Den blinde

Vad har hänt med Fredrik Reinfeldt? Har han förlorat vettet? Tappat alla skruvar? Blivit inkontinent? Eller är det så att den förre statsministern först nu med full kraft visar hur oinformerad och okunnig han är? Förmodligen är det så.

Fredrik Reinfeldt avgick på valnatten och passade då även på att avgå som partiledare. I ett osäkert parlamentariskt läge, med Sverigedemokraterna som absoluta vågmästare, kastade statsministern in handduken. Genom att även annonsera sin avgång som moderatledare gjorde han även sitt parti ledarlöst i ett läge där det var nära att Sverige gick till nyval.

Reinfeldts fega agerande på valnatten kändes symptomatiskt för honom som politiker. Han smet så fort han fick chansen och slapp därmed hantera det monster han själv hjälpt till att skapa - migrationskrisen, en växande vrede runt om i landet, polisens kris och en generell välfärdsstat som gungar.

Reinfeldt har uttalat sig om migration igen. Han har nämligen skrivit en ny bok. I Aftonbladet frågar han sig varför alla som pratar om invandringens kostnader "inte berättar sanningen om intäkterna, om hur bra det har varit för Sverige." Reinfeldt påpekar också att det är tack vare invandringen som Sveriges ekonomi "är starkare än många andras".

Att Sveriges relativt starka ekonomi skulle bero på hög invandring är ett besynnerligt påstående i sig. Men mest iögonfallande är att Reinfeldt i sina utläggningar, varav det senaste indolenta resonemanget bara är ett av många, aldrig skiljer på olika sorters invandring. Det är lika meningsfullt att påstå att "invandring är bra" som att hävda att "ekonomi är bra" eller "väder är roligt". Det betyder ingenting, ty "invandring" rymmer så många olika förutsättningar.

Det går inte att jämföra kärleksinvandring - där en person invandrar till en partner med redan ordnade boendeförhållanden och en inkomst som täcker utgifterna för båda två - med asylinvandring där en eller flera personer tillsammans kommer utan pengar, utan boende och till en början utan uppehållstillstånd. Det går heller inte att jämföra asylinvandring med arbetskraftsinvandring, som ju är den mest lönsamma formen av immigration till ett land.

Vid sidan av dessa självklarheter behöver något även sägas om det populära begreppet "öppenhet" som såväl medier som politiker älskar att använda. Även här krävs nämligen ett förtydligande. Att ha en öppen ekonomi är inte nödvändigtvis detsamma som att ha fri eller näst intill fri invandring. Frihandel och en dynamisk ekonomi som tar intryck av omvärlden, lär av konkurrenter och har ett globalt perspektiv har inget direkt att göra med en öppen gräns för asylsökande eller ekonomiska migranter. Det är således fullt möjligt för ett land att ha en väldigt öppen och fri ekonomi och samtidigt ha en strikt gränskontroll.

Reinfeldt visar prov på en solklar form av faktaresistens när han beskriver att invandring alltid innebär en vinst på sikt:

De första reaktionerna kretsar kring om ansträngningen är för stor. Men flyttar man tidsperspektivet några år, då sjunker det in. Människor kommer på plats, in i ett nytt liv, får jobb och blir en del av ett Sverige som blir starkare. Då sjunker den här diskussionen undan.

Denna inställning förklarar sannolikt den förre statsministerns raljanta utspel om "brinnande julgranar" och hånfulla kommentar om "hur det är att fira jul i kollaps". I sak har Reinfeldt förstås fel, och det är minst sagt besvärande att en person som styrt Sverige i åtta år är så dåligt insatt i hur integrationen (inte) fungerar. Men samtidigt belysande. Troligen har han matats med väldigt ensidig information och aldrig varit intresserad av att sätta sig in i hur det egentligen är.

Problemet som Sverige har nu, och har haft i många år, är som bekant att invandrare i alldeles för hög grad inte blir självförsörjande. Att de inte blir en del av det svenska samhället utan lever i utanförskapsområden med hög arbetslöshet, trångboddhet och växande kriminalitet. Det krävs en alldeles särskild form av politisk blindhet för att inte se detta. Det var ju för bövelen Moderaterna som lanserade begreppet Utanförskap i den politiska debatten!

Invandring kan vara både bra och dålig för ett land. Det beror helt enkelt på vilken sorts invandring det handlar om och hur förutsättningarna för integration och självförsörjning ser ut. En stor asylinvandring från sönderfallande klansamhällen som Afghanistan och Somalia, och krigshärdar som Syrien och Irak, påverkar självfallet ett samhälle som det svenska i grunden. Om detta måste vi kunna prata med öppna ögon och utan skygglappar. Det svenska välfärdssamhället bygger på att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. När en växande andel av befolkningen inte gör det, får det konsekvenser.

Reinfeldt och hans meningsfränder beskriver invandringen som en räddning för välfärden och pensionerna. Trots att vi kan se varje dag hur sjukvården och andra vitala delar pressas av asylmottagandet och trots att vi känner till det växande sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

Det är förvisso sant att ett land med minimal invandring, som Japan, har en stor demografisk utmaning. Men samtidigt: vem har hört talas om några japanska förortskravaller eller granatsprängningar?

Sverige bör vara ett öppet land på många sätt. Ekonomiskt, inte minst. Men öppenheten behöver inte förutsätta öppna gränser för alla som vill komma till Sverige för en bättre ekonomisk standard och gratis utbildning. Det måste gå att hitta en rimligare väg.

En postmodern rättsstat

Det finns en enkel förklaringsmodell bakom kriminalitetens orsaker i Sverige. Den går i korthet ut på att den som begår ett brott gör det därför att den inte har något bättre val. Detta innebär att den som bränner grannens bil och berättar för en journalist att han gjorde det för att fritidsgården lagts ned eller för att "polisen trakasserar oss", kan räkna med en hel del förståelse.

Det är en sak att se samband mellan arbetslöshet, bostadssegregation och hög kriminalitet. Sannolikt finns en sådant. Men det är ingen ursäkt. Det kan aldrig vara en godtagbar förklaring att kasta sten på ambulanser, tända eld på bilar och skolor (i Sverige brinner ungefär en skola om dagen, på en enda dag i fjol brann fyra skolor i Malmö) att man känner sig "utanför". En sådan inställning är dessutom ett hån mot alla som bor under samma förhållanden och inte begår brott.

Språkbruk spelar roll. När en skola eldas upp och reaktionen blir att det ju var "tråkigt" visar samhällets företrädare att de inte tar det hela på så stort allvar. De misstänkte förmodligen att det är en yngling, kanske rent av en elev, som har tuttat på, och enligt förklaringsmodellen beskriven ovan måste det vara en person som är utsatt på något sätt. Han mår sannolikt inte bra. Genom att lägga fokus på hur gärningsmannen mår - vilket medier är experter på - undergrävs automatiskt det personliga ansvaret för gärningen.

Så långt språket. Ett häpnadsväckande exempel på hur samhället backar när kriminaliteten flyttar fram positionerna är förskolan Källan i Malmö. Efter att att narkotikaförsäljningen ökat i porten och föräldrar blivit hotade vid hämtning av barnen har chefen beslutat flytta delar av verksamheten. Förskolans fönster ska täckas med plastskydd så att barnen slipper se drogförsäljningen. En grind har även beställts.

Varför gör inte polisen något? Oavsett vad man har för inställning till svensk narkotikapolitik är drogförsäljning i anslutning till en förskola inte alls lämpligt. Polisen bedömer att "de kriminellt verksamma i förskolans närmiljö inte utgör något hot på grund av att barnen inte antas vara av intresse för de kriminella."

Nej, missbrukare ger sig ytterst sällan på barn. Och förskolebarnen är förmodligen inte konkurrenter på drogmarknaden heller. Men att barn i förskoleåldern ska behöva se droguppgörelser under sina dagar känns inte riktigt som den service skattebetalarna kan förvänta sig av en modern förskola.

Malmö stad har sin egen analys av läget: "Det menas att våra barn lika gärna kan träffas av en fallande blomkruka under en promenad som de kan komma att bevittna eller bli utsatta för våldsbrott i förskolans närmiljö."

