Opinionsundersökningarna duggar tätt - och inte blev vi särskilt mycket klokare den här gången heller. Kristdemokraterna hamnar på ynka 2,5 procent hos Demoskop men klättrar över fyraprocentsspärren hos Skop. Så vilken är då den sanna siffran? I vilket fall ger de senaste mätningarna en tydlig signal om att Sverige går mot ett tvåpartisystem med två block, två starka partier - och lite lull-lull vid sidan om för att säkra majoriteten.
Det man kan utläsa är att skillnaden mellan blocken är mycket mindre än i tidigare mätningar (men snart kommer säkert en Sifo-mätning som säger att gapet mellan blocken ligger på kvar tvåsiffriga tal). Strulet inom vänsterblocket fortsätter och i dessa tider av upplevd kris är det sannolikt inte vad väljarna efterfrågan.
Att moderaterna noterar bra siffror betyder liksom ingenting eftersom det signalerar ett stöd för fortsatt status quo, fortsatt försvar av den socialdemokratiska modellen. Tidigare var 30 procent i opinionsstöd för moderaterna ett tydligt besked från väljarna att de ville ha borgerlig politik, de ville ha förändring. Så är det inte i dag.
Det ska erkännas att det känns en aning märkligt att konstatera att ett starkt stöd för moderaterna betyder fortsatt socialdemokratisk politik. Men det är så vi bör se det.
söndag 11 januari 2009
Bredsida mot Las
Den av vänstersympatisörerna omhuldade lagen om anställningsskydd, Las, får sig en bredsida på DN Debatt.
Att den svenska arbetsmarknaden behöver öppnas, dammas av och moderniseras är ingen nyhet.
Men det känns som att det var länge sedan Las diskuterades. Felet är regeringens. Endast centerpartiet har vågat beröra frågan, moderaterna har ryckt ut till den gamla ordningens försvar. Och därmed har inget hänt. Den arbetslinje som regeringen säger sig driva hamnar plötsligt i skymundan när det gäller reformeringen av arbetsrätten.
Från vänsterhåll har Las blivit en helig ko, ett slags symbol som bara måste försvaras till varje pris. Det är tråkigt att regeringen inte har vågat eller velat agera.
Att den svenska arbetsmarknaden behöver öppnas, dammas av och moderniseras är ingen nyhet.
Men det känns som att det var länge sedan Las diskuterades. Felet är regeringens. Endast centerpartiet har vågat beröra frågan, moderaterna har ryckt ut till den gamla ordningens försvar. Och därmed har inget hänt. Den arbetslinje som regeringen säger sig driva hamnar plötsligt i skymundan när det gäller reformeringen av arbetsrätten.
Från vänsterhåll har Las blivit en helig ko, ett slags symbol som bara måste försvaras till varje pris. Det är tråkigt att regeringen inte har vågat eller velat agera.
lördag 10 januari 2009
Sansad diskussion efterlyses från höger och vänster
Även Oscar Swartz verkar ha ledsnat på den svartvita och förenklade bild som förmedlas av Israel-Palestina-konflikten. Både från höger och vänster. Diskussionen i bloggosfären just nu är så oerhört förutsägbar.
På vänsterkanten står galningar som Andreas Malm, Mohamed Omar, ledarskribenter, kulturarbetare och hela vänsterbloggosfären och hytter med nävarna, lovar trohet till Iran och Khomeini och pratar om "folkmord" på palestinierna. På högersidan hittar vi sådana som Fredrick Federley och Dick Erixon, som lägger all skuld på Hamas och inte verkar tycka att det är något som helst fel i att bomba bostadshus där oskyldiga civila bor. Det är sådant som händer och eftersom allt anses vara Hamas fel, får Israel bete sig hur som helst och skicka den moraliska notan till Hamas ledarskap. Med samma logik var det rätt att brandbomba civila mål i Tyskland under andra världskrigets slutskede. Varje död tysk föll på nazisternas ansvar, inte de hämndlystna britternas. I slutändan handlar allt om vem som "började". Vem som slog första slaget. Och längre än så kommer inte debatten.
Precis som Hax tycker jag att det vore skönt att kunna dra ett streck över hela historien, börja om från scratch och bara fokusera på det som är viktigt här och nu: vapenvila, fred och en hållbar tvåstatslösning. Israel kan inte skapa fred genom att förödmjuka ett folk på detta sätt. På vilket bättre sätt än att göra människor helt hopplösa skapar man framtida självmordskandidater? Israels beteende stärker Hamas och gör dem till frihetskämpar och martyrer - vilket naturligtvis är precis vad ledarskapet vill framstå som. Och vad man än tycker om Hamas är de faktiskt valda av sitt folk och sitter i en maktposition. Att tro att man löser något genom att ignorera dem är naivt och trångsynt. Ibland måste man kunna prata även med en förhatlig fiende, att svälja den beska smaken i munnen och att skaka hand med djävulen för att ta steg framåt.
Det skulle vara så lätt att gå ut och demonstrera tillsammans med vänstern, bara för att uttrycka känslan av hopplöshet och avsky för det militära övervåldet. Men precis som i fallet Irak kommer jag att stanna hemma. I Irakdemonstrationerna fanns nämligen hat men ingen verklig empati. Där fanns gott om hammare och skäror och gott om vänsterextremister och kommunister vars värderingar jag står så långt ifrån att det är svårt göra gemensam sak, särskilt när dessa demonstrerar utifrån hat mot USA och "imperialismen" och inte för människovärdet. På samma sätt ifrågasätter jag i dag ärligheten i vänsterns empatiska stöd till de palestinska offren. Intresset tycks nämligen öka markant så fort skulden i en konflikt anses kunna falla på USA eller Israel eller både och. Därför är vänsterdebattörer så engagerade i Irak och Afghanistan men skiter fullständigt i Burma, Zimbabwe, Nordkorea eller Tjetjenien. Därför engagerar Mellanösternkonflikten så oerhört medan andra konflikter i världen inte ägnas ett ögonblick.
Vi behöver få en sansad diskussion utan de enorma övertoner som förekommer i dag och utan att endera sida vänder ut och in på sig själv för att försvara övergrepp från antingen Hamas eller Israels sida. Står du upp för mänskliga rättigheter och demokrati, är det ett mycket konstigt sätt att bete sig på. Civila offer är alltid fel. Människovärdet bär inte nationsemblem. Rätten till frihet är universell. Tänk om folk från höger och vänster kunde enas om något så enkelt.
Föräldrar sörjer sina döda barn lika mycket i Gaza som i Sverige.
På vänsterkanten står galningar som Andreas Malm, Mohamed Omar, ledarskribenter, kulturarbetare och hela vänsterbloggosfären och hytter med nävarna, lovar trohet till Iran och Khomeini och pratar om "folkmord" på palestinierna. På högersidan hittar vi sådana som Fredrick Federley och Dick Erixon, som lägger all skuld på Hamas och inte verkar tycka att det är något som helst fel i att bomba bostadshus där oskyldiga civila bor. Det är sådant som händer och eftersom allt anses vara Hamas fel, får Israel bete sig hur som helst och skicka den moraliska notan till Hamas ledarskap. Med samma logik var det rätt att brandbomba civila mål i Tyskland under andra världskrigets slutskede. Varje död tysk föll på nazisternas ansvar, inte de hämndlystna britternas. I slutändan handlar allt om vem som "började". Vem som slog första slaget. Och längre än så kommer inte debatten.
