NSA spanar i din webbkamera

Den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ har tillsammans med sin amerikanska motsvarighet NSA samlat in miljontals bilder från privatpersoners webbkameror. Enligt The Guardian har 1,8 miljoner användare drabbats bara under en sexmånadersperiod.

Yahoo menar att de inget visste och kallar detta för "övergrepp på användarnas integritet på en helt ny nivå". Vilket är en korrekt beskrivning. Frågan är nu vilka motdrag företag som Yahoo kan göra för att säkra sina användares integritet.

Systemet ska ha använts för att experimentera med ansiktsigenkänning och material har samlats in i bulk. Upp till elva procent av de insamlade bilderna från Yahoo-användare har varit av sexuell karaktär, enligt Edward Snowdens läckta dokument. Det är alltså så här "antiterrorarbetet" ser ut i praktiken.

Carl Bildt har inte kommenterat uppgifterna.

Läs hela historien hos The Guardian.

Ett avbrott från svensk sockerkost

Många som invandrar till Sverige från Asien går upp i vikt när de anammar den svenska kosten bestående av ohemula mängder mejerivaror, spannmål och socker.

Jag började själv få något kilo för mycket av slappt kött både här och där och beslöt att göra någonting åt det - detta utan att lägga en halv förmögenhet på gymkort eller varje kväll på långa löprundor.

Vill man förändra sin kropp är kosten det första man bör titta på. Det brukar sägas att den står för 75-80 procent av förändringen - resten är träning. En som hänger kvällarna i ända på gymmet kommer jag aldrig att bli. Lyckligtvis finns det andra metoder, nämligen att träna hemma. 15-20 minuter varje dag hinner alla med.

Det finns många alternativ för den som vill förlora några kilon och/eller få en finare kropp. LCHF och 5:2 är de det pratas mest om just nu. Jag valde paleolitisk kost, även känt som stenåldersdiet. Det betyder: inga mejerivaror, inget spannmål, inget socker. Ej processat kött. Mer grönsaker, mer rotfrukter på tallriken. Och massor av ägg har det blivit.

För mig som älskar bröd och princip levt på mjölk, ost och filmjölk till frukost i många år kändes det till en början som ett stort steg. Men snart insåg jag att jag inte längre saknade filen, mjölken eller osten och att det mesta i grunden handlar om vanor. Inte behov.

Att kapa bort sockret ur kosten var lite knepigt till en början. En titt i kylskåpet visade att det mesta innehöll socker. Bort med ketchupen, senapen och kaviaren. Bort med alla chilisåser på flaska. Fram med kokosgrädde, kokosmjölk, grönsaker och kryddor.

I dag, när en åtta veckor lång alkohol-, socker-, mejeri- och spannmålsfri tid är till ända inser jag att jag inte bara har tappat onödiga kilon och börjat få en mer vältränad kropp, utan att jag också vunnit ett nytt perspektiv på mat.

I dag fascineras jag av att så många stoppar i sig vad som helst utan att tänka efter vad det är. Jag var precis likadan. Att leva på paleolitisk kost tvingade mig att faktiskt titta på innehållsförteckningen och fundera ett slag över vad jag åt. Det kan ju tyckas ganska naturligt att bry sig om vad man äter, men det är uppenbarligen inte särskilt många som gör det.

Nu är inte detta en predikan för andra att följa den "rätta vägen". Alla måste få göra precis som de själva vill. Men för mig var paleolitisk kost en ögonöppnare och en väg till ett piggare och sundare liv. Jag är faktiskt överraskad att det gav ett så tydligt resultat på så kort tid.

Men i kväll blir det både vin och ostbågar.

Sexköpshat och horstigma

Religionen vill kontrollera den. Politikerna likaså. Vår sexualitet har alltid varit föremål för makthavares intresse. Hur ska den tyglas? Kontrolleras? Begränsas?

Det har aldrig saknats idéer. Att belägga sex med känslor av skam och skuld har effektivt fått människor att må dåligt av helt normala sexuella handlingar, både som barn och vuxna, och därmed skapat ett stigma kring sexuell öppenhet.