Titta noga. Så här ser en kapitulation ut. Malmö stad kunde lika gärna ha använt sig av de bevingade orden om kriminalitet i Sverige - "olyckligt", "tråkigt", "inte bra" - men valde i stället att dra en parallell till fallande blomkrukor. Samhällets stora hot.

Polisens slappa inställning kan ha flera orsaker. Den kan vara framtvingad av resursbrist (bättre att trivialisera de brott de ändå inte hinner beivra). Men den kan också vara en del i något större i polismyndigheten. Ett slags eliassonifiering av inställningen till brott. Som när polisområdeschefen i Storgöteborg ber de gängkriminella som avrättar varandra att "sansa sig lite". Dan Eliasson kunde inte ha sagt det bättre själv.

Kanske är det ungefär där ribban ligger nu. Journalister som utmålar kriminella som utsatta. Rikspolischefer som undrar hur den skyldige mår. Lokala poliser som ber gängkriminella att sansa sig. Och ett samhälle som beskriver skolbränder, misshandelsfall och kåkstäder som "tråkigt".

Vad ska vi säga om denna utveckling? Inte positiv, kanske.

Populisterna

De predikar "alla människors lika värde", de för ett verbalt krig mot skattesänkningar på ledarsidor och i krönikor, de avskyr instinktivt stora vinster och rika företag och de säger sig alltid stå på den vanliga människans sida.

Men vänsterdebattörerna med den höga svansföringen är ofta hycklare. De sliter inte i vården. De står inte på fabriksgolvet. De bor inte i utanförskapsområden. De är så fjärran från allt det de säger sig representera och stå upp för att de förlorat markkontakten för länge sedan.

Aftonbladets ledarkolumnist Fredrik Virtanen skrev en famös krönika under fjolåret (visserligen en av många, men denna blev viral) i vilken han liknade flyktingkrisens påverkan på svenska folket med en prishöjning på rödvin. Komikern Henrik Schyffert gjorde något liknande när han i september 2015, två månader innan hans egen sosseregering drog i den migrationspolitiska nödbromsen, skrev att "det kostar två Quattrio Stagioni, en Fanta och ett Netflix-abonnemang i månaden att rädda 80 000 flyktingar". Detta svammel har sedan dess fått ett viralt namn: schyffertonomics.

Herrarna Virtanens och Schyfferts resonemang är ungefär lika relevant som när Migrationsverkets förre generaldirektör Anders Danielsson i Almedalen slängde ut den retoriska frågan till publiken - stora delar av Sveriges politiska och mediala elit - hur många som fått det sämre på grund av migrationskrisen.

Efter alla imbecilla krönikor som Virtanen har skrivit började jag misstänka lågbegåvning. Jag backar från den misstanken nu. Han är helt enkelt en klassisk vänsterpopulist. Ty Virtanen kan nämligen skatteplanera. Den outtröttlige Hanif Bali har tagit en titt på Virtanens ekonomi och sett att krönikören själv har en vinstmarginal på 66 procent och att han gör det klassiska för att få ned skatten: plockar ut pengar som utdelning i stället för lön.

Detta är varken ovanligt eller olagligt. Expressenkrönikören Alex Schulman gör likadant. Schyffertonomen likaså. Men det rimmar onekligen illa att samtidigt sitta och skriva svavelosande krönikor och tweets om hur förfärligt det är med sänkt skatt för vanliga löntagare och hur "övervinster" måste bekämpas, helst konfiskeras. Genom att skatteplanera undviker Schulman, Schyffert och Virtanen gemensamt miljoner i skatt varje år. De är sina egna fiender.

När det kommer till den egna privatekonomin gäller uppenbarligen inte de grandiosa fraserna om "solidaritet" och att bidra efter förmåga. Nej, då är skatteplanering helt i sin ordning.

Det här är människor som leker hjältar på vänsterkanten men vars konjakspimplande verklighet i villor och paradvåningar är så långt ifrån undersköterskans trettontimmarspass som det går att komma.

Det finns ett ord för detta: hyckleri. I populistens vardag är hyckleriet själva levebrödet. Det är så jag tror att vi ska förstå de häpnadsväckande korkade och faktaresistenta texter som produceras på löpande band i solidaritetens namn.

Om omfördelningspolitiken

Bullerbypolitikerna

Det finns vuxna människor som helt eller delvis saknar ett konsekvenstänkande. De begriper inte följderna av sina handlingar eller hinner inte överväga dem då de saknar impulskontroll. Följderna blir ofta mycket besvärliga för dessa personer. De hamnar i en rad olika knipor.

När politiker beter sig på detta sätt drabbas emellertid fler än bara de själva och den närmaste omgivningen. Då drabbas i värsta fall ett helt land. Detta är vad som händer i Sverige just nu. Vi kan ta tre alarmerande exempel.

Ta omorganisationen av polisen. Alla polismyndigheter skulle sammanfogas till en. Existerande strukturer slogs sönder, det har saknats chefer över hela landet och lokalkännedomen gick förlorad. Det som såg bra ut i den organisationsteoretiska planen visade sig resultera i kaos ute i den bistra verkligheten. Att omorganisera landets våldsmonopol är inte som att strukturera om några avdelningar på ett teknikföretag.

Nu slutar tre poliser om dagen och polisutbildningen lyckas trots sänkta krav inte ens fylla platserna. Denna utveckling hotar rättssäkerheten, rättstryggheten och i förlängningen tilltron till hela rättsstaten.

Skolan är ett annat exempel. Här har varningstecknen funnits länge med fallande skolresultat och eskalerande ordningsbekymmer. Politikerna har emellertid fastnat i populistiska detaljdiskussioner om betygsskalor och kepsförbud. Sådant som månne låter bra på en valaffisch men som inte alls angriper de grundläggande problemen.

Krisen i skolan är en logisk följd av flera decennier av medveten urholkning av kunskapskraven och ett stärkt fokus på elevernas välbefinnande. Att ställa krav skapar stress, har det hetat. Mer elevinflytande innebar oundvikligen en minskad auktoritet för lärarna. Vi har således fått precis den skola som de politiska besluten ren logiskt har borgat för men som få politiker verkar ha haft förmåga att förutspå.

Migrationspolitiken är förmodligen det mest övertydliga exemplet på en skriande brist på konsekvenstänkande. Här har ideologiska skygglappar, en naiv godhetssträvan och politisk positionering lett oss i fördärvet. Fokus för den inrikespolitiska debatten har hittills varit de rent ekonomiska effekterna av politiken, men nu börjar det gå upp ett ljus att Sverige genom den förda politiken och den oundvikliga omsvängningen även sätter käppar i hjulet för en lyckad integration av dem som har kommit hit.

Genom att först föra en bullerbypolitik som helt ignorerar något så basalt som incitament och kapacitetstak lyckades politikerna göra Sverige västvärldens mest attraktiva land för afghanska ungdomar och män. Sedan drogs akut i nödbromsen när det som varit uppenbart för somliga i tiotals år plötsligt gick upp även för landets politiska ledning.

Effekterna av politiken är förfärande enkla att se: ett gigantiskt slöseri av både skattepengar och socialt kapital. En redan dålig integration som kommer att bli allt sämre. Summa summarum: ett växande utanförskap som redan pressade kommunala budgetar kommer få svårt att hantera med förmodad ökad kriminalitet som den krisande polisen inte kan bemöta.

Så här går det när man vägrar erkänna målkonflikter och mäter godhet i hur många asylsökande som tas emot, inte hur de tas emot. Så här går det när man genomdriver den största omorganisationen av polisen på 50 år utan en gedigen konsekvensanalys. Så här blir det när det anses viktigare med större elevinflytande i skolan än att barnen lär sig något.

Just de politiker som ställt till med allt detta kommer vilja ha din och min röst igen om två år. Att de inte skäms.

Läs även:
Tove Lifvendahl: Ett fruktansvärt slöseri

Kommunupproret har börjat

För några veckor sedan skrev 23 moderata kommunalråd i Stockholms län - från Norrtälje till Botkyrka, från Upplands Väsby till Södertälje - att regeringen måste bromsa utslussningen av nyanlända till kommunerna. Det finns helt enkelt inte bostäder att placera dem i. Denna uppmaning föll föga förvånande för döva öron.

