Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
måndag 22 februari 2016
Samhällskontraktet och vi
Samhällskontraktet. Vad har vi som boende i Sverige egentligen rätt att förvänta oss av den allmänna service vi betalar för?
Jag ser det vi kallar samhällskontraktet som ett slags oskriven överenskommelse mellan de boende i ett land och den offentliga makten. Som medborgare hyser du vissa rättigheter som icke-medborgare saknar (exakt vad som ska skilja medborgares rättigheter från icke-medborgares kan diskuteras), men även en icke-medborgare har rätt att få sin egendom fredad från intrång eller att slippa bli utsatt för hot och våld.
För att upprätthålla detta skydd betalar vi en del av vår inkomst till det offentliga. Problemet är att detta kontrakt inte är en överenskommelse bland likar. Vi tvingas alltid betala, annars åker vi faktiskt i fängelse. Men den som ska tillhandahålla den tjänst vi betalar för, den offentliga makten, politikerna, riskerar ingenting om den låter bli.
Detta är således ett synnerligen ojämlikt maktförhållande. Ena parten tvingas göra sin del av avtalet under hot om fängelse och kan bara hoppas att den andra parten gör sin del. Några konsekvenser av att inte göra det finns alltså inte.
Konsekvensen skulle möjligen vara att vi vart fjärde år kan använda vår knutna näve i fickan till att försöka rösta bort de politiker som inte levt upp till sin del av kontraktet. Det finns alltid någon annan där som lovar att sköta det bättre.
Så där fortsätter det, år efter år. Det är en rätt klen tröst att kunna proteströsta vart fjärde år om man som medborgare drabbats av att operationer ständigt skjuts upp, av en skola som inte håller måttet, av inbrott som aldrig blir lösta och av att partnern blivit misshandlad eller våldtagen på väg hem från jobbet. För att inte säga den som blir pensionär och märker att pensionen endast är marginellt större för den som arbetat hela livet jämfört med den som inte arbetat alls. Sådant färgar oss och får oss förstås att ställa frågan vad i hela friden det är vi betalar för.
En förklaring kan vara att den andra parten har valt att även syssla med en massa annat. Ty vid sidan om att försöka skydda liv och egendom samt ha en sjukvård och skola som håller måttet, tycker staten och kommunen att det är oerhört intressant att även ägna sig åt att HBTQ-certifiera bibliotek, att lägga ofantliga summor på att människor i andra länder ska kunna höja sin levnadsnivå genom att komma till och bli försörjda i Sverige samt att ge barnbidrag till mångmiljonärer.
Är någon förvånad över att det blir lite sura miner här och var? Är det konstigt att många undrar vart pengarna tar vägen? Världens högsta skatter räcker uppenbarligen inte. Då är det något som är fel på riktigt.
Det pratas mycket om hur polariserat Sverige håller på att bli. Den offentliga makten tillsammans med det mediala etablissemanget vill att allt ska vara som förut. Att människor inte ska protestera utan finna sig i att betala allt högre skatter och få allt mindre tillbaka. Jag tror att den tiden är förbi.
Det är hög tid att på allvar börja diskutera samhällskontraktet nu. Vad får vi för skattepengarna? Vem ska ha rätt till vad? Hur kan vi som invånare och medborgare i Sverige kräva att få det vi betalar för? Och om vi inte får det vi betalar för, hur kan de ansvariga ställas till svars?
Det är dags att sluta ducka nu.
Se även:
Lars Trägårdhs resonemang om samhällskontraktet och vilka förändringar som krävs om vi vill ha öppna gränser.
söndag 21 februari 2016
Cameron spelar högt
Förhandlingen är över. David Cameron har nu satt allt på ett kort: att britterna ska se de nya villkor Storbritannien erbjudits av EU som så pass avgörande att de övertygas om att Storbritannien måste stanna som medlem. Folkomröstningen hålls den 23 juni.
Både Labour och Tories kommer driva en ja-kampanj. Men delar av Camerons egen regering vill gå ur och den brittiska pressen är inte alls imponerad av resultatet av Camerons förhandling.
Janet Daley skriver i The Telegraph att EU inte går att reformera och att den förhandling som drog ut så på tiden mest liknade ett skådespel. En charad.
It is characteristic of our historic relationship with the EU that no one could be sure whether any of this was actually happening: was there really a knife edge, cliff-hanging drama playing itself out in Brussels with threats and counter-threats, promises made and the broken, offers of concessions followed by threats and refusals? Or was it all a choreographed charade in which the final outcome was agreed long ago?Daley tillägger att hon visserligen inte tror att allt var en enda stor charad (den här gången), och skälet är enkelt: EU är helt enkelt för oorganiserat och splittrat för att lyckas med något sådant.
En sak är säker: Cameron försökte i går framställa uppgörelsen som en stor seger för Storbritannien. Han talade upprepade gånger om att han vill stanna "i ett reformerat EU". Någon reformering är det emellertid inte tal om, och det har nog även mindre insatta väljare förstått. Det Cameron fick var brödsmulor. Att han inför den samlade pressen tog upp att Storbritannien inte kommer behöva gå med i eurosamarbetet – som om det någonsin varit en fråga – visar hur pass lite han hade att komma med.
Folkomröstningen är ett högt spel. Visserligen är det mest troliga att britterna röstar ja för att stanna, men Cameron kan inte vara säker. Mycket hinner hända under fyra månader, och migrantkrisen är en joker som kan ställa till det för ja-sidan. Det kommer betydligt fler migranter till EU i år än under samma tid i fjol. Ingen vet vart detta tar vägen. Det vi vet är att EU hittills har misslyckats med att hantera situationen.
Detta är främst ett bekymmer för Grekland och i förlängningen för de länder som hittills tagit emot flest asylsökande (trycket på Sverige kommer ånyo att öka), men risken för Cameron är att britterna går till val mitt under en migrantkris som EU misslyckas med att hantera.
Det kan sätta bilden av en handlingsförlamad union som saknar ledning och glider isär. Vem vill egentligen vara med där?
Läs även:
Fnordspotting
Etiketter:
Cameron,
demokrati,
EU,
migration,
Storbritannien
lördag 20 februari 2016
Apple tar en viktig strid
Den amerikanska underrättelsemyndigheten NSA:s slogan är som bekant "collect it all". Nu vill FBI få möjlighet att göra detsamma.
USA:s regering har krävt att Apple ska hjälpa FBI att kringgå den kryptering som finns i Iphone, detta för att få tillgång till data i en telefon som användes av den gärningsman som låg bakom en dödsskjutning i december. Apple har vägrat, och nu kan saken prövas i domstol.
Frågan handlar inte bara om den federala polisens önskan att få tillgång till en gärningsmans data. Det handlar om alla Iphones i hela världen. Apples VD Tim Cook konstaterar att det "kan få konsekvenser långt bortom den nuvarande rättsfallet" och skriver på Apples hemsida:
The government suggests this tool could only be used once, on one phone. But that's simply not true. Once created, the technique could be used over and over again, on any number of devices. In the physical world, it would be equivalent of a master key, capable of opening hundreds of millions of locks – from restaurants and banks to stores and homes. No reasonable person would find that acceptable.Cook sätter fingret på precis vad som står på spel. Det är alla Iphoneanvändares data. Hundratals miljoner människors personliga information.
Det kan aldrig vara ett företags uppgift att försvaga sin egen produkt så att polisen lättare kan komma åt privat information. Denna försvagning skulle givetvis inte bara kunna användas av rättsvårdande myndigheter utan även utnyttjas av kriminella.
Om nu FBI medgav att de med Apples hjälp faktiskt kunde få tillgång till data i alla Iphones där ute, skulle deras argumentation förmodligen börja likna NSA:s: "Jojo, men vi är ju inte intresserade av vanligt folk. Det är kriminella vi söker." Argumentet var inte ett dugg övertygande då och skulle inte vara det nu heller.
Apple har hittills fått stöd av cheferna för Google och WhatsApp. Jag hoppas att fler följer efter. Det är en oerhört viktig strid som Apple nu tar, och det är särskilt betydelsefullt att de är så stora. En liten mobiltillverkare hade kanske inte vågat säga nej till de skräckinjagande amerikanska myndigheterna. Apple vågar, och de vet att de har miljontals fans runt om i världen som hejar på dem just nu.
Denna strid är viktig inte bara principiellt utan också för att om möjligt bromsa utvecklingen med fortsatt utbyggd massövervakning och kontroll på nätet. Kina tar stora steg i fel riktning just nu, och såväl Kina som Ryssland skulle definitivt se en seger för FBI som ett godkännande att ta fullständig kontroll över landets mobilanvändares data.
Apple måste vinna denna fajt.
Kolla även:
Rand Paul om striden mellan Apple och FBI
Se här hur du krypterar din Iphone och din Android-telefon.
