Ett händelserikt 2012

Ett nytt år är här. 2011 var ett väldigt händelserikt år men redan nu vet vi att det kommer att hända en hel del under 2012 - med eller utan Mayakalenderns apokalyps. Vi har sommar-OS i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina. Vi har presidentval i Ryssland, ett val som Vladimir Putin planenligt lär vinna. Därutöver är det presidentval i både Frankrike och USA.

Förutom propagandasegern att bo i Vita huset när USA till slut fann och dödade Usama bin Ladin har Barack Obama inte lyckats med mycket under sin tid som president. Vem som blir hans utmanare återstår att se, det mesta tyder väl på Mitt Romney, men vem det än blir är det svårt att känna någon entusiasm.

Om vi vänder blicken österut: Hú Jǐntāo avgår som Kinas president och ersätts sannolikt av vicepresidenten Xí Jìnpíng. Vilken väg Kina kommer att ta återstår att se, men det verkar vara få bedömare som tror på några politiska reformer under Xís ledning. Däremot har västvärldens ekonomiska bekymmer redan fått återverkningar för Kina: tillverkningsindustrin backar.

Många utmaningar återstår. Hús eftermäle kommer sannolikt att vara stärkt politisk stabilitet och fortsatt stark ekonomisk tillväxt. Samtidigt är antalet "massincidenter" fortsätt många. Lite tyder på något omfattande uppror i Kina så länge ekonomin fortsätter att växa, men å andra sidan var det få om ens någon som förutspådde den arabiska våren.

Året som gick

Året är snart till ända och i vanlig ordning ska det summeras. Jag brukar alltid gå igenom det jag skrivit under året, men det blir en kortare summering i år än tidigare. Det har helt enkelt hänt alldeles för mycket. Och även om antalet negativa saker tycks överväga nedan har 2011 faktiskt varit ett överlag väldigt bra år.

ÅRETS TUMMEN UPP

Den arabiska våren. Zine El Abidine Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gadaffi – tre despoter som i decennier förtryckt sina befolkningar störtades i en arabisk revolution som tog alla, inte minst västvärlden, på sängen. En av dem flydde, en fängslades och en dödades. Nu står Syriens Bashar al Assad på tur. Det ryktas att han redan hört sig för om asyl för sig och sin familj. När hundratusentals människor tar till gatorna blir det allt svårare att hävda att demonstranterna bara är lejda terrorister.

Burma. Försiktig optimism. Aung San Suu Kyi släpptes i fjol och tillåts nu resa runt i landet. Partiet har åter registrerats och fångar har släppts. Det finns plötsligt hopp för Burma, även om alla positiva förändringar måste ses på med ytterst försiktig optimism.

Kim är död. Den gamle tyrannen Kim Jong-Il lade näsan i vädret den 17 december. Åter igen syntes i Pyongyang liknande scener som 1994, när fadern Kim Il-Sung dog. Omvärlden hoppas nu på förändringar i den slutna förtryckarstaten.

Irakkriget. Efter nästan åtta års närvaro lämnade de sista amerikanska trupperna Irak i december.

Friad. Sture Bergwall (känd som Thomas Quick) frias igen. Hela målet mot honom, med åtta morddomar, faller sakta men säkert samman. Den största rättsskandalen i modern svensk historia håller på att rullas upp inför våra ögon.

7 miljarder. 2011 var året då vi beräknas ha blivit sju miljarder människor på jorden. Så många människor skulle vi enligt tidigare domedagsprofeter inte kunnat bli utan att i princip gå under. Faktum är dock att vi framför allt lever längre och hälsosammare och av den anledningen blir fler. Vi lever i den bästa av tider.

Island. Efter en fullständig ekonomisk kollaps är Island faktiskt på väg tillbaka och väntas visa svag tillväxt under 2012.

Skifte. Tre svenska riksdagspartier har bytt ledare och ytterligare ett ska göra det i januari. KD:s Göran Hägglund sitter lite löst och frågan är om Juholt sitter kvar till nästa val. Men Reinfeldt blir vi inte av med så lätt.

ÅRETS TUMMEN NED

Teledatalagringen. I mars röstades det om teledatalagringsdirektivet i Sveriges riksdag och bland andra Johan Pehrson försvarade det helhjärtat. Men de fem sjättedelars majoritet som krävdes uppnåddes inte, vilket gör att frågan bordlades. Inga Federley-tårar syntes till, men att borgerliga politiker med kraft försvarar masslagring av oskyldiga medborgares kommunikation är skrämmande.

