Det egna ansvaret

Det har den senaste tiden rapporterats en hel del om hur beroendeframkallande socker är. Personer som missbrukat socker och tryckt i sig både glass och chokladkakor till frukost, lunch och middag har fått uppmärksamhet i pressen och varnat för det hemska sockret. "Fall inte i fällan du också!" varnar kvällspressen.

Allt kan missbrukas under rätt förutsättningar. Det gäller sex, spel, shopping - ja, allt som kan ge något slags välbehag tenderar vi att vilja ha mer av. Det är tämligen logiskt. En minoritet har svårt att sätta gränserna, ytterligare en minoritet av dessa blir beroende. Att det sedan inte är så hälsosamt att trycka i sig mängder med glass, godis och andra sötsaker på daglig basis krävs det endast ett uns sunt förnuft för att begripa.

Men de som äter lite för mycket godsaker behöver för den sakens skull inte vara missbrukare. Förslag som handlar om extra skatter på fett och socker är därför missriktade. Den stora majoriteten har inga problem att hantera sitt sockersug. Det är personerna med en missbruks- eller beroendeproblematik som bör uppmärksammas och erbjudas hjälp. Missbrukspersonligheten är likartad oavsett drog.

Ofta tenderar personer som själva har erfarenhet av ett missbruk att vilja slå till med storsläggan. Nyktra alkoholister vill begränsa tillgången till, eller rent av förbjuda, alkohol. Personer som har spelat bort både fru och hem skyller på att Jack Vegas-maskinerna var så lättillgängliga. Och sockermissbrukare tycker förstås att godis är både för billigt och lätt att få tag i. Det vore intressant att se ett åtgärdsförslag mot sexmissbruk utifrån samma logik...

I slutändan måste faktiskt det egna ansvaret väga tyngst. Litar vi inte på människors egen förmåga har vi i praktiken tappat tron på att det över huvud taget går att ta sig ur ett missbruk. Bevisen för att det med egen motivation går alldeles utmärkt att bli kvitt ett missbruk borde vara tillräckligt övertygande för den som inte söker populistiska lösningar på komplicerade problem.

Sju miljarder

I dag blir vi sju miljarder människor på Jorden. Enligt tidigare beräkningar borde vi vara betydligt fler än så, men den snabba utvecklingen i många länder har resulterat i ett lägre barnafödande än vad som tidigare antagits. Inte heller domedagsprofetiorna om att världen inte klarar att utfodra en så stor bedfolkning har visat sig stämma.

Någon exakt vetenskap är nu inte denna beräkning, men det spelar egentligen inte så stor roll. Faktum kvarstår: det föds färre barn än tidigare i många länder - däremot blir vi allt äldre. Vi kommer behöva planera för en global befolkning på nio till tio miljarder framöver innan ökningstakten avtar.

I takt med att vi blir allt fler kommer också utvecklingen av förnyelsebar energi att accelerera, utsläppen att minska och medvetenheten om att hushålla med det vi har att öka. Samtidigt kommer vi att bli friskare och leva allt längre. Vi har spännande decennier att vänta.

Konstruktivt

Personer med sexuell dragning till barn ska snart få en hjälptelefon de kan ringa till för att få hjälp. Vid årsskiftet startar en nationell hjälptelefonlinje vid KI, berättar SVT Text. Syftet är förstås att förhindra att dessa personer utsätter barn för övergrepp.

Se där en konstruktiv åtgärd vid sidan om alla rop på hårdare tag, kemisk kastrering och allmän lynchning.

Veckan som gick #2

# FN-dagen. När det är FN:s dag flaggas det på bussar och tunnelbanevagnar. Frågan är för vad. FN har konsekvent misslyckats att förhindra både staters övergrepp på sina egna befolkningar och direkta folkmord. I generalförsamlingen har genom åren en mängd galenpannor stått och orerat - nuförtiden brukar knäppisen Hugo Chávez uppta tid genom att kasta skit på USA. USA i sin tur blockerar alla åtgärder mot den israeliska statens övergrepp mot civila palestinier. Och så fortsätter det. En lekstuga för politisk prestige är vad FN är.

