Granater in i bostadskvarter. Fosforbomber på barn. Fortsatt utbyggnad av bosättningar på Västbanken. Och så nu detta. Israel fortsätter att klampa på som en elefant i en glasbutik.
Vem som helst hade kunnat räkna ut att det skulle sluta illa. Kanske inte så här jäkla illa, men ändå. Det visste aktivisterna i konvojen, det visste alla. Det spelar ingen roll att de israeliska soldaterna uppges ha blivit attackerade med knivar och yxor. Bilden på allas näthinnor är att Israels soldater har skjutit ned människor på en humanitär konvoj.
Det är just sådant här beteende som stärker extremister i Hamas och ytterligare polariserar och radikaliserar de båda parterna i konflikten. De enda som förmodligen jublar just nu är de mest militanta islamisterna.
Israels vänner borde rimligen bli färre och färre.
måndag 31 maj 2010
lördag 29 maj 2010
Skatt på kunskap
En rapport från Almega visar att det för många yrkesgrupper hade varit mer lönsamt att börja arbeta direkt efter gymnasiet i stället för att skaffa sig en högskoleutbildning. Det som har observerats är att för varje nytt år av eftergymnasial utbildning sjunker nyttan. Avkastningen på investeringen avtar således trots att det givetvis borde vara precis tvärtom.
Förklaringen stavas statlig inkomstskatt som slår mot människor i en viss inkomstkategori. Det finns nog en föreställning om att det mest är "rika" som får betala statlig inkomstskatt och att det därmed "inte gör något". Almegas rapport visar emellertid att det är grupper som poliser, barnmorskor, journalister och lärare som drabbas (å andra sidan försöker vänsterblocket som bekant skriva om begreppet "rik" för att motivera sina skattehöjningar).
Politiker brukar vara ense om att Sverige ska satsa på kunskap för att stå emot konkurrensen från öst. Det är ju lätt att säga. Höga skatter på arbete talar en annan historia. Ännu högre skatter på kunskap likaså.
Förklaringen stavas statlig inkomstskatt som slår mot människor i en viss inkomstkategori. Det finns nog en föreställning om att det mest är "rika" som får betala statlig inkomstskatt och att det därmed "inte gör något". Almegas rapport visar emellertid att det är grupper som poliser, barnmorskor, journalister och lärare som drabbas (å andra sidan försöker vänsterblocket som bekant skriva om begreppet "rik" för att motivera sina skattehöjningar).
Politiker brukar vara ense om att Sverige ska satsa på kunskap för att stå emot konkurrensen från öst. Det är ju lätt att säga. Höga skatter på arbete talar en annan historia. Ännu högre skatter på kunskap likaså.
fredag 28 maj 2010
Två utfall, två besvikelser
I dag föll domen i det uppmärksammade fallet i Landskrona där en ung man misstänktes för att ha knuffat/slagit en 78-årig kvinna så illa att hon föll omkull och avled av skadorna. Domen blev fängelse i ett år och tio månader. Dessutom fann Falu tingsrätt övertygande bevis endast för brott mot griftefriden i fallet med Linda Chen. Det är ett brott som kan ge Mats Alm upp till två års fängelse.
Det är två hemska fall och utfallet i rätten är två stora besvikelser. Alla som läser denna blogg vet att jag inte räknar mig till den traditionella batonghögern som ständigt kräver hårdare och längre straff. Samtidigt ska det inte behöva betyda att straff över huvud taget inte bör diskuteras. Straffvärde kan alltid diskuteras. I Landskronafallet känns det utdömda straffet som något av ett hån. Som alltid i sådana här fall finns skäl att fråga sig vad ett liv egentligen är värt.
Även om domen mot Mats Alm ännu inte är avlagd står det redan nu klart att han frias från misstankar om mord, dråp och vållande till annans död. Det finns inget oväntat i detta. Som tidigare konstaterats här på bloggen har åklagarsidan haft betydande svårigheter med bevisläget. De har kallat in oerhört många vittnen, vilket brukar tyda på svagheter i bevisningen. Mats Alm har själv varit sin värsta fiende när det gäller trovärdighet, men det är knepigt att döma någon för mord endast på indicier (även om det sker).
Eftersom han suttit häktad så pass länge kan Alm vara en fri man redan i höst. En miljon kronor rikare, dessutom. Livförsäkringen kan nämligen tillfalla honom om han frias från att uppsåtligt ha mördat sin fästmö. Innan domen faller ska, märkligt nog, en rättspsykiatrisk undersökning göras, trots att det nu endast är fråga om brott mot griftefriden.
Domen är förstås en sak. Allmänheten har alltid sin åsikt klar oavsett vad domstolen säger. Jag tror att omgivningen, möjligen Alms familj undantagen, anser att han de facto är skyldig till att ha bragt sin fästmö om livet. Som jag ser det finns ingen annan logisk förklaring. Hans alibi är sönderplockat bit för bit av åklagaren. Ingenting i den fåniga kidnappningshistorien har kunnat bekräftas, tvärtom har Alm avslöjats som lögnare gång på gång. När han enligt egen utsago låg drogad i bagaget på en bil befann han sig i själva verket på Stadsbiblioteket i Stockholm. När åklagaren visar en nytagen närbild av honom hävdar han att han inte känner igen sig.
Vissa fall berör mer än andra. Jag vet inte riktigt varför jag har berörts så av fallet med Linda Chen, kanske är det så trivialt som att hon är kinesiska precis som min flickvän. Både Landskronafallet och mordet på Linda Chen är två avskyvärda händelser. Och i dag känns det inte helt rätt inombords.
Det är två hemska fall och utfallet i rätten är två stora besvikelser. Alla som läser denna blogg vet att jag inte räknar mig till den traditionella batonghögern som ständigt kräver hårdare och längre straff. Samtidigt ska det inte behöva betyda att straff över huvud taget inte bör diskuteras. Straffvärde kan alltid diskuteras. I Landskronafallet känns det utdömda straffet som något av ett hån. Som alltid i sådana här fall finns skäl att fråga sig vad ett liv egentligen är värt.
Även om domen mot Mats Alm ännu inte är avlagd står det redan nu klart att han frias från misstankar om mord, dråp och vållande till annans död. Det finns inget oväntat i detta. Som tidigare konstaterats här på bloggen har åklagarsidan haft betydande svårigheter med bevisläget. De har kallat in oerhört många vittnen, vilket brukar tyda på svagheter i bevisningen. Mats Alm har själv varit sin värsta fiende när det gäller trovärdighet, men det är knepigt att döma någon för mord endast på indicier (även om det sker).