Eurokrisen. Det som ekonomer varnat för redan innan europrojektet sattes i sjön håller nu på att ske. Tänk att prestige och visioner alltid ska gå före kunskap och rent sunt förnuft.

EU-monstret. I stället för att lära av alla de misstag som har begåtts tar EU:s ledare, med några få undantag, unionens kris som intäkt för att föreslå ytterligare maktöverföring från medlemsländerna till EU:s tjänstemän. Det behövs "mer Europa", tycker Angela Merkel.

Kim tar över. Kim-dynastin fortsätter i Nordkorea när julgrisen Kim Jong-Un, den yngste sonen, tar över efter pappa. Vart Nordkorea tar vägen vet ingen, men regimen har redan låtit omvärlden veta att inget kommer att förändras.

Det ryska valet. I fjol var det Aleksandr Lukasjenkos vitryska regim som iscensatte ett val och sedan fängslade de oppositionella. I år var det Rysslands tur. Men denna gång har det ryska folket inte accepterat valcharaden som ledde till att Putins och Medvedevs parti Enade Ryssland fick majoritet igen. Kritiken mot Putin, som återkommer som president under 2012, växer.

FRA. Regeringen gör precis det som den lovade att inte göra när kompromissen om FRA:s spaning nåddes 2008: de öppnar upp FRA:s tjänster för fler myndigheter. Socialdemokraterna, som var så kritiska den där sommaren för drygt tre år sedan, ger sitt stöd. Vem i hela världen kan man lita på?

Kriget mot yttrandefriheten. Rätten att få tycka och säga det vi vill har varit under attack länge - och fortsatte att vara det även under 2011.

Irakkriget. Nästan omedelbart efter att de amerikanska trupperna lämnat landet blossade våldet upp igen.

SAP. Socialdemokraterna fick en ny partiledare, men i stället för nystart blev det ett halvår av krishantering. Chanserna att vi innan valet 2014 får se en kraftfull opposition i Sverige förefaller väldigt små.

Saabs konkurs. Victor Muller sade en gång att Saab är som "en attraktiv ungkarl som lika attraktiva kvinnor vill gifta sig med för att göra vackra barn i Kina". Det blev varken giftermål eller några barn. GM:s styvnackade nej till kinesiska investerare i Saab gjorde att Muller tvangs ansöka om konkurs. Därmed går ett ikoniskt svenskt bilmärke i graven. Under nästa år kommer intressenter att slåss om spillrorna.

Gott Nytt År till alla läsare!

Knäppisar

Trots att Sydkorea hållit en låg profil och bland annat släckte ljusen vid gränsen till grannen i norr av respekt för den käre ledarens död går den nordkoreanska regimen till svavelosande angrepp.

Nordkoreas ledning lovar "de sydkoreanska marionetterna" att den rådande politiken ligger fast. Någon förändring är inte att vänta. Detta görs sannolikt i hopp om att få slut på alla spekulationer om vad den övervintrade julgrisen Kim Jong-Un kan tänkas åstadkomma nu när pappa Kim är död och begravd.

Samtidigt kan vi konstatera att Hugo Chávez är lika knäpp som vanligt. Nu skyller han flera latinamerikanska ledares cancer på USA.

Det är något speciellt med paranoida vänsterregimer...

Kris i bostadsfrågan

Att det är ont om bostäder i Stockholmsregionen är ingen nyhet. Men när kollegor och bekanta berättar om hur det såg ut på 1970- och 80-talen blir kontrasten otroligt bjärt. Stockholm har blivit i princip hopplöst att hitta bostad i för den som inte passar in i mallen av den perfekta hyresgästen - eller har väldigt gott om pengar.

Allt fler får i dag bostad via Socialtjänsten. Detta kan tolkas på två sätt: antingen att fler hemlösa får ett ordnat boende - vilket ju vore bra - eller, något mindre positivt, att kraven på den som söker lägenhet har skärpts och därmed utestänger allt fler från den reguljära bostadsmarknaden. Tyvärr lutar jag åt den senare förklaringen.

Det är inte bara kräsna privatvärdar som ställer väldigt höga krav på presumtiva hyresgäster. En titt på Blocket visar att även andrahandsmarknaden börjar smittas av hårdnande krav på fast och hög inkomst, inga betalningsanmärkningar och fina boendereferenser. Krav som är i princip hopplösa att leva upp till om du är student eller inte har bott i Sverige särskilt länge. Har du barn är det i princip kört att hitta något i andra hand.