Precis som Hax tycker jag att det vore skönt att kunna dra ett streck över hela historien, börja om från scratch och bara fokusera på det som är viktigt här och nu: vapenvila, fred och en hållbar tvåstatslösning. Israel kan inte skapa fred genom att förödmjuka ett folk på detta sätt. På vilket bättre sätt än att göra människor helt hopplösa skapar man framtida självmordskandidater? Israels beteende stärker Hamas och gör dem till frihetskämpar och martyrer - vilket naturligtvis är precis vad ledarskapet vill framstå som. Och vad man än tycker om Hamas är de faktiskt valda av sitt folk och sitter i en maktposition. Att tro att man löser något genom att ignorera dem är naivt och trångsynt. Ibland måste man kunna prata även med en förhatlig fiende, att svälja den beska smaken i munnen och att skaka hand med djävulen för att ta steg framåt.
Det skulle vara så lätt att gå ut och demonstrera tillsammans med vänstern, bara för att uttrycka känslan av hopplöshet och avsky för det militära övervåldet. Men precis som i fallet Irak kommer jag att stanna hemma. I Irakdemonstrationerna fanns nämligen hat men ingen verklig empati. Där fanns gott om hammare och skäror och gott om vänsterextremister och kommunister vars värderingar jag står så långt ifrån att det är svårt göra gemensam sak, särskilt när dessa demonstrerar utifrån hat mot USA och "imperialismen" och inte för människovärdet. På samma sätt ifrågasätter jag i dag ärligheten i vänsterns empatiska stöd till de palestinska offren. Intresset tycks nämligen öka markant så fort skulden i en konflikt anses kunna falla på USA eller Israel eller både och. Därför är vänsterdebattörer så engagerade i Irak och Afghanistan men skiter fullständigt i Burma, Zimbabwe, Nordkorea eller Tjetjenien. Därför engagerar Mellanösternkonflikten så oerhört medan andra konflikter i världen inte ägnas ett ögonblick.
Vi behöver få en sansad diskussion utan de enorma övertoner som förekommer i dag och utan att endera sida vänder ut och in på sig själv för att försvara övergrepp från antingen Hamas eller Israels sida. Står du upp för mänskliga rättigheter och demokrati, är det ett mycket konstigt sätt att bete sig på. Civila offer är alltid fel. Människovärdet bär inte nationsemblem. Rätten till frihet är universell. Tänk om folk från höger och vänster kunde enas om något så enkelt.
Föräldrar sörjer sina döda barn lika mycket i Gaza som i Sverige.fredag 9 januari 2009
Religion kontra upplysning
"Detta historiskt exempellösa hyllande av vidskeplighet i svensk press är den yttersta bekräftelsen av att vi i vår tid åter behöver en aktiv rörelse för upplysning, förnuft och sekulär humanism."
Hans Bergström skriver läsvärt om behovet av upplysning och humanistisk hygglighet i stället för religiositet.
onsdag 7 januari 2009
Offren vänstern älskar att sörja
Det är Gaza, Gaza, Gaza inom vänstern i bloggosfären och på ledarsidor just nu. Det är mycket sympati för och empati med de palestinska civila som fallit offer för de israeliska bombangreppen. Men det är en genomskinlig sympati vi ser - grundad i USA-hat, inte i empati med det kränkta människovärdet.
De israeliska angreppen i Gaza kallas för folkmord, vilket inte bara är en ren lögn utan också en förolämpning mot alla riktiga folkmord genom historien. Jag är som läsaren av denna blogg förmodligen lagt märke till inte särskilt engagerad i Israel-Palestinakonflikten och kommer inte att bli det på grund av den senaste tidens händelser heller. Inget har ju förändrats. Hamas fortsätter att bryta vapenvilor och skicka raketer över gränsen. Och Israel fortsätter att reagera med övervåld. Fokuseringen på denna konflikt är minst sagt överdriven.
Jag undrar var vänsterdebattörernas empati tar vägen när vi diskuterar folkmord i Darfur eller politiskt framtvingad svält i Zimbabwe och Nordkorea? Då är det dödstyst. Visst är det märkligt att för somliga är empatin bara förbehållen människor som dött på "rätt" ställe?
Man dödad i helikopterattack i Darfur. Hade det skett i Gaza,
hade det varit synd om honom. Nu gäller folkrätten,
alltså staters rätt att göra vad de vill med sina befolkningar.
De israeliska angreppen i Gaza kallas för folkmord, vilket inte bara är en ren lögn utan också en förolämpning mot alla riktiga folkmord genom historien. Jag är som läsaren av denna blogg förmodligen lagt märke till inte särskilt engagerad i Israel-Palestinakonflikten och kommer inte att bli det på grund av den senaste tidens händelser heller. Inget har ju förändrats. Hamas fortsätter att bryta vapenvilor och skicka raketer över gränsen. Och Israel fortsätter att reagera med övervåld. Fokuseringen på denna konflikt är minst sagt överdriven.
Jag undrar var vänsterdebattörernas empati tar vägen när vi diskuterar folkmord i Darfur eller politiskt framtvingad svält i Zimbabwe och Nordkorea? Då är det dödstyst. Visst är det märkligt att för somliga är empatin bara förbehållen människor som dött på "rätt" ställe?
Man dödad i helikopterattack i Darfur. Hade det skett i Gaza,hade det varit synd om honom. Nu gäller folkrätten,
alltså staters rätt att göra vad de vill med sina befolkningar.
Den moderata kollektivismen
Svenska Dagbladets ledarredaktion spekulerar kring hur alliansen ska vinna valet 2010. Det anses oroande att moderaterna vinner väljare samtidigt som de övriga allianspartierna tappar stöd och därmed marginaliseras alltmer. Moderat generositet mot allianskamraterna är en förutsättning för omval 2010, slås det fast.
Så långt ingen kontrovers. Men sedan kommer något märkligt. "Ytterst vilar förstås ansvaret på fp, c och kd själva. Partierna måste väcka idéer, driva frågor och rekrytera starka företrädare, som kan formulera en engagerande samhällskritik. Framgången för de tre ligger i att opponera: men inte mot andra regeringspartier, utan mot bristerna i den kollektivistiska modell som har byggts upp under årtionden."
Detta hade inte varit lika tragiskt om alliansen suttit i opposition. Nu sitter den vid makten, ledd av ett starkt nymoderat parti som anammat just den kollektivistiska modell som SvD vill att de små allianspartierna ska påpeka bristerna i. Är vissa borgerliga väljare så blinda att de inte kan se detta? Ser de inte att moderaterna helt ogenerat har klivit in på socialdemokraternas planhalva. Moderaterna är den kollektivistiska samhällsmodellen! Kritik mot denna är samtidigt kritik mot moderaterna och Reinfeldt.
Om (c), (fp) och (kd) följer ledarredaktionens råd får vi en situation snarlik den när socialdemokraterna styrde och blev världsmästare i att kritisera bristerna i en samhällsmodell de själva byggt upp. Sossarna vann val på att kritisera sig själva och framställa sig som ett parti som trots sitt långa maktinnehav var "i opposition mot orättvisor". Centern har försökt att föra fram förslag till förändringar på arbetsmarknaden, men moderaterna har slagit dövörat till. I stort är det tre stukade alliansbröder som klänger sig fast i det moderata byxbenet när Reinfeldt drar fram.
Alliansen förtjänar inte att väljas om. Den har svikit de grundläggande liberala principer som somliga menar skulle hotas av sverigedemokraterna i den riksdag som väljs 2010. Att som borgerlig väljare ge stöd till fortsatt regeringsinnehav för en sådan regim är att acceptera kränkningar och i praktiken att lägga ned kampen för all positiv förändring av den så kallade "svenska modellen". Ville ni borgerliga väljare inte mer än så, var det inte idéerna ni trodde på, det var inte förändringen ni strävade efter. Det var bara partibeteckningen vid regeringskansliet som ni brydde er om. Och då kan ni faktiskt dra åt helvete. Liberala väljare måste kräva mer än så om vi någonsin ska kunna få till stånd en förändring i det här landet.
