Agnes på bloggen Pour le moment är upprörd över att hon på Rosenlundsgatan i Göteborg får upprepade inviter från bilburna sexköpare. Utifrån hennes berättelse kan jag förstå att det blir väldigt jobbigt. Men samtidigt gör hon sig skyldig till att döma ut alla sexköpare utifrån hennes erfarenheter av ett fåtal individers dåliga beteende. Det är inte heller rimligt. Hon verkar dessutom ännu argare på det hon uppfattar som "det liberala daltandet" med sexköpare. Låt mig förklara att det inte handlar om att "dalta", det handlar om principer och anständighet.
Först ska konstateras att personer som säljer och köper sex på gatan är i minoritet. De utgör fortfarande sinnebilden av vad prostitution är, men bilden är skev eftersom de flesta i dag säljer sex via Internet i stället för att stå vid ett gathörn och invänta kunder. Antalet gatusexsäljare i våra tre största städer är därför ett värdelöst mått på förekomsten av prostitution i samhället i stort. Följaktligen blir också sexköparnas beteende ett värdelöst mått på hur sexköparna generellt är och beter sig. Enligt Socialstyrelsen finns tecken på att kundgrupperna skiljer sig från varandra, vilket förefaller naturligt då även gatusexsäljarna skiljer sig från övriga sexsäljare.
Frågan handlar om principer, om rätten att som myndig människa ingå avtal med en annan myndig människa. Vi äger våra egna kroppar och har således rätt att förfoga över dem även i affärsöverenskommelser. En sexsäljare säljer som bekant inte sin kropp utan en tjänst om utförs med kroppen - en självklarhet som tydligen måste upprepas gång på gång i den svenska debatten. Politiker ska inte har tillgång till vår sexualitet i sina lagstiftande församlingar.
Det handlar också om ren och skär anständighet. I ett demokratiskt samhälle ska vi inte frysa ut vissa människor bara för att de sysslar med något vi (ni?) äcklas av. Vi ska inte stigmatisera och bespotta människor bara för att de valt att leva på ett sätt som vi själva kanske inte skulle kunna tänka oss. Vi ska heller inte degradera deras mänsklighet till att endast vara ett offers spillror. De sexsäljare jag har träffat och intervjuat har tvärtom visat prov på styrka, vilja och i vissa fall även entreprenörskap. Vi skulle inte betrakta andra egna företagare som offer. Så fort personen i fråga väljer att erbjuda sexuella tjänster kommer dock offerstämpeln fram. Det vittnar endast om okunskap och en inskränkt sexualsyn, ingenting annat.
En avkriminalisering av all frivillig sexhandel i Sverige är nödvändig. Jag kan ha förståelse för att människor inte vill ha öppen sexhandel i varje kvarter, på samma sätt som Agnes inte vill bli trakasserad av bilburna sexköpare. Lösningen skulle vara att respektive stad/kommun tillhandahåller vissa områden där sexhandeln kan pågå ostört. Denna handel skulle säkerligen fortsätta att vara en minoritet av all verksamhet som redan i dag pågår i lägenheter, villor och på hotellrum runt om i landet. Men det är som bekant det vi ser som vi bryr oss om - därav den fortsatta fokuseringen på just gatuprostitutionen.
Samtidigt som den frivilliga sexhandeln avkriminaliseras och sexköpslagen kastas på historiens växande sophög för korkade lagar, ska givetvis människohandel för sexuella ändamål även fortsättningsvis betraktas som en allvarlig brottslighet som med kraft ska bekämpas. Men då har vi redan kommit underfund med skillnaden mellan frivillig och ofrivillig sexhandel och täppt till truten på landets radikalfeminister.
Övrig läsning:
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort
lördag 4 september 2010
fredag 3 september 2010
Sossemoral
När det gäller att jaga väljare är Socialdemokraterna särskilt hänsynslösa. Eller kanske uppfinningsrika. Jag minns fortfarande hur en nära anhörig till mig berättade om hur socialdemokratiska valarbetare förr om åren besökte äldreboenden och "hjälpte" de äldre att rösta "rätt". Valsedlar tillhandahölls såklart. Fiffigt.
Nu jagar Mona Sahlin invandrarröster genom att anordna en röstskola i Örebro och låta väljarna ta vägen förbi den egna valstugan. Det är ju snällt av Socialdemokraterna att "hjälpa" nyanlända invandrare att rösta - en uppgift som annars borde vara Valmyndighetens. Och råkar de rösta på Socialdemokraterna blir Mona glad.
Alla medel är tillåtna när makten och härligheten står på spel.
Nu jagar Mona Sahlin invandrarröster genom att anordna en röstskola i Örebro och låta väljarna ta vägen förbi den egna valstugan. Det är ju snällt av Socialdemokraterna att "hjälpa" nyanlända invandrare att rösta - en uppgift som annars borde vara Valmyndighetens. Och råkar de rösta på Socialdemokraterna blir Mona glad.
Alla medel är tillåtna när makten och härligheten står på spel.
torsdag 2 september 2010
Respekt!
Markus Berglund, centerpartist, har länge propagerat för Piratpartiet. Han har varit guldpirat och därmed sponsrat partiet under en längre tid och drivit integritetsfrågorna inte minst på sin blogg. Därför är det inte förvånande att Markus i riksdagsvalet väljer att lägga sin röst på Piratpartiet i stället för Centerpartiet (som ju släppt integritetsfrågorna inför valet).
Tillsammans med en socialdemokrat gör han ett utspel i SvD Brännpunkt där han uppmanar alla som värnar om sin personliga integritet att lägga sin röst på Piratpartiet.
När så många fegar ur, positionerar sig och tänker på sina karriärer följer vissa rösten inifrån sina hjärtan.
Det är respekt!
Tillsammans med en socialdemokrat gör han ett utspel i SvD Brännpunkt där han uppmanar alla som värnar om sin personliga integritet att lägga sin röst på Piratpartiet.
När så många fegar ur, positionerar sig och tänker på sina karriärer följer vissa rösten inifrån sina hjärtan.
Det är respekt!
onsdag 1 september 2010
Rödgrön demokrati
Under en vandring från Sveaplan till Sergels torg i Stockholm hinner man passera ganska många valaffischer. De sitter på lyktstolpar, träd, väggar, plank, busstationer. Det är nya gröna jobb med Centerpartiet, det är moderater som älskar Vasastan, det är sossar som inte kan vänta, det är folkpartister som vill ge Nobelpris till svenskar.
Överallt sitter de. Men något skiljer dem åt. Alliansens valaffischer är nämligen nedklottrade. Det är Hitlermustascher, horn i pannan, vampyrtänder och djävulssvansar om vartannat. Knappt någon borgerlig affisch har lämnats i fred. Inte en enda av de rödgrönas valaffischer har rörts.