För den som inte har allt det där återstår att bo kvar hemma tills man är fullvuxen, att bo i andra hand, någon månad här och någon månad där. Eller att be mamma och pappa att stå för ett lån på några miljoner. Lån som folk inte ens förmår amortera på.

Nu är det förvisso så, att alla inte kan bo i Stockholm. Märkligt nog väljer ändå många att bo trångt och otryggt i Storstockholm i stället för att bo rymligt och tryggt i exempelvis Eskilstuna eller Kiruna. Det är något med Stockholm som gör att många är beredda att offra väldigt mycket för att få närhet till staden. Riktigt vad det är vet jag inte. Visst är stan trevlig, men så förbaskat märkvärdig är den inte. Det finns gott om trevliga städer runt om i Sverige. Så alla som klagar över att de inte hittar bostad - överge Stockholm!

Jag har själv bott i innerstan i sex år och kommer snart att flytta söderöver längs den gröna linjen. För mig har det aldrig varit ett krav eller ens ett viktigt önskemål att bo i innerstan och jag har, Vasastans diskreta charm till trots, inga större svårigheter att lämna den. Må så vara att det är hög status i vissa människors ögon att bo i innerstan.

Det går bra det här...

Barack Obama vill höja utgiftstaket igen, denna gång med 1 200 miljarder till ofattbara 16 400 miljarder dollar. Fram till 2013 väntas 2 100 miljarder dollar upplånas.

Inget av detta löser förstås USA:s ekonomiska bekymmer. Det skjuter dem ytterligare på framtiden. Men demokrater och republikaner verkar fullkomligt oförmögna att kompromissa och nå en gemensam överenskommelse för landets bästa.

Allt handlar just nu om presidentvalet 2012. Eftersom USA i princip alltid befinner sig i en valrörelse av något slag är det svårt att se hur antipatin någonsin ska kunna ta slut och en bred överenskommelse över partigränserna någonsin ska kunna nås.

Det amerikanska politiska systemet tycks lamslaget och oförmöget att hantera den rådande situationen. Barack Obama är en fånge i sitt vita hus och har svårt att få något gjort över huvud taget. Samtidigt sjunker amerikanernas förtroende för politikerna till historiska bottennivåer. Möjligheten att välja en kandidat som vill något annat, som till skillnad från Obama faktiskt vill förändring, är i praktiken noll. Endast mainstreamkandidater kan bli valda - och då bara om de är stenrika. Ingen kan med handen på hjärtat säga att de är exalterade över de kandidater som det republikanska partiet lyckats skaka fram.

Det är oerhört svårt att se positivt på framtiden för supermakten USA just nu.

Politiska domstolar

Efter SVT:s undersökning i vilken tillfrågade domare riktar hård kritik mot nämndemannasystemet öppnar justitieminister Beatrice Ask för att systemet med politiskt tillsatta nämndemän kan vara på väg bort. Det vore inte en dag för tidigt.

Det finns något djupt obehagligt i att politiker sitter och dömer i våra domstolar. En domstol ska rimligen befolkas av jurister, inte av lekmän och allra minst av partipolitiskt aktiva. Det går visserligen att förstå tanken bakom nämndemannasystemet. I andra länder finns jurysystem och tanken är densamma: något slags folklig representation. Men vad betyder det för rättssäkerheten att personer utan annat än i bästa fall ytterst basala juridiska kunskaper har makten att fria eller döma? Visserligen finns i våra tingsrätter även juridiskt utbildade domare, men det förminskar inte det faktum att nämndemännen är juridiskt inkompetenta.

Frågan aktualiserades ånyo efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och vuxit ytterligare på lokal nivå. Nu kommer det även sitta sverigedemokratiska nämndemän i våra tingsrätter, något som fått en del att börja fundera över om det är rimligt att blanda ihop politik och juridik. I en intervju efter valet klargjorde en ung sverigedemokrat utan omsvep att hennes värderingar oundvikligen skulle påverka hur hon såg på olika rättsfall. Detta gäller naturligtvis inte enbart sverigedemokrater.

Jag tror inte att ens politiska värderingar försvinner bara för att man kliver in i en rättssal. Även jurister har förstås värderingar, men de är utbildade att bedöma sakfrågor ur ett rättsligt perspektiv. Nämndemännen sitter i rättssalen enbart på sin eventuella politiska kompetens. Därför måste systemet göras om och det snarast. Det vore önskvärt om det till att börja med uppstod en diskussion bland riksdagens partier.