Eftersom han suttit häktad så pass länge kan Alm vara en fri man redan i höst. En miljon kronor rikare, dessutom. Livförsäkringen kan nämligen tillfalla honom om han frias från att uppsåtligt ha mördat sin fästmö. Innan domen faller ska, märkligt nog, en rättspsykiatrisk undersökning göras, trots att det nu endast är fråga om brott mot griftefriden.
Domen är förstås en sak. Allmänheten har alltid sin åsikt klar oavsett vad domstolen säger. Jag tror att omgivningen, möjligen Alms familj undantagen, anser att han de facto är skyldig till att ha bragt sin fästmö om livet. Som jag ser det finns ingen annan logisk förklaring. Hans alibi är sönderplockat bit för bit av åklagaren. Ingenting i den fåniga kidnappningshistorien har kunnat bekräftas, tvärtom har Alm avslöjats som lögnare gång på gång. När han enligt egen utsago låg drogad i bagaget på en bil befann han sig i själva verket på Stadsbiblioteket i Stockholm. När åklagaren visar en nytagen närbild av honom hävdar han att han inte känner igen sig.
Vissa fall berör mer än andra. Jag vet inte riktigt varför jag har berörts så av fallet med Linda Chen, kanske är det så trivialt som att hon är kinesiska precis som min flickvän. Både Landskronafallet och mordet på Linda Chen är två avskyvärda händelser. Och i dag känns det inte helt rätt inombords.
Quick: skandalen är redan ett faktum
Sture Bergwall, mer känd som Thomas Quick, har friats från ett av de mord han dömts för. Det gäller mordet på den israeliske turisten Yenon Levi.
Den nya åklagaren Eva Finné slår fast att bevisen inte räcker och lägger ned åtalet. Ändå dömdes Quick för mordet på Levi för 13 år sedan. Den förre överåklagaren Christer van der Kwast har välkomnat nya prövningar. När nu en ny åklagare anser att bevisningen mot Quick inte håller är van der Kwast emellertid missnöjd. Det är uppenbart att det finns fruktansvärt mycket prestige i domarna mot Quick.
Detta är bara början. Sju morddomar återstår och endast en ytterligare resning har ännu lämnats in av Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson. Men bara det faktum att Bergwall friats från ett mord som begicks 1988 (och som han dömdes för 1997) innebär att en rättsskandal nu är ett faktum. En annan gärningsman har gått fri i över 20 år och chanserna att finna honom är givetvis minimala. Det är dessutom rimligt att detta får återverkningar även på bedömningen av övriga morddomar (som så småningom förhoppningsvis ska upp till resningsbeslut). Om han bevisligen har erkänt falskt flera gånger tidigare, får oklarheter och felaktiga uppgifter ännu större relevans i andra mål.
Om det visar sig att Quick har dömts lika lättvindigt för även de övriga sju morden (varav ett inte ens behöver vara ett mord och i flera fall är det oklart eftersom kroppen inte är återfunnen), kommer denna rättsskandal få internationell spridning. Förutom prestigen ligger förstås även detta i bakhuvudet på många inblandade just nu. Risken för det svenska rättsväsendet att bli internationellt förlöjligat.
Många har tvivlat på Sture Bergwalls skuld genom åren, både anhöriga till offren och jurister (Johan Asplunds mamma ska ha sagt att frikännandet av Quick i Levifallet är en av få glada dagar för henne sedan hennes son spårlöst försvann). Men det var först när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde sin omfattande granskning, det var först när media lyfte frågan, som det tog fart. Bergwall tog tillbaka alla sina erkännanden i TV på bästa sändningstid. Det är svårt att slå det genomslag detta ger. Hannes Råstam har gjort ett fantastiskt arbete. Dessvärre säger det något om vårt rättsväsende när det krävs ett heltidsarbete från en journalist för att få till stånd en rättvis prövning. En DN Debatt-artikel av Bergwall hade knappast räckt. Vem skulle tro på honom? Därmed har Christer van der Kwast säkert rätt när han säger att medietrycket har haft en betydelse. Men min förhoppning är att det snarare har haft betydelse i viljan att reda ut den här bedrövliga sörjan än att till varje pris sätta Bergwall på fri fot.
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Den nya åklagaren Eva Finné slår fast att bevisen inte räcker och lägger ned åtalet. Ändå dömdes Quick för mordet på Levi för 13 år sedan. Den förre överåklagaren Christer van der Kwast har välkomnat nya prövningar. När nu en ny åklagare anser att bevisningen mot Quick inte håller är van der Kwast emellertid missnöjd. Det är uppenbart att det finns fruktansvärt mycket prestige i domarna mot Quick.
Detta är bara början. Sju morddomar återstår och endast en ytterligare resning har ännu lämnats in av Sture Bergwalls advokat Thomas Olsson. Men bara det faktum att Bergwall friats från ett mord som begicks 1988 (och som han dömdes för 1997) innebär att en rättsskandal nu är ett faktum. En annan gärningsman har gått fri i över 20 år och chanserna att finna honom är givetvis minimala. Det är dessutom rimligt att detta får återverkningar även på bedömningen av övriga morddomar (som så småningom förhoppningsvis ska upp till resningsbeslut). Om han bevisligen har erkänt falskt flera gånger tidigare, får oklarheter och felaktiga uppgifter ännu större relevans i andra mål.
Om det visar sig att Quick har dömts lika lättvindigt för även de övriga sju morden (varav ett inte ens behöver vara ett mord och i flera fall är det oklart eftersom kroppen inte är återfunnen), kommer denna rättsskandal få internationell spridning. Förutom prestigen ligger förstås även detta i bakhuvudet på många inblandade just nu. Risken för det svenska rättsväsendet att bli internationellt förlöjligat.