Den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad uppmanar stadens medborgare att öppna sina hem. Inte ens stadens eget sociala bostadsbolag SHIS klarar längre att tillhandahålla tillräckligt med bostäder för att möta behovet. Sista utvägen är att be invånarna komma till undsättning. Och varför inte - med tanke på hur många som dels röstat för denna politik, dels varit aktiva i Refugees Welcome torde bostadsbekymret kunna lösas tämligen omgående. För de menade väl allvar med "refugees welcome"?

Eftersom regeringen tiger agerar nu kommun efter kommun på egen hand. Ekerö säger nej till att ta emot fler nyanlända. Till och med i röda Östersund har debatten väckts sedan Sverigedemokraterna och Moderaterna krävt ett "flyktingstopp" (majoriteten vill dock fortfarande öppna plånboken).

Ylva Johansson spelar förvånad över Ekerös beslut. Det kan hon rimligtvis inte vara. Regeringen har arbetat systematiskt för att sänka statens kostnader för migrationspolitiken och stegvis lägga dem på kommunerna. Ministern torde vara väl medveten om att det inte går att trolla fram bostäder, i synnerhet inte i små villakommuner som saknar stora kommunala bostadsbolag. Att kommunen är "rik" är i detta sammanhang oviktigt.

Paniken är påtaglig. På många håll i landet köps det bostadsrätter och även villor åt nyanlända, vilket irriterar boende eftersom kommunen i praktiken budar mot kommuninvånarna med kommuninvånarnas egna pengar. I halländska Kungsbacka förbereder sig kommunen för att ordna sovsalar åt nyanlända. Många kommer alltså flytta från en någorlunda normal boendesituation på ett asylboende till en sovsal ute i en kommun.

Bostadskrisen är ett gigantiskt problem. Men det är inte det enda. Socialstyrelsen slår i en ny rapport larm om att trycket från asylsökande har påverkat hälso- och sjukvården negativt:

Störst är utmaningarna inom primärvård, mödrahälsovård, förlossningsvård, barnhälsovård, barnpsykiatri, infektionsvård och tandvård. Det är områden där situationen redan innan var ansträngd, bland annat på grund av personalbrist.

Det var bland annat med dessa brister i åtanke som regeringen drog i nödbromsen för ett år sedan. Socialtjänsten började Lex Sarah-anmäla sig själv och sjukvården stod inför en partiell systemkollaps.

Hotet är emellertid inte över - ty under de kommande åren väntas vågen av anhöriginvandrare. Det har pratats mycket om hur de nya asylreglerna försvårar familjeåterförening. Men de allra flesta asylsökande som kom under fjolåret kommer prövas mot de gamla generösa reglerna. Merparten kan därför ta hit sina familjer utan krav på att behöva ordna bostad eller försörjning i förväg.

Bara under 2017 förväntas Migrationsverket registrera 91 000 anknytningsärenden. Även dessa är människor som ska bo någonstans. Gå i skolan. Träffa läkare. Få en tandläkartid. Föda barn. En redan ansträngd situation kommer att förvärras betänkligt på många håll runt om i landet. Vilket kommer märkas i människors vardag.

Med hänsyn till sitt ansvar för de egna kommuninvånarna bör landets kommuner sätta stopp för fortsatt utplacering av nyanlända tills det finns kapacitet till ett bra mottagande. Anvisningslagen medger inga sanktioner, och staten kan ändå inte gärna sätta landets kommuner i fängelse.

Det är dags att sluta spela bingo med samhällskontraktet.

Läs även:
Sanna Rayman (måste läsas)

Anders är alltid Anders.

En av tio ungdomar i förorten sympatiserar med IS

En studie gjord i Göteborgs förorter ger en häpnadsväckande inblick i hur unga förortsungdomar ser på Islamiska staten.

Enkätundersökningen är gjord av föreningen Varken Hora eller Kuvad och riktades till ungdomar i åldern 12-18 år i några av Göteborgs nordöstra förorter. 1200 svarade, vilket ger ett rätt bra underlag att generalisera från.

Bland annat ställdes frågan om eleverna har sympatier för religiösa extremister som IS och andra jihadister. Över elva procent (130 ungdomar) svarade "ja, jag har sympati". Ännu fler svarade att de känner någon som har det.

Först ska sägas att man ska vara lite försiktig att ta enkätundersökningar i denna åldersgrupp på blodigt allvar innan de har bekräftats av fler studier. De påminner lite om de där alkohol- och narkotikaundersökningarna som gjordes i högstadiet. Jag och flera av mina vänner svarade alltid på ett sätt som tydde på att vi var långt gångna i ett tungt opiatmissbruk.

Men siffrorna är ändå så pass alarmerande, och samtidigt inte direkt förvånande, att de onekligen stämmer till eftertanke. Vi skulle inte få sådana här svar gällande sympatier för nazism.

Svaren i undersökningen är allvarliga. På riktigt. Inte för att dessa ungdomar nödvändigtvis själva kommer bli jihadister utan för att de uppenbarligen hyser sympati för en terrororganisation som utan minsta tveksamhet röjer oliktänkande ur vägen med de mest brutala metoder.

Det handlar också om synen på icke-troende i Sverige:

Vissa ungdomar vi mött använder ord som "kafir" för icke-troende människor, och de säger att sådana kan "dra åt helvete" och att "IS gör egentligen rätt" och så vidare. I en tidigare undersökning från Stockholm kunde vi även se att unga angav att de var mer religiösa än sina föräldrar.

Att barn till invandrare blir mer religiösa än sina föräldrar finns belagt i brittiska studier. Det är intressant att ställa frågan varför. Gissningsvis handlar det delvis om att de växer upp i segregerade förorter som är åtskilda från det svenska majoritetssamhället. Där kan ökad religiositet och även extremism frodas i god ro. I Sverige har vi genom vår naiva inställning till religiös extremism och oförmåga att se uppenbara värderingskonflikter i samhället närmast underblåst denna utveckling.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka motsättningar - såväl mellan muslimer och icke-muslimer som mellan "rättroende" muslimer och övriga - som byggs upp just nu. Hur det där vackra och toleranta sekulära samhället ska kunna skapas när sådana här värderingar får fäste bland den uppväxande generationen unga i svenska förorter är en gåta. Inga genusutbildningar i världen kommer att hjälpa.

Det är heller inte svårt att gissa att den här undersökningen - som alltså är genomförd av en frivilligorganisation - kommer att tigas ihjäl eller relativiseras av det politiska och mediala etablissemanget.

Förmodligen sitter somliga redan och förbereder nästa fackeltåg mot islamofobi.

Hur ska ni ha det?

Något som återkommer med allt tätare frekvens är de feministiska utbrotten på hur "samhället" delar upp oss i män och kvinnor, pojkar och flickor. Naturen göre sig icke besvär här - det är samhället det är fel på.

Könet är ju som vi alla vet en social konstruktion, och barn måste själva få välja sin könsidentitet. (Därför vore det bäst med hen-toaletter till alla.)
Detta kan yttra sig på många sätt.

En feminist går in i en leksaksaffär. Ser en avdelning med leksaker för pojkar. Vad fan? Patriarkatet börjar förtrycka redan när barnen är små. Upp till kamp för könsneutrala leksaker!

En feminist går in i en klädaffär. Ser barnavdelningen. Vad i hela helvetet? Batman-tröjor för pojkar och Barbie-tröjor för flickor? Har vi inte kommit längre än så här? Och vad ska flickan som gillar Batman säga? (Å andra sidan står Batman för ett toxiskt manlighetsideal och Barbie för en objektifiering av kvinnor, så det bästa vore faktiskt om dessa kläder försvann helt och hållet).

En feminist åker Tjejvasan.

En feminist går in på ett konditori. "Tjejsemla", vad är detta för härskarteknik? Tror de inte att kvinnor kan äta en vanlig semla, va? Ett typexempel på hur mannen är normen i samhället!

En feminist går på Ladies Night.

En genusforskare vid Örebro universitet får 2,5 miljoner kronor i statligt bidrag för att konstruera en lastbil för kvinnor. Detta då det enligt projektledare finns "ett ökat intresse från kvinnor att söka sig till branschen men lastbilen är ibland ett hinder."

De fysiska kraven för att bli brandhen behöver sänkas för att fler kvinnor ska klara utbildningen.