# 21

Jag gillar Peter Forsberg. Inte bara för det han gjort på isen och hur han gjort det utan för hans ödmjuka inställning. Han är sålunda så långt från Zlatan det över huvud taget går att komma.

Det var en fin dokumentär SVT hade snickrat ihop - även om jag även hade hoppats på att få se lite återblickar från tiden i Philadelphia och inte bara från Colorado. I Flyers bildade han tillsammans med Simon Gagne The Dynamic Duo. Forsberg spelade fram, Gagne satte pucken. Gång på gång.

Det var Flyers som draftade Forsberg 1991 men de valde att byta bort honom i en omtalad trade som bland annat gjorde att den store Eric Lindros hamnade i Flyers och Peter Forsberg i Quebec. Lindros karriär dalade och kantades av problem, Forsbergs resulterade i två Stanley Cup innan skadeproblemen till slut satte stopp. Utan alla skador hade Forsberg sannolikt uppnått ännu större saker.

Det var en fantastisk karriär Forsberg satte punkt för tidigare i år när han efter ett sista comebackförsök insåg att foten inte höll för spel på högsta nivå. Tack, Peter, för allt.

Forsberg och Gagne tillsammans i Philadelphia.
Alla Flyersfans minns med värme Forsbergs tid i klubben.
Tyvärr var laget inte särskilt bra just då.

En pinsam monark

Jag brukar gilla kungen och hävda att avskaffandet av monarkin visserligen är en relevant fråga men inte den allra viktigaste just nu. Gubben är ju harmlös på något sätt. Ändå går det inte att komma ifrån att Carl XVI Gustaf så fort han öppnar munnen själv bidrar till att jag börjar tycka att nog är nog.

Han är ju helt enkelt alldeles för pinsam. Tänk att denne man representerar Sverige utomlands, tillsammans med sin stelopererade fru. Hans jultal bekräftade bilden av en man som anstränger sig för att låta alldaglig men som bara bevisar hur långt ifrån vanligt folk han befinner sig. Det finns inget naturligt över något kungen säger.

Jag bryr mig inte det minsta om huruvida han varit på sexklubbar i sin ungdom eller ej. Det vore snarast ett sundhetstecken om så var fallet. Jag vill bara inte representeras av en person som dels ärver sitt ämbete, dels låter som en känslolös robot när han pratar och som hävdar att han gör ett viktigt arbete när han reser världen runt på skattebetalarnas bekostnad. Kungen borde dessutom skaffa sig en ny talskrivare. Jultalet är ovanligt uselt.

God Jul!

Julen är här och med den kalkon, syltor, skumtomtar, en del julklappar och mycket kärlek.

En fridfull jul tillönskas alla läsare!

圣诞快乐！

En del av två världar

Så här i jultider påminns jag om att jag i ganska många år har jag funderat över var jag helst vill bo. Jag gillar Sverige av många anledningar men finner också mycket jag verkligen inte tycker om. Jag har svårt för den radikalfeministiska diskurs som under ganska lång tid plågat vårt land, den som påtvingar människor ett visst sätt att leva enligt en feministisk jämställdhetsmall. Allt annat anses reaktionärt. Jag ogillar inskränktheten som gör sig påmind i frågor som rör kommersiellt sex och synen på alla andra droger än alkohol.

Frånvaron av reella politiska alternativ gör mig nedstämd. Och i allt högre grad förfäras jag över hur Sveriges självbestämmande som nation raderas, utan debatt, genom en stegvis maktöverföring till icke folkvalda personer i EU. Att de enda etablerade partier som påtalar detta är socialister i Vänsterpartiet och främlingsfientliga i Sverigedemokraterna gör knappast saken bättre. Det politiska landskapet är minst sagt visset.

Samtidigt är Sverige ett föredöme på många områden. Ta bara professionalismen och effektiviteten hos landets myndigheter. Man ska förstås akta sig för att dra några generella slutsatser om flera hundra institutioner, men vi kan åtminstone fälla omdömet om några av de viktigaste.