Många har tvivlat på Sture Bergwalls skuld genom åren, både anhöriga till offren och jurister (Johan Asplunds mamma ska ha sagt att frikännandet av Quick i Levifallet är en av få glada dagar för henne sedan hennes son spårlöst försvann). Men det var först när SVT-journalisten Hannes Råstam gjorde sin omfattande granskning, det var först när media lyfte frågan, som det tog fart. Bergwall tog tillbaka alla sina erkännanden i TV på bästa sändningstid. Det är svårt att slå det genomslag detta ger. Hannes Råstam har gjort ett fantastiskt arbete. Dessvärre säger det något om vårt rättsväsende när det krävs ett heltidsarbete från en journalist för att få till stånd en rättvis prövning. En DN Debatt-artikel av Bergwall hade knappast räckt. Vem skulle tro på honom? Därmed har Christer van der Kwast säkert rätt när han säger att medietrycket har haft en betydelse. Men min förhoppning är att det snarare har haft betydelse i viljan att reda ut den här bedrövliga sörjan än att till varje pris sätta Bergwall på fri fot.
Tidigare bloggposter i ämnet Quick och falska erkännanden:
Rättvisa!
Den krackelerande rättssäkerheten
Skandalen runt Quick bara växer
De skapade ett monster
När oskyldiga erkänner
Rösta och få en öl
I Tjeckien lockas unga till valurnorna med gratis öl. Med tanke på att det tjeckiska ölet hör till världens bästa är det bara att tacka och ta emot.
Detta låter spännande. Tänk om man kunde få en öl för varje lapp man lade i urnan? Varför inte? Ungdomar lockas ju till gymnasieskolor med laptops och gratis körlektioner. Det är inte mer än rätt att även vi väljare få något för våra val.
Detta skulle göra röstandet betydligt intressantare och kanske leda till ett helt nytt begrepp i svensk demokratihistoria - fylleröstning. Baksmällan den 20 september är garanterad i vilket fall.
Detta låter spännande. Tänk om man kunde få en öl för varje lapp man lade i urnan? Varför inte? Ungdomar lockas ju till gymnasieskolor med laptops och gratis körlektioner. Det är inte mer än rätt att även vi väljare få något för våra val.
Detta skulle göra röstandet betydligt intressantare och kanske leda till ett helt nytt begrepp i svensk demokratihistoria - fylleröstning. Baksmällan den 20 september är garanterad i vilket fall.
torsdag 27 maj 2010
Brödsmulor till folket
Lite kyligt är det allt. Att gå till val på en fråga som av många ansågs ha bidragit till valförlusten 2006. Socialdemokraternas hot om att återinföra fastighetsskatten och tvåla dit villaägarna kan bli Alliansens frälsning. Igen.
Det kan alltså i hög grad bli ett skatteval. Givetvis kommer jobbfrågan att diskuteras till leda, men de hänger så att säga ihop. Höga skatter på arbete = färre jobb, mindre pengar i plånboken, mindre konsumtion, mindre frihet, större beroende av statliga bidrag. Kort sagt är höga skatter en seger för politiken, inte för människorna.
I många europeiska länder tvingas regeringar till stora skattehöjningar för att bemöta statens gigantiska underskott. Sverige har däremot en av Europas starkaste ekonomier just nu. Och oppositionen går till val på kraftigt höjda skatter (som ändå har tonats ned av valtaktiska skäl, vänta bara till vårbudgeten 2011). Det är svårt att förstå hur de resonerar. I grunden tror jag att det handlar om misstro mot människors egen förmåga att styra sina liv. Vanligt folk ska helt enkelt inte ha den friheten utan förlita sig på politiken. Bara när människor har det knapert efter att räkningarna har betalats är det av intresse hur stort barnbidraget är varje månad, hur mycket bostadstillägget höjs eller vad det nya månadskortet till kollektivtrafiken kostar. En befolkning som balanserar på gränsen varje månad lockas av de brödsmulor som makten kastar åt den (trots att staten stal hela brödbaket från första början).
När jag är utomlands och på direkt fråga berättar vad medelinkomsten är i Sverige, är det många som ser förvånade ut. De har burit bilden av det rika Sverige inombords, med rikt menas naturligtvis också stora personliga förmögenheter och en saftig månadslön. Ja, säger jag, Sverige är ett rikt land. Men väldigt få människor är rika. De flesta svenskar har varken förmögenheter eller höga månadslöner. De jobbar och sliter från månad till månad och har inte möjlighet att lägga undan några större summor. Oförutsedda utgifter kan därför bli katastrofala för hushållsekonomin.
För att inte framstå som totala losers räknar vi dessutom alltid lönen före skatt i Sverige, som om det var bruttolönen som var intressant! Fredrik Reinfeldt har sagt att bruttolöner inte ställer några mjölkpaket på köksbordet. Alliansen har bidragit mer till fackanslutna sosseväljares inkomster än vad någon sosseregering eller fackförbundsstrejk någonsin har gjort. Några procents löneökningar under ett antal år ses av facket som en stor seger efter avslutad avtalsstrid. Jämför detta med 1 500 kronor extra i lönekuvertet varje månad, vilket jobbskatteavdraget har inneburit för en normalinkomsttagare.
Folk säger sig inte ens ha märkt någon skillnad. Ursäkta, men det är nästan så att ni förtjänar Mona Sahlin som statsminister och Vänsterpartiets partiprogram som färdkarta. Trist bara att det skulle drabba även oss andra...
Det kan alltså i hög grad bli ett skatteval. Givetvis kommer jobbfrågan att diskuteras till leda, men de hänger så att säga ihop. Höga skatter på arbete = färre jobb, mindre pengar i plånboken, mindre konsumtion, mindre frihet, större beroende av statliga bidrag. Kort sagt är höga skatter en seger för politiken, inte för människorna.
I många europeiska länder tvingas regeringar till stora skattehöjningar för att bemöta statens gigantiska underskott. Sverige har däremot en av Europas starkaste ekonomier just nu. Och oppositionen går till val på kraftigt höjda skatter (som ändå har tonats ned av valtaktiska skäl, vänta bara till vårbudgeten 2011). Det är svårt att förstå hur de resonerar. I grunden tror jag att det handlar om misstro mot människors egen förmåga att styra sina liv. Vanligt folk ska helt enkelt inte ha den friheten utan förlita sig på politiken. Bara när människor har det knapert efter att räkningarna har betalats är det av intresse hur stort barnbidraget är varje månad, hur mycket bostadstillägget höjs eller vad det nya månadskortet till kollektivtrafiken kostar. En befolkning som balanserar på gränsen varje månad lockas av de brödsmulor som makten kastar åt den (trots att staten stal hela brödbaket från första början).
