Nina Björk försvarar sexköpslagen i DN Kultur i ett svar till Lotta Lundbergs funderingar om den svenska sexmoralismen i Sydsvenskan. Hon försöker hävda att det egentligen är det där med pengar som hon vänder sig emot, att det måste finnas en gräns för pengars makt (underförstått att köparen har makt över säljaren).
Men egentligen är det själva sexet som är huvudpunkten likt förbaskat. Inte skulle väl Nina Björk ondgöra sig över det maktförhållande som kan tyckas råda när någon som inte har någon större koll på bilar ska köpa sin första bil? Eller en ny TV eller dator? Vilken makt har inte en försäljare med välsmort munläder i en sådan situation?
Alla mänskliga relationer innehåller något slags maktförhållande, även om de i många fall är försumbara eller poänglösa att dyka djupare i. Således kan det även i en köp-sälj-situation av sexuella tjänster finnas inslag av makt. Men inte på ett så enkelt plan som Nina Björk och många andra inbillar sig. Sexsäljare själva har vittnat om vilken makt de kan känna gentemot kunden. Det är trots allt säljaren av tjänsten som bestämmer när och hur, vad som är OK och inte. Och såklart priset. Om säljaren får för sig att avbryta alltihop och dra, vad ska kunden göra? Reklamera tjänsten? Ledsen, men sexköp omfattas inte av konsumentköplagen.
Jag kan hålla med Nina Björk om att det är fullt möjligt att vara för ett förbud av sexköp och samtidigt anse att man inte måste älska den man ligger med. Det är två skilda saker - även om det finns gott om moralistiska feministkärringar som försvarar sexköpslagen och samtidigt upprörs över unga människors lössläppta sexualitet. Men det är likafullt att moralisera över folk när man hävdar att fullt friska vuxna människor inte kan fatta egna beslut om sin sexualitet. I Sverige tar i stället politikerna beslutet åt oss genom att hävda att "det inte är okej" att göra si eller så.
Det går inte att komma ifrån att det är något med just sex som gör att det slår slint i logikkontoret hos många. Hade vi pratat om att "köpa oss rätten till någon annans kropp" och samtidigt diskuterat massörer eller sjukgymnaster hade allt förefallit världsfrånvänt och löjligt. Men så fort diskussionen når genitalierna ändras förutsättningarna fullständigt. Förklara det den som kan och jag kanske bjuder på en öl eller två.
onsdag 11 mars 2009
Nödvändiga sanningar om EU
EU puttrar på med ryggskrubbande, ekonomisk oansvarighet, förmynderi och regleringsiver. Då är det upplyftande att se att det i alla fall finns någon i parlamentet som har ryggrad att säga som det är.
Om det fanns fler Nigel Farage i detta avseende skulle väldigt mycket tid gå åt till att bara säga de nödvändiga sanningarna. Och då kanske politikerna inte skulle hinna ställa till med ännu mer skada än de redan gör. Farages kritik riktar sig ju bara mot sammansättningen av EU-kommissionen. Det finns som bekant betydligt mer än så att anmärka på...
Via SvD:s Ledarbloggs YouTubeOnsdag. Se även detta upprörande klipp om ledamöternas snikna fuskande.
Om det fanns fler Nigel Farage i detta avseende skulle väldigt mycket tid gå åt till att bara säga de nödvändiga sanningarna. Och då kanske politikerna inte skulle hinna ställa till med ännu mer skada än de redan gör. Farages kritik riktar sig ju bara mot sammansättningen av EU-kommissionen. Det finns som bekant betydligt mer än så att anmärka på...
Via SvD:s Ledarbloggs YouTubeOnsdag. Se även detta upprörande klipp om ledamöternas snikna fuskande.
tisdag 10 mars 2009
Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk
Maciej Zarembas strålande artikelserie om Sverige och integrationen fortsatte i dagens DN Kultur och handlade om Jimmie Åkessons och sverigedemokraternas syn på svenskhet. Vad är egentligen svenskt? När och hur blir man en riktig svensk?
Jimmie Åkesson avslöjar sig genom att utgå från just sina upplevelser och sin egen uppväxt när han försöker svara på frågorna. Det smutsgrå landstingshuset är mer svenskt än en moské eftersom Åkesson själv har växt upp med att landstingshus i Sverige ser ut på det sättet. Inga minareter så långt ögat kan nå. Mest betong, plåt och smuts. Och för all del, besök gärna sajten Det sanna Sverige för att se att Sverige är mer än bara röda hus med vita knutar. Det är en hel del betong och smuts också. Så nog är det svenskt alltid. Frågan är bara hur Åkesson lider av ”osvenska” hus?