Vissa regimer, som röda khmerernas Kampuchea, har gått så långt som att försöka få fullständig kontroll över medborgarnas samliv. Men det enda sättet att nå dithän, om det ens är möjligt, är att skapa den sortens totala övervakningsstat som den kommunistiska röda khmerregimen var och den stalinistiska nordkoreanska är.

Religiösa normer har väglett oss till monogami, prydhet och att skyla våra kroppar. I många länder är religionens makt fortfarande stor. I det sekulära och förment upplysta Sverige har den ersatts av en statsfeminism som banat väg för en nypuritan samhällsordning. Denna gång är det inte Gud som befaller oss att ha sex på rätt sätt utan den heliga genuspolisen.

Porrblaskorna är bortrensade. Strippklubbar väcker vrede hos politiker och genusaktivister så snart de dyker upp någonstans. Och så har vi själva fundamentet i den feministiska ordningen, sexköps- och kopplerilagarna.

En konsekvens av dessa lagar är att det skapats ett hat mot dem som köper sex. De har blivit ett villebråd. Så pass att landets justitieminister vill hänga ut dem inför anhöriga. Det juridiska straffet anses inte räcka.

Hatet mot sexköparna måste få ett slut. Stigmatiseringen av sexarbetarna måste upphöra. Det finns en annan väg, en mer human väg för alla inblandade, en väg som skiljer mellan frivillighet och slaveri och som tar din rätt att bestämma över din egen kropp på allvar.

Den vägen heter avkriminalisering.

Läs även:
Carl Johan Rehbinder skriver om hatet mot sexköpare och stigmat mot sexsäljare på SVT Debatt.

Arbetslöshetschock

Sverige måste vara det enda landet i västvärlden där Arbetsförmedlingen ringer polisen när det dyker upp för många arbetslösa...

EU-parlamentet rekommenderar en sexköpslag

Under onsdagen röstade Europaparlamentet för att rekommendera införandet av en sexköpslag i EU:s medlemsländer. Syftet är att bekämpa prostitutionen genom att straffa köparen enligt svensk modell.

Parlamentet har därmed köpt den svenska radikalfeministiska synen på sexhandel rakt av. Prostitution klassas som en form av våld mot kvinnor och flickor och parlamentet rör samman sexhandel, trafficking, myndiga och omyndiga i en enda röra. Det är alltså en karbonkopia av den svenska diskursen.

I sak har detta ingen effekt eftersom frågan inte ligger på EU-nivå utan avgörs av varje enskilt medlemsland. Men det är symptomatiskt att politiker uttrycker en åsikt utan att ta hänsyn till motargument, och att de anser att alla bör anpassa sig till deras ståndpunkt.

Att sexarbetare ska ha samma fri- och rättigheter som alla andra människor är inget som moralister som Anna Hedh (S) vill överväga. Det säger mycket om den människosyn som ligger bakom Europaparlamentets ställningstagande.

Regeringen struntar i bostadsbristen

Bostadsbristen är stor på många håll i Sverige, men ingenstans är den så akut och får sådana konsekvenser som i huvudstaden.

Bostadsproblematiken är Stockholms största utmaning. Den hämmar tillväxten, tvingar unga att bli mambos och leder till enorma kostnader för skattebetalarna när Socialtjänsten i panik tvingas placera människor på hotell (vilket förstås även har med sociallagstiftningen att göra).

Närmare 440 000 personer står i kö Bostadsförmedlingen i Stockholm. Runt 80 000 av dem är i akut behov av en bostad. Det saknas inte förslag på hur vi kan råda bot på bostadsproblematiken. Att stegvis ta bort hyresregleringen, att förenkla byggplansprocesserna efter tysk modell, att bygga enklare och billigare för att både snabba på byggandet och få ned priserna - regeringen borde tacka och ta emot och sätta igång. Helst i går.

Men i stället för att ta intryck av allt detta vill regeringen tillsätta ännu en utredning och begrava frågan till efter valet (vilket i praktiken lär innebära att problemet läggs i knäet på en rödgrön regering, som ju inget hellre vill än att bevara dagens system och skylla på giriga bostadsbolag). Därtill skyller Alliansen på kommunerna.

