Staten informerar: Kvinnan har inte rätt till sin kropp

Gårdagens besked från utredaren Eva Wendel Rosberg, att altruistiskt surrogatmödraskap inte bör tillåtas i Sverige, fick både feminister och konservativa att jubla. En ohelig allians bestående av Vänsterpartiet och Kristdemokraterna välkomnade utredarens rekommendation. Sveriges Kvinnolobby likaså.

Eva Wendel Rosberg har ett tydligt maktperspektiv i sin utredning (se presskonferensen här). I så måtto påminner den om den utredning som låg till grund för sexköpsförbudet. Det anses finnas en risk för att kvinnans kropp blir "en handelsvara". Wendel Rosberg säger till DN:

Det viktigaste skälet till att vi inte vill tillåta surrogatmödraskap i Sverige är risken för att kvinnor utsätts för påtryckningar att bli surrogatmödrar. Det är ett stort åtagande och det innebär risker att genomgå en graviditet och en förlossning. Vi tror att även med en ordentlig prövning och ett starkt stöd till kvinnor så kan det aldrig uteslutas att det har föregåtts av ett tvång.

Risken för att någon skulle kunna utsättas för tvång ("det kan aldrig uteslutas"), räcker alltså för att utredaren ska förespråka ett förbud. Tänk alla situationer i livet där tvång inte kan uteslutas. Är det skäl för ett förbud även i dessa fall?

Precis som i fallet med sexköpslagen lyckas förbudsivrarna stå upp för ett förbud med argumentet att kvinnan har rätt till sin kropp. Det är förstås en djupt ohederlig, i bästa fall förvirrad, argumentation eftersom det i bägge fallen handlar om det rakt motsatta: staten kliver in och hävdar att kvinnan inte har rätt till sin kropp. I det ena fallet handlar det om att använda kroppen i en yrkesutövning (sexarbete), i det andra att använda kroppen för att hjälpa någon annan att bli förälder. I bägge fallen handlar det om en vuxen kvinnas val att använda sin kropp till något som inte skadar någon annan.

Det är inte juridiskt okomplicerat med surrogatmödraskap, men de frågetecken som kan tänkas uppstå (som att surrogatmodern beslutar sig för att behålla barnet) borde kunna lösas med ett juridiskt bindande avtal parterna emellan.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn eller få denna möjlighet betalad av andra. Men det är en rättighet att få använda sin kropp i detta syfte om man vill. Frivilliga överenskommelser mellan myndiga individer ska i regel inte underkännas av staten.

Detta är intressanta frågor, och jag hoppas att de diskuteras livligt till följd av den utredning som nu finns på bordet. Riksdagen är djupt splittrad i frågan. På köpet kanske vi kan få igång en någorlunda sansad abortdebatt också där fler börjar se gråzonerna i stället för att inta en svart eller vit ståndpunkt i ena del av skalan.

Läs även:
Fnordspotting

Vem äger din kropp?

Barn är ingen rättighet. Ingen har en av Gud given rätt att få barn. Ofrivillig barnlöshet är fruktansvärt för den som drabbas, men samhället har inget ansvar att sörja för att den barnlöse på något alternativt sätt får bli förälder. Detta måste vara upp till den barnlöse att lösa på egen hand.

Synen på surrogatmödraskap bör emellertid inte bottna i en syn att den som inte kan få barn på egen hand bara måste finna sig i detta naturens straff. Här är det dels fråga om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, dels vuxna människors rätt att ingå avtal. Det kan inte vara så att en kvinnas kroppsliga rättigheter tas ifrån henne om hon väljer att vara surrogatmamma. Tvärtom har hon då gjort ett val, på grunder som varken du eller jag har att göra med, som bottnar just i hennes rätt att bestämma över sin egen kropp.

Statens medicinsk-etiska råd, Smer, rekommenderar att surrogatmödraskap ska tillåtas. Saken ska utredas. I den svenska riksdagen är såväl Vänsterpartiet som Kristdemokraterna motståndare till idén. Smer vill emellertid inte tillåta surrogatmödraskap i kommersiell form, vilket skapar en märklig gräns för kvinnans självbestämmande. Surrogatmödraskap ska endast tillåtas om det finns en nära relation mellan surrogatmodern och de blivande föräldrarna.

Det pratas ofta vitt och brett om kvinnans rätt till sin kropp i Sverige, inte minst i feministiska kretsar. Så lyder argumentet för rätten till abort: kvinnan måste få bestämma själv. Samtidigt är rätten inget värd när kvinnan gör något med sin kropp som inte uppskattas av moraliska eller ideologiska skäl. Det är visserligen inte förbjudet att sälja sex, men på grund av sexköpslagen markerar samhället starkt mot sexhandel och sexsäljaren stigmatiseras. Att sälja sex anses inte vara ett hederligt sätt att försörja sig, och med en sådan motivering kan polisen kasta ut människor som utsatts för människohandel.

Detta påminner lite om synen på yttrandefrihet. Alla är för yttrandefrihet - så länge inte någon säger sådant de inte tycker om. Då kallas det med nyspråk att "missbruka yttrandefriheten", ett påstående som blottar ett förbluffande oförstånd. Precis som i fallet med yttrandefriheten är ställningstagandet för vuxna människors rätt till sin kropp behäftat med en rad undantag grundade på moraliska och ideologiska övertygelser. Kvinnor ska inte sälja sex, de ska inte "låta sig utnyttjas" inom pornografi och heller inte upplåta sina kroppar till surrogatmödraskap då de faller in i "patrarkala strukturer". Lite tröttsam är allt denna von oben-attityd.

Vår tilltro till vuxna människors förmåga att själva fatta beslut som berör dem och deras eget kött och blod måste vara större än så.