En splittrad svensk skola

När kunskapsnivåerna i världens skolor mäts har vi vant oss vid två resultat: asiatiska länder i topp och Sverige allt längre på efterkälken. Den tråkiga trenden för svensk skola tycks ha brutits, enligt Pisa 2015, men det är tydligt att Sverige ligger oerhört långt efter länder som Singapore, Sydkorea och delar av Kina.

Skolor i asiatiska länder beskrivs ofta som tanklös korvstoppning och upprepningspedagogik. Därför, hävdas det, är de duktiga på just de ämnen som mäts i Pisa men hamnar efter exempelvis Sverige när det gäller kreativitet och kritiskt tänkande.

Det finns relevant kritik mot denna generalisering, men överlag är mitt intryck att skolor i exempelvis Kina fokuserar mycket mer på utantillkunskaper än på att få eleven/studenten att tänka fritt och kritiskt, analysera resonemang, väga för och emot. Just sådant som är så vanligt i den svenska skolan. Det finns förstås en logik i detta eftersom Kina är en enpartistat där regeringen knappast vill uppmana människor till kritiskt tänkande och ifrågasättanden av auktoriteter.

Å andra sidan är studiedisciplinen en helt annan - det är inte ovanligt att asiatiska studenter som pluggat vid svenska universitet uttryckt förvåning över det låga studietempot här. Med all rätt. Svenskt skolväsende är varken anpassat för de lågpresterande eller de högpresterande utan för en stora majoriteten mellanpresterande elever. Lagomeleverna. Att skolpolitiken har gått ut på att få så många som möjligt att läsa vidare i stället för att upprätthålla en hög kvalitet i högre studier har dessutom skapat ett slags inflation i betydelsen av en högskoleexamen.

Efter Timss-mätningen, som visade en svag uppgång i svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik, tändes ett hopp om ett liknande resultat i Pisa.

Pisaresultaten från 2015 ger faktiskt skolministern Jan Björklund råg i ryggen. Lite ironiskt att resultatet kommer nu två år efter att han avgick och därmed kan inkasseras av den sittande regeringen. Det är inte Gustav Fridolin som ligger bakom de förbättrade resultaten, men en sprudlande glad Fridolin log sitt största glin och passade förstås på att sola sig i resultaten dagen till ära.

Många förändringar är inte statistiskt säkerställda, men överlag är svensk skola tillbaka på den nivå den hade 2009. Vilket är bättre än 2012 men sämre än 2003. Vändningen är bred och viktig, men resultatmässigt är svensk skola fortfarande sämre än för 15 år sedan.

Sverige ligger nu runt eller strax över OECD-genomsnittet i matematik, naturkunskap och läsförståelse. Däremot har vi det största glappet mellan de bästa och sämsta skolorna av alla uppmätta länder. Prestationsgapet mellan inrikes och utrikes födda är också mycket stort i Sverige jämfört med i andra länder, och då är förstås fjolårets invandringsvåg inte inräknad. Det finns god anledning att tro att Pisa inte kommer vara fullt lika glad läsning nästa gång när alla nyanlända som kommit de senaste åren räknas in.

Jag fortsätter att tro att en kombination av de asiatiska systemen och det svenska - studiedisciplin, respekt för lärare och pedagoger, höga och rättvisa krav och samtidigt en öppenhet för diskussioner, kritiskt tänkande och kreativitet - är det allra bästa.

Egentligen kan Pisaresultaten sägas vara en sorts spegelbild av det svenska samhället i stort. Det går väldigt bra för många och riktigt dåligt för andra. Detta förhållande gäller som bekant även på arbetsmarknaden, där sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda är oroväckande stort. Det gäller även bostadsmarknaden, där den med pengar kan köpa en bostad men unga, äldre och personer med låga inkomster i allt högre grad både riskerar och faktiskt drabbas av hemlöshet.

För landets föräldrar handlar det således om att sätta sina barn i rätt skola. Och för att kunna göra det måste man bo på rätt plats.

Så här såg utvecklingen ut fram till 2012.

Raset har nu stoppats. Men håller vändningen i sig?

Hela Sverige deppar

Jag minns tiden när det var vänstern som var dystopisk och varnade för att världen skulle gå under. När högern började misströsta över samhällsutvecklingen var det nästan som om vänstern ett tag, åtminstone vissa av dess företrädare, stod för det positiva, eller möjligen naiva, budskapet. Nu, däremot, är alla pessimister. Hela Sverige deppar.

Vi deppar och misströstar men av helt olika skäl. Konservativa och liberalkonservativa, och för all del en hel del gammelsossar i väljarkåren, oroas över utvecklingen i Sverige. De känner oro för en skola i förfall, en polis i kris, en sjukvård som ständigt är flera händer kort, en bostadsmarknad som är helt ur spel och en migrationspolitik som har gjort situationen ännu värre på alla dessa områden. Det gungar betänkligt om den så kallade svenska modellen.

Vänstern oroar sig emellertid mer för vart väljarna tar vägen. Efter Brexit och Donald Trumps valseger är det som om ledarskribenter och kommentatorer sitter klara med sina svavelosande texter, redo att trycka på "send" så snart ett land har gått till val. Inväntande ännu en seger för "högerpopulismen".

Helgen bjöd på spridda skurar. Folkomröstningen i Italien gick inte Matteo Renzis väg. Men i Österrike borde etablissemanget jubla. Aftonbladet och DN hade laddat för att Norbert Hofer skulle vinna det österrikiska presidentvalet. När så inte skedde passar Aftonbladets ledarsida på att åtminstone förfasa sig över att Hofer "nästan" blev president. Till och med när en miljöpartist går och vinner ett europeiskt presidentval ska det deppas.

Det är dock inte bara vänstern som misströstar över valresultat. Inom högern sitter Johan Norberg, Mattias Svensson och Fredrik Segerfeldt - tre personer som satt mat på bordet på föreställningen att allt egentligen bara blir bättre - i en gemensam podd och deppar ikapp efter Trumps valseger.

Det frossas kort sagt i negativitet och missmod just nu. Av lite olika skäl och ur olika perspektiv. Det finns goda skäl att känna viss pessimism (och nej, Brexit är knappast ett sådant). Samtidigt leder deppandet ingenvart. Det bidrar inte med något konkret. Det löser inga problem.

Precis som efter ett dödsfall finns det en försvarlig tid för ältande. Men denna period bör inte vara för länge, för då övergår den i bitterhet. Och bitterhet gör att vi äts upp inifrån.

Den som vill vinna en framgång i nästa val har en knepig balansgång att gå. Å ena sidan beskriva verkligheten som den faktiskt är: inte alls särskilt upplyftande. Å den andra presentera ett positivt och trovärdigt framtidsbudskap. Det vete tusan om något av dagens riksdagspartier har förmågan till både och.

