Vinden som aldrig vände

Svensk politik handlar om en enda sak just nu. Den för allt överskuggande frågan är flyktingmottagandet (eller snarare asylpolitiken eftersom endast en minoritet som söker asyl i Sverige är flyktingar undan krig och förföljelse). Ingen annan fråga får plats i mediernas blickfång i nuläget.

Så kom det sig att faktumet att Konjunkturinstitutet så bryskt sågar regeringens paradfråga om lägst arbetslöshet i hela EU endast blev en notis i gårdagens nyhetssändningar. Vem bryr sig om arbetslöshet när man kan prata om saker som får språkrör att gråta på ett offentligt framträdande?

Det går att skönja en alltmer uppenbar desperation hos politikerna nu. Ett dagsfärskt tecken på detta är att Folkpartiet plötsligt vänder i 180 grader och kräver ett tvång för kommuner att ta emot asylsökande. "Liberalerna" har talat igen. Därmed finns det en riksdagsmajoritet för förslaget och det kommer sannolikt träda i kraft nästa år.

I måndags kallade Stefan Löfven till en presskonferens på vilken han med gott självförtroende lade fram ett tiopunktsprogram för att lösa flyktingkrisen. Nu visar statsministern handlingskraft, tänkte nog många. Även jag blev lite överraskad över att se konkretion från en man som dittills mest förmedlat floskler.

Men vi bedrog oss. Som landets vassaste socialdemokratiska bloggare, Johan Westerholm, kunde avslöja hade Löfven i princip stulit varje punkt från det brev som Angela Merkel och Francois Hollande tidigare undertecknat och skickat till kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker. Inte att undra på att Löfven och Merkel var så ense där de stor tillsammans inför pressuppbådet.

Detta spelar kanske mindre roll. Löfvens huvudpunkt handlar ändå inte om Sverige utan om att resten av EU "måste ta ett större ansvar". Detta är även ett viktigt tema i satsningen "Sverige tillsammans", som ska samla alla landets goda krafter (de som tycker samma sak). Nu ska det samlas, pratas och ryggdunkas. Inget av detta kommer förstås sänka arbetslösheten, trolla fram bostäder eller rädda socialtjänsten undan kollaps på sina håll.

Ja, jag är lite trött. Och less. Less på den politiska tondövheten och oförmågan. Less på floskler, symbolhandlingar och naivitet.

Jag tycks inte vara ensam om denna känsla. Läget är faktiskt allvarligt - för politikerna. Det är lite förvånande att det inte pratas mer om att ingen svensk partiledare når över 30 procent i förtroendemätningarna. Att det svenska folket har så lågt förtroende för hela landets politiska elit. Det borde oroa mer än vad det verkar göra. Men snart tillsätts det förmodligen en nationell samordnare mot detta också.

Avslutningsvis: alla de som hävdat att de "känt" hur vinden vänt och stödet för ett ökat flyktingmottagande i Sverige vuxit under den senaste tiden kan ju ta dagen för att grunna på resultatet från senaste mätningen hos Aftonbladet. SD får där 21,5 procent (blott 2 procent mer än i senaste Demoskop-mätningen, vilket gör den någorlunda trovärdig).

Om vinden någonsin vände, lade den sig väldigt fort. Troligare är dock att den aldrig vände.

Tidigare bloggat:
Kampanjer i stället för nyheter

Läs även:
Johan Westerholm

Reklam ska vara vacker

I åratal har feminister och moralister tittat på reklamaffischer för underkläder och känt avsky. Smala, attraktiva kvinnor har utgjort basen för bland andra H&M:s underklädeskampanjer. De visar inte riktiga kvinnor, har det klagats.

Och visst stämmer det att det vi får se är en retuscherad bild, precis som valaffischer med våra politiker är retuscherade. Någon kanske minns hur Mona Sahlin och Marita Ulvskog såg ut.

Poängen är att detta är reklamens själva syfte. Att locka, förföra och försköna. Inte att visa verkligheten som den är. I vanlig ordning missförstår feministerna och normkritikerna. Så när Dressmann nu har en reklamkampanj som visar "vanliga" män - taniga, otränade, lönnfeta - applåderas det. Nu utmanas mansidealet, jublar Metro.

Jag är man. Heterosexuell dessutom. Om man ska tro reklamforskare som Nina Åkestam på Metro borde jag bli både påverkad och upprörd över Tommy Hilfigers samtida reklamkampanj. Men sorry, den är mer tilltalande än Dressmanns. Att se Dressmanns politiskt korrekta kampanj får mig att vända blicken någon annanstans när jag står och väntar på tunnelbanan.

Jag funderar på hur det hade sett ut om biltillverkare gjorde reklam för sina produkter på detta sätt. Kom igen, köp en Mini! Eller varför inte en sönderrostad Volvo? Rost är ju helt naturligt!

Nej, fram med snygga och attraktiva människor i reklamen, tack. Oavsett kön.

Snart i en Volvo-kampanj nära dig?

Om att sätta ett pris på människor

I den landsomfattande kampanjen för en miljöpartistisk migrationspolitik hörs ofta parollen att man inte kan sätta ett pris på människor. Det är oetiskt och oanständigt, sägs det, att räkna människoliv i kronor och ören. Vi är rikare än så, bättre än så. Därför måste alla som vill komma till Sverige få komma hit.

Det tycks ha gått dessa människor förbi att vi sätter ett pris på människor varje dag. Det görs när äldre förvägras operationer med motiveringen att de är för gamla. Det görs när psykiskt sjuka får bo kvar i egen lägenhet i stället för att erbjudas den betydligt dyrare heldygnstillsyn de egentligen skulle behöva. När handläggare inom socialtjänsten tvingas prioritera på ett sådant sätt att klient- och rättssäkerheten hotas. När gamla med hemtjänst får träffa 35 olika personer på två veckor. Varje dag sätts ett pris på människors liv och välbefinnande. Allt detta handlar faktiskt om pengar. Om prioriteringar.

Asylpolitiken är det enda område i vilket ekonomi sägs vara ointressant. Här handlar det om högre värden. Jag undrar varför. Var är alla massiva demonstrationer för psykiskt sjukas välmående? För människor med beroendeproblematik, för fattigpensionärer och hemlösa svenskar? Varför är inte "allt åt alla"-argumentet lika bekvämt att använda då? Är inte dessa grupper värda mer än så?