Jimmie Åkesson har ingen genomtänkt analys för vad som definierar svenskhet. Är det då månne vad Åkesson växte upp med som definierar vad som är svenskt? Så kan det rimligen inte vara och då återstår frågan: är det inte då vi själva som avgör vad som är svenskt för oss? Om det är så, öppnar sig plötsligt stora möjligheter.
Okej, midsommarstången är väl rätt svensk. Den kan spåras väldigt långt tillbaka i tiden. Julgranen är tysk men har använts under väldigt lång tid i Sverige och anses nog svensk även av den mest rättrogna sverigedemokrat. De flesta tycker nog att pizza och hamburgare är integrerade i den svenska matkulturen i dag. Men så har det inte alltid varit. Våra matvanor förändras ständigt i takt med att utländska influenser når våra matbord. Vad vill sverigedemokraterna göra åt detta? Ska vi kanske sätta en tidsgräns för när saker kan anses ha blivit svenska av tidens tand? Eller gäller något särskilt år? Att allt som importerats från andra kulturer efter nådens år 1950 är att betrakta som intrång i den svenska kulturen? Vem avgör det? Och hur?
Jimmie Åkesson skulle inte ha något bra svar om du ställde dessa frågor till honom. Han går förmodligen helt och hållet på sin magkänsla, som är en blandning av paltbröd, kärnmjölk och stuvade fördomar från det skånska inlandet. Därför kan han inte riktigt förklara varför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i hans ögon inte är svensk. Det bara känns fel i magen på honom.
Om man skulle vilja göra en väldigt välvillig tolkning av sverigedemokraternas syn på Sverige och det ”svenska”, vore det att den innebär att man ska ta seden dit man kommer. Den som flyttar till Sverige måste alltså lära sig språket och svenska seder och bruk. Jag kan instämma i den tanken. Inte för att vi är bättre i Sverige än i Thailand, Tyskland eller Irak utan för att det lätt blir missförstånd i det sociala livet om du vägrar att hälsa på andra, om du fäktar mycket med armarna när du pratar med folk, om du tränger dig i bankomatkön eller om du berömmer en kvinnlig arbetskamrat med att hon blivit så tjock. De där små osynliga ”reglerna” för hur man inte ska göra i Sverige kan man bara lära sig genom att studera hur andra gör. För detta krävs tid att bo och leva bland andra svenskar och även att man gör fel ibland för att inse sitt misstag.
Självklart ska den som kommer till Sverige för att bo och arbeta följa svenska lagar, det är det nog ingen som ifrågasätter. Men religionsfrihet, som sverigedemokraterna säger sig stödja, betyder att även muslimer har rätt att utöva sin tro i Sverige. Och det bör rimligen innebära att de måste få bygga moskéer. De ska givetvis söka svenska bygglov som alla andra, men i övrigt bör det inte finnas några hinder. Det ställer inte Jimmie Åkesson upp på eftersom en moské per definition inte är svensk. Och plötsligt faller logiken ihop ännu en gång bara på grund av den där känslan i magen.
Precis som Zaremba påpekar exploaterar sverigedemokraterna en latent oro hos somliga och en känsla av att ”det riktiga” Sverige är borta. För de heter syndabocken ”mångkulturen”. För folk på den politiska vänsterkanten är det ”globaliseringen” och ”den nyliberala världsordningen” som bär skulden för att Sverige inte kunna förbli oförändrat de senaste 30 åren. Det socialdemokratiska folkhemmet där alla var likadana, där varken negrer eller höghus smutsade ned den svenska idyllen och där alla barn kunde pinka i det fria utan att hemska pedofiler smög i buskarna finns inte längre. Men så har Sverige också blivit rikare och mer öppet mot omvärlden samt med möjligheter som våra föräldrar och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Därmed är det är det i dag med all säkerhet ett roligare land att leva i.
Svensk.
Jimmie Åkesson avslöjar sig genom att utgå från just sina upplevelser och sin egen uppväxt när han försöker svara på frågorna. Det smutsgrå landstingshuset är mer svenskt än en moské eftersom Åkesson själv har växt upp med att landstingshus i Sverige ser ut på det sättet. Inga minareter så långt ögat kan nå. Mest betong, plåt och smuts. Och för all del, besök gärna sajten Det sanna Sverige för att se att Sverige är mer än bara röda hus med vita knutar. Det är en hel del betong och smuts också. Så nog är det svenskt alltid. Frågan är bara hur Åkesson lider av ”osvenska” hus?