Etiketter:
Apple,
elektronik,
integritet,
rättssäkerhet,
USA,
övervakning
fredag 19 februari 2016
Brexit skulle öppna dörren även för andra
David Cameron går just nu första förhandlingsronden om nya villkor för Storbritannien i EU. Landets EU-medlemskap står på spel. Nästa år ska britterna rösta, och just nu är det mer eller mindre dött lopp i opinionsundersökningarna. Därför behöver Cameron få med sig resultat hem. Hans politiska framtid hänger på det: han kan antingen blir den som räddade kvar Storbritannien i EU eller den som misslyckades med det.
Från svenskt håll hörs nu många oroade röster om vad ett brittiskt utträde skulle innebära. Jag hoppas tvärtom att Storbritannien röstar för att lämna. Det skulle öppna upp för fler länder att följa efter. Till slut även Sverige. Varför är det viktigt?
Därför att EU är utom räddning. Bortom reformering. Unionen har blivit för stor och dess anspråk på att flytta allt mer makt från medlemsstaterna (folket) till EU-tjänstemän (icke-valda byråkrater) kommer inte att upphöra. I svenska EU-valrörelser har borgerliga politiker propagerat för ett "smalare men vassare EU" ända sedan Sverige blev medlem. Utvecklingen har varit den motsatta.
Det pratas mycket om extremhögerns tillväxt ute i Europa. Många drar okunniga paralleller till 30-talet när de i själva verket borde titta på det som förenar partier som Fidesz, Nationella fronten, Dansk folkeparti och så vidare: EU-skepticismen. EU och euron är politiska prestigeprojekt. Unionens makt har vuxit alldeles för fort på medlemsstaternas bekostnad. Den demokratiska legitimiteten är i botten, vilket illustreras väl av att EU:s enda demokratiska pelare, parlamentet, saknar reell makt.
Den som tror på villfarelsen "ett smalare men vassare EU" får fortsätta att göra det. Jag menar att de senaste 20 åren har visat på att det inte finns något intresse bland unionens tungviktare att på allvar reformera unionen i rätt riktning. EU kommer därför fortsätta svälla.
Målet är ett slags Europas förenta stater med en valuta, en krigsmakt och en polis som likt FBI får arbeta i hela Riket. Eftersom det saknas folkligt stöd för en sådan utveckling kommer missnöjespartier fortsätta att växa. Och folk på vänsterkanten och inom borgerligheten fortsätta att undra varför.
Storbritannien kommer givetvis inte gå under som nation om landet går ur EU. Det viktiga är att upprätthålla handelsrelationer med andra stater. Samtidigt kommer de slippa all överstatlighet och kan själva besluta om sin framtid utan att fråga EU-byråkrater om lov först. Det borde vara lockande nog.
torsdag 18 februari 2016
Lägenheter som privilegium
Den senaste tiden har Rörelsen kritiserats för en rad lägenhetsaffärer. Mest uppmärksamhet fick Kommunals beslut att ge utrikesminister Margot Wallström en lägenhet i centrala Stockholm. Senast i raden av socialdemokrater som fått hyra en lägenhet i attraktivt läge är försvarsminister Peter Hultqvist.
Hultqvist får hyra av Militärhögskolans bostadsstiftelse. Dessa ska normalt förse försvarsmaktens anställda med bostäder.
Även jag begriper förstås att ministrar måste bo någonstans. Det är fullt rimligt att de erbjuds övernattningslägenheter. Men inte av särintressen. Det var därför det var fel att Wallström fick hyra av Kommunal men inte lika upprörande att Hultqvist får hyra av en stiftelse. Medan Wallström granskas för mutbrott kommer någon förundersökning mot försvarsministern ej att inledas.
Ministrars boende borde lösas inom samma bestånd som förser riksdagsledamöter med boende under riksdagsuppdraget. Det vore rimligt.
Stefan Löfven går till angrepp mot granskningen i media. Skälet till att frågan om lägenheter till ministrar och fackfolk är så känslig är förstås att det i dag närmast har blivit ett privilegium att ha en lägenhet i centrala Stockholm. Kötiderna för en hyresrätt är 15-20 år och priserna på bostadsrätter har skenat över rimlighetens gränser vilket beror på begränsad tillgång till lägenheter till följd av den kollapsade hyresmarknaden.
Den bedrövliga bostadssituationen på många håll i landet, i synnerhet i Stockholm och en rad universitetsstäder, är skapad av politiker. När samma politiker som företräder de partier och intressen som ligger bakom denna bostadspolitik själva ser till att få bostäder i Stockholms mest attraktiva lägen, sticker det i ögonen på folk. Med all rätt. Det stinker dubbelmoral. De drabbas inte själva av den politik de för. De behöver inte köa. De behöver inte ens ta miljonlån för att lösa sin boendesituation, även om det vore en lätt match för någon med en ministerlön.
Om politikerna tog itu med bostadsproblematiken genom att bland annat avreglera hyresmarknaden, skulle det inte behöva bli en så stor diskussion när medlemmar av regeringen får hyra en lägenhet i centrala Stockholm. Men det känns som att vi redan har passerat det stadiet nu.
Politiker som skiter i vanligt folk men mer än gärna maximerar sin egen nytta av ämbetet förtjänar faktiskt bara förakt.
Läs även:
Fnordspotting
onsdag 17 februari 2016
Sverige och krisberedskapen
Höstens kris i det svenska mottagandet av asylsökande satte fingret på något självklart som nyvänstern, grönhögern och i princip hela det mediala etablissemanget under lång tid valt att ignorera: även Sverige har gränser. Kapaciteten är inte oändlig.
Men det reste även frågor om Sveriges krisberedskap. Kommunsverige är generellt sett väl rustat för lokala kriser. Raskt ordnas evakueringsbostäder, det går snabbt att få fram många händer när det krävs.
Värre är det ställt med den nationella krisberedskapen. Medan politikerna ute i kommunerna tvingas ha markkontakt kan regeringen tillåta sig att vara betydligt mer uppe i det blå. Förståelsen för verkligheten utanför Stockholm och landets tre största städer är begränsad, men framför allt är kunskapen om hur basala verksamheter i samhället fungerar mycket liten.
En enkel förklaring är att de politiker som vandrar hela vägen in i regeringskansliet sällan har egna erfarenheter från något annat än den politiska verkligheten. Och det är en väldigt nischad del av verkligheten, ska vi veta.
De flesta har alltså aldrig arbetat som lärare i en stökig och högljudd klass som skriker könsord åt dig, de har aldrig jobbat natt som sjuksköterskor på en underbemannad avdelning, de har aldrig fått stenar kastade på sig när de ska beivra ett pågående brott, de har aldrig knegat inom socialtjänsten med unga som håller på att droga ihjäl sig och burit ovetskapen om denne lever eller ej nästa dag du går till jobbet. De har hållit sig långt borta från allt detta under sina karriärer.
Denna okunskap är farlig, ty i slutändan är det de där ministrarna som sätter färdriktningen för just ovannämnda verksamheter. Och det är här, i det som kallas välfärdens kärna, som vi både förebygger och bygger in kapacitet att hantera kriser. Polisen, sjukvården, skolan och socialtjänsten måste fungera.
Det finns goda skäl att sätta stora frågetecken för Sveriges nationella krisberedskap i ett bredare perspektiv. Vi har ingen egentlig försvarsmakt att tala om längre, vilket betyder att vi inte kan skydda oss mot yttre hot. Det kommer att ta decennier att bygga upp en acceptabel kapacitet igen. Polisen är i kris, och ingen kan i dag säga om denna kris är övergående eller om den bara har börjat. Säkerhetspolisen jagar "terrorister" med aktivt konto på Facebook. Sjukvården är extremt belastad på många håll i landet.
Historien talar inte heller till vår fördel. Det räcker att gå 20 år tillbaka i tiden. Estoniakatastrofen 1994 tog över 500 svenskars liv och hanterades på ett förfärligt sätt av den tillträdande regeringen. Både direkt efter förlisningen och under åren efteråt. Efter tsunamin tio år senare var regeringen senfärdig till följd av en initial felanalys av läget, vilket väckte berättigad kritik.
Till råga på allt har landets statsminister nu sett till att lyfta bort regeringens krishantering från sig själv. Kansliet för krishantering ligger numera under justitiedepartementet, vilket flyttar det operativa ansvaret bort från statsministern (fast vi kanske borde vara glada över att Anders Ygeman och inte Stefan Löfven har ansvaret).
Asylkaoset i höstas och de effekter det på bara några månader fick för det svenska samhället, innan regeringen motvilligt och senfärdigt agerade, är det senaste exemplet på en svensk regerings oförmåga att agera snabbt och effektivt i en allvarlig situation. Felanalyser och ideologisk blindhet är en stor del av förklaringen till att det kunde gå så långt.