De rödgröna vill behålla dagens bruksvärdessystem. De ser över huvud taget inte kopplingen mellan hyresregleringen och de växande köerna. I praktiken är hyresregleringen, som Hyresgästföreningen slåss så envist för, ett skydd för innerstadsbor på attraktiva adresser att fortsätta bo billigt. Det drabbar i synnerhet personer med låga inkomster som i dag ratas av alltfler hyresvärdar.

Vi har alltså en fullständig låsning i en fråga som är avgörande för Sveriges tillväxt på sikt. Bostadsbristen är helt och hållet politiskt skapad. Nu vill varken regering eller opposition kännas vid något ansvar för den.

Expressen kallar regeringens agerande pinsamt. Ett annat sätt att beskriva det är fegt och cyniskt. Samtidigt som regeringen tycker att frågan måste utredas ännu en gång, fortsätter människor att flytta från ett andrahandsboende till ett annat för ockerhyror.

Och dessa politiker söker vårt förtroende...

Tidigare bloggat:
Hyresregleringens förbannelse

Den eviga sockerskatten

I DN i dag står att läkaren och professorn Claude Marcus vill att staten "griper in" och försöker hejda svenska folket från att bli ännu fetare. Punktskatt är svaret, enligt Marcus (som varit ute i dessa frågor i media tidigare).

Googla på "sockerskatt" eller "skatt på fet mat" och du blir genast varse att detta ingalunda är ett nytt påfund. Det har diskuterats länge, och inte sällan är det just läkare som är ute och kräver krafttag, skatt och lagstiftning.

Enligt Claude Marcus blir vi "lurade" att köpa mer av exempelvis stora lösgodispåsar (vill han månne lagstifta om hur stora påsarna får vara?). Snacka om att idiotförklara människor.

Det finns heller ingen trovärdighet i uppfattningen att skatt på ohälsosam mat, godis och läsk skulle göra någon skillnad. McDonald's, exempelvis, går minst lika bra under lågkonjunkturer när människor har ont om pengar som annars.

Fetma är en socioekonomisk fråga. Det är inte så att välutbildade höginkomsttagare är de som äter mest onyttigt - tvärtom. Det är lågutbildade låginkomsttagare som har den onyttigaste livsstilen. De som har minst råd till det äter alltså mest på McDonald's och trycker i sig sockerbomber på kvällar och helger.

Därutöver finns givetvis även en frihetsaspekt. Hur stora befogenheter ska egentligen staten ha att styra över våra liv? Måste inte vi myndiga människor få fatta våra egna beslut och ta konsekvenserna av dem?

Tyvärr tycks läkarna ständigt ligga vid frontlinjen för statliga ingrepp.

Den kluvne liberalen

När jag tittar på hur många av mina liberala Facebookkompisar resonerar kring valet av parti i höstens riksdagsval blir jag en smula fundersam. Hur kan personer som egentligen tycker likadant i de flesta tunga frågor landa i så olika beslut när röstsedeln ska läggas?

En förklaring till att vissa vill ge Alliansen fortsatt förtroende stavas jobbskatteavdrag och sossehat. Det finns nämligen inte många liberala argument som kan motivera en röst på den sittande regeringen.

Alliansen har sänkt skatten för oss som arbetar, ja. Men den har också höjt andra skatter på sådant som den inte gillar att vi konsumerar (alkohol och tobak). Den har ivrigt fortsatt att bygga ut övervakningsstaten. Och den har skärpt (sexköpslagen) och stiftat nya morallagar (förbud mot tidelag). Detta är inte liberal politik. Alliansen har lika lite som de rödgröna någon lösning på hur långtidsarbetslösa ska kunna komma tillbaka i arbete, och i bostadspolitiken vågar Alliansen inte göra de helt nödvändiga reformerna utan bidrar tvärtom till en fortsatt låsning.

