Resglad

Det kan tycks löjligt att kritisera en politiker som åker flyg och taxi för över 220 000 kronor om året. Politiker ska ju resa och träffa väljare, "människor i vardagen". Men Vänsterpartiets Rossana Dinamarca, tillika partiledarkandidat, reser inte för att träffa väljare utan för att få vara med sina barn.

Är det en rättighet att vara riksdagsledamot och samtidigt småbarnsförälder? Nej. Vissa jobb lämpar sig sämre när man har små barn, så är det bara. Om nu jobbet tar för mycket tid från barnen (det gör det ju uppenbarligen, annars skulle Dinamarca inte behöva belasta skattebetalarna med flera hundra tusen kronor i flyg- och taxiresor varje år), kanske det är dags för henne att prioritera.

Det finns gott om föräldrar där ute som inte träffar sina barn så mycket som de skulle vilja. Som lastbilschaufförer som är borta på jobb långa perioder och ensamstående föräldrar som har dubbla jobb. Så ser verkligheten ut för vissa. Varför alla skattebetalare ska betala för att just Dinamarca ska få tillbringa extra mycket tid med sina barn kan man verkligen fråga sig.

Definitionen av jämställdhet

Att Lööfs centerlag består av tre kvinnor och en man kan också det vara en viktig signal. Lööf vill, precis som sin föregångare Maud Olofsson, lyfta fram kvinnor på centrala positioner. Det nya centerpartiet är inte bara allmänborgerligt, företagarvänligt, grönt och landsbygdsorienterat – det är även jämställt.

I Sverige är 3 mot 1 bara jämställt så länge kvinnorna är fler än männen.

Släpp länderna loss!

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso förklarade i sitt "State of the Union"-tal att Grekland kommer att stanna i eurozonen och att eurosamarbetet kräver en "djupare ekonomisk integration" mellan EU:s alla medlemmar. Mindre självbestämmande för medlemsstaterna, mer kommandoekonomi.

Detta är förstås väldigt förutsägbart. Det som inte löses med överstatlighet löses med ännu mer överstatlighet. Barroso hånflinar det demokratiska Europa i ansiktet. Och vi alla får betala.

Han hävdade i juni att det inte är så konstigt att det uppkommer vissa problem. Det är ju faktiskt första gången de provar en valutaunion i Europa! Som om man bara kan justera lite grand efterhand som problemen uppkommer.

Lär av misstagen på riktigt i stället och lägg ned detta kostsamma spektakel. Släpp länderna loss!

Lyssna på Nigel Farages svar.

Läs även: HAX

En erfarenhet rikare

Det är förstås tragiskt när en så ung person som William Petzäll missbrukar alkohol och tabletter och efter en tid på behandlingshem drabbas av återfall. Historien visar på offentlighetens pris men också på politikerklassens privilegier.

Sverigedemokraterna har, åtminstone om uppgifterna som cirkulerar i medierna stämmer, betett sig ungefär som man kan vänta sig. Sedan följer allmänhetens dom. Lyckligtvis för Petzäll har han inte rökt på eller snortat kokain. Nu var det "bara" alkohol och tabletter och då är det OK i Sverige. Debatten styrs därmed till att handla om riksdagsarvodet, inte drogerna.

Han har beslutat hoppa av partiet och bli politisk vilde. Det är ovanligt men inte unikt och eftersom alla ledamöter faktiskt är valda på ett personligt mandat (även om de i realiteten är röstboskap) finns inget att invända. Möjligen kan en och annan av hans väljare känna sig besvikna. Tiden på behandlingshem gjorde inte Petzäll nykter och tablettfri (vägen är sällan spikrak), men den gav åtminstone lite nya insikter i livet som gjorde att han beslöt att bryta med SD. Lite livserfarenhet skadar aldrig en 23-åring.