Så långt ingen kontrovers. Men sedan kommer något märkligt. "Ytterst vilar förstås ansvaret på fp, c och kd själva. Partierna måste väcka idéer, driva frågor och rekrytera starka företrädare, som kan formulera en engagerande samhällskritik. Framgången för de tre ligger i att opponera: men inte mot andra regeringspartier, utan mot bristerna i den kollektivistiska modell som har byggts upp under årtionden."
Detta hade inte varit lika tragiskt om alliansen suttit i opposition. Nu sitter den vid makten, ledd av ett starkt nymoderat parti som anammat just den kollektivistiska modell som SvD vill att de små allianspartierna ska påpeka bristerna i. Är vissa borgerliga väljare så blinda att de inte kan se detta? Ser de inte att moderaterna helt ogenerat har klivit in på socialdemokraternas planhalva. Moderaterna är den kollektivistiska samhällsmodellen! Kritik mot denna är samtidigt kritik mot moderaterna och Reinfeldt.
Om (c), (fp) och (kd) följer ledarredaktionens råd får vi en situation snarlik den när socialdemokraterna styrde och blev världsmästare i att kritisera bristerna i en samhällsmodell de själva byggt upp. Sossarna vann val på att kritisera sig själva och framställa sig som ett parti som trots sitt långa maktinnehav var "i opposition mot orättvisor". Centern har försökt att föra fram förslag till förändringar på arbetsmarknaden, men moderaterna har slagit dövörat till. I stort är det tre stukade alliansbröder som klänger sig fast i det moderata byxbenet när Reinfeldt drar fram.
Alliansen förtjänar inte att väljas om. Den har svikit de grundläggande liberala principer som somliga menar skulle hotas av sverigedemokraterna i den riksdag som väljs 2010. Att som borgerlig väljare ge stöd till fortsatt regeringsinnehav för en sådan regim är att acceptera kränkningar och i praktiken att lägga ned kampen för all positiv förändring av den så kallade "svenska modellen". Ville ni borgerliga väljare inte mer än så, var det inte idéerna ni trodde på, det var inte förändringen ni strävade efter. Det var bara partibeteckningen vid regeringskansliet som ni brydde er om. Och då kan ni faktiskt dra åt helvete. Liberala väljare måste kräva mer än så om vi någonsin ska kunna få till stånd en förändring i det här landet.
tisdag 6 januari 2009
Kina, sex och orakade brudar
Kinesiska myndigheter går i en ny aktion till angrepp mot vulgärt material på nätet, det vill säga främst porren men också smygfilmning, förtal och dylikt. Det är ett litet steg tillbaka i den ständiga dragkamp mellan ökad frihet och ökad kontroll som pågår i dagens Kina.
Det är lite intressant att se rubrikerna i svensk media om Kinas Internetcensur, särskilt när det gäller pornografi. Kan vi tänka oss liknande rubriker när svenska politiker vill censurera nätet? "Sveriges censur slår till mot webben". Icke troligt. Censur är bara något dåligt när det sker utanför detta fantastiska lands gränser, detsamma gäller integritetskränkningar och andra sorters övergrepp. Det är som om vi placerar oss själva i en bubbla vilken vi fyller med sådant vi inbillar oss att vi står för. Yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet. Sedan kan vi, tryggt sittande i vår bubbla, kritisera andra när de begår brott mot dessa. Parodi, javisst, men så länge inte människor vill se att politikerna är nakna fungerar det.
Sverige skäms inte direkt för att filtrera bort sidor med viss sorts pornografi (som är olaglig att inneha men inte att titta på) och spärrtjänsten som operatörerna använder är tänkt att fungera på europeisk nivå inom kort. Diskussionen om vad ungdomar gör på nätet (snusk och omoral!) är en ständigt pågående diskussion och oroliga föräldrar skriver insändare och ber politiker att "ta ansvar". Något de mer än gärna gör. Storbritanniens kulturminister vill att staten ska åldersmärka sajter eftersom barn, enligt honom, inte går att lämna ensamma vid datorn i två timmar på grund av allt omoraliskt som finns att titta på. Den statliga spelutredningen föreslår att utländska spelbolag ska stoppas genom att domännamn och IP-adresser blockeras och att banker förbjuds att genomföra pengatransaktioner mellan kunder och spelbolag.
"Nätets frihet". Det borde vara något vi alla strävar efter. Men det har blivit ett skällsord. Något att skrämmas med, i synnerhet småbarnsföräldrar som tror att deras barn kommer att porrsurfa och bli uppraggade av första bästa nätpedofil om de är ute på det där näääätet. Sverige ska således akta sig för att peka finger.
Precis som Blogge påpekar sker en påtaglig förändring i Kina just nu. När hela samhället förändras är det inte konstigt att även synen på sex förändras. Kinesiska kvinnor i 80-talistgenerationen som jag har varit och är i kontakt med ger ett mer traditionellt intryck än vad svenska tjejer i samma ålder skulle göra. Samtidigt får man inte låta sig luras. De är inte puritaner. De pratar bara inte om sex på samma öppna sätt som vi gör, detta helt enkelt eftersom de inte är vana vid det. Många har hållits i ganska hårda tyglar av sina föräldrar under skoltiden, där de förväntades ägna all tid åt skolarbete, inte pojkar. Jag tycker mig, utan att kunna belägga det med statistik, ana en skillnad mellan kvinnorna i de största städerna som Beijing och Shanghai och kvinnor i mindre städer och på landsbygden. På landsbygden tenderar de att vara lite mer traditionella. Men alla påpekar ständigt att "saker förändras". Förändringstakten i det kinesiska samhället verkar nästan gå att ta på.
Jag tror att synen på sex och pornografi kommer att bli mer fri i Kina i takt med att en ny generation växer upp. Myndigheterna kommer då inte längre att ha ett tryck på sig från befolkningen att sanera och kontrollera utbudet på nätet. Kanske, kanske kan synen på sexsäljarna också förbättras.
Samtidigt finns det ingen anledning att kineser ska tvingas ha exakt samma syn på sex, samlevnad och äktenskap som vi har i Sverige. Att hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa är inte så mycket att skryta med.
Skönhet.
Det är lite intressant att se rubrikerna i svensk media om Kinas Internetcensur, särskilt när det gäller pornografi. Kan vi tänka oss liknande rubriker när svenska politiker vill censurera nätet? "Sveriges censur slår till mot webben". Icke troligt. Censur är bara något dåligt när det sker utanför detta fantastiska lands gränser, detsamma gäller integritetskränkningar och andra sorters övergrepp. Det är som om vi placerar oss själva i en bubbla vilken vi fyller med sådant vi inbillar oss att vi står för. Yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet. Sedan kan vi, tryggt sittande i vår bubbla, kritisera andra när de begår brott mot dessa. Parodi, javisst, men så länge inte människor vill se att politikerna är nakna fungerar det.
Sverige skäms inte direkt för att filtrera bort sidor med viss sorts pornografi (som är olaglig att inneha men inte att titta på) och spärrtjänsten som operatörerna använder är tänkt att fungera på europeisk nivå inom kort. Diskussionen om vad ungdomar gör på nätet (snusk och omoral!) är en ständigt pågående diskussion och oroliga föräldrar skriver insändare och ber politiker att "ta ansvar". Något de mer än gärna gör. Storbritanniens kulturminister vill att staten ska åldersmärka sajter eftersom barn, enligt honom, inte går att lämna ensamma vid datorn i två timmar på grund av allt omoraliskt som finns att titta på. Den statliga spelutredningen föreslår att utländska spelbolag ska stoppas genom att domännamn och IP-adresser blockeras och att banker förbjuds att genomföra pengatransaktioner mellan kunder och spelbolag.
"Nätets frihet". Det borde vara något vi alla strävar efter. Men det har blivit ett skällsord. Något att skrämmas med, i synnerhet småbarnsföräldrar som tror att deras barn kommer att porrsurfa och bli uppraggade av första bästa nätpedofil om de är ute på det där näääätet. Sverige ska således akta sig för att peka finger.
Precis som Blogge påpekar sker en påtaglig förändring i Kina just nu. När hela samhället förändras är det inte konstigt att även synen på sex förändras. Kinesiska kvinnor i 80-talistgenerationen som jag har varit och är i kontakt med ger ett mer traditionellt intryck än vad svenska tjejer i samma ålder skulle göra. Samtidigt får man inte låta sig luras. De är inte puritaner. De pratar bara inte om sex på samma öppna sätt som vi gör, detta helt enkelt eftersom de inte är vana vid det. Många har hållits i ganska hårda tyglar av sina föräldrar under skoltiden, där de förväntades ägna all tid åt skolarbete, inte pojkar. Jag tycker mig, utan att kunna belägga det med statistik, ana en skillnad mellan kvinnorna i de största städerna som Beijing och Shanghai och kvinnor i mindre städer och på landsbygden. På landsbygden tenderar de att vara lite mer traditionella. Men alla påpekar ständigt att "saker förändras". Förändringstakten i det kinesiska samhället verkar nästan gå att ta på.
Jag tror att synen på sex och pornografi kommer att bli mer fri i Kina i takt med att en ny generation växer upp. Myndigheterna kommer då inte längre att ha ett tryck på sig från befolkningen att sanera och kontrollera utbudet på nätet. Kanske, kanske kan synen på sexsäljarna också förbättras.
Samtidigt finns det ingen anledning att kineser ska tvingas ha exakt samma syn på sex, samlevnad och äktenskap som vi har i Sverige. Att hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa är inte så mycket att skryta med.
Skönhet.Fitt-Stim
Ägaren till en liten pizzeria i Malmö, Pizzeria Lazio, har fått ett kravbrev från Stim. Anledningen är att Stim påstår att det i lokalen finns en radio som gästerna kan lyssna på. Därmed ska pizzerian betala pengar till Stim enligt den standardmall som används (för hur mycket musik som vanligtvis brukar spelas på en pizzeria...?).
Men ägaren har ingen radio, vilket han enligt uppgift ska bevisa i rätten snart. Igen.
Ni har som vägarna förbi Malmö, eller bor i närheten, kan ju alltid ta en pizza för att visa lite sympati. Gott är det ju också.
Via Omg Internets. Falkvinge vet mer om bakgrunden.
Men ägaren har ingen radio, vilket han enligt uppgift ska bevisa i rätten snart. Igen.
Ni har som vägarna förbi Malmö, eller bor i närheten, kan ju alltid ta en pizza för att visa lite sympati. Gott är det ju också.
Via Omg Internets. Falkvinge vet mer om bakgrunden.
måndag 5 januari 2009
Halvfina hägringar
När jag tog bussen ned från Sundsvall efter nyår visade termometern 19 minusgrader. Busschauffören trodde att han var värst med sina - 20,3 men en dam längre bak bussen skrek, nästan av lite norrländsk stolthet, att hennes termometer minsann hade visat -28! Alltid finns det något att vara stolt över.
Fullt så kallt var det inte när jag klev av bussen i Stockholm. Men i dag fick vi ändå lida i 12- gradig kyla och med feber, huvudvärk och en accelererande förkylning är det extra trist att vistas utomhus. Var fan är Al Gore? Var är alla alarmistiska TV-inslag om den globala uppvärmningen? Borde inte våra svenska meteorologer stå och och skämmas just nu?
Ja, Al Gore har väl förmodligen fastnat i snömodden på väg till sin föreläsning på någon global uppvärmningskonferens. Vad meteorologerna gör vete fan. Försöker övertyga TV-tittarna om att det vi upplever just nu bara är en hägring, kanske.
Ovanstående video via Klimatbluffen
Fullt så kallt var det inte när jag klev av bussen i Stockholm. Men i dag fick vi ändå lida i 12- gradig kyla och med feber, huvudvärk och en accelererande förkylning är det extra trist att vistas utomhus. Var fan är Al Gore? Var är alla alarmistiska TV-inslag om den globala uppvärmningen? Borde inte våra svenska meteorologer stå och och skämmas just nu?
Ja, Al Gore har väl förmodligen fastnat i snömodden på väg till sin föreläsning på någon global uppvärmningskonferens. Vad meteorologerna gör vete fan. Försöker övertyga TV-tittarna om att det vi upplever just nu bara är en hägring, kanske.
Ovanstående video via Klimatbluffen
söndag 4 januari 2009
Rättssäkerheten först
"Visst är det ur samhällelig synvinkel beklagligt om brottsoffer känner sig oriktigt behandlade i ett målsägandeförhör. Men tusen gånger värre är det om en oskyldig döms."
Svenska Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg svarar Madeleine Leijonhufvud på Brännpunkt. Leijonhufvud menar att människor inte vågar anmäla sexualbrott eftersom de tror att de under rättegången kommer att få så många jobbiga frågor.
Leijonhufvud har varit ute i våldtäktssvängen många gånger tidigare och bland annat krävt omvänd bevisföring - att den åtalade ska bevisa att han inte haft sex med det påstådda våldtäktsoffret. Hon fortsätter samma märkliga resonemang här.
För att inte oskyldiga ska dömas i svenska domstolar (vilket vi vet sker ändå), för att inte människor ska dömas på alltför lösa boliner (vilket vi vet sker ändå), måste försvarsadvokaten få göra sitt yttersta för sin klient och ibland ställa personliga och, enligt somliga, jobbiga frågor. Försvarsadvokatens jobb är att försöka hjälpa sin klient, oftast till en friande dom i sexualmål. Ofta saknas teknisk bevisning, ofta står ord mot ord. Det kan vara relevant att ställa känsliga frågor ibland.
Det är anmärkningsvärt att en professor i straffrätt som Leijonhufvud gång på gång med cyklopartad ensidighet (för att låna ett träffande uttryck av Ramberg) vill minska rättssäkerheten i svenska domstolar bara för att få fler människor dömda. Hon har säkert stöd av många svenskar i denna strävan eftersom den som åtalas för något så grovt som våldtäkt eller sexuellt utnyttjande i mångas ögon "måste ha gjort något". Trots att vi gång på gång får bevis för att oskyldiga de facto har dömts - och säkert fortsätter att dömas.
lördag 3 januari 2009
Skattelogik
Dick Erixon visar att det är låginkomsttagare som tjänar mest på alliansens jobbskatteavdrag. Den som tjänar 8 000 kronor i månaden får en skattesänkning på 7,6 procent. Därefter minskar den procentuela skattesänkningen steg för steg ju mer personen tjänar.
Folk på vänsterkanten, som avskyr skattesänkningar även när de riktas till de med lägst inkomster, vibrerar av ilska. De tycker att det är orättvist att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en större skattesänkning räknat i kronor än den som tjänar en tiondel. Det är en pervers logik vänsterfolket använder sig av för att kritisera regeringens skattesänkningar.
Hur i hela friden tänker sig kritikerna att en person som tjänar under 10 000 kronor i månaden ska kunna få en större skattesänkning än den som tjänar det tiodubbla? Visst skulle regeringen kunna genomföra riktade skattesänkningar endast till vissa inkomstgrupper. Men straffbeskattning av högre inkomster har vi redan nog av i det svenska skattesystemet i och med progressiviteten. Det måste vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt: å ena sidan ska arbete, flit och och utbildning inte straffbeskattas, å den andra är Sveriges låginkomsttagare i ett desperat behov av skattelättnader. Jobbskatteavdraget är en hygglig kompromiss.