Vi sätter kort sagt ett pris på människor varje dag, året runt. Det är så välfärdsstaten oundvikligen måste fungera. Den är oerhört intresserad av hur du lever eftersom din ohälsa kan kosta mycket pengar. Därav politikernas intresse för om du röker, dricker, vad du äter och så vidare. Så länge människor inte förväntas bära sina egna kostnader, så länge systemet bygger på omfördelning, är både politikerna och din skattebetalande granne väldigt intresserade av hur du lever och inte alltid av att hjälpa.

Den som vill posera med sin godhet saknar knappast arenor för att göra detta alla dagar på året och i en mängd andra frågor förutom flyktingpolitiken. Om vi kan ge tusan i de ekonomiska argumenten i migrationspolitiken, borde vi förstås kunna göra det även i andra frågor. Problemet med ett sådant förhållningssätt är att vi då skulle förvandlas till rena Fi-aktivister helt utan verklighetsförankring.

Jag lovar. Pengar har samma värde om de läggs på en flykting som en psykiskt sjuk. Det är samma valuta. De kommer från samma skattebetalare och bör därför hanteras med samma varsamhet.

Det är därför besynnerligt att det kan vara så känsligt att diskutera just kronor och ören när det kommer till flyktingar och asylsökande men inte alla andra. Det blir dessutom särskilt konstigt när det sker med argument om "allas lika värde".

Tidigare bloggat:
Vem vill stoppa terrorn på riktigt?

Kampanjer i stället för nyheter

Det är anmärkningsvärt hur snabbt seriös nyhetsbevakning kan urarta i känslosvall och rena kampanjer. Det är vad vi har sett under den senaste veckan.

Medierna gör, som alltid, ett urval. I detta fall har det varit särskilt tydligt att svenska medier valt ut berättelser som passat in i den helhetsbild de velat ge. De har skildrat nöden bland flyktingar, de onda ungrarna som inte vill ta emot dem och generositeten hos Tyskland och Sverige. Egentligen är det en väldigt klassisk uppdelning i gott och ont, och självfallet står Sverige för det goda.

Stefan Löfven har både hållit ett plattitydfullt tal på en manifestation och en presskonferens inför sitt besök med Angela Merkel, de andra delen i de godas tvåhövdade armé. Inom kort ska alla partiledare utom Jimmie Åkesson samlas för att hålla med varandra i migrationspolitiken. Det blir säkert konstruktivt.

Det vi inte har fått se på svensk TV är hur flyktingar hungerstrejkar på tågperronger och kastar de vattenflaskor som polis delar ut. Ej heller har svensk television velat visa kaoset på ön Lesbos, dit många migranter sökt sig (läs The Telegraphs artikel om migrantvågen). Eller att migranter gått lös på en Madonnastaty i en kyrka i Perugia. Och att pojken vars drunknade kropp blev världsnyhet kom från en familj som sedan en längre tid bodde i Turkiet och alltså inte alls flydde direkt från Syrien eller ett flyktingläger. Allt detta är väl rimligen också nyheter? Bitar av helheten av det som nu sker i migranternas marsch genom Europa?

Svenska medier visar migranter som promenerar genom Europa. De visar hur ungersk polis slår dem, hur tyskar applåderar när de anländer till Tyskland samt uppmärksammar hur många svenskar som nu samlar in leksaker, kläder och pengar. Medierna gör ett väldigt tydligt urval. Detta är inte journalistik. Det är kampanjverksamhet.

"Vinden har vänt", tror Stefan Löfven. Nu kommer stödet för flyktingpolitiken att öka, och SD vara ett minne blott. Jag tror att han och alla andra som hävdar samma sak har fel. Väldigt fel. Ty om några veckor eller månader har bilden av den döde pojken på stranden bleknat. Då kommer folk vilja ha lösningar på konkreta problem igen.

Då kommer de åter att se de överfulla asylboendena, de sprängda försörjningsstödbudgetarna, trångboddheten och bostadsbristen, den höga arbetslösheten bland utrikes födda, bristen på vårdplatser och mycket annat. Då kommer det inte räcka att sprida hashtags och goda avsikter längre.

Det kommer en tid för riktiga uppoffringar för att leva upp till det som de öppna hjärtans politik kräver. Frågan är om politikerna är redo. Och om folket är det.

Läs även:
Anna Dahlberg

Vem vill stoppa terrorn på riktigt?

"Den verkliga utmaningen är inte flyktingarna utan att få stopp på IS, att ingen ska behöva fly." Detta skriver språkröret för ett parti som inte vill att Sverige exporterar vapen, som konsekvent motsätter sig militära interventioner och som fram tills nyligen hade målet om ett "ickevåldsförsvar" inskrivet i sitt partiprogram.

Gustav Fridolin och Miljöpartiet har således inte det allra högsta förtroendekapitalet när det kommer till just militära interventioner och att stoppa mördarsekter som IS. Men även Fridolin inser tydligen att så länge kriget i Syrien fortgår, kommer flyktingströmmarna att fortsätta (även om det är långt ifrån bara från Syrien människor migrerar just nu). Problemet är att MP:s enda recept är att öppna dörren för de som flyr och behandla återvändande jihadkrigare med silkesvantar, inte att ta itu med grundproblemet.

På DN Debatt skriver Mats Svegfors om det han betraktar som "det tredje världskriget" (en dum jämförelse, givetvis) och att "vi måste komma till rätta med kriget". Starka ord. På ledarplats i Aftonbladet konstaterar Anders Lindberg att "konsekvenserna av att det internationella samfundet inte stoppade Assad i tid har i sanning blivit ohyggliga".

Det är märkligt det där. Jag har aldrig sett några miljöpartistiska förslag på hur IS ska stoppas. Mats Svegfors föreslår inte hur vi ska "komma till rätta med kriget". Han konstaterar bara att kriget är hemskt och att Sverige måste ta emot fler flyktingar. Och vem kan minnas att Aftonbladet skulle ha propagerat för bombningar av al-Assad redan 2011? Det kvällsblaskan brukar göra är att förespråka en "FN-ledd insats", vilket varit som att peta sig i naveln i fallet Syrien eftersom inte minst Ryssland envist motsatt sig militära interventioner mot den syriske diktatorn. Ja, man kan lika gärna fråga katten som att gå till FN.