När jag är utomlands och på direkt fråga berättar vad medelinkomsten är i Sverige, är det många som ser förvånade ut. De har burit bilden av det rika Sverige inombords, med rikt menas naturligtvis också stora personliga förmögenheter och en saftig månadslön. Ja, säger jag, Sverige är ett rikt land. Men väldigt få människor är rika. De flesta svenskar har varken förmögenheter eller höga månadslöner. De jobbar och sliter från månad till månad och har inte möjlighet att lägga undan några större summor. Oförutsedda utgifter kan därför bli katastrofala för hushållsekonomin.
För att inte framstå som totala losers räknar vi dessutom alltid lönen före skatt i Sverige, som om det var bruttolönen som var intressant! Fredrik Reinfeldt har sagt att bruttolöner inte ställer några mjölkpaket på köksbordet. Alliansen har bidragit mer till fackanslutna sosseväljares inkomster än vad någon sosseregering eller fackförbundsstrejk någonsin har gjort. Några procents löneökningar under ett antal år ses av facket som en stor seger efter avslutad avtalsstrid. Jämför detta med 1 500 kronor extra i lönekuvertet varje månad, vilket jobbskatteavdraget har inneburit för en normalinkomsttagare.
Folk säger sig inte ens ha märkt någon skillnad. Ursäkta, men det är nästan så att ni förtjänar Mona Sahlin som statsminister och Vänsterpartiets partiprogram som färdkarta. Trist bara att det skulle drabba även oss andra...
onsdag 26 maj 2010
De är tamejfan inte kloka
Ju närmare valet vi kommer, desto tydligare blir det att valet står mellan en sossig högerallians och - kompletta galningar.
Det har blivit tydligt i de rödgrönas utrikespolitiska överenskommelse som doftar hackspett (Olof Palme) och fullständig världsfrånvändhet. Kort sagt har de små partierna, och påhejande vänstersossar, uppenbarligen lyckats få mer moderata socialdemokrater att backa. Vi riskerar att få en Hugo Chavéz-inspirerad utrikespolitik om Mona Sahlin blir statsminister.
Det är också tydligt lokalt. Förutom att höja bensinskatten ytterligare vill de rödgröna i Stockholm skippa förbifarten, höja trängselskatterna, stänga av körfält på Essingeleden och införa en kommunal avgift på privata parkeringar. Det ska alltså bli riktigt jäkla dyrt och omständigt att äga bil i Stockholm - som om det inte redan vore det.
Sedan tidigare vet vi att det dessutom ska bli dyrare att bo. Och alla, även löntagare med normala inkomster, kommer att få höjd skatt.
Sådant här går de alltså till val på. Är alla rödgröna väljare pårökta?
Det har blivit tydligt i de rödgrönas utrikespolitiska överenskommelse som doftar hackspett (Olof Palme) och fullständig världsfrånvändhet. Kort sagt har de små partierna, och påhejande vänstersossar, uppenbarligen lyckats få mer moderata socialdemokrater att backa. Vi riskerar att få en Hugo Chavéz-inspirerad utrikespolitik om Mona Sahlin blir statsminister.
Det är också tydligt lokalt. Förutom att höja bensinskatten ytterligare vill de rödgröna i Stockholm skippa förbifarten, höja trängselskatterna, stänga av körfält på Essingeleden och införa en kommunal avgift på privata parkeringar. Det ska alltså bli riktigt jäkla dyrt och omständigt att äga bil i Stockholm - som om det inte redan vore det.
Sedan tidigare vet vi att det dessutom ska bli dyrare att bo. Och alla, även löntagare med normala inkomster, kommer att få höjd skatt.
Sådant här går de alltså till val på. Är alla rödgröna väljare pårökta?
tisdag 25 maj 2010
De har förstås inte råd att köpa en själva...
Europaparlamentarikerna belönar sig själva med en varsin iPad. Drygt 50 miljoner skattekronor har öronmärkts för att parlamentarikerna ska kunna lägga vantarna på manicken så fort den landar på den europeiska marknaden.
Detta trots att politikerna, utöver sin redan feta lön, har en så kallad kontorsersättning på runt 40 000 kronor varje månad för just sådana här inköp.
Man vill bara kräkas.
via HAX
Detta trots att politikerna, utöver sin redan feta lön, har en så kallad kontorsersättning på runt 40 000 kronor varje månad för just sådana här inköp.
Man vill bara kräkas.
via HAX
Nevv Jårk, Vassingtån och Shenssen
" 'The first is in Kaofeidian öhh shaofeijian… and they have got contact now with other cities, like Tjong-ging, Wuji, Digiwujijian-ping'. De kinesiska journalisterna började fnittra. Problemet var att det var helt obegripligt vilka städer Olofsson syftade på (Caofeidian, Chongqing, Wuxi och Tianjin). Olofsson log även hon. Kanske tyckte hon själv att det var pinsamt."
Näringsminister Maud Olofsson har varit i Kina med en stor svensk näringslivsdelegation. Kungen finns också på plats. De svensk-kinesiska relationerna är fortsatt mycket starka. Men kunskapen om Kina, den kinesiska kulturen och det kinesiska språket är fortsatt bristfälliga. Sverige tror fortfarande att den kunskapen inte behövs eftersom det ju är Kina som ska lära av oss.
Detta illustrerades tydligt av Maud Olofssons tafatta försök att uttala några av Kinas mångmiljonstäder. Till Olofssons försvar ska sägas två saker. Dels är hon inte ensam utan en i raden av svenska politiker som har svårt för språk (att höra Mona Sahlin prata engelska är en outhärdlig plåga, vilket gör det upplyftande att höra Cecilia Malmström prata franska i Bryssel). Dels är kinesiska ett svårt tonalt språk helt olikt något vi är vana vid i väst. Men varför inte kolla upp hur enskilda orter uttalas innan man uttalar dem inför politiska toppar, näringslivschefer och media? Bara för att slippa stå med dumstrut?
Nu ska visserligen sägas att kineserna själva uttalar utländska egennamn på sitt eget speciella vis. Ta exempelvis Coca-Cola (可口可乐, kěkǒukělè), Washington (华盛顿, Huáshèngdùn) eller, det kanske värsta exemplet, Stockholm (斯德哥尔磨, Sīdégē'ěrmó). Men det har sin naturliga förklaring i det kinesiska teckensystemet. Man kan gissa att de gladdes åt att en politiker med det för kineserna lättuttalade namnet O-ba-ma valdes till USA:s president.