För en låginkomsttagare är 600 kronor mer i månaden en avsevärd förbättring. Det är ett par nya skor till barnen, en ny jacka, ett tandläkarbesök. Saker som låginkomsttagare annars får spara in på eftersom staten beskattar dem för hårt.
Det är dessutom värt att tänka på att om påhejarna av högskattestaten hade fått bestämma, hade varken hög-, medel- eller låginkomsttagaren fått någon sänkt skatt. Då hade i stället skatten höjts för alla, "för välfärdens skull". Hur blir någon med 8 000 kronor i månadslån lyckligare av det?
Folk på vänsterkanten, som avskyr skattesänkningar även när de riktas till de med lägst inkomster, vibrerar av ilska. De tycker att det är orättvist att den som tjänar 100 000 kronor i månaden får en större skattesänkning räknat i kronor än den som tjänar en tiondel. Det är en pervers logik vänsterfolket använder sig av för att kritisera regeringens skattesänkningar.
Hur i hela friden tänker sig kritikerna att en person som tjänar under 10 000 kronor i månaden ska kunna få en större skattesänkning än den som tjänar det tiodubbla? Visst skulle regeringen kunna genomföra riktade skattesänkningar endast till vissa inkomstgrupper. Men straffbeskattning av högre inkomster har vi redan nog av i det svenska skattesystemet i och med progressiviteten. Det måste vara möjligt att hålla två bollar i luften samtidigt: å ena sidan ska arbete, flit och och utbildning inte straffbeskattas, å den andra är Sveriges låginkomsttagare i ett desperat behov av skattelättnader. Jobbskatteavdraget är en hygglig kompromiss.
För en låginkomsttagare är 600 kronor mer i månaden en avsevärd förbättring. Det är ett par nya skor till barnen, en ny jacka, ett tandläkarbesök. Saker som låginkomsttagare annars får spara in på eftersom staten beskattar dem för hårt.
Det är dessutom värt att tänka på att om påhejarna av högskattestaten hade fått bestämma, hade varken hög-, medel- eller låginkomsttagaren fått någon sänkt skatt. Då hade i stället skatten höjts för alla, "för välfärdens skull". Hur blir någon med 8 000 kronor i månadslån lyckligare av det?
fredag 2 januari 2009
Nyliberal bloggdominans
Gratulationer till Hax, som röstades fram som årets politiska blogg!
En snabb titt på listan över vilka bloggar som placerat sig högst i rankingen om bloggarna själva får bestämma visar att nyliberalerna har ett starkt grepp om debatten i bloggosfären. Bland de åtta första hittar vi fyra som kallar sig nyliberaler eller libertarianer: Hax, Blogge, Johan Norberg och Mattias Svensson. Vilket är rätt fantastiskt med tanke på att nyliberaler knappt finns inom partipolitiken längre, beskylls för allt från finanskris till Irakkrig och världsfattigdom och att nyliberalismen ständigt dödförklaras.
Dels går det förstås att förklara med att det rör sig om fyra mycket skickliga och läsvärda skribenter, men det säger också något om styrkan i tydliga principer och intresset för frihetliga idéer på nätet. De vänsterextrema bloggarna har svårt att göra sig hörda på samma sätt och i de integritetsfrågor som har förenat vänster och höger i bloggosfären är det till stor del högerbloggarna som har varit drivande. Vi har sett att det går att få gehör för frihetliga idéer och att det går att påverka världen från andra sida tangentbordet.
Efter att ha suckat och deppat och tidvis nästan resignerat politiskt under hösten, får jag erkänna att ovanstående faktum lyser upp det bittra svenska politiska vintermörkret lite grand. Men året som väntar lär knappast sakna tillfällen för suck och stön från en gammal nyliberal...
En snabb titt på listan över vilka bloggar som placerat sig högst i rankingen om bloggarna själva får bestämma visar att nyliberalerna har ett starkt grepp om debatten i bloggosfären. Bland de åtta första hittar vi fyra som kallar sig nyliberaler eller libertarianer: Hax, Blogge, Johan Norberg och Mattias Svensson. Vilket är rätt fantastiskt med tanke på att nyliberaler knappt finns inom partipolitiken längre, beskylls för allt från finanskris till Irakkrig och världsfattigdom och att nyliberalismen ständigt dödförklaras.
Dels går det förstås att förklara med att det rör sig om fyra mycket skickliga och läsvärda skribenter, men det säger också något om styrkan i tydliga principer och intresset för frihetliga idéer på nätet. De vänsterextrema bloggarna har svårt att göra sig hörda på samma sätt och i de integritetsfrågor som har förenat vänster och höger i bloggosfären är det till stor del högerbloggarna som har varit drivande. Vi har sett att det går att få gehör för frihetliga idéer och att det går att påverka världen från andra sida tangentbordet.
Efter att ha suckat och deppat och tidvis nästan resignerat politiskt under hösten, får jag erkänna att ovanstående faktum lyser upp det bittra svenska politiska vintermörkret lite grand. Men året som väntar lär knappast sakna tillfällen för suck och stön från en gammal nyliberal...
Nyktert
Inte för att jag brukar ge särskilt mycket för undersökningar som görs och publiceras av Aftonbladet. Men att nästan 6 av 10 svenskar är nyktra nog att kritisera den norska sexköpslagen som även förbjuder sexköp utomlands är i alla fall välkommet.
Argumenten är dock främst av praktisk natur. Och det är väl så många svenskar i gemen resonerar. Att ta ställning i frågor utifrån en ideologisk övertygelse eller en uppfattning om principer är inte riktigt den svenska melodin. Det är väl just därför som principlöshetens och kompromissandets konung, Fredrik Reinfeldt, har nått dit han har nått...
Argumenten är dock främst av praktisk natur. Och det är väl så många svenskar i gemen resonerar. Att ta ställning i frågor utifrån en ideologisk övertygelse eller en uppfattning om principer är inte riktigt den svenska melodin. Det är väl just därför som principlöshetens och kompromissandets konung, Fredrik Reinfeldt, har nått dit han har nått...
tisdag 30 december 2008
Nu summerar vi 2008
Snart inleds nyårsfirandet, vår ursäkt för att bli odrägligt fulla på ett helt ”normalt” sätt. Själv åker jag iväg i dag för två dagars partaj och av den anledningen har det blivit dags att summera 2008, ett på många sätt händelserikt år.
När jag tittar tillbaka i mitt bloggarkiv för 2008 inser jag att Reinfeldt har fått ta en hel del skit. Inte för att jag på något sätt ångrar min hårda ton mot statsministern, han har förtjänat varenda känga. Men det kan kanske framstå som om jag skulle gilla oppositionen bättre. Vilket såklart inte är fallet. Måltavlan är emellertid alltid makten och för närvarande är det alliansen och inte de rödgröna som styr landet. Och det har blivit allt tydligare att skillnaderna mellan blocken har gått från liten till marginell till försumbar. Vilket block du än röstar på får du en regering som prioriterar den politiska makten på bekostnad av befolkningens självbestämmande, som skiter fullständigt i vår integritet och som vill fortsätta att lägga sig i hur vi lever våra liv vid köksbordet, framför datorn och i sängkammaren.
2008 var året då frihetligt sinnade väljare en gång för alla insåg att alliansen inte är något alternativ för en frihetlig politik. Det var året när integrationsministern pratade om att låta experter lära ut den ”svenska värdegrunden” och statsministern uppmanade svenska folket att handla svensktillverkade julklappar.
Mest av allt har det dock varit ett år av status quo. Kampen mot den moraliserande och förtryckande sexköpslagen har fortsatt utan resultat – alliansregeringens utredare har som uppgift att söka finna om lagen kan skärpas, inte att granska den förutsättningslöst. Föga förvånande har vi heller inte fått se någon tillnyktring på det narkotikapolitiska området. Regeringen har satt som målsättning att bevara och konservera redan existerande galenskaper i stället för att modigt ompröva och bekämpa dem.
2008 var året när en borgerlig regering klubbade den kanske mest integritetskränkande lagen i modern tid och väckte folkets vrede. Och mer väntar 2009. Det finns med andra ord all anledning att hålla bloggfingrarna redo. Apropå bloggare får nog 2008 sägas ha varit bloggens år. Kanske rent av bloggens genombrott som verktyg för politisk påverkan. Gammelmedia vaknade. Politikerna togs på sängen i alla hål. Bloggen som politiskt vapen är här för att stanna och det är bara för makthavarna att vänja sig.
Vi lägger ett händelserikt inrikespolitiskt år bakom oss med en allians som fortsätter att ligga risigt till i opinionsmätningarna men där Mona Sahlins pinsamma sjabbel i oppositionsarbetet har kostat henne hundratusentals väljare och säkert många fler människors förtroende. Hon har bjudit in alliansen i matchen igen. Den som främst tjänat på detta är moderaterna och Reinfeldt själv, som dessvärre har stärkts i opinionen. En borgerlig valförlust 2010 är bara meningsfull om moderaterna samtidigt gör ett dåligt val och missnöjet mot Reinfeldt växer. Bara om partiet får en annan ledare kan den nya vägen med socialdemokratisk politik överges för något bättre. Just nu är det svårt att se det hända.
2008 var året när de mänskliga rättigheterna firade 60 år. Frågan är vad detta firande egentligen betyder när världssamvetet FN misslyckats i Srebrenica, Rwanda och Darfur, för att nämna några. Hyckleriet har fortsatt på högsta politiska nivå. Och mördandet, alla vackra konventioner till trots, (läs mer här, här och här) kan fortsätta ostört.
Vi har sett en rad ovanliga och därför mycket uppmärksammade mord i Sverige. Dubbelmordet på barnen i Arboga och mordet på Engla har fått mest uppmärksamhet. För första gången direktsände den statliga televisionen en begravning av en helt vanlig civilperson. Kvällspressen har njutit.
2008 var också rättsskandalernas år – eller kanske snarare det år när ett antal skandaler uppmärksammades i media. En man som frikänts från anklagelsen att ha utnyttjas sin sambos dotter sexuellt fick ett stort skadestånd. Han hade suttit felaktigt inspärrad på en psykiatrisk avdelning i sex år. Äntligen beslutade sig Thomas Quick för att tala ut. Efter sina tidigare dokumentärer om oskyldigt dömda kändes det logiskt att det var Hannes Råstam som lyckades få storyn om den dömde seriemördaren som av allt att döma inte alls är någon seriemördare. Det vi ser och kommer att se för lång tid framöver är kanske den värsta rättsskandalen i modern svensk historia.
Vi kan även se tillbaka på ännu ett klimathysteriskt år med fortsatt kryperi för klimatalarmismen bland politiker på nationell och internationell nivå. Samtidigt har vi sett modiga forskare som vågat sticka fram hakan och ifrågasätta. Men det är svårt att förändra redan accepterade sanningar, särskilt när hela det politiska etablissemanget står i första ledet. Jag känner mig tyvärr inte särskilt optimistisk att vi nästa år skulle se någon bestående tillnyktring. I alla fall inte i Sverige. Och Barack Obama verkar liggare närmare Al Gore än George W Bush i den så kallade klimatfrågan.
2008 var inte bara råttans utan även Kinas år. OS i Beijing blev en formidabel framgång för arrangörslandet, inte minst sportsligt. Ett besök i staden öppnade dessutom ögonen på en och annan kritiker. Kina är ett fantastiskt land på många sätt men dras fortfarande med stora problem. Eller utmaningar, om man vill uttrycka det så. Landets befolkning saknar fortfarande grundläggande politiska rättigheter, vilket är ett problem som ingen demokratiskt sinnad människa kan blunda för.
Samtidigt kan man inte som somliga bara se på styrelseskicket och bedöma hela landet med hela dess jättebefolkning utifrån detta. Kina är så mycket mer än bara Hu Jintao, kommunistpartiet och det vidriga dödsstraffet. Öppnar man ögonen finner man en nyfiken och vänlig befolkning, dussintals olika spännande matkulturer och ett system som på något sätt ändå fungerar och ger människor bättre och bättre möjligheter i sina liv, trots alla allvarliga brister. 2008 firade Kinas nya väg 30 år. Den välståndsklättring och landet tagit sedan 1978 och brytningen med Mao Zedongs vansinnespolitik är unik i världshistorien. Privat äganderätt är på frammarsch. Det kommer att komma bakslag och snedsteg, men Kina känns som framtidslandet just nu. Möjligen tillsammans med Indien och i viss mån Ryssland (om nu inte Putin återkommer som den nye Stalin vad det lider…).
Men det var också dödens år i Kina. Sichuanprovinsen, närmare bestämt Wenchuan och Beichuan, drabbades av en oerhörd mänsklig och materiell förödelse. Den snabba räddningsinsatsen och det stora frivilligarbetet imponerade på omvärlden och den kinesiska regeringen passade på att slå på stora trumman i statstelevisionen. En spökstad står nu kvar som ett monument över det myllrande liv som en gång fanns men som släcktes i tiotusental.
2008 var också året då jag bestämde mig för att börja leta efter någon annanstans att bo i framtiden. Vi får se hur det går med det.
Tack till alla bloggkollegor och andra läsare som tittat in, läst och kommenterat under året som gått! Vi ses igen under 2009.
Oxens år väntar. Må det bli ett gott år. Jag tror faktiskt att chansen finns.
Gott Nytt 2009. Kanske.
När jag tittar tillbaka i mitt bloggarkiv för 2008 inser jag att Reinfeldt har fått ta en hel del skit. Inte för att jag på något sätt ångrar min hårda ton mot statsministern, han har förtjänat varenda känga. Men det kan kanske framstå som om jag skulle gilla oppositionen bättre. Vilket såklart inte är fallet. Måltavlan är emellertid alltid makten och för närvarande är det alliansen och inte de rödgröna som styr landet. Och det har blivit allt tydligare att skillnaderna mellan blocken har gått från liten till marginell till försumbar. Vilket block du än röstar på får du en regering som prioriterar den politiska makten på bekostnad av befolkningens självbestämmande, som skiter fullständigt i vår integritet och som vill fortsätta att lägga sig i hur vi lever våra liv vid köksbordet, framför datorn och i sängkammaren.
2008 var året då frihetligt sinnade väljare en gång för alla insåg att alliansen inte är något alternativ för en frihetlig politik. Det var året när integrationsministern pratade om att låta experter lära ut den ”svenska värdegrunden” och statsministern uppmanade svenska folket att handla svensktillverkade julklappar.
Mest av allt har det dock varit ett år av status quo. Kampen mot den moraliserande och förtryckande sexköpslagen har fortsatt utan resultat – alliansregeringens utredare har som uppgift att söka finna om lagen kan skärpas, inte att granska den förutsättningslöst. Föga förvånande har vi heller inte fått se någon tillnyktring på det narkotikapolitiska området. Regeringen har satt som målsättning att bevara och konservera redan existerande galenskaper i stället för att modigt ompröva och bekämpa dem.
2008 var året när en borgerlig regering klubbade den kanske mest integritetskränkande lagen i modern tid och väckte folkets vrede. Och mer väntar 2009. Det finns med andra ord all anledning att hålla bloggfingrarna redo. Apropå bloggare får nog 2008 sägas ha varit bloggens år. Kanske rent av bloggens genombrott som verktyg för politisk påverkan. Gammelmedia vaknade. Politikerna togs på sängen i alla hål. Bloggen som politiskt vapen är här för att stanna och det är bara för makthavarna att vänja sig.
Vi lägger ett händelserikt inrikespolitiskt år bakom oss med en allians som fortsätter att ligga risigt till i opinionsmätningarna men där Mona Sahlins pinsamma sjabbel i oppositionsarbetet har kostat henne hundratusentals väljare och säkert många fler människors förtroende. Hon har bjudit in alliansen i matchen igen. Den som främst tjänat på detta är moderaterna och Reinfeldt själv, som dessvärre har stärkts i opinionen. En borgerlig valförlust 2010 är bara meningsfull om moderaterna samtidigt gör ett dåligt val och missnöjet mot Reinfeldt växer. Bara om partiet får en annan ledare kan den nya vägen med socialdemokratisk politik överges för något bättre. Just nu är det svårt att se det hända.
2008 var året när de mänskliga rättigheterna firade 60 år. Frågan är vad detta firande egentligen betyder när världssamvetet FN misslyckats i Srebrenica, Rwanda och Darfur, för att nämna några. Hyckleriet har fortsatt på högsta politiska nivå. Och mördandet, alla vackra konventioner till trots, (läs mer här, här och här) kan fortsätta ostört.
Vi har sett en rad ovanliga och därför mycket uppmärksammade mord i Sverige. Dubbelmordet på barnen i Arboga och mordet på Engla har fått mest uppmärksamhet. För första gången direktsände den statliga televisionen en begravning av en helt vanlig civilperson. Kvällspressen har njutit.
2008 var också rättsskandalernas år – eller kanske snarare det år när ett antal skandaler uppmärksammades i media. En man som frikänts från anklagelsen att ha utnyttjas sin sambos dotter sexuellt fick ett stort skadestånd. Han hade suttit felaktigt inspärrad på en psykiatrisk avdelning i sex år. Äntligen beslutade sig Thomas Quick för att tala ut. Efter sina tidigare dokumentärer om oskyldigt dömda kändes det logiskt att det var Hannes Råstam som lyckades få storyn om den dömde seriemördaren som av allt att döma inte alls är någon seriemördare. Det vi ser och kommer att se för lång tid framöver är kanske den värsta rättsskandalen i modern svensk historia.
Vi kan även se tillbaka på ännu ett klimathysteriskt år med fortsatt kryperi för klimatalarmismen bland politiker på nationell och internationell nivå. Samtidigt har vi sett modiga forskare som vågat sticka fram hakan och ifrågasätta. Men det är svårt att förändra redan accepterade sanningar, särskilt när hela det politiska etablissemanget står i första ledet. Jag känner mig tyvärr inte särskilt optimistisk att vi nästa år skulle se någon bestående tillnyktring. I alla fall inte i Sverige. Och Barack Obama verkar liggare närmare Al Gore än George W Bush i den så kallade klimatfrågan.
2008 var inte bara råttans utan även Kinas år. OS i Beijing blev en formidabel framgång för arrangörslandet, inte minst sportsligt. Ett besök i staden öppnade dessutom ögonen på en och annan kritiker. Kina är ett fantastiskt land på många sätt men dras fortfarande med stora problem. Eller utmaningar, om man vill uttrycka det så. Landets befolkning saknar fortfarande grundläggande politiska rättigheter, vilket är ett problem som ingen demokratiskt sinnad människa kan blunda för.
Samtidigt kan man inte som somliga bara se på styrelseskicket och bedöma hela landet med hela dess jättebefolkning utifrån detta. Kina är så mycket mer än bara Hu Jintao, kommunistpartiet och det vidriga dödsstraffet. Öppnar man ögonen finner man en nyfiken och vänlig befolkning, dussintals olika spännande matkulturer och ett system som på något sätt ändå fungerar och ger människor bättre och bättre möjligheter i sina liv, trots alla allvarliga brister. 2008 firade Kinas nya väg 30 år. Den välståndsklättring och landet tagit sedan 1978 och brytningen med Mao Zedongs vansinnespolitik är unik i världshistorien. Privat äganderätt är på frammarsch. Det kommer att komma bakslag och snedsteg, men Kina känns som framtidslandet just nu. Möjligen tillsammans med Indien och i viss mån Ryssland (om nu inte Putin återkommer som den nye Stalin vad det lider…).
Men det var också dödens år i Kina. Sichuanprovinsen, närmare bestämt Wenchuan och Beichuan, drabbades av en oerhörd mänsklig och materiell förödelse. Den snabba räddningsinsatsen och det stora frivilligarbetet imponerade på omvärlden och den kinesiska regeringen passade på att slå på stora trumman i statstelevisionen. En spökstad står nu kvar som ett monument över det myllrande liv som en gång fanns men som släcktes i tiotusental.
2008 var också året då jag bestämde mig för att börja leta efter någon annanstans att bo i framtiden. Vi får se hur det går med det.
Tack till alla bloggkollegor och andra läsare som tittat in, läst och kommenterat under året som gått! Vi ses igen under 2009.
Oxens år väntar. Må det bli ett gott år. Jag tror faktiskt att chansen finns.
Gott Nytt 2009. Kanske.På kant med kyrkan
Stockholms stift gillar inte att präster förlustar sig sexuellt. Ett prästpar som haft en trekant, vilken inbegrep paret och en annan man, får nu bannor.
Att somliga påstår att religiösa skulle vara mer toleranta som människor blir parodiskt när vi sådana här gånger åter får svart på vitt att kyrkan och kristendomen är och förblir sexfientlig och intolerant.
Jag läser inte Bibeln men jag vet att det står en massa dumheter där som uttolkare sedan använt för att "styrka" sina egna fördomar och förvridna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv. Det gäller inte minst synen på äktenskap, på kvinnor i allmänhet, på homosexuella. Och på sex, förstås. Detta ondskans verktyg. Men var står det i Bibeln att man inte får ha en trekant om man är präst? Och hur står det? "Du skall icke som präst knulla med flera samtidigt?"
Att somliga påstår att religiösa skulle vara mer toleranta som människor blir parodiskt när vi sådana här gånger åter får svart på vitt att kyrkan och kristendomen är och förblir sexfientlig och intolerant.
Jag läser inte Bibeln men jag vet att det står en massa dumheter där som uttolkare sedan använt för att "styrka" sina egna fördomar och förvridna uppfattningar om hur vi ska leva våra liv. Det gäller inte minst synen på äktenskap, på kvinnor i allmänhet, på homosexuella. Och på sex, förstås. Detta ondskans verktyg. Men var står det i Bibeln att man inte får ha en trekant om man är präst? Och hur står det? "Du skall icke som präst knulla med flera samtidigt?"
söndag 28 december 2008
Tänk på barnen! del 902
Storbritanniens kulturminister Andy Burnham vill censurera Internet. Big time. Han vill att staten ska belägga sajter med en åldersmärkning så att inte minderåriga råkar komma in på "olämpliga" sidor av misstag.
Ministern vill ha så kallade "child safe"-sidor och väntas kontakta Barack Obamas administration för att få till stånd censur för alla engelskspråkiga sajter. Vilket väl bara lär vara början. Det väntade filtreringsansvaret faller förstås på Internetleverantörerna.
Orsaken till censureringsivern är, förstås, att Andy Burnham själv har barn. För det ska vi alla få lida. "It worries me – like anybody with children. Leaving your child for two hours unregulated on the internet is not something you can do."
Om eller när jag får barn ska jag bannemej lova mig själv att inte bli som alla dessa gråsuggor som vill censurera, förbjuda och kasta alla möjliga friheter överbord bara för att de själva misslyckats i sin föräldraroll. Ni borde ha tänkt er för innan ni lät kondomen ligga i plånboken den där gången.
Via Wille Faler
Ministern vill ha så kallade "child safe"-sidor och väntas kontakta Barack Obamas administration för att få till stånd censur för alla engelskspråkiga sajter. Vilket väl bara lär vara början. Det väntade filtreringsansvaret faller förstås på Internetleverantörerna.
Orsaken till censureringsivern är, förstås, att Andy Burnham själv har barn. För det ska vi alla få lida. "It worries me – like anybody with children. Leaving your child for two hours unregulated on the internet is not something you can do."
Om eller när jag får barn ska jag bannemej lova mig själv att inte bli som alla dessa gråsuggor som vill censurera, förbjuda och kasta alla möjliga friheter överbord bara för att de själva misslyckats i sin föräldraroll. Ni borde ha tänkt er för innan ni lät kondomen ligga i plånboken den där gången.
Via Wille Faler
fredag 26 december 2008
De norrländska vidderna
Inte för att jag någonsin lär flytta tillbaka till Norrland igen. Men det är trevligt att komma på besök. Man kan njuta av naturen (som jag skulle ledsna på om jag bodde här) och beundra det vita vinterlandskapet (som jag skulle förbanna efter några veckor). Snö och kyla hör julen till, problemet är bara att den börjar långt före jul och sedan håller Norrland i ett järngrepp i flera månader framöver.
Mörker, kyla och isolering kan ha sin charm - i en vecka eller två. Korta besök är därför lagom.
Västernorrland. Vackert och trevligt i små doser.
Mörker, kyla och isolering kan ha sin charm - i en vecka eller två. Korta besök är därför lagom.
Västernorrland. Vackert och trevligt i små doser.Striden för en ny narkotikapolitik
Johannes Forssberg har intervjuat den före detta narkotikasamordnaren Björn Fries. Fram träder bilden av en person försvarat den restriktiva narkotikapolitiken men ändå stämplats som "fiende" eftersom han samtidigt argumenterat för sprututbyte och mer humanism.
Ambitionen som narkotikasamordnare var att skapa utrymme för diskussion och ifrågasättande på ett område där varje steg bort från den officiella repressiva hardcorelinjen betraktats som förräderi och drogliberalism. Jag upplever att diskussionen har blivit marginellt bättre sedan Fries tillträdde 2002. Det har faktiskt funnits tillfällen när det varit möjligt att föra någorlunda sansade resonemang utan personangrepp och plumpa påhopp. Men exemplen på motsatsen är desto fler. Och nu, menar Fries, har vi tagit ett steg tillbaka igen. Orsaken stavas Reinfeldt.
Moderaterna har alltid vara spritt språngande galna i drogfrågan och Reinfeldt, som verkar ha som mål att vara så svensk och socialdemokratisk som möjligt (i betydelsen intolerant och negativ till stora förändringar), har cementerat den repressiva hållningen. Partiet kämpar alltjämt för groteska straff, begränsad narkomanvård och drogtester på barn. Det är symptomatiskt att Reinfeldt valt att behålla den absolut sämsta delen av det gamla partiet när han samtidigt förändrat det på så många andra områden.
Björn Fries har aldrig varit drogliberal. Men trots att han i debatt efter debatt försvarade den restriktiva narkotikapolitiken, började han ifrågasätta poängen med en så repressiv hållning. "Håller vi fast vid den repressiva synen när folk söker hjälp, kommer ingen komma. Vi kan inte säga till folk att de jävlar i mig ska passa sig, till det vill man ju inte söka sig." Tanken är främmande för såväl moderaterna som socialdemokraterna där det i stället är "kampen mot narkotikan" och "fler poliser" som ständigt står på dagordningen.
Jag tror inte att det finns någon chans att vinna narkotikadebatten i Sverige enbart på frihetsargumentet. Du kan vinna rent sakligt, javisst, men narkotikapolitiken handlar inte om saklighet. Den handlar om känslor. Människor i Sverige förstår sig inte på värdet av frihet utan skriker efter "trygghet" och pappas stora famn. För att nå ut i stugorna behöver vi därför använda de socialpolitiska argumenten och påpeka de mänskliga vinster som finns att göra med en human narkotikapolitik som fokuserar på harm reduction i stället för fängelsestraff. Där finns det dessutom såväl forskare som brukare själva att ta stöd av i debatten.
De äldre generationerna är sannolikt förlorade, men det finns en ny generation att vinna. Människor reser mer än någonsin tidigare, i synnerhet unga, och ser andra delar av världen där saker och ting hanteras på ett annat sätt. Jag har varit övertygad om att detta i sig skulle få folk att börja ifrågasätta gamla sanningar, svenska fördomar och rena lögner om det egna landets förträfflighet och utlandets förfall. Bland ungdomar förefaller emellertid inställningen till narkotika vara tämligen oförändrad. Här finns således massor att göra i det opinionsbildande arbetet.
Ambitionen som narkotikasamordnare var att skapa utrymme för diskussion och ifrågasättande på ett område där varje steg bort från den officiella repressiva hardcorelinjen betraktats som förräderi och drogliberalism. Jag upplever att diskussionen har blivit marginellt bättre sedan Fries tillträdde 2002. Det har faktiskt funnits tillfällen när det varit möjligt att föra någorlunda sansade resonemang utan personangrepp och plumpa påhopp. Men exemplen på motsatsen är desto fler. Och nu, menar Fries, har vi tagit ett steg tillbaka igen. Orsaken stavas Reinfeldt.
Moderaterna har alltid vara spritt språngande galna i drogfrågan och Reinfeldt, som verkar ha som mål att vara så svensk och socialdemokratisk som möjligt (i betydelsen intolerant och negativ till stora förändringar), har cementerat den repressiva hållningen. Partiet kämpar alltjämt för groteska straff, begränsad narkomanvård och drogtester på barn. Det är symptomatiskt att Reinfeldt valt att behålla den absolut sämsta delen av det gamla partiet när han samtidigt förändrat det på så många andra områden.
Björn Fries har aldrig varit drogliberal. Men trots att han i debatt efter debatt försvarade den restriktiva narkotikapolitiken, började han ifrågasätta poängen med en så repressiv hållning. "Håller vi fast vid den repressiva synen när folk söker hjälp, kommer ingen komma. Vi kan inte säga till folk att de jävlar i mig ska passa sig, till det vill man ju inte söka sig." Tanken är främmande för såväl moderaterna som socialdemokraterna där det i stället är "kampen mot narkotikan" och "fler poliser" som ständigt står på dagordningen.
Jag tror inte att det finns någon chans att vinna narkotikadebatten i Sverige enbart på frihetsargumentet. Du kan vinna rent sakligt, javisst, men narkotikapolitiken handlar inte om saklighet. Den handlar om känslor. Människor i Sverige förstår sig inte på värdet av frihet utan skriker efter "trygghet" och pappas stora famn. För att nå ut i stugorna behöver vi därför använda de socialpolitiska argumenten och påpeka de mänskliga vinster som finns att göra med en human narkotikapolitik som fokuserar på harm reduction i stället för fängelsestraff. Där finns det dessutom såväl forskare som brukare själva att ta stöd av i debatten.
De äldre generationerna är sannolikt förlorade, men det finns en ny generation att vinna. Människor reser mer än någonsin tidigare, i synnerhet unga, och ser andra delar av världen där saker och ting hanteras på ett annat sätt. Jag har varit övertygad om att detta i sig skulle få folk att börja ifrågasätta gamla sanningar, svenska fördomar och rena lögner om det egna landets förträfflighet och utlandets förfall. Bland ungdomar förefaller emellertid inställningen till narkotika vara tämligen oförändrad. Här finns således massor att göra i det opinionsbildande arbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)