Sveriges feminister - hur ska ni ha det? Finns det skillnader mellan könen eller inte? Ska män och kvinnor behandlas lika eller ska en grupp särbehandlas? Hur kan det komma sig att det är OK med Tjejvasan men inte med en tjejsemla? Varför behövs en speciell lastbil bara för kvinnor?

Frågorna är många. Och då har vi inte ens kommit in på en annan brännande samhällsfråga som får landets intellektuella elit att ligga vaken på nätterna - behovet av fru Gårmanskyltar.

Läs även:
Alexandra Boscanin

Andrummets år

Efter att ha tagit emot en kvarts miljon asylsökande under två år kommer 2016 att bli hågkommet som andrummets år. Inte för att allt nu bara rullar på likt en välinoljad kedja utan för att 29 000 personer, som beräknas bli det antal som registreras under detta år, är ett så markant trendbrott mot hur det har sett ut under de senaste åren. Men tittar vi historiskt får vi en annan bild.

Först ska konstateras att 29 000 asylsökande inte är ett oansenligt antal - det motsvarar halva Gotlands befolkning. Inte heller historiskt är det lite. Blickar vi tillbaka över åren från millennieskiftet hittar vi inte mindre än sju enskilda år som legat lägre och flera år som tangerat denna siffra (se statistik för åren 2000-2015 här). Från 2010 inleds en ökning som sedan eskalerar år för år till toppen 2015. På 80- och 90-talen är hälften så många, mellan 10-15 000 asylsökande, en normal siffra (se statistik för åren 1984-1999 här).

Aftonbladet gör trots detta sitt bästa för att förstärka intrycket av 2016 som ett lugnt år när de sätter rubriken att det väntas komma "130 000 färre flyktingar" under 2016 jämfört med rekordåret 2015. Som om 163 000 var något slags normalläge att jämföra med.  Migrationsverket räknar med 36 700 asylsökande under nästa år. Var dessa människor ska bo vet ingen.

Lena Mellin upprepar samma misstag som många begått före henne när hon hävdar att ingen kunde förutse det som hände förra hösten när så många asylsökande kom på så kort tid. Hon tänker på Migrationsverkets sommarprognos och glömmer att myndigheten lade en annan prognos inför 2015 som tog höjd mot över 100 000 asylsökande.

Myndigheten väntade sig alltså ett rekordår. Detta glömde både media och politiker bort i villervallan efter valet. Men siffrorna fanns där.

I oktober 2014 spådde Migrationsverket att 2015 skulle bli ett rekordår för svenskt asylmottagande, betydligt högre än 1992. Och detta efter att verkets egna boenden tagit slut och med ett riktigt tufft 2014 med över 80 000 asylsökande i bagaget. Varningsklockorna borde ha ringt, både på dåvarande generaldirektören Anders Danielssons kontor och på den nye statsministerns. En krisplan borde ha tagits fram där och då. Men icke.

2012 var året då Migrationsverket fick slut platser på sina egna anläggningsboenden och började upphandla privata akutlösningar. Det var då Bert Karlsson och många andra såg chansen att tjäna riktigt mycket pengar. Dessa boenden avvecklas nu i rask takt. Alla som fått sin asylansökan beviljad ska nämligen kommunplaceras enligt den nya anvisningslagen, vilket ställer exceptionella krav på kommunerna i bostadskrisens Sverige. Integrationen kommer att försämras när akuta och dåliga boendelösningar blir långvariga.

Det är om detta och ett förmodat växande bidragsberoende bland utrikes födda som samhällsdiskussionen kommer handla under de kommande åren. Hittills har vi sett väldigt lite av krismedvetenhet hos regering och riksdag.

Sverige kommer få betala en dyr nota under lång tid för en politik som spårade ur.

Läs även:
Ivar Arpi

Låt EU falla och bygg något nytt

Efter att det framkommit att det belgiska delstatsparlamentet i Vallonien ämnar säga nej till handelsavtalet Ceta mellan EU och Kanada, riskerar hela avtalet att gå i stöpet. Om så blir fallet är det ännu ett exempel i raden av stora misslyckanden för EU.

De arbetar i motvind nu, EU-vännerna. TTIP ser inte ut att bli av. Det fortsätter att pumpas in miljardbelopp i Grekland, vem vet hur länge det ska pågå. Och efter det största bakslaget för unionen hittills, Brexit, är Jean-Claude Juncker, Guy Verhofstadt, Martin Schulz och andra framträdande personer inte så styva i korken längre.

Det talas om att EU:s själva existens är hotad. Det är givetvis överdrivet. Däremot kommer EU förmodligen aldrig att bli sig likt igen. När en av de mest betydande medlemmarna lämnar unionen förändras både samarbetet och bilden av det. Vad ska vi egentligen ha EU till?

Brexit var ett viktigt beslut av flera skäl. Dels för Storbritannien som land, som nu får tillbaka sin självständighet, men också för de kvarvarande medlemsländerna. Utträdesbeslutet (om det nu blir av, men det vore skandal annars) visar att det faktiskt går att lämna EU. Den nationella demokratin fungerar.

Sedan den brittiska EU-omröstningen har svenska medier fyllts av domedagsprofetior. Det har under dessa månader slagit mig hur otroligt EU-vänlig svensk media är. Detta märks inte på så vis att det skrivs hyllningsreportage till EU-samarbetet på daglig basis, men det blir uppenbart när alternativet att lämna EU kommer upp på bordet. När det blir skarpt läge. Då utmålas alla EU-kritiker som stollar och populister.

I hög grad tror jag att denna skeva bild av verkligheten har mycket med okunskap att göra. Svenska journalister kan helt enkelt väldigt lite om EU, och det gör dem knappast unika. Okunskapen gör att britternas nej till fortsatt EU-medlemskap tolkas som en rasistisk röst mot invandring. Enbart. Som om konservativa politiker som Daniel Hannan och Jacob Rees Mogg skulle vara främlingsfientliga.

Det växande motståndet mot EU handlar inte bara eller kanske ens främst om invandring utan om att det blivit uppenbart för alltfler att EU inte är ett "medborgarnas Europa". Det är ett elitprojekt, en statsbildning, en odemokratisk koloss. Skapat för storföretag som älskar regleringar, byggt för politiker som vill få en ny karriär, byggt för lobbyister som lever på att påverka politiken och skapat som ett medel för att avskaffa den nationella demokratin.

Detta EU kan aldrig bli något annat än odemokratiskt, byråkratiskt, ineffektivt och misslyckat. Efter drygt 20 års medlemskap torde det vara uppenbart även för de mest inbitna EU-vännerna att det där "smalare men vassare" EU som det har kampanjats om i EU-parlamentsval i två decennier aldrig kommer bli verkliget.

Utvecklingen går i motsatt riktning, och det beror på att EU:s ledare vill ha denna utveckling. EU har blivit en godisbutik för alla, från vänster till höger, som ser chansen att tvinga på andra länder just sina idéer.

Därför behöver vi något annat än dagens EU. Ett frihandelssamarbete mellan suveräna stater. Ett samarbete mellan länder som respekterar varandras olikheter. Som ser den ömsesidiga nyttan i att handla och vara vänner men som också inser att det inte behövs en överstatlig politisk union för att åstadkomma detta.

Löfven - relativisten

Stefan Löfven är tillsammans med höga toppar från svenskt näringsliv på besök i Saudiarabien. Till skillnad från vissa inom borgerligheten anser jag inte att besöket i sig är värt kritik - självfallet måste en svensk statsminister kunna besöka andra länder och träffa regeringschefer även för stater som inte är demokratier.

Min kritik mot Löfven är av en annan sort, nämligen sättet på vilket han relativiserar förtryck. Det är inte direkt så att Löfven skulle ha svårt för att fälla starka omdömen om andra. Han kan kalla ett riksdagsparti för "nazistiskt", han kan anklaga politiska motståndare för att vilja montera ned hela det svenska välfärdssamhället.

Men Löfven har vägrat att kalla Kina för en diktatur och när han ska beskriva en av världens mest hårdföra regimer, styrd av det saudiska kungahuset, är han om möjligt ännu försiktigare. Apropå kvinnors situation i Saudiarabien undslipper sig statsministern följande:

Vi ska ha en dialog och hjälpas åt att ha rätt utveckling. Kvinnor här beskriver att det är rätt riktning på utvecklingen för kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Men det är klart att det finns där, liksom hemma i Sverige, hinder för kvinnor. Bristande fungerande äldreomsorg gör att kvinnor går ner till deltid och slutar arbeta också i Sverige.