Den fria rörlighetens baksidor

TV4 har den senaste tiden haft partiledardueller enligt ett nytt koncept, vilket varit lite uppfriskande men i vanlig ordning alldeles för tidspressat.

I en av duellerna möttes Centerpartiets Annie Lööf och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och debatterade EU. Det är bra att EU-frågan lyfts. EU:s utveckling mot en statsbildning påverkar Sverige i allra högsta grad, och det är anmärkningsvärt hur lite detta diskuteras. I andra länder på kontinenten är EU en ständigt het potatis, men inte här. Svenska medier förefaller helt ointresserade av EU:s utveckling - förutom när någon kritiserar den.

Jag tror att detta åtminstone delvis beror på att EU inte är en höger-vänster-fråga i Sverige. Svensk politisk journalistik är helt inriktad på just denna konflikt mellan höger och vänster, och de frågor som inte riktigt passar in där, eller där det råder konsensus över blockgränsen, blir ointressanta. Det var detta som hände med migrationspolitiken.

Allt är inte skit med EU. Jag är i grunden för fri rörlighet, både inom och utom den europeiska unionen. Men vi måste förstå att det finns en fundamental skillnad mellan fri rörlighet för varor och kapital och fri rörlighet för människor. Människor tar med sig sin kultur, sina värderingar och sätt att leva till det nya landet. Det gör inte en bil eller ett paket müsli. Därför får fri rörlighet för människor helt andra konsekvenser, samtidigt som det givetvis erbjuder helt andra möjligheter om vi sköter den väl.

Ett exempel på hur svenska politiker har låtit den den fria rörligheten i EU missbrukas är framväxten av de östeuropeiska ligor som drar genom landet på rånturnéer. VD:n för Larmtjänst förklarar varför just Sverige är så attraktivt att verka i:

Vi har låga straffsatser, låg upptäcktsrisk och en bra bilpark. Samma sak med båtmotorerna. Det upplevs som väldigt riskfritt att dammsuga Sverige på värdesaker. Sverige skiljer ut sig negativt på alla punkter.

Som motexempel tas som så ofta Finland, som ligorna helst undviker på grund av högre straff och upptäcktsrisk.

Den gränsöverskridande brottslighet som Sveriges invånare nu utsätts för - i allt högre grad även försvarslösa äldre - har således i hög grad att göra med den svenska undfallenheten mot kriminalitet och oordning.

Låga straff, inga konsekvenser för ett upprepat oacceptabelt beteende och relativisering kring kriminalitetens orsaker (nu senast igen efter dubbelmorden i Rinkeby då stadsdelsnämnden tyckte att den har "misslyckats") har skapat denna situation. Att politikerna har lyckats försätta polisen i ett kristillstånd hjälper förstås inte heller.

Sverige har bejakat öppenheten men inte varit redo att möta de negativa aspekterna av den. Denna aningslöshet får nu konsekvenser på bred front. 

Censurministern

En stor snackis inför och efter det amerikanska presidentvalet har varit spridningen av påhittade nyheter på Facebook. En del menar (eller vill tro) att sådana hade en avgörande inverkan på valutgången. Oavsett hur det är med den saken är frågan vad skillnaden är mot tidigare.

Falska nyheter har alltid funnits. De har alltid spridits. Tidigare i blaskor i tidningshandeln, nu i sociala medier. Skillnaden är förstås att de dels når fler nu, dels möjligen är lite mer raffinerade. Men är de ett hot mot demokratin? Knappast.

Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke anser att Facebook har ett ansvar för allt som sprids. Påståendet visar att ministern inte förstår vad Facebook har blivit: en infrastruktur. Det är lite som att hävda att Telia har ansvar för vad folk säger på telefon eller att Google ansvarar för vad du skriver i din Gmail (att de kan se allt du skriver är en annan femma och ett skäl att inte använda Gmail).

Vad vill då Bah Kuhnke göra? Jo, hon vill bjuda in Facebook för att diskutera saken och påpekar att "förändringsarbetet ska ske frivilligt". Och om Facebook inte går med på att censurera vad deras användare skriver? Då väntar "nästa steg":

Nästa steg skulle vara att ta fram tvingande åtgärder. Men då gör vi också ingrepp i friheter och möjligheter som vi vant oss vid. Det är ingen väg vi vill gå, det vill jag verkligen understryka. Men vi kan inte heller stå handfallna inför hatet.

Så talar alltså landets demokratiminister. Det är häpnadsväckande. Alice Bah Kuhnke beskriver Facebook som ett slags nätverk för spridning av hat. Sällan preciseras närmare vad som menas med hat. Men vi kan ana mellan raderna att det inte är vänsterextremister och/eller manshatare som skriver att de ska klippa kuken av alla män som avses.

Det finns från etablissemanget alltid en större förståelse för "fint" hat, sådant som anses komma "underifrån" (från kvinnor riktat mot män, från svarta riktat mot vita och så vidare). Toleransen åt andra hållet är desto mindre - nuförtiden räcker det ofta att uttrycka fel åsikt för att få uttalandet klassat som "hat".

De stora mediehusen tappar i både upplaga och anseende. Det skulle inte förvåna ett dugg om DN:s Peter Wolodarski kan tänka sig lite god hederlig censur för att öka chanserna för hans tidning att behålla sin ställning. Ty om regeringen är redo att tvinga Facebook på knä, vad är den då inte beredd att göra mot de växande alternativmedierna? Det föreslagna systemet med en ny medieavgift, med ett bidrag som villkoras med att den som söker delar rätt värdegrund, är månne bara ett första steg. Resten kan demokratiministern uppenbarligen ta hand om.

Etablissemangspolitiker säger sig vara oroade över auktoritära idéers tillväxt i vår tid. De verkar inte ha insett att de genom sin politik själva är en del av just detta.

Yttrandefriheten firar 250 år. Striden om den känns som på allvar nu.

Läs även:
Nils Funcke

Om ansvaret för migrationshaveriet

Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, har skrivit en lång, ärlig och intressant artikel på Kvartal om orsakerna till det migrationspolitiska haveriet och vems ansvar det är.

Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.

Tänk om Sandströms insikter hade varit spridda i Moderaterna 2010. Då hade Sverige kanske inte behövts förändras i grunden - i negativ riktning. Nu är det för sent. Vi kan inte backa bandet eller hitta strålande lösningar till problem som i många fall saknar en lösning.

Det som återstår för dagens och morgondagens politiker i både riksdag och kommunalstyrelser är valet mellan usla och dåliga åtgärder. Alla implementerade i panik.

Detta är Fredrik Reinfeldts arv.

Ropen skalla, lönestöd åt alla

Ett av grundfundamenten i ett fritt och gott samhälle är att människor försörjer sig själva. Alla som kan arbeta ska också göra det och inte förlita sig på allmosor från någon annan.