Skatteverket är kanske det perfekta exemplet med snabb och effektiv handläggning och kunnig personal. Att få ett personbevis tar från några minuter till några dagar, beroende på om du gör det hemma vid datorn, går till närmaste skattekontor eller beställer hem det gratis med posten. Denna process tar i många länder flera veckor på grund av byråkratisk idioti. Även Migrationsverket har överraskat på mig positivt i de kontakter jag haft med myndigheten (här var emellertid förväntningarna inte särskilt höga, säkert var jag färgad av den negativa mediebilden). I Kina är kontakter med myndigheter minst sagt ett gissel.

Ändå saknar jag Kina intensivt. Jag saknar språket och rättframheten. Jag saknar möjligheten att ta en kopp te i parken Běihǎi (北海) och njuta av lugnet i stimmet. Jag saknar möjligheten att handla färsk mat på marknader för en låg summa i stället för att handla den dyrt i en frysdisk. Mest av allt saknar jag just maten. De härliga smakexplosioner som bjuds när jag äter kinesisk mat får jag aldrig när jag äter svensk.

Därutöver går det inte att komma ifrån att Sverige, och det även Stockholm, känns lite som en ankdamm ibland. Engagemanget för ett gammalt träd utanför TV-huset i Stockholm är ett färskt exempel på detta, men även det stora bråket om Slussen drar ett löjets skimmer över staden. Och i jämtländska Mörsil rasas det över att det gamla Brinkeboda, där jag ätit många julbord i unga år, ska förvandlas till en strippklubb (det är "förlegad kvinnosyn", "det hör inte hemma i ett modernt samhälle", enligt upprörda politiker).

På ett sätt är det förstås positivt. Gnabbet om småsaker innebär kanske att vi inte har så allvarliga problem att lösa. Men i fallet med strippklubben visar det bara på hur inskränkt Sverige är. Här blir förstås ingen lyckligare av att flytta till Kina, där sexsäljare hånas offentligt och samhället överlag är fördömande mot oliktänkande och personer som sticker ut. Ändå finns saknaden där, varje dag.

Något är det som lockar, trots allt, och lyckligtvis är Kina bara en flygresa bort. Varje gång jag landar får jag den märkliga känslan av att komma hem. Just nu är det inte tillräckligt för att faktiskt flytta dit - men det betyder också att jag inte med handen på hjärtat kan säga att detta är hemma.

Běijīng. Inte hemma men heller inte borta.

Sprid vidare

Bara för att reta den humorfrie Mikael Wiehe lägger jag i likhet med bland andra Johan Norberg upp Peter Santessons och Sanna Raymans proggparodi om Slussen.

Se den här.

Och sprid vidare! Att det gör Wiehe irriterad är inte ett helt oävet argument.

Tänk när nordkoreanerna snattar Kims kläder

Bilderna efter Gadaffis fall när en man står och blir intervjuad av TV iförd diktatorns mössa är oslagbar på många sätt. Dels visade den att vanliga medborgare tagit sig in i tyrannens palats, ja, in i hans sovrum, och plockat prylar. De hade därmed sett lyxen och fått se det överdådiga liv som diktatorn och hans familj levt i decennier på folkets bekostnad.

Men det förlöjligade också landets ledare. Muammar Gadaffi hade själv burit den där militärmössan vid möten med dignitärer från andra länder och i strikta poser inför militärparader i Tripoli. Mössan som varit en del av hans skrämmande yttre hade på ett ögonblick förvandlats till en rolig pryl, något att ha på festen med kompisarna eller kanske sälja vidare på eBay.

Tanken på när det nordkoreanska folket någon gång i framtiden äntligen får chansen att göra samma sak med Kimregimens ledargarnityr är kittlande. Ty även om Kim Jong-Il levde med en fasad av att vara enkel och folklig snålades det inte på lyxen kring diktatorn. Hans son kommer att få samma priviligierade liv.

Hur mycket vanligt folk i Nordkorea känner till är oklart. Sannolikt har de flesta inte hela bilden klar för sig. Att traska in i Kims hem efter regimens framtida fall kan vara ett bra botemedel när folket en dag ska befrias från den absurda personkulten.

En svensk bilikon går i graven

Nästan exakt två år efter att General Motors beslöt lägga ned Saab begär biltillverkaren sig själv i konkurs. Kinesiska Youngman ger upp försöken att ta över eller investera i Saab. Därmed försvinner sista halmstrået. GM har blivit av med en presumtiv konkurrent på den kinesiska marknaden.

Victor Muller har alltid haft en plan B. Det har varit hans signum. Han ska ha cred för att han kämpade in i det sista med att hitta en finansieringslösning för företaget. Att GM vägrade öppna dörren för Saab kunde varken han eller någon annan påverka.