"Vi måste ta emot fler flyktingar" har varit kampanjbudskapet från de större medierna under den gångna helgen. Direktsända manifestationer, kampanjer i sociala medier. Public service, DN, Aftonbladet, SvD - alla har varit med. Alla har dragit åt samma håll. Syftet har varit att visa upp sin godhet. Men bakom käcka mantran som "ingen människa är illegal" ekar det förfärande tomt på innehåll.

Jag har inte sett någon i den massa som kämpat för att visa sig i sociala medier i helgen förespråka en militär insats mot IS eller al-Assad. Ingen verkar ärligt talat ens bry sig om huvudproblemet till den flyktingkatastrof vi nu bevittnar från det sönderfallande Syrien. Det är lätt att öppna famnen för flyktingar, såväl krigsdrabbade som ekonomiska sådana. Men svårare att bidra med konkreta lösningar på komplicerade konflikter.

Den militära förmågan att bekämpa och krossa IS finns givetvis. Det är viljan som saknas, och under de gångna fyra åren har konflikten i och runt Syrien blivit så komplicerad att till och med säkerhetsanalytiker som får lön för att bedöma läget åt bland andra Säpo har svårt att hänga med.

Kanske kan man därför inte begära att ynglingar som Fridolin ska kunna presentera trovärdiga konfliktlösningar. Ändå måste vi det. Ty lösningen kan inte vara att hela Syriens befolkning lämnar sitt land för Europa. Problemet är att svenska politiker inte vill tänka i militära termer. Hela världens problem ska lösas med bistånd och generös flyktinginvandring till Sverige. Det är en både naiv och omöjlig utgångspunkt.

Jag undrar helt ärligt hur många som egentligen bryr sig om de människor de säger sig vurma för. Och hur många som bara poserar med sin godhet.

Läs även:
Fnordspotting, HAX

Massiv godhetsoffensiv

Under söndagen hålls en manifestation på Södermalm under parollen "Refugees welcome". Initiativtagare är Grön ungdom. Talar gör bland andra statsministern, demokratiministern och, får vi förmoda, en hel trave vänsterfolk med hjärtat på rätta stället.

DN drar sitt strå till stacken med hashtagen #jagdelar. Syftet är att visa att man "står upp för medmänsklighet och humanitet". Hundra svenskar har i tidningen uttryckt stöd för "våra mest grundläggande värden - de som bär upp vår offentlighet, men som nu är satta under press".

Jag är faktiskt inte riktigt säker på vad Peter Wolodarski menar. Vad är det dessa hundra individer visar sitt stöd för? I sin söndagskrönika skriver Wolodarski om det hårdnande samhällsklimatet, om hot mot journalister, om näthat. Är det månne detta som dessa hundra individer tillsammans med DN tar avstånd från?

Nej, en titt i tidningen avslöjar att de där hundra individerna står upp mot "främlingsfientlighet, språkbruk och samhällsvision", andra skriver om den döda treåringen på stranden (vars familj för övrigt var bosatta i Turkiet en längre tid och inte flydde direkt från Syrien) och författaren Kerstin Ekman skriver en längre och upprörd betraktelse över motståndet mot den förda flykting- och asylpolitiken.

Att stå upp för mänskliga rättigheter är inte partiskt i nyhetsjournalistikens mening, skriver Peter Wolodarski. Men det är alltså i grunden ett försvar för dagens migrationspolitik som "mänskliga rättigheter" kokar ned till i DN:s tappning av begreppet. Det sätts obehagligt nog likhetstecken mellan humanism och miljöpartism. Till detta spektakel borde ingen fritt tänkande människa låna sitt namn. DN kallar det för ett "unikt upprop", men påfallande många som satt sitt namn under hashtagen är skådespelare och artister, således the usual suspects.

Vad är det egentligen dessa människor så heligt vill stå upp för och försvara? Är det de överfulla asylboendena? Eller är det månne de långa handläggningstiderna, de skenande kostnaderna, bostadsbristen, fusket med ID-handlingar, det långvariga bidragsberoendet bland utrikes födda, oviljan att åldersbestämma dem som kallar sig minderåriga, ett växande antal utanförskapsområden och en tilltagande polarisering i det svenska samhället? För jo, detta är svensk migrationspolitik i dag och effekterna av den. Detta är vad de försvarar och så bekvämt och lättvindigt kallar "mänskliga rättigheter".

Att skylta med sin förmenta godhet inför andra har blivit viktigare än att problematisera, analysera och faktiskt hitta lösningar på existerande problem. Dagens manifestation visar ånyo detta. Att säga att man står upp för mänskliga rättigheter genom att göra en delning i sociala medier är lika lätt som att klä sig i svart mot rasism och ha olika strumpor på sig för att visa att man "gillar olika". Men det är ett ställningstagande tomt på konkretion och innehåll.

Svensk politik har nog aldrig varit så här banal och infantil. 

Läs även:
Widar Andersson, Fnordspotting

Applicera i valfritt ämne

Livet i våra bubblor

Det offentliga samtalet har kanske aldrig varit så polariserat och lättretligt som det är just nu. Ledarsidor ges skulden för att ett parti växer i opinionen. Invektiv kastas till höger och vänster. Etiketter klistras på folks ryggar. Den kraftigaste markering någon kan bli utsatt för är att bli blockerad av en annan person på Twitter eller Facebook. Då har man verkligen blivit svartlistad.

Jag funderar över vad denna utveckling kan bero på och tror att en del av svaret finns i de sociala mediernas växande popularitet. Vi lever en allt större del av våra liv i sociala medier och hämtar därför alltmer av vår information därifrån. I våra flöden ser vi sådant som våra "vänner" skriver och som vi med största sannolikhet instämmer i. Detta ger oss en känsla av samhörighet, att vi inte är ensamma om våra tankar, idéer och övertygelser. I sig något positivt. Men det kanske också ger en upplevelse av att just våra tankar är vanligare och mer populära i folkdjupet än vad de egentligen är.