Borde han då sparkas ur riksdagen? Petzäll är knappast den förste som missköter ett riksdagsuppdrag. Vi bör minnas att Carl Bildt lät riksdagsplatsen stå tom när han mäklade frrred på Balkan. Andra ledamöter sitter visserligen på plats men gör inte ett jota för sina 56 000 kronor i grundlön. Petzäll är i sig ointressant.

Det pratas nu hett om hur mycket pengar han kommer att få utan att lyfta ett finger. Det är märkligt att en ung ledamot ska behöva bli inlagd på behandlingshem och sedan bli politisk vilde för att diskussionen om politikerklassens orimliga privilegier ska ta fart.

Lågt och unket

Anna Laestadius Larsson har skrivit krönikor i SvD ganska länge nu. För att använda Göran Perssons omdöme om Henrik Brors alster i DN, har Laestadius Larsson nog inte skrivit en enda krönika som håller ihop intellektuellt.

Dagens försök att kritisera personer som inte delar hennes statsfeministiska övertygelser är inget undantag. Roland Poirier Martinsson retade gallfeber på Laestadius Larsson när han skrev att feminismen i praktiken var död i Sverige. Den vreden har nu räckt till två helt meningslösa krönikor där hon i stället för att förklara varför feminismen inte är död väljer att gå till vresiga och sarkastiska angrepp.

I stället för att argumentera i sak försöker hon förminska och misstänkliggöra sina åsiktsmotståndare, visa vilka knäppisar de är. Laestadius Larsson kallar alla som inte ställer upp på de statsfeministiska idealen för "feminismrevisionister" (naturligtvis en tydlig blinkning till historierevisionister). Det är lågt, det är unket och det visar på en oförmåga att bemöta kritik. Och det är, förstås, klassisk härskarteknik - denna gång utövad av statsfeminist som får betalt för att med jämna mellanrum spy ur sig dynga i Stockholms konservativa morgontidning.

Laestadius Larsson gör ett ordinärt försök att få statsfeminismen att verka ofarlig och snäll genom att hävda att feminismen är en bred rörelse som bara handlar om att låta män och kvinnor uppnå sin fulla potential (vem ska bedöma det?). Vad det handlar om är förstås att flytta makt från individen till den politiska makteliten. Det är skit samma om det är en feministisk moderat eller en feministisk sosse som lägger förslaget. Poängen är att båda anser att det inte är vid köksbordet som besluten om arbete, fritid och barnpassning ska fattas utan av den lagstiftande församlingen med politiskt korrekta jämställdhetsmål framför nosen.

Avvägningen mellan det privata och det politiska - det är i grunden där skiljelinjen går mellan dem som vill ha verklig jämställdhet och de som vill ha könskamp. Laestadius Larsson tillhör naturligtvis den senare kategorin. Det vore klädsamt om hon åtminstone kunde stå för det. Kanske tog ilskan mot alla som inte tycker likadant överhanden. Även denna gång.

Läs även: Pelle Billing, Tysta tankar

Stöd frihetskampen i Jemen

Samtidigt som rebellerna i Libyen fortfarande försöker slå ned de sista Gadaffitrogna och hitta den gamle tyrannen själv, fortsätter protesterna i både Syrien och Jemen. Jemens president Saleh har återvänt till landet, vilket tycks har förvärrat situationen ytterligare för demonstranterna. Soldaterna uppges nu använda skarp ammunition.

USA och EU har beslutat isolera Syrien med sanktioner som bland annat gör det svårt att sälja olja. En förhoppning är att om inkomsterna minskar, minskar regimens möjlighet att muta och hålla sina trogna under armarna. Vilket i förlängningen minskar stödet för regimen. Nu är det hög tid att börja diskutera hur en annan skurkstat, Jemen, ska bemötas.

Precis som de modiga och frihetsälskande syrier som riskerar liv och lem när de demonstrerar mot al-Assad förtjänar de jemeniter som demonstrerar för demokrati och frihet vårt helhjärtade stöd.

En viktig dom

Rödtoppen och åklagaren Ulrika Rogland misslyckades med att få den 32-årige mannen fälld för misshandel av en 16-årig tjej efter de haft en BDSM-träff under en helg. Hovrätten gick på tingsrättens linje.