Mer och mindre tongivande liberala röster röstar på allt från Miljöpartiet till Piratpartiet. Många kommer att rösta på Centerpartiet eftersom det partiet de facto har verkligt liberala kandidater (men de glömmer då, som alltid, att Sverige endast har personval i teorin och att en röst på en liberal riksdagskandidat i första hand är en röst på partiet denne representerar). Andra kommer begå det oförlåtliga misstaget att ge Moderaterna sin röst i tron att det gör Sverige till ett friare land, trots att partiet aldrig har stått så nära Socialdemokraterna sakpolitiskt som i dag.

Det finns också en rädsla för hur de borgerliga partierna ska hantera ett valnederlag, vilka krafter som kommer att ta över respektive parti och i vilken riktning som partierna kommer vandra. Men om detta kan vi inget veta, och det är heller inget argument för att ge dem sitt stöd.

Kanske ligger här en delförklaring till liberala initiativs ständiga misslyckanden att vinna mark i Sverige. Inte ens de mest liberala av liberaler ger dem sitt stöd. De sprider i stället sina röster på de etablerade partierna. Och allt förblir därmed som det alltid har varit.

Jag kan förstå att många liberaler tycker att fortsatt alliansstyre är bättre, eller åtminstone inte lika illa som en rödgrön valseger. Men jag hoppas att fler börjar titta på den konkreta politiken i stället för att förblindas av sossehat.

Man måste nämligen leta väldigt noga för att hitta liberala strån i Alliansens höstack. 

Sådan är socialismen

Är det något som socialismen ständigt visar sig bäst på är det ekonomiskt vanstyre, politiskt förtryck och att skapa brödköer.

Nu händer det i Venezuela, vänsterns mönsterstat. Och ingen kan väl vara det minsta förvånad.

Fängelset Nordkorea

Nordkorea är världens största fängelse. Kimdynastins systematiska brott mot befolkningen har pågått i 65 år. Det FN konstaterar i sin rapport om regimens brott mot mänskliga rättigheter är egentligen ingenting nytt, även om det kan bli svårare att bortförklara tack vare den bland vänstergrupper respekterade avsändaren.

Vi känner till, tack vare både flyktingar och satellitbilder, att Nordkorea har arbetsläger vars misär endast kan liknas vid de nazistiska lägren under andra världskriget (läs boken Flykten från läger 14). Vi känner till den totala övervakningsstaten, straffen som går i arv mellan generationer, svälten och ledargarnityrets lyxliv.

DN kallar Kina för "en vedervärdig socialistisk diktatur som svårt pinar sin egen befolkning". Nåja. Kina är trots allt ett land som under de senaste decennierna utvecklats från ett extremt fattigt samhälle av nordkoreanskt snitt till världens andra största ekonomi där befolkningen lever ungefär som vi gör i väst.

Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och både den ekonomiska och sociala friheten har ökat stegvis. Det går inte att jämföra Kina med Nordkorea, även om DN:s hårda ord om landet tycks mena att vi ska det.

Kina har hittills envist förhindrat kännbara FN-sanktioner mot Nordkorea. Skälet är att Beijing framför allt vill förhindra en regimkollaps med enorma flyktingströmmar som följd. Givet att EU-medlemsländer skjuter på flyktingar som försöker ta sig till Europa i Medelhavet kan man fråga sig om andra länder inte hade agerat lika i Kinas situation.

Däremot tycks Kina ha tröttnat på Kims ständiga provokationer. Allra helst skulle de kinesiska ledarna önska att Nordkorea följde det kinesiska exemplet, satte stopp för den stalinistiska galenskapen, öppnade upp sin ekonomi och skaffade normala relationer med sina grannar och omvärlden.

Förhoppningarna att det ska ske under den nye ledaren har troligen redan sinat. Men Kina drar sitt strå till stacken genom att söka tala Kimregimen till rätta utan att öppet kritisera sin granne (Nordkorea är inte mottagligt för öppen kritik). Det är en fin balansgång de är tvungna att gå, vilket förklarar varför Kina utåt alltid försvarar Nordkorea. Vi vet inte vad Xi Jinping och Li Keqiang säger till Nordkorea i samtal bakom stängda dörrar, men det handlar sannolikt om att försöka övertala dem om att välja den kinesiska vägen.