Även den så kallade svenska modellen, en universell välfärdsmodell, bygger på en hög förvärvsfrekvens. Annars går inte ekvationen med generöst tilltagen välfärd för hela befolkningen ihop. Det är just här det håller på att ske saker i Sverige just nu. I takt med att den delen av befolkningen som inte arbetar växer, ökar bördan för den arbetande delen att bidra än mer. Utan att själva få ut mer. Sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda blir allt större. Ekvationen går inte längre ihop.

Vid sidan om bostadssituationen kommer den hetaste frågan under de kommande fem åren vara nyanländas etablering på arbetsmarknaden, i synnerhet alla med låg eller ingen utbildning. Den hänger förstås till viss del samman med just bostadsproblematiken - den som bor på ett vandrarhem, i en gymnastiksal eller i ett plywoodbås i en bilhall har rimligen sämre förutsättningar att etableras än den som har tryggheten i en egen bostad. Men det handlar också om att den myndighet som har ansvaret för etableringen är Sveriges kanske mest dysfunktionella.

Arbetsförmedlingen fungerar uruselt. Den klarar inte av att matcha akademiker, den har under lång tid misslyckats med att hjälpa personer som står långt ifrån arbetsmarknaden (det är därför kommuner har satt upp egna så kallade "jobbtorg") och har nu fått uppdraget att sköta etableringen av hundratusentals människor från Nordafrika och Mellanöstern på den högspecialiserade svenska arbetsmarknaden. Ursäkta om jag är lite pessimistisk gällande utfallet.

Detta är vad som på samtidssvenska kallas en utmaning. I dag finns en uppsjö av olika anställningsstöd - allt från nystartsjobb och instegsjobb till YA-jobb och de än så länge mycket perifera traineejobben. Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg vill se förenklingar av dessa och pekar ut tre alternativa vägar framåt: fortsatta lönestöd, sänkta löner eller skattesubventioner.

Det enda regeringen och allianspartierna har att komma med är olika sorters subventionerade anställningar. Socialdemokraterna vill inte ha "låglönejobb", säger de. Men de inser uppenbarligen att lönekostnaden spelar roll för arbetsgivarens vilja att anställa. Därför vill S ha subventionerade anställningsformer.

Detta betyder att den enskilde, oaktat sin produktivitet, ska få en hög lön och att skattebetalarna står för huvuddelen av denna. Alliansen införde flera av de lönestöd som finns i dag och inget tyder på att de vill röra dem. (Centerpartiet har föreslagit en app för att starta företag, men så mycket längre än så sträcker sig inte den borgerliga uppfinningsrikedomen i nuläget.)

Lönestöd skapades en gång i tiden för att hjälpa personer med olika sorters funktionshinder samt människor som av olika skäl stod väldigt långt ifrån arbetsmarknaden (exempelvis de som varit långtidssjukskrivna) till en anställning. Tanken var inte att dessa stöd skulle användas för fullt friska människor vars enda "funktionshinder" är att de kommer från ett annat land.

Lägre ingångslöner har förstås föreslagits. Men eftersom den svenska modellen bygger på att arbetsmarknadens parter sätter lönerna kommer det bli svårt att pressa ned ingångslönerna. Facket är inte ett dugg intresserat utan driver tvärtom på för motsatsen.

Återstår alltså subventionerade anställningar. Den grupp som har ett så kallat lönestöd kommer med all sannolikhet växa lavinartat under de kommande åren. Politikerna har helt enkelt ingen annan lösning. Dessutom bidrar det i en viktig fråga, nämligen arbetslöshetsstatistiken.

Oavsett vilken regering som sitter vid rodret efter valet 2018 är fina sysselsättningssiffror viktigare än att människor är självförsörjande på riktigt.

Strid om asylpolitiken väntar i S

I april håller Socialdemokraterna partikongress. Partiledningen sitter just nu och går igenom floden av motioner som medlemmar ute i distrikten har lämnat in. Flertalet verkar handla om välfärdsfrågor, men en rad av dem berör asylpolitiken.

Ett antal distrikt vill nämligen att regeringspartiet återgår till den gamla asyl- och migrationspolitiken så snart som möjligt. Dit hör Lund, som anser att den nya asylpolitiken "spelar de högerpopulistiska krafterna i händerna".

Den tillfälliga uppstramningen löper ut sommaren 2019, och Stefan Löfven har sagt att han vill se en gemensam migrationspolitik på EU-nivå innan dess. Det är kul att vilja saker, men en överenskommelse på EU-nivå förefaller långsökt. Riksdagen måste därför ta ställning till vilken migrationspolitik Sverige ska ha - vi kan inte förlita oss på andra länder.

Det kan mycket väl bli strid på S-kongressen. En strid som kan få partiledningen att gå kritikerna till mötes, åtminstone till viss del genom att lova att den tillfälliga asyllagen ska avskaffas så snart det bara är möjligt. En sådan formulering kanske Löfven skulle kunna leva med.

Nog är det oroväckande, och en smula anmärkningsvärt, att vissa socialdemokratiska distrikt kräver en återgång till den politik som skapade en situation där kommuner måste buda på bostadsrätter mot sina egna invånare, upphandla vandrarhem, vädja till kommuninvånarna att ställa upp med husrum och rent av placera nyanlända med uppehållstillstånd i plywoodbås i en bilhall då det inte finns några bostäder att uppbåda.

Jag är orolig för att det politiska etablissemangets oförmåga till rimliga konsekvensanalyser av sin egen politik kommer att leda till enorm frustration och i förlängningen även en ökad främlingsfientlighet. Ty det är inte mot migranterna vi ska rikta vår ilska utan mot beslutsfattarna. Mot lagstiftarna som möjliggjorde fusk, mot de politiker som brännmärkte alla som varnade för en ohållbar invandring och mot skaparna av ett system som inte fungerar ändamålsenligt.

Superministern Ylva Johansson höll under onsdagen en pressträff och förklarade hur regeringen ser på fördelningen av nyanlända under kommande år. I Sveriges Radio beskrevs det hela som en eftergift till kommunerna, men det kommunsektorn får är två extra månaders respit. På 60 dagar byggs inga bostäder.

2017 kommer bli blodigt för svenska kommuner. 

Tidigare bloggat:
Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Vandrarhemspolitiken

Stefan Löfven har vid flera tillfällen upprepat att ett skäl till att hans regering ville få ned antalet asylsökande var att Sverige inte klarade mottagandet på ett bra sätt. Den som kommer hit, förklarade statsministern, ska inte bara få tak över huvud taget utan ett riktigt liv.