Detta är ett stort misslyckande för en åklagare som anser att personer som är äldre än 15 år, men fortfarande i tonåren, inte ska få ha det sex de själva önskar. Hon har med en fällande dom velat stigmatisera ungdomar med aptit på annat än vaniljsex. Att se en sådan åklagare förlora är en ren njutning.

Svenska medier, inte minst SVT, har vinklat historien till något den egentligen inte är. De har förmodligen inte kunnat motstå frestelsen. Men DN försvarar domen, faktiskt på ett jättebra sätt, på ledarplats. Visst kan man kalla det en feministisk seger om man känner för det, men framför allt är det en seger för rätten till sin sexualitet. Och detta i ett land som de senaste 12 åren har gått i motsatt riktning. Det är ett litet ljus i mörkret.

Läs mer: Farligt sex - eller bara syndigt?, Positivt

Läs även: Medborgarperspektiv, Hagwall

På östfronten intet nytt

På Enade Rysslands partikongress har framkommit det många har befarat: Putin kommer åter att kandidera till posten som president. Dimitrij Medvedev föreslår Putin till posten och sig själv till jobbet som premiärminister.

De ska alltså fortsätta med sitt "tandemsystem", fast denna gång med omvända roller. Putin var Rysslands president 1999-2008 och fick inte fortsätta ännu en mandatperiod. 2012 kan Putin alltså återvända till presidentposten. Eftersom mandatperioden har förlängts från fyra till sex år kan han faktiskt bli kvar vid makten ända till 2024.

Det är inte mycket nytt under solen i vårt stora grannland i öster. Och det är väldigt svårt att se någon demokratisk ljusning.

Mat i rättan tid

Efter att en dödsdömd man inte ätit sin sista måltid vill en senator John Whitmire i Texas förvägra dödsdömda fångar mat innan avrättning.

"Det är extremt olämpligt att ge en dödsdömd person ett sådant privilegium. Ett privilegium som offret aldrig fick av förövaren", lyder det märkliga argumentet som justitiedepartementet gav tummen upp för.

Så om mördaren bjöd offret på middag är allt frid och fröjd?

Fast personligen kan jag ju undra hur pass sugen på mat man egentligen är bara någon timme innan man ska dödas av staten...

Håller inte andan

Hanna Wagenius är sedan tidigare ny CUF-ordförande. Nu är Annie Lööf vald till ny Centerledare. Två unga liberala kvinnor (Wagenius kallar sig nyliberal) ska alltså leda CUF och C under de kommande åren.

Båda säger bra saker. Men när det gäller Lööf finns det anledning att vara återhållsam i sina förväntningar. Det positiva är att hon fått ett så starkt stöd av hela partiet, det ger henne mandat att genomföra förändringar hon anser viktiga. Det negativa är att hon sannolikt inte kan driva partiet särskilt långt i liberal riktning utan att utpekas som det nya högerspöket (vänsterpressens Lööfblås har redan dragit igång) och utan att hamna i klinch med en statsminister som över huvud taget inte förstår sig på ideologi eller principer. Hur kaxig vågar Lööf vara när hon samtidigt ska förvalta alliansarvet efter Maud? Det är få svenska politiker som vågar sticka ut, kanterna slipas av och alla blir i slutändan ungefär likadana. Vad det är som skulle tyda på att Lööf blir annorlunda vet jag inte.

Centerpartiet var redan innan Lööfs kröning det minst dåliga allianspartiet. Efter upprepade tal om frihet och självbestämmande väntar vi nu på att Annie Lööf ska göra konkret politik av de stora orden. Jag är försiktigt optimistisk. Men jag håller inte andan.

