Lars Ohly debatterade nyligen mot försvarsminister Sten Tolfgors om förslaget att förstärka den svenska närvaro i Afghanistan till 500 man. Skillnaderna mellan Ohly och de flesta andra är tydliga i inrikespolitiken men blir ännu tydligare när utrikespolitiken diskuteras. Då visar vänsterledaren vilken feg och hycklande politiker han är.
Å ena sidan pratar socialister och kommunister i och utanför vänsterpartiet om "solidaritet", å den andra kräver de att de svenska soldaterna i Afghanistan ska åka hem. Och givetvis gäller utträdeskravet i högsta grad USA och de mer resursstarka militärmakter som finns i landet. Lars Ohly pratar om att USA försöker bygga demokrati genom att "bomba Afghanistan till stenåldern". Militärerna ska alltså bort och ersättas helt och hållet av biståndsarbetare. Som om bistånd skulle lösa säkerhetssituationen i landet. Ohly gör en så naiv och dåraktig analys av läget att det är svårt att finna ord.
Talibanerna ingår över huvud taget inte i analysen. Ohly vill inte förstå att det är på grund av talibanernas fortsatta militära offensiv som utländska militärer alls behövs i Afghanistan. Varken USA, Danmark eller Sverige är där för att bomba civila och de är inte där för att det är skoj. De är på plats för att förhindra talibanska attacker på civila och att se till att den gamla avskyvärda talibanregimen inte kan återupprättas. Att lämna det afghanska folket i händerna på detta rövarpack med medeltida böjelser, är det solidaritet? Ja, fast med talibanerna.
Med Lars Ohly vid rodret skulle tyranner får härja helt fritt. Med Lars Ohly vid makten skulle folkmord aldrig kunna förhindras (att gå in med militär för att stoppa övergrepp kränker ju folkrätten!). Med Lars Ohly får vi en feg värld som inte bryr sig.
Bo Rothstein ondgör sig över bloggosfären och menar att den är ett hot mot demokratin. Detta baserar han på tre exempel när han blivit förlöjligad på olika sätt av sina meningsmotståndare. Jojo, det är att ta sig själv på stort allvar.
Jag ser för det första inget problem med att bloggare blir personliga. Det är heller inte konstigt att tonläget kan skruvas upp på en privat blogg jämfört med på DN Debatt. Att blogga handlar om att väcka intresse för ens egna åsikter, att locka till sig läsare. Det kan man göra genom kraftfull rubriksättning men också genom att ta i lite extra i brödtexten.
För det andra gäller detta inte bara bloggosfären utan hela samhället i övrigt. För att ta sig genom mediebruset, för att göra sin röst hörd bland så många andra gäller det att skrika och säga kontroversiella saker som upprör, intresserar, äcklar. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar hade aldrig fått så stor uppmärksamhet om de inte infogat meningen "det finns en ömhet i ett slag över munnen". Att Magnus Betnér kallade försvarsminister Sten Tolgfors för "ett lögnaktigt kukhuvud" vid FRA-demonstrationen den 16 september är ett annat exempel på detta. Någon som minns vad Betnér sade i övrigt i sitt tal?
Ändå tycker jag att Bo Rothstein överdriver när han påstår att bloggosfären domineras av personangrepp och trivialiteter. Tittar vi på de bästa politiska bloggarna i Sverige är det svårt att styrka detta påstående. Rothstein tar sin artikel om nyliberalismens skuld till finanskrisen som exempel. Skriver man dumheter som att det är för låga skatter som bidragit till finanskrisen i USA, får man i mina ögon stå ut med att bli lite förlöjligad.
Men Rothstein har faktiskt fått sakligt mothugg från en rad olika håll, vilket han inte låtsas om. Det är inte direkt ärligt att låtsas som om saklig kritik inte finns. Johan Norberg, exempelvis, har varit synnerligen aktiv i debatten i tidningar, i radio och på TV. Han skulle aldrig använda okvädningsord förolämpningar mot Rothstein. Det är helt enkelt inte Johan Norbergs stil. Därför passar han förmodligen heller inte in i bilden av den arge, skrikande nyliberalen som Rothstein vill måla upp framför sig. Norberg är helt enkelt för trevlig och intresserad av sakfrågor för att bete sig så.