# Eurokrisen. Nya räddningspaket är på väg, räddningsfonden förstärks och Greklands skuld ska skrivas ned. Inget av detta löser förstås det faktum att europrojektet i sig självt är feltänkt från början. Det enda EU-eliten nu kräver är "ökat samarbete", det vill säga ökad överstatlighet, mindre demokrati. Stödet för euron bland svenska politiker har minskat, många har tänkt om. Förutom de EUforiska Folkpartiet och Moderaterna, förstås. Det finns tydligen gränser även för Moderaternas förnyelse.

# Företag hotar integriteten. Facebook vill veta så mycket som möjligt om dig för att ge dig riktad reklam. Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar av samma skäl. Nu vill Visa och Mastercard sälja information om våra köpmönster vidare. Här börjar det bli problematiskt. Facebook kan man strunta i eller endast delta i synnerligen begränsat. Men våra kort behöver vi faktiskt. Att handla mer med kontanter är förstås en lösning, men det är inte alla butiker som ens tar emot kontakter längre. Tesen att den som inte har något att dölja inte heller har något att frukta är falsk men väl spridd. Den riskerar att göra att vi i förlängningen tvingas leva våra liv i skyltfönster. För du har väl inget att dölja?

# Saab blir kinesiskt. Efter månader av turer, en stillastående fabrik och en svensk nationalklenod på fallrepet kanske det är på väg att lösa sig för Saab. Youngman och Páng Dà har skrivit en avsiktsförklaring om att köpa hela Saab Automobile och därmed kringgå Victor Muller. Det har jublats, men det är lite för tidigt att bli alltför glad och lättad. Affären måste nämligen godkännas av GM och det är enligt bedömare där det största hindret finns. Den amerikanska biljätten, vars teknik finns i nuvarande Saabar, lär nämligen vara måttligt road av att tekniken skeppas till kinesiska ägare. Sista kapitlet är knappast skrivet i sagan Saab.

萨博加油!

Kanske är Cirkus Muller äntligen slut. Kanske får Saab nu en stabil ägare med ekonomiska muskler. Youngman och Páng Dà har slutit en överenskommelse med Swedish Automobile om att köpa ut Muller och ta över Saab Automobile till 100 procent.

Efter nattmanglingar mellan advokater från båda sidor har ett avtal slutligen slutits. Det innebär att de kinesiska företagen köper loss Saab Automobile från Mullers ägarbolag (vad han ska med ett bolag som heter Swedish Automobile till när Saab inte längre finns kvar i bolaget är en annan fråga...) för 900 miljoner kronor (100 miljoner euro).

Ett skambud, javisst, men de anställda kunde nog inte bry sig mindre. Viktigast är att företaget lever vidare. Därmed skrotas ursprungsplanen som innebar att Youngman och Páng Dà till priset av 2,2 miljarder kronor skulle äga drygt 50 procent av moderbolaget. Nu kringgår de Muller helt genom att bara köpa Saab. Det förefaller som om just Muller själv, hans bristande trovärdighet, varit ett hinder för de kinesiska företagen. De vill inte ha med honom att göra längre utan sköta Saab själva. Produktionen i Trollhättan ska bestå, men det kan säkert bli tal om uppsägningar innan framtida säljmål uppnåtts.

Helt klart är det förstås inte. Avtalet är bara preliminärt och affären ska fortfarande godkännas av den svenska regeringen, GM och inte minst NDRC. Allt innan den 15 november. Det är således väldigt ont om tid och vi har alla lärt oss det senaste halvåret att när något påstås vara klappat och klart är det aldrig det.

Om affären går igenom är det dock förmodligen det bästa som kunde hända Saab i nuläget: företaget får in kapital, slipper på sikt äventyraren Victor Muller, får en hyggligt stor kinesisk biltillverkare som ägare och tillgång till återförsäljarnätet via Kinas största bilåterförsäljare. Det är där stöten måste sättas in, ty Saab lär inte bli särskilt stora vare sig i USA eller Europa under överskådlig tid.

Det kommer dock att krävas mycket pengar för att dels få företaget ur den akuta krisen (skulderna har uppgetts vara över en miljard kronor), återstarta produktionen, utveckla nya bilmodeller och inte minst återvinna det stukade förtroendet. Det sistnämnda gäller dock inte Kina, där Saab knappt alls har existerat fram till nu. Där kan man faktiskt börja på ny kula.