Så talar alltså ledaren för den självutnämnda "världens första feministiska regering" om ett land där kvinnor är en andra klassens medborgare, där de inte får köra bil, där de tvingas ha en manlig förmyndare, där de helt enkelt inte betraktas som myndiga människor. Han jämställer detta med svenska kvinnors rätt till heltid i äldreomsorgen.

Uttalandet är smaklöst. Aningslöst. Och helt oacceptabelt. Det är en sak att vara diplomatiskt försiktig i sina uttalanden om ett land man besöker - det hör till god ton (alla begriper att Löfven skulle vilja kalla Kina för dess rätta namn om han bara vågade). Men det är något helt annat att förminska de brott som begås av en av världens värsta regimer.

Att se en svensk statsminister relativisera det saudiska kvinnoförtrycket på det här sättet får det att vända sig i magen på mig (eller för att citera Johan Ingerö: "Stefan Löfven. Grammatikgrobian och fullblodsrelativist".)

Saudiarabien har en utveckling "där man gör på sitt sätt", berättade Stefan Löfven för Aftonbladet. Ja, så kan man ju uttrycka saken. Talibanerna gör minsann också på sitt sätt.

Sluta hyckla om extremismen

SVT:s Rapport sände i går ett inslag om Kommunistiska partiet. 25 år efter Sovjetunionens fall trivs och frodas fortfarande kommunister i Sverige. De sjunger kampsånger om revolution och att "slipa sin kniv" (inslaget börjar 10 minuter in, se alternativ länk här). Och till skillnad från nazister och fascister får de hållas.

Antalet kommunister i Sverige är få. Men de har en del starka profiler, så kallade "folkkära" personer som Galenskaparnas Claes Eriksson, skådespelaren Sven Wollter (som inte vill ta avstånd från Stalin) och damfotbollens förbundskapten Pia Sundhage (som gärna skulle vilja träna Nordkoreas landslag).

Den dubbelmoral som präglar det omgivande samhällets syn på och behandling av dessa politiska extremister jämfört med diton inom den rasideologiska och fascistiska sfären är anmärkningsvärd. Hyckleriet är upprörande.

I grund och botten verkar det i många fall handla att alltför många har köpt lögnen om kommunismen som en i teorin "fin idé". Låt mig då vara tydlig: det är ingen fin idé ens i teorin. Det var en avskyvärd ideologi redan före Stalins etniska rensningar och paranoida samhällsbygge. Varhelst dessa idéer har praktiserats har de resulterat i diktatur, utrensningar, folkmord, fattigdom och ofattbart mänskligt lidande.

Kollektivisering kommer aldrig kunna befria människor. Och betänk: du kan inte ha en massa borgerliga oppositionspartier i ett kommunistiskt samhälle. Demokrati, yttrande- och mötesfrihet går helt enkelt inte ihop med den kommunistiska idén. Det är knappast en slump att socialistiska experiment varje gång slutar i fattigdom, kaos och tyranni. I dag följer vi ännu ett sådant i Venezuela.

Dessa folkkära kommunister är inte vilka extremister som helst. De är sympatisörer till ett parti som vill hänga människor i lyktstolpar, som vill genomdriva proletariatet diktatur och som vägrar ta avstånd från några av de värsta förbrytelserna i mänsklighetens historia. Det är dags att se dem för vad de är: anhängare till en folkmordsideologi.

Jag vill inte se något yrkesförbud för kommunister - däremot skulle jag önska att det inte daltades med dessa auktoritära idéer, och anhängarna av dem, som i dag. Kommunistiska partiet utgör inget hot mot den svenska demokratin (det gör för övrigt inte något tusental nazister heller), men samhällets oförmåga att tydligt ta avstånd från dem är oanständigt.

Det är även ett hyckleri när svenska riksdagspartier talar sig varma för att hålla extremister ute och samtidigt ger ett historiskt stort inflytande till Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedts parti har i dag ett direkt inflytande över statsbudgeten, och tänk: det är allianspartierna som i praktiken har tvingat Stefan Löfven att söka detta stöd. Hela borgerligheten får skämmas.

Länder som sett kommunismen på nära håll, människor som levt i kommunistiska system, likställer ofta kommunismen med nazismen. Inte för att ideologierna är desamma utan för att det rör sig om två auktoritära system inom vilka människovärdet går förlorat.

Det torde vara få som talar så mycket om människovärdet och samtidigt är anhängare av en människofientlig ideologi som just kommunisterna.

Läs även:
Erik Helmerson

IS-krigare är inte vilka kriminella som helst

Den senaste veckans stora snackis har varit hur Sverige och svenska kommuner ska hantera de IS-sympatisörer som återvänder från striderna i Irak och Syrien.

Vi kan backa ett och ett halvt år till våren 2015. Då släpptes ett strategidokument "i arbetet mot våldsbejakande extremism". Den rödgrönrosa majoriteten ville bemöta återvändarna genom att skapa ett tätare samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de kommunala bostadsbolagen.

Föga förvånande tolkades detta som att IS-krigare och sympatisörer skulle mötas av en samordnad och välkomnande insats från Stockholms stad så snart de återvände. Det miljöpartistiska socialborgarrådet Ewa Larsson kallade detta stolt för "Stockholmsmodellen". Dokumentet kom att bli så kritiserat att det snart drogs tillbaka från Stockholms stads hemsida och ersattes av ett nytt som tonade ned de kritiserade delarna.

Spola fram till i dag. Frågan om hur kommuner ska hantera återvändande IS-sympatisörer har åter hamnat i strålkastarljuset efter att Lunds samordnare mot våldsbejakande extremism yppat något som påminner om Ewa Larssons "Stockholmsmodell". Så här beskrivs den av Sveriges Radio:

I Lund är slutsatsen att avhoppare från våldsbejakande extremistiska grupper ska hanteras som avhoppare från andra miljöer, till exempel den organiserade brottsligheten. Efter en utredning av personens behov kan kommunen hjälpa till med boende, sysselsättning och försörjning. 

Det arbetssättet får stöd i en rapport från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Rapportförfattaren, Christoffer Carlsson, menar att en person som vill lämna extremistmiljöer ofta behöver stöd för att kunna göra det.  

– Det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet. När individer lämnar vill de lämna till något annat, har man inte resurser till det så är det svårt att förverkliga det.

Resonemanget från både Lund och den nationella samordnaren är förbluffande naivt. Det är naturligt att kommunen fokuserar på sociala insatser i stället för rättsliga - de sistnämnda ligger på polisens och rättsväsendets bord. Men naiviteten blir tydlig när återvändande IS-krigare som har ledsnat på att halshugga fler otrogna jämställs med exempelvis avhoppare från en nazistisk grupp.

Lunds kommunala samordnare Anna Sjöstrand gör inte saken bättre när hon hävdar att "man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss" och tillägger att "vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle."

Ett felaktigt val. Som om det handlade om snatteri eller möjligen en bilstöld i sena tonåren. En så här hopplöst infantil inställning till folkmördare och dess sympatisörer får vi bara inte ha. Ej heller hos kommunala företrädare som ska behandla alla kommuninvånare lika.

I efterhand har det uppstått en diskussion om vad den där handlingsplanen i Lund egentligen innehöll. En titt på den visar att Lunds kommun ser på avhoppade jihadister som vilka exkriminella som helst, vilket jag tror är ett misstag.

Sydsvenskan gör en stor grej av debatten när tidningen hävdar att "Borgerliga politiker trodde på myter om lyxliv för avhoppade IS-krigare". Det är fascinerande att Sydsvenskan i en artikel som vill knäppa några borgerliga politiker på näsan själva gör sig skyldiga till en halmgubbe redan i rubriken. Något lyxliv har ingen pratat om - däremot har relevanta invändningar inkommit mot tanken på att avhoppade IS-jihadister ska få hjälp med bostad och arbete.

Det bästa vore förstås om dessa människor med blod på sina händer aldrig kom tillbaka till Sverige över huvud taget. Men när de väl gör det måste vi fundera över vad som är bäst för hela samhället, inte främst för den som återvänder.