Jag tror tvärtom att det intellektuella samtalet kan vitaliseras av bloggosfärens inträde just tack vare tillgängligheten. Vi behöver inte vara beroende av redaktörers välvilja, vi behöver inte riskera att vinklas eller beskäras (vilket alla som fått debattartiklar publiceradei morgon- eller kvällspressen förmodligen har utsått). Vi skriver om vad vi vill, när vi vill. Allt som skrivs är inte bra, långt därifrån, men precis som i gammelmedia gäller det att sålla och välja ut godbitarna. Därför följer jag bara runt 6-8 bloggar kontinuerligt och kollar ett större antal när lusten faller på.
Bloggosfären ifrågasätts ständigt av människor som av olika orsaker inte kan med den, Rothsteins angrepp är således bara ett i raden. Och det är ungefär lika substanslöst som vanligt. Att döma ut alla Sveriges bloggare bara för att han själv fått utstå några elaka tillmälen är bara självömkande och fånigt!
Svenska Dagbladet har tydligen fått en del arga läsarreaktioner beträffande det stora motståndet mot piratjägarlagen IPRED inom bloggosfären. "Lyssna inte på pöbeln", har en uppretad läsare skrivit.
Det råder tydligen vitt skilda uppfattningar om vad bloggosfären är och består av för människor. Folk i och kring regeringen anser att bloggosfären, bland annat i fallet med FRA, består av en liten klick kufiga män utan verklighetskontakt som inte har något bättre för sig än att läsa och såga lagförslag. Nu plötsligt blir vi kallade för pöbel (pöbel: nedsättande benämning på en folkmassa, oftast ur de lägre samhällsskikten).
Pöbel för mig är en stor grupp människor som mer instinktivt/känslomässigt än analytiskt går till angrepp mot något. Det är pöbeln vi brukar se när människor frias i våldtäktsmål och folk "rasar" och kräver högre straff, hårdare batonger och ärtsoppa på torsdagar.
Att bloggosfären till viss del består av briljanta skribenter och människor med stora kunskaper inom just ämnen som fildelning och immaterialrätt blundas det för. Bloggosfären för mig är inte Blondinbella. Men folk ser ju själva vad de vill se. Det blir allt svårare att förstå hur världen utanför uppfattar bloggosfären...
Man kan i alla fall inte anklaga Lars Ohly för att vara populistisk när det kommer till skattepolitiken. Vänsterledaren är nämligen övertygad om att oppositionen ska kunna vinna valet på högre skatter för alla. Förfärande och fascinerande på samma gång, på något vis...
Efter att ha spelat martyr och utfryst stackare i såpan "Peter Eriksson vill ha Mona Sahlin för sig själv" bidrar Ohly nu själv i högsta grad till splittringen inom oppositionen genom att framföra skatteförslag som han på förhand vet att varken socialdemokraterna eller miljöpartiet kommer att ställa upp på. Det sista Sahlin vill ha är en valrörelse där alliansen kan skrämma väljarna med "skattechock!"-mantrat.
Som om inte detta var stolligt nog vill vänsterpartiet tvinga präster att viga homosexuella. I princip borde detta tolkas som ett brott mot religionsfriheten i landet. Bara den som tycker som vänsterpartiet vad könsneutrala äktenskap beträffar, ska få viga. Skulle detta realiseras går Sverige från en diskriminerande lagstiftning till en tvångslagstiftning som egentligen inte är ett dugg bättre. Pappskallar...
90-årsdagen av första världskrigets slut, Det Stora Kriget, har högtidlighållits världen över i dag. Även om det inte blev det sista stora kriget lever vi i dag i en värld mer färre militära konflikter än tidigare. De stora krigens tid är förhoppningsvis förbi.
Det har inte skrivits tillnärmelsevis lika många böcker eller gjorts lika många filmer om det första världskriget som om det andra, men en film som definitivt är värd din tid är Joyeux Noel (Fiendeland - En dag utan krig). Filmen, som är en av de vackraste jag känner till, tar upp den berömda incidenten vid fronten på julafton 1914 och visar att i grunden är det mycket mer som förenar än som skiljer oss åt. Även när vi ligger med vapen i hand.
På det socialdemokratiska kulturrådslagets initiativ kommer pjäsen Det Osynliga att spelas upp i riksdagens förstakammarsal den 12 november. Tanken är att ge "riksdagsledamöter från alla partier samt riksdagens personal tillgänglighet till kultur inne i riksdagen", heter det.
Om det handlar om att låta riksdagsledamöterna bevittna skådespel verkar det onödigt att ta in folk utifrån. Det finns ju faktiskt minst 349 fullgoda skådespelare direkt tillgängliga...
Terrornätverket al-Qaida påstår sig vara inne i en "positiv fas" vad gäller rekrytering av aktivister. Kanske har skäggmurvlarna infört något nytt system av typen "ta med din kompis och få gratis medlemskap" för att locka anhängare.