Jimmie Åkesson har ingen genomtänkt analys för vad som definierar svenskhet. Är det då månne vad Åkesson växte upp med som definierar vad som är svenskt? Så kan det rimligen inte vara och då återstår frågan: är det inte då vi själva som avgör vad som är svenskt för oss? Om det är så, öppnar sig plötsligt stora möjligheter.
Okej, midsommarstången är väl rätt svensk. Den kan spåras väldigt långt tillbaka i tiden. Julgranen är tysk men har använts under väldigt lång tid i Sverige och anses nog svensk även av den mest rättrogna sverigedemokrat. De flesta tycker nog att pizza och hamburgare är integrerade i den svenska matkulturen i dag. Men så har det inte alltid varit. Våra matvanor förändras ständigt i takt med att utländska influenser når våra matbord. Vad vill sverigedemokraterna göra åt detta? Ska vi kanske sätta en tidsgräns för när saker kan anses ha blivit svenska av tidens tand? Eller gäller något särskilt år? Att allt som importerats från andra kulturer efter nådens år 1950 är att betrakta som intrång i den svenska kulturen? Vem avgör det? Och hur?
Jimmie Åkesson skulle inte ha något bra svar om du ställde dessa frågor till honom. Han går förmodligen helt och hållet på sin magkänsla, som är en blandning av paltbröd, kärnmjölk och stuvade fördomar från det skånska inlandet. Därför kan han inte riktigt förklara varför jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i hans ögon inte är svensk. Det bara känns fel i magen på honom.
Om man skulle vilja göra en väldigt välvillig tolkning av sverigedemokraternas syn på Sverige och det ”svenska”, vore det att den innebär att man ska ta seden dit man kommer. Den som flyttar till Sverige måste alltså lära sig språket och svenska seder och bruk. Jag kan instämma i den tanken. Inte för att vi är bättre i Sverige än i Thailand, Tyskland eller Irak utan för att det lätt blir missförstånd i det sociala livet om du vägrar att hälsa på andra, om du fäktar mycket med armarna när du pratar med folk, om du tränger dig i bankomatkön eller om du berömmer en kvinnlig arbetskamrat med att hon blivit så tjock. De där små osynliga ”reglerna” för hur man inte ska göra i Sverige kan man bara lära sig genom att studera hur andra gör. För detta krävs tid att bo och leva bland andra svenskar och även att man gör fel ibland för att inse sitt misstag.
Självklart ska den som kommer till Sverige för att bo och arbeta följa svenska lagar, det är det nog ingen som ifrågasätter. Men religionsfrihet, som sverigedemokraterna säger sig stödja, betyder att även muslimer har rätt att utöva sin tro i Sverige. Och det bör rimligen innebära att de måste få bygga moskéer. De ska givetvis söka svenska bygglov som alla andra, men i övrigt bör det inte finnas några hinder. Det ställer inte Jimmie Åkesson upp på eftersom en moské per definition inte är svensk. Och plötsligt faller logiken ihop ännu en gång bara på grund av den där känslan i magen.
Precis som Zaremba påpekar exploaterar sverigedemokraterna en latent oro hos somliga och en känsla av att ”det riktiga” Sverige är borta. För de heter syndabocken ”mångkulturen”. För folk på den politiska vänsterkanten är det ”globaliseringen” och ”den nyliberala världsordningen” som bär skulden för att Sverige inte kunna förbli oförändrat de senaste 30 åren. Det socialdemokratiska folkhemmet där alla var likadana, där varken negrer eller höghus smutsade ned den svenska idyllen och där alla barn kunde pinka i det fria utan att hemska pedofiler smög i buskarna finns inte längre. Men så har Sverige också blivit rikare och mer öppet mot omvärlden samt med möjligheter som våra föräldrar och farföräldrar aldrig kunde drömma om. Därmed är det är det i dag med all säkerhet ett roligare land att leva i.
Svensk.Vurmen för laman förvånar
50-årsminnet av upproret i Lhasa har kommit. Och därmed diskussionen om Tibet och Kina. Tibet har tydligen blivit "ett helvete på jorden" om man får tro dalai laman själv (för det var ju så himla bra innan...). Själv är jag lite kluven i frågan.