För mig säger detta något om synen på demokrati hos respektive lags supportrar. Det illustreras även av vänstersidans benägenhet att störa valmöten för partier de inte gillar. De står för en synnerligen dunkel demokratisyn där endast det egna lagets rättigheter gäller och där det är fritt fram att göra som man vill mot motståndaren.
Visst går det att skylla på finniga Ung vänster-aktivister eller SSU-are. Men problemet är större än så. Vi har sett det i valrörelse efter valrörelse, det har satts i system i åratal. Nedslitna eller nedklottrade valaffischer hos de borgerliga är kutym. I Uppsala har MUF i åratal haft problem med krossade fönster. Om detsamma skulle hända SSU eller Ung vänster skulle det utmålas som ett hot mot demokratin. Nu är det bara fråga om omogna pojkstreck.
I en demokrati ska spelreglerna vara lika för alla. Yttrandefriheten får inte villkoras. Sabotage och förstörelse bör aldrig accepteras. Jag noterar dock att ingen ur vänsterlägret verkar bry sig. Hitlermustascher är ju så roliga.
Överallt sitter de. Men något skiljer dem åt. Alliansens valaffischer är nämligen nedklottrade. Det är Hitlermustascher, horn i pannan, vampyrtänder och djävulssvansar om vartannat. Knappt någon borgerlig affisch har lämnats i fred. Inte en enda av de rödgrönas valaffischer har rörts.
För mig säger detta något om synen på demokrati hos respektive lags supportrar. Det illustreras även av vänstersidans benägenhet att störa valmöten för partier de inte gillar. De står för en synnerligen dunkel demokratisyn där endast det egna lagets rättigheter gäller och där det är fritt fram att göra som man vill mot motståndaren.
Visst går det att skylla på finniga Ung vänster-aktivister eller SSU-are. Men problemet är större än så. Vi har sett det i valrörelse efter valrörelse, det har satts i system i åratal. Nedslitna eller nedklottrade valaffischer hos de borgerliga är kutym. I Uppsala har MUF i åratal haft problem med krossade fönster. Om detsamma skulle hända SSU eller Ung vänster skulle det utmålas som ett hot mot demokratin. Nu är det bara fråga om omogna pojkstreck.
I en demokrati ska spelreglerna vara lika för alla. Yttrandefriheten får inte villkoras. Sabotage och förstörelse bör aldrig accepteras. Jag noterar dock att ingen ur vänsterlägret verkar bry sig. Hitlermustascher är ju så roliga.
Hägglund bättre än sin parti
Jag gillar Göran Hägglund. Det har jag konstaterat på bloggen tidigare. Jag gillar emellertid inte hans parti vilket gör en röst på Kristdemokraterna otänkbar.
I gårdagens partiledarutfrågning pressades KD-ledaren stundom hårt om bland annat sjukförsäkringen, uttrycket "verklighetens folk" och beskattningen av pensioner. Men jag tycker att han när krutröken lagt sig hade klarat sig mycket bra. Hägglund är den ende borgerliga partiledare, möjligen med visst sällskap av Maud Olofsson emellanåt, som vill diskutera värderingar och politikens begränsningar. Detta är fundamenta i begreppet "verklighetens folk". Politikerna ska inte bestämma allt. Man kan ogilla saker personligen utan att kräva lagstiftning mot det.
När det gäller att disponera tiden med barnen vill och ska vi själva bestämma mer, anser KD. Problemet, som också framkom i utfrågningen, är att KD vill lägga sig i så pass mycket annat som rör vårt familjeliv. Som vem vi får ha sex med och under vilka förutsättningar, exempelvis. KD är därtill folkhälsofascister och stöder alla tänkbara restriktiva åtgärder för "folkhälsans" skull, däribland skärpta införselregler av alkohol och höjda skatter på både tobak och alkohol. Sockerskatt på godis har också diskuterats. Då är plötsligt det egna ansvaret, rätten att få bestämma själv, bortblåst. "Vi är inte anarkister", konstaterade Hägglund. Nej, det ska gudarna veta. Men att vara konsekvent i sin politik behöver inte innebära att man tror på laglöshet. Eftersom KD består av så många moralister och pekpinnefantaster är det osannolikt att rätten att få bestämma själv kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än just tiden med de egna barnen. Vill Hägglund går längre, lär det blåsa till strid på partiets framtida riksting.
Bland allt elände finns dock positiva ljusglimtar. Kristdemokraterna var, hör och häpna, det parti som hade det rimligaste förslaget till ny äktenskapslagstiftning när samkönade äktenskap diskuterades. I stället för att tvinga samfund att viga homosexuella föreslog KD en civil registrering av äktenskap för alla varefter varje gift par självt kan välja var deras ceremoni ska hållas och hur den ska se ut. Fritt, enkelt och bra för alla. KD kördes över av övriga riksdagspartier som hellre såg att kristna samfund tvingades till att viga homosexuella. Som om det vore en mänsklig rättighet att få gifta sig i kyrkan. Svenska kyrkan är i dag en fristående organisation till vilken medlemskap är frivilligt.
Jag skulle önska att Kristdemokraterna får byta ministerpost vid en borgerlig valseger. Ge folkhälsoministerposten till en företrädare för ett något mindre rabiat parti, säg Moderaterna, och låt Kristdemokraterna ta över jämställdhetsposten. När det gäller feminism är partiet faktiskt det enda vettiga i Alliansen.
I gårdagens partiledarutfrågning pressades KD-ledaren stundom hårt om bland annat sjukförsäkringen, uttrycket "verklighetens folk" och beskattningen av pensioner. Men jag tycker att han när krutröken lagt sig hade klarat sig mycket bra. Hägglund är den ende borgerliga partiledare, möjligen med visst sällskap av Maud Olofsson emellanåt, som vill diskutera värderingar och politikens begränsningar. Detta är fundamenta i begreppet "verklighetens folk". Politikerna ska inte bestämma allt. Man kan ogilla saker personligen utan att kräva lagstiftning mot det.
När det gäller att disponera tiden med barnen vill och ska vi själva bestämma mer, anser KD. Problemet, som också framkom i utfrågningen, är att KD vill lägga sig i så pass mycket annat som rör vårt familjeliv. Som vem vi får ha sex med och under vilka förutsättningar, exempelvis. KD är därtill folkhälsofascister och stöder alla tänkbara restriktiva åtgärder för "folkhälsans" skull, däribland skärpta införselregler av alkohol och höjda skatter på både tobak och alkohol. Sockerskatt på godis har också diskuterats. Då är plötsligt det egna ansvaret, rätten att få bestämma själv, bortblåst. "Vi är inte anarkister", konstaterade Hägglund. Nej, det ska gudarna veta. Men att vara konsekvent i sin politik behöver inte innebära att man tror på laglöshet. Eftersom KD består av så många moralister och pekpinnefantaster är det osannolikt att rätten att få bestämma själv kommer att sträcka sig särskilt mycket längre än just tiden med de egna barnen. Vill Hägglund går längre, lär det blåsa till strid på partiets framtida riksting.
Bland allt elände finns dock positiva ljusglimtar. Kristdemokraterna var, hör och häpna, det parti som hade det rimligaste förslaget till ny äktenskapslagstiftning när samkönade äktenskap diskuterades. I stället för att tvinga samfund att viga homosexuella föreslog KD en civil registrering av äktenskap för alla varefter varje gift par självt kan välja var deras ceremoni ska hållas och hur den ska se ut. Fritt, enkelt och bra för alla. KD kördes över av övriga riksdagspartier som hellre såg att kristna samfund tvingades till att viga homosexuella. Som om det vore en mänsklig rättighet att få gifta sig i kyrkan. Svenska kyrkan är i dag en fristående organisation till vilken medlemskap är frivilligt.
Jag skulle önska att Kristdemokraterna får byta ministerpost vid en borgerlig valseger. Ge folkhälsoministerposten till en företrädare för ett något mindre rabiat parti, säg Moderaterna, och låt Kristdemokraterna ta över jämställdhetsposten. När det gäller feminism är partiet faktiskt det enda vettiga i Alliansen.
tisdag 31 augusti 2010
Ett parti i ideologisk utarmning
Kent Persson (m) undrar vad vi tycker om Nya Moderaterna. Tja, var ska vi börja...? Jo, vi kan börja med det som trots allt är positivt.
Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.
Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska "fixa" jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.
Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.
Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.
På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är "en idéburen organisation" samt att målet är att "hela tiden vara ett parti i förändring". Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.
Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.
Fredrik Reinfeldt har gjort en sak bra: han har brutit det socialdemokratiska maktinnehavet, det röda abonnemanget på makten. Om vi ska gå efter opinionsvindarna just nu kommer det heller inte bli fråga om en tillfällig time out från maktens korridorer för Socialdemokraterna. Det gnabbas friskt internt i partiet just nu när allt fler mätningar till och med placerar sossarna en bit under 30 procent. Ingen mätning ger de rödgröna övertaget och särskilt illa är läget för S. Detta är positivt ur många aspekter. Socialdemokratin kan inte längre ta makten för given. De tvingas tänka nytt och utvecklas, vilket måste vara en ny och obekant upplevelse för dem. Samtidigt visar det att Sverige har tagit ett steg bort från den socialdemokratiska betongstaten där allt makt utgår från Partiet och Facket och där arbetare knappt vågar tänka tanken att rösta på något annat parti än SAP. Sverige börjar sakta men säkert bli lite mer som andra länder i vissa avseenden.
Priset Moderaterna har fått betala för framgången är dock högt. Reinfeldt har gjort sig av med partiets ideologiska arv. Han pratar inte om frihet längre. Han pratar inte om vikten av självbestämmande. Han pratar om vad skattesänkningar betyder för statens kassa. Reinfeldt representerar ett von oben-perspektiv. Idén om att det är rätt att vi får behålla mer av våra inkomster därför att det är just våra inkomster har fallit bort när Borg, Schlingmann och Reinfeldt kokar politik. Nu är det politikerna, inte företagen, som ska "fixa" jobb. Ty Moderaterna är ju det enda arbetarpartiet.
Partiets ideologiska utarmning får också konsekvensen att det blir svårt att veta vad Moderaterna egentligen vill. Tidigare visste alla, oavsett om de var sympatisörer eller motståndare, var de hade Moderaterna. Det grundläggande problemet för partiet i dag är att Reinfeldt saknar ideologisk kompass. Han för fram det han tror fungerar i opinionen. Blir det protester, backar han. Detta gör honom och Moderaterna oförutsägbara. Ett parti som tidigare pläderat valfrihetens lov kan därför plötsligt slänga fram ett krav om obligatorisk a-kassa. Ett parti som stått emot vänsterfeminismens framtåg och kritiserat sexköpslagen innan den blev verklighet kan nu föreslå jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen. Helst genuscertifierade dagis också.
Partiet som i opposition ville avskaffa såväl Systembolagets som Svenska Spels monopol omhuldar nu de skattemiljoner som kommer från nämnda statliga monopolverksamheter. Partiet som tidigare var borgerlighetens främsta kritiker av en sönderreglerad arbetsmarknad och fackens stora makt på densamma, prisar i dag LO och tystar kritikerna i den övriga Alliansen.
På partiets hemsida står att läsa att Moderaterna är "en idéburen organisation" samt att målet är att "hela tiden vara ett parti i förändring". Det betyder i klartext att en idé som ansågs bra i går kan vara dålig i morgon, beroende på hur opinionsvinden blåser. Med en sådan politik blir det svårt att sätta en bild i folks medvetande av vad Moderaterna egentligen symboliserar. Det du röstar på i dag kan bli något helt annat i morgon.
Risken för Moderaterna är sålunda att partiet om några år kommer att vara en lika vilsen organisation som Socialdemokraterna är i dag, ett parti som få kan förklara eller förstå sig på. Konsekvensen med målsättningen att bli det samhällsbärande partiet, och därmed fylla Socialdemokraternas gamla mantel, kan vara att Moderaterna med tiden blir precis lika maktfullkomligt och arrogant som någonsin SAP. Tendenser till det har vi redan sett. Vid den tidpunkten kommer svenska folket att rösta bort Reinfeldt av precis samma skäl som de en gång röstade bort Göran Persson. Och det kommer att vara precis lika välförtjänt.
Nyliberalen är ute igen
Efter olyckliga förseningar och semestrar är Nyliberalen äntligen färdig. Den skickades till tryck förra veckan och bör vara prenumeranter till handa vilken dag som helst. I det nya numret kan du läsa om bland annat följande:
Maggie Thauersköld Crusell skriver om hur klimatalarmismen fick sig en törn när oegentligheter i IPCC:s klimatrapporter avslöjades. Kritiken mot bristerna i klimatpanelens arbete har fört med sig att allt fler vågar yttra kritik mot den påstådda konsensus som råder.
Henrik Alexandersson skriver om ett EU där den frihetliga EU-kritiken behövs mer än någonsin. Valet till Europaparlamentet 2014 kan bli sista chansen för EU-kritikerna att göra något av substans innan det är för sent.
En tanke med ekonomiska reformer i liberal riktning är att de skall gynna produktivt entreprenörskap och företagande. I detta hänseende kan man fråga sig om Sverige har kommit särskilt långt. Niklas Elert skriver att samhällets normer och värderingar behöver förändras för att vi i Sverige ska få en ny syn på entreprenören.
Stefan Karlsson förklarar orsakerna till ett svenskt sysselsättningsunder och beskriver hur Alliansens politik har behållit en hög sysselsättning och en ekonomi i gott skick trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan 1930-talet.
Elva år efter införandet av förbudet mot att köpa sex i Sverige släpper staten en utvärdering av hur lagen har fungerat. Eftersom direktiven fullständigt bakband utredarna omöjliggjordes en kritisk granskning. Vad vi fick var ett rent beställningsverk. Hans Engnell anser trots detta att det finns anledning att vara en smula optimistisk om framtiden när det gäller frågan om sexuell integritet.
Valet stundar. En historiskt försvagad socialdemokrati som tvingats ingå valsamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet står mot en samkörd borgerlig allians som både genomfört liberala reformer och skrämt bort liberala väljare genom sitt agerande i integritetsfrågorna. Hans Engnell undrar om det egentligen spelar någon roll vilka som vinner.
Är du frihetligt sinnad men inte prenumerant ännu? Sätt in 200 kronor för 4 nummer på PlusGirokonto 449 71 84 – 4 och testa på!
måndag 30 augusti 2010
Det ständigt skyldiga könet
Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?
Ställningen just nu (14 915 röstande):
| Ja (50.7 %) |  | |
| Nej (49.3 %) |  | |
| |  | |
Respekten för människors integritet. Förmågan att skilja på grupp och individ. Allt tycks vara på upphällningen i Sverige.
När polisen får in en anmälan om en våldtäkt på en Finlandsfärja beslutar de att filma samtliga manliga passagerare när fartyget lägger till i Stockholm. Detta är ett fullständigt barockt beteende från den svenska polisen. Men visst är det effektivt. Gissa om någon skulle vilja riskera att bli misstänkt genom att vägra att bli filmad. Och vad händer med filmen efteråt?
Andra tycker att det är på sin plats att låta alla män lämna DNA-prov bara för att så få anmälda våldtäkter går till fällande dom. Bakgrunden är att Sverige ligger illa till när det gäller antalet anmälda våldtäkter i förhållande till befolkningen. Endast Lesotho är sämre. Bara detta torde säga något om lagstiftningens påverkan. Varför skulle just Sverige vara så drabbat av våldtäkter? Orsaken är alltså rimligen den förändrade sexualbrottslagstiftningen. Det som tidigare sågs som sexuella ofredanden kan nu klassas som våldtäkt (vilket förringar begreppet). Till och med omvänd bevisföring har diskuterats av svenska radikalfeminister.
Förslaget om DNA-register är inte nytt. Det har diskuterats tidigare, av bland andra Madeleine Leijonhufvud (just i våldtäktsfall). Det finns många invändningar. Utöver den uppenbara kränkningen att tvingas lämna DNA-prov trots att man inte är misstänkt för något brott, vore det fruktansvärt opraktiskt. Leif GW Persson har uppskattat att det skulle ta runt 50 år att omvandla Huddingeregistrets lager till DNA-prover och kanske kosta tusen kronor per individ. Detta förutsatt att en myndighet inrättas som endast sysslar med den verksamheten. 99 procent av alla prover skulle aldrig bli intressanta i brottssammanhang. Det skulle således vara 1) integritetskränkande, 2) fruktansvärt kostsamt och 3) tämligen fruktlöst. Eller för att citera Leif GW: "När folk tänker på det där viset och dessutom har en professorstitel att kröna sina tomma skallar med, blir jag jävligt tagen."
I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om "mäns våld mot kvinnor", som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.
Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.
Kränkta kommunister
Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.
Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.
Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.
I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.
Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.
Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.
Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.
Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.
I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.
Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.
Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.
Björklund, skolan och sexköpslagen
Jan Björklund gjorde ett hyggligt intryck i gårdagens utfrågning i SVT. I de lägen han ställdes mot väggen förmådde FP-ledaren att skämta och ta sig ur situationen.
Björklund har fått mycket kritik för att dels "fiska i grumliga vatten", dels vilja införa något slags militär katederdisciplin i skolan. Det senare är förstås en grov överdrift. I jämförelse med vänsterns flumskola kan dock minsta lilla uppstramning te sig som militär disciplin. När det gäller skolan anser jag att Folkpartiet är rätt ute. Det är både valtaktiskt klokt och politiskt rätt att arbeta för en kunskapsinriktad skola som både ställer krav på elever och erbjuder skoltrötta ungdomar en väg ut i arbetslivet. Den svenska skolan har varit alldeles för inriktad på att ge alla elever högskolebehörighet, vilket långt ifrån alla är intresserade av. Alla är inte teoretiskt lagda.
Det stämmer att Folkpartiet har fiskat invandrarkritiska röster. Inte genom att föreslå minskad invandring utan genom att vilja ställa högre krav på dem som kommer hit. Förslaget om ett språktest för att få medborgarskap lever fortfarande och lockar säkert en del väljare även i detta val, även om det inte blir någon profilfråga denna gång. Nu vill partiet dessutom erbjuda nyanlända en sorts samhällsinformationskurs utöver SFI-undervisningen. Björklund hade lite svårt att förklara exakt vad som skulle ingå i den kursen, förslaget tycks således inte särskilt genomdiskuterat. Men det handlar om ett erbjudande, inget tvång. Alltid något.
I partiet utreds nu frågan om skärpt sexköpslag. Detta är redan ett diffust förslag från Alliansen, men Folkpartiet verkar måna om att ligga steget före. Att det är Johan Pehrson som leder arbetet är minst sagt illavarslande. En indelning av brottet i "sexköp" och "grovt sexköp" föreslås, med en straffsats upp till tre års fängelse. Likaså skadestånd till sexsäljare. Som grädde på moset ska personer skäligen misstänkta för sexköp tvingas lämna DNA-prov. Det är rena rama galenskaperna som Folkpartiet sysslar med här. Liberati behövs mer än någonsin om det ska bli någon rätsida på det här partiet.
Björklund har fått mycket kritik för att dels "fiska i grumliga vatten", dels vilja införa något slags militär katederdisciplin i skolan. Det senare är förstås en grov överdrift. I jämförelse med vänsterns flumskola kan dock minsta lilla uppstramning te sig som militär disciplin. När det gäller skolan anser jag att Folkpartiet är rätt ute. Det är både valtaktiskt klokt och politiskt rätt att arbeta för en kunskapsinriktad skola som både ställer krav på elever och erbjuder skoltrötta ungdomar en väg ut i arbetslivet. Den svenska skolan har varit alldeles för inriktad på att ge alla elever högskolebehörighet, vilket långt ifrån alla är intresserade av. Alla är inte teoretiskt lagda.
Det stämmer att Folkpartiet har fiskat invandrarkritiska röster. Inte genom att föreslå minskad invandring utan genom att vilja ställa högre krav på dem som kommer hit. Förslaget om ett språktest för att få medborgarskap lever fortfarande och lockar säkert en del väljare även i detta val, även om det inte blir någon profilfråga denna gång. Nu vill partiet dessutom erbjuda nyanlända en sorts samhällsinformationskurs utöver SFI-undervisningen. Björklund hade lite svårt att förklara exakt vad som skulle ingå i den kursen, förslaget tycks således inte särskilt genomdiskuterat. Men det handlar om ett erbjudande, inget tvång. Alltid något.
I partiet utreds nu frågan om skärpt sexköpslag. Detta är redan ett diffust förslag från Alliansen, men Folkpartiet verkar måna om att ligga steget före. Att det är Johan Pehrson som leder arbetet är minst sagt illavarslande. En indelning av brottet i "sexköp" och "grovt sexköp" föreslås, med en straffsats upp till tre års fängelse. Likaså skadestånd till sexsäljare. Som grädde på moset ska personer skäligen misstänkta för sexköp tvingas lämna DNA-prov. Det är rena rama galenskaperna som Folkpartiet sysslar med här. Liberati behövs mer än någonsin om det ska bli någon rätsida på det här partiet.
söndag 29 augusti 2010
Gauffin Rahmes farliga rådgivning
Madeleine Gauffin Rahme är psykolog och ger råd om sex-, sam- och familjeliv i Svenska Dagbladet. Det är ofta förfärande läsning när en utpräglad sexmoralist ska ge råd till folk som har problem med sex- eller familjelivet.
Först ska konstateras att det inte är första gången sexmoralisten Gaffin Rahme ger vanvettiga råd till ängsliga personer som söker rådgivning. Tidigare undrade en kvinna över barnbarnens "sexualiserade" beteende. Den sexåriga flickan gned sitt underliv mot saker och den åttaårige pojken onanerade ogenerat i soffan. Noterbart var att mamman till barnen anklagade sin egen mor för att ha sexualitetsskräck. Gauffin Rahme ställde genast diagnos. Hon såg barnens beteende som "tvångsmässigt helt utan hämningar". Sex ska vuxna hålla för sig själva, barn ska "aldrig behöva bli vittne" (kan de bli sexskadade, tro?). Gauffin Rahme uppmanade mormodern att kontakta socialtjänsten. Inte att prata med sin dotter, inte att sluta sticka näsan i blöt i en familj som inte verkar ha några stora bekymmer enligt vad som framkommer i berättelsen. Nej, att kontakta de sociala myndigheterna omedelbart var psykologens fasta råd.
Nu har det hänt igen. Gauffin Rahme har fällt sin dom och kommit med en radikal lösning på ett upplevt problem. En kvinna i 30-årsåldern beskriver hur hennes sambo tittar på pornografi i teen-segmentet (bestående av kvinnor som ser ut att vara 18 år och uppåt, det vill säga i den ålder då knappast någon heterosexuell man inte skulle tända på dem). Han intresserar sig även för "incest-porr", vilket i praktiken är sex mellan två personer under rubriken "mor och son", "far och dotter" och så vidare. Det räcker för att etiketteras som "incestuös" pornografi.
Kvinnan känner sig äcklad. Det har hon all rätt att göra om hon vill. Men Gauffin Rahme måste sin vana trogen föreslå någon radikal lösning på problemet. Hon utmålar först kvinnan som "underordnad och förtryckt" och fastslår att hennes sambo har en "sexperversion". Psykologen konstaterar dessutom, vilket avslöjar hennes robusta inkompetens på området: "att inneha barnpornografi är dessutom straffbart". Kvinnan har inte nämnt något om barnpornografi utan endast berättat att sambon tittar på vuxenpornografi etiketterad "teen" och "incest". Men för Gauffin Rahme är "incestporr" detsamma som barnpornografi. Hon svarar alltså på frågor som helt och hållet är utanför hennes kompetensområde.
Psykologen uppmanar kvinnan att lämna sin sambo omgående. Hon anser också att det är en fara att mannen arbetar med barn, men "det är inte ovanligt för män med denna läggning". Vilken läggning? "Incestporr" är inte riktigt vad Gauffin Rahme vill tro att det är. Det är en etikett. På samma sätt finns det allehanda kategorier som "rödhårig", "sekreterare" och "sjuksköterska". Det betyder inte att människorna som deltar i själva verket är sekreterare eller sjuksköterskor. Det handlar om fantasier. Om vi ska fullfölja Gauffin Rahmes resonemang, betyder det inte att den som tittar på sådan porr helst inte bör ha ett arbete där det vistas sekreterare eftersom det kan betyda en otrohetsaffär? Eller undvika att gå till läkare av rädsla för att det kanske dyker upp en sjuksköterska någonstans?
I vanlig ordning görs en förvirrad sammanblandning av sex i verkliga livet och sexuella fantasier i pornografins värld. De är inte desamma! Vi kan illustrera skillnaden mellan fantasi och verklighet så här: Hur många gånger har du inte fantiserat om att ha sex med en person som du i verkliga livet inte har haft eller tänkt dig ha sex med? Rätt många, är min gissning. Vi måste lära oss att separera fantasier från det verkliga livet. Pornografi handlar uteslutande om fantasier. De kan visserligen sporra sexlivet något, men de allra flesta av oss låter tankarna stanna som just tankar. Det är vår förbaskade rätt att få tänka snuskigt.
Madeleine Gauffin Rahme har alltså helt och hållet missförstått kvinnan som vänt sig till henne med ett upplevt problem och gett ett råd som kan rasera en tvåårig samborelation. Jag ryser vid tanken på vad hon säger till de stackare som intet ont anande söker sig hennes praktik med liknande problem. Hon borde syssla med något helt annat än att skicka moraldomar över människors sexualitet. Hennes råd kan, om de följs, inte bara göra en höna av en fjäder utan faktiskt orsaka konkret skada. Madeleine Gauffin Rahme borde byta jobb. Eller Svenska Dagbladet byta "expert".
Först ska konstateras att det inte är första gången sexmoralisten Gaffin Rahme ger vanvettiga råd till ängsliga personer som söker rådgivning. Tidigare undrade en kvinna över barnbarnens "sexualiserade" beteende. Den sexåriga flickan gned sitt underliv mot saker och den åttaårige pojken onanerade ogenerat i soffan. Noterbart var att mamman till barnen anklagade sin egen mor för att ha sexualitetsskräck. Gauffin Rahme ställde genast diagnos. Hon såg barnens beteende som "tvångsmässigt helt utan hämningar". Sex ska vuxna hålla för sig själva, barn ska "aldrig behöva bli vittne" (kan de bli sexskadade, tro?). Gauffin Rahme uppmanade mormodern att kontakta socialtjänsten. Inte att prata med sin dotter, inte att sluta sticka näsan i blöt i en familj som inte verkar ha några stora bekymmer enligt vad som framkommer i berättelsen. Nej, att kontakta de sociala myndigheterna omedelbart var psykologens fasta råd.
Nu har det hänt igen. Gauffin Rahme har fällt sin dom och kommit med en radikal lösning på ett upplevt problem. En kvinna i 30-årsåldern beskriver hur hennes sambo tittar på pornografi i teen-segmentet (bestående av kvinnor som ser ut att vara 18 år och uppåt, det vill säga i den ålder då knappast någon heterosexuell man inte skulle tända på dem). Han intresserar sig även för "incest-porr", vilket i praktiken är sex mellan två personer under rubriken "mor och son", "far och dotter" och så vidare. Det räcker för att etiketteras som "incestuös" pornografi.
Kvinnan känner sig äcklad. Det har hon all rätt att göra om hon vill. Men Gauffin Rahme måste sin vana trogen föreslå någon radikal lösning på problemet. Hon utmålar först kvinnan som "underordnad och förtryckt" och fastslår att hennes sambo har en "sexperversion". Psykologen konstaterar dessutom, vilket avslöjar hennes robusta inkompetens på området: "att inneha barnpornografi är dessutom straffbart". Kvinnan har inte nämnt något om barnpornografi utan endast berättat att sambon tittar på vuxenpornografi etiketterad "teen" och "incest". Men för Gauffin Rahme är "incestporr" detsamma som barnpornografi. Hon svarar alltså på frågor som helt och hållet är utanför hennes kompetensområde.
Psykologen uppmanar kvinnan att lämna sin sambo omgående. Hon anser också att det är en fara att mannen arbetar med barn, men "det är inte ovanligt för män med denna läggning". Vilken läggning? "Incestporr" är inte riktigt vad Gauffin Rahme vill tro att det är. Det är en etikett. På samma sätt finns det allehanda kategorier som "rödhårig", "sekreterare" och "sjuksköterska". Det betyder inte att människorna som deltar i själva verket är sekreterare eller sjuksköterskor. Det handlar om fantasier. Om vi ska fullfölja Gauffin Rahmes resonemang, betyder det inte att den som tittar på sådan porr helst inte bör ha ett arbete där det vistas sekreterare eftersom det kan betyda en otrohetsaffär? Eller undvika att gå till läkare av rädsla för att det kanske dyker upp en sjuksköterska någonstans?
I vanlig ordning görs en förvirrad sammanblandning av sex i verkliga livet och sexuella fantasier i pornografins värld. De är inte desamma! Vi kan illustrera skillnaden mellan fantasi och verklighet så här: Hur många gånger har du inte fantiserat om att ha sex med en person som du i verkliga livet inte har haft eller tänkt dig ha sex med? Rätt många, är min gissning. Vi måste lära oss att separera fantasier från det verkliga livet. Pornografi handlar uteslutande om fantasier. De kan visserligen sporra sexlivet något, men de allra flesta av oss låter tankarna stanna som just tankar. Det är vår förbaskade rätt att få tänka snuskigt.
Madeleine Gauffin Rahme har alltså helt och hållet missförstått kvinnan som vänt sig till henne med ett upplevt problem och gett ett råd som kan rasera en tvåårig samborelation. Jag ryser vid tanken på vad hon säger till de stackare som intet ont anande söker sig hennes praktik med liknande problem. Hon borde syssla med något helt annat än att skicka moraldomar över människors sexualitet. Hennes råd kan, om de följs, inte bara göra en höna av en fjäder utan faktiskt orsaka konkret skada. Madeleine Gauffin Rahme borde byta jobb. Eller Svenska Dagbladet byta "expert".
Utan visioner i valrörelsen
Det är bara tre veckor kvar till valet och ännu saknas valtemperaturen. Var finns glöden? Engagemanget? Och var är visionerna?
Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.
Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.
Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.
Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.
Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.
Fredrik Reinfeldt vann debatter mot Göran Persson 2006 främst genom att vara något annat än just Persson. Det var också på detta sätt Mona Sahlin fick sitt nuvarande jobb. Från stor manlig buffel till liten kvinna som talar på ett sätt som får allt i hennes värld att framstå som ett enda långt KBT-samtal. Snacka om extreme make over. Men det är outhärdligt att lyssna på. Sahlin är politikens svar på Johannes Paulus II. Det blir helt enkelt inget drag över någonting hon säger.
Reinfeldt är egentligen inte mycket bättre. Han är jämnmodets okrönte konung. Jämnmod kan vara bra i politiken, men i längden blir det tråkigt och intetsägande när inget tycks kunna höja röst- eller känsloläget hos en person. Människan bakom fasaden försvinner. Reinfeldt blir en skyltdocka med talförmåga. Jag har tidigare fruktat vad valdebatter mellan Sahlin och Reinfeldt ska resultera i för slags sömnterapi och kan konstatera att det har blivit precis så sömnigt som vi kunnat frukta.
Detta gör att valrörelsen blir ljummen. Till väljaren förmedlas att även om Sahlin & c/o med ord säger att det är viktigt för Sveriges framtid att vi byter regering, säger kroppsspråket och bristen på glöd något helt annat. De signalerar uppgivenhet och ointresse.
Det är emellertid inte bara personerna i årets valrörelse som kyler ned temperaturen, det är även sakfrågorna. Var finns visionerna om framtiden? Oppositionen har ingen vision. Den vill agera återställare under hela den kommande mandatperioden, kasta ut mer bidrag och höja skatterna. Världen före valet 2006 var tydligen paradiset nära nog. Alliansen å sin sida vill fortsätta reformarbetet, men reformhungern tycks ha mattats av. De stora ideologiska frågorna om arbetsmarknadsregleringar i las, folkhälsofascismen i alkoholmonopolet och fackens starka ställning i Sverige har lagts åt sidan. I stället satsar regeringen på sin egen form av bidragspolitik genom skattesubventioneringar av enskilda branscher.
Har borgerligheten redan efter fyra år vid makten genomfört så mycket av sitt förändringsarbete att de inte längre tror att de kan fylla ännu en mandatperiod? I så fall bör Alliansen gå i opposition och genomgå en vitaliseringskur. Idéerna finns där. I Folkpartiet. I Centerpartiet. Till viss del även inom Kristdemokraterna (på jämställdhetsområdet). Just nu heter bromsklossen Reinfeldt och Nya Moderaterna. Att just Moderaterna i regeringsställning skulle komma att agera bromskloss för ett frihetligare Sverige var det nog få som trodde för knappt tio år sedan.
lördag 28 augusti 2010
Knaskul
På en lördag får man kosta på sig att vara lite tramsig. Lite kul är trots allt Celebrities upside down.
Elton John.
Elton John.fredag 27 augusti 2010
Manifesto
Alliansens valmanifest innehåller en del bra saker. Folkpartiet är Skolpartiet. Alliansens färdriktning i skolpolitiken är regeringens kanske starkaste kort. Fortsatta skattesänkningar är bra, även om de är begränsade. Men det som framför allt slår mig är att många av de enskilda partiernas bättre förslag har kompromissats bort helt. De stora vinnarna är Moderaterna.
Både Centerpartiet och Folkpartiet har fått ge vika när det gäller kraven på en liberaliserad "arbetsrätt". Kristdemokraterna, vars enda egentligt starka kort är valfriheten hos barnfamiljer, har fått släppa sitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Folkpartiet har fått släppa kravet på avskaffad värnskatt (ett krav som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avfärdat sedan tidigare). Moderaterna fick ge upp kravet på att slopa det meningslösa enprocentsmålet av BNP för bistånd, men det lär inte ha svidit särskilt hårt. Viktigast för Moderaterna är att upprätthålla imagen av "det nya arbetarpartiet". Där ingår inte att sänka värnskatten. Samtidigt fick Kristdemokraterna igenom mer folkhälsofascism i höjd alkohol- och tobaksskatt. Och inget av allianspartierna lär ha protesterat mot att skärpa straffen för sexköp. Sexmoralismen fortsätter att frodas.
Visst måste ett gemensamt valmanifest mellan fyra partier leda till kompromisser och ansvarsfördelning. Så var det redan när den borgerliga regeringen formades efter segern 2006. Då föll det sig som så att folkhälsofascistiska Kristdemokraterna fick hand om socialpolitiken och batongfetischisterna i Moderaterna lade beslag på rättspolitiken. Vi fick alltså Maria Larsson på folkhälsoområdet och Beatrice Ask som chef på justitiedepartementet. En liberal regering hade förstås avskaffat folkhälsopolitiken och gett justitieministertiteln till en person med juridisk kunskap och ett liberalt sinne. Ask är så långt ifrån detta ideal man kan komma.
Tydligast är kanske ändå de frågor som helt har utlämnats, de som aldrig ens varit uppe på dagordningen. Integriteten, till exempel. Den som anser att den personliga integriteten är av överordnat värde och att övervakningsstaten är ett reellt hot har egentligen bara Piratpartiet att välja. Problemet med det valet är förstås att även Piratpartiet kommer tvingas kompromissa i en regeringsförhandling. Frågan om hur glada amatörer framgångsrikt ska kunna förhandla med slipade veteraner och gå vinnande ur den striden är i högsta grad relevant.
Både Centerpartiet och Folkpartiet har fått ge vika när det gäller kraven på en liberaliserad "arbetsrätt". Kristdemokraterna, vars enda egentligt starka kort är valfriheten hos barnfamiljer, har fått släppa sitt motstånd mot kvoterad föräldraförsäkring. Folkpartiet har fått släppa kravet på avskaffad värnskatt (ett krav som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg avfärdat sedan tidigare). Moderaterna fick ge upp kravet på att slopa det meningslösa enprocentsmålet av BNP för bistånd, men det lär inte ha svidit särskilt hårt. Viktigast för Moderaterna är att upprätthålla imagen av "det nya arbetarpartiet". Där ingår inte att sänka värnskatten. Samtidigt fick Kristdemokraterna igenom mer folkhälsofascism i höjd alkohol- och tobaksskatt. Och inget av allianspartierna lär ha protesterat mot att skärpa straffen för sexköp. Sexmoralismen fortsätter att frodas.
Visst måste ett gemensamt valmanifest mellan fyra partier leda till kompromisser och ansvarsfördelning. Så var det redan när den borgerliga regeringen formades efter segern 2006. Då föll det sig som så att folkhälsofascistiska Kristdemokraterna fick hand om socialpolitiken och batongfetischisterna i Moderaterna lade beslag på rättspolitiken. Vi fick alltså Maria Larsson på folkhälsoområdet och Beatrice Ask som chef på justitiedepartementet. En liberal regering hade förstås avskaffat folkhälsopolitiken och gett justitieministertiteln till en person med juridisk kunskap och ett liberalt sinne. Ask är så långt ifrån detta ideal man kan komma.
Tydligast är kanske ändå de frågor som helt har utlämnats, de som aldrig ens varit uppe på dagordningen. Integriteten, till exempel. Den som anser att den personliga integriteten är av överordnat värde och att övervakningsstaten är ett reellt hot har egentligen bara Piratpartiet att välja. Problemet med det valet är förstås att även Piratpartiet kommer tvingas kompromissa i en regeringsförhandling. Frågan om hur glada amatörer framgångsrikt ska kunna förhandla med slipade veteraner och gå vinnande ur den striden är i högsta grad relevant.
Hands off!
Sverige har gått från att vara ett relativt sexliberalt land, med 1970-talets mått mätt, till ett sexofobiskt samhälle där de sexuella hierarkierna, som Gayle Rubin ser dem, blir allt tydligare. Det är sexuell tvåsamhet - utan hjälpmedel, utan fetischer, utan fantasier - som gäller. Och måste du nu ha en massagestav bör du köpa den av personer i vita rockar på Apoteket. Den godkända svenska sexualiteten har blivit trist.
Konsekvenserna för den svenska nypuritanismen, sprungen ur den radikalfeministiska synen på sexualitet, blir allt tydligare. Senast i raden av bisarra följder är den ladies night-föreställning som undersöks av polisen. Det kan röra sig om, håll i er nu, pornografisk framställning! Självklart måste ordningsmakten bekämpa dylika brott. Någon kan ju ha blivit kåt.
Inget förvånar längre. RFSU har krävt att Sverige bör få en sexminister. Jag tycker att det är en särdeles dålig idé. Fredrick Federley kommenterade att han gillade idén men att han var rädd för att Maria Larsson, i dag moralistisk folkhälsominister, skulle få titeln. Det illustrerar problemet ganska väl. Sexualiteten har redan blivit sönderpolitiserad i Sverige. Att tillsätta en särskild minister skulle endast ytterligare ge grönt ljus till politikerna att lägga sig i.
Snälla, låt bli. Låt oss ha vår sexualitet i fred!
Konsekvenserna för den svenska nypuritanismen, sprungen ur den radikalfeministiska synen på sexualitet, blir allt tydligare. Senast i raden av bisarra följder är den ladies night-föreställning som undersöks av polisen. Det kan röra sig om, håll i er nu, pornografisk framställning! Självklart måste ordningsmakten bekämpa dylika brott. Någon kan ju ha blivit kåt.
Inget förvånar längre. RFSU har krävt att Sverige bör få en sexminister. Jag tycker att det är en särdeles dålig idé. Fredrick Federley kommenterade att han gillade idén men att han var rädd för att Maria Larsson, i dag moralistisk folkhälsominister, skulle få titeln. Det illustrerar problemet ganska väl. Sexualiteten har redan blivit sönderpolitiserad i Sverige. Att tillsätta en särskild minister skulle endast ytterligare ge grönt ljus till politikerna att lägga sig i.
Snälla, låt bli. Låt oss ha vår sexualitet i fred!
torsdag 26 augusti 2010
Integriteten - vem bryr sig?
"Är det möjligen så att det stora flertalet svenskar struntar i integriteten, sina rättigheter och sin rättssäkerhet – i utbyte mot att bli mutade med sina egna pengar?"HAX ställer en ytterst relevant fråga. Jag tror att det förhåller sig på just det sättet. Integritetsfrågan skulle aldrig bli någon valfråga. Det har varit uppenbart i över ett år. Enda chansen för Piratpartiet att rida på en framgångsvåg av intensiv integritetsdebatt och diskussioner om övervakningsstatens hot mot allas vår frihet, har hela tiden varit en ny FRA-cirkus. Ett riksdagsval 2008 hade kanske gett partiet en rimlig chans (givet att regeringen hade varit så korkad att den baxat igenom lagen under ett valår). Nu är integritetsfrågan d-ö-d. De etablerade partierna bryr sig inte. Journalisterna bryr sig inte. Och, vad värre är, folket bryr sig inte.