Detta tror jag är ett skäl till den chock som fjolårets valresultat blev för många. De hade aldrig lagt örat mot rälsen, aldrig lyssnat på hur det muttrades och (faktiskt) skreks ute i landet. De satt instängda bland meningsfränder i sina egna bubblor.

Problemet är således att våra "vänners" delningar och reaktioner inte är ett dugg representativa för hur folk i allmänhet tänker och resonerar. Detta leder till grovt felaktiga analyser.

I stort sett alla finns på Facebook - men vi möts sällan över sociala, politiska och religiösa gränser. Det blir därför knasigt när somliga nu skriver på Facebook att de "känner" att "det har vänt". Den där döda bilden på den drunknade treåringen har fått svenska folket att inse något. De har plötsligt, menar de förmodligen, vaknat upp.

Jag ser inte en sådan vändning. Det jag ser är ett fåtal människor som delar varandras länkar som de alltid har gjort, skickar hjärtan till varandra som de alltid har gjort och tillsammans i kraft av det ringa antal de utgör intalar sig att något har hänt. Inget har hänt. 34 procent av svenskarna vill minska flyktingmottagandet, bara 17 procent vill öka det. Om något kommer flyktingvågen som nu sköljer över Europa att stärka de invandringskritiska krafterna. Att sätta välfärdssystem på prov. Att göda en ökad polarisering.

Om vi formar vår verklighet endast utifrån våra sociala flöden på nätet, blir vi hemmablinda. Oinformerade. Och, tror jag, intoleranta. Ty den ökade lättkränktheten tror jag också är en effekt av våra moderna sociala nyhetsflöden. I och med att vi är så vana vid att matas med information vi gillar och instämmer i, drabbas vi av upprördhet - närmast chock - när vi ser något som går på tvärs med våra värderingar och uppfattningar. Då plockas invektiven och personangreppen fram. I vredesmod.

Jag reflekterar själv över hur livet i bubblan ter sig. Även jag umgås kanske lite väl mycket med personer som tycker exakt likadant i de heta ämnen som nu diskuteras - dit hör bland annat migration, integration och arbetsmarknad. Att omge sig med människor som har samma åsikt kan i förlängningen bli motsatsen till intellektuellt stimulerande, men framför allt bygger det murar mot nya horisonter.

De flesta kommer inte ändra åsikt av att se ett flöde från en person med annan politisk övertygelse eller läsa en artikel av någon de egentligen tycker är ett pucko. Men i sakfrågor kan det åtminstone utmana våra invanda uppfattningar och tvinga oss att slipa våra argument. Det är något annat än att sitta i sin bubbla och "känna" hur saker utanför den är.

Detta förutsatt att det är sakliga argument vi får läsa. Även det har tyvärr blivit en bristvara. I sociala flöden är bilder av döda barn, varvade med söta kattungar, och massor av hjärtan så mycket mer effektiva. Men det gör oss förstås inte ett dugg klokare.

Läs även:
HAX

Utländska läkares legitimation är inte det stora problemet

Härom dagen berättades det om en neurolog från Syrien som efter ett års väntan på att få sin vårdlegitimation nu funderar på att lämna Sverige. DN skriver att legitimationssystemet inom vården måste förändras för att invandrade specialister snabbare ska kunna bli godkända.

Situationen är naturligtvis väldigt olycklig i det enskilda fallet, och en förlust för både samhället och den invandrade. Men hur stor är egentligen den grupp som DN skriver om? Tino Sanandaji kontaktade Arbetsförmedlingen för att få besked om hur många invandrare med läkarexamen som deltog i myndighetens etableringssatsning. Efter viss förvirring blev svaret 41. Fyrtioen personer. Det är alltså denna grupp som Stefan Löfven, Annie Lööf och en rad andra politiker talar om. Som jämförelse kan nämnas att det i augusti kom 11 473 asylsökande till Sverige, ett rekord för en enskild månad sedan Bosnienkriget.

Detta är således inte den stora utmaningen. Den riktiga utmaningen består i hur den stora majoriteten, (90 procent av de invandrade syrierna, 95 procent av eritreanerna och 97 procent av somalierna), de som inte är högutbildade, ska lyckas komma ut i egen försörjning. Var vänliga och knäck den nöten, kära politiker. Hittills har ni inte lyckats.

Att låtsas som om denna grupp inte är så stor som den är, är ingen lösning. Att hävda att vi behöver en stor invandring för att klara välfärden i framtiden är inget svar när arbetslösheten bland utrikes födda är flera gånger större än bland svenskfödda. Just nu fyller vi endast på ett stort utanförskap som spränger kommuners budgetar - i Ludvika kommun har försörjningsstödsbudgeten överskridits med totalt 27,7 miljoner på två år.

Om ni politiker vill ha vårt förtroende, förhåll er till fakta och kom med svar på verkliga problem. Det är, lovar jag, en bra början.

För att hitta rätt lösningar, krävs först rätt problembeskrivning.

Dumheten personifierad

Kina minns segern

I maj dundrade stridsvagnar, flygplan och soldater fram på och över Moskvas gator för att fira den ryska segern över Nazityskland. Nu är det Kinas tur att fira det vi kallar andra världskriget men som kineser benämner folkets antijapanska motståndskrig eller bara åttaåriga motståndskriget (八年抗战).

Medan Ryssland haft som tradition att fira segern i det som kallas det stora fosterländska kriget, är det första gången som Kinas styrande kommunistparti minns segern med en gigantisk militärparad i Beijing.

Det är inte konstigt i sig att segern firas. Uppskattningsvis 15 miljoner kineser dödades under den japanska ockupationen (vissa siffror säger över 20 miljoner). I tider av börsnedgång kan kineserna åter behöva något att vara lite stolta över - även om en parad i huvudstaden nog lindrar utblottade sparare i Shenzhen föga.

Dessutom är det förstås ett tillfälle för Xi Jinping att visa att makten konsoliderats. Kinesisk militär närvaro utanför Alaska är ett tecken på landets växande militära förmåga. Men i sitt tal tog Xi Jinping lite överraskande tillfället i akt att utannonsera nedskärningar i militären med 300 000 personer. Inte riktigt vad som brukar ske i sådana här pampiga sammanhang när just militärens makt och därmed nationens styrka står i fokus. Värt att komma ihåg är dock att Kina inte tycks ha några ha några territoriella anspråk och rent av har släppt vissa krav på kobbar i Sydkinesiska sjön. Konflikten med grannarna ska därför inte överdrivas.