I Sverige finns i princip bara en linje: "frihet åt Tibet!". Det kan bli lite enahanda, och särskilt pinsamt blev det när svenska idrottare skrev på en lista för "Tibets befrielse" inför OS - utan att själva kunna uttala sig om vad detta egentligen skulle innebära. Troligen trodde de att frågan var fullständigt självklar och att det var som att skriva på en petition mot barnmisshandel: okontroversiellt och behjärtansvärt. Nu är inte Tibetfrågan okomplicerad. Det som stör mig mest är att dalai lama, Tenzin Gyatso, har kommit att bli något slags hjälte i väst, nästan en Gandhi-figur att beundra och ära. Den "asketiske superstjärnan".
I International Herald Tribune rapporteras att han är den mest respekterade ledaren i världen i amerikanska och europeiska ögon. Personligen har jag svårt att se något att hylla hos den nuvarande Dalai laman, hans åsikter och knäppa religion. Detsamma kan sägas om falun gong, som i väst utmålas som en grupp människor vars enda intresse är att ställa sig tillsammans och sedan röra sig väldigt långsamt, men i själva verket är en religiös grupp med tämligen galna föreställningar. Inte för att det motiverar att de förföljs (eller för den delen Falun kommuns hemsida censureras), men det kan vara bra att veta att allt inte alltid är så heligt rosenskimrande. Jag kan undra var sekulära västerlänningars plötsliga kamp för religiösa människors rätt att yttra knäppa åsikter kom ifrån när den är som bortblåst så fort det gäller kristna eller muslimer. Att dalai lama verkar vilja rensa Tibet på alla hankineser borde inte heller stärka hans aktier.
Jag är som sagt kluven inför Tibetfrågan. Å ena sidan finns det en sympatisk tanke i att alla folk som vill vara självständiga ska få vara det (det är ungefär så långt analysen har nått på många håll i Sverige), å andra sidan går det att begripa den kinesiska regeringens agerande. Det är på intet sätt unikt att försvara ett territorium man anser sig ha rätt att förfoga över. Ryssland har gjort och fortsätter att göra likadant. USA:s regering skulle knappast acceptera att vissa stater bröt sig ur. Och hur skulle den svenska regeringen se på ett självständigt Sápmi? Historia spelar givetvis roll när vi diskuterar folkgruppers rätt eller inte rätt till självständighet (det är väl därför Mellanösterkonflikten aldrig kommer att få sin lösning eftersom det ligger religiösa uppfattningar om "vem som var där först" i grunden), men för en centralregering är det alltid en självklarhet att försvara de gränser som definierar det egna landet. Det är i den kontexten som Beijings agerande måste ses. Också.
Förhoppningsvis kommer någorlunda lugn att råda - från båda sidor - så att vi slipper se kravaller med oskyldiga offer och vandalisering som följd.
Falun gong, filibombombom.
I Sverige finns i princip bara en linje: "frihet åt Tibet!". Det kan bli lite enahanda, och särskilt pinsamt blev det när svenska idrottare skrev på en lista för "Tibets befrielse" inför OS - utan att själva kunna uttala sig om vad detta egentligen skulle innebära. Troligen trodde de att frågan var fullständigt självklar och att det var som att skriva på en petition mot barnmisshandel: okontroversiellt och behjärtansvärt. Nu är inte Tibetfrågan okomplicerad. Det som stör mig mest är att dalai lama, Tenzin Gyatso, har kommit att bli något slags hjälte i väst, nästan en Gandhi-figur att beundra och ära. Den "asketiske superstjärnan".
I International Herald Tribune rapporteras att han är den mest respekterade ledaren i världen i amerikanska och europeiska ögon. Personligen har jag svårt att se något att hylla hos den nuvarande Dalai laman, hans åsikter och knäppa religion. Detsamma kan sägas om falun gong, som i väst utmålas som en grupp människor vars enda intresse är att ställa sig tillsammans och sedan röra sig väldigt långsamt, men i själva verket är en religiös grupp med tämligen galna föreställningar. Inte för att det motiverar att de förföljs (eller för den delen Falun kommuns hemsida censureras), men det kan vara bra att veta att allt inte alltid är så heligt rosenskimrande. Jag kan undra var sekulära västerlänningars plötsliga kamp för religiösa människors rätt att yttra knäppa åsikter kom ifrån när den är som bortblåst så fort det gäller kristna eller muslimer. Att dalai lama verkar vilja rensa Tibet på alla hankineser borde inte heller stärka hans aktier.