Det kanske är så att vissa brott är så fasansfulla, och utgör brott mot hela mänskligheten, att medborgarskapet faktiskt kan dras tillbaka. Personen i fråga har i dessa fall exkluderat sig själv från det svenska samhället. Den saken borde utredas.

Oundvikligen finns en rad rättssäkerhetsaspekter här som måste beaktas - om en person inte kan fällas för brott, kan samhället ändå ge sanktioner? Ska vi i stället för att tänka integrering tvärtom tänka exkludering av före detta IS-jhadister?

En sak är i alla fall säker: vi ska inte inbilla oss att integrering av IS-sympatisörer i det öppna demokratiska samhället kan ske med jobb och bostad. 

Den sanna bilden av Sverige

Den som läser utländska medier, såväl i Europa som i USA, kan lätt få intrycket av att det mesta går åt fel håll i Sverige. Och faktum är att 6 av 10 svenskar instämmer i att Sverige är på väg i fel riktning.

Stefan Löfven har kallat detta "surrealistiskt". Enligt statsministern går allt tvärtom åt rätt håll. Det där "samhällsbygget" han så ofta pratar om har ju påbörjats. Gustav Fridolin är på väg att fixa skolan. Ylva Johansson ska se till så att etableringen av nyanlända blir helt fantastiskt bra. Och rikspolischefen Dan Eliasson var minsann full av energi efter sin semester. Vad kan gå fel?

När statsministern kallar svenska folkets oro för surrealistisk är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har svårt att få ihop sina låga opinionssiffror med den egna självbilden av samhällsbyggare och folkrörelse.

DN har publicerat en artikel som går igenom påståenden om Sverige som publicerats i medier i USA, Ungern och Tjeckien men också av politiker i en rad länder. Bilden av Sverige har förändrats, och det är inte så konstigt. Ty Sverige har förändrats. 

Bilden av detta lilla land i norra Europa har förmodligen aldrig varit med sanningen helt överensstämmande i andra länder, men så länge amerikanska, brittiska och andra medier beskrev Sverige som ett litet bullerbyland som lyckas hålla sig utanför alla problem, som knappt har någon brottslighet och som är ett föredöme på alla tänkbara sätt, klagade varken DN, Aftonbladet eller utrikesdepartementet. Den felaktiga bilden fick de gärna ha.

Nu när rapporteringen intagit den motsatta positionen låter det annorlunda. Då kallas det "desinformation". Både Svenska institutet och UD arbetar för att "korrigera" bilden av Sverige utomlands - UD har skickat ut en vägledning till de svenska ambassaderna för hur de ska bemöta falska påståenden om vårt land.

Visst förekommer överdrifter i utländsk rapportering om Sverige. För oss som bor här är det relativt lätt att genomskåda när en journalist eller debattör uttrycker sig tvärsäkert om Sverige men helt uppenbart inte vet så mycket om landet, ens om det bor två eller tio miljoner människor här. Det må vara hänt, Sverige är litet och perifert i ett globalt perspektiv. Men det är likafullt viktigt att rena sakfel påpekas.

Så vem avgör då vad som är sant när meningarna går isär? DN intervjuar Christian Christensen, professor i journalistik vid JMK, som angående utländska medier hävdar att "man måste fråga sig hur sakliga de är i sin rapportering - inte bara att de rapporterar utan hur de gör det. Hur sant är det?".

Detta trodde jag var en källkritisk hållning som inte bara ska användas på utländska utan även inhemska medier som DN, Aftonbladet och Sveriges Radio. Att utgå från att något är sant bara för att det skrivs i etablerade svenska medier är naivt, på gränsen till infantilt. Den inställningen bäddar för att nyhetskonsumenten får en väldigt tillrättalagd bild av sakernas tillstånd.

Det är när uppgiften att motverka desinformation övergår i en strävan att upprätthålla en förskönande bild som jag reagerar.

Inför Brexitomröstningen i somras punktbevakades Sverige av brittiska medier. Det fick svenska ambassaden i London att slå larm till UD om hur Sverige framställs i asylfrågor för att få den brittiska regeringen att strama åt landets flyktingpolitik: "Daily Mail framhåller Sverige som naivt och ett avskräckande exempel på vilka konsekvenser en liberal migrationspolitik kan ge", stod bland annat i rapporten.

Att svensk migrationspolitik har varit naiv och definitivt bör ses som ett avskräckande exempel råder inga som helst tvivel om. Vi ser detta varje dag - i skolan, på bostadsmarknaden, i socialtjänsten, i rättsväsendet, på asylboendena, på arbetsmarknaden. Naiviteten har rent av kostat människor livet.

Detta är ingen ytterkantsuppfattning. Svenska partier - från Moderaterna till Socialdemokraterna - har backat från den politik som gällde fram till förra hösten. M har omprövat hela sin migrationspolitik och inget tyder i nuläget på att de reinfeldtska öppenhetsidealen kommer vara vägledande i Anna Kinberg Batras parti under överskådlig tid, även om ungdomsförbundet månne tycker annorlunda.

Här handlar det alltså inte om att motverka desinformation eller ryktesspridning (vilket för övrigt är vad den kinesiska regeringen kallar sådant som den anser skadar landet) utan om att upprätthålla en bild av Sverige som ett land det inte längre är.

Det är viktigt att ha i åtanke att medieras trovärdighet inte bara handlar om vad de rapporterar utan i lika hög grad om vad de inte rapporterar. Enstaka ordval kan tona ned eller trissa upp betydelsen av en händelse, något svenska medier arbetar med väldigt noggrant. Ofta för att inte gynna vissa politiska krafter.

Allt detta bör en nyhetskonsument i dag vara medveten om när den öppnar en tidning, klickar på en nyhetslänk eller slår på TV:n. Allt du ser och hör har en avsändare. Den avsändaren har ett syfte med hur nyheten framställs. Om avsändaren sitter i USA, Ungern eller i DN-skrapan är faktiskt av underordnad betydelse.

Det pågår en ständig kamp om verklighetsbeskrivningen. Detta är inte en kamp mellan ont och gott utan mellan olika intressen. 

Sverige inget att lita på

"Vad kallas en svensk med tapperhetsmedalj? - Tjuv." Detta uppges vara en gammal norsk vits som beskriver den mindre hedervärda svenska insatsen mot nazismen under andra världskriget.

Tyvärr känns den lika aktuell i dag som för 70 år sedan. Sverige förblir ett land som talar vitt och brett om internationellt samarbete och om fred och mänskliga rättigheter. Men när saker ställs på sin spets, när det handlar om att välja sida och att faktiskt stå upp för allt det där fina genom att i konkret handling slåss för det, då sviker Sverige. Alltid.

Så även nu när världen försöker besegra IS i Irak och Syrien, åtminstone militärt. Liberalerna vill beväpna de kurdiska styrkorna med svenska vapen, men försvarsminister Peter Hultqvist avfärdar detta:

Vi har för avsikt att fördubbla den svenska styrkan från 35 till 70 man och det handlar om utbildning och mentorering. [...] Jag har uppfattat det som att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom karaktären på det svenska bidraget. Behoven är många men det svenska bidraget är uppskattat och det påverkar deras militära förmåga. Olika länder i koalitionen har tagit på sig olika roller. 

För all del. Men varför kan Sverige aldrig bidra militärt? Inte ens mot en av världshistoriens grymmaste och vidrigaste erövrare, Daesh, kan Sverige sträcka sig till att bidra med militärt materiel. Det är faktiskt ganska ynkligt.

Inte för att just svenska vapen nödvändigtvis behövs i kampen utan för att det skulle visa att även ett fredsälskande (fredsskadat?) land som Sverige kan plocka fram bössan när demokratin och grundläggande mänskliga värden ligger i vågskålen.

Men nej. Vi sysslar med "mentorering" i stället. Och den svenska Försvarsmakten på hemmaplan har fullt upp med att utbilda genusrådgivare.

Arma land.

Krisen är inte över - den har knappt ens börjat

Försöket att bygga tillräckligt med bostäder för de nyanlända som Stockholms stad enligt den nya bosättningslagen åläggs att ta emot har strandat. Av de modulbostäder som skulle byggas har endast ett fåtal kunnat färdigställas, resten ligger i den välbekanta överklagandeprocessen (en länga i Fagersjö har dessutom brunnit).