Kunskapen om Kina är fortsatt låg och synen på Sverige såsom varande världens civilisatoriska höjdpunkt fortsätter att frodas. Statsminister Reinfeldt har arbetat vidare på att odla den myten. Och den rödgröna oppositionen vill att människor ska jobba mindre i både skola och arbetsliv. Att jobba är ju...jobbigt. Ingen vågar säga det som behöver sägas, nämligen att Sverige håller på att bli omsprunget av hungriga nationer i öst. Med en snabbt åldrande befolkning, en flumskola som fått negativa följder på kunskapsnivån för en hel generation och ett av världens friskaste men ändå mest sjukskrivna folk, ser framtiden för Sverige faktiskt en aning problemfylld ut. Ingen politiker vågar säga det eftersom det skulle kosta dem valsegern att börja ställa krav på folk.
I en bilaga i DN häromdagen (Barn i världen) intervjuades tioåringar över hela världen. Tioåriga Jiujiu från Beijing berättade om en helt vanlig söndag. Först körsång, sedan pianokurs, därefter bordtennis och engelsklektioner. För att inte barnen ska komma efter andra barn betalar föräldrar ofta extralektioner på helger och kvällar. Kinesiska barn upplever enligt studier det som en plikt att ta den lärande rollen i familjen. Eftersom kineserna inte kan skyffla sina gamla till äldreboenden faller det framtida försörjningsansvaret mycket på barnen i familjen. Självfallet vill föräldrarna det bästa för sina barn, men det ligger också i deras eget intresse att barnen utbildar sig och får ett bra jobb.
Det finns onekligen brister i det kinesiska sättet att lära, där ifrågasättanden och improvisation inte har samma naturliga plats som i vårt västerländska lärosätt. Men att det redan tidigt ställs krav på barnen möjliggör en jävlar-anamma-mentalitet som generellt saknas i Sverige, där det alltid pratas om att "barn ska få vara barn". Helst in i vuxenlivet också. Det är emellertid inte bara yngre barn som pluggar hårt i Kina, många kineser upplever svenska studenters tillvaro vid universiteten som rena semestern (trots detta klagas det som bekant).
Allt får konsekvenser. Vem tror ni får de bästa jobben i framtiden? Jiujiu som kan kinesiska och engelska och är van vid att jobba stenhårt både kvällar och helger för att komma någonstans i livet? Eller Kalle som känner sig kränkt när skolan ger honom läxor och när läraren ber honom hålla tyst under lektionen?
"Vi kanske inte kan konkurrera med lönenivåerna, men vi har ett kunskapsövertag!" brukar det låta när Sverige ska försvara sig mot hotet i öst. Frågan är vad som finns kvar av detta kunskapsövertag om 10-20 år när kineser och indier är lika utbildade som vi är, är mer motiverade än vad vi är, är villiga att jobba mycket hårdare än vi och till råga på allt gör detta för en betydligt lägre lön.
Going for the Cup
Sagan fortsätter. I natt slog Philadelphia Flyers ut Montreal Canadiens genom att vinna med 4-2 och totalt 4-1 i matcher. Finalplatsen är klar.
Det har varit en minst sagt märklig säsong. Fylld av toppar och dalar, skador, ett coachingbyte, ifrågasättanden och tvivel. Inför den 82 och sista grundserieomgången var det fortfarande oklart om Philadelphia ens skulle få spela något slutspel. En straffseger mot New York Rangers krävdes för att laget skulle klämma sig in bland slutspelets 16 lag. Resten är, som man säger, historia.
Åttondelsfinalen mot New Jersey blev en snabb affär. Flyers behöll sitt övertag mot Devils från grundserien (5-1 i möten där) och vann med 4-1 i matcher. I kvartsfinalen väntade tuffa Boston Bruins med giganter som Zdeno Chara och veteraner som 42-årige Mark Recchi, själv en flyer tidigare. Vad som hände vet vi nu. Flyers spelade inte dåligt men föll i tre raka matcher och var uträknade, även av klubbens ägare. Då kom en vändning av "epic proportions", något så ovanligt som fyra rakar segrar vid underläge 0-3 i matcher. I den sjunde matchen vändes även ett underläge 0-3 till seger 4-3. Jag har aldrig sett på maken.
Semifinalen mot Montreal skulle bli tuff, det visste alla. Åttondeseedade Montreal slog ut storfavoriten Washington Capitals i första rundan, knuffade ut regerande mästarna Pittsburgh Penguins i andra rundan efter att ha kommit tillbaka från underlägen med 1-3 respektive 2-3 i matcher. Mot Flyers blev det ingen repris. Philadelphia stängde ned Montreals offensiv, nollade Canadiens i tre matcher och behövde bara fem för att vinna serien.
Det som har stört tidigare under säsongen är en till synes bristande personkemi i laget. Philadelphia har förlorat viktiga offensiva spelare de senaste två åren och de som fått i uppgift att fylla tomrummet har inte lyckats utan tvärtom producerat mindre än i fjol. General managern Paul Holmgren sade inför slutspelet att "betydande förändringar" väntade efter säsongen. Det är många som inte har presterat. Scott Hartnell har varit den kanske mest utskällde. Hartnell, som med sitt slutspelsskägg och karaktäristiska krullhår närmast ser ut som Jesus på isen, gick igenom en 21 matcher lång måltorka in i slutspelet. Det är väldigt mycket för en forward. Han gjorde 14 mål på 81 grundseriematcher (att jämföra med 30 i fjol).
Den största förlusten var Mike Knuble som inte erbjöds ett rimligt kontrakt och därför valde att gå till Washington. När de dundrade in i slutspelet som President's Trophy-vinnare tänkte jag tanken att Knuble nog var oerhört glad över att ha bytt klubb. Detta skulle ju bli Washingtons år. Nu är det hans gamla klubb som slåss om slutsegern.
Coachen Peter Laviolette vet vad som krävs för att vinna, han gjorde det med Carolina Hurricanes 2006. Han har lyckats kräma ut mer ur detta Flyers än jag trodde var möjligt när slutspelet började. Det var OS-år då också. Carolina var inte tippade som mästare. De slog i finalen en ännu större skräll, Edmonton, som letts till final av en viss Chris Pronger. Pronger vann sedan Stanley Cup året efter med Anaheim och har alltså chansen i år igen.