Om Youngman och Páng Dà är seriösa och har en plan för hur Saab ska överleva tack vare den biltörstiga kinesiska marknaden har den svenska billtillverkaren en chans. Givet hur turbulent det senaste året har varit för företaget är osvuret dock bäst.

Du är vad du köper

Facebook håller koll på vad du "gillar". Alla företag med medlemskort håller koll på vad du handlar. Allt handlar om att skapa riktade annonser.

Det digitaliserde samhället gör oss till enkla byten för alla som vill ha detaljerad information om oss och våra liv. Mycket går att undvika - du behöver inte finnas på Facebook, du behöver inte "checka in" och därmed delge alla information om var du befinner dig - men vi behöver alla våra kort. Därför är det ytterst allvarligt om Visa och Mastercard bestämmer sig för att sälja information om sina kunder vidare.

Fenomenet i sig är inte nytt, många företag använder kundernas medlemskort för att skapa riktad reklam utifrån våra köpmönster. Men många företag blir allt mer fräcka. Mitt elbolag skickade nyligen ett papper till mig om att jag nu har en elförsäkring som jag aktivt måste avsäga mig för att slippa. Säkert finns det stöd för detta i något finstilt dokument, men jag har inte medvetet undertecknat något kontrakt om att jag även vill ha en elförsäkring från företaget jag är kund hos. Självfallet kommer jag nu byta elbolag.

Samma metod väntas nu Mastercard och Visa använda - kunden måste själv aktivit säga ifrån för att slippa få sina köpuppgifter sålda. Och hur ska man kunna lita på att detta verkligen fungerar? Ett sätt att försöka skydda sin integritet är att i större utsträckning handla med kontanter.

Frågan som ställs i artikeln är berättigad: vad blir nästa steg?

P3 dokumentär: Folkmordet i Rwanda

Apropå FN-dagen i måndags: Lyssna på P3-dokumentären om folkmordet i Rwanda, medverkar gör bland andra offer, förövare och politiker. Påminns om det totala sveket, om FN:s kanske största misslyckande.

Det är en av många välgjorda dokumentärer som finns att ladda ned på Sveriges Radios hemsida.

Eurokrisen får politikerna att ändra åsikt

"EU är i en ständigt pågående kris", sade Göran Persson för många år sedan. Det stämmer och är i ännu högre grad sant när det gäller euron.

Krismötena avlöser varandra, Nicolas Sarkozy snäser av David Cameron och allt är dålig stämning. Det enda som egentligen fattas är att Helmut Kohl äter smör.

Nu har EU:s ledare tydligen enats om att skriva ned Greklands jätteskuld och att pumpa in ännu mer skattepengar i räddningsfonden. De köper således livbojar i guld. De köper sig endast begränsad tid för väldigt mycket pengar. Ty europrojektet är lika feltänkt i dag som i går eller för nio år sedan.

Krisen har inte gått svenska politiker obemärkt förbi. I nuläget är det bara Moderaternas och Folkpartiets ledamöter som fortfarande är tydligt för ett svenskt deltagande. I alla andra riksdagspartier är de flesta emot. Moderaten Per Bill tycker att det inte fanns något 2003 som tydde på att europrojektet skulle utvecklas på detta sätt. Så resonerar man bara om man varit instängd i en partipolitisk buddla och inte lyssnat till motargument. Det var nämligen precis detta som många skeptiker varnade för. Redan då.

Mattias Lundbäck tycker att det är dags att ifrågasätta hela europrojektet. Angela Merkel hävdar att om euron faller, faller Europa. På 1940-talet ansåg tyskarna att hotet mot Europa kom från öst, nu har de själva varit med och skapat det som enligt förbundskanslern själv kan "fälla Europa".

Nya men historielösa

Moderaterna har under Fredrik Reinfeldts ledning arbetat hårt för att utrota varje spår av ideologi i partiet. I och med det nya "idéprogrammet" verkar de ha lyckats.

På något sätt känns det därför symptomatiskt att partisekreteraren inte har en susning om partiets historia...

Läs även: Frihetssmedjan

Hemmafru poppis igen

Det har åter blivit trendigt för kvinnor att vara hemma med barnen, berättar SVT Text. Enligt en undersökning gjord av Familjeliv.se med tiotusen svarande skulle 45 procent av Sveriges mammor vilja vara hemmafru om de fick möjlighet. Andelen är ännu större i åldersgruppen 18-29 år.