Att Kim den tredje härskar över ett svultet folk och styr en fruktansvärd terrorapparat utan motsvarighet i den moderna världen visste vi redan innan FN-kommissionen sammanställde sin rapport om läget.

Men hittills har omvärlden mest hoppats på att regimen ska falla samman under tyngden av sin egen orimlighet. Det har den inte gjort, vilket lämnar oss i en situation av status quo. Det mest besvärande är att ingen tycks ha ens en teoretisk lösning på problemet Nordkorea. Efter sina krigsäventyr i Irak och Afghanistan är USA heller inte suget på en militär lösning.

Fängelset Nordkorea fortsätter hålla öppet.

Frihetsfrontens talarkväll: februari

På årets andra talarkväll med Frihetsfronten talar Lars-Anders Johansson, projektledare för kulturfrågor på Timbro, om borgerlig kulturpolitik.

Tid: Torsdag 27 februari kl. 19.00
Plats: Twang, Katarina Bangata 25 i Stockholm

På Twang finns god BBQ-mat och öl att köpa.

Föranmälan krävs senast den 26/2! Antingen via Facebookeventet eller här. 

Alla är välkomna!

Island blir inte EU-medlem

Island kommer inte ansöka om medlemskap i EU.

Landet, som nu styrs av två EU-skeptiska partier, drar tillbaka sin ansökan. Därmed blir det heller ingen folkomröstning i frågan.

Islänningarna kan andas ut. Ni slipper vara en del av den växande vansinnesstaten, också känd som EU. Det är bara att gratulera!

SD lockar invandrarröster

Sverigedemokraterna utmålas ofta i medierna som ett parti som hatar invandrare, ett parti som empatilöst vill kasta ut alla som inte heter Svensson i efternamn och firar midsommar i folkdräkt. Otaliga klavertramp av partiföreträdare runt om i landet har förstärkt denna bild.

Men faktum är att SD växer även bland personer med utländsk bakgrund. Många kommer till Sverige med viljan att bo här, leva ett gott liv, bidra och vara en nettogivare till samhället. Bland dessa är det inte ovanligt att ifrågasätta att väldigt många kommer hit.

Man kan ju påpeka det något paradoxala i att samma människor kanske inte hade fått chansen att komma till Sverige om Sverigedemokraternas politik varit verklighet. Men riktigt så resonerar de nog inte. Det som kritiseras är att människor kommer till Sverige och blir försörjda av det allmänna i år efter år, att arbetslösheten är hög i utsatta förorter och att personer från andra länder tycks prioriteras framför de som redan bor här.

Vilket egentligen inte är så konstigt. Om det är några som vet att den svenska migrationspolitiska omhändertagandemodellen, senast försvarad av Centerpartiets Stina Bengtsson i uttalandet att Sverige måste "bli bättre" på att "ta hand om" dem som kommer hit, inte fungerar är det ju de invandrare som själva upplevt den. Och avskyr den.

Omhändertagandesynen förminskar människor, förringar deras egen förmåga och tvingar i praktiken in dem på socialtjänstkontoret. Den socialtjänstifierar dem.

Vi ska således inte skylla på den som invandrar utan på de välfärdssystem vi själva byggt upp, system som i praktiken tvingar in människor i bidragsberoende och gör dem till socialtjänstens klienter.

Och hela rasket revs

I mina gamla kvarter runt Norra station stod vackra röda tegelbyggnader, däribland Klockhuset. Byggnaderna revs bit för bit för att möjliggöra byggplanerna för nya Hagastaden. Nu är allting borta.

Jag såg det vackra klocktornet varje gång jag handlade på PrisXtra ett stenkast därifrån. Det var en ståtlig byggnad som säkert hade kunnat bevaras - vilket länge var budskapet - och ge liv åt den nya stadsdelen.