Det blir den första finalen för Flyers på 13 år. De var nära 2000 men tappade 3-1 i matcher i semifinalen mot New Jersey (som blev mästare). De var nära 2004, men föll i den sjunde semifinalen mot Tampa Bay (som blev mästare). Senast klubben spelade en final, 1997, misslyckades Legion of Doom med Lindros, Renberg och LeClair rubba Detroit Red Wings och Philadelphia föll i fyra raka. Jag tror att det blir en jämnare matchserie denna gång. Chicago Blackhawks är onekligen favoriter. Men räkna inte bort mirakel-Flyers, ens om de hamnar i underläge i matchserien. De har visat sig kapabla att hantera det mesta i år och har ständigt ställt sig frågan: "Why not us"?
Matcherna visas på Viasat Hockey med start lördagen den 29 maj. Det blir en trevlig avslutning på en lång vår och en sprakande start på sommaren! Går matchserien till sju matcher spelas den avgörande drabbningen den 11 juni.
måndag 24 maj 2010
Frihetsfrontens talarkväll: maj
På torsdag är det dags för vårens sista talarkväll med Frihetsfronten. Talar gör Piratpartiets ledamot i Europaparlamentet Christian Engström.
Tid: Torsdag 27 maj, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Tid: Torsdag 27 maj, kl 19
Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
På Cattelin finns även möjligheter att äta en bit innan, under eller efter mötet. Efter anförande och debatt fortsätter vi med efterkör i baren.
Alla är välkomna!
Världens största fängelse
Nordkorea är en på många sätt bisarr regim. Inte bara för att statschefen är död. Regimen har tydliga paranoida drag, ser spioner och fiender i varje buske. Jucheideologin har inneburit en fullständig katastrof för landet. Kontrasten till den rika grannen i söder är övertydlig.
Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.
Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.
Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.
Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.
Medan amerikaner och britter har knuffat bort talibaner från makten och avsatt Saddam Hussein har Kim Jong-Il lämnats i fred. Mot den nordkoreanske diktatorn har endast pappersflygplan skickats. Trots att landet de facto jobbar hårt för att utveckla kärnvapen. En fullständigt oberäknelig regim med kärnvapen, det vore något att tugga på för världssamfundet.
Visserligen har Nordkorea en rätt präktig armé räknad i antal soldater. Men det är ingen vild gissning att armén är dåligt utrustad och skulle vara en tämligen lätt match för modernt utrustade utländska styrkor.
Om det är någon regim i världen som utifrån ren mänsklig anständighet borde knuffas omkull, är det den nordkoreanska. Till skillnad från andra förtryckarregimer som Burmas eller Zimbabwes förtrycker Nordkorea inte bara sin egen befolkning utan utgör även ett hot mot sina grannländer. Det visar sänkningen av det sydkoreanska fartyget med skrämmande tydlighet. Den nordkoreanska regimen drar sig inte för att hota omvärlden, håna överenskommelser och i största allmänhet bete sig som en rabiessmittad tax.
Det hade varit möjligt för omvärlden att med gemensamma militära medel sänka Kim Jong-Ils förtryckarregim för gott och befria 25 miljoner nordkoreaner från svält och ofattbart förtryck - om inte George W Bush hade valt att invadera Irak 2003. Nu är en militär konflikt det absolut sista USA vill ha och behöver. Inte heller Storbritannien eller andra stora europeiska nationer är sugna på fler militära upptåg den närmaste tiden. Och Kina lär kämpa emot in i det sista för att undvika en nordkoreansk regimkollaps. Ingen vill ha krig, ingen vill betala för kalaset att få det sargade landet på fötter igen. Samtidigt som Kim Jong-Il lapar fin kaviar och dyr champagne fortsätter förtrycket av befolkningen. Världens största fängelse står kvar. Att knipa Saddam Hussein före Kim Jong-Il var en idiotisk felprioritering.
Hägglund stod pall
Kristdemokraternas Göran Hägglund är den ende partiledaren i riksdagen som står upp mot jämställdhetsdiktaturen i Sverige. Det är befriande att höra honom tala om värdet av valfrihet, om rätten att välja själv i sitt liv. Nu vet vi att Kristdemokraternas politik ingalunda är en valfrihetens politik på alla områden. Men när det gäller familjepolitiken är Kristdemokraterna faktiskt det vettigaste partiet i riksdagen.
Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.
Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.
Detta blev tydligt i gårdagens Agenda när programledaren Karin Hübinette ständigt försökte få Hägglund i jämställdhetsfällan. Många politiker hade backat och hävdat "å ena sidan, å andra sidan..." för att inte utmana den politiska korrektheten. Hägglund, däremot, stod pall: valfrihet är viktigare än påtvingad jämställdhet. Punkt.
Det vore önskvärt om Kristdemokraternas syn på detta område också blev Alliansens.
söndag 23 maj 2010
Ta er i kragen, studenter
7 av 10 studenter känner stress, visar Socialstyrelsens Social rapport 2010 (PDF). Många är så stressade att de har svårt att sova. En person som pluggar statsvetenskap och intervjuades i TV4Nyheterna sover bara några timmar per natt.
Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.
Mycket att göra? We all have. Act accordingly...
Många böcker blir det...
Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.
Mycket att göra? We all have. Act accordingly...
Många böcker blir det...lördag 22 maj 2010
Nu blir det förbjudet att se
Sveriges riksdag har beslutit att utöka förbudet mot barnpornografi genom att gå Kristdemokraterna till mötes och även införa ett tittförbud. Det ska inte bara vara förbjudet att ladda ned, inneha och sprida barnporr utan även att titta på den. Det betyder att du gör dig skyldig till ett brott om du är inne på en barnporrsida utan att ladda ned något material. Men vem ska bevisa det?
Detta är en politiskt korrekt och fullständigt principlös skitlag mot vilken det finns tre huvudsakliga invändningar. Det blir förbjudet att titta på något. Vem skadas av att du vilar dina ögon på någonting? Det är den första frågan. Den andra är hur denna lag ska efterlevas i praktiken. I dag åker personer som innehar barnpornografi vanligen fast när polisen gör raider, större insatser tillsammans med andra länder. Vi lämnar alltid bevis efter oss på nätet. Vissa som köper materialet med sina kreditkort exponerar sig givetvis maximalt. Men den som bara surfar anonymt och inte laddar ned något, då? Låt säga att polisen spårar IP-adressen. Vem ska bevisa vem i ett familjehushåll som varit inne på en olaglig sida?