Samtidigt är det Muller som bär huvudansvaret för de plågsamma och närmast tragikomiska turer som affären tagit sedan i april i år, då fabriken stannade för att aldrig mer starta. Han har lovat för mycket och enbart med sitt välsmorda munläder hållit folks förhoppningar vid liv. Muller har köpt tid för att hitta nya lösningar. Kanske borde Saab redan i våras ha tittat närmare på GM:s inställning till kinesiska investerare. Amerikanernas ställning torde ha varit klar hela tiden.

Samtidigt som detta innebär slutet för en klassisk svensk biltillverkare måste nog de anställda trots all besvikelse ändå känna en viss lättnad i dag. Efter att ha slitits mellan hopp och förtvivlan har de åtminstone fått ett besked, något reellt att förhålla sig till. De anställdas, leverantörernas samt återförsäljarnas lojalitet har utnyttjats av Muller under året som gått. Få företag skulle ha överlevt lika länge under lika svåra förutsättningar.

Jag kan verkligen förstå Mullers ilska mot GM. Det är egentligen absurt att ett företag med 3 500 anställda försätts i konkurs trots att det finns investerare som vill satsa mångmiljardbelopp och utveckla verksamheten. Men det var onekligen oerhört naivt av honom att ta över Saab från första början utan att ha pengar att driva verksamheten långsiktigt.

Nu återstår att se vad som händer med den Phoenixplattform som Saab faktiskt äger. Det var givetvis den, och varumärket Saab, som Youngman och Páng Dà var intresserade av, inte redan gamla 9-5. Kommer det att skapas ett nytt bolag baserat på Phoenix? Omöjligt är det inte. Men varumärket Saab är i vilket fall historia.

Porrknutten är död

Nordkoreas diktator, den "käre ledaren" och porrknutten Kim Jong-Il, är död. Enligt nordkoreanska medier dog han i lördags av sviterna av en hjärtinfarkt. Om det också är den verkliga dödsorsaken får vi nog aldrig veta. Han ska begravas den 28 december.

Kims hälsa har varit ett hett diskussionsämne i flera år. Han uteblev exempelvis från firandet när regimen firade jämnt härom året. Samtidigt har sonen Kim Jong-Un stegvis synts mer och mer offentligt och utpekats som kronprins. Han uppges nu ta över efter sin far.

Frågorna är flera. Har den unge och oerfarne Kim Jong-Un tillräckligt stöd av militären och den övriga kretsen kring sin far? Om han har det och inte utmanas av maktsugna personer runt den förre diktatorn, kommer han att kunna genomföra ekonomiska reformer? Var han står politiskt är oklart, men med fadern borta finns åtminstone en chans att börja bryta med det gamla och öppna upp ekonomin. Hur detta sedan motiveras - med socialistiska slagord eller ej - är mindre intressant.

Det blir också intressant att se hur Kinas inställning till den nordkoreanska regimen påverkas av diktatorns död. Kommer Kina trycka på Kim Jong-Un för ekonomiska reformer och försöka förmå honom att följa Kinas exempel? Vi ska nog inte räkna med några under.

Veckan som gick #9

# Václav Havel död. Medborgarrättskämpen och det fria Tjeckoslovakiens förste president är död. Václav Havel stod upp mot det kommunistiska Östeuropa, han fängslades för sina åsikter och hyllades av ledare över stora delar av världen fram till sin död. Hans plats i historieböckerna är given. Samtidigt kan vi konstatera att tobaken skördat ännu ett liv.

# Nya Slussen klubbad. Så fort det ska byggas något i Stockholm tar det en evinnerlig tid. Anledningen är att det ska protesteras och något som kallas Skönhetsrådet ska säga sitt innan byggnader av vikt får uppföras. När det gäller Nya Slussen har det varit värre än vanligt. Kultursnobbar har protesterat, men nu verkar bygget ändå bli av till slut. Efter några år av överklaganden, förstås.

# Irakkriget är slut. Barack Obama har avslutat det kostsamma krig som George W Bush startade. Irakkriget är officiellt slut och de sista amerikanska soldaterna lämnade Irak under söndagen. Ett nästan nio år långt krig är därmed över - samtidigt fortsätter den militära konflikten i Afghanistan. En amerikansk president kan förstås aldrig göra annat än att hylla hemkomna soldater som "stridit för sitt land" (även om Irak aldrig var ett hot mot USA). Det Obama borde göra är emellertid att be inte minst det irakiska folket om ursäkt för allt det lidande hans land har orsakat sedan invasionen i mars 2003.