Den rödgrönrosa majoriteten i huvudstaden har uppenbarligen inte lyssnat på S-ledaren, ty under måndagen beslutade kommunfullmäktige i Stockholms stad att låta upphandla hotell- och vandrarhemsplatser till 800 nyanlända med uppehållstillstånd. Skälet är att staden inte klarat av att ordna bostäder åt de 2 800 personer som den anvisats för 2016 enligt den nya bosättningslagen. Med en månad kvar på året har endast 1 200 fått någonstans att bo och ytterligare 800 förväntas "med stor säkerhet" få en plats. Återstår således 800 personer.

Endast Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna reserverade sig mot beslutet, vars prislapp kan hamna uppemot 40 miljoner kr (50 000 kr per person och år låter dock som i underkant i mina öron).

Nu är vi alltså tillbaka vid 2015 års vandrarhemspolitik då Migrationsverket dammsög lokaler, campingplatser och hotell runt om i landet för att inhysa migranter. Skillnaden är att det då handlade om att just ordna tak över huvudet i ett akut ankomstskede. De personer som Stockholms stad nu vill placera i vandrarhem och på hotell är människor med uppehållstillstånd som ska stanna i Sverige, läsa svenska, söka jobb och vars barn ska gå i skola.

Det säger sig självt att en plats på ett hotell eller vandrarhem inte direkt ger de bästa förutsättningarna för att lyckas i det nya landet. Dessutom riskerar denna politik att tränga ut ordinarie logiplatser som används av socialtjänsten. Redan i dag är det knepigt att hitta övernattningsplatser. 2017 förväntas Stockholms stad fixa bostäder åt ytterligare 3 500 personer. När når vandrarhemspolitiken vägs ände? Och vad väntar härnäst?

Det socialdemokratiska finansborgarrådet Karin Wanngård hävdade i debatten att de som flyttar till Stockholm är "en enorm tillgång" för staden och att "vi blir bara starkare av den breda solidaritet vi visar i flyktingfrågan".

Det är anmärkningsvärt att en toppolitiker i Sveriges största stad kan slänga sig med sådana floskler även i ett så här pressat läge. Detta är inte en tid för plattityder och innehållslösa haranger. Det är tid för politiskt mod och handling. Stockholms stad borde göra som Ekerö och Täby och säga nej till fler kommunplaceringar.

Att flytta personer från fungerande asylboenden till vandrarhem eller, som i Jönköping, plywoodbås i en bilhall, är vare sig värdigt för den enskilde, kostnadseffektivt för skattbetalarna eller ett framgångsrecept för en lyckad integration.

Den rödgrönsrosa majoriteten får gärna förklara hur den tänker sig att människor boende på hotell och vandrarhem ska kunna bli "en enorm tillgång" för samhället. Gärna lite god evidens på det, tack.

En moraliskt kaputt vänster

En diktator är död, låt oss fira! Nej, delar av svensk vänster är i stället i sorg. Reaktionen på Fidel Castros död är väldigt avslöjande. Om någon förminskar diktatorns negativa roll eller rent av uttrycker sorg säger det en hel del om personens demokratisyn.

Vissa världsledare kan av diplomatiska skäl inte dansa på Castros grav. Det tillhör god ton, till och med när en porrknutte som Kim Jong-Il dog, att skicka kondoleanser. äremot var det ingen som tvingade Kanadas Justin Trudeau att hylla Kubas avlidne diktator som en "legendarisk revolutionär och talare").

Som Jenny Bengtsson ovan, ordförande i Hotell- och restaurangfackets avdelning i Stockholm-Gotland. En fackligt aktiv person som sörjer en diktator för en kommunistisk diktatur. Fräscht. Eller som Lars Ohly som kallar Castro för "en inspirationskälla". Många reaktioner från vänsterkanten bottnar i ett USA-hat. Castro anses ha varit ett slags motpol till den amerikanska supermakten.

Det är faktiskt ganska äckligt att se hur personer med vänstersympatier, som aldrig försitter ett tillfälle att prata vitt och brett om "demokrati" och "mänskliga rättigheter", ursäktar, förminskar och rent av hyllar brott mot just dessa fri- och rättigheter när de begås av en av deras egna.

Reaktionerna på Castros död visar hur demokratiskt och moraliskt kaputt delar av svensk vänster är. Den har inte utvecklats ett dugg sedan kommunismens fall.

Att just Pierre Schori skulle bli en av de första svenskar

att offentligt sörja Fidel Castro var inte så oväntat.

Skydda dig själv

Det ryktades att rikspolischef Dan Eliasson kommer få gå efter nyår. Det officiella skälet skulle då vara att polisen inte lyckats leva upp till det krav som inrikesminister Anders Ygeman satt, nämligen att vända utredningsresultaten, som är de sämsta på 16 år, före årets slut.

Sedan dess har ministern själv gått ut och sagt att han vill se resultat vid årsskiftet "eller strax därefter" men också att han förväntar sig sjunkande resultat även under 2017. Frågan är vad detta innebär för rikspolischefen. Men framför allt för svensk polis och hela samhället.

Låt oss vara ärliga med en sak: Dan Eliasson är en s-märkt byråkrat utan polisiär erfarenhet och med ett dåligt track record som chef för andra stora myndigheter. Han är sålunda ett sällsynt dåligt val som rikspolischef, i synnerhet under den största omorganisationen på decennier. Men det var inte Eliasson som beslutade om själva omorganisationen - det var riksdagen. Det var heller inte Eliasson som lade planeringen för hur den skulle genomföras.

Dan Eliasson är illa omtyckt av många polisanställda. Han gör plumpa uttalanden, verkar tondöv mot polisen på gatan och hans mjäkiga syn på brott riskerar att smitta av sig på hela kåren. Men att sparka honom, vilket jag gärna ser, kommer inte att lösa de grundläggande problem som polisen nu dras med. Svensk polis dras nämligen med enorma bekymmer på en rad fronter och dess måste tas itu med oavsett vem som är högste chefen.

Den mest uppenbara konsekvensen av en poliskår i förfall är att brott inte utreds. Att en chefsåklagare måste skicka en formell begäran för att polisen ska påbörja en mordutredning säger en del om hur krisartad situationen är.

I Malmö tvingas polisen numera inte bara prioritera bort mindre allvarlig brottslighet - den prioriterar bland morden. Vem som helst kan räkna ut hur långt upp på priolistan som ett villainbrott eller våld i nära relation hamnar i ett sådant läge. Utredningsverksamheten i Malmö har klappat ihop.

Tyvärr ser vi liknande tendenser i andra delar av landet. Norrlands inland har under många år varit extremt glesbemannat. Polisstationer har lagts ned och i dag har enstaka poliser enorma områden att täcka, vilket oundvikligen leder till hårda prioriteringar (man kunde ju önska att svensk polis generellt kunde prioritera bort moralbrott som sexköp, men så är tydligen inte fallet). Även i Stockholm och Göteborg är polisen hårt pressad.