I Kina är de japanska övergreppen under kriget fortfarande ett öppet sår. I direkt motsats till Tyskland har Japan gjort föga för att dessa sår ska läka och kinesiska ledare utnyttjar å sin sida minnena av de japanska övergreppen på kinesiska män, kvinnor och barn i sin antijapanska propaganda.

Symboliskt nog deltog inga betydande västledare vid firandet (däremot var Tony Blair på plats). Vladimir Putin fanns förstås bland dignitärerna, och återgäldade därmed Xis tjänst att besöka Moskva under firandet i maj. På plats fanns även Sydkoreas president Park, ett signifikant besök av en ledare för ett land så nära lierat med USA.

Kina rustar upp. Men dess militärbudget är fortfarande bara en tredjedel av den amerikanska. Det finns således skäl att vara återhållsam i sin kritik mot ett land som vunnit självförtroende under en närmast exempellös ekonomisk tillväxtperiod. Så länge landet i fråga inte ingriper militärt mot sina grannländer, vill säga. Och där är vi definitivt inte i dag.

Ditt ansvar för ditt liv - och mitt ansvar för mitt

"Popcornpolitik" är ordet för dagen. Så beskriver fyra moderata företrädare, däribland utmärkte Hanif Bali, Moderaternas politik. Det handlar om snabba utspel som ger rubriker men som saknar en tydlig ideologisk förankring och därför inte bottnar i en begriplig övertygelse. Moderaterna har förvandlats till ett politiskt opinionsinstitut.

Artikelförfattarna kräver ett tydligare fokus på individens eget ansvar i Moderaternas politik. Detta bör avspeglas i migrationspolitiken genom att försörjningskrav vid anhöriginvandring - vilket finns i teorin i dag men inte i praktiken. Det bör också innebära att den som kommer till Sverige och begår brott ska utvisas. Och slutligen vill Bali et al att varje kommun utifrån sina kommunala ordningsstadgar ska få hantera tiggeriet efter eget huvud (efter norsk modell).

Inget av detta är orimligt. Tvärtom. Men det kommer sannolikt att kritiseras av partiets miljöpartistiska ungdomsförbund MUF, som under sin nuvarande ordförande virrat bort sig fullständigt i den rödgrönrosa terrängen.

Vad de fyra moderata företrädarna egentligen vill säga, tror jag, är att partiet behöver återupprätta fokus på det egna ansvaret. Det var länge sedan någon från borgerligt håll, utanför ett fåtal ledarsidor, ens ville ta ordet ansvar i sin mun.

Att jag har att ta ansvar för mitt liv och du för ditt betyder inte att vi lever som isolerade öar eller att våra beslut inte påverkar andra människor. Den som målar upp den liberalkonservativa synen på ansvar som dygd på detta sätt skapar en halmgubbe. Det innebär däremot att den som missbrukar alkohol eller onyttig mat i första hand inte bör få frågan "vad har samhället gjort för dig?" utan "vad har du tagit för initiativ för att förbättra din situation?" På vuxna tillräkneliga människor måste vi kunna ställa krav.

Public service står oförstående inför högerskribenters påstående att SVT, SR och UR är vänstervinklade. Den som har ögon att se med borde märka att denna vänstervridning inte handlar om att vifta med röda fanor i direktsändning utan om nyhetsvärdering och vinklar. Vilka frågor som ställs men också vilka som inte ställs.

Särskilt tydligt blir det just i frågan om ansvar. Public service, och för all del även annan media, älskar vinkeln med den lilla individen som får sina rättigheter kränkta av staten/företaget/valfritt annat monster. Ibland är den befogad. Människor hamnar i kläm och blir illa behandlade. Det händer. Men när samma vinkel används i snart sagt varje reportage, blir det inte bara en smula enahanda. Det blir också falskt. Bakom reportagen framkommer nämligen vid närmare granskning ofta detaljer som förklarar kommunens, hyresvärdens, Försäkringskassans eller andra instansers beslut.

Ett typiskt exempel är när någon som vistats i 8 eller 12 år i Sverige plötsligt ska utvisas. Det ger rubriker. Varför ska någon som arbetar och försörjer sig själv utvisas? Svensk invandringspolitik är galen! skriks det i sociala medier. Få tänker ett steg längre. Ofta handlar det om en person som sökt asyl, fått avslag, gömt sig i fyra år, sökt igen, fått avslag och upprepat processen. Ska Migrationsverket belöna den som struntar i avslagsbeslutet och gömmer sig i flera år? En sådan rättsordning kan vi ju inte ha. Den som fått avslag på sin asylansökan, och om omständigheterna inte förändrats, får återvända. Punkt slut.

Ibland spelar fakta emellertid ingen roll. När sakliga argument saknas konstateras det att det helt enkelt handlar om empati. Om "vilket samhälle vi vill leva i". Det är som alla vet alltid enklare att säga ja. Den vinkeln har public service, Aftonbladet och en rad andra medier alltid i migrationsfrågan och tiggerifrågan. Den som försökt räkna alla välvilliga SVT-inslag om EU-migranter som tigger på landets gator har förmodligen gett upp vid det här laget. De visar alltid lidande (fair enough) och vilken hjälp som EU-migranter inte får av svenska skattebetalare (not fair). Aldrig ställs frågan vilket ansvar den enskilde har. Aldrig ställs frågan varför svenska myndigheter, finansierade av arbetande och skattebetalande svenskar, ska ta ansvar för människor från andra EU-länder.

Kort sagt: Jag vill att Sverige ska vara ett land för den som vill arbeta och sköta sig. En sådan enkel utgångspunkt har alla chanser att vinna folkets gillande, ty de flesta vill sköta sig. Och de flesta gör det. Därför väcks vrede och ilska när lagar och regler bara gäller för vissa, och när stat och kommuner kammar den som inte har för avsikt att sköta sig medhårs.

Om den moderata partiledningen gör politik av Bali et als DN Debatt-artikel finns det kanske lite hopp för partiet. Men ingen inbillar sig väl att det kommer att ske. I alla fall inte under nuvarande partiledare.