Dessa siffror sticker sannolikt i ögonen på de feminister som hävdar att hemmafruidealet är könsstereotypt och kvinnoförtryckande. Runt hälften av landets mammor tycker uppenbarligen inte det. Och vem vill väl begränsa kvinnors rätt att välja?

Det dysfunktionella FN

Om du undrar varför såväl bussarna som tunnelbanan flaggar med svenska flaggor i dag heter förklaringen den så kallade FN-dagen. Man kan fråga sig varför vi ska flagga något så dysfunktionellt som FN.

Förenta Nationerna lyckas i pricip aldrig leva upp till de vackra orden i FN-stadgan. Ändå har FN under decennier varit något närmast heligt i Sverige. När FN kallar, ställer vi upp. Att hänvisa till ett FN-mandat tystar ofta kritikerna. Detta trots att dess legimititet sedan länge borde vara borta.

Listan över misslyckanden är lång, men det gäller även listan över händelser där FN faktiskt aktivt har bidragit till oskyldiga människors död. Som när FN-soldater lämnade över civila till mördarna vid Srebrenica. Eller när FN aldrig fick något mandat att skydda civila och lämnade mängder av människor att dö en grym död i Rwanda. Lägg Darfur till det.

När stater begår övergrepp mot sin befolkning står FN nästan alltid tandlöst. FN är nämligen aldrig bättre än sina beståndsdelar och råkar tyvärr bestå av en stor mängd skurkstater som gärna håller varandra om ryggen och förhindrar ingripanden. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har fått dräpande kritik av Inga-Britt Ahlenius, kritik som även skulle få en härdad politiker att rodna av skam.

Varför vi ska flagga allt detta har jag svårt att förstå. Vi borde i stället börja diskutera vad vi ska skapa som en dag ersätter dagens ineffektiva, korrupta och dysfunktionella FN. Ty någon förbättring av den enorma organisationen är knappast att vänta.

Veckan som gick #1

Med förhoppning om att det ska gå att upprätthålla även framöver inleder jag nu en söndagstradition med en summering av veckan som gick.

# Gadaffi död. Den forne libyske diktatorn kastades ut från makten för en tid sedan och har inte varit att räkna med sedan han lämnade Tripoli. Men för dem som levt under Gadaffis förtryck under fyra decennier blev nog nyheten om tyrannens död skäl för en lättnadens suck. Nu kommer han definitivt inte tillbaka.

# Libyens befrielsedag. I dag firades befrielsen från Muammar Gadaffi i Libyen. Ett långt och komplicerat arbete med att skapa en demokratisk rättsstat börjar nu. Libyen är det tredje arablandet som befrias från en förtryckare i år, samtidigt fortsätter protesterna i Syrien och Jemen. Den "arabiska våren" har tagit tyrannerna och omvärlden på sängen. Plötsligt tvangs USA och EU ta avstånd från Mubarak, plötsligt var det inte så positivt att ha kramats och pussats med Gadaffi. Och äntligen lyckades USA, Frankrike och Storbritannien faktiskt göra något bra av sina militära styrkor. Kanske kan detta, åtminstone kortsiktigt, få den demokratiska världen att vara lite mer försiktig innan den hoppar i säng med diktatorer.

# Reinfeldt omvald. Moderaterna blir ännu nyare med sitt nya så kallade idéprogram, en text utan idéer. Fredrik Reinfeldt valdes om som ledare och ska nu leda partiet fram till 2015, över ett tredje segerrikt val, är det tänkt. Att moderatledaren lider av hybris är uppenbart. Tyvärr finns det en uppenbar risk för att han sitter kvar som statsminister även efter 2014, ty han har rätt i en sak: något regeringsalternativ finns inte just nu.

# Saab mot slutet. Efter att kineserna fått kalla fötter hänger den planerade Saabaffären på en skör tråd. Youngman och Páng Dà vill enligt nya uppgifter köpa hela Saab Automobile, dock utan att investera i Victor Mullers ägarbolag Swedish Automobile. Muller sade nej. Senaste budet är att han åter har sträckt ut handen till kineserna. Det mesta tyder dock på konkurs. Vad som händer med resterna av företaget efteråt är en öppen fråga.