Det finns egentligen ingenting som tyder på att det skulle gå bättre nästa gång landet ställs inför en större händelse, en händelse som givetvis inte kommer att vara den andra lik. Visst, Estonia sjönk vid ett regeringsskifte. Tsunamin inträffade på annandag jul. Men katastrofer har en tendens att ske oväntat och vid "fel" tillfälle. Så lär det bli även nästa gång.
Skulle gud förbjude en större terrorattack inträffa i Sverige, bevare oss väl. Ty regeringen kommer inte att göra det.
Etiketter:
försvaret,
historia,
kris,
polisen,
regeringen,
sjukvård,
Stefan Löfven,
Sverige,
välfärdsstaten
En konsekvens av asylkaoset
Världen har krympt. Vi reser som aldrig förr och möter även människor på andra sidan jordklotet genom några klick framför datorn. Detta innebär att allt fler träffar kärleken i andra länder.
När två personer från olika länder, kanske rent av olika kontinenter, beslutar sig för att de vill leva ihop dyker en fråga omedelbart upp: var ska vi bo? I ditt land eller mitt? Det var denna resa jag påbörjade 2009. Den ledde till Kina och tillbaka. 2011 ansökte jag och min nuvarande fru om tillfälligt uppehållstillstånd för henne. Vi hade hört mycket om vad som kunde vänta. Lång väntan och intervjuer med konstiga frågor om färgen på tandborsten.
Inget av detta hände. Inom tre månader hade hon beviljats TUT och på hösten kom hon hit. Ingen intervju. Inga konstiga frågor. Jag inbillar mig att det kanske hjälpte att jag pepprade Migrationsverket med allt från mejlkorrespondens till kontoutdrag (för att visa att jag kunde försörja henne initialt) och bilder av familjerna tillsammans.
Efter två år var det dags att ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Det kunde man göra online. Efter en månad kom brevet: "Du har beviljats permanent uppehållstillstånd." Med detta glada besked kunde vi bortse från att min frus första kontakt med Myndighetssverige frånsett asylprocessen var ett braskande erbjudande om cellprovtagning i underlivet (välkommen till Sverige, liksom).
Migrationsverkets snabba och professionella handläggning blev en nyttig motbild till den mediala bilden av en myndighet enbart bestående av inkompetenta handläggare som bara vill de sökande illa.
I dag ser situationen radikalt annorlunda ut, vilket ett svensk-bolivianskt par fått erfara. I fjol var medianväntetiden över ett år. Skälet är att handläggare som tidigare arbetat specifikt med kärleksinvandringsärenden nu har flyttats till att handlägga asylansökningar. Givet att de har en kvarts miljon ansökningar att handlägga från de senaste två åren, lär det dröja innan väntetiden för kärleksinvandrare blir någotsånär acceptabel igen.
Människor som träffar kärleken utomlands får just nu betala priset för en urspårad svensk asyl- och migrationspolitik.
tisdag 16 februari 2016
Rättsstaten Sverige
måndag 15 februari 2016
Den stora ängsligheten
Om någon för tio femton år sedan frågade mig vad rasism var skulle jag ha svarat att det definitionsmässigt var en övertygelse om existensen av mänskliga raser och att deras genetiska olikheter också betingade olika värde. Det hade varit den korta och enkla definitionen.
I dag är det inte lätt att veta vad som är rasism och inte. Ribban har sänkts till marknivå. Under åren har rasism kommit att vara allt från chokladgodis till religionskritik.
Ovanstående bild delades av moderatpolitikern Christer Wallin på Facebook vilket genast resulterade i påståenden om att den skulle vara "klockrent rasistisk" och "tendentiös, xenofobisk smörja".
Wallin säger att han ångrar sig. Andras överdrivna och högst märkliga reaktioner fick alltså politikern att backa. Varken Sydsvenskan eller SVT gör någon ansats att förklara bakgrunden till bilden, vad själva poängen är.
Bakgrunden är dels kommuners planer på att köpa bostäder åt nyanlända, dels det miljöpartistiska förslaget i Stockholm att välkomna återvändande jihadkrigare med "inkluderande insatser" i ett samarbete mellan bland annat Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och bostadsbolagen. Denna strategi, som MP kallade "Stockholmsmodellen", kritiserades så kraftigt att den plockades bort från Stockholms stads hemsida (lyckligtvis har jag den sparad som pdf).
Sedan kan man verkligen fråga sig varför stora svenska medier ska ägna intresse åt vad kommunpolitiker delar för bilder på sociala medier. Såvida det inte är något alldeles oerhört uppseendeväckande, vilket verkligen inte var fallet här.
Något som nästan retar mig mer än det inskränkta svenska medie- och debattklimatet är att det är så lätt att få folk att backa och be om ursäkt för sådant som inte ska behövas bes om ursäkt för. Rädslan för Twitterdrev och arga kommentarer på Facebook har gjort oss alldeles förbaskat ängsliga. Mediernas fokusering på vad som skrivs och sägs i sociala medier gör saken ännu värre, i synnerhet för offentliga personer som kan hudflängas för minsta lilla.
Tänk om fler kunde bry sig mindre.
Läs även:
Jeanders bilder
Om befogad och obefogad oro
Det brukade vara vänstern som skrek om jordens undergång, om att allt håller på att gå åt skogen. Men sedan nyvänstern insåg att kampen mot SD var överordnad allt, låter det annorlunda. Väldigt annorlunda.
Nu går det knappast en dag utan att vi i Aftonbladet, DN, Metro eller någon av public service-medierna kan läsa krönikor eller nyheter med ett tydligt budskap: din oro är obefogad. Allt blir i själva verket bättre. Brottsligheten sjunker. Tryggheten ökar. Att påstå annat är att gå extremhögerns ärenden.
Ändå är många människor oroliga. När en nära anhörig säger att hon inte vill vistas i "vissa" områden kvällstid, när hon tackar nej till extrajobb ibland bara för att jobbet ligger på en plats som gör att hon måste passera "vissa" områden kvällstid, vad ska jag säga? Att hon inte behöver vara rädd? Att det är trams? Att Aftonbladet vet att hennes rädsla är obefogad? Det kan jag inte gärna göra. Hennes upplevelse är en känsla av otrygghet, och den är inte unik.
Jag kan inte påstå att den är helt obefogad heller. Sanningen är att Sverige är tryggt. Generellt sett. Men tryggheten är väldigt ojämnt fördelad. I "vissa" områden är det inte tryggt längre. Och framför allt: om du drabbas av ett brott kan du inte räkna med någon uppbackning från rättsväsendet. Polisen är nu så ansträngd att den till och med nedprioriterar mordförsök på vissa håll i landet. Var fjärde rättegång ställs in för att den tilltalade inte dyker upp till förhandlingen. Och om en person väl blir dömd för misshandel eller våldtäkt, kan den se fram emot ett lindrigt straff.
Det sistnämnda är rättssamhällets tydliga besked till brottsoffret: du är inte värd mer. I det här landet tänker vi mer på gärningsmannens väl och ve än på dig om brottsoffer.
När en person som deltagit i en oerhört grov gruppvåldtäkt får nio månaders ungdomsvård som straff och illa kvickt är på rymmen, finns det faktiskt sakliga skäl att vara på sin vakt. Jag förstår dem som tappat förtroendet för polis och rättsväsende. Jag förstår dem som är oroliga.
Denna förståelse finns inte hos nyvänstern och grönhögern. Dessa grupper menar att oro är ett sätt att svartmåla Sverige, att den som ringer i varningsklockor är okunnig.
De bortser från att oro är en känsla. En upplevelse. Den kan vara mer eller mindre befogad ur ett statistiskt perspektiv. Men vi människor lever vanligtvis inte våra liv efter statistik. Om grannen drabbas av inbrott är sannolikheten att jag skaffar bättre lås ganska stor. Om fruns väninna blir våldtagen är risken stor att hon börjar känna oro. Om den som begår en grov våldtäkt dessutom kommer undan straff genom att påstå att den är minderårig, betyder det att rättssamhället har misslyckats med det mest grundläggande. Vilket också föder oro.
I grunden är allt detta förstås inte enskilda polisers eller nämndemäns fel utan politikernas. Det är i riksdagen lagarna stiftas. Det är regering och riksdag som bär det fulla ansvaret. Det inkluderar tidigare alliansregeringar.
Något håller på att gå sönder i Sverige, förklarade Stefan Löfven inför valet 2014. Han har fortfarande ingen aning om hur detta odefinierade trasiga ska lagas. Och nog är det konstigt att regeringen vill ha fler poliser om tryggheten i samhället faktiskt ökar?
lördag 13 februari 2016
Krutdurken
Mordet på den 22-åriga anställda på ett HVB-hem i Mölndal, Alexandra Mezher, fick stor publicitet både i och utanför Sverige. Pojken som mördade henne visade sig vara en man. Migrationsverkets nya bedömning är att han är "minst 18 år gammal", vilket betyder mycket för straffpåföljden.