De andras liv

En kvinna skrev träffsäkert på sin blogg (ve mig, men jag kommer inte ihåg var) om hur hon och en väninna sagt upp bekantskapen men fortfarande var "vänner" på Facebook. Det störde henne att väninnan ständigt framstod som så lyckad och förträfflig i sina statusuppdateringar. I kommentarsfältet fick hon dock tröst av personer som påpekade något vi inte alltid tänker på: Inte berättar hon för alla när hon känner sig värdelös och sårbar! Facebook är ett skyltfönster i vilket vi försöker framstå i bästa dager.

Facebook har blivit miljoner svenskars personliga skyltfönster. Där berättar vi vad vi äter till middag och med vem, när vi går ut på krogen och med vem. Vi statusuppdaterar om bakfyllor (= jäklar vad roligt vi hade i går), avklarade tentor, fredagsmys, nyfödda barn, nya förhållanden och nya lägenheter. Vi vill visa att det händer saker i våra liv. Bra saker. Saker som gör oss till bra och lyckliga människor. Därutöver gratulerar och "gillar" vi personer vi inte har sett på tio år och egentligen inte bryr oss ett dugg om (men de blir glada över att så många tycks bry sig om dem, vilket väl får ses som något slags placeboeffekt i Facebookvärlden).

Sällan delar vi med oss av våra stora misslyckanden, om känslan av ensamhet och ångest, om tvivlen på oss själva, om sorg, om livstristess, om när livet känns som en för tidig utlösning. Kort sagt sådana upplevelser vi alla har och genomlider i någon mån, sådana som är en del av livet. På Facebook är vi alla formidabla varelser. På Facebook går allt framåt.

Facebook är i mångt och mycket det där fotoalbumet man kan plocka fram efter att någon har dött eller bara när man vill återuppleva minnen från en svunnen tid. Där finns endast leende människor, endast förevigade ögonblick från drömsemestern, den härliga utekvällen eller den där perfekta sommaren. Inte grälen eller känslan av otillräcklighet i livspusslet, inte barnet som jämt skriker eller ångesten över den där tentan som kan bli så avgörande, inte de sömnlösa nätterna eller missade chanser.

Det är således ett synnerligen falskt skyltfönster. Det kan vara värt att komma ihåg detta, ty Facebook tycks göra många till narcissister. Och det blir allt mer privat. I det nya Facebook väntas vi i princip lägga ut hela vårt liv. Hade det inte varit ett så fiffigt sätt att komma i kontakt med folk skulle jag ha lämnat Facebook för länge sedan.

Så deppa inte när dina Facebookvänner verkar vara mycket gladare och mer fulländade än du. De är ledsna och besvikna och känner sig misslyckade emellanåt de också. De berättar bara inte allt.

你会说汉语吗？

Gång på gång kommer utspel om vikten av att svenska elever får lära sig kinesiska. Tidigare har utbildningsminister Jan Björklund påpekat vikten av att göra kinesiskan till ett gymnasiespråk (i dag är det valbart endast på ett fåtal skolor). I dag berättar Metta Fjelkner vid Lärarnas riksförbund och f.d. ministern Tobias Krantz, numera vid Svenskt Näringsliv, att 14 procent av 200 tillfrågade personalchefer anser att kinesiskan är det viktigaste språket i skolan.

Idén med mer kinesiska i skolan låter självklar - Kina blir en allt viktigare marknad varför svenska företag har ett allt större intresse av medarbetare som kan språket. I de flesta branscher är dock kunskaper i kinesiska fortfarande mest en kuriositet på CV:t. Så lär det fortsätta att vara. Ty även en gedigen satsning på kinesiska i grundskolan och på gymnasiet skulle sannolikt få begränsad utdelning sett till vad eleverna faktiskt kan använda språket till.

I dag får svenska barn lära sig engelska redan i första klass, inlärningen underlättas av att vi ständigt hör språket i den anglofierade populärkulturen. Ändå behärskar de flesta svenskar först och främst vardagsengelska. Att använda språket i arbetet är en helt annan sak. Prova själv att övergå till engelska i alla ärenden en hel arbetsdag. Det är inte så självklart som det kan verka.