Nu beslöts i stället att hela rasket skulle rivas. Vilket är tråkigt. Jag brukar alltid vara för att det byggs nytt i Stockholm, men det ska göras med lite stil. Gamla vackra byggnader kan bevaras och vara en tillgång även när det byggs nytt.

Förmodligen kommer fler i framtiden komma till slutsatsen att åtminstone Klockhuset borde ha bevarats. Men det är så dags då.

En riktig EU-debatt

"If the EU were a country applying to join itself it would be disqualified for not being a democracy."

De konservativas Daniel Hannan och UKIP:s Nigel Farage dominerar i en debatt om huruvida Storbritannien ska stanna i eller lämna EU.

Tänk om vi kunde ha en sådan här debatt i Sverige.

I Sverige är det debatten vi fruktar

Så har den svenska ängsligheten lyckas stoppa ännu en debatt i skolan. En elev lyckades stoppa en argumentationsövning på sin gymnasieskola då ämnet för diskussionen handlade om huruvida homosexuella skulle få rätt att adoptera.

Det var inte länge sedan som en liknande debatt väckte ramaskri hos föräldrar och proffstyckare. Syftet med dylika övningar är emellertid inte att saluföra en viss åsikt utan att lära sig att argumentera för en ståndpunkt. Ämnet är sekundärt för övningen.

"Skolan ska vara normkritisk", tycker 17-åriga Mina Levin. Nå, i Sverige är det numera norm att tycka att homo- och heterosexuella ska ha lika rättigheter. Att utgå från ett motsatt antagande är således fel, även om kränkhets- och diskrimineringsindustrin lever på den föreställningen. (Jag antar för övrigt att denna normkritik inte inbegriper den systematiska diskrimineringen och stigmatiseringen av sexarbetare eftersom rättigheter aldrig gäller dem i Sverige.)

Att diskutera är inte diskriminering. Att en enskild gymnasieelev med en insändare i lokaltidningen kan förmå en rektor att plocka bort ett ämne på detta sätt signalerar både den enorma ängslighet som präglar svensk skolas befogenheter i dag, men visar också på en rädsla för att utpekas som politiskt opålitlig och inkorrekt. Det sistnämnda finnas långt utanför skolans väggar.

En åsikt ska gälla för alla. I Sverige kallas det tydligen "värdegrund". I andra länder kallas det "indoktrinering". Det vi fruktar mest i Sverige i dag är uppenbarligen debatten i sig. Ty tänk om det skulle visa sig att någon tycker annorlunda? Om någon avviker från den sanna läran?

Från en tuva till en annan

Så skedde det igen. Alexander Bard lämnar ett politiskt parti för ett annat under ett våldsamt utbrott.

Den utlösande orsaken denna gång var att Bard ledsnat på att Centerkvinnorna vill exportera sexköpslagen till andra EU-länder. Det var en senkommen reaktion då partiet ju röstade för sexköpslagen 1998 och sedan dess inte har ändrat åsikt i frågan. Om Bard hade andra förhoppningar får det stå för honom.

Nu är det Piratpartiet som står på tur, just det parti som Bard under Liberatitiden högröstat stämplade som "rättshaveristiskt".

Jaha, Anna Troberg. Grattis...?

C och KD åker ur

Det är valår - men det är i sanning svårt att känna någon större entusiasm för detta. Regeringsmakten står på spel - men det känns inte som att det spelar någon större roll om näste statsminister heter Reinfeldt eller Löfven.

Debattnivån är redan innan valrörelsen dragit igång så låg att även de döda rodnar. När alla konfliktytor har triangulerats bort måste det skapas en illusion av en politisk konflikt. Sanningen är dock att det inte spelar någon roll om du röstar på Moderaterna eller Socialdemokraterna längre. Det är i bägge fallen en röst på ett högskatteälskande och kvoteringspositivt maktparti som tappat sin ideologiska kompass.

Valprognosen just nu säger att både Centerpartiet och Kristdemokraterna åker ur riksdagen. Det vore faktiskt önskvärt om så skedde. Inget av partierna har under den gångna mandatperioden visat något existensberättigande.