De politiska hushållssysslorna

I Sverige är det en politisk fråga vem som diskar, lagar mat och tvättar. Partier på vänsterkanten ser det som ett strukturellt problem att kvinnor tenderar att göra mer av detta än män och partierna på den borgerliga kanten hänger i allt högre grad på i det strukturella tänkandet.

Wendelakrönikören Åsa Erlandson hävdar att hon aldrig träffat en man som gör allt hemma. Må så vara. Men varför är detta så intressant att hon väljer att skriva en krönika om det? Vad vill hon ha sagt? Jo, sannolikt att Sverige är ojämställt och att kvinnor utstår något slags vardagsförtryck då de tar ansvar för barn och hem. Jag har ingen aning om vad hon vill göra åt detta, det framkommer inte. Men eftersom hon uppenbarligen är tillräckligt intresserad av andras familjeliv för att skriva en krönika om det, lär hon vilja se några slags åtgärder.

Vad jag inte riktigt förstår är detta närmast sjukliga intresse för andras familjeliv, närmare bestämt vem som gör vad i hemmet. Medan kvinnor i högre grad än män lagar mat, tvättar och städar - ty så ser det fortfarande ut i många hem - tar män på sig ansvaret för bilen, huset och jobbar normalt mer och drar därmed in den största delen av månadsinkomsten. Denna schablonbild har naturligtvis tusen variationer - kvinnor som fixar med bilen, män som lagar mat och tvättar och så vidare.

Det jag inte begriper är varför dessa familjebestyr betraktas som något slags allmänintresse. Alla par som inte är nöjda med sin uppdelning av hushållssysslor får helt enkelt sätta sig ned och diskutera detta. Varför intresserar det dig hur dina grannar väljer att dela tiden med barnen eller fördela sysslorna framför spisen och i tvättstugan?

För att använda en knytnäve från Paolo Roberto: om du inte är nöjd, om du får göra allting hemma medan din kille sitter och tittar på fotboll, då tycker jag faktiskt att du ska skaffa en annan man.

Ett förlorat parti

Det finns tydligen ännu vissa människor med några sorts principer kvar i Moderaterna. Dessa hjälpte till att på moderatstämman stjälpa ett typiskt vänsterförslag om att öppna för kvotering till bolagsstyrelserna men också att få bort skrivelsen "jämn fördelning av oavlönat hushållsarbete" ur det idélösa idéprogram som ska antas i helgen.

Moderaterna leds i dag i praktiken av två vänstermänniskor, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Under Reinfeldts ledning har Moderaterna inte bara tagit ett rejält kliv åt vänster - partiet har också urlakats på idéer och principer, sådant vi normalt brukar sammanfatta med ordet "ideologi". Förnyelse har blivit nyspråk för urlakning.

När Nya Moderaterna klubbar det nya idéprogrammet lägger det definitivt tiden som ett allmänborgerligt parti med frihet på agendan bakom sig. Genom att anta ett idéprogram som helt saknar idéer och i stället är sprängfullt med klyschor och plattityder markerar Alliansens största parti att tiden när liberala väljare med stor säkerhet valde Moderaterna på valdagen är förbi.

I stället för att tala visionärt om framtidens samhälle pratar Nya Moderaterna om "god ordning i de offentliga finanserna". Och så ska partiet förstås lösa "vardagsproblem" och vara "lyssnande", vilket i praktiken betyder att politiken ska kunna förändras för att i varje givet läge röstmaximera. Idéprogrammet har förvandlats till en lång DN Debatt-artikel och statsministern själv "varnar" för att ha visioner.

Avideologiseringen är inte unik för Nya Moderaterna. Alla partier är på god väg att bli kampanjorganisationer snarare än idéfabriker. Det hade kunnat vara något positivt om vi, likt USA, hade haft ett starkt fokus på personval och väljarna fått chans att rösta på individer i första hand och dessa hade haft en reell möjlighet att påverka och sticka ut. I Sverige är det dock även fortsatt partierna som bestämmer vilken chans olika kandidater ska ha att bli invalda, vilka som ska släppas fram och vilka som ska hållas kort.

De som är ointresserade av politik brukar ursäkta sig med att partierna är så lika varandra och att det inte gör någon skillnad vilket man röstar på. I dag måste även den mest initierade politiknörd instämma i detta. Dagens partier trängs i dag i en överbefolkad mittfåra. Endast Vänsterpartiet sticker ut något, men något liberalt parti har vi inte i riksdagen.