Årets valrörelse handlar således om precis det svenska valrörelser alltid brukar handla: Skatterna. Skolan. Äldrevården. Och vilket parti som kan skapa flest jobb (jag trodde i min enfald att jobben skapades av företagare och entreprenörer...).
Visst är det dystert. Det är förfärligt att svenska folket inte bryr sig om grundläggande fri- och rättigheter som integritet och rättssäkerhet. Det är frustrerande att vi har en journalistkår som uppenbarligen bryr sig lika lite - eller helt enkelt inte orkar ställa makten till svars. Det är oroväckande att frågan om hotad personlig integritet - framför datorn, på gatan, i telefonen, i sovrummet - möts med en axelryckning från väljarna som i stället intresserar sig för storleken på bostadsbidraget eller miljöbilspremien. Utifrån de här premisserna kan faktiskt den totalitära staten skapas, steg för steg. Den stora massan kommer inte att protestera och heller inte förstå vad som hände.
Men jag är inte alls förvånad. Det var väntat att det skulle bli så här. Piratpartiets dominans på bloggar och i debatten på Internet är inte en spegelbild av det politiska livet utanför vårt älskade nät. Där är partiet osynligt och samtalet frånvarande. Vi som i hög grad lever våra liv på nätet luras av integritetsfrågornas dominans i vår del av världen. I själva verket är integritetsdebatten död. I alla fall till efter valet. Då ska datalagringsdirektivet baxas igenom. Undrar vem som kommer att bry sig då?
onsdag 25 augusti 2010
Låna mer, tycker regeringen
Alliansen vill höja studiemedlet med 500 kronor om den vinner valet. Första tanken är: jaha, allt till alla. Först löntagare, sedan pensionärer och nu studenter. Fast riktigt så är det inte. Det är nämligen studenterna som får betala höjningen.
Höjningen av studiemedlet läggs alltså på lånedelen, som är ungefär två tredjedelar av det totala studiemedlet. Regeringen anser således att studenterna ska låna mer. Varför inte möjliggöra så att alla som studerar kan deltidsarbeta mer i stället? Och slippa låna så mycket? Det vore faktiskt rimligare.
Höjningen av studiemedlet läggs alltså på lånedelen, som är ungefär två tredjedelar av det totala studiemedlet. Regeringen anser således att studenterna ska låna mer. Varför inte möjliggöra så att alla som studerar kan deltidsarbeta mer i stället? Och slippa låna så mycket? Det vore faktiskt rimligare.
tisdag 24 augusti 2010
Valtider
Att politiker lägger dumma förslag är inget nytt. Jag brukar gå igenom den årliga motionsfloran och alltid hitta skrattretande idiotiska förslag som våra folkvalda motionerar om i riksdagen. Men frågan är om inte årets valrörelse är värre än vanligt.
De rödgröna och Alliansen tävlar just nu om vem som kan stryka pensionärerna medhårs mest. Trots att undersökningar visar att pensionärerna inte bryr sig särskilt mycket om fler skattesänkningar fortsätter blocken att bjuda över varandra. Mona Sahlin har dessutom gjort en Reinfeldt: allt som ni satsar på välfärden, satsar vi också. Plus lite till. Med dessa löften borde väl oppositionen egentligen kunna ta semester fram till valdagen. Sedan har vi de riktiga höjdpunkterna som bara måste ha tillkommit på småtimmarna på något lagom dimmigt partikontor. Butler i tunnelbanan. Clowner på äldreboenden. Detta är inte valrörelse, det är freakshow. Även SVT verkar ha en dragning åt det extrema. Annars skulle de knappast bjuda in två av landets tossigaste människor - extremistfeministen Gudrun Schyman och rasisten Jimmie Åkesson - för att debattera jämställdhet. Vem i hela friden fick ut något vettigt av att titta på den debatten?
Demokrati är viktigt, brukar politikerna säga. Gör din plikt, gå och rösta. Det är dock lite svårt att ta valet på största allvar just nu. Och det är helt och hållet politikernas förtjänst.
Valrörelse.
De rödgröna och Alliansen tävlar just nu om vem som kan stryka pensionärerna medhårs mest. Trots att undersökningar visar att pensionärerna inte bryr sig särskilt mycket om fler skattesänkningar fortsätter blocken att bjuda över varandra. Mona Sahlin har dessutom gjort en Reinfeldt: allt som ni satsar på välfärden, satsar vi också. Plus lite till. Med dessa löften borde väl oppositionen egentligen kunna ta semester fram till valdagen. Sedan har vi de riktiga höjdpunkterna som bara måste ha tillkommit på småtimmarna på något lagom dimmigt partikontor. Butler i tunnelbanan. Clowner på äldreboenden. Detta är inte valrörelse, det är freakshow. Även SVT verkar ha en dragning åt det extrema. Annars skulle de knappast bjuda in två av landets tossigaste människor - extremistfeministen Gudrun Schyman och rasisten Jimmie Åkesson - för att debattera jämställdhet. Vem i hela friden fick ut något vettigt av att titta på den debatten?
Demokrati är viktigt, brukar politikerna säga. Gör din plikt, gå och rösta. Det är dock lite svårt att ta valet på största allvar just nu. Och det är helt och hållet politikernas förtjänst.
Valrörelse.måndag 23 augusti 2010
När man bara inte känner för det
Kissprover på barn och unga har Thomas Bodström inga problem med. Han gick med på att låta sig drogtestas när P3 Nyheter erbjöd ett test, men ändrade sig snart. Orsaken? Han "kände inte för det".
Nu har jag ingen anledning att misstänka att Bodström hade spår av droger i sin kropp. Men det är inte heller utifrån misstanke som ungdomar i dag drogtestas i allt fler skolor. Ungdomarna själva beskriver dessutom att testet inte alls upplevs som frivilligt. Vilket jag kan förstå. Om de flesta går med på att lämna urinprov för drogtest, kommer den minoritet som inte vill göra det av integritetsskäl (det är inte kul att kissa när en främmande person står och tittar på) automatiskt att bli misstänkta.
Men heter man Bodström är det lugnt. Bara man inte känner för det. Kom ihåg den repliken.
Nu har jag ingen anledning att misstänka att Bodström hade spår av droger i sin kropp. Men det är inte heller utifrån misstanke som ungdomar i dag drogtestas i allt fler skolor. Ungdomarna själva beskriver dessutom att testet inte alls upplevs som frivilligt. Vilket jag kan förstå. Om de flesta går med på att lämna urinprov för drogtest, kommer den minoritet som inte vill göra det av integritetsskäl (det är inte kul att kissa när en främmande person står och tittar på) automatiskt att bli misstänkta.
Men heter man Bodström är det lugnt. Bara man inte känner för det. Kom ihåg den repliken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)