Nu har det hänt igen. Mord på ett asylboende, denna gång i Ljusne utanför Söderhamn. Det inträffade beskrivs som ett internt bråk på boendet. Migrationsverkets enhetschef i Söderhamn Lars Ulander tycker att det inträffade är tragiskt men tillägger "att man slåss kan jag ju förstå". Hans resonemang kan verka urskuldande, men Ulander sätter fingret på en viktig punkt i sitt fortsatta resonemang. Det handlar om boendesituationen.
Vi har i dag en situation där asylboenden har förtätats i omgångar. Trängseln på landets asylboenden har ökat. Kvaliteten på boendena är lägre eftersom Migrationsverket i praktiken tvingats upphandla allt som funnits tillgängligt på marknaden. För att klara sitt uppdrag att ge asylsökande tak över huvudet har myndigheten helt enkelt inte kunnat kosta på sig lyxen att ställa så hårda krav längre.
Lägg till detta en dramatiskt förlängd handläggningstid för alla asylärenden. Personer som sökte asyl hösten 2014 börjar först nu få sina besked. Väntetiden för dem som sökte asyl under den värsta anstormningen i höstas kan dröja ända till slutet av 2017 om det vill sig illa. Många bor på isolerade boenden med låg standard, hopträngda med andra människor som de inte känner och som de rent av kan ha etniska och religiösa konflikter med från hemlandet.
Det är klart att denna situation kommer att leda till bråk. Nu har vi haft två mord på kort tid. Min farhåga är att detta snart kommer att vara något som allt färre höjer på ögonbrynen för. Något som ingår i den påstått humanistiska migrationspolitik som Sverige länge har drivit.
Den 20 oktober i fjol skrev jag att "en perfekt storm av inkompetens, idealism och felanalyser har lett oss fram till den kaosartade situation vi har nu." Bara veckor senare drog regeringen i nödbromsen för att stoppa inflödet av nya asylsökande. Men de som redan har kommit hit måste hanteras. Migrationsverkets boendesituation är fortsatt akut. Det har kommit närmare en kvarts miljon asylsökande till Sverige på bara två år, och nu måste myndigheten skaka fram över 20 000 nya platser när alla säsongsboenden som campingar och turistanläggningar behöver tömmas på asylsökande. Det kommer bli trångt.
Det är den förra och den sittande regeringen som har skapat den här situationen. De är inte direkt ansvariga för vare sig bråken eller morden som begås på landets asylboenden. Skulden ligger alltid på den enskilde gärningsmannen. Men de är skyldiga till att ha skapat en situation som gjort dessa händelser sannolika och möjliga. Ingen kan säga att det inte kommer att hända igen.
Sveriges asylboenden har blivit krutdurkar.
Etiketter:
alliansen,
brott,
flyktingpolitik,
migration,
Naiva Sverige,
regeringen,
våld
Och nu lite reklam
Jag tror inte att jag någonsin har länkat till en reklamfilm för en amerikansk presidentkandidat tidigare. Och det ska sägas att jag inte direkt sympatiserar med Ted Cruz, även om han är mer slipad än de övriga i det republikanska startfältet.
Men den här var kul. Och ja, det krävs förstås att du har sett klassikern Office Space för att förstå.
fredag 12 februari 2016
Schizofreniregeringen
Jag kände nästan, men bara nästan, lite medlidande med statsminister Stefan Löfven när han lät sig bli bortgjord i gårdagens Aktuellt-sändning.
Aktuelltredaktionen hade förberett en fin set up. Först fick Stefan Löfven svara på vad regeringen avser att göra om de nu föreslagna åtgärderna om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd och försörjningskrav vid anhöriginvandring, som är ute på remiss, inte räcker för att hålla nere antalet asylsökande på en önskvärd nivå. Löfven ville inte ge något svar trots programledarens idoga försök, och han vägrade att antyda vad hanterbara nivåer kan vara. Detta trots att Morgan Johansson sagt att Sverige måste hamna på Migrationsverkets lägstaprognos på 70 000 asylsökande för helåret, helst under.
Efter detta var det dags för Gustav Fridolin, som egentligen var inbjuden för att diskutera barngrupperna i förskolan, att få frågan. Tydligt besvärad försökte Fridolin skämta bort skillnaderna i ministrarnas olika utspel. Han konstaterade att Aktuellt hade "ett väldigt välplanerat upplägg". Ja, precis så här borde det se ut oftare i svenska nyhetsprogram. Politiker som ställs till svars för sina uttalanden och för den politik de bedriver.
Faktum är nämligen att Socialdemokraterna och Miljöpartiet driver två olika linjer i migrationspolitiken samtidigt som de sitter tillsammans i regeringsställning. Det är minst sagt schizofrent. Fridolin opponerar mot den regering han själv sitter i när han kallar dess beslut för "skit". Medan Morgan Johansson pratar om volymer och Anders Ygeman om utvisningar, hävdar Gustav Fridolin att några ytterligare åtstramningar av den generösa asylpolitiken inte är tänkbara.
Löfven driver fortfarande linjen att övriga EU-länder måste ta sitt ansvar. Det är en retorik som inte imponerar på någon längre. Alla vet att Sverige inte kan räkna med att få en livboj kastad från EU. Regeringen måste ta kontroll över situationen. Det är ännu oklart vilka effekter ID-kontroller och föreslagna tillfälliga uppehållstillstånd retroaktivt från den 24 november har fått. Det kommer vi bli varse till våren när antalet asylsökande alltid ökar igen.
Den stora frågan är vad som händer då. Socialdemokraterna har nu släppt tabut att prata om volymer och att ställa invandring mot välfärd. De kommer att införa ytterligare skärpningar om det anses nödvändigt. Kommer Miljöpartiet då självmant lämna regeringen? Det skulle ge Löfven större manöverutrymme att förhandla med inte minst Moderaterna. Samtidigt kan han "beklaga" MP:s avhopp utåt.
En regering utan MP är trots allt bättre än en med.
torsdag 11 februari 2016
Löfvens Wunderwaffen
Socialdemokraterna och regeringen går dåligt i opinionen. Så har det varit sedan Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Nu är inte frågan när S ska nå 30 procent igen utan snarare när partiet landar under 20.
Löfven har en krisplan, berättar Expressen. Denna består enligt uppgifter till tidningen i digitala insamlingskampanjer, "kreativa utredare" och nya stora politiska reformer. Det hela "andas bristande självförtroende", anser statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors. Ja, det är ett snällt sätt att uttrycka saken på.
Jag hade trott att landets största politiska parti inte direkt var i behov av mer pengar från sina medlemmar. Problemet är brist på idéer. Detta verkar partiet plötsligt ha insett ty nu ska det tillsättas arbetsgrupper för att förnya politiken. Dessa grupper, bestående av ministrar, riksdagsledamöter och kommunalråd, ska bland annat titta på integrationen, skolan och arbetsmarknaden. Idéerna ska ligga till grund för en valseger 2018, menar partisekreteraren Carin Jämtin.
Jag vet inte om jag har sett ett regeringsparti göra något dylikt efter bara ett och ett halvt år vid makten. Vad gjorde Socialdemokraterna under sina åtta långa år i opposition? Det är i opposition som förnyelsearbetet ska ske. Inte när regeringsmakten väl har erövrats. Då ska de idéer som mejslats fram omsättas i praktisk politik. Detta blir förstås svårt när inga idéer finns, när ett parti kommer till regeringstaburetterna utan mer än en dimmig bild av vad det vill åstadkomma.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sade i Ekots lördagsintervju att "vi" håller på att knäcka ungdomsarbetslösheten. Det är fantastiskt vad regeringen har lyckats med efter att ha regerat på en alliansbudget under sitt första halvår. På andra områden går det däremot inte lika bra.
Genom att tillsätta arbetsgrupper för att utveckla en politik på tre så grundläggande områden som integrationen, skolan och arbetsmarknaden ger S alla väljare ett tydligt kvitto på att partiet inte har någon politik att tala om i dag. Allt Löfven kan göra i nuläget är egentligen att knäppa sina händer och be.
Det ska bli spännande att följa utvecklingsarbetet. Och ja, det var skadeglatt menat.
onsdag 10 februari 2016
Knockout
Ett hopplöst val
Det amerikanska presidentvalsracet påminner mig om Jönssonligan. Hillary (Doris) struttar omkring och tror att hon ska bli poppis bara för att hon är kvinna. Trump (Dynamit-Harry) kommer långt bara på att vara högljudd och politiskt inkorrekt och Ted Cruz (Vanheden) är en smooth talker som doftar riktig bilhandlare. Någon person med en plan verkar det däremot inte finnas.
Jag kan förstå varför folk stöder Trump. Han är ett symptom på ett växande politikerförakt och ett eroderat förtroende för den politiska klass som styrt USA i decennier. Många är helt enkelt less på de mediatränade politiska broilers som alltid ställer upp i presidentvalen. Ingen av dem, inte heller Barack Obama, har lyckats åstadkomma en verklig förändring.