Förhoppningar finns om att Annie Lööfs centerparti ska fylla den luckan, men det finns goda skäl att vara återhållsam i sina förhoppningar. Än så länge finns inga tydliga indikationer på att Lööf vill göra Centern till en stark liberal kraft.

Moderaternas tid som liberalers hopp är definitivt ute under överskådlig tid. När Fredrik Reinfeldt lämnar över till någon annan kanske Moderaterna har blivit just det "samhällsbärande" parti han velat skapa. Men det har då också blivit idémässigt irrelevant.

Sista avsnittet i såpan Saab?

Följetongen om Saab fortsätter som en dålig såpopera. Turerna vill aldrig ta slut. När en lösning tycks nära kommer ett bakslag. När slutet tycks uppenbart dyker en ny räddningsplan upp och hoppets stjärna tänds ännu en gång, om än svagare och svagare. Så har det rullat på i månad efter månad. I dag existerar Saab egentligen bara på papper.

Victor Muller ska ha cred för att han aldrig ger upp, men i det nya läge som uppstått verkar han rent personligen stå i vägen för Saabs långsiktiga överlevnad. Då borde han faktiskt stiga åt sidan för företagets bästa. Enligt de nya uppgifter som framkommit vill de tilltänkta ägarna Youngman och Páng Dà inte investera i Mullers ägarbolag Swedish Automobile utan köpa hela Saab Automobile direkt. Detta vill inte Muller eftersom han därmed skulle bli helt knuffad åt sidan.

Rekonstruktören Guy Lofalk har begärt att få avbryta rekonstruktionen. Företaget har inga pengar och det har skurit sig mellan Muller och Lofalk och kanske även mellan Muller och de kinesiska investerarna. Muller ska ut på pengajakt igen. Nu har han dock ingen tid att spela med och efter alla brutna löften är det få som sätter någon tillit till hans ord.

Allt tyder på konkurs. Det har det visserligen gjort länge, men att låta relationerna med de livräddande finansiärerna gå i stöpet är att gräva Saabs grav. Att tacka nej till det enda realistiska bud som finns när alternativet är undergång tyder på att Muller sätter sina egna intressen före företagets.

Visst, ingen vet vilka intentioner kineserna egentligen har och vad som långsiktigt skulle hända med fabriken i Trollhättan om de kinesiska företagen tog över helt. Att de vill åt Saabs teknologi är självklart, men är de även intresserade av att företaget överlever eller ser de affären först och främst som en möjlighet att komma över teknologi?

Saab kommer att gå i konkurs, så mycket kan vi nog säga. Det behöver dock inte betyda att företaget försvinner. Det enda rimliga alternativet är att Youngman och Páng Dà köper konkursboet. Detta är Saabfantasternas sista hopp. Då kanske Saab äntligen får en riktig ägare som vet hur man tjänar pengar. Vid en konkurs uppstår visserligen en rad bekymmer, som att rättigheterna till varumärket Saab försvinner, men sådant är trots allt detaljer.

Gadaffi dödad

Muammar Gadaffi är död. Bilder av hans misshandlade lik kablas ut över världen, likaså bilder på jublande massor. Förnedringen av den forne diktatorn påminner om vad som hände Benito Mussolini när italienarna fått nog av honom och slutligen tag i honom.

Exakt hur dödandet gick till är oklart, men Gadaffis kropp ska ha fraktats till Misrata. Att sluta sitt fyra decennier långa maktinnehav på detta sätt, dödad och förnedrad i sin egen hemstad, var nog inte vad Gadaffi hade tänkt sig. Men han bör ha insett att spelet var över innan slutstriderna om Sirte började.

Nu återstår att se vad som händer i andra diktaturer som skakas av folkliga protester, den syriska och jemenitiska. Bilderna på Gadaffi är inte goda nyheter för Assad och Saleh. All lycka till frihetskämparna där också.

Mussolini hade inte heller så roligt.

Idélösa Moderaterna

Fredrik Reinfeldts nya moderater har stämma nu i helgen och ska anta ett nytt idéprogram - en text helt utan idéer.