I GM:s grepp

Saab kommer förmodligen att förvägras fortsatt rekonstruktion efter måndagens möte i Vänersborgs tingsrätt. Då återstår bara konkurs.

Victor Muller har tillsammans med kinesiska Youngman provat alla tänkbara alternativ för att förmå General Motors att ge sitt godkännande. I det senaste och sista halmstrået ges Youngman noll procent av aktierna i bolaget. Något ägarskifte sker således inte. I stället uppges att ett dotterbolag ska skapas av vilket Youngman ska äga hälften. Inte heller detta gillar GM. Och som rekonstruktör Guy Lofalk berättat har GM inte ens varit villiga att sitta ned och berätta vad de själva kräver för att en affär ska kunna gå i lås. De är inte intresserade av att Saab överlever. Tvärtom gör de nu allt för att den svenska bilikonen ska gå i graven. Konkurs för Saab innebär en konkurrent mindre på Kinamarknaden för GM. Det är inte ofta ett företag har chansen att ta död på en konkurrent på detta sätt.

Det är på många sätt en helt absurd situation som Saab befinner sig i. Flera företag har visat sig villiga att ta över, investera och få Saab på fötter. Alla råkar vara kinesiska, ty det är där pengarna finns numera. Då säger Saabs före detta ägare, som råkar äga tekniken i bilarna, nej. Självfallet för att slippa en framtida konkurrent i Kina. Samtidigt kan man förstås ifrågasätta värdet av att ta död på en konkurrent som siktar på att tillverka 30 000 bilar under 2012 när GM själva kommer tillverka runt tre miljoner.

Kanske försöker GM bara visa sina kinesiska partners (Shanghai Automotive Industry Corporation) att de inte sviker sitt joint venture. Men huruvida Victor Muller har rätt när han hävdar att GM inte har rätt att stoppa partnerskapet med Youngman spelar egentligen mindre roll. Saab kan rimligen inte vara i konflikt med sin förre ägare och samtidigt tillverka bilar eftersom det är GM som förser dem med teknik och drivlinor (och dessutom sköter tillverkningen av 9-4X i Mexiko, en bil Saab köper styckevis direkt från amerikanerna). Vad som än sägs under förhandlingarna på måndag är Saabs öde således beseglat. Kanske har Youngman redan innan dess bestämt sig för att dra sig ur en till synes hopplös affär som bara kostar pengar men aldrig leder någonvart.

För övrigt verkar GM vara riktigt dåliga ägare. Att de begränsade Saabs chanser till framgång är vida känt, nu förefaller det som om Opel är det märke som får lida när GM har bestämt sig för att satsa på sina amerikanska märken i Kina. Att befinna sig i GM:s grepp är således inte särskilt avundsvärt.

Ett USA på fallrepet

Det är obestridligt så, att det ser allt dystrare ut för USA. Detta märks på många olika nivåer.

Ett exempel är att antalet fattiga barn har ökat med en tredjedel sedan 2007. Bankkrisen slog hårt mot många familjer som tvingades gå från hus och hem. Konsekvensen är att vart 45:e barn i USA är hemlösa, i betydelsen att de saknar ett fast hem och bor på vandrarhem, motell och liknande. Det är 1,6 miljoner barn.

Detta är förstås inga stolta siffror för ett av världens rikaste länder. Allt är inte nattsvart, exempelvis slogs rekord under årets Thanksgivingshopping. Många amerikaner har det gott ställt. Problemet är att de som inte är har det bara blir fler och fler.

Barack Obama vill såklart bli omvald. Men hans fyra år som president kommer inte att bli hågkomna som några positiva år. Irakkriget har avslutats men ekonomin är sämre än någonsin tidigare, arbetslösheten fortfarande hög och landet på tillbakagång som den obestridliga supermakt det varit sedan andra världskriget.

Från republikanskt håll synes få ljuspunkter. Ron Paul är chanslös, New Gingrich är en mer eller mindre opålitlig konservativ, Mitt Romney är mormon, Rick Perry är knäpp på riktigt.

Valet 2012 kan bli spännande. Men oavsett utgång kommer vinnaren att få överta ett land i förfall. Och det hinner ingen vända på fyra till åtta år. Frågan är varför någon vid sunda vätskor alls skulle vilja ha Obamas jobb.