Kinesiskan är helt olik våra västerländska språk. Det är ett tonalt språk med hög inlärningströskel. Att läsa kinesiska någon timme i veckan under gymnasieåren, när mängder av andra kurser redan pockar på uppmärksamhet, kan visserligen förbereda dig för vidare studier på universitetet. Sett ur det perspektivet är varje satsning på kinesiska i skolan positiv, den höjer på sikt kvaliteten på de kurser som erbjuder kinesiska vid våra universitet.

Men det kommer inte att göra nykläckta studenter särskilt intressanta för företag som letar personer med relevanta kunskaper i kinesiska, vilket tycks vara Fjelkners och Krantz' ambition. Tror de detta har de helt enkelt inte förstått den utmaning - både språkintellektuellt men också i fråga om tid och engagemang - som kinesiskan innebär för en västerlänning. Gymnasielever har berättat hur de lyckats lära sig några hundra tecken, vilket räcker för att beställa vissa maträtter och fråga om vägen till närmsta toalett. Antalet arbetsgivare som finner det intressant att anställa någon som kan beställa syrlig och stark soppa på kinesiska, eller säga att det där var minsann en vacker flicka, torde vara begränsat. För att obehindrat kunna läsa en vanlig tidningsartikel krävs att man kan runt 3 000 tecken - för att kommunicera fritt betydligt fler än så.

Det ska avslutningsvis påpekas att jag hyser vissa tvivel kring motivationen hos svenska gymnasieelever som redan läser mängder av kurser och nog inte är jättesugna på att välja en kurs som, om den ska hinna ge något resultat, slukar mer tid än alla andra. Något kinesiskt under i den svenska skolan kan vi därför inte räkna med, vad politiker och näringsliv än drömmer om.

Frihetsfrontens talarkväll: september

Missa inte Frihetsfrontens talarkväll nu på torsdag!

Förste talaren på höstsäsongen är Carl Johan Rehbinder - fotograf, konstnär, teaterman, berättare, relationspedagog samt medgrundare av och talesman för Liberaldemokraterna.

Tid: Torsdag 22/9 klockan 19
Plats: Bysis, Hornsgatan 82, Stockholm

På Pub Bysis kan man äta god mat och dricka öl och vin. Talaren börjar klockan 19 men kom gärna en stund tidigare.

Alla är välkomna!

Positivt

Flera positiva besked - fast på helt olika sätt - har kommit i dag.

Hovrätten frikänner den 32-årige man som åtalats för grov misshandel efter en BDSM-träff med en 16-årig tjej. Hon hade samtyckt till det hela, slår hovrätten fast. Det är ett principiellt viktigt beslut som hovrätten har tagit (läs mer om fallet hos Medborgarperspektiv). En fällande dom hade på sikt kunnat få mycket stora konsekvenser för ungdomars rätt till ett sexliv.

Nyhet nummer två är att hovrätten för västra Sverige sagt ja till Saabs begäran om rekonstruktion. Det betyder att konkurshotet tillfälligt avvärjts, att de anställda kommer att få lön via den statliga inkomstgarantin, att Youngmans lån på 620 miljoner kronor (som hade villkoret att Saab skulle få ja till rekonstruktion) kan betalas ut och att företaget får lite lugn och ro i väntan på beslutet från NDRC. Vilket blir helt avgörande för företagets framtid.

Rekonstruktionen kan emellertid avbrytas om det anses att den inte kan leda till något positivt. Saabs framtid är långt ifrån säker, frågetecknen kring finansieringen på något års sikt kvarstår, men hovrättens beslut gav åtminstone företaget en chans att överleva ännu en dag. Det bästa vore egentligen om de kinesiska bolagen inte bara tog över ägarmajoriteten utan också ersatte Victor Muller på posterna som styrelseordförande och VD. Först då kan nog Saab börja om på allvar.

Avrättningsstaten

Dödsdömde Troy Davis ska avrättas natten till torsdag svensk tid.