I en intervju i DN berättar statsministern om sin vision för partiet. För en person med liberala principer, eller några priciper över huvud taget, är det skakande läsning. Vissa delar måste jag läsa två gånger för att inse att han faktiskt tycker så här. Det blir väldigt konkret att Moderaterna som parti är helt förlorat så länge det leds av Reinfeldt.

Enligt Reinfeldt är idéer "exkluderande". Att "dela upp rätt från fel idéer" går emot hans tanke om pragmatism och lyssnande. Moderatledaren menar alltså i praktiken att det är fel att över huvud taget tycka saker av principiella skäl eftersom det kan innebära att någon som tycker annorlunda inte håller med. Och då vill ju den personen inte rösta på partiet. Han förtydligar detta ytterligare när han hävdar att målsättningen är att alla väljare ska kunna tänka sig att rösta på Moderaterna. Det är lite grand som att beskriva sitt parti som vatten. Alla dricker inte mjölk, öl eller te men i princip alla kan trycka i sig ett glas vatten.

Reinfeldt har fastnat för vissa begrepp. "Ansvar" är ett. "Samhällsbärande" ett annat. Och så "pragmatism". Han vill komma bort från idédebatten och i stället hålla alla dörrar öppna. Vädra ut all ideologisk förankring. Vilket väl är det som krävs om Moderaterna framöver ska kunna attrahera allt från sverigedemokrater till vänsterpartister vid valurnorna. Frågan är hur långt partiet kan gå i sin pragmatism. Ska vi ha en pragmatisk rättssäkerhet? Pragmatisk yttrandefrihet? Eller kanske ett pragmatiskt integritetsskydd?

Det de nya Moderaterna inte har förstått är att det ibland behövs principer för att stå emot de mest stolliga förslagen. En tydlig ideologisk idéförankring kan visserligen leda till stelbenthet men den kan också fungera som en skyddsmur mot fascistoid lagstiftning. Tyvärr visar Reinfeldt att vi inte kan vänta oss några principiella ställningstaganden från hans parti framöver. Vi måste snarare vara på vår vakt, ty i sin strävan efter att vara ett parti för alla kommer Moderaterna sannolikt att vara den drivande kraften bakom de flesta dumheter som föreslås och genomdrivs under de kommande åren.

Det finns alltså fler skäl än de Anne-Marie Pålsson anger för att lämna Moderaterna.

En miljon volontärer i Beijing

En miljon volontärer ska patrullera Beijings gator för att se till att folk beter sig "civiliserat", det vill säga inte spottar på gatan eller felparkerar. De kommer inte att ha någon polisiär befogenhet utan ska förmå människor att sluta upp med dumheterna genom vänliga uppmaningar. Lycka till med det.

Jag undrar om spottandet verkligen är ett så stort problem att det måste bekämpas med en miljon volontärer. Volontärerna ska emellertid även öka säkerheten och vara allmänt behjälpliga.

För övrigt kan konstateras att den som köper en elbil i Beijing kommer att få en registreringsskylt på en gång. Att kraftigt begränsa antalet tillgängliga registreringsskyltar genom ett lotteri har annars varit ett av flera sätt att minska bilismen i Kinas största städer. Köper man en elbil ska man alltså slippa detta bekymmer.

Problemet är att elbilarna, trots generösa subventioner, fortfarande är mycket dyrare än vanliga bilar. Elbilsboomen kommer säkert, men det lär dröja ett tag till.

När en strippklubb är tabu

När Dragan Bratic startade sin strippklubb i lilla Särna fick det uppmärksamhet i riksmedierna. Det kan tyckas vara en udda plats för en dylik klubb - Särna är mest en genomfartsort och har bara 900 invånare. Men uppmärksamheten säger också en hel del om den svenska synen på sex.

Klubben i fråga verkar vara både dyr och dålig, men visst är den ett roligt initiativ. Strippklubbar finns det alldeles för få av, vilket gör att de fortfarande är tabu och omgivna av ett väldigt hyschande. Kvällsblaskorna brukar kalla dem "porrklubbar", trots att just pornografisk framställning är förbjuden i det radikalfeministiska Sverige. 1970-talets erotiska scenshower, och förtäckna bordellverksamhet, blev till slut för mycket. I dag är erotiken förpassad till var mans egendom på Internet och mjukporren har ersatts av halvnakna fylleslag i Kanal 5.