Göran Hägglund har försökt dra sitt parti åt mitten i något slags desperat strävan att locka moderata väljare och slippa bögfrågor varje gång han medverkar i en intervju. Problemet är att det är så fullt i den politiska mittfåran att inte ens partiet vars namn indikerar en centerposition får plats längre.

Centerpartiets 2,8 procent i den senaste mätningen bör få även de mest luttrade centerveteraner att kallsvettas. Partiet hotas verkligen av utplåning. Och det är helt självförvållat. Valet av partiledare blev inget lyft. Den sedan länge utlovade tydligheten förblev en hägring. Och partiledningen lyckades aldrig kommunicera det verkliga innehållet i förslaget till nytt idéprogram utan lät en felaktig mediabild bli till sanning.

Det enda Centern har nu är pengar. Om det kommer att rädda dem i årets valrörelse är väldigt tveksamt. Det kommer att krävas stödröster, och med siffror runt 3 procent lär många att se det som en bortkastad röst.

När dessutom två partier dinglar på spärren är det ännu knepigare att locka stödröstare. Om ett av partierna klarar sig blir det sannolikt KD. Då får Centern ta nya tag utanför de fina salongerna. Kanske är det ett sådant uppvaknande som behövs. Vi pratar trots allt om över 30 års nedgång.

Junilistan kandiderar - men till vilken nytta?

Junilistan gjorde succé i EU-valet 2004 med 14,5 procent av rösterna och tre mandat i Europaparlamentet. I valet fem år senare gick det inte lika bra.

Nu gör Junilistan ett nytt försök att ta sig in i parlamentet, och ännu en gång är det EU-kritiken som ska bana väg för en framgång. Camilla Lindberg, tidigare FP, ska locka liberala röster.

Idén med en tvärpolitisk lista är sund. Det finns många frågor som avgörs i EU där personer med hjärtat till höger, vänster eller någon annanstans kan finna en gemensam grund. Det är därför lite tråkigt att inte Piratpartiet har anammat denna tanke (även om också PP rymmer en viss åsiktsbredd).

Det finns likheter mellan Junilistan och Piratpartiet vad gäller kravet på begränsad maktöverföring till Bryssel och behovet av ett nytt fördrag. PP har däremot ett tydligt fokus på integritetsfrågorna, vilket Junilistan inte har.

Resultatet av att två tydligt EU-kritiska partier ställer upp kan bli att rösterna splittras och att inget av dem kommer in i parlamentet. Det vore väldigt olyckligt.

Piratpartiet sitter i Europaparlamentet men har väldigt begränsade resurser att bedriva valkampanj. Junilistan hoppas uppenbarligen på ett upprepat mirakel á la 2004 då partiet lanserades samma år som det gick till val. Chanserna att det ska återupprepas får bedömas som små. Snarare tyder det mesta på att det blir Sverigedemokraterna som lockar EU-skeptikerna den här gången.

Det behövs sunda och kunniga EU-kritiker i parlamentet. Men den största chansen att lyckas hade varit att skapa en tvärpolitisk lista med både vänster- och högerkandidater som delar grundläggande idéer om behovet av att begränsa EU-statens framväxt.

Sverige sopade rent i OS-stafetten

En tappad skida stoppade inte Sverige från att ta hem OS-guldet i herrstafett för andra gången i rad. Precis som i OS i Vancouver 2010 defilerade Marcus Hellner i mål med flaggan i hand och säkrade ett guld för de svenska åkarna. Detta dagen efter att Charlotte Kalla spurtade hem damernas stafettguld.

För alla som brinner för längdskidåkning har detta OS varit det bästa hittills. Nio medaljer, varav två guld, och då återstår båda långdistanserna på dam- och herrsidan.

Dominanten Norge fick en bra start på detta OS, men sedan har framgångarna uteblivit. De blev stafettfemma på damsidan och fyra på herrsidan. Inga grimaser från Petter Northug den här gången heller, alltså.

I vårt västra grannland är vallningen det stora diskussionsämnet just nu. Men vallning är en del av spelet, och Sverige har tidigare stupat av just det skälet. Den här gången stämde allt och det bar hela vägen till guld.