Läs även:
Johan Ingerö

Mannen utan principer

Fredrik Reinfeldt har som bekant skrivit bok. Frånsett ett menlöst sommartal har den förre statsministern hållit sig undan mediernas blickfång sedan sin plötsliga avgång på valnatten. Inte velat kommentera politik. Boken verkar tyvärr lika slätstruken som hans sommartal.

På en pressträff inför bokreleasen berättar Reinfeldt om skapandet av Alliansen. Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg ska ha sagt att det inte fanns en enda fråga han inte var villig att offra för att få till ett samarbete. "Det är ledarskap!" säger Reinfeldt, berättar Erik Helmerson.

Men är det verkligen det? Är det ledarskap att inte ha några principer över huvud taget? Att inte ha ens en enda hjärtefråga som är så viktig att den faktiskt väger tyngre än maktinnehavet?

Kommentaren, denna korta kommentar, säger väldigt mycket om politikern Reinfeldt. Vinna val kunde han, därav populariteten i det egna partiet. Men han efterlämnade ett moderat parti i ideologisk förvirring. Just därför att det under tio års tid fått lära sig att det inte finns några hjärtefrågor som inte kan offras för makten.

Om medlemskap i Amnesty

I kommentarsfältet till en bloggpost om Amnesty Internationals ställningstagande för en avkriminalisering av sexhandel, och svenska Amnestys motstånd mot detta, diskuterades frågan om det skulle vara möjligt att bli medlem i Amnesty utan att tillhöra den moralistiska svenska delen av organisationen.

Svaret var inte uppenbart ens för svenska Amnesty när jag frågade dem. En läsare kollade dock upp saken med Amnesty International och fick efter några turer äntligen besked. Tyvärr är svaret nej. Ett internationellt medlemskap är endast möjligt för dem i länder som saknar en egen nationell gren av organisationen.

Detta betyder att jag avstår från att bli medlem. Den som vill kan förstås ändå donera pengar till Amnesty utan att de kommer svenska moralister till del.

Vi måste förstå övervakningsmonstret

Datalagringen har uppmärksammats på nytt. DN plockade upp handsken igen efter många års tystnad om övervakningsfrågorna, och tidningen lyckas göra frågan begriplig i sitt reportage. Genom att låta en medarbetare begära ut logguppgifterna från sin teleoperatör lyckas DN visa att våra smarttelefoner loggar oss ungefär en gång i halvtimmen. Dygnet runt.

Är det ett problem att vår teleoperatör vet var vi är? Ja, eftersom våra telefoner följer oss vartän vi går numera, och det är oanständigt med en spårsändare i varje medborgares ficka. Men också eftersom det är varje regims önskan att ha kontroll - och vi vet inte vilken regering Sverige har om 15 år.

Men det slutar inte där. För att dagens massövervakning ska bli begriplig och hotet den utgör mot vårt privatliv och integritet som människor ska bli greppbart, måste vi titta på all övervakning som vi utsätts för i vårt dagliga liv. Mobiltelefonen är bara en komponent.

Utöver att bli spårade via vår mobiltelefon loggas och sparas all vår digitala kommunikation genom det så kallade datalagringsdirektivet som svensk riksdag implementerade med stor entusiasm men undlät att avskaffa när det ogiltigförklarats av EU-domstolen.

Det som lagras är vem vi kommunicerar med och när. Är det ett problem att myndigheter kan begära ut denna information? Ja, men det slutar inte där. Snowdens avslöjanden visar hur pass omfattande NSA:s övervakning är. Deras anställda kan se chatt- och mejlkonversationer i realtid genom programmet XKeyscore (vilket Tysklands regering nu uppges vilja få del av i utbyte mot sitt folks privatliv). Sverige och FRA är en nära samarbetspartner till NSA. Partners hjälper varandra. Utbyter information. Vi kan därför utgå från att svenskars privatliv delas friskt med utländska underrättelsetjänster.

Den senaste tiden har DN, SVT och SR uppmärksammat att utökade säkerhetskontroller vid utvalda flygplatser är planerade - små bitar i ett övervakningspussel som är det moderna samhällets hot mot den personliga integriteten. Vi måste granska alla dessa bitar för att få en helhetsbild av hur oerhört övervakade vi faktiskt är. Ibland in på bara kroppen.

I riksdagen råder bred enighet om att massövervakningen ska fortsätta. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej - men V kommer aldrig få inflytande i frågan och MP har i regeringen lagt sig platt för Socialdemokraterna.

Inrikesminister Anders Ygeman försvarar föga förvånande datalagringen. Han lyckas faktiskt med konststycket att hävda att datalagringen är nödvändig för att förhindra att oskyldiga människor döms i våra rättssalar (!). Rimligen borde detta betyda att det i länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna, som alla tagit konsekvensen av EU-domstolens utslag om datalagringsdirektivet, skickar oskyldiga i fängelse på löpande band nu när de inte får datalagra som tidigare.

Jag har varit orolig för utvecklingen i ganska många år nu och börjat misströsta. Just nu känner jag en växande oro för en eskalering. I takt med att alltfler människor upplever otrygghet, att våldsbrotten  i samhället ökar (jo, de ökar) och polisen tycks handfallen, finns risken för att acceptansen för mer övervakning blir större.

Det viktigaste är därför att alla vet vad som pågår. Hur övervakade vi är. Och vilka konsekvenser det kan få för oss som människor. Bara utifrån denna vetskap kan ett frö till motstånd sås. Här har de flesta medier en hemläxa att göra.

Tidigare bloggat:
Politikerna ljög om datalagringen
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Rick Falkvinge

Politiker ingen har förtroende för

Centerpartiets medlemmar är glada i dag. Annie Lööf toppar nämligen förtroendemätningen för partiledare.

Eftersom Stefan Löfven backar hela sex procentenheter till 26 procent vinner Lööf med sina 27. Jimmie Åkesson ökar till 20 procent, såvitt jag vet ett rekord för SD-ledaren. I botten återfinns Åsa Romson på sina blott 7.

Det ser månne bra ut ha en partiledare som toppar den senaste förtroendemätningen. Men nog säger det en del om folkets förtroende för politiken i allmänhet att toppnoteringen för en svensk partiledare år 2015 är 27 procent...