Kultursnobberi

Den högst nödvändiga nybyggnationen av den förfallna Slussen har ett starkt stöd bland stockholmarna. Det finns även en politisk majoritet för ett förslag som granskats, stötts och blötts. Beslutet är nu äntligen fattat - saken är färdigutredd, Slussen ska byggas om och planerna är klara. Några års överklaganden väntar - förstås - men har vi tur står Nya Slussen klar 2020.

Ett gäng högljudda kultursnobbar protesterar. En av dem är före detta ABBA-medlemmen Benny Andersson. När beslutet röstades igenom blev han sur. Riktigt sur. Så pass sur att han nu inte längre vill stå som reklampelare för Stockholms stad på Arlanda flygplats, där en rad välkända stockholmare pryder ankomsthallen med sina porträtt.

Ja, Benny, de kan gott plocka ned din bild på Arlanda. Det har jag inget emot. En person som anser sig vara så oerhört viktig och förmer än både en majoritet av stadens invånare och den politiska majoriteten kan gott hänga sitt porträtt hemma i stället. Där kan han ju dessutom titta på det i lugn och ro.

Ryssland och eurokrisen i nya numret

Nya numret av Nyliberalen är klart och väntas nå alla prenumeranter i mellandagarna. I detta nummer kan du bland annat läsa om:

# När medier världen över fokuserar på USA:s allt svagare och Kinas allt starkare ställning, hamnar utvecklingen i världens till ytan största land ofta i skymundan. Hur ser chanserna ut för riktig demokrati i Ryssland? Ulrik Franke konstaterar att det ryska ekonomiska undret står på en bräcklig grund men ställer hoppet till en växande rysk medelklass.

# Socialismen var ett politiskt experiment som varade i 72 långa år. EMU riskerar att bli betydligt mer kortlivat än så. Mattias Lundbäck visar att eurons kris förutspåddes långt i förväg av en rad personer och anser att alla EMU-anhängare faktiskt borde skämmas i dag.

# Gary Johnson, Mitt Romney, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Rick Santorum eller Ron Paul? Vem är bäst lämpad att utmana Barack Obama om presidentposten 2012? Mathias Sundin konstaterar att det saknas en given vinnare men finner trots allt en acceptabel kompromisskandidat.

# I tider när människor känner ett ointresse eller en apati inför frihet som begrepp, vilken roller spelar den libertarianska rörelsen? Fredrik Nyqvist har tagit en titt på den brittiska libertarianska rörelsen och frågat ett antal brittiska libertarianer om det verkligen är värt den tid de lägger ned på att sprida liberalismens budskap när det är så svårt att se några konkreta resultat.

# Under de år som gått sedan attackerna i New York och Washington har världens underrättelsetjänster fått ökade anslag och i många fall utökade befogenheter. Det har på sina håll skapats ett slags stat i staten, ett eget mikrokosmos som kan agera i lagens utkanter utan att några frågor ställs. Hans Engnell tar en titt på världen efter den 11 september och frågar sig om det finns något som kan vrida klockan tillbaka

Plus recensioner, attacker och mycket annat!

Prenumerera kan du göra här!

Ett misslyckat krig

Barack Obama avslutar nu det krig som George W Bush, påhejad av bland andra Dick Cheney, startade 2003. Irakkriget är över, åtminstone för USA:s del. Var det värt 4 500 amerikanska soldaters liv och runt 100 000 civila irakiers?

Invasionen var välplanerad och Saddam Husseins regim hade inte mycket att sätta emot de amerikanska och brittiska styrkorna. Sedan var det som om invasionsmakterna stod handfallna. Sönderfallet av det irakiska samhället tilläts ske.

En tyrann är borta, men priset har varit oerhört högt. Och än vet ingen hur Iraks framtid ser ut. För USA:s del har kriget ytterligare försämrat landets anseende i en för amerikanerna känslig del av världen samt bidragit till landets urusla ekonomi.

Vi har under 2011 sett hur förtryckta folk själva kan resa sig mot sina förtryckare - och vinna. Den arabiska våren har tagit en hel värld på sängen, inte minst USA och EU. Den visade att det inte behövs några amerikanska bomber för att så demokratiska frön. Däremot kan omvärlden underlätta för frihetskämpar på många sätt, förse dem med vapen, utbilda dem och så vidare. Segern över tyranniet blir så mycket större om den har vunnits av det egna folket, inte en utländsk invasionsmakt.