Trump är en politisk idiot och skulle riskera att bli en ren säkerhetsrisk som president och överbefälhavare. Han skulle med sitt ignoranta sätt kunna orsaka diplomatiska kriser med Kina, Sydkorea, Japan och EU. Å andra sidan kan även en person som Trump säkert tyglas om han omger sig med duktiga rådgivare som har en återhållsam effekt på honom.
Lite spännande är det, trots allt...
tisdag 9 februari 2016
Migration som storpolitiskt maktspel
The Guardian publicerade förra veckan en intressant och närmast skräckinjagande artikel om Rysslands planer för sina bombningar i Syrien och dess intresse i migrantströmmarna till Europa. Ju mer jag tänker på det perspektiv som läggs fram, desto mer logiskt förefaller det. Men också skrämmande.
Vladimir Putin har förstås varken startat kriget i Syrien eller orsakat migrationen från Mellanöstern till EU genom unionens fallna yttre gräns. Men genom sitt ingripande i Syrienkriget på regimens sida, samtidigt som han utåt sett förespråkar en förhandlingslösning, har Putin dragit maximal nytta av situationen. Det ligger onekligen i Rysslands intresse att EU vacklar och försvagas, och det sker nu genom att länder som Tyskland tvingas hantera en asylkris på hemmaplan.
In fact, as the fate of Aleppo hangs in the balance, these events have – as no other perhaps since the beginning of the was – highlighted the connections between the Syrian tragedy and the strategic weakening of Europe and the west in general. This spillover effect is something Moscow has not only paid close attention to, but also in effect fuelled. The spread of instability fits perfectly with Russia's goal of seeking dominance by exploiting the hesitations and contradictions of those it identifies as adversaries.Just nu står slaget om Aleppo och väger. En regimseger där vore inte bara symbolisk utan skulle faktiskt kunna vara början på något slags seger för al-Assads mördarregim. Och därmed för Rysslands inflytande i regionen. Ty flyktingströmmarna kommer knappast att avta om Assad behåller makten. Det är trots allt den syriska regimen som är ansvarig för de flesta av de civila dödsoffren i kriget, och dess ointresse inför den egna befolkningens lidande har varit nog så tydligt från första dagen.
Vissa har sagt att EU:s framtid står på spel. Det ligger något i det, ty när de gemensamma spelreglerna (Schengen, Dublinförordningen) blir irrelevanta så fort, och när alla länder ser om sitt eget hus, måste frågan ställas vad som finns kvar av det stora politiska projektet EU förutom fanan, Europasången och potentaterna i fina bilar.
Europa betalar just nu priset för kriserna i Mellanöstern och för sin egen oförmåga till gemensam handling. Av detta drar Putin nytta dag för dag. Putin må vara en skitstövel, men han är ingen korkad skitstövel. Vad är EU är och framför allt vad det kommer att bli återstår att se.
Etiketter:
EU,
flyktingpolitik,
krig,
migration,
Ryssland,
stormakter,
Syrien
måndag 8 februari 2016
Svenska politiker ska jobba för Sverige
Regering och riksdag ska företräda folket. Statsministern är i hög grad svenska folkets röst ute i världen. Det är därför allvarligt när denne och hela regeringen driver en politik och agerar utifrån helt andra intressen än det svenska folkets.
Invandringsfrågan är den överlägset hetaste just nu om man frågar svenska folket. Hela 4 av 10 sätter denna fråga främst. Före skola, arbetsmarknad, vård och äldreomsorg. Det beror förstås på att den påverkar hela samhället i grunden nu.
Länder väljer själva vilken migrationspolitik de vill ha. Det finns ingen överstatlig makt som tvingar något land att anta en miljö- eller centerpartisk linje. Flera olika vägar finns att ta. En är Australiens oerhört restriktiva linje. En annan är Kanadas selektiva där de efterfrågade och produktiva släpps in. I korthet har Sveriges linje i många år gått ut på att släppa in de minst produktiva av alla, människor från krigshärjade klansamhällen utan vare sig hög utbildning eller relevant arbetserfarenhet för den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden.
Integrationen har blivit därefter. I dag är var femte utrikesfödd arbetslös och bland gruppen asylsökande som fått uppehållstillstånd har endast två tredjedelar fått någon sorts egen inkomst efter 16 år (inte nödvändigtvis självförsörjande).
Vilken av ovanstående tre tänkbara linjer kan tänkas vara mest framgångsrik ekonomiskt och socialt för mottagarlandet? Knappast Sveriges. Så varför har då politiker på båda sidor blockgränsen då envisats med att föra denna linje i så många år? Solidaritet, säger vissa. Det är rätt att hjälpa utsatta människor.
Visst, Afghanistan, Irak, Somalia och Eritrea har under lång tid varit väldigt dassiga länder med dåliga förhållanden för flertalet att bygga ett bra liv. Att komma från en bergsby utan el i Afghanistan till ett modernt västerländskt samhälle i norra Europa med gratis utbildning i och boende är något ingen skulle tacka nej till. Ett synnerligen enkelt val för den enskilde.
Men ligger det i mottagarlandets intresse? Är det ett bra val för alla som redan bor i landet att ha en politik som syftar till att vara solidarisk med och snäll mot omvärlden, oaktat konsekvenserna? Nej. Det är en dålig och oerhört kostsam politik. Ty det kan aldrig ligga i ett samhälles intresse att skolor, socialtjänst, vårdcentraler och annan offentlig service går på knäna. Detta kan aldrig vara en acceptabel effekt av politiken.
De politiker som varit ansvariga för denna migrationspolitik, såväl tidigare alliansregeringar som den sittande rödgröna sammanbrottsregeringen, har solat sig i den internationella glansen och dess smattrande godhetsomdömen. Men de har helt glömt bort vilket land de företräder och de människor som redan bor här. De har inte tagit hänsyn till konsekvenserna på hemmaplan. Hade de lett ett företag på det här sättet hade de åkt ut med huvudet före för länge sedan.
Det är först nu, när det knakar betänkligt i fogarna i välfärdens kärna, som även Socialdemokraterna har vaknat till liv och börjat inse att deras älskade universella välfärdsprojekt är hotat i grunden. Huruvida de förmår dra rätt slutsatser återstår att se. Jag tvivlar.
Att ta emot kvotflyktingar är en uppoffring som ett land som Sverige kan bära och samtidigt bibehålla en god offentlig service för de som redan bor här. Att bedriva en migrationspolitik som öppnar portarna för ekonomiska migranter som söker ett bättre liv på andra människors bekostnad äventyrar både frihet och trygghet för människorna i mottagarlandet. Det är en vettlös politik.
Svenska politikers jobb är faktiskt att göra det som är bäst för Sverige och de människor som bor här. Inte att inkassera godhetspoäng i utlandet. Det är hög tid att de börjar förstå sitt uppdrag nu.
söndag 7 februari 2016
Centerpartiet och verkligheten
Centerpartiet har i helgen hållit sina kommundagar i Karlstad där runt 700 centerpartister samlats för att diskutera bland annat integration. I ett 21-punktsprogram listar Centern förslag på en "närodlad integrationspolitik".
Annie Lööfs parti förefaller leva i sin alldeles egna verklighet. Jag föreställer mig att det är så här Miljöpartiets stämma hade sett ut om MP inte suttit i regeringen och klubbat en mer restriktiv migrationspolitik.
Centerpartiet vill nu skära betänkligt i kvaliteten genom att slopa kravet på att utredande socialsekreterare ska ha en socionomutbildning. Partiet vill helt slopa kravet på högskoleutbildning i barn- och ungdomsvården. Vice partiledaren Anders W Jonsson tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Tvärtom!
Då infinner sig ju genast frågan varför Centerpartiet, när socialtjänsten befunnit sig i kris på vissa håll i landet i åratal, inte har lagt dessa kvalitetshöjande åtgärder tidigare. Att kunna höja kvaliteten med lägre eller ingen utbildning är ju ett genidrag.
C vill alltså att outbildade människor ska arbeta med samhällets mest utsatta och skyddsvärda. Detta är anmärkningsvärda förslag och kan egentligen inte kallas annat än rena panikåtgärder för att möta trycket med rekordmånga ensamkommande. Redan i dag har socialtjänsten stora problem med att nyutexaminerade med begränsad erfarenhet ansvarar för svåra utredningar och ärenden, inte minst barnutredningar. Denna situation vill alltså C förvärra ytterligare.
Centerpartiet vill att Sverige även i fortsättningen ska ta emot överlägset flest asylsökande per capita i EU. Konsekvenserna i kommun-Sverige, om Centern får bestämma, är oöverblickbara. Partiet vill även slopa kravet på lärarlegitimation, vilket fick Jan Björklund att gå i taket häromveckan. Centerpartiet glider alltmer bort från de övriga tre allianspartierna. Frågan är hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop i framtiden.