Den rödgrönrosa majoriteten kommer misslyckas med att möta kraven för 2016 - endast 800 av de 2 800 nyanlända har hittills fått ett boende i huvudstaden. Under 2017 är det ytterligare 3 500 personer som ska ha bostad i Stockholms stad enligt den statliga omfördelningsmekanismen. Därför uppmanas nu stockholmarna av den politiska majoriteten att öppna sina hem. Enligt socialborgarrådet Åsa Lindhagen ges människor nu "en chans" att hjälpa till.

Först och främst handlar det om vuxna män som behöver bostad eftersom den stora majoriteten som kommit till Sverige under de senaste två åren är män.

Det är svårt att se hur detta ska gå till. Intresset för att hyra ut till ensamkommande män torde vara begränsad. Den insikten finns förmodligen någonstans även hos den styrande majoriteten, ty som komplement till stockholmarna hem upphandlas även hotell- och vandrarhemsplatser samtidigt som kontor och idrottshallar inventeras. (En tänkbar konsekvens är att socialtjänsten får svårare att hitta platser på vandrarhem åt sina klienter framöver.) Det doftar ganska mycket krishösten 2015 över allt detta.

Vissa låter sig dock inte påverkas av det som sker ute i verkligheten. I Aftonbladet skriver den oefterhärmlige Anders Lindberg att den nya asyllagen bör skrotas redan nu, inte 2019 när den löper ut. Skälet som anges är att det kommer så få asylsökande till EU just nu.

Att vi aktivt hindrar återförening av familjer kanske låter som en nödvändig uppoffring mitt i en kris när systemkollaps hotar, men hur rimligt är det tolv månader efter krisen?

Lindberg har uppenbarligen inte förstått situationen. Han tror att krisen handlar om platser på asylboenden när detta endast var en kortvarig och rent logistisk utmaning. Den långsiktiga krisen handlar inte om tak över huvudet utan om reguljära bostäder och arbete, av vilka det finns ingetdera för många nyanlända. Ett utanförskap påfyllt med hundratusentals människor - det är den kris som väntar Sverige under de kommande åren.

I detta läge vill Anders Lindberg alltså återgå till Europas mest generösa och lössläppta migrationspolitik. "Oansvarig" är ett för svagt ord för att beskriva den lindbergska hållningen. "Farlig" är en bättre beskrivning.

Lindberg har uppenbarligen inte tagit in hur allvarlig bostadssituationen är ute i många kommuner. Han har missat att Stockholms stad nu förlitar sig på att medborgarna ska hyra ut sina egna hem och att Enköping vill låta alla bostäder i det allmännyttiga bostadsbolaget - till vilka kommuninvånarna troget köar - tillfalla nyanlända. Det går nästan inte att tänka sig ett bättre recept för att så misstro och split mellan medborgare och politiker, mellan infödda och invandrade.

Lindberg fortsätter:

Sverige skulle förmodligen långsiktigt kunna ta emot och integrera omkring 100 000 människor per år, långt över årets nivå men inte så många som kom 2015.

Alla verkar överens om att 163 000 människor ett enskilt år var för många. Så många kan inte Sverige ta emot på ett bra sätt eller integrera. Men runt 100 000 människor, det går bra.

Aftonbladets ledarsida har förfäktat denna siffra förr, och det är lika oklart denna gång vad ledarskribenten bygger sitt resonemang på. Analyser från Arbetsförmedlingen? Nix. Spekulationer från migrationsministern? Nej, Morgan Johansson hävdar (åtminstone för tillfället) att svensk mottagningskapacitet ligger betydligt lägre. Historisk empiri? Nej, knappast med färsk statistik över integrationen av utomeuropeiska asylinvandrare i minnet.

Det finns helt enkelt inget stöd för att Sverige långsiktigt skulle kunna ta emot och integrera 100 000 asylsökande per år. Ty det är ju asylsökande och inte efterfrågade tyska ingenjörer och byggtekniker som Aftonbladet avser.

Den här sortens aningslöshet är farlig. Den lade grunden för den akuta situation som många kommuner nu tampas med. Lyckligtvis  är den inte regeringspolitik för närvarande, men med vetskap om hur snabbt det kan svänga i både opinion och partipolitik är jag långt ifrån övertygad om att det inte plötsligt kan svänga tillbaka igen.

Öppna era hjärtan, sade Reinfeldt. Öppna era hem, säger Stockholms stad. Vad kommer härnäst?

Se upp för "snälla" organisationer

I samhället finns en rad organisationer som genom sitt arbete och uttalade syfte får stämpeln som "snälla". Detta innebär i korthet att de behandlas bättre av politiker och medier och i vissa fall även ges ett stort politiskt inflytande som en enskild intresseorganisation inte borde ha.

Av detta skäl är det inte uppenbart hemska organisationer vi bör se upp för. Dessa är lätta att undvika. Nej, det är de snälla organisationerna som är farliga, ty de lyckas få samhället att tro att de inte har någon bakomliggande agenda med sin verksamhet.

Det finns en rad exempel på organisationer som "vill väl", som arbetar för en god sak men som med tiden har blivit alltmer politiska. Eller kanske alltid har varit det. Att gå emot dem, att argumentera mot deras legitimitet, är riskfyllt. Hur taktlös framstår man inte om man går i clinch med en organisation som säger sig arbeta mot barnsexhandel?

Den feministiska organisationen Fatta ska utbilda nämndemän om hur brottsoffer upplever sexuella övergrepp. Det låter väl bra? Okunskapen är säkert omfattande, och i likhet med Gudrun Schyman och hennes parti ägnar sig Fatta naturligtvis bara åt folkbildning. Nå, om det vore så väl.

Advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson är kritisk:

Det är ingen objektiv utbildning när det är en intresseorganisation som ordnar den. "Fatta" ser allt ur brottsoffers synvinkel, nämndemän ska ha en objektiv utbildning.

Nämndemännen är satta för att spegla  en vanlig människas insyn i rättsprocessen, ett slags "sunt förnuft" om man så vill. Systemet med nämndemän har uppenbara brister, inte minst stinker det att dessa plockas från de politiska partierna. Men när vi nu har det system vi har ska vi inte göra det ännu värre genom att släppa in en feministisk intresseorganisation i svenskt domstolsväsende. Föga förvånande bemöts kritiken med oförstående blickar. "Det handlar ju om kunskap!"

Rädda Barnen heter en annan organisation som låter snäll redan till namnet men som har blivit en politisk kamporganisation. Det politiker och debattörer gärna glömmer bort är att RB är en intresseorganisation med en enda fråga på agendan. Man kan inte låta en enfrågeorganisation stå oemotsagd eller ens låta den bli till mer än en röst bland många i debatten.

Hur bekymmersam en enfrågeorganisation med stor politisk makt kan bli har vi fått prov på i debatten om åldersbestämning av ensamkommande. RB har hävdat att det är en "råtta i pizzan" att påstå att ensamkommande ljuger om sin ålder. Detta påstående från organisationens generalsekreterare Elisabeth Dahlin har vederlagts gång efter annan, inte minst i Sveriges Radios granskning. Kommunanställda på boenden för barn och unga har med egna ögon sett åldersskillnaden mellan de ensamkommande och därför öppnat nya boenden för "vuxna barn" så att de inte blandas.

Konsekvenserna av den politik som Rädda Barnen drev på, som bland annat innebar att inga åldersbestämningar gjordes, har resulterat i en våldtäkt på en minderårig pojke och ett mord på en HVB-anställd kvinna. En snäll organisation hade inte bidragit till något dylikt, och framför allt: den hade reservationslöst bett om ursäkt efteråt.

RFSU är ett tredje exempel. Jag är sexliberal och absolut ingen händerna på täcket-förespråkare. Däremot anser jag att det måste finnas motbilder till vad en enda intresseorganisation hävdar, och det blir alltid farligt när en enskild organisation får frikort hos kommuner, myndigheter och etablissemang. Bakom både RFSU och RFSL finns naturligtvis en politisk agenda, och det måste vi vara medvetna om oavsett om vi gillar den eller ej.

Återstår Ecpat (Expo har jag skrivit mer om här så de utelämnar jag denna gång), en organisation som kändisar gärna förknippas med eftersom den arbetar för något så gott som att minska barnsexhandel. Någon emot? Nej. Men även Ecpat är en organisation som har en annan agenda, en moralistisk sådan. De slirar på sanningen om minderåriga i sexhandel, de utpekar vuxna kvinnor som "flickor" och de driver på för nätcensur.