Det ska dessutom tilläggas att polisen i Sverige, i samarbete med bredbandsoperatörerna, spärrar sajter som tros innehålla barnporr. Filtret har uppmärksammats eftersom det visat sig innehålla så många andra sajter som inte har något med barnporr att göra. Säkerligen har dock en del sajter spärrats korrekt. Frågan är vad tittförbudet betyder för den som redan tidigare kunde kringgå filtret.
En slutlig reflektion är att detta banar väg för framtida krafttag även mot vuxenpornografin. Ja, jag är fullt medveten om skillnaden mellan barnpornografi (som egentligen inte borde kallas pornografi över huvud taget utan dokumenterade övergrepp) och vuxenpornografi mellan samtyckande myndiga individer. Men tro inte att alla politiker begriper detta. I det radikalfeministiska Sverige finns nämligen gott om politiker, debattörer och aktivister som inget hellre vill än att bekämpa porren, som vore det 1968, och som säkerligen skulle vilja ha ett svenskt Green Dam installerat på alla persondatorer. Vi bör också vara smärtsamt medvetna om hur barnpornografin har använts i hela världen för att få kontroll över våra förehavanden på Internet. Den har blivit en murbräcka för inskränkningar av informations- och yttrandefriheten. Nu har ytterligare ett steg tagits, ett steg som förbjuder oss att se på något. Hur detta kan komma att användas i andra sammanhang vill jag knappt ens tänka på.
Åter igen har en gräns överträtts. Och knappast någon vågar protestera av rädsla för att betraktas som tillskyndare av barnporr. De är inte dumma, politikerna.
Detta är en politiskt korrekt och fullständigt principlös skitlag mot vilken det finns tre huvudsakliga invändningar. Det blir förbjudet att titta på något. Vem skadas av att du vilar dina ögon på någonting? Det är den första frågan. Den andra är hur denna lag ska efterlevas i praktiken. I dag åker personer som innehar barnpornografi vanligen fast när polisen gör raider, större insatser tillsammans med andra länder. Vi lämnar alltid bevis efter oss på nätet. Vissa som köper materialet med sina kreditkort exponerar sig givetvis maximalt. Men den som bara surfar anonymt och inte laddar ned något, då? Låt säga att polisen spårar IP-adressen. Vem ska bevisa vem i ett familjehushåll som varit inne på en olaglig sida?
Det ska dessutom tilläggas att polisen i Sverige, i samarbete med bredbandsoperatörerna, spärrar sajter som tros innehålla barnporr. Filtret har uppmärksammats eftersom det visat sig innehålla så många andra sajter som inte har något med barnporr att göra. Säkerligen har dock en del sajter spärrats korrekt. Frågan är vad tittförbudet betyder för den som redan tidigare kunde kringgå filtret.
En slutlig reflektion är att detta banar väg för framtida krafttag även mot vuxenpornografin. Ja, jag är fullt medveten om skillnaden mellan barnpornografi (som egentligen inte borde kallas pornografi över huvud taget utan dokumenterade övergrepp) och vuxenpornografi mellan samtyckande myndiga individer. Men tro inte att alla politiker begriper detta. I det radikalfeministiska Sverige finns nämligen gott om politiker, debattörer och aktivister som inget hellre vill än att bekämpa porren, som vore det 1968, och som säkerligen skulle vilja ha ett svenskt Green Dam installerat på alla persondatorer. Vi bör också vara smärtsamt medvetna om hur barnpornografin har använts i hela världen för att få kontroll över våra förehavanden på Internet. Den har blivit en murbräcka för inskränkningar av informations- och yttrandefriheten. Nu har ytterligare ett steg tagits, ett steg som förbjuder oss att se på något. Hur detta kan komma att användas i andra sammanhang vill jag knappt ens tänka på.
Åter igen har en gräns överträtts. Och knappast någon vågar protestera av rädsla för att betraktas som tillskyndare av barnporr. De är inte dumma, politikerna.
torsdag 20 maj 2010
Välkommen till Sverige
Regeringens utredare Erik Amnå föreslår hur nyanlända invandrare bäst ska kunna tillgodogöra sig hur det svenska samhället fungerar. Jag hade förväntat mig att få se mer av feministisk skolning, undervisning i den svenska jämställdhetsdiktaturen och fler "Sverige är bäst"-utspel. Men Amnås förslag går snarare ut på att ge nyanlända en allmän samhällsorientering.
Jag försöker ställa mig i de nyanländas skor och fråga mig vad jag skulle vilja ha av det nya landet för att så snabbt som möjligt anpassa mig till kulturer, seder och lagar. Elementärt är givetvis att lära sig språket, men det tar år. Under tiden är det viktigt att även lära sig hur själva samhället fungerar, hur kontakter med myndigheter ser ut (många som flytt från förtryckarstater har mindre positiva erfarenheter av kontakter med myndigheter...), vilka rättigheter och skyldigheter som gäller. Utöver denna basala kunskap som underlättar livet i Sverige bör den nyanlände givetvis få utforma sitt liv efter eget huvud (så mycket ny staten tillåter det...). Personligen skulle jag föredra att kulturkonvertera om jag flyttade till ett land med en kultur till vars innehåll jag känner tilltro, men det står förstås varje människa fritt att välja sin väg.
Oavsett om vi anser att det finns "svenska värderingar" eller ej, bör nyanlända få veta hur det svenska samhället fungerar och vilka grundläggande ideal det bygger på. De behöver inte alltid tycka om det, men de bör få veta. Amnås utgångspunkt är de friheter som ges i den så ofta förbisedda grundlagen, vilket är ett bra statement till en regering som intresserat sig föga för konstitutionella frågor.
Förhoppningsvis kommer regeringen välja att lyssna till Erik Amnås mer balanserade förslag än de smygnationalistiska diton vi sett tidigare som bland annat handlat om svenskprov. Risken är emellertid att frestelsen att vilja indoktrinera nyanlända människor i bland annat jämlikhetsideologin blir för stor. Tyvärr har kunskap om hur Sverige fungerar kommit att bli synonymt med att predika denna jämlikhetsideologi.