På nationell nivå klarar svensk polis upp 3,5 procent av alla inbrott och 2 procent av all skadegörelse. Det är i praktiken riskfritt att vandalisera eller stjäla annans egendom. Och i vissa delar av landet prioriterar den alltså bort vissa mordutredningar för andra.

Samtidigt som våldsmonopolet uppvisar tydliga tecken på att krackelera fortsätter politikerna gå hårt åt legala vapenägare. För Sveriges invånare innebär detta en sorts rävsax. Vi har till skillnad från amerikanerna inget tillägg i vår grundlag som ger oss rätten att bära vapen och freda oss. Tanken i Sverige är att det statliga våldsmonopolet, polisen och de rättsvårdande myndigheterna, ska sköta detta. Men nu har vi börjat närma oss en situation då det blir uppenbart för alltfler att våldsmonopolet inte klarar sin uppgift. I valda delar av landet har rättsstaten i praktiken kapitulerat för gängkriminaliteten.

Det finns förutbestämda konsekvenser av en sådan utveckling: färre som polisanmäler brott, fler som tar saken i egna händer, ökad otrygghet i hela samhället. Sannolikt kommer vi framöver få se mer av trygghetsvandring, spontana medborgargarden och (Sveriges kultur till trots) fler människor med vapen. Så här har det alltid fungerat, det är så att säga själva urtillståndet. Om det inte finns någon som kan skydda mig, får jag skydda mig själv.

Vem ska skydda dig när du eller din partner överfalls på gatan? Vem ska freda ditt hem från inbrott? Svaret är enkelt: Du. Ingen annan.

Tidigare bloggat:
När polisen inte längre kommer
Efter rättsstaten

DGS: Välfärdsstaten

Cirkelresonemanget

Det har gått ett år sedan en gråtande Åsa Romson och en surmulen Stefan Löfven, vars Europa inte bygger murar, höll en pressträff och förklarade att Sverige inte längre klarar av att ta emot fler asylsökande. Nu måste de söka sig till andra länder, konstaterade statsministern sammanbitet.

SR:s Studio Ett bjöd dagen till ära in Lisa Pelling från faktaresistenta Arena Idé för att diskutera framtiden för den tidigare huvudlösa politiken. Den har som bekant ersatts av en tillfällig lag som löper ut sommaren 2019. Pelling har inte helt gett upp hoppet om en comeback. Jörgen Huitfeldt, en av få anställda på SR som faktiskt ställer frågor ur olika perspektiv och pressar makthavare med följdfrågor, undrade:

Politiker ska väl i första hand ha Sveriges perspektiv, trots allt, alltså vad är bäst för Sverige och de som bor i Sverige? Om man har det perspektivet, var det inte rimligt att göra som man gjorde och [som] kanske egentligen borde ha gjorts tidigare?

Pelling förnekade föga förvånande detta eftersom beslut som fattas i Sverige även påverkar vår omgivning.

Studiodiskussionen föregicks av ett tidstypiskt inslag om en ung person som fått avslag på sin asylansökan. Han måste därför återvända till sitt hemland, vilket reportern helt uppenbart ville beskriva som hjärtlöst. Frågan om vad som är alternativet ställdes aldrig.

Vilket för oss in på Miljöpartiet. Utbildningsminister Gustav Fridolin har berättat att regeringen vill ändra lagen så att ensamkommande som saknar skyddsskäl och kom till Sverige före den 24 november i fjol ska få ett fyraårigt uppehållstillstånd om de studerar på gymnasiet. Därefter hoppas Fridolin sannolikt att reglerna har hunnits mildras eller att den unge kan få stanna utifrån anknytningsskäl.

De allra flesta av de 35 000 ensamkommande som kom 2015 skulle få stanna med hjälp av denna lagändring. Miljöpartiet bedriver ett uppenbart krypskytte för att underminera den nya migrationspolitik som de var med om att driva igenom.

Det reser också frågetecken om Stefan Löfvens ärlighet i det migrationspolitiska filbytet. Så sent som i torsdagskvällens duell mot Anna Kinberg Batra i TV4 upprepade Löfven att den som fått avslag måste lämna landet. Samtidigt lägger alltså hans egen regering förslag för att underlätta för personer med avslagsbeslut att stanna.

Löfven & Fridolin pekar nu ut vägen för en fortsättning på den politik som ledde i fördärvet, en politik där "ja" betydde "ja" och "nej" betydde "jamen, OK då". Det var en politik som rev grunden för ett välfungerande och rättvist asylsystem som gör skillnad på skyddsbehövande och lycksökare. Löfven kommer genom denna lagändring tappa all trovärdighet han eventuellt har lyckats bygga upp under det senaste året.

Regeringen för ett ytterst märkligt cirkelresonemang: ensamkommande får stanna för att de tagit del av svensk välfärd, och de får välfärd för att de fått stanna.

Vem har rätt till sex?

För friska människor utan nämnvärda funktionshinder kan sex förefalla vara en självklar del av vardagen, något som går att få tillgång till oavsett om man är i ett stadigt förhållande eller inte. För den som är fånge i sin egen kropp är det inte alls så.

För en tid sedan hölls en intressant diskussion i Sveriges Radios Kropp & Själ om hur personliga assistenter ska agera. Det är nämligen inte ovanligt att de får frågan från sina brukare om de kan bistå sexuellt på något sätt. Vilket de inte kan eftersom det antingen skulle kunna klassas som ett sexuellt utnyttjande av brukaren eller som sexköp från brukarens sida.

Den svenska sexköpslagstiftningen hamnar alltså i vägen för funktionshindrades rätt att få vara sexuella varelser. Samtidigt som politiker och aktivister skriker sig hesa för ensamstående kvinnors rätt att bli mammor - helst gratis - tvingas en stor del av befolkningen i praktiken till ett liv i ofrivilligt celibat.

Frågan är principiellt intressant. Men den borde inte vara så komplicerad. Hur ska en brukare kunna få hjälp med att tillfredsställa sig själv? Att tvätta en brukare över hela kroppen är en självklar del av assistentens arbete, men kan en personlig assistent ens hjälpa till på traven om brukaren på egen hand vill onanera?

Det finns en enkel lösning på detta problem som på grund av det svenska sexköpsförbudet inte är möjlig i dag: konkret sexuell assistans, möjligen efter dansk modell. Detta ska inte behöva utföras av de personliga assistenterna (om de inte vill) utan kan köpas av sexarbetare som är specialiserade på just denna sorts tjänster. Brukaren får då betala för tjänsten, men om alternativet är ett liv i celibat skulle nog många acceptera detta.

Det svenska sexköpsförbudet ska verka normerande i meningen att det förväntas få potentiella köpare att "tänka till" och acceptera en ny social norm som säger att det inte är OK att betala för sex. Problemet med detta är att sex är ett grundläggande mänskligt behov och att skälen för att vilja köpa en sexuell handling varierar så mycket - allt från spänning och fetischer till att köparen inte kan få sex på annat sätt.