Fallet förefaller oklart, teknisk bevisning saknas och nästan alla vittnen har tagit tillbaka sina vittnesmål. Ändå väljer Georgia att avliva mannen.

Anhöriga till den dödade polismannen för över 20 år sedan säger att "det här var vad vi ville, och det här är vad vi fick. Vi ville få det överstökat, och att han ska få sitt straff". Vilka är de att bestämma över liv och död? Och vad kommer de att känna om det senare framkommer att en oskyldig man har avrättats?

Dödsstraffet är så vidrigt, så omänskligt och så ociviliserat att det saknas ord för att beskriva det. Att ge staten makten över liv och död på detta sätt är inte värdigt ett land som vill kalla sig demokratiskt.

Läs även:
Barbari
Ett omänskligt straff

Det som inte ryms i en godispåse

Efter Nogger Black-skandalen (rasistisk glass) kommer nu nästa snackis: Kinapuffar, "vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla", om vi ska tro en krönikör. Fazer lovar nu att omarbeta loggan.

Jag har faktiskt gjort en liknande reflektion när jag har köpt godiset (som heter Kina) i chokladbarform (jättegoda, för övrigt). Visst är bilden en karikatyr och en svart figur med benknota genom håret eller en jättelik ring i den stora näsan hade säkert blivit uppmärksammad för länge sedan.

Bakgrunden till denna historia är att krönikören Jakob Lundberg upplever att han blir illa behandlad i Sverige bara för att han har asiatiskt utseende. Han hävdar att folk skrattar bakom hans rygg - ja, det har rent av gått så långt att han vill blondera håret och operera ögonen för att inte bli utpekad som asiat (varför skämmas för sitt ursprung?). Först när han väljer att bland annat exemplifiera det "rasistiska" Sverige med Fazers godis får krönikan spridning i medierna.

Jag kan förstås inte hävda att Lundberg ljuger, men jag har väldigt svårt att tro att detta är en representativ bild av hur personer med asiatiskt utseende bemöts i dagens mångkulturella Sverige. Och jag har lite svårt att förstå hur det kan vara kränkande att personer hälsar på honom på kinesiska (får vi anta att han menar).

Däremot är det sant att det skojas friskt om exilkinesers sätt att prata ("ska vi äta fyla små lättel eller besöka kinesiska mulen?") - och hur många thailändska kvinnor betraktas inte som horor och får höra "love you long time" till leda? Det är väl ungefär lika socialt smidigt som att dra tjockisskämt bredvid en överviktig person. Ändå hör vi dessa "skämt" gång på gång och de flesta av oss är skyldiga till dem - om än inte i kinesers eller thailändares sällskap.

Jag tycker inte att det handlar om politisk korrekthet utan snarare om ren jävla respekt mot människor som råkar ha ett annat ursprung än oss pursvenskar. Frågan är alltså mycket större än en sketen godispåse eller att någon säger 你好 (nǐ​hǎo) i stället för hej till dig på stan. Det handlar om respekt, attityder och rent hyfs.

Att rikta besvikelse och vrede mot en påse godis blir märkligt - att omarbeta en gammal logga efter en persons krönika är nästan ännu märkligare.

Bolaget och livspusslet

Regeringen kommer inte att höja alkoholskatten nästa år. Däremot blir både cigaretter och snus dyrare. Igen. Alliansen har visat sig vara lika kåt på att öka skatteintäkterna medelst folkhälsoargument som alla tidigare socialdemokratiska regeringar.

Det har under en tid diskuterats huruvida Systembolaget ska få ha hemleverans av alkohol och hur sådan i så fall skulle fungera. Nykteristerna är förstås emot, men bolagets chef är positiv "i denna tid av tidspress och vardagspussel".

Hemleverans är väl OK. Men om Systembolaget nu på allvar vill underlätta allas vårt livspussel, förbättra då öppettiderna med några timmar och inför söndagsöppet. Alla som arbetar vanliga kontorstider har i praktiken bara några timmar på sig på lördagen för att kunna köpa alkohol.