Lägre ingångslöner är en av få bra tankar i Centerns integrationsarsenal. Detta är rätt och rimligt för att fler ska kunna få sitt första jobb, men politiker ska inte in och rota i lönesättningen. Det är talande för Centerpartiets så kallade liberalism att Annie Lööf hotar med lagstiftning.
Det finns mycket att säga om Centerpartiets verklighetsförankring dessa dagar. Partiets syn på socialtjänsten visar hur långt ut i spenaten partiet befinner sig. Jag ifrågasätter starkt om centerpartisterna över huvud taget vet hur socialtjänsten fungerar, om de ens har en aning om vilka krav som ställs på den som ska göra en LVU-utredning.
Att kräva att den som arbetar inom socialtjänsten med samhällets mest utsatta och skyddsvärda har en relevant utbildning är inte att förespråka "krångel". Jag frågar mig om Centerpartiet månne har samma lösningar på personalbristen inom sjukvården.
Läs även:
Fnordspotting (hans bästa på länge)
fredag 5 februari 2016
En ny folkvandring
Migrationsverket släppte i går en ny prognos över det väntade antalet asylsökande till Sverige under 2016. Eller prognos och prognos, det är snarare fråga om tre tänkbara scenarion som bygger på en rad olika antaganden. Precis som de senaste åren. Osäkerhetsfaktorn är större än vanligt nu.
Ingen kan säga hur 2016 kommer att bli. Det vi vet är att Sveriges förutsättningar för att ha ett fungerande mottagande av asylsökande är avsevärt sämre nu än det var för ett år sedan. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är öppen med att han är pessimistisk gällande boendesituationen under detta år. Nu räcker det uppenbarligen inte att vara Anders längre.
Även 2014 var ett tufft år med över 80 000 asylsökande till ett redan belastat system. Alla borde ha begripit att det följande året skulle bli ännu tuffare eftersom Migrationsverkets egna boendeplatser tog slut redan 2012.
Nu säger regeringen att Sverige inte kommer klara av att ta emot det antal som Migrationsverket spår i sitt högsta scenario, 140 000 asylsökande, och även får kämpa för att klara myndighetens lägstascenario på 70 000 människor. Morgan Johansson säger att han siktar på en ännu lägre nivå och att regeringen kommer behöva göra mer om den ser att trycket på Sverige ökar. Detta för att undvika den kollaps vi såg i höstas när en klart pressad minister Johansson fick hålla ett otal presskonferenser.
Frågan är varför regeringen upprepar misstaget från i fjol att vänta tills läget är så ansträngt att den tvingas till panikåtgärder. Varför inte arbeta preventivt för att undvika att situationen över huvud taget uppstår? Hanteringen av den så kallade flyktingkrisen, som i själva verket är en större folkvandring från den fattiga till den rikare delen av världen, är ett lysande exempel på den sittande regeringens inkompetens och oförmåga att planera framåt.
Vi vet redan nu att det inte finns några tecken på att betydligt färre kommer söka sig till Europa i år jämfört med i fjol. Tvärtom tog sig betydligt fler till EU under januari 2016 än samma månad 2015, vilket är en signal om att trycket sannolikt kommer öka. Även på Sverige. Utifrån detta borde regeringen agera.
Förklaringen till Löfvens vänta och se-strategi stavas högst sannolikt Miljöpartiet. Socialdemokraternas samarbetspartner uppger att den redan har nått sin gräns för vad den kan gå med på i restriktiv riktning, och då hoppas S att de redan beslutade åtgärderna ska räcka. Detta för att hålla ihop regeringen. Konsekvensen kan bli en ny kollaps redan till våren eller lagom till hösten, fler panikåtgärder och ovanpå detta en regeringskris när MP lämnar. Det är ett ganska högt spel som Löfven spelar nu. Ett spel som kan få katastrofala konsekvenser för Sverige.
Kanske uttryckte den finske presidenten Sauli Niinistö saken bäst när han beskrev den utmaning som migrationen till Europa utgör:
Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.EU misslyckades kapitalt under fjolåret med att hitta en gemensam lösning. Därför kommer det under 2016 att vara upp till varje enskilt medlemsland att se om sitt eget hus. Ty det vi nu ser är inte början på slutet. Frågan är om det ens är slutet på början.
torsdag 4 februari 2016
Sexarbetare har faktiskt rättigheter
Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.
Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.
Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.
I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.
Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.
Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.
Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.
Bisarrt var ordet.
Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.
Inget offer.
onsdag 3 februari 2016
En riktig smällkaramell
Jag gillar raka puckar. Klarspråk. Ärlighet. Följaktligen ogillar jag floskler, undanflykter och feghet. Dan Eliasson står för allt jag tycker illa om. En ansvarslös, floskelstyrd person som är undfallande mot grov brottslighet – en sällsynt dålig kombination för en rikspolischef.
Just därför är det så förbaskat välkommet att läsa en öppen och ärligt förbannad sågning av just denne rikspolischef från en anställd inom polisen.
Hatten av, polisinspektör Anders Karlsson. Jag hoppas att fler nu vågar stå upp och kräva rikspolischefens avgång.
Alexandra Mezhers insats för samhället ägnar di knappt tio sekunder i inslaget. Du pratar sedan om att vi ska hjälpas åt. Vad menar du? Är det inte precis vad Alexandra gjorde? Hon hjälpte ensamkommande ungdomar för att samhället behöver denna hjälp. Du behöver denna hjälp, Dan Eliasson. Vilken hjälp bidrar du med genom att bortse från hennes insats och i stället omedelbart fokusera på gärningsmannens väl och ve?
Du om någon, som är chef över Sveriges poliser, borde veta hut, samt be om ursäkt. Du har förstört så mycket för polisen genom din nonchalans och okunskap. Du har sedan länge tagit bort all arbetsglädje och stolthet som är så viktig för en fungerande poliskår. Du har raserat väl fungerande enheter och strukturer inom polisen och i stället skapat fullständigt kaos för alla. Du har inte tagit till vara på den kunskap och specialkompetens som under decennier byggts upp på olika enheter. Du har dessutom en unken syn på de poliser i uniform som jobbar nätter, kvällar och dagar för att just du ska känna dig trygg.Läs hela artikeln här.
Om svar anhålles
Svensk migrationspolitisk debatt har gått in i ett nytt skede. Det som för bara några månader sedan sågs som ren fascism är nu plötsligt att ta ansvar. Det som då var självklara ställningstaganden för mänskliga rättigheter är i dag sådant som olyckligt nog krockat med verkligheten utanför det bekväma kuddrummet. Regeringen har beskrivit sig som nödd och tvungen att göra helt om.
Det positiva med höstens kollaps i asylmottagningssystemet och regeringens 180-graderssväng i migrationspolitiken är att det löste upp gamla knutar, lyfte på locket och plockade fram allt som sopats under alla tänkbara mattor under väldigt lång tid.
När Fredrik Reinfeldt var statsminister tog han sin migrationsminister i örat för att denne i en intervju sagt att Sverige måste börja prata om volymerna på sin asylinvandring. Tobias Billström gjorde offentlig avbön ("det jag sa var dumt") och det spekulerades i att han skulle tvingas avgå för sitt ohemula övertramp. I dag begriper nästan alla, även Göran Greider och Aftonbladets ledarredaktion, att det är betydligt lättare att ha ett öppet hjärta vid en demonstration på Medborgarplatsen än i det faktiska mottagningssystemet. Nästan alla inser nu att vi inte bara måste prata om volymer i asylmottagandet utan också agera för att få en långsiktig hållbar politik. (Det är en smula ironiskt att de två riksdagspartier som pratar mest om hållbarhet samtidigt har den mest ohållbara migrationspolitiken.)
Den stora migrationspolitiska debatten var alltså över nästan innan den hann börja på allvar. Kritikerna som anser att alla nu springer åt samma håll har rätt i detta. Jag hade gärna sett två politiska alternativ ställas mot varandra. I stället valde Miljöpartiet att smita med svansen mellan benen för att rädda sig kvar i regeringen. Kvar står Vänsterpartiet och Centerpartiet, men vem bryr sig längre om vad dessa ytterlighetspartier tycker?
Nu måste den integrationspolitiska diskussionen komma igång på allvar. Vem sitter inne med lösningarna? Svaret är dessvärre: ingen. Från vänsterhåll är lösningen alltid att kasta mer pengar på problemet. Miljöpartiet vill dessutom så snart som möjligt återgå till den gamla migrationspolitiken och bygga ut mottagningssystemet så att Sverige i framtiden ånyo kan ha asylinvandring av runt 100 000 människor årligen. Hur alla dessa människor ska kunna få en fungerande skolgång och andra välfärdstjänster samt komma i egen försörjning ges inga rimliga svar på. Bara att det behövs mer pengar.
Men inte heller de borgerliga har några svar på hur integrationen ska fungera, vilket Anna Dahlberg konstaterat på ledarplats:
På högerkanten har man kommit längre i tankearbetet, men även där underskattar man uppgiften som vi står inför. Klyschor som att "systemen inte får sättas före människan" och "trösklarna måste sänkas" går på repeat. Högern får det att låta så lätt. Bara vi ruckar lite på LAS, bygger ut RUT och ROT, lättar på de rigida byggreglerna och så vidare kommer integrationen att lösa sig. Det är givetvis trams. Om marknaden ensamt ska lösa utanförskapet måste vi acceptera oerhörda klassklyftor och slum.En ringrostig Annie Lööf visade prov på just detta trams i söndagens Agenda när hon hävdade att Sverige kraftigt måste "förändra systemen", bygga ut sin mottagningskapacitet och ge alla lärare och socialsekreterare tillräckligt med resurser. Lööfs lösning är alltså en kombination av de idéer från vänster och höger som Dahlberg kritiserar - både mer resurser och förändrade system.
Frågan är vad "mer resurser" betyder. Det tar tre och ett halvt år att utbilda en socionom eller en lärare. Sådana kan inte ens Lööf trolla fram ur en extra tilldelning av skattemiljarder. Kruxet är också att arbetssituationen inom socialtjänsten i många kommuner är så pass svår att människor säger upp sig. I dag rekryteras socionomkonsulter för närmare 100 000 kr per månad. De flesta begriper det ohållbara i situationen.
Frågan är också vad "förändrade system" innebär. Det kommer oavsett system att finnas praktiska och logistiska hinder för ett land att ta emot en obegränsad mängd människor. Centerns politik skulle haverera över samma dag som asylsökande började sova utomhus eller bryta sig in i portar och sommarstugor för att få tak över huvudet.
Moderaterna vill fortsätta att sänka inkomstskatterna. Det är förstås rätt och riktigt, men det trollar ju inte fram jobb för grupper som över huvud taget inte är efterfrågade på arbetsmarknaden.
Jag tror att Anna Dahlberg har rätt när hon konstaterar att inget politiskt parti har några svar. Detta är naturligtvis oroväckande, milt uttryckt.
Förklaringen är egentligen ganska enkel: det finns ingen bra lösning på den situation som politikerna försatt Sverige i. Det finns ingen quick-fix, ingen mirakelmetod. Politikerna, oavsett regering, kommer försöka med utbildningssatsningar och lönebidragsjobb och därigenom dölja en del av den verkliga arbetslösheten bland asylinvandrare och de reella kostnaderna. Men vi kommer oundvikligen få räkna med ett stort och kostsamt utanförskap under de kommande decennierna. Stadsdelar och kommuner kommer gå på knäna ekonomiskt men hållas över ytan av andra rikare kommuner. Vården, omsorgen, skolan och socialtjänsten i dessa områden kommer att vara hårt belastade under överskådlig tid.
Ty detta är resultatet av den förda migrationspolitiken och av den integrationspolitik som har misslyckats i 20 år. I så måtto är situationen irreversibel. Det är dags att ansvariga politiker är öppna med detta nu.
Läs även:
Widar Andersson
Etiketter:
ekonomi,
integration,
migration,
Naiva Sverige
tisdag 2 februari 2016
Bra riktning i tiggeriutredningen
I går släpptes den statliga tiggeriutredningens rapport och utredaren Martin Valfridsson presenterade resultaten på en presskonferens.
Han tror inte att en peng i en mugg hjälper långsiktigt. Tiggeriet, påpekade Valfridsson, går i arv från förälder till barn. Det blir ett "yrke". Han uppmanar därför folk att inte ge pengar här utan i stället skänka till organisationer på plats i hemländerna. Endast så kan en verklig förändring för dessa människor komma till stånd. Han konstaterar också att de kommuner som erbjuder boende även för EU-migranters barn är de kommuner som också har barn permanent boende. Inte så komplicerat, kan man tycka.
Samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark, fastslår Valfridsson. "Det går inte att ha en lagstiftning vi inte tillämpar". EU-migranters barn ska inte erbjudas skola annat än i särskilda fall. EU-migranter ska ej heller kunna få försörjningsstöd, men nödhjälp ska kunnas ge i akuta fall.
Inriktningen är överlag bra. Att svenska medier beskriver den som "kärv" är ett tecken på att utredaren tar ställning för något bra. Polis bör ta ett steg fram när äganderätten kränks, anser Valfridsson. Men det hade varit önskvärt att utredaren även öppnat för att ge kommuner rätten att införa lokala förbud där så önskas. Något nationellt tiggeriförbud tror jag inte på, men kommuner bör få rätt att själva besluta om och när det är rimligt med ett förbud.
Det finns uppskattningsvis 5 000 tiggande EU-migranter i Sverige. De flesta romer från Rumänien. Ju lättare det är att bosätta sig illegalt på annans mark, att få gratis boende betalt av den lokala befolkningen, att planka i tunnelbanan och bedriva försäljning inne i tunnelbanevagnar trots ett förbud mot detta, desto fler kommer att komma. Problemet växer, och därmed även irritationen.
Kritik framförs nu mot utredningens rekommendationer. Föga förvånande från tiggare själva men också från personer som anser att fattiga människor står över lagen. Detta handlar inte om inkludering. Det handlar om att en grupp som vill ha särskilda rättigheter och leva efter helt egna lagar och regler. Det är inte acceptabelt. Att även EU-migranter ska följa svensk lag beskrivs i flera medier som "hårdare tag" mot tiggare.
Tiggare som intervjuades under gårdagen var alla kritiska. Detta är deras levebröd, hävdade de. Nå, det är inte svenska folkets ansvar att ge rumänska romer pengar till deras försörjning.
Etiketter:
EU,
fri rörlighet,
Naiva Sverige,
tiggeri,
äganderätten
måndag 1 februari 2016
Fälla eller inte fälla?
Dagens snackis i politiska kretsar är uppgifterna till Aftonbladet att Anna Kinberg Batra internt öppnar för att lägga en gemensam alliansbudget i höst. Om Centerpartiet och Liberalerna bara är med på tåget. Det är förstås ett stort "om".
Kinberg Batra har sitt parti med sig om hon vill agera. En majoritet av de moderata distrikten stödjer tanken på att fälla regeringen. Men hon kan inte göra det ensam. Det stora hindret är C. I gårdagens Agenda var Annie Lööf tydlig med att hon inte vill ge Sverigedemokraterna något inflytande. Om de fyra borgerliga partierna skulle lägga en gemensam budget behöver de stöd från SD för att den ska gå igenom. Detta vet rimligen även Lööf.
Det finns både för- och nackdelar med att fälla regeringen Löfven redan i höst. Framför allt långsiktigt. Fördelen är att vi får en borgerlig politik. Det vore bra för bostadsmarknaden, där Moderaterna har tagit stora kliv i rätt riktning, för migrationspolitiken, för arbetsmarknadspolitiken, för rättspolitiken och kanske även för skolpolitiken.
Samtidigt ska vi minnas att om regeringen Löfven skulle falla i höst och Alliansen ta över med stöd av SD, har denna nya regering bara ett och ett halvt år på sig innan det är dags för nästa ordinarie valrörelse 2018. Det är ungefär så långt som Löfven har suttit som statsminister. Inte mycket tid. I ett dåligt parlamentariskt läge.
Kinberg Batra skulle få väldigt kort tid på sig att dels komma in i rollen som statsminister, dels visa resultat i ett väldigt svårt läge för Sverige. Detta skulle kunna bädda för ett svagt val 2018, för inte ens ett återuppståndet moderatparti kan trolla med knäna när det gäller integrationen, skolan och arbetslösheten.
Jag tror att allianspartierna har större chans till framgång om de låter Löfven regera sig sönder och samman till 2018. Då är Löfven slut som ledare och sossarna ett otänkbart alternativ i säkert åtta år framåt. Då kan M och SD få ett starkt väljarstöd och då kan Anna Kinberg Batra kanske rent av bilda regering utan ett bångstyrigt centerparti om bara KD och L växer.
Det är inget enkelt läge. Visst vore det spännande och lite skadeglatt att se Löfvens budget falla. Igen. Men det är inte automatiskt så att det skulle gynna Sverige på lite längre sikt.
Högre utbildning som arbetsmarknadspolitik
Dick Harrison rörde upp känslor när han för en tid sedan kritiserade kvaliteten på svenska högskolor och universitet i en debattartikel i SvD. Han följde upp detta i ett diskussion i Sveriges Radio. Fler hänger nu på i den högst relevanta kritiken.
Jag känner igen mig i mycket av vad Harrison skriver. Inte från en lärares perspektiv utan som tidigare student. Jag har läst vid flera olika institutioner på två universitet och högskolor i olika städer. Det finns mycket att säga om den högre utbildningen i Sverige. Kvaliteten är ojämn, och i en internationell jämförelse är det egentligen bara KI som står sig.
Det jag reagerade för under studietiden, som skedde med nästa ett decenniums mellanrum, var hur långt gymnasiefieringen av de högre studierna nu har gått. Min inställning när jag sitter i ett klassrum eller aula är enkel: lyssna på läraren, försök ta till dig det som sägs och var beredd på att lägga ned mycket tid på plugg inför tentan. Så resonerar många. Men långt ifrån alla, och den grupp som önskar få en så lätt resa som möjligt är oftast den som blir lyssnad på.
Mer tid till hemtentamen på vissas begäran - strunt samma om vi andra kämpat för att bli klara i tid. Envisa frågor om exakt vad som ska komma på tentan så att man slipper läsa "i onödan". Och givetvis omtentor och både skriftliga och muntliga kompletteringar så att alla kan bli godkända. Ty om en elev blir underkänd är det lärarens ansvar. Underkända elever betyder mer jobb för läraren, vilket tar tid från undervisningen. Då är det lättare att släppa igenom även dem som egentligen inte är godkända.
Så här håller det på, precis som Dick Harrison beskriver. Utbildning vid svenska universitet och högskolor handlar generellt sett inte om att anstränga sig till det yttersta i tre och ett halvt år och komma ut som en lite mer beläst och utbildad person på andra sidan, redo för yrkeslivet. Nej, det handlar om rätten att bli "sedd", att känna sig "trygg" och att bli curlad genom utbildningen utan att någon elak lärare har mage att underkänna dig.
Jag minns mycket väl en kvinna som protesterade mot omfattningen på ett prov och att detta dessutom var lagt på en måndag. Studierna, menade hon, var 40 timmar per vecka. Och eftersom hon vistades i skolan under den tiden (ingen vistades 8 timmar per dag i skolan) kunde hon inte förväntas plugga även på kvällar och helger. Då skulle hon ju ha tid över till annat. En så bisarr inställning till universitetsstudier är tyvärr inte helt ovanlig i dag.
Under lång tid har utbildning setts som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i Sverige. Många unga, och inte särskilt unga, studerar i brist på ett bättre alternativ. Under lång tid har lärare på landets universitet och högskolor larmat om att elever inte har med sig ens basala kunskaper från gymnasiet. Detta påverkar undervisningen eftersom lärarna måste anpassa den till gymnasienivå. Men inte heller detta räcker. Svensk utbildning håller på att anpassas till de lataste eleverna, lågpresterarna. Det är inte hållbart i längden.
Alla kan inte studera. Det är inte konstigt i det. Tyvärr har vi i Sverige skapat en arbetsmarknad där det krävs högskoleutbildning till snart sagt varje jobb, rationaliserat bort en hel del enklare jobb och satt upp trösklar som gör att den som inte har läshuvud men kanske har andra talanger, förväntas plugga likt förbannat.
Detta måste förändras. Ju fler som utbildar sig på dåliga universitet, desto mer inflation går det i begreppet utbildning. Kraven på högre utbildning måste höjas och respekten för lärarna återupprättas.
I stället för att ta itu med grundproblemen har politikerna fastnat i en diskussion om betygssystem.
Betyg i all ära, men den högre svenska utbildningen står inte och faller med hur betygssystemet ser ut. Det finns betydligt viktigare saker att ta hand om först. Men det verkar vara för känsligt för att ta i.
söndag 31 januari 2016
Efter rättsstaten
Maskerade män som går till angrepp mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm efter en invandringskritisk demonstration. Målet var ensamkommande flyktingbarn. Eller de marockanska gatuungdomarna.
Vad som egentligen hände råder det stora oklarheter om. SVT berättar att det enligt polisens rapport var ensamkommande som var målet för angriparna. Enligt SvD har polisen inte bekräftat att en viss grupp var måltavla för våldsamheterna.
Den bild som har spridits i gamla och nya medier är emellertid ganska samstämmig, och den utgår sannolikt från det flygblad som delades ut och som beskriver en situation av rättslöshet där gatuungdomar kan trakassera kvinnor, stjäla, råna och våldta utan att dömas för det eftersom de uppger sig vara minderåriga. Detta är ett problem som polisen har beskrivit för SVT.
Författaren och sexualupplysaren Katerina Janouch har varit tydlig på Twitter med vad hon anser om denna situation. Hon kallade de ungdomar som begår dessa sexbrott för "slödder". För detta fick hon epitetet "nazist" av Lars Ohly och kritiserades även från annat håll. På Facebook utvecklar Janouch sina tankar. Ett urklipp:
Jag tror att Katerina Janouch sätter ord på vad många känner just nu. Jag har väntat på en våldsam reaktion. En enskild incident är ingen "oroande samhällsutveckling". Men utvecklingen med en polis som medborgarna i allt mindre utsträckning kan lita på och räkna med när det verkligen kniper har pågått länge och accelererat under de senaste åren. Så här har det varit på landsbygden så länge jag kan minnas, men nu när polisens otillräcklighet märks även i den stökiga huvudstaden får det mer uppmärksamhet.
Av just detta skäl får angreppet på Sergels torg betraktas som väldigt välplanerat. Kanske inte i sitt utförande, ty om detta vet vi så lite, men väl i sin timing. Det finns sannolikt ett växande stöd för den här sortens aktioner nu. När polisen står handfallen kommer många betrakta extremisters motangrepp som ett legitimt försvar. Risken finns att nya gäng tar över. Gäng som tar på sig att "försvara" våra gator.
Jag avskyr pöbelvälde och lynchstämning. Det är polisen och ingen annan som ska säkra tryggheten i samhället. Men när denna polis inte längre förmår detta, är det naturligt att alternativ dyker upp.
Reaktionen från politiskt håll är intressant. Inrikesminister Anders Ygeman beskriver händelsen i centrala Stockholm så här: "Rasistiska grupper sprider hot och hat på våra gator. Det måste mötas med kraft." Det är lätt för Ygeman att säga så när det handlar om extremister på den yttersta högerkanten, som verkar vara fallet den här gången. Lika tydlig har han och regeringen inte varit när det gäller de marockanska gatuungdomarnas systematiska brottslighet och polisens oförmåga att hantera situationen.
Det är kanske detta som gör bland andra Katerina Janouch så upprörd. Att regeringen bara tar ställning när våldet drabbar vissa grupper. Att den trivialiserar den oro som unga kvinnor känner. Det är tydligt att den migrationspolitiska omsvängningen inte har lyckats släppa ut socialdemokratin ur dess kulturrelativistiska och identitetspolitiska fängelsehåla.
Ty Janouch har ju rätt. Både hon och alla andra kvinnor och flickor har rätt att kunna gå på ett badhus utan att bli sexuellt antastade. Vi borde alla ha rätt att gå på stan utan att känna obehag eller rädsla för att bli rånad av gäng som polisen griper och sedan släpper lika snabbt igen.
Om denna utveckling accelererar får vi i förlängningen ett samhälle där förtroendet för polis och rättsväsende sjunker och där sympatin för dem som tar saken i egna nävar växer.
Då hamnar vi i ett post-rättssamhälle. Då är det för sent för gröna hjärtan och fina paroller.
Tidigare bloggat:
Flathetens rike
lördag 30 januari 2016
Alternativa nyhetsmedier på frammarsch
Det suckas på landets största medieredaktioner. "Alternativa medier", som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd.
Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position.
Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara "SD-fabrikationer". Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess.
För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la. En crowdfundad libertariansk nyhetstjänst som helt och hållet bärs upp av dem som postar nyheterna. Jag stödde projektet ekonomiskt men får erkänna att jag var lite skeptisk till hur långt det skulle bära. Jag underskattade kraften i vad människor frivilligt kan åstadkomma tillsammans – bubb.la har i dag 10 000 följare på Facebook och flera tusen på Twitter. 26 000 länkar har postats sedan starten.
Det är inget projekt längre utan en verksamhet som hela tiden expanderar. Radio bubb.la har tillkommit och nu lanseras en premiumtjänst för den som vill ha ett mer personligt nyhetsflöde. Detta är också en möjlighet att ge bubb.la lite ekonomisk stabilitet.
Det vi ser ske nu är inget mindre än en ny revolution. En demokratisering av journalistiken. Det är klart att det är jobbigt för de stora mediehusen att känna flåset i nacken och att bli granskade på ett sätt de inte är vana vid. Det gör denna utveckling inte bara viktig utan dessutom lite underhållande.
Ty i dag vänder sig alltfler inte till DN och Aftonbladet när de vill ha snabb information utan till de nya medierna där ute. De kallas "alternativa medier". Jag skulle snarare säga att det är gammelmedierna som börjar kännas alternativa.
Tidigare bloggat:
Åsiktsmonopolet är brutet
Läs även:
HAX, Fnordspotting
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




