Jag är som sagt kluven inför Tibetfrågan. Å ena sidan finns det en sympatisk tanke i att alla folk som vill vara självständiga ska få vara det (det är ungefär så långt analysen har nått på många håll i Sverige), å andra sidan går det att begripa den kinesiska regeringens agerande. Det är på intet sätt unikt att försvara ett territorium man anser sig ha rätt att förfoga över. Ryssland har gjort och fortsätter att göra likadant. USA:s regering skulle knappast acceptera att vissa stater bröt sig ur. Och hur skulle den svenska regeringen se på ett självständigt Sápmi? Historia spelar givetvis roll när vi diskuterar folkgruppers rätt eller inte rätt till självständighet (det är väl därför Mellanösterkonflikten aldrig kommer att få sin lösning eftersom det ligger religiösa uppfattningar om "vem som var där först" i grunden), men för en centralregering är det alltid en självklarhet att försvara de gränser som definierar det egna landet. Det är i den kontexten som Beijings agerande måste ses. Också.
Förhoppningsvis kommer någorlunda lugn att råda - från båda sidor - så att vi slipper se kravaller med oskyldiga offer och vandalisering som följd.
Falun gong, filibombombom.måndag 9 mars 2009
Som en riktigt bra sadelmakare
"Att jobba på en papperstidning måste vara grymt spännande i dessa dagar. Ni är ju jävligt bra på att göra papperstidning. Det måste ju vara som att vara en jävligt bra sadelmakare, ungefär. Man gör så jäävla snygga sadlar och så envisas folk med att hålla på och åka bil."
Lite old, javisst. Men Magnus Betnérs hånfulla stand up om Aftonbladet hos Aftonbladet är verkligen störtskön. Hela tiden på gränsen. Han kan ju inte beskyllas för att vara konflikträdd... Och sågningen av den sjukt överreklamerade Björn Gustavsson sitter verkligen som en smäck.
USA och Kina leker hink och spade
Nyheten om hur kinesiska och amerikanska fartyg möts till havs och besättningen på de civila kinesiska båtarna börjar håna amerikanerna är så fånig att den nästan kan beskrivas som gullig.
"De kinesiska fartygen, som verkade vara civila båtar, hissade kinesiska flaggor och beordrade det amerikanska skeppet att lämna området. [...] [Det amerikanska övervakningsfartyget] Impeccable svarade med att spruta ner ett av de kinesiska fartygen med sin brandslang. Då gick den kinesiska besättningen upp på däck och tog av sig kläderna. Iklädda bara underkläder fortsatte de att håna det amerikanska skeppet."
Den ena parten tar fram slangen. Den andra näckar. Tänk om stormaktspolitiken kunde vara så lite oftare.
söndag 8 mars 2009
Fest för klassisk feminism
Gårdagens releasefest för Louise Perssons nya bok Klassisk feminism var en trevlig tillställning. Bra (hus)band, Louise!
Tyvärr var jag piskad att pipa iväg i förtid, men jag hann i alla fall beskåda en viss hejdlös dans till alla nyliberalers favoritlåt (?) Staten och Kapitalet.
Jag har bara hunnit bläddra i boken ännu, men ingressen är lovar gott. Recensionen kommer i nästa nummer av Nyliberalen. Så nu får jag lägga på en rem...
Tyvärr var jag piskad att pipa iväg i förtid, men jag hann i alla fall beskåda en viss hejdlös dans till alla nyliberalers favoritlåt (?) Staten och Kapitalet.
Jag har bara hunnit bläddra i boken ännu, men ingressen är lovar gott. Recensionen kommer i nästa nummer av Nyliberalen. Så nu får jag lägga på en rem...
Bråk vardagsmat när vänstern demonstrerar
När vänsterns demonstrerar kommer våldet som ett brev på posten. Ja, det är en liten minoritet som stökar. Ja, de flesta beter sig anständigt och fredligt. Men poängen kvarstår: vi visste alla att det skulle bli stök, bök och våld.
Personligen skulle jag vägra att delta i en demonstration som alla vet kommer att innehålla element som bara är där för att ställa till med bråk och skadegörelse, som AFA-patrasket. Men detta tycks inte nämnvärt bekomma de någorlunda sansade människorna inom vänstern.
Särskilt pinsamt blir det förstås när en av deltagarna är partiledare för ett riksdagsparti.