DN:s reportage visar på hur känsligt ämnet är. Pratar man om en strippklubb måste man skämta, le genant och fnissa. Svenskar förvandlas med ens till rodnande 12-åringar när ämnet kommer på tal. Ibland undrar man om tiden har stått stilla här. Det är, åtminstone på ytan, väldigt paradoxalt. Ty vi är egentligen alls inte rädda för att prata om sex. Så länge det handlar om sexuell hälsa, hur man skyddar sig, vad som är "okej sex" är Sverige väldigt öppet. Vi fnyser åt amerikanernas konservativa prydhet och rädsla för könsord samtidigt som våra hallåor i statlig public service-TV kan säga både "kuk" och "fitta". Som om det bevisade något.

Ovanstående säger egentligen väldigt lite om hur öppet och tolerant Sverige är när vi samtidigt moraliserar över ungdomars sexualitet, när den officiella bilden är att pornografi är kvinnoförnedrande, när all slags sexhandel likställs med våld mot kvinnor, när själva sexualiteten har politiserats. Ty det måste faktiskt sägas ha skett. Vi klagar gärna och med rätta på katolska länders inskränkta syn på sex men missar att skrapa på vår egen fina fasad och granska vad som faktiskt finns inuti: en strävan efter den politiskt korrekta sexualiteten.

Många vill förstås hävda att Sverige, med politikens hjälp, har kommit längre i utvecklingen än andra länder. Om man har den uppfattningen sticker det lite extra i ögonen när svenskar åker till Tyskland, Thailand eller andra länder och betalar för sexuella tjänster. De bryter mot det heliga svenska kontraktet som säger att sådant sysslar minsann inte svenskar med längre. Föga förvånande framförs förslag om att efter norsk modell förbjuda svenskar att köpa sex även i länder där det är tillåtet och/eller accepterat.

Om vi ska placera in Sverige på ett slags skala liknande det demokratiindex som varje år presenteras över frihetsgraden i världens länder, blir slutomdömet troligen "delvis fritt". Vi har fri abort, god information och kunskap om preventivmedel, vågar prata öppet om sex men tyngs samtidigt av en besvärande moralism som stigmatiserar alla som inte passar in i en väldigt strikt tvåsamhets- och prydhetsmall och som verkar allmänt moraliserande.

Sexualiteten är i allra högsta grad politisk i Sverige. Det visar även exemplet med den lilla strippklubben i Särna.

Det ska kosta att bo centralt

Stockholmshem vill driva igenom en hyreshöjning på 6,5 procent i Stockholms innerstad. Det har retat upp Hyresgästföreningen, som hoppat av förhandlingarna, och vissa boende något oerhört. En av dem intervjuas i DN. Han har en femma på Södermalm och klagar över att hyreshöjningen skulle innebära 650 kronor mer i månadskostnad.

Mannen i fråga verkar dock inte främst klaga över den högre hyran - han är förbannad på att det över huvud taget kan ske en höjning. Sådant ska inte "allmännyttan" syssla med, resonerar han och tillägger att "de ska inte råna mig och mina vänner på pengar".

Råna? Låt oss slå fast en sak här: Det är ingen mänsklig rättighet att bo i Stockholm och det är ännu mindre någon rättighet att bo billigt i innerstan. Nu finns det ändå gott om människor som gör det (medan andra betalar skyhöga hyror). Att hyresnivån sätts efter läge och standard är fullt rimligt. Ja, vad ska annars bestämma hyran?

Hyresgästföreningen är aktiv just nu. I våras knackade de på min dörr och härom veckan dök de upp igen. Jag förklarade båda gångerna att jag dels ska flytta ut från stan så snart jag hittar ett rimligt boende, dels att jag tycker att det är fullt rimligt att den som bor i Stockholms innerstad betalar mer än den som bor i Enskede. Det sistnämnda argumentet brukar de ha svårt att bemöta.

Många som bor i Stockholms innerstad accepterar trångboddhet och stim och stoj för att få bo centralt. Andra värderar närhet till naturen eller större yta. Och har man råd kan man givetvis skaffa sig en femrummare på Södermalm. Men då får man faktiskt vara beredd på att betala och att hyran kommer att gå upp. Inte för att jag riktigt begriper det, men söder är ju hippa stället numera.