Peter Singer skriver:

Av olika anledningar är det svårt för en del människor att få sex, eller tillräckligt med sex, eller sex av ett visst slag som de gillar. Och så länge det är så, lär efterfrågan på köpesex hålla i sig.

Sexköpslagstiftningen har en rad negativa effekter. Den har inte bara gjort det olagligt att betala för en sexuell handling från en annan vuxen människa utan också skapat ett stort stigma kring sexarbete och dess deltagare. Säljaren stämplas som hjälplöst offer, utan förmåga att välja i sitt liv, försatt i en situation som hon vill få politisk hjälp att ta sig ur.

Köparen utmålas å andra sidan som en empatistörd person som är ute efter att dominera kvinnor sexuellt för sitt höga nöjes skull. Det handlar om makt, slog lagstiftaren fast redan i propositionen som ledde fram till lagförslaget 1998.

Denna förenklade bild har satt sig och lever vidare, trots att det finns så mycket forskning som visar på hur mångfacetterad sexhandeln och alla inblandade i den är. Precis som vi människor i allmänhet.

En tyst grupp som drabbas är de funktionshindrade som vill ha sex men inte kan. Att tänka på detta måste vara en stolt stund för Gudrun Schyman, Veronica Palm, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvara sexköpslagen. De borde skämmas.

Populisten Anna Kinberg Batra

I SR:s Studio Ett under tisdagen intervjuades moderatledaren Anna Kinberg Batra om partiets gamla och nya migrationspolitik. Kinberg Batra gjorde en bra sak: hon satte tydligt ned foten när hon förklarade att den gamla politiken är död och begraven. Resten, däremot, lät mest som en repris av Bosse Ringholms famösa pressträff.

Det är inte lätt att vara öppet självkritisk inom politiken. Ty om man medger att man hade fel då, vad säger att man inte har fel nu igen? Av rädsla för att framstå som icke trovärdig försätter sig många politiker i en situation där de visserligen har ändrat politik men inte kan vara ärliga om varför. I just den sitsen försatte sig moderatledaren i gårdagens intervju.

Anna Kinberg Batra vägrade envist att svara på om asylinvandringen till Sverige de senaste decennierna varit en ekonomisk vinst eller ej. Hon vet rimligen svaret. Hon är ingen dummerjöns. Men eftersom hennes företrädare och hela Alliansen under åtta år drev tesen att invandring (oavsett vilken sort) är lönsam - regeringen satte rent av upp en sajt för att få ut detta budskap - skulle det se konstigt ut att säga motsatsen nu. Kinberg Batra undvek därför att svara.

Att Moderaterna har lagt om politiken och säger att den ska vara permanent är välkommet. Men det är långt kvar till att vinna människors förtroende igen. Ty det är nu som även medelklassen på allvar börjar se effekterna av de senaste årens huvudlösa politik.

Det är nu vi ser hur vården, skolan, tandvården och bostadsförsörjningen visar att kapaciteten ute i kommunerna är nådd. Det går inte trolla fram nya sjuksköterskor, lärare, vårdcentraler, skolor och bostäder på några månaders sikt. Det tar år, och behovet av det ovannämnda är akut.

Vi lägger snart ett väldigt besvärligt år bakom oss. 2017 kommer bli etter värre. Redan nu har flera kommuner sagt nej till att ta emot fler nyanlända på grund av bostadsbrist. Stockholms stad klarar inte anvisningarna ens för 2016 och har börjat sätta sitt hopp till kommunens invånare att bjuda till (vilket hittills resulterat i 70 intresseanmälningar).

Skånes kommuner träffas i dag för att diskutera hur de ska kunna trolla med knäna för att få fram bostäder till de kommunanvisade som fått uppehållstillstånd. Det finns inte längre några bra boendelösningar att erbjuda.

Sydsvenskan sammanfattar läget i Skåne:

• Höganäs ber i en skrivelse till länsstyrelsen att få sin flyktingkvot bantad.

• Svedala har skickat en liknande skrivelse där man ber etableringsminister Ylva Johansson (S) att inte tvinga kommunen "att placera nyanlända i bostäder som inte följer brandsäkerhetsföreskrifter".

• Malmö förbereder sig för att logera flyktingar i idrottshallar och sovsalar, bland annat i en övergiven tennishall vid Gamla idrottsplatsen.

• Lund har tagit fram nödbostäder i skolor, förskolor och hvb-hem, bland annat vid Vipeholm.

• Sjöbo, Kristianstad, Vellinge och Ängelholm är några av de Skånekommuner som söker privatbostäder som andrahandsboenden för flyktingfamiljer.

Allt detta bär Anna Kinberg Batra och hennes parti ett mycket stort ansvar för. Detta är effekten av Reinfeldts politik, resultatet av en sällan skådad naivitet och ett slags nationell masspsykos. Att moderatledaren först nu, när det är helt riskfritt, är tydlig i sin kritik mot den gamla politiken är inget annat än motsatsen till politiskt mod. Det är faktiskt ren populism.

Moderaterna kommer under den tid som återstår fram till nästa val att kritisera Stefan Löfven för den försämrade situationen ute i kommunerna. Men alla, inklusive moderatledaren själv, vet att det största ansvaret bärs av hennes eget parti.

Folkhälsoministern är galen

Folkhälsominister Gabriel Wikström har på kort tid gjort sig känd som en stor moralist. Det ingår visserligen i uppdraget att vara fnoskig, moralistisk och humorlös - sedan när har Sverige haft en klämkäck och glad folkhälsominister? Wikström tar dock uppdraget ett steg längre när han föreslår dopningskontroller på gym.

Ministern vill alltså att den som tränar på ett gym utan misstanke om brott ska ombes lämna blod- eller urinprov. Det är ett häpnadsväckande förslag, även om tanken är att gym frivilligt ska få ansluta sig till ett antidopningsprogram.

Man behöver inte använda dopningspreparat eller andra droger för att uppleva det som rätt obehagligt att visa könet för en okänd person. Bara för att man råkar träna på ett gym och vissa, rimligtvis en liten minoritet, använder dopningsklassade preparat.

Det spelar egentligen ingen roll om det är tänkt att vara riktat mot stora muskelbyggare som man kan "anta" använder illegala medel eller om kontrollerna ska ske helt blint. Förslaget är oacceptabelt.

Det hela får mig att tänka på det gamla folkpartistiska förslaget om att patrullera svenska högstadier med narkotikahundar. Detta blev i viss mån verklighet. Men Wikströms idé är ännu värre eftersom den i varje enskilt fall riktas mot en enskild individ och innebär ett av de mer integritetskränkande man kan tänka sig - att kissa i en mugg framför en främmande människa.