Argumentationen är ohederlig och inte alls särskilt trovärdig. Men Ecpat kommer undan eftersom ingen vill hamna på den motsatta sidan i en debatt med en organisation som arbetar mot barnsexhandel.

Organisationer som bara säger sig vilja väl bör man se upp med på samma sätt som när någon ringer och vill erbjuda dig något "gratis". Det finns alltid en agenda, alltid ett syfte, med alla organisationers verksamhet. Och det är sällan bara att vara snäll.

Porrmotståndarnas kamp för censur

Det finns få områden som är så omgärdade av fördomar, förutfattade meningar och rena sakfel som porren. Sällan blir det en saklig och givande diskussion eftersom den ena parten driver sin tes utifrån känslor av äckel. Då kan det bara bli fel.

Ofta kommer de från vänsterhåll, men även konservativa krafter och så kallade "liberaler" (läs: folkpartister) är med på tåget i kampen mot pornografin. Inga argument är för dumma, inga påståenden för svepande, inga sakfel för pinsamma.

Nu har ett stort antal mer eller mindre namnkunniga porrmotståndare begått en debattartikel på DN Debatt i vilken de kräver en "haverikommission" mot nätporren. Argumentationen känns igen från den kvinnofridsproposition som ledde fram till sexköpsförbudet 1999: Porr är inte sex. All porr är ett slags våld mot kvinnor. Tänk på barnen.

Skillnaden mot tiden före millennieskiftet är den digitala utvecklingen. Tillgängligheten till porr har ökat tack vare internets genomslag och de bärbara plattformar vi bär med oss överallt. Detta påverkar även moralisternas kamp.

Det var betydligt enklare att strypa tillgången till porr när den endast fanns i ett fåtal tidningar och TV-kanaler (notera att vissa krafter fortfarande driver frågan om "porrfria hotell", vilket inte är så lite komiskt i en tid när alla bär med sig en porrsändare i fickan).

I dag är de gamla kampmetoderna inte längre fruktbara. Såvida man inte väljer den väg som vissa länder, däribland Kina och Iran, har gjort. Censurens väg. Händelsevis är det precis det som artikelförfattarna föreslår.

Givetvis används inte diktaturer som lysande exempel, i stället föreslås en metod som lanserades av David Cameron i Storbritannien. Där behöver användaren stänga av ett filter från internetoperatören för att komma åt materialet, därtill drev Cameron på för att förbjuda "extrem" porr (vad som är extremt ska förstås avgöras av politiker, inte av vare sig medverkande i eller konsumenter av porr).

Debattartikel i DN är inget mindre än ett upprop för censur av internet. Det är anmärkningsvärt i sig.

Det tycks och påstås mycket i porrdebatten. Påståenden som helt enkelt är nys, trams, påhitt. Som när Maria Ahlin, generalsekreterare för organisationen Freethem (som arbetar mot människohandel och därför helt har hamnat på villovägar när de uttalar sig om porr) kastar ur sig siffror helt tagna ur luften:

I nio av tio porrfilmer förekommer olika former av fysisk aggression. Det handlar om stryptag, att någon blir dragen i håret, slagen med handflatan och liknande. I hälften av filmerna förekommer verbal aggression med främst kränkande ord.

Dessa påståenden säger möjligen en del om vilken sorts porr som de har tittat på, ty sett över all pornografi är det helt enkelt inte sant att 90 procent skulle innehålla fysisk aggression. Om nu inte denna aggression definieras meningslöst brett.

Artikelförfattarna till DN Debatt-artikeln är inte bättre. De går till hårt angrepp mot det osynliga monstret, "industrin":

När våra barn nyfiket googlar "bröst" och "sex" är det porrindustrins människofientliga, kvinnohatande och rasistiska världsbild de möter.

Jag ifrågasätter starkt att artikelförfattarna alls har sett någon pornografi utöver det som kallas amerikansk mainstreamporr och som i dag bara är en del av utbudet när amatörporren har tagit allt större plats.

Ja, amatörporr. Vanligt folk som filmar sig själva. Ingen industri. Inga distributörer. Inga cigarrökande producenter i bakåtslickat hår med sedelbuntar i fickorna. Bara två eller flera personer och en mobilkamera.

Det går också att fråga var den homosexuella porren hamnar i dessa förvirrade analyser. Den passar inte in och ignoreras därför alltid i dessa sammanhang. Vilket onekligen inte är normkritiskt. Påståendet om rasism inom porren är om möjligt ännu svårare att begripa. Har de någonsin sett porr under kategorin "interracial"? Det verkar inte så.

Jag föreslår att Beatrice, Ask, Nina Rung, Caroline Szyber och övriga undertecknare sätter sig ned och tittar igenom det utbud av porr som faktiskt finns. Det vore det minsta man kan begära av dem som faktiskt vill censurera internet. 

Tidigare bloggat (axplock):
Ungdomarna, porren och censuren
Kvinnor gillar hardcoreporr mer än män
Det största hotet mot den fria sexualiteten är feministerna

När feminister demonstrerar för misstänkta våldtäktsmän

Jag är en stark anhängare av rättssäkerhet. Det är en helt grundläggande del i ett fungerande demokratiskt samhälle. Vad rättsosäkra samhällen gör med tillit mellan människor och i slutändan hela samhällsstrukturen vet vi alltför väl.

Den som är anhängare av rättssäkerhet kan inte samtidigt ursäkta lynchjustis. Det är rättsstaten som ska döma, inte medborgarna. Förvisso finns det där oundvikliga sociala straffet som följer när någon förklarats skyldig i domstol för vissa brott, men det juridiska straffet måste en domstol stå för efter en rättssäker prövning av framlagda bevis.

Det som har hänt i Visby har åter fört upp frågan om rättssäkerhet och lynchjustis på dagordningen. Bakgrunden är att en rullstolsburen kvinna anmälde till polisen att hon blivit våldtagen av flera män. Fem män som uppges vara asylsökande är skäligen misstänkta men släpptes efter förhör. Åklagaren ansåg inte att det fanns bevis nog för att häkta dem. Detta skapade en oerhörd upprördhet bland många gotlänningar. En demonstration hölls och sedermera fick ansvarig åklagare påhälsning i sin bostad.

Det sistnämnda är att gå över gränsen och ska fördömas. Åklagaren har sedan dess bytts ut och ärendet utreds fortfarande. Men det är egentligen inte detta som är det mest anmärkningsvärda i denna historia, utan hur medier och politiker reagerar.

I det inslag om händelserna på Gotland som sändes i Sveriges Radio kallades de fem misstänkta männen för "syndabockar". Jag trodde att jag måste ha hört fel. Men nej, precis så beskrev SR:s medarbetare Jenny Pettersson de misstänkta. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande i den svenska statsradion (lyssna på klippet här). Hon sade ordagrant så här:

Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag... i hennes ställning... då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.

Det är viktigt att poängtera att dessa misstänkta inte är dömda än. Men de är under utredning för ett särdeles avskyvärt brott - att ha våldtagit en mer eller mindre försvarslös kvinna i rullstol. Det är inte en lynchmobb som har pekat ut dem utan kvinnan som har anmält. Om vi ska tro landets feminister ljuger kvinnor inte om sexuella övergrepp, så vi får med den logiken utgå från att övergreppet verkligen har inträffat.

I detta läge blir reaktionen från medier och politiska partier ytterst märklig. Att kalla misstänkta för "syndabockar" antyder att de skulle vara oskyldiga. Detta ska en domstol avgöra, inte Sveriges Radio.

För att göra det hela ännu mer skruvat har Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på Gotland beslutat anordna en demonstration mot rasism och sexism. Företrädare för Svenska kyrkan deltar givetvis.

De partier som kallar sig feministiska anordnar alltså ett slags informell stöddemonstration för de misstänkta våldtäktsmännen. Inte heller detta har jag någonsin hört talas om tidigare. Det är så skruvat att det nästan blir komiskt.

Sverige blir i sanning allt märkligare för var dag som går.

Läs även:
I allmänhetens tjänst - granskning av public service

En statsministers prioriteringar