Amerikanska företrädare har tidigare förklarat al-Qaidas irakiska gren för i princip besegrad. Men terroristerna finns förstås även på andra håll. Och nu sägs det att de planerar en attack mot USA som ska överträffa den som genomfördes den 11 september 2001.
Först kan vi konstatera en sak: den demokratiska rättsstaten har blivit alltmer tilltygad sedan den 11 september. Med USA i spetsen har den demokratiska västvärlden börjat tumma på rättsprinciper om att alla ska anses oskyldiga innan motsatsen bevisats. Oskyldiga människors tillgångar har frysts. Rätten att häkta personer innan rättegång har förlängts i vissa länder. Lägg därtill galenskaper som Patriot Act i USA, Guantánamo, extraordinary rendition-programmets utveckling till ren laglöshet under Bushs styre och ökad övervakning i hela västvärlden. Det är ingen trevlig bild av vårt "öppna västerländska" samhälle. För att försvara "vårt sätt att leva" (som det brukar heta från amerikanskt håll), har vi de facto frångått just detta sätt att leva. Världens ledare har beslutat försvara friheten genom att begränsa den.
En ny attack mot USA skulle dessvärre inte få landets ledare att ifrågasätta den förda politiken utan tvärtom riskera att ge oss mer av samma politik. Och den skulle sprida sig som ringar på vattnet till Europa och resten av världen, precis som efter den 11 september. Det må vara bättre med en Obama än en Bush i Vita huset om en sådan attack skulle komma. Men vi måste komma ihåg att Obama inte är någon duva. Det finns inga som helst garantier för att inte den nye presidenten kommer att bomba ett sporadiskt utvalt land precis som Bush valde att göra och ytterligare dra ned sitt land i ekonomisk ruin.
Någon har sagt att USA inte har vänner utan intressen. Det blev särskilt tydligt efter den 11 september och kommer åter att bli tydligt om något liknande skulle hända igen. Låt oss hoppas, för allas vår skull, att al-Qaidas prat om storslagna attacker är just prat. Den demokratiska världen har inte råd med fler steg i auktoritär riktning just nu.
Inte nog med att den första usla FRA-lagen träder i kraft den 1 januari i väntan på att riksdagen orkar ta itu med tilläggen, en av den nya FRA-lagens integritetsbrandväggar - den s.k. domstolsliknande nämnden - kommer bara att användas om det inte är så bråttom.
FRA:s Ingvar Åkesson menar att när FRA behöver arbeta snabbt, ska signalspaning tillåtas och prövningen göras i efterhand. Om FRA kan signalspana som de vill innan en granskare får möjlighet att godkänna det hela, faller lite av själva poängen med denna domstolsliknande nämnd.
Just nu förstärks känslan av att alla har blivit så jävla lurade.
Det är 70-årsminne för Kristallnatten och vi funderar fortfarande över frågorna "varför?" och "hur?". Hur kunde ett folkmord genomföras i hjärtat av Europa? Och varför agerade ingen aktivt för att stoppa det? Dessa frågor har inte fått några svar. Och vad värre är, de kommer tillbaka gång på gång i takt med att nya folkmord genomförs, ignoreras och beklagas.
Efter andra världskriget och Hitlers utrotningspolitik föddes begreppet folkmord, myntat av Raphael Lemkin. Tanken var att detta aldrig skulle få hända igen, ett internationellt samvete skulle födas och en plikt om att ingripa instiftas. Men om det är något vi har lärt oss, är det att den mänskliga ryggradslösheten, fegheten och ondskan alltid återvänder och, tyvärr, ofta triumferar.
Uppgifter om att tyska specialförband på östfronten systematiskt dödade judar, även kvinnor och barn, kom ut tidigt. När förintelsepolitiken intensifierades och utvidgades kom protester från allierat håll, men trots att de allierade flygfotograferade Auschwitz-Birkenau 1944, när mördandet nådde sin kulmen, gjordes inga ansträngningar att förhindra folkmordet. Överlevande berättar om synen och ljudet av flygplan över lägret, men några bomber föll aldrig på vare sig gaskammare eller järnvägsspår. Flygplanen passade i stället på att bomba de tyska fabrikerna i närbelägna Monowitz. För de allierade handlade kriget aldrig om judarna.
Ju mer jag läser om Förintelsens detaljer - om hur utrotningen gick till i de små och enkelt byggda förintelselägren på den polska landsbygden, om massgravar så fulla med lik att de under sommaren svällde och pressade upp de gasade offren som en likvulkan, om hur både förövare och deras slavar förlorade sin medmänsklighet för att jobbet krävde det av dem - desto mindre förstår jag. I alla de vidriga detaljerna finns litet utrymme för förståelse. Någon i Treblinka berättade hur han såg de långa köerna av nakna offer på väg till gaskamrarna som "en massa", inte människor. På samma sätt måste alla som deltog i mördandet i Rwanda våren och sommaren 1994 ha resonerat.
Det rwandiska folkmordet har också etsat sig fast. Det är inte ens 15 år sedan. Även denna gång visste omvärlden vad som pågick. Omfattningen var måhända inte uppenbar, men att civila tutsier och moderata hutuer slaktades visste hela västvärlden. I stället för att förstärka FN:s närvaro, evakuerades nästan alla västerlänningar och nästan all FN-personal. Kvar blev general Roméo Dallaire med några hundra dåligt utrustade soldater som egentligen bara kunde hoppas på att deras blotta närvaro skulle avskräcka i alla fall någon att mörda. USA och västvärlden valde att inte kalla det för ett folkmord för att slippa förlora ansiktet, orden "acts of genocide" och Christine Shellys bisarra framträdande där hon försöker förklara vilka riktlinjer och fraser hon beordrats använda samtidigt som 800 000 människor huggs ihjäl har blivit bilden av den fullkomliga ignorans som mötte Rwandas dödsdömda under de där 100 dagarna.
Prata är FN desto bättre på. Att skriva fina resolutioner och slå sig för bröstet för välskrivna texter om mänskliga rättigheter är lätt. Men när människor verkligen behöver hjälp, när de mänskliga rättigheterna hotas av det mest avskyvärda av brott, blundar världssamvetet. Bill Clinton, som var president under folkmordet, har i efterhand sagt att han "regret that rwandan thing" och att hälften av offren förmodligen hade kunnat räddas. Det måste framstå som ett hån. Samme Clinton åkte till Srebrenica och kastade ur sig floskler åt de efterlevande.
Det som upprör mest är hyckleriet. Om världens ledare inte vill stoppa folkmord, framför allt i Afrika, säg då det och riv konventioner som säger att världen ska ingripa när människor utsätts för folkmord. Säg åt de utvalda offren att de får klara sig själva, det hade åtminstone kunnat rädda några av de 2 500 som gömde sig bakom FN på skolan Ecole Technique Officielle i Rwanda i tron om att få skydd men som sedan stod försvarslösa när FN plötsligt gav sig av. Stå åtminstone upp för att ni är fega. För vi vet ju att det kommer att fortsätta. Rwanda har ersatts av Darfur. Och ingen jävel bryr sig.
Frontlines dokumentär Ghosts of Rwanda, i vilken offer, politiker, förövare och militärer på plats kommer till tals, ligger uppe på YouTube i 12 korta delar. Första delen nedan:
Det fördjupade samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet stoppas tillfälligt i väntan på att frågan om vänsterpartiets medverkan ska lösas, hävdar SvD. Samtidigt fortsätter Sahlin, Wetterstrand och Eriksson sin tågturné och ämnar tillsätta fem arbetsgrupper. Lars Ohly står fortfarande vid sidan om och antar och förutsätter saker.
Det är en komplett röra i oppositionen just nu och denna röra har sannolikt i mycket hög utsträckning påverkat opinionsvindarna i väljarkåren i de senaste mätningarna från Synovate och Demoskop. Mona Sahlin är på god väg att släppa in alliansen i matchen igen.
Det som fascinerar är att samtidigt som Sahlin öppet har erkänt sitt sjabbel (ordagrant uttryckt så), fortsätter de dubbla och oklara budskapen att hagla. Med eller utan vänsterpartiet? Ingen vet.
Samtidigt har en spricka öppnats även i alliansen. De små partierna, inte minst kristdemokraterna, klagar över den moderata dominansen i regeringen och över Anders Borgs stora inflytande. Kristdemokraterna har körts över ett flertal gånger. Partiet tvingades svika sitt vallöfte om sänkt bensinskatt för att passa in i den nyfödda borgerliga klimatalarmismen, ledd av Reinfeldt.
Bensinskatten är dock inget man vinner eller förlorar val på. Desto mer allvarligt för kd är att bli överkört i frågan om könsneutrala äktenskap - paradoxalt nog efter att själva ha utformat det mest liberala förslaget! Medan övriga vill tvinga Svenska kyrkan att viga homosexuella vill kristdemokraterna införa ett civilrättsligt förfarande och sedan låta den som vill ha ceremonin i kyrkans lokaler - om den från staten fristående Svenska kyrkan tillåter det. Övriga alliansen vill alltså i stället tvinga en fristående kyrka att viga homosexuella, vilket är helt förkastligt. Detta måste rimligen en förening med frivilligt medlemskap själv få bestämma. Det har gått långt när kd författar det mest liberala förslaget i fråga om könsneutrala äktenskap...
Kristdemokraterna har balanserat på en slak fyraprocentslina länge nu och det är uppenbart att partiet inte får ut särskilt mycket av allianssamarbetet. Med ett alltmer självgott nymoderat parti och alltmer marginaliserade små borgerliga stödpartier kan vi komma att se framtida interna splittringar och ifrågasättanden. Det är trots allt partiets bästa som gäller när det väl kommer till kritan. Och kd, c och fp är lika lite intresserade av ett stöddigt och dominant moderatparti som v och mp är intresserade av ett socialdemokratiskt dito.
Titta, det är match igen, utropar Expressen efter att Demoskops senaste mätning bekräftat socialdemokraternas kraftiga nedgång och dessutom halverat avståndet mellan blocken (något Synovates mätning inte gjorde). Och det kan man ju göra. Men att kalla det två politiska alternativ är att ta i.
Alliansens mest kritiserade åtgärd, det som fick LO att dra med sig medlemmar ut på demonstrationer och det som har lyfts fram av oppositionen i snart sagt varje politisk debatt, är ökningen av egenfinansieringen i a-kassan (eller den sänkta a-kassan, som det brukar kallas). Oppositionen har försökt plocka poäng på att de minsann tänker återställa a-kassan ("och rättvisan") efter en valseger 2010. Alliansen har svarat att det ska löna sig att arbeta och att skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta därmed måste öka.
En tydlig ideologisk skiljelinje, kan tyckas. Men inget är hugget i sten med Reinfeldt vid rodret, allra minst ställningstaganden som kan kallas ideologiska. De är väldigt lätta att överge. Regeringen har redan sänkt a-kasseavgiften en gång och Reinfeldt har aviserat att det kan komma fler avgiftssänkningar framöver. För att möta ett svårt opinionsläge väljer alltså regeringen att lägga sig ännu närmare oppositionen i stället för att sätta ned foten och ta strid. Reinfeldt vill förstås gärna slippa a-kassan som en stor stridsfråga i valet om två år eftersom Sverige då lär befinna sig i en lågkonjunktur med ganska hög arbetslöshet.
Frågan är om de politiska skillnaderna mellan blocken inför valet 2010 ens kommer att handla om procentsatser. Det kanske rent av blir i promille vi får räkna för att hitta skillnaderna och utskilja de där två tydliga politiska alternativen som det brukar talas om. Det är en match mellan två lag som står och spelar på samma ideologiska planhalva.
Den socialdemokratiska regeringen monterade ned det svenska försvaret, ivrigt påhejad av pacifistiska miljöpartister. Det var ganska väntat. Att en borgerlig regering skulle fortsätta nedmonteringen hade nog färre räknat med.
Försvarsminister Sten Tolgfors har tidigare hyllat och fortsätter delvis att hylla svensk försvarskraft. Men nu är tonen lite mer dämpad och insikten om begränsningarna tydligare. Georgienkrisen har tydligen fått upp ögonen på regeringen. Nu har man plötsligt insett att krig kan föras på en vecka och att krig även kan föras i vår närhet! Behövdes det verkligen en invasion av Georgien för att inse detta...?
Det är nästan lite synd om Tolgfors. Under sin korta tid som försvarsminister har han tvingats försvara det ena beslutet märkligare än det andra. Förutom att gå i svaromål om ett bantat försvar, något som det med all säkerhet finns stora invändningar mot bland de moderata väljarna, har Tolgfors ljugit svenska folket rätt upp i ansiktet när han påstått att det inte finns något som antyder att vi inte har har hela sanningen om Estoniakatastrofens förlopp.
Och jag undrar vad han personligen tyckte när FRA-blåsten ven som hårdast mot regeringen och han misslyckades kapitalt med att på ett trovärdigt sätt bemöta motståndarnas argument. Det kan inte vara lätt att vara försvarsminister under Reinfeldt, den saken är klar. Det insåg en tidigare försvarsminister också.
Det är kanske lämpligt att Bushs ersättare i Vita huset, Barack Obama, korades just den 5 november. En avskydd president ska bytas ut, återuppbyggnadsarbetet kan vidta efter åtta års misslyckanden. Bort med det gamla, in med det nya.
Obamas retoriska skicklighet och förmåga att skapa känslor gör att många som förmodligen inte håller med honom i särskilt många frågor ändå kan entusiasmeras och känna hopp om positiva förändringar i USA. Än så länge är dessa förändringar precis vad mottagaren av budskapet vill att de ska vara. Just nu är alltså Obama hoppet för alla som vill ha förändring, nästan oavsett hur den ser ut. Just nu är han allas president.
Allt det där kommer förstås att förändras när den politiska verkligheten tar vid i januari. Då ska alla vackra tal, alla löften, omsättas i praktiken. Och en mandatperiod går fort. Det brukar sägas att mycket av det som avses genomföras under fyra år ska göras eller i alla fall påbörjas under de första hundra dagarna. Barack Obama har chansen att ge sig själv en raketstart och markera att det sitter ett nytt ledarskap i Washington genom att:
Stänga Guantánamolägret. Att stänga interneringslägret för "fientligt stridande" skulle tydligt markera avståndstagande från Bushadministrationens rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister och visa att nu gäller andra värderingar, nu gäller tron på rättsstaten igen. Alla som sitter inspärrade bör friges med omedelbar verkan eller ges en rättssäker prövning i amerikansk domstol.
Avskaffa extraordinary rendition-programmet. Programmet grundades under Bill Clinton men fick sin nuvarande form efter 11 september. Som det ser ut i dag är det ett fullkomligt laglöst förfarande med "misstänkta", som flygs till ljusskygga platser och utsätts för s.k. våta jobb och annan tortyr. Detta utan att någon efteråt tar på sig ansvar eller ens erkänner vad som har inträffat.
Ompröva "War on drugs". Kriget mot narkotikan leder till oerhörda lidanden världen över, inte minst i USA och Latinamerika. Det göder yrkeskriminellas verksamhet och erbjuder endast intolerans och fördömanden mot brukarna. Politiken tillhör ett av de största politiska fiaskon som världen skådat i modern tid. En president som talar om hopp, om ett enat land, borde inte kunna ställa sig bakom en sådan politik.
I morgon, torsdagen den 6 november, är det två år sedan den egyptiske bloggaren Abdul Kareem Amer fängslades av egyptiska myndigheter. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha smädat Egyptens president och hädat islam.
För att visa vad vi tycker om detta kommer en demonstration till stöd för Kareem att hållas utanför Egyptens ambassad på Strandvägen 35 i Stockholm klockan 11.30.
Talare är förutom jag själv (i egenskap av redaktör för tidningen Nyliberalen) Mattias Svensson (bloggare, författare och redaktör för magasinet Neo) och Frida Johansson Metso (ordförande för Liberala ungdomsförbundet).
Det känns skönt att USA-valet är över. Rapporteringen har varit minst sagt intensiv. Det känns faktiskt också bra att det blev Barack Obama som vann. För några månader sedan trodde jag inte att han skulle lyckas. Men med pengar och ett enormt gräsrotsengagemang gick det vägen.
Jag var inte entusiastisk över någon av kandidaterna (ej heller i primärvalen), men det ska onekligen bli intressant att se vad Obama kan åstadkomma som president. Tala kan han ju, vilket segertalet var ytterligare ett bevis på. Det kändes nästan lite... religiöst. Nu återstår det att leva upp till de enorma förväntningar som både USA och resten av världen har på Obama.
Det återstår också att se hur protektionistisk han verkligen är. Helt klart är i alla fall att USA kommer att få lättare att samarbeta med andra länder i och med valet av Obama. Man kommer lättare kunna söka dialog, och kanske uppnå framgång genom dialog, i och med valet av Obama. Det sista världen behöver är mer av George W Bushs utrikespolitik.
Obama kommer att sättas på prov tämligen omgående. Med en ökande arbetslöshet och en galopperande lågkonjunktur prövas hans tal om förändring och ett nytt Amerika direkt när han tar över Vita huset. Bush lämnar efter sig ett Irakkrig och ett dåligt säkerhetsläge i Afghanistan till den demokratiske tronföljaren. Kraven på att Obama ska dra tillbaka trupperna från Irak kommer att vara högljudda. Det är som vanligt många löften som ska hållas av en tillträdande president.
FRA-lagen, som den såg ut när riksdagen röstade ja i juni, kommer att införas från den 1 januari som planerat. De 15 tillägg som regeringen slutligen enades om, får vänta.
Orsaken är att lagen bara kompletteras. Den rivs inte upp och kommer alltså att träda i kraft som väntat innan förändringarna kan tillkomma. Lagar som har röstats igenom kan inte bara kastas bort. Förändringsförslagen ska läggas fram för riksdagen någon gång i vår, vilket alltså innebär att FRA kan arbeta ostört i flera månader i enlighet med en lag som en majoritet av riksdagens ledamöter i dag inte står bakom. Och naturligtvis inte svenska folket heller.
Detta tog piratpartiets Christian Engström upp på Frihetsfrontens talarkväll med Camilla Lindberg (fp) i oktober och hon hade inget bra svar. Det är som det är. FRA får helt enkelt bryta mot Europakonventionen i några månader.
Centerpartiet föreslår en historisk granskning av FRA:s verksamhet för att se om allt gått rätt till. Det är ett vettigt förslag. Men föga oväntat säger försvarsministern och sopan Sten Tolgfors nej. Det finns inget som säger att några felaktigheter begåtts, påstår Tolgfors. Han har verkligen inte många rätt, försvarsministern...
Jag vill egentligen inte blogga mer om barnporr just nu, men DN Debatt-artikeln om att svenska banker ska samarbeta för att strypa transfereringar som har med barnporr att göra ger frågan lite utrymme ändå. Intressant nog väcker förslaget viss skepsis i bloggosfären.
Frågan är dels hur allt ska lösas rent praktiskt, dels vilket svaret väntas blir från de som sysslar med verksamheten, både köpare och säljare. Det går naturligtvis att hitta vägar för att ge verksamheten ett neutralt skyltfönster och fortsätta överföringarna. Dessutom är risken uppenbar att oskyldiga drabbas. Vi har läst och hört om hur trubbigt polisens barnporrfilter är (där allt från laglig porr till sidor med bonsaiträd filtrerats)...
"Finansiell koalition mot barnpornografi". Det låter skarpt, det låter radikalt. För att ge förslaget lite tyngd, tror man, refererar Mats Odell och Skandiabankens VD till EU-kommissionären för säkerhetsfrågor, Franco Frattini, som menar att det minsann finns 1 500 procent fler barnporrsidor i dag än för tio år sedan. Och då krävs det ju krafttag. Frattini har tidigare föreslagit ett förbud mot att söka efter ord som "bomb", "terrorism" och "folkmord" i sökmotorer, så hans trovärdighet i Internetfrågor är inte direkt skyhög...
Jag ställer mig också lite frågande till begreppet "industri" här. Det talas ofta om en "barnporrindustri" som omsätter miljarder varje år. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur man kan komma fram till sådana uppgifter. Det kan inte röra sig om annat än vilda gissningar. Syftet måste vara att ge allmänheten intrycket av att det är en storskalig verksamhet med löpande bandet-princip och hungriga köpare överallt.
Ecpat jublar, förstås. Det är en organisation med mycket låg trovärdighet och det är därför besvärligt att de får så stort utrymme i viktiga frågor. De struntar blankt i yttrande- och informationsfrihetsfrågor och bär samma skygglappar som Narkotikaföreningen mot narkotika och liknande extremistföreningar.
På det stora hela liknar detta förslag mest ett populistiskt utspel. Förslaget konkretiseras inte och det förs ingen diskussion om eventuella risker med denna "finansiella koalition". Tills vidare finns det alltså anledning att vara skeptisk.
Nyheten om att endast sex procent av de vanligaste polisanmälda brotten klaras upp manar till eftertanke. Tyvärr är det snarast det direkt motsatta vi ser på vissa håll i bloggosfären. Satan i gatan! Höj straffen! Mera lås! Högre murar! Kasta bort nyckeln! Ålning medelst hasning!
Först och främst är siffran 94 procent ouppklarade brott en aning missvisande. Ett anmält brott är inte nödvändigtvis ett begånget brott. Att polisen inte kan gripa folk hur som helst beror på att det krävs bevisning mot en person, sådant kallas rättssäkerhet. Dessutom syns förstås inte polisens förebyggande arbete alls i denna granskning. Polisen går faktiskt inte bara omkring och griper bovar.
Det är ändå ofrånkomligt att debatten kommer att handla om mer resurser till polisen, både vad gäller pengar och befogenheter. Därmed kan tävlingen börja. Den politiker som vill anslå mest pengar till polisen och möjliggöra flest platser på polishögskolan vinner.
Som ett paket på posten kommer kraven på längre straff och hårdare tag rent generellt. Jag tror inte att hårdare tag löser någonting konkret. Vi vet att längre tid bakom lås och bom inte gör den dömde till en bättre människa, tvärtom. Fängelset som sådant är ingen helande miljö, därför är återfallskriminalitet vanligt förekommande och därför måste vi söka omvärdera kriminalpolitiken. Ropen på högre straff bryr sig inte om effekterna av straffskärpningarna, det handlar snarare om känslan av rättvisa, att den skyldige tar sitt rättmätiga straff. Det är ett primitivt sätt att bygga en kriminalpolitik på och har ett av sina värsta och mest urspårade exempel i USA.
Det stora problemet är ungdomskriminaliteten. Här krävs tidigare och, faktiskt, mer handfasta insatser innan det är för sent. Insatserna måste börja så tidigt som i 10-12-årsåldern, så fort problemen börjar visa sig. När den unge kommer upp i 17-18-årsåldern är det ohyggligt svårt att vända skutan. Och dyrt. Platser på HVB-hem kostar tusenlappar varje dygn och resultaten är allt annat än imponerande. Det är utan tvekan duktigt folk som jobbar på många av hemmen, men de "lyckade fallen", som innebär att den unge slutar upp med kriminellt och asocialt beteende, ligger bara på runt 40 procent.
Sedan finns det givetvis spaltmeter att skriva om polisens arbete i övrigt, varav mycket är relaterat till knäppa lagar i det här landet, men det tar vi en annan dag...
"Det finns skäl att vara kritisk mot de lagar mot barnporr som redan har införts. De resulterar i att polisen sätts att jaga runkpellar i stället för att fokusera på själva övergreppen, som sker vid produktionen. Det är också tveksamt om det verkligen ska vara olagligt att inneha någon som helst form av information - oavsett om den är i form av bild, text eller annat."
Hax skriver så bra om barnporren och informationsfriheten att det inte finns så mycket att tillägga. Men något måste jag förstås skriva då jag haft för vana att reta upp läsare med texter om både barnporr, avskaffad sexköpslag och legala incestuösa relationer. Bakgrunden denna gång är att drottning Silvia, ni vet hon som badar i liebfraumilch och tvättar sig med gravlax, i Ekots lördagsintervju krävt ett förbud mot att titta på barnporr. Hon har tidigare sagt att det vore "till stor hjälp" om medierna publicerade namn och bild på påstådda pedofiler, vilket säger en hel del om drottningens syn på rättsstaten.
I dag är det bara förbjudet att inneha och sprida material som anses barnpornografiskt, inte att endast glo på sidor med sådant material. Förutom det svåra i att efterleva en tittförbudslag i praktiken, finns rent principiella skäl att motsätta sig en sådan lagstiftning. Syftet med lagen mot innehav och spridning av barnpornografi är att "skydda barnen". Lagen som sådan är emellertid utformad så, att brottet i sig blir ett brott mot staten. Barnen på bilderna kan inte söka skadestånd för att de har blivit fotograferade och spridda på nätet. Även ett tittförbud skulle enligt Silvia (suprise, surprise) komma till för att "skydda barnen". Hur skyddas barn av att någon inte får titta på en bild på nätet? Övergreppet som sådant har redan skett, men det glöms liksom bort på vägen. Allt fokus hamnar på spridningen av data, information, bilder.
Jag brukar återkomma till att det är något med just sex som gör att människor, som annars kan vara hyggligt sansade, plötsligt ballar ur. Det gäller prostitutionsdebatten, det gäller "våldspornografi" och naturligtvis även barnporren. Vad är det som gör att skildringar av just våldtäkt, fejkad eller inte, måste förbjudas? Är det kränkningen? Internet är fullt av bilder på döda, lemlästade människor. Ta allt material från 1900-talets krig och folkmord - från andra världskriget och Förintelsen till pågående konflikter och folkmord i Afrika. Det handlar om mängder av riktigt hemskt material. Ska bilder och filmer från sådana händelser också förbjudas vad gäller innehav? Om nej - varför inte? Att filma när civila dödas i krig, är inte det att dokumentera övergrepp?
Skillnaden är förstås att barnporren, likt all porr, syftar till att ge betraktaren någon sorts sexuell tillfredsställelse. Det är alltså själva den sexuella läggningen, pedofili, hebefili och så vidare, som är fienden som Silvia och andra vill bekämpa. Kampen mot sexuella preferenser oavsett om de resulterar i övergrepp eller inte, är alltså så viktig att yttrande- och informationsfrihet kastas överbord. Det stora problemet är att har de väl börjat med lagar av detta slag, kan vi vara säkra på att de fortsätter på andra områden. Därför gäller det att ryta till redan från början. Att förbjuda information kan aldrig vara en bra arbetsmetod.