Än så länge är det endast en del av Socialdemokraternas idrottspolitiska program och inget som regeringen gemensamt har lagt fram. Låt oss hoppas att det stannar där. Övervaknings- och kontrollivern måste få ett slut någon gång. Nu får det vara nog.

Om extremister och avsändare

Det pratas mycket om extremism nuförtiden. Det är inte mycket de är ense om annars, men såväl Miljöpartiet som Sverigedemokraterna säger sig vilja hålla extremismen stången. Båda har onekligen haft och har sin beskärda del av tokskallar.

Men vad är egentligen en extremist i dag? Jag tycker mig se att begreppets betydelse förändras i takt med politiska förändringar både i och utanför Sverige. Definitionen riskerar att bli farligt bred.

Ett exempel på detta hittar vi i Aftonbladet, en av många tidningar vars krönikörer och ledarskribenter numera ägnar en icke oansenlig tid åt att deppa över samhällsutvecklingen (trots att Socialdemokraterna sitter vid makten!). Lena Mellin konstaterar att "mörkret har sänkt sig över världen" och att "ljuspunkterna är få, om ens några".

Mellin har förvandlats till en riktig dysterkvist. Men det är inte främst Sverige hon avser utan vår omvärld. Hon räknar upp det som enligt henne gått åt fanders på sistone - Brexit och Trump - och spår fortsatt mörker i de kommande franska och tyska valen:

Nästa prövning är valet till tyska förbundsdagen som sannolikt kommer att hållas i september. I valet till Europaparlamentet 2014 fick Alternativ för Tyskland, AfD, sju procent av rösterna bara ett år efter att de bildades. Det är ett nationalistiskt, EU-skeptiskt parti som är emot euron.

Ett tyskt parti som både är EU-skeptiskt och motståndare till euron - skulle det vara västvärldens eller ens Tysklands stora oro just nu? Nog för att socialdemokratin är EU-vänlig, men att stämpla EU-kritiker och euromotståndare (Norge måste vara rena Harmagedon) som någon sorts extremister är ohederligt.

Ribban har uppenbarligen sänkts betänkligt, och jag undrar om Lena Mellin hade kunnat skriva denna text vid den svenska euroomröstningen 2003 när såväl ledande socialdemokrater som vänsterpartister och liberaler kampanjade för ett nej.

Kanske ska vi inte ta skribentens oro på alltför stort allvar. Det är nämligen tydligt att det numera inte handlar om ordens innehåll utan om vem som formulerar dem. Om avsändaren. EU-skepsis var OK så länge vissa partier på vänsterkanten stod för den. Inte nu längre när det är nationalistiska partier som driver EU-kritiken runt om i Europa.

Mot denna bakgrund är det inte ett dugg konstigt för Aftonbladet att 2014 hävda att påståendet att pensionärer svälter är "bara trams" och ett "lögnaktigt uttalande" från SD för att två år senare fråga den socialdemokratiske sjukvårdsministern vad han vill göra åt att äldre svälter. Ja, det är rent av samma ledarskribent som nu hävdar att "varje dag riskerar i snitt 41 äldre att dö av undernäring".

Tänk vilka problem vi kunde lösa i samhället om det var innehållet i påståenden och förslag som diskuterades, inte vem som lade fram dem.

För att knyta ihop säcken: vad extremism beträffar har jag min definition ganska klar. Men klippet nedan lär inte orsaka några drev i medierna (nedanstående klipp finns även på YouTube).


"Jag vill ha en politik där man varje morgon kan bidra till ett socialistiskt samhällsbygge, och blir det att ta upp Kalashnikoven och skjuta - då gör vi det. Men innan dess kan vi inte vänta i studiecirklar utan vi kan väl bygga lite järnvägar, bostäder och försvara de offentliganställda. Och låt oss göra det tillsammans. Jag är med i revolutionen om vi gör lite reformism först."

Sverige först

Donald Trump har efter sin seger i det amerikanska presidentvalet varit noggrann med att det är "America first" som gäller men att USA under hans ledning kommer söka samarbete, inte konflikt.

Det brukar sägas att USA inte har vänner utan endast intressen, och det ligger onekligen något i det.

America first. Det låter så självklart - vilket land skulle en amerikansk president prioritera om inte USA? - men är i svensk kontext en aning kontroversiellt. Svenska politiker uttrycker sig inte så.

Men tänk om. Tänk om en svensk regeringschef hade samma perspektiv: Sverige först. Det skulle betyda bästa möjliga villkor för svenska skattebetalare i alla uppgörelser med andra länder. Så mycket som möjligt tillbaka från EU såväl ekonomiskt som på andra sätt - annars omförhandlar vi vårt medlemskap. Kort sagt en regering som sätter svenska intressen främst.

Det är så det borde vara. En svensk regering borde kämpa för svenska intressen, inte vara hela världens samvete eller leta tillfällen att få beröm av andra länder.

Att lilla Sverige har betydligt mindre att sätta emot än mäktiga USA är en självklarhet. Men lite kaxighet för den egna saken, för svenska folket, hade inte skadat.

Jag får aldrig känslan att svenska politiker, oavsett partifärg, står upp för Sverige. Det tycks viktigare att posera och få beröm - från EU, FN eller annat håll - än att faktiskt åstadkomma något som gagnar Sverige och dess invånare. Inte andra.

Denna hållning medverkar sannolikt till att även underminera Sverige som land. Det satsas inte på försvaret eftersom vi tror att vår godhet gör oss ointressanta för främmande makt. Vem kan väl vilja den neutrala och snälla pyttemakten något ont?

Politikerna måste lära sig att världen inte är snäll. Att det finns krafter som vill demokratiska stater ont. Omvärlden är heller inte stillasittande utan i ständig rörelse mot en bättre morgondag med fokus på att maximera det egna utfallet. Det var därför Ungern satte stopp för fler asylsökande. Det var därför britterna röstade för att lämna EU.

Omsorgen om det egna landet och alla som bor här måste väckas till liv i Sverige igen.

Låt Ylva vara Ylva

Ylva Johansson har varit arbetsmarknadsminister i två år men fick vid Stefan Löfvens regeringsombildning ett utvidgat uppdrag att överse etableringen av nyanlända. Nu är hon därför även "etableringsminister", en sorts superminister med ansvar för det mest svårlösta området som regeringen har att hantera och som kommer förbli det även för framtida regeringar.

Det var Ylva Johansson som på den famösa tillställningen i Münchenbryggeriet i oktober 2015, "Sverige tillsammans", klev upp och sade att "det är en så härlig känsla att få vara med" när Sverige förändras. Ett hån, tyckte nog många, eftersom Sverige i dag är ett land med ökad grov våldsbrottslighet, med fler sexualbrott och med en välfärdssektor som inte klarar uppdraget längre, trots det höga skatteuttaget.