Personligen skulle jag vägra att delta i en demonstration som alla vet kommer att innehålla element som bara är där för att ställa till med bråk och skadegörelse, som AFA-patrasket. Men detta tycks inte nämnvärt bekomma de någorlunda sansade människorna inom vänstern.
Särskilt pinsamt blir det förstås när en av deltagarna är partiledare för ett riksdagsparti.
fredag 6 mars 2009
It's the end of moderaterna as we know it
Alla som trodde, eller i alla fall försynt hoppades, att alliansregeringen skulle lägga genus- och jämställdhetstramset på hyllan vid maktskiftet har fått tänka om. Nu duggar de jämställdhetspolitiska förslagen tätt. Och som liberal kan man bara ta sig för pannan och sucka.
Jämställdhetsbonus. Skärpt sexköpslag. Jämn könsfördelning i börsnoterade bolags styrelser. Kvoterade valsedlar. Regeringen är inte alls främmande för att i bästa Margareta Winbergsk anda uppmuntra till ett "korrekt" jämställdhetstänkande, oavsett om det är i det privata eller det politiska livet. Det privata har blivit politiskt för borgerligheten.
Sedan några år har kvoteringstankarna flödat fritt inom moderaterna, vilket bekräftas i dag när partisekreterare Per Schlingmann för fram rekommendationen om 50/50 män och kvinnor på partiets valsedlar inför nästa val. Det är visserligen fråga om en rekommendation, men budskapet är tydligt: vi vill ha jämn könsbalans. Frågan är varför moderaterna bryr sig mer om könet än om kompetensen. Det blir alltid den paradoxala konsekvensen av kvotering. Eftersom könet spelar för stor roll och en grupp bli diskriminerad, ska vi fokusera på könet och diskriminera den grupp som tidigare inte var diskriminerad. Logik, någon?
Schlingmann hävdar att det inte handlar om regleringar utan om målstyrning. Kalla det vad du vill, det är likafullt en politisk påtryckning för att åstadkomma ett visst resultat - i det här fallet jämn könsfördelning.
Detta är inte moderat politik! Men det är förstås nymoderat politik, påhejad inte minst av Schlingmann som genomför upprepade våldtäkter på de frihetliga ideal och tron på individen som en gång fanns i partiet. Det vi ser är en katastrofal kapitulation inför vänstern, feminismen och socialismen som blir förödande för borgerligheten på sikt. Vad är poängen med att vinna val (onekligen har ju Reinfeldts nymoderater gjort sig populära i opinionen) om politiken ska förbli oförändrad? Vad är poängen med att prata om ett "värderingsskifte" om värderingarna förblir socialdemokratiska?
Det är sådana här upprepade övertramp som gör att jag aldrig kommer att kunna rösta på alliansen 2010. Som vi vet ser det inte bättre ut inom centern, folkpartiet eller kristdemokraterna. Och den sista försvarslinjen i moderaterna verkar ha brustit. Det finns skäl att känna viss apati.
Jämställdhetsbonus. Skärpt sexköpslag. Jämn könsfördelning i börsnoterade bolags styrelser. Kvoterade valsedlar. Regeringen är inte alls främmande för att i bästa Margareta Winbergsk anda uppmuntra till ett "korrekt" jämställdhetstänkande, oavsett om det är i det privata eller det politiska livet. Det privata har blivit politiskt för borgerligheten.
Sedan några år har kvoteringstankarna flödat fritt inom moderaterna, vilket bekräftas i dag när partisekreterare Per Schlingmann för fram rekommendationen om 50/50 män och kvinnor på partiets valsedlar inför nästa val. Det är visserligen fråga om en rekommendation, men budskapet är tydligt: vi vill ha jämn könsbalans. Frågan är varför moderaterna bryr sig mer om könet än om kompetensen. Det blir alltid den paradoxala konsekvensen av kvotering. Eftersom könet spelar för stor roll och en grupp bli diskriminerad, ska vi fokusera på könet och diskriminera den grupp som tidigare inte var diskriminerad. Logik, någon?
Schlingmann hävdar att det inte handlar om regleringar utan om målstyrning. Kalla det vad du vill, det är likafullt en politisk påtryckning för att åstadkomma ett visst resultat - i det här fallet jämn könsfördelning.
Detta är inte moderat politik! Men det är förstås nymoderat politik, påhejad inte minst av Schlingmann som genomför upprepade våldtäkter på de frