikheten för att en sådan ska komma på plats är inte direkt överväldigande (och Stefan Löfven sade i går att Sverige inte vill vara med just nu). Mycket hänger därmed i luften och detaljerna i uppgörelsen återstår ännu att komma överens om.

För den svenska regeringen, som hävdar att Turkiet inte är ett säkert land för asylsökande, blir det förstås väldigt märkligt att stödja ett förslag som går ut på att skicka tillbaka asylsökande just dit. Men att Löfvens regering svänger 180 grader eller talar emot sig själv är vardagsmat numera.

Kritik har framförts utifrån ett barnperspektiv, särskilt som regeringen Löfven sagt sig vilja arbeta för att göra barnkonventionen till svensk lag. SVT gjorde i går sitt bästa för att nyansera det hela på sitt alldeles egna sätt. Kritik mot överenskommelsen, som ännu ej är spikad, framfördes från alltid lika opolitiska Rädda Barnen samt UNHCR. Givetvis fick kommunisten Henry Ascher från Barnläkarföreningen och Kommunistiska Partiet också möjlighet att såga uppgörelsen.

Från Miljöpartiets sida hävdas fortfarande att allt som nu sker egentligen är andra EU-länders fel. "Om de bara hade tagit ansvar...", upprepade Gustav Fridolin i gårdagens Aktuellt. Resonemanget bygger på en felaktig analys. Ty om övriga EU-länder vid sidan om Sverige, Tyskland och några till hade tagit emot lika många per capita - vilket förutsätter att de människor som under fjolåret själva valde exakt vilket land de ville söka asyl i plötsligt skulle bli mer intresserade av Polen, Slovakien, Portugal och Spanien - hade det förstås varit en ännu större pull-faktor för att komma till EU och söka asyl. Fler hade kommit. Trycket hade ökat.

Det har kommit över 120 000 människor via Turkiet till Grekland hittills i år. Det är avsevärt fler än under samma tid förra året, och vi minns alla scenerna i Syd- och Centraleuropa då. Och i Sverige. Detta är inte hållbart.

Angela Merkel har gått från att vara Mellanösterns stora favorit till en europeisk politiker som äntligen vaknat upp ur dimman och försöker rädda det som räddas kan av både sin egen position som förbundskansler och av EU-samarbetet.

När kritikerna nu går hårt åt det som ser ut att bli en överenskommelse mellan EU och Turkiet, där de sistnämnda onekligen har trumf på hand, är det viktigt att påminna om följande: Drygt hälften av de asylsökande som tar sig till EU är ekonomiska migranter, inte flyktingar. Detta har EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans konstaterat och det rimmar väl med att den svenska regeringen bedömer att ungefär hälften av alla som kom som asylsökande till Sverige i fjol kommer få avslag.

Trots detta används slarvigt begreppet "flyktingar/refugees" om alla migranter som tar sig till EU. De internationella medierna är inte nödvändigtvis bättre än de svenska. Det gäller även CNN som i går hade ett inslag om Sverige, landet som vände på en femöring i både retorik och handling.

Denna omsvängning har förbryllat internationella medier. Inbjuden för att diskutera saken hos Christiane Amanpour var Alice Bah Kuhnke (se eländet här eller titta på det här i stället). I ett program som ifrågasätter den svenska regeringens politik skickar Löfven alltså fram kultur- och demokratiministern som på stapplande mellanstadieengelska på sätt och vis i sig själv förklarade hur det kunde gå så snett i Sverige.

Signalen från EU till migranterna som vill få ett bättre liv i Europa är nu tydlig: sök er någon annanstans. Men det är förstås inte möjligt att stänga EU:s gräns helt och hållet, och migranter kan fortfarande tänkas komma från Nordafrika och via Ryssland. Därför är det högst oklart vilken effekten blir.

För Sveriges del kan uppgörelsen med Turkiet kombinerad med att så pass många länder i EU har infört gränskontroller bli en räddande ängel genom att betydligt färre lyckas söka sig ända hit.

Stefan Löfvens regering kan därmed  komma att räddas av just de länder som han och hans anhängare kallat fascistiska. Nog är det en stor ironi.


måndag 7 mars 2016

Den fina diskrimineringen


För att fira Hitlers födelsedag den 20 april kommer alla judar att portas från det kommunala Hylliebadet i Malmö.

"Att judarna inte har tillgång till badet en dag om året får man stå ut med", säger Anki Magnusson, enhetschef vid badenheten.

Låter det för galet för att vara sant? Det är det också. Men principen är exakt densamma när Hylliebadet utestänger alla män på internationella kvinnodagen den 8 mars och nämnda enhetschef uttalar sig precis som ovan. "Det får man stå ut med." Att utestänga alla kvinnor på fars dag är förstås inget de har funderat på, vilket åskådliggör hur dessa människor tänker.

Det är något obegripligt som sker i Sverige just nu. Det är ett slags hetsjakt på majoriteten, på vita, på män. Det är en ny sorts rasism som växer fram, och det oroar mig. Ty denna sorts rasism uppmärksammas inte som ett samhällsproblem. Den tar politiker, opinionsbildare och ledarskribenter (förutom ett litet fåtal inom borgerligheten) inte upp.

Tvärtom. Denna sorts rasism ses som rumsren, ja rent av progressiv och god.

Utifrån samma skruvade verklighetsuppfattning, att den vita majoriteten är något ont och kränkande mot alla andra, ska nu landets museer anpassa sin historieskildring till det nya Sverige med stor andel utrikes födda. I alla fall i Västerbotten. Där vill man "skildra kulturarvet annorlunda" utifrån att "Sverige ser annorlunda ut". Annars riskerar många människor att, som det kallas, "stängas ute".

Skildringen av svensk historia ska alltså anpassas utifrån hur befolkningssammansättningen ser ut i dag. Det är ett väldigt konstigt sätt att se på historien.

Från vänsterhåll skrivs det mycket om den växande rasismen i samhället. Samma personer som ondgör sig över detta är samtidigt tysta när rasismen ser ut som den gör i Hyllie, där män utestängs från offentliga anrättningar bara för att de är män. När denna grupp i samhället diskrimineras och en kommunal enhetschef säger att "det får man stå ut med" blir det inga krigsrubriker, inga krismöten, inga avståndstaganden. Nej, då görs i stället hånfulla motangrepp om "vita kränkta män" i syfte att förlöjliga och förminska.

I en modern tid när hudfärg, kön och sexualitet borde vara helt ointressanta attribut för vilka vi är som människor, pratar vi knappt om någonting annat. Det är besynnerligt och samtidigt väldigt illavarslande för samhällsutvecklingen.

Det finns en utbredd uppfattning i samhället att vissa människor inte går att diskriminera, att vissa inte kan kränkas. Det är vita män. Jag kan försäkra er alla om att upplevelsen av att bli orättvist behandlad inte sitter i vare sig könet eller hudfärgen.

På jakt efter ett mirakel


Carin Jämtin var gäst i Ekots lördagsintervju. Det är inte roligt att vara socialdemokratisk partisekreterare just nu. Opinionssiffrorna är katastrofala, och svenska folket har väldigt lågt förtroende för statsministern.

Men Carin Jämtin lät sig inte nedslås. Tvärtom var det en allt annat än ödmjuk partisekreterare som försökte svara på Jörgen Huitfeldts frågor. Oförmågan att se egna brister är visserligen vida spridd i politikens värld, men den är inte vackrare för det. I Jämtins fall hade det faktiskt varit klädsamt att medge att regeringen inte varit tillräckligt förberedd att leda ett land i en skakig och osäker tid som denna.

Samtidigt har hon rätt i att opinionsmätningar går upp och ned och att det faktiskt är lång tid kvar till valet. Givet hur snabbt det svänger på bara några månader i svensk politik numera, är det nästan omöjligt att spekulera i hur den politiska kartan ser ut om två år. Det är på valdagen allt avgörs och den, upprepade Jämtin, är två och ett halvt år bort. Då kommer väljarna fälla sin dom.

Givet vad Socialdemokraterna har föresatt sig att uppnå innan dess finns det dock skäl att vara skeptisk. Målet på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 innebär att 2018 blir en viktig station längs vägen. Konjunkturinstitutet menar att det krävs ett mirakel för att regeringen ska nå målet och spår en arbetslöshet på runt 7,5 procent 2018.

Icke-integrationsminister Ylva Johansson har satt som mål att nyanlända ska komma i arbete inom två år. I dag är det 45 procent som har kommit i arbete efter åtta år. Inte ens två tredjedelar är i arbete efter 15 år i Sverige. De som kommit hit som asylsökande kommer aldrig upp i samma förvärvsfrekvens som infödda svenskar.

Ylva Johanssons målsättning antyder att hon har en verktygslåda som ingen annan före henne. Men det stämmer förstås inte.  Socialdemokraterna och Miljöpartiet har inga nya idéer. Inga revolutionerande förslag. Det är samma gamla satsningar på vuxenutbildning och subventionerade anställningar som tidigare.

Just därför blir de oerhört högt satta målsättningarna lite komiska. Regeringen spänner bågen till bristningsgränsen men visar sig sedan inte ha någon pil att skjuta iväg.

Att Centerpartiet föreslår en app som ska underlätta för nyanlända att starta företag visar på vilken nivå som diskussionen nu förs. Det är inte svårt att starta företag i Sverige. Denna myt har drivits från borgerligt håll länge nu, och Centerpartiets mytbildning skulle rent av kunna bidra till att färre vågar bli egenföretagare. Det är ju så svårt! Dessutom glömmer de bort det avgörande: den som startar ett företag måste ha något att sälja också. Det löses inte med en app.

Socialdemokraterna har lovat 50 000 utbildningsplatser och traineejobb. De har inte lyckats få fram ens en bråkdel av detta. Sannolikt är resultatet på detta område en måttstock för hur det kommer att gå med att få EU:s lägsta arbetslöshet och nyanlända i arbete efter två år.

Regeringen behöver verkligen ett mirakel.

Läs även:
Fnordspotting

lördag 5 mars 2016

Filmtips

Få saker kan skaka om en så mycket som en riktigt stark dokumentär. Jag har en fäbless för dokumentärer som ömsom underhåller, ömsom griper tag. Nedan kommer några tips som kan avnjutas under helgen eller när det behagas.

Dear Zachary
En mördad son. En misstänkt svärdotter. En rättsstat i förfall. Denna dokumentär måste du bara se. Googla den inte i förväg, för känner du till historien tappar filmen mycket av sin chockeffekt. (Och se den innan den plockas bort från YouTube.)



Stalingrad
Det finns en uppsjö av dokumentärer om andra världskriget i allmänhet och vissa specifika slag i synnerhet. Långt ifrån alla berör de mänskliga öden som faktiskt fanns bakom varje siffra i kolumnen "saknad".

Denna tyskbrittiska dokumentärserie (hopklippt till en enda lång film på 2 timmar och 34 minuter) fokuserar på de män och kvinnor som drabbades av Hitlers och Stalins vansinne under slaget i Stalingrad. Genom intervjuer med överlevande från båda sidor får vi en skakande skildring av det obeskrivliga helvete som var Stalingrad i slutet av 1942 och början av 1943.

Detta är den bästa dokumentär om Stalingrad jag har sett och en av de mest gripande om hela kriget. Den finns även med amerikansk voice over (då uppdelad i tolvminutersklipp och i färg).



Air Crash Investigation: Air France 447
Den 1 juni 2009 försvinner Air France-flyget 447 spårlöst på väg från Rio de Janeiro till Paris. Vad hände? I denna fascinerande dramadokumentär får vi följa de sista timmarna genom återgivningar av inspelningarna i cockpit.

Detta är en skildring av hur tekniken och den mänskliga faktorn ibland kan samverka till katastrofala resultat.

fredag 4 mars 2016

Det är kul att vilja saker, Morgan Johansson



Regeringen vill att den som fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut på sin asylansökan ska lämna landet. Det kan låta som lika självklart som ägg på påsk, men faktum är att detta är en gedigen omsvängning för Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Den som fått avslag får nämligen både dagersättning och boende av staten.

Under de senaste åren har det blivit allt enklare att stanna som så kallad papperslös i Sverige. Alliansregeringen gjorde det ännu enklare i sin migrationspolitiska överenskommelse med Miljöpartiet 2011 då barn till illegala immigranter erbjuds skolgång. Den som vistas i Sverige illegalt har rätt till vård, tandvård och mödravård som inte kan vänta samt preventivmedelsupplysning.

Återvändandeavtal är sannolikt viktiga att få på plats, främst med Afghanistan men kanske också med Irak. Det som pågår nu är nämligen ganska bisarrt. Å ena sidan töms i praktiken afghanska städer och byar på unga män, just den grupp som vore stark nog att dels stå emot talibaner, dels bygga upp landet igen. Om befolkningen domineras av äldre, kvinnor och småbarn är frågan vilken framtid Afghanistan har.

Å andra sidan: samtidigt som Sverige till en oerhörd kostnad tar emot flest ensamkommande afghaner av alla EU-länder, pumpar svenska skattebetalare in miljarder i bistånd till Afghanistan.

Regeringens överenskommelse med allianspartierna innebär att från och med den 1 juni kommer den som fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut varken få dagersättning eller boende av Migrationsverket. Barnfamiljer är dock undantagna, vilket gör att den mest resurskrävande gruppen kan stanna och försörjas även framöver. Detta gör också den nya bestämmelsen väldigt tandlös. Varför ska barnfamiljer utan asylskäl få mat och boende i Sverige?

Inrikesminister Anders Ygeman sände ut en tydlig signal när han i januari sa att regeringen ser framför sig att Sverige behöver utvisa runt 80 000 personer under de kommande åren. Det finns ingen möjlighet att detta verkligen kommer att utföras. Förmodligen kommer det krävas rena utvisningshäkten för att utvisa ens en bråkdel. Men även detta är en resursfråga och troligen inget det finns kapacitet för inom överskådlig tid.

Om regeringen menar allvar med att alla som fått nej på sin asylansökan måste lämna landet, krävs att polisen både ges mer resurser och större befogenheter för att spåra och gripa dem som ska utvisas. Det krävs också att undantagen för breda grupper slopas. Endast när detta börjar fungera i praktiken, och inte bara är en idé i teorin, kan systemet vinna någon sorts legitimitet.

Det är emellertid svårt att se hur detta ska kunna ske i närtid. Polisen är i kris, vilket bland annat märks av det polisuppror som just nu pågår mot den högsta ledningen. Därtill kommer att Migrationsverket förvånande nog stretar emot. Man kunde annars tro att myndigheten skulle välkomna att platser som upptas av personer som gått avslag frigörs. Icke. I stället uppmanar Migrationsverket till illegal vistelse i Sverige genom att häpnadsväckande nog göra reklam för att den som vistas här illegalt minsann har rätt till vård.

Det är kul att vilja saker, Morgan Johansson. Det krävs dock en politik som lever upp till det man vill också. Just nu kan vi bara tolka politiken som att regeringen inte vill att personer med avslag lämnar landet.

Dags att ta Migrationsverkets 
Twitteransvarige i örat.

torsdag 3 mars 2016

Den svenska självgodheten


Den nya polska regeringens medielagar har kritiserats kraftigt på svenska kultursidor och i mainstreammedia. Det hävdas att yttrandefriheten och kulturens frihet är hotad eller rent av avskaffad i Polen.

Det ska sägas att jag inte tycker att regeringar ska lägga filmer eller texter tillrätta, ej heller predika "den rätta läran" vare sig det gäller religion eller politik. Medierna ska stå fria från den politiska makten, regeringar ska inte lägga sig i enskilda kulturarbetares verk.

Men samtidigt: har Sverige verkligen sopat rent framför egen dörr här? Landet som klipper i gamla barnfilmer, som censurerar barnböcker och som har ett ett public service som systematiskt vinklar nyheter i en viss riktning kan inte se sig som ett föredöme. Ja, Sverige fängslar faktiskt till och med konstnärer. 

Den polska regeringen ska ha kritik för sin mediepolitik. Men Sverige har inte mycket att sträcka på sig för heller. Tron att TV-avgiften säkrar ett oberoende public service är bedräglig. Även om medarbetare och chefer på SVT och Sveriges Radio inte tillsätts direkt av regeringen eller riksdagen, rekryteras de från välbekanta kanaler. Och alla tycker ungefär likadant.

För det kan väl inte vara en slump att SVT:s ordförande har hetat Lars Engqvist, tidigare socialdemokratisk socialminister och Allan Larsson, tidigare socialdemokratisk finansminister. Eller att public service aldrig försitter ett tillfälle att ta ställning även i politiskt känsliga frågor och att göra kampanjer av nöjesprogram.

Public service är visserligen oberoende av den politiska makten i Sverige rent tekniskt. Men tänk tanken att det kanske är så att regeringen inte behöver lägga sig i tillsättningen av chefer och medarbetare inom public service. Detta eftersom dessa redan förespråkar den rätta läran.

onsdag 2 mars 2016

Folks längtan efter något nytt



Efter nattens segrar i sju delstater är Donald Trump på god väg att säkra nomineringen som det republikanska partiets presidentkandidat. Det uppges råda panikstämning inom Republikanerna. Etablissemanget fasar för en situation där Trump väljs till världens mäktigaste ämbete.

I stället för att fasa måste vi försöka förstå varför så många amerikanska väljare ger sitt stöd till en populist och vettvilling.

Jag tror att det är ganska enkelt: vanligt folk är urless på de politiker som är stöpta i samma form, som säger samma saker, alltid lovar förändring men aldrig genomför den. Det har under väldigt lång tid funnits en mall som toppolitiker måste passa in i för att bli valda. Den mallen är nu på väg att sprängas. Att sju procent av amerikanerna har förtroende för Kongressen säger något om omfattningen av missnöjet.

Vi ser liknande tecken i Europa, och förklaringen till anti-etablissemangspartiernas framgångar är sannolikt snarlika här och i USA. Ett lägre förtroende för de etablerade partierna, en växande misstro mot medierna och en längtan efter något nytt. Nästan vad som helst förutom samma gamla gäng en gång till.

Jag kan inte veta hur många av Trumps anhängare som i själ och hjärta tror att han kan "göra landet stort igen" - den amerikanska konstitutionen innehåller trots allt begränsningar i vad en president kan ta sig för - men jag skulle tro att många röstar på Trump för att hans retorik och politik går på tvärs med etablissemanget. Det är ett långt finger till regimvänlig media och etablerade politiker. Men det är också en påminnelse om att människors röster aldrig kan tas för givna. Det går att köpa folks röster under en tid, men inte i all oändlighet.

En likartad situation har vi fått i Sverige. Precis som i fallet med Trump har etablerade politiker och medier misslyckats med att bemöta Sverigedemokraterna. Det dröjde fyra år efter att SD kom in i riksdagen innan mainstreammedia och övriga började begripa att de inte kan kasta alla SD-väljare på soptippen utan faktiskt måste börja ta deras perspektiv på allvar.

Debatten i Sverige har därför blivit öppnare på sistone, och Moderaterna har inlett Operation Triangulering för att försöka stjäla invandringsfrågan från SD och därmed även de väljare som prioriterar den.

Det är svårt för gamla partier att framstå som nya. Det är besvärligt att framstå som ung och fräsch när man är över 100 år gammal. Men såväl svensk som amerikansk politik behöver en pånyttfödelse. En sådan kan ske med tillkomsten av nya partier, men även de existerande måste förändras.

Om så inte sker får de gamla partierna förmodligen finna sig i att spela andrafiolen i framtiden.

tisdag 1 mars 2016

Integrationsfiaskot större än många anat



Riksdagsledamoten Staffan Danielsson, en av ytterst få i Centerpartiet med en nykter syn på migrationsfrågan, bad Riksdagens utredningstjänst, Rut, titta på den verkliga förvärvsfrekvensen för personer som kommit till Sverige som asylsökande. Rut exkluderade därför alla subventionerade heltidsanställningar i beräkningarna. Jag bad Danielsson mejla mig rapporten, som är väldigt kort och koncis.

Olika uppgifter om hur stor andel av de nyanlända som kommer ut i arbete, och hur lång tid det tar, har florerat i debatten. Genom att dyka ned i SCB:s statistik är det möjligt att få uppgifter som visar att mediantiden för en flykting (definitionen är "kommunmottagna flyktingar, 20-64 år gamla") att komma i arbete är runt åtta år.

Denna uppgift har nu börjat sätta sig i debatten, även om vissa fortfarande envisas med att kalla det "snittid". Statistiken är illavarslande. Men den är samtidigt skönmålande eftersom definitionen SCB använder är oerhört bred och inkluderar bidragsjobb och allt slags arbete på över en timme i veckan.

Hur ser det ut egentligen?

RUT-rapporten visar att förvärvsfrekvensen i den berörda gruppen ett år efter mottagandet ligger på mellan 8 och 17 procent (mätperiod 1997-2014). Åtta år efter mottagandet har förvärvsfrekvensen ökat till 45 procent. Efter 15 år är den 63 procent. Inte ens två tredjedelar av de som kommit till Sverige som asylsökande har alltså ett eget arbete efter 15 år. Det är förfärande siffror.

Noteras kan att ingen hänsyn har tagits till hur mycket dessa personer arbetar. Bara att de gör det. Detta korrelerar väl med den undersökning som gjorts i Malmö som visade att 64 procent av de nyanlända stod utan jobb efter 10 år. Tydligare än så kan det svenska integrationsfiaskot knappast beskrivas. Det stämmer således inte att hälften av flyktingarna har heltidsjobb efter åtta år i Sverige. Sanningen är att siffran är 25 procent.

Dessa siffror visar hur förvanskad debatten har varit under lång tid, och hur viktigt det är att den börjar utgå från fakta. Det ligger nu ett löjets skimmer över både tidigare och nuvarande regeringspartiers mantra om "vinst på lång sikt". De ekonomiska argumenten för en fortsatt hög asylinvandring är falska. Det finns ingen vinst på sikt, har aldrig funnits. Därmed kan man inte använda även Sveriges demografi som ett argument för stor asylinvandring. Ty en så här låg förvärvsfrekvens kan aldrig rädda svenska pensioner.

Det går givetvis att argumentera för en generös asylpolitik utifrån ett solidaritetsperspektiv. Det kan jag respektera, även om jag finner det otillräckligt. Men de ekonomiska argumenten har nu pulvriserats så grundligt att de bör arkiveras under avdelningen pinsamma misstag.

Det är dags för alla ansvarstagande politiker att ta bladet från munnen. Att tala klarspråk. Endast med korrekta fakta om läget kan seriösa lösningar hittas.

Tidigare bloggat:
Den sociala bomben

Läs även:
Staffan Danielsson, Aron Modig, Fnordspotting

måndag 29 februari 2016

Löfvensk motoffensiv


Att Stefan Löfvens regering går dåligt i opinionen är ingen nyhet. Så har det sett ut sedan han tillträdde som statsminister. I ett flertal mätningar ligger Socialdemokraterna på ett väljarstöd under 25 procent. Regeringen som helhet samlar bara runt 30 procent. Det vittnas om krisstämning i regeringskansliet.

För att möta de dalande opinionssiffrorna ska regeringen nu börja kampanja. För "den svenska modellen". Löfvens plan är att allianspartiernas förslag om lägre ingångslöner och en inledd diskussion om ett kvalsystem till välfärden ska utmålas som ett skott mot den generella välfärdsmodellen. Socialdemokraterna hoppas därmed att de äntligen ska få den vänster-höger-konflikt som de så länge har längtat efter.

Aftonbladet kallar det för en "jätteoffensiv". Snarare handlar det om att kommunicera vissa sakpolitiska skillnader mellan regeringen och de borgerliga. Det räcker heller inte att bara säga att S minsann vill ha en skola för alla, en bra sjukvård och en socialtjänst som inte klappar ihop. Den åsikten delas av alla partier. S måste visa hur detta ska uppnås, i synnerhet då regeringspartnern Miljöpartiet inte vill ha ett lägre asylmottagande än under 2015, vilket skapade en kris som fått kommuner att anmäla sig själva till IVO.

Svaret kan inte bara vara "mer pengar". Aldrig så många miljarder kan inte trolla fram lärare, socialsekreterare, vårdplatser, bostäder och stödboenden. Eller arbetsgivare som efterfrågar personer utan utbildning och formell yrkeskompetens.

Löfvens strategi är inte riskfri. Det finns en uppenbar risk för att regeringens vurm för "den svenska modellen" slår tillbaka om väljarna de kommunicerar med inser att det är S och MP som just nu utgör ett hot mot en bibehållen välfärd.

Dessutom: om syftet är att få bort migrationen från dagordningen lär regeringen inte lyckas. Den frågan tränger nämligen in på alla välfärdsområden. Oavsett om Löfven vill prata skola, vård eller socialtjänst kommer han inte runt migrationens och asylpolitikens påverkan på dessa områden.

Det finns därtill orosmoln som Löfven inte kan undkomma hur mycket han än vill. Från och med i morgon börjar den nya lagen om mottagningstvång av nyanlända gälla landets alla kommuner. En fördelningsmekanism utifrån storlek, arbetsmarknad och tidigare mottagande ska fördela personer med beviljat uppehållstillstånd runt om i landet.

För många kommuner kommer detta uppdrag bli oerhört svårt. Nacka har redan flaggat för att de inte lär lyckas hitta boende, även villakommunen Vellinge är fundersam över hur det ska gå. På grund av ebo-lagen kommer dessutom redan belastade kommuner inte kunna vara säkra på någon större avlastning på sikt. Alla har ju rätt att flytta dit de vill.

Under 2017 kommer många som sökte asyl under 2015 kommunplaceras. Det är betydligt fler än årets 21 702 personer. Hur detta ska gå vägen i bostadskrisens Sverige är för mig en gåta. Det bäddas för fler paniklösningar som är kostsamma både ekonomiskt och socialt.

Icke-integrationsminister Ylva Johansson är inte orolig. Skulle kommunerna inte klara av att ordna boende åt de nyanlända de tvingas ta emot får regeringen överväga sanktioner, säger hon. Staten ska alltså straffa kommuner för att det råder en politiskt skapad bostadsbrist i nästan hela landet.

Prosit, svenska folk.

Tidigare bloggat:
Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"

söndag 28 februari 2016

Palmemordet förblir olöst


Det har i dag gått 30 år sedan Olof Palme sköts ned på öppen gata i korsningen Sveavägen Tunnelgatan en kall februarikväll 1986. Palmeutredningen är en av världens mest omfattande. Men ingen har slutligt dömts för mordet. Chanserna att få ett svar på vem som mördade Sveriges statsminister är i dag närmast obefintliga.

Spåren har varit många och fantasifulla. Inget har lett någon vart. Christer Pettersson, en alkohol- och drogmissbrukare, misstänktes för mordet. Han pekades sedermera ut av Lisbet Palme i en kritiserad videokonfrontation, dömdes av tingsrätten men friades av hovrätten efter att ha fått alibi och fick fram till sin död sin mer än beskärda del i rampljuset.

Det är i dag uppenbart att polisens sjabbel under de första minuterna och timmarna kraftigt kom att försvåra möjligheterna att någonsin klara upp detta mord. Inga större avspärrningar gjordes, medierna släpptes nära brottsplatsen och kunde klampa omkring och förstöra eventuella spår.

Christer Pettersson är fortfarande mångas svar på vem mördaren var. Lisbet Palmes vittnesmål ger jag emellertid inte mycket för, och det beror bland annat på att videokonfrontationen vid vilken hon pekade ut Pettersson gjordes så lång tid efter mordet samt att hon informerades om den misstänktes missbruksbakgrund.

Socialdemokrater, från Ingvar Carlsson till Stefan Löfven, uppger att de "litar" på Lisbet. Carlsson säger rent av att hon, eftersom hon är utbildad psykolog, har "ett fotografiskt minne". På sådana föreställningar biter inga sakliga invändningar. Det är dessutom lite anmärkningsvärt att Löfven gör en Lambertz och pekar ut en man som friats i hovrätten som mördare.

Det vi vet är att vittnesuppgifter sällan ska tas som sanningar. Det finns exempel från USA på kvinnor som våldtagits och pekat ut fel man efteråt. Det mest uppmärksammade fallet rörde en kvinna som fick en svart man dömd för våldtäkt på henne. Mannen friades med DNA-bevis efter många år och kvinnan trodde fortfarande att han var den skyldige när hon såg honom.

Enligt Innocence Project är ögonvittnesuppgifter den mest bidragande faktorn till att personer som sedan friats med DNA över huvud taget blev dömda. Människor tar miste, helt enkelt. Ändå är det ofta vittnesmål vi har att gå på när brott ska utredas. Vi måste givetvis använda dem, men vi bör göra det med försiktighet.

I fallet Palme fanns ett vittne på andra sidan gatan som betraktade mördaren på håll i vad han uppskattar som flera minuter före mordet. Han beskriver honom som "effektiv", "vältränad" och en person "som visste precis vad han gjorde". Vittnet bakom byggbarackerna ger en liknande beskrivning av mördarens fysik. Det är väldigt svårt att få ihop den beskrivningen med en missbrukare med ölmage.

Bara för att Christer Pettersson är ett offer och inte en mördare i denna historia, behöver det inte nödvändigtvis ligga en avancerad konspiration bakom. Det räcker faktiskt att någon med politiska motiv velat ta livet av Palme och lejt en man att utföra dådet.

Vem som utförde det och varför kommer vi aldrig få veta. 

Gina-TV


Jag ser aldrig på Melodifestivalen. Jag har turen att vara gift med en person som inte heller gör det, så det blir aldrig krig om fjärrkontrollen på lördagskvällarna.

Däremot har jag i efterhand sett det uppmärksammade propagandanumret där Gina Dirawi sjunger på arabiska och Sarah Dawn Finer på hebreiska och där strofen "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" i den svenska nationalsången ändrats till "Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden."

Ty nationer och gränser är ju sådant vi ska tänka bort. Det finns bara en värld, ett folk och en... Hrm.

Syftet var enligt de medverkande att markera öppenhet mot omvärlden. Jag förstår inte. Var ska man leva och dö om inte på jorden? Det hade visserligen varit kul om de förvirrat tittarna genom att i stället sjunga "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Boden". Men det hade förstås blivit kränkande för alla som inte bor eller vill bo i Boden.

Jag skiter ärligt talat i vad de har för sig i ett överskattat musikprogram i en av televisionens slaskkanaler. Problemet är att de inte låter det vara just ett musikprogram. Att public service numera alltid måste göra statements. Varför kan de inte låta ett musikprogram vara ett musikprogram och en gala vara en gala? Varför måste de göra politik av allting?

Public service har förvandlats till en enda lång stand up-föreställning. Inte att undra på att landets komiker, både de som står på scen och de som sitter i riksdagen, applåderar.

Värdegrunden. Den är fin.

lördag 27 februari 2016

När de tycker att jag borde byta namn på bloggen

Ja, jag vet att min blogg har samma namn som en viss sajt. Det dyker upp påminnelser om detta i mejlboxen med jämna mellanrum, och jag får uppmaningar via Facebook om att jag borde byta namn.

Jag vet inte hur länge den andra sajten har funnits, men min blogg startade för snart nio år sedan. Namnet känns inarbetat nu, och en sökning på en rad olika bloggportaler visar att de flesta tänkbara alternativa namn redan är upptagna.

Så ett namnbyte är inte aktuellt. Just nu. Jag kan lite vresigt hänvisa till det som konstaterades redan i klassikern Office Space före millennieskiftet.

Löfven gör rätt i att förbereda för "kaos"


Stefan Löfven är förvånansvärt öppenhjärtig när han på ett besök i Volvos Torslandafabrik får frågor om migrantkrisen. Han säger att det finns en "stor risk för kaos" om EU:s medlemmar inte lyckas komma överens om en gemensam fördelningsmekanism. Då, hävdar statsministern, kommer "alla länder att skydda sitt".

Det är förstås redan det vi ser ske, och det var just detta, att skydda det egna landet, som fick regeringen att införa gränskontroller och sedan id-kontroller. EU är alltså redan i en situation där de enskilda medlemsländerna ser om sitt eget hus.

Löfven har tidigare sagt att regeringen är beredd att vidta ytterligare åtgärder om id-kontrollerna och de föreslagna skärpningarna av asylpolitiken inte räcker för att få ned antalet asylsökande till en hanterbar nivå. Men han har inte velat bli mer specifik än så. Nu undslipper han sig faktiskt att det pågår ett arbete i regeringskansliet för att vara beredd ifall trycket ökar igen. Om detta stämmer, är det positivt. Det visar nämligen att regeringen för första gången sedan den tillträdde har en förmåga till aktion, inte bara reaktion.

Men bilden är splittrad. Löfvens regeringspartner Miljöpartiet tolkar dessa förberedelser som något helt annat än planer på fler begränsningar i inflödet. Gustav Fridolin menar nämligen att regeringen vill bygga ut mottagningskapaciteten och att kommuner mer eller mindre skriker efter asylinvandrare. Fridolins perspektiv vittnar om en sorts verklighetsresistens endast värdig ett parti befolkat av elallergiker och chemtrailskonspiratorer.

Att underskatta problems omfattning har annars varit Löfvens signum som statsminister. Hans parti ville få bort integrationsfrågorna från dagordningen, vilket gjorde att han inte ens tillsatte en integrationsminister. Nu, ett och ett halvt år och en kvarts miljon asylsökande senare, har Löfven vaknat och gett arbetsmarknadsministern ett slags Führerbefehl att kliva in på andra ministrars områden för att samordna integrationspolitiken. Tiden är dock väldigt knapp innan resultaten ska granskas i en valrörelse.

Naivitet och underskattning har präglat svensk migrations- och integrationspolitik i många år. Såväl socialdemokrater som borgerliga bär ett gemensamt ansvar för detta. De senaste sju åren har det satsats 50 miljarder kr på olika sorters lönesubventioner för inte minst nyanlända. Resultatet är katastrofalt dåligt. Från instegsjobb (lönesubvention för nyanlända) gick endast sju procent vidare till en riktig anställning 2014.

Det mesta tyder på att regeringen fortfarande kraftigt underskattar de ekonomiska effekterna av sin gamla migrationspolitik. Den förra budgeten var underfinansierad med många miljarder, detta riskerar att drabba även framtida budgetar. Knäckfrågan är hur personer som inte efterfrågas på arbetsmarknaden plötsligt ska bli attraktiva? Idéskafferiet gapar tämligen tomt.

Miljöpartiet vill möjliggöra för en asylinvandring på uppemot 150 000 asylsökande per år genom att sänka momsen på cykelreparationer, Socialdemokraterna vill inte göra några större förändringar av vare sig arbets- eller bostadsmarknaden. Detta gör det omöjligt att begripa hur alla nyanlända ska kunna komma i egen försörjning och bli just den förtjänst för landet som det har pratats så länge om. Det har ju inte lyckats hittills.

Stefan Löfven gör nog rätt i att förbereda sig på kaos. Inte ett kviddevitt tyder på att EU lyckas enas om kvoter för asylsökande, vilket innebär att Sverige även fortsättningsvis kommer vara ett mål för många migranter.

Höstens kaos får inte upprepas, slår Löfven fast. Samtidigt regerar han ihop med ett parti vars mål är att ha fjolårets invandringsnivåer som normalläge. Få ihop den ekvationen den som kan.

fredag 26 februari 2016

Detta är socialtjänsten


Socialtjänsten är normalt bara i mediernas blickfång när en skandal har inträffat (eller en journalist anser att det har inträffat). Detta har förändrats bara under det senaste året till följd av det rekordstora asylmottagandet. För första gången på väldigt länge diskuteras resursbristen i socialtjänsten av landets politiska ledning, inte bara av anställda inom berörd verksamhet.

Socialtjänstens kris ute i landets kommuner har egentligen pågått länge. Den har bara blivit mer akut nu. Saker har börjat ställas på sin spets. Vanliga ärenden nedprioriteras för att klara det mest akuta.

Inom socialtjänsten i Skärholmens stadsdelsförvaltning anställs det nu, vilket en person som vill vara anonym tipsade Ledarsidorna om, personer utan högskoleutbildning. Jag tog upp detta med en person som arbetar i nämnda förvaltning och denne bekräftade uppgifterna och beskrev det hela som "panik" (nu är det så officiellt det kan bli).

Den paniken finns på många håll runt om i Sverige. Orsaken stavas främst ensamkommande ungdomar. Och det handlar inte om bristande förmåga. Socialarbetare är tränade i att agera i akuta situationer. De är vana vid att hitta akut logi för missbrukare, boka stödboenden för psykiskt sjuka som inte tas emot av psykiatrin, sätta in boendestödsinsatser i hemmet för att förhindra vräkning och mycket mer. Socialtjänsten är emellertid inte dimensionerad för att med 48 timmars varsel hitta boende åt dussintals ungdomar i vecka efter vecka, månad efter månad.

Nästa steg är när familjer som beviljats asyl och genomgått den så kallade "etableringen" efter två år inte längre får någon etableringsersättning av staten. Då tar kommunernas ansvar vid. I princip ingen är självförsörjande efter två år. I många fall har kommunen redan varit inkopplad sedan länge eftersom etableringsersättningen inte alltid räcker för att täcka de höga hyrorna. Efter två år får dock kommunen hela ansvaret, inklusive boendet. Det är nu det börjar ticka dyra hotellkostnader och fullt försörjningsstöd.

För att bland annat råda bot på flykten från socialtjänsten, som alltså inte är en ny företeelse, har fackförbund och arbetsgivare arbetat målmedvetet för att höja yrkets status. Detta genom inte minst formella krav på socionomutbildning och tydligare dokumentationskrav. Arbetet inom socialtjänsten är i dag oerhört formaliserat.

Detta vill nu Centerpartiet riva ned. Partiet har föreslagit att kravet på högskoleutbildning ska slopas inom socialtjänsten. Partiets förste vice ordförande Anders W Jonsson menar att detta till och med kan höja kvaliteten. Jag antar att han menar "fler händer = bättre service". Men det handlar inte bara om fler händer. De där händerna ska veta vad de gör också.


Jag kan inte tänka mig att politiker skulle föreslå ett slopat utbildningskrav för någon annan akademisk profession än just socionomer inom socialtjänsten. Ingen vill anlita en elektriker utan rätt utbildning, ingen inbillar sig att det skulle höja kvaliteten om man i stället för en utbildad jurist fick två outbildade vid en förhandling i tingsrätten. Men när det gäller att göra barnutredningar eller bemöta personer som säger att de vill dö, är det tydligen en kvalitetshöjande åtgärd att slopa krav på rätt kompetens.

Centern verkar inte förstå vad det innebär att arbeta inom socialtjänsten. Det är begripligt. Väldigt få inom partiets ledning torde ha en socialarbetarbakgrund, och särskilt många studiebesök på socialtjänstkontor runt om i landet görs sannolikt inte heller. I synnerhet inte till särskilt utsatta enheter.

Så låt mig då väldigt generellt och översiktligt förklara vad socialsekreterare, biståndshandläggare och andra grupper gör på dagarna. I alla fall i Stockholm.

Dessa grupper av socialarbetare utreder orosanmälningar om barn som far illa och beslutar om barnet behöver omhändertas, placeras eller inte. Allt i rättslig ordning. De letar familjehem. De utreder om en människa utan inkomst har rätt till ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd) eller ej och lämnar ett formellt beslut om detta. De letar akutlogi för personer som enligt tak över huvud-garantin har rätt att slippa sova ute. De deltar i vårdplaneringar, gör SIP:ar (samordnad individuell plan) och samverkar med psykiatrin och beroendevården.

De använder sin juridiska kunskap vid utredningar om LVM, en utredning som oundvikligen även ställer krav på socialsekreteraren att göra medicinska bedömningar som egentligen borde göras av medicinskt kunnig personal. En rad olika instrument används för att täcka in klientens liv så brett som möjligt, och numera ställs även rutinmässiga frågor om våld i nära relationer (för vilka vissa stadsdelar har specialiserad personal).

Oavsett om de arbetar med ekonomiskt bistånd, med tunga missbrukare på vuxenenheten eller med oerhört komplexa barn- och ungdomsärenden krävs såväl personlig lämplighet som kunskaper i en hel del lagstiftning, allt från sekretesslagen till socialtjänstlagen och särskilda skyddslagstiftningar (själv arbetar jag främst med hyreslagen då det är min nisch). De möter människor i djupaste kris, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

Den som kliver in på ett socialkontor ska ha rätt att förvänta sig ett professionellt bemötande, en korrekt utredning av sin ansökan och ett svar fattat på solid rättslig grund med information om hur man överklagar.

Allt får man inte med sig från utbildningen, men den som tror att vem som helst kan göra jobbet som exempelvis socialsekreterare eller biståndshandläggare misstar sig. Centerpartiet borde göra ett besök ute i verkligheten, Skärholmens lokalpolitiker borde ställa sig frågan vilka det är som i förlängningen blir lidande när socialtjänsten urgröps på kompetens.

Det finns en mycket jag skulle vilja förändra inom socialtjänsten, och framför allt i det uppdrag den har. Att sänka utbildningskraven hör inte dit.

Tidigare bloggat:
Centerpartiet och verkligheten

Läs även:
Jenny Sonesson
Brandattack mot ett socialkontor.

Början på slutet för EU


Orden "EU" och "kris" tycks ständigt förbundna med varandra. Hur många gånger har vi inte sett hur EU:s regeringschefer träffats i "krismöten"? EU befinner sig, som Göran Persson en gång konstaterade, i ett ständigt slags kristillstånd. Men den här gången tror jag att det är allvar.

Migrationen till Europa har satt fingret på en väldigt öm punkt för EU-anhängarna: solidariteten mellan medlemsländerna. Det är detta kit, övertygelsen om att ett enat Europa tjänar alla medlemsländer väl, som är tänkt att hålla ihop en spretig union bestående av 28 väldigt olika länder med skilda intressen.

Nu ser vi att solidariteten inte finns där när den sätts på prov i skarpt läge. Det är månne en ögonöppnare för många ja-sägare, men vi som varit lite mer skeptiska till EU:s utveckling och det politiska projektet som sådant, får nu vatten på vår kvarn.

Jag tror att den växande skepsis mot EU som vi ser i och med att EU-kritiska partier får vind i seglen i bland annat Ungern, Polen, Storbritannien och Frankrike till stor del beror på att EU:s strävan efter det som kallas "ever closer union" inte alls gått i takt med vad folken själva vill. EU har expanderat sin makt på medlemsländernas (och därmed demokratins) bekostnad alldeles för snabbt. Hanteringen av folkomröstningar som gett "fel" resultat vid fördragsändringar är ett tydligt exempel på den arrogans som länge präglat EU-projektet.

Federalister har velat skynda fram och köra över dem som önskat behålla ett samarbete mellan suveräna stater. Detta har samtidigt gjort det mer än lovligt att skylla det egna landets problem på EU även när de är inhemskt skapade. Inte heller svenska politiker är för goda för att använda detta knep. Statsminister Löfven fortsätter nämligen att beskylla EU för kollapsen i det svenska asylmottagandet. Andra länder, har vi fått veta, måste "ta sitt ansvar". Men tänk om det är just detta som dessa länder har gjort? Att ta sitt ansvar gentemot de egna väljarna.

Migrationskrisen accelererar nu en redan påbörjad uppdelning av Europa i öst och väst. Igen. Just den uppdelning som vi trodde att vi hade kommit bort från. Schengen riskerar att falla.

Eftersom migranttrycket på Grekland är högre nu än det var under samma tid i fjol, och fjolåret ledde till gränskontroller och stängsel, finns det egentligen ingenting som tyder på att 2016 kommer att bli ett år då EU hanterar migrationen bättre.

Det lär snarare bli ett år där uppdelningen i öst och väst förstärks, och där alla ser om sitt eget hus. Precis som Sverige, väldigt senkommet, började göra i november efter att ha pekat finger mot de länder som gått före.

I förlängningen kan det vi nu bevittnar vara början på slutet för EU som vi känner det. Det behöver inte betyda kaos och elände. Det öppnar nämligen upp för ett alternativ till den överstatliga superstat som EU-ledarna velat bygga, ett projekt som nu närmast kan dödförklaras.

I bästa fall kan vi komma att få ett handelssamarbete mellan Europas suveräna stater. Utan en "president". Utan ett gemensamt försvar. Utan en gemensam valuta. Det som vi EU-skeptiker helst av allt vill se.

Visst, resan dit kan komma att bli lite skakig. Det är å andra sidan inget som Europa är ovant vid.

torsdag 25 februari 2016

Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp



Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:
Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.
Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting

onsdag 24 februari 2016

Moderaternas SD-sväng normaliserar debatten


Förr i tiden, i betydelsen för ungefär femton år sedan, visste vi vad de politiska partierna stod för. Sedan kom Fredrik Reinfeldt och förvirrade socialdemokratin så till den milda grad att de förlorade två val i rad. Det tog tid för sossarna att begripa att Nya Moderaterna faktiskt hade blivit sossar på riktigt. Reinfeldts triangulering hade fungerat.

I dag är det om möjligt ännu mer förvirrat. Nu behöver partierna inte ens byta partiledare eller förlora val för att allt ska vändas upp och ned. Regeringspartierna vänder om i 180 grader så frekvent att väljarna börjar bli yra i bollen. Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, har beslutat att Sverige ska ligga på EU:s miniminivå i asylpolitiken. Hans justitieminister sätter siffror på hur många asylsökande Sverige kan hantera. Så sent som i oktober fanns över huvud taget inga tak eller gränser.

I Moderaterna rör det också på sig. I rasande fart. M är i hög grad ett annat parti nu än under Reinfeldt. Det senaste utspelet från moderatledningen är att nyanlända ska tvingas gå en samhällskurs och dessutom skriva ett prov efteråt för att få sin etableringsersättning. En kurs i samhällsorientering är något av en käpphäst för Sverigedemokraterna men har inte varit något som Moderaterna intresserat sig nämnvärt för tidigare.

Att utbilda nyanlända i det svenska samhället är förstås viktigt. Däremot har jag svårt att se vad ett "examensprov" skulle göra för konkret nytta. Att känna till något är dessutom inte detsamma som att tycka något. Kursen blir därmed en relevanta informationsinsats, men den kommer inte nödvändigtvis få föräldrar att sluta slå sina barn eller hedersnormer att upphöra. För detta krävs helt andra insatser.

Moderaterna har sedan tidigare begärt att alla asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land ska avvisas vid gränsen. Tillsammans med de förslag som presenterats i omgångar under den senaste tiden fortsätter Moderaterna, skulle nog vissa hävda, att anamma Sverigedemokraternas migrations- och integrationspolitik.

En annan sak som kan uppmärksammas är att moderatledningen har upphört med att klistra rasiststämpel på SD-förslag, helt enkelt eftersom just dessa förslag inom en snar framtid kan göras till partiets egna.

Jag måste medge att Anna Kinberg Batra rattat denna fråga på ett skickligt sätt sedan hon tog över som moderatledare. Av den reinfeldtska naivismen finns i dag inte mycket kvar. M har uppenbarligen beslutat sig för att närma sig SD:s politik utan att samarbeta med dem och på detta sätt försöka locka tillbaka väljare som gått dit. Vad detta resulterar i återstår att se, men hittills är mitt intryck att SD-ledningen känt sig lite pressad att komma med ännu skarpare förslag för att visa på skillnaderna mellan det egna partiet och Moderaterna.

Den omprövning Moderaterna nu gör är en välgärning även för det politiska samtalet. När SD hade ensamrätt på alla förslag som syftade till att på något sätt begränsa asylinvandringen eller ställa högre krav på nyanlända, blev dessa förslag brunstämplade och omöjliga att ens diskutera. Men det var budbäraren som var problemet, inte förslagen i sig. Den moderata nypolitiken kommer förhoppningsvis minska antalet brunstämplingar och fascistanklagelser i debatten. Då kanske vi kommer framåt sakpolitiskt också.

Jag kan inte låta bli att undra hur alla moderater som omfamnade Reinfeldts svängdörrspolitik och fortfarande är kvar i partiet känner i dag. Personer som egentligen kan definieras som grönhöger, vissa från ungdomsförbundet, andra i partiet på lokal nivå. Nu när det som förut utan tvekan kunde kallas fascism i dag är den nya moderata partilinjen måste förvirringen vara monumental.

Kanske är den lika stor som för hobbyhistorikern Henrik Arnstad, som förvånande nog fortfarande släpps in i föreläsningssalar här och var. Han gör en egen lågstadienivåanalys av varför SD lockar så många väljare: "Gemensamt för SD:s väljare är att de är rasister, det är de rasistiska åsikterna som lockar dem. Sedan finns det även icke-rasister som kanske röstar på dem av misstag eller något."

Det är förstås en bisarr och helt orimlig slutsats som Arnstad drar. Men om man på allvar tycker och resonerar som han gör, är det förståeligt att världen blir helt obegriplig. Vi bör nog bespara Arnstad bekymret att förklara Moderaternas nya migrationspolitik.