Jag försöker ställa mig i de nyanländas skor och fråga mig vad jag skulle vilja ha av det nya landet för att så snabbt som möjligt anpassa mig till kulturer, seder och lagar. Elementärt är givetvis att lära sig språket, men det tar år. Under tiden är det viktigt att även lära sig hur själva samhället fungerar, hur kontakter med myndigheter ser ut (många som flytt från förtryckarstater har mindre positiva erfarenheter av kontakter med myndigheter...), vilka rättigheter och skyldigheter som gäller. Utöver denna basala kunskap som underlättar livet i Sverige bör den nyanlände givetvis få utforma sitt liv efter eget huvud (så mycket ny staten tillåter det...). Personligen skulle jag föredra att kulturkonvertera om jag flyttade till ett land med en kultur till vars innehåll jag känner tilltro, men det står förstås varje människa fritt att välja sin väg.
Oavsett om vi anser att det finns "svenska värderingar" eller ej, bör nyanlända få veta hur det svenska samhället fungerar och vilka grundläggande ideal det bygger på. De behöver inte alltid tycka om det, men de bör få veta. Amnås utgångspunkt är de friheter som ges i den så ofta förbisedda grundlagen, vilket är ett bra statement till en regering som intresserat sig föga för konstitutionella frågor.
Förhoppningsvis kommer regeringen välja att lyssna till Erik Amnås mer balanserade förslag än de smygnationalistiska diton vi sett tidigare som bland annat handlat om svenskprov. Risken är emellertid att frestelsen att vilja indoktrinera nyanlända människor i bland annat jämlikhetsideologin blir för stor. Tyvärr har kunskap om hur Sverige fungerar kommit att bli synonymt med att predika denna jämlikhetsideologi.
Alla ritar Muhammed-dagen
Det finns olika sätt att demonstrera (för) yttrandefriheten på. Lars Vilks konst är ett. Nedanstående är ett inte helt olika sådant.
Som liberal och icke-troende skiter jag i om människor känner sig "kränkta" av detta. I vårt sekulära samhälle ska religioner, precis som ideologier, partier och företag, kunna kritiseras och göras satir av.
Som liberal och icke-troende skiter jag i om människor känner sig "kränkta" av detta. I vårt sekulära samhälle ska religioner, precis som ideologier, partier och företag, kunna kritiseras och göras satir av.
onsdag 19 maj 2010
Kampen mot guldtackorna
Ta en titt på, eller snarare gör, SvD:s valtest! 26 snabba frågor senare vet du vilket parti du sympatiserar mest och minst med. Sådana här tester är tämligen meningslösa eftersom "fel" svar på någon enskild fråga kan driva kompassen vänster- eller högerut. Själv blev jag mest folkpartist (vilket förskräcker) och minst sosse (vilket gläder).
Ta också en titt på illustrationerna till varje fråga, inte minst den om förmögenhetsskatten...
Tipstack: Oscar
Ta också en titt på illustrationerna till varje fråga, inte minst den om förmögenhetsskatten...
Tipstack: Oscar
Svar till Carina Hägg om sexköpslagen
S-kvinnornas Carina Hägg körde en "best of dåliga argument mot sexköpslagen" på SVT Debatt-sidan. Läs mitt svar här, som även innehåller en liten känga mot den borgerliga regering vars "utvärdering" väntas vara klar i juni och sannolikt lär föreslå en straffskärpning för sexköp.
måndag 17 maj 2010
De glömda traffickingoffren
Jag har tidigare diskuterat frågan om vilken den verkliga omfattningen av människohandel för sexuella ändamål (eller trafficking som det har kommit att kallas kort och gott) är i Europa. Det förs från politiskt håll fram uppgifter om hur mycket pengar denna "industri" omsätter, men det är aldrig tydligt varifrån uppgifterna kommer. Och hur någon ens kan ha en uppfattning om dem får vi heller inte veta.
När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)
Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.
Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.
När polisen i både Irland och Storbritannien har undersökt omfattningen av människohandel för sexuella ändamål har de knappt lyckats verifiera ett enda fall. Dessa upptäckter lockar oss att tro att trafficking blivit ett användbart redskap för att tvinga fram olika sorters politiska åtgärder, bland annat mot vanlig sexhandel. Det är ingen slump att det hellre talas om "flickor" än "kvinnor", hellre om "kvinnor" än "män". Det handlar om att väcka känslor hos åhöraren. "Har man träffat drabbade flickor och hört deras berättelser behöver man ett hjärta av sten för att inte beröras", har EU-kommissionären Cecilia Malmström konstaterat. Självfallet står det varje människa fritt att beröras av hemska berättelser, även om man är kommissionär. Men politiker borde faktiskt fatta beslut utifrån fakta och inte personliga känslor. Tyvärr vet vi att känslor spelar en väldigt stor roll. (Ta exemplet med den planerade bärgningen av Estonia. Efter att Ines Uusmann sett hemska bilder på omkomna personer från Alexander Kielland blev hon motståndare till att bärga Estoniaoffren.)
Det är inte bara den påstådda omfattningen av företeelsen vi bör ifrågasätta. Människohandeln verkar heller inte se ut som den gängse bilden hävdar. I media dras inte bara likhetstecken mellan trafficking och människohandel för sexuella ändamål (det anses underförstått att det är samma sak), det tas även för givet att offren är kvinnor och barn. En omfattande rapport från IOM (i vilken östra Europa är fokusområde) visar att en mycket åsidosatt grupp som är offer för människohandel är män och pojkar. IOM:s rapport visar, kanske till mångas förvåning, att endast en fjärdedel av alla offer för människohandel tvingades sälja sex. Tre fjärdedelar var offer för olika sorters tvångsarbete inom byggindustrin, jordbruket eller tvingades tigga. Just organiserat tiggeri har blivit en allt mer uppmärksammad fråga i Sverige. Det går tydligen fortfarande omkring människor och tror att det är tiggarna själva som får behålla de pengar som skänks när det i själva verket ofta är kriminella som ligger bakom. Polisen gör sitt bästa för att kasta ut tiggarna ur landet, med blandat resultat.
Om pojkar och män som offer för människohandel har det varit tämligen tyst. Om det har med det rådande feministiska diskursövertaget att göra ska jag låta vara osagt, men det känns ganska givet. Bilden av den minderåriga flickan som tvingas sälja sex sitter på de flestas näthinna när begreppet trafficking diskuteras. Det är ju på modet att se alla problem ur kvinnoperspektiv nuförtiden. Vilket kan vara nog så viktigt - om man samtidigt har förmågan att även se det ur ett mansperspektiv och inte ignorerar fakta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)