Ty något avskaffat detaljhandelsmonopol lär väl knappast stå på agendan?

Lärdomar från Danmark

Socialdemokraterna tar över regeringsmakten i Danmark - trots att de gjorde sitt sämsta val på över 100 år, trots att det regerande Venstre faktiskt gick fram något och trots att Dansk Folkeparti inte alls tappade så mycket som många väntat sig. Nu ska något slags ohelig allians skapas för att få ihop en regering bestående av sossar, socialliberaler och vänsterpartister. Kan bli livat.

Valresultatet i Danmark gläder förstås socialdemokrater i Sverige, men faktum är att alla borde välkomna maktskiften med jämna mellanrum. Det är demokratins styrka att vi på valdagen faktiskt har makten att kasta ut dem vi fått nog av eller bara ge någon annan chansen (även om skillnaderna i politiken är minimala). Och en tid i opposition gör alla partier gott.

Det danska valresultatet borde också vara en tankeställare för Fredrik Reinfeldt. Moderaterna kan mycket väl göra ännu ett bra val 2014 och ändå förlora regeringsmakten. Den senaste tidens mätningar, inklusive dagens Sifo, visar att samtliga tre småpartier i regeringen ligger risigt till. Nu även Folkpartiet. Det är inte alls osannolikt att något av dem kommer att ramla ur och därmed göra Håkan Juholt till statsminister.

Folkpartiet klarar sig säkert. Centern kan få ett litet lyft under Lööf. Men för Kristdemokraterna ska det nog till ett smärre mirakel - räcker ens ett partiledarbyte?

Alliansen återinför studentexamen?

Centerpartiet föreslår ett återinförande av studentexamen. Utbildningsminister Jan Björklund är positiv och säger att frågan undersöks i utbildningsdepartementet. Studentexamen avskaffades för drygt 40 år sedan men kan nu alltså komma att återinföras, om än i modern form. Det är ännu oklart hur de jättenya Moderaterna ställer sig till detta (vad Kristdemokraterna tycker lär inte spela någon roll), men hittills har de i princip nickat instämmande till Folkpartiets skolpolitik.

Lärarnas riksförbund är odelat positiva. Jag tror att en studentexamen är något i grunden positivt. En studentexamen med muntliga och skriftliga prov mot slutet av tredje gymnasieåret ökar naturligtvis pressen på eleverna. Det är därför viktigt att undervisningen anpassas efter de nya kraven. Kravnivån på gymnasiet bör höjas, betygsinflationen bekämpas. Den började redan några år efter att det nya betygssystemet införts och lär ha galopperat ytterligare sedan dess.

Från vänsterhåll kommer det naturligtvis att klagas över "sorteringsskola" och ålderdomlig skolpolitik. Flumskolan är på väg att försvinna. Ny läroplan, nytt betygssystem och kanske även en studentexamen är på gång. Allt är inte guld som glimmar i Alliansens skolpolitik, men jämfört med det rödgröna alternativet har regeringen faktiskt skött sig riktigt bra.

Kǎoshì shùnlì - inga problem med tentan.
Förhoppningsvis något även för svenska elever framöver.

Mjuka fäder

När män får barn blir de mjukisar, berättar Aftonbladet.

Enligt en amerikansk studie publicerad i tidskriften PNAS har män som blivit fäder lägre testosteronhalt än andra män. Slutsatsen skulle således vara att inte bara kvinnan utan också mannen påverkas fysiskt av att bli förälder.

Fast jag vet inte riktigt vad vi ska dra för långtgående slutsatser av detta. Historien är ju full av våldsamma och kriminella fäder. Maffialedaren John Gotti, som dömdes till livstids fängelse för bland annat mord, var fembarnsfar. Reichsführer-SS och en av de huvudansvariga för Förintelsen, Heinrich Himmler, hade fyra barn (och kommendanten i Auschwitz hade fem).

Ja, även Josef Fritzl ynglade av sig en del genom åren...