Det var förmodligen inte detta Johansson syftade på. Men hon har uppenbarligen en fäbless för klämkäcka ord. I DN:s reportage ersätter hon "härligt" med "spännande". Det är nästan som om hon upptäckt Amerika och börjat fantisera om vad som går att göra av detta nya land.

Självfallet måste Ylva Johansson vara optimist. Det ingår i hennes uppdrag att ständigt se glaset som halvfullt. Att se möjligheter. Men jag kan inte låta bli att undra vad som finns bakom hennes positiva retorik. Om hon, precis som så många andra, är orolig för hur Sverige kommer se ut om tio år. Om hon kan se bortom att hon då förmodligen är välbeställd pensionär och inte personligen behöver se så mycket av de problem som hennes parti varit delaktigt i att skapa.

Alla problem, alla hinder, alla föraningar om att vi står inför något som inte går att lösa, har annars klätts i ett enda ord de senaste åren: "utmaning". Det har gått så långt att allt som är åt helvete, må det vara krisen inom polisen eller sexåringar som misshandlas och utsätts för sexuella trakasserier i skolan, kallas för "en utmaning". Ordet har urvattnats sin betydelse på ett liknande sätt som "rasist".

Rent språkligt är det dessutom fel att använda ordet på det sätt som i dag görs. Norstedts ordbok hävdar att utmaning betyder "handling varigenom ngn uppmanas till kamp eller tävling ... äv. inspiration, eggande". Migrationskrisens effekter på svenska kommuner är för den som drabbas inte ett dugg inspirerande eller eggande.

Ylva Johansson har satt målet att mediantiden för nyanlända att komma i någon sorts arbete ska kortas från åtta år till två. En rimlig gissning är att de allra flesta inte kommer ha ett jobb att gå till efter två år utan i allra bästa fall en praktikplats. Mer troligt en arbetsmarknadsåtgärd eller SFI. Genom att sätta helt orealistiska mål har Ylva Johansson, precis som regeringen med sitt arbetslöshetsmål, målat in sig i ett hörn. Regeringen har spänt bågen men riskerar att det bara blir en ljummen fis av alltihop i slutändan.

Något jag saknar hos den nya etableringsministern är självkritik. Det är visserligen en bristvara i alla politiska läger, men när Ylva Johansson hävdar att "vår generation har fått den här stora utmaningen" beskriver hon ett slags deterministisk situation som ingen kunnat påverka. Det bara hände. Faktum är att det är svenska politiker som har skapat detta.

Det är inte kriget i Syrien, IS härjningar i Irak eller talibanerna i Afghanistan som har skapat en kris i svenska kommuner. Det är svenska politiker som stiftat svenska lagar som möjliggjort för Sverige att bli en attrahent för så många på jakt efter ett bättre liv, med eller utan skyddsskäl. Parallellt har inget alls gjorts åt generösa bidragssystem då det ju skulle bryta mot devisen "alla ska med".

Den minst sagt ansträngda situationen i kommuner som Hultsfred, Ljusnarsberg och Högsby är skapad av politiker som Ylva Johansson, och den är varken härlig eller spännande.

Att ministern nu traskar omkring och ser glaset som halvfullt är möjligen trösterikt för henne och hennes partikamrater. Men knappast någon hjälp för alla som i sysslolöshet väntar på asylbesked, för de kommuner som inte klarar att ta emot fler nyanlända eller de välfärdssektorer som inte längre klarar kvaliteten.

Genom att inte medge att det är svenska politikers beslut som har försatt kommuner i en ytterst besvärlig situation riskeras en upprepning igen i framtiden. Då som nu kommer en ministers klämkäcka inställning inte att räcka.

Vem vill längre krympa staten?

Den moderate veteranen i Europaparlamentet Gunnar Hökmark vill att staten lånar upp 35 miljarder kr för att förstärka det svenska försvaret med vapen och materiel. Utvecklingen i Ryssland är förstås den orsak som anges.

Även om det inte finns skäl att ifrågasätta förstärkningen i sig - Försvarsmakten behöver en rejäl upprustning - är Hökmarks förslag ganska typiskt för dagens borgerlighet. Han vill nämligen låna i stället för att skära i statens utgifter.

Det fanns en gång en borgerlighet som ville minska statens omfång. Som ville kapa utgifter och gärna pratade om hur staten ska ägna sig åt sitt grunduppdrag, inte allt det där andra. Den borgerligheten tycks död och begraven, och Gunnar Hökmarks debattartikel är bara ett av många talande exempel på detta. Föreställningen att staten kan krympa finns inte ens längre.

I praktiken betyder det att Sverige har åtta riksdagspartier som alla vill behålla dagens stora stat och dess utgifter - eller öka dem. Det är inte mycket till alternativ för den liberale eller konservative väljaren som önskar se ett fokus på kärnuppgifterna polis, försvar, infrastruktur, vård och några områden till.

Gärna mer pengar för att bygga upp svensk försvarsförmåga igen. Men säg inte att dessa pengar inte går att kapa någonstans ifrån.

Horor och politiker

Sällan har vi sett en ung person spola ned sin politiska karriär så grundligt i toaletten som den moderate tjänstemannen Delmon Haffo gjorde häromdagen. Att be socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dra åt helvete och kalla henne för "hora" var ju inte så begåvat.

Bakgrunden - att Strandhäll på Twitter "skämtat" om att avskaffa rösträtten för män på grund av mäns starka stöd för Donald Trump - spelar egentligen ingen roll. Strandhäll tillhör inte avgrundsvänstern, det är inte hon som kallar folk brunråttor eller husblattar. Påhoppet är därför särskilt opåkallat i detta enskilda fall.

Delmon Haffo gjorde bort sig. Att sparka honom för detta var rätt. Dels för partiets skull men också med tanke på den roll han hade som kommunikatör.

Genom sitt agerande har Haffo kastat ett stort och mumsigt köttben till alla där ute som driver tesen att det är högern som måste hyfsa tonen i den politiska debatten medan vänstern är alldeles för artig (denna tes driver såväl The Young Turks som Aftonbladets ledarpodd Åsiktskorridoren avsnitt 76, där Fredrik Virtanen även passar på att kalla Donald Trump för "Trumpenis", som för att slutligt visa var ribban ligger).

Vi vet att denna bild är falsk. Traditionellt är det snarare högern som har varit artig och låtit vänsteraktivister och debattörer kasta invektiv och skällsord. Detta håller på att ändras nu, och det möter givetvis reaktioner från dem som är vana vid att kunna bete sig lite hur som helst ("på skoj").

Avslutningsvis vill jag vända mig emot användningen av ordet "hora". För mig är en hora, en sexarbetare, en person som försörjer sig själv och inte ligger någon annan till last.

Vi behöver hitta ett bättre skällsord. Vad sägs om "politiker"? Det vill säga en person som lever på andras bekostnad och samtidigt vill bestämma över dem som betalar lönen.