Heter svaret för svensk järnväg Kina?

Svensk järnväg faller isär. Den är gammal, dåligt underhållen och skulle behöva bytas ut. Frågan är med vad. Förslag att bygga riktiga snabbtåg skrattades bort av alliansregeringen. Nu i opposition har de borgerliga däremot gläntat lite på dörren. Men i vanlig ordning tar det tid att komma till skott.

Invändningen mot snabbjärnväg har varit ekonomin. Kina står i dag för mer än hälften av all världens höghastighetsspår. I en rasande takt knyts landet ihop med höghastighetståg. Östkusten är byggd - nu dras planer på att täcka hela kusten ned mot Vietnam samt långt in i centrala Kina. Guangzhou blir knutpunkt i söder.

China Railway Construction (中国铁道建筑总公司) har lagt en offert på att bygga höghastighetsbanan Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö som svenska politiker aldrig lämnat diskussionsstadiet kring. På fem år ska jobbet vara klart - till en 25 miljarder kr lägre kostnad än de svenska beräkningarna.

Nu ska riksdagens trafikutskott åka på studiebesök till Kina och Japan. Det var bannemej på tiden. Höghastighetståg är inget nytt påfund. De har funnits i Asien och Europa ganska länge, men oförmågan att lära av andra länder har gjort att svenska politiker hellre låtit järnvägen falla sönder.

Kanske heter svaret på Sveriges järnvägsbekymmer Kina. Låt CRC bygga landets första höghastighetsbana. Och be dem sedan om en offert på utbyggnad av tunnelbanan.

Kinas framtida nätverk av höghastighetståg (klicka för större).

Vart tog den rationella högern vägen?

Under denna helg hände något i sociala medier som gav en obehaglig ögonblicksbild av tillståndet i svensk migrationspolitisk debatt. Kanske kommer det i efterhand att betraktas som något av en milstolpe - antingen för att det i just detta ögonblick inte kunde bli värre eller för att det nu var för sent för att det skulle kunna bli bättre.

Det som hände var att försvararna av dagens miljöpartistiska migrationspolitik började dela bilder på drunknade barn funna vid Medelhavets stränder. Plötsligt dök de upp där i mitt flöde. Genom denna handling visar dessa människor att de dels inte drar sig för att göra billiga politiska poänger på hemska tragedier (något de gärna anklagar sina motståndare för), dels att de gett upp den sakpolitiska diskussionen.

I samma veva skrev Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson ett blogginlägg som bekräftade uppfattningen att den sakpolitiska debatten de facto är över. Innan den ens kommit igång på allvar. Blogginlägget är illustrativt för borgerlighetens förlorade markkontakt i dessa frågor. Det vädjar till empati, till hjärtat. Inte till förnuft och rationalitet. Inte till hjärnan.

Det är så här det under många år har sett ut på vänsterkanten. I alla tänkbara frågor har de kört känslospåret. Pekat på den kalla högern och skrikit "högerspöke". Pekar på de känslolösa vinstdrivande företagen utan empati med sina anställda. Skällt på entreprenörer som vill bli rika. Att nu delar av borgerligheten fallit in i samma sätt att diskutera och debattera är anmärkningsvärt. Och tragiskt.

Borgerliga företrädare som drar paralleller med 30-talets Tyskland när de ser utvecklingen i Sverige visar inte bara på en djup historisk okunskap utan får dessutom se extremvänsterns problemformuleringsfälla slå igen bakom dem. Jag får gratulera till det fina sällskapet.

Senast i dag drog Peter Wolodarski det lastgamla Hassanskämtet om "10 000 tyska bögar" i en kolumn om migrationen, väl använt av en rad vänsterdebattörer men det förtjänade tydligen en återpublicering. Starkt av en chefredaktör på landets största morgontidning.

Tendensen är tyvärr att vi får se mer av känsloargument. Vilket förmodligen betyder fler hemska bilder. Ty ingen kan värja sig mot sådana bilder. De fastnar på näthinnan. Men om de så kallade frihetsvännerna tror att detta tillsammans med vädjanden om att öppna våra hjärtan kommer att övertyga fler om det förträffliga i dagens politik, lär de bli besvikna. På samma sätt som abortmotståndares hemska bilder på aborterade foster inte övertygar de flesta i abortfrågan kommer dessa bilder inte bli annat än osmakliga inlägg i en polariserad debatt som just nu tycks ta flera steg bakåt.

Det oroliga människor behöver är inte bilder på drunknade barn. Alla vet redan vad som pågår i Syrien och på Medelhavet. Det är inte okunskap som får folk att känna oro över en havererad asylpolitik i Sverige. Det är de faktiska konsekvenserna i just deras kommun, på just deras skola, på just deras vårdcentral, på just deras äldreboende. Att besvara denna oro med att vi måste visa mer hjärta, är bara hånfullt.

Vart tog den rationella och intellektuellt hederliga högern vägen? Den som lyfte fram ekonomiska och ideologiska argument och fick dem att framstå som det mest rationella i världen. När började magkänslor bli viktigare än sakliga argument? Förmodligen när några började inse att debatten är förlorad. Då återstår bara att vädja till människors empati, be motståndarna hålla käften och dela ut etiketter på alla som tycker fel.

När Sverigedemokraterna börjar bli det parti som står för realism och hjärna i en fråga, då vet man att något allvarligt har hänt med den svenska borgerligheten.

Skärp er.

Özz Nujen håller förstås stilen. 

Riskerna med regeringens terrorbekämpning

Regeringen presenterade i går förslag för att bättre bekämpa terrorismen. Dit hör kriminalisering av resor, träningsläger och pengainsamling i syfte att förbereda eller delta i terrorhandlingar.

Det låter bra. Närmast som en självklarhet. Men svårigheterna är uppenbara, både vad gäller möjligheten att faktiskt lagföra misstänkta och risken för att spaningen blir för bred. Hur ska man bevisa att den som reser till Turkiet, med slutdestination IS-kontrollerat område i Syrien, har för avsikt att strida för terrorgruppen? Eller att den som kommer tillbaka därifrån har gjort sig skyldig till terrorhandlingar? Och kommer alla som reser till länder i närområdet - vilket kan tänkas vara ganska många framöver eftersom antalet syrier och irakier i Sverige har vuxit stadigt under de senaste åren - automatiskt bli misstänkliggjorda?

Självfallet måste polis och säkerhetspolis kunna avlyssna misstänkta terrorister. Men metoderna måste vara proportionerliga och ändamålsenliga. Detta är en ständig avvägning som lagstiftaren har att göra, och mer ofta än sällan tenderar politiker att väga vår säkerhet tyngre än vår personliga integritet. En som är kritisk mot regeringens planer är advokaten Thomas Olsson.

Jag är obotligt skeptisk mot att ge staten större befogenheter i form av övervakning och olika sorters tvångsmedel. Ofta, menar jag, behöver existerande lagstiftning användas bättre innan ny föreslås. Men politiker har ofta bråttom, och en ny lag smäller alltid högre än en mesig förändring i tillämpning av en gammal.

Ivar Arpi, bra i många frågor men tyvärr inte i övervakningsfrågan, menar att Edward Snowdens läckor försvårat säkerhetstjänsternas arbete. Han hänvisar till boken The great war of our time- the CIA's fight against terrorism from Al- Qa'ida to Isis, skriven av den före detta CIA-chefen och Bush-rådgivaren vid den 11 september Michael Morell.

Det är en anmärkningsvärd hänvisning eftersom om det är något vi vet om CIA och NSA, är det att de ljuger och bedrar allmänheten. Hela tiden. Att använda en före detta CIA-chef som sanningsvittne i fråga om de effekter Snowdens avslöjanden av NSA:s globala massövervakning fått är, för att uttrycka det försiktigt, naivt. Säg den chef, nutida eller dåtida, inom underrättelsetjänsten som har ett gott öga till Snowdens gärning.

Utvecklingen är väldigt typisk. Först är politikerna naiva och misslyckas med att bekämpa ett problem innan det växer sig för stort. Sedan växer problemet och kraven på hårdare tag blir allt starkare från allmänheten. Då ökar acceptansen för trubbiga och hårdföra metoder eftersom dessa tolkas som ett uttryck för handlingskraft. Längs vägen går både fri- och rättigheter förlorade. Allt för vår egen säkerhets skull.

Detta ser vi nu ske i fråga om radikalisering i muslimska kretsar. I förorter som Gud, eller i alla fall politikerna, glömde. Detta är ett svek, både mot människorna i dessa områden och mot hela den svenska befolkningen som löper större risk för terrordåd när ingen har koll på radikaliserade unga som reser till Syrien, återvänder för att få vård för att sedan åka tillbaka igen.

Det finns mycket att göra. Vi behöver ha bättre koll på vilka som reser till Sverige, vilka som gömmer sig i den stora strömmen av asylsökande, få stopp på handeln med svenska pass genom att begränsa hur många man kan få ut under en viss tid och mycket annat.

Ivar Arpi har fel när han hävdar att dagens övervakning inte är för stor utan för dålig. Den är för dålig därför att den är för stor. Den som har som mål att samla in allt ser till slut ingenting.

Politikerna ljög om datalagringen

Datalagringsdirektivet, som innebär att staten ålägger teleoperatörerna att lagra all digital kommunikation mellan icke brottsmisstänkta medborgare, må ha fallit i EU. Men i Sverige lyckades politikerna genom en lydig utredare se till att massövervakningen kunde fortsätta. I, som det kallas, "enlighet med svensk lag".

När FRA-lagen skulle röstas igenom varnade kritiker för ändamålsglidning. Syftet var att bekämpa yttre hot, sades det. FRA skulle inte spana på vanliga svenskar. Målet var terrorister och utländska hot mot Sverige. Den amerikanska motsvarigheten NSA sade samma sak om sin verksamhet, men tack vare Edward Snowdens läckor vet vi att de ljugit hela tiden. NSA samlade och samlar fortfarande in mängder av trafikuppgifter från vanliga amerikaner. De ser operatören AT&T som "en partner".

Dessvärre har inget läckt från FRA, så vi vet inte om myndigheten följer svensk lag. Men eftersom FRA-lagen inspirerades av den amerikanska lagstiftningen, och systemet med en nickedockadomstol (edit: Försvarsunderrättelsedomstolen, tack för påpekande från läsare) påminner om den amerikanska motsvarigheten, ser jag tyvärr liten sannolikhet i att FRA skulle sköta sig klanderfritt jämfört med NSA och brittiska GCHQ.

Ett varningens finger om ändamålsglidning höjdes även mot datalagringen. Nu ser det ut som om vi får rätt. Datalagringen skulle, precis som FRA:s och NSA:s massövervakning, inte riktas mot "vanliga medborgare". Systemet är nödvändigt för att bekämpa grov gränsöverskridande brottslighet. Och barnporr, förstås.

Åter igen ser vi hur politikerna visat sig vara kallhamrade lögnare. Skatteverket har använt trafikuppgifter i vanliga taxeringsärenden. Nu är även Tullverket med på tåget. Genom att ha tillgång till alla svenskars digitala kommunikation kan man säkert få tag på en och annan smugglare. Och det är ju kul. Men är det proportionerligt?

Försäkringskassan är också intresserad. I fall av grov ekonomisk brottslighet, även grovt bidragsbrott, vill myndigheten få möjlighet att inhämta information som samlats in med hjälp av den svenska datalagringen. Den datalagring som av EU-domstolen förklarades bryta mot de mänskliga rättigheterna (och därför avskaffades i en rad EU-länder), den datalagring som bara skulle användas för att kunna bekämpa riktigt grov brottslighet - den ska nu alltså användas för att jaga bidragsfuskare.

Vi måste fråga oss vad som blir nästa steg. Ty inbilla er inte att detta är slutet, att politiker och myndigheter kommer nöja sig med detta. Datalagringen är ett smörgåsbord, och det är helt naturligt att fler hungriga vargar kommer vilja ha sin beskärda del av festligheterna. Det vill säga din och min digitala information. Vår integritet är till salu.

Sällan har politiker ljugit så flagrant och öppet och kommit undan med det. Och det är tyst, så tyst, i de svenska medierna. 

Läs även:
HAX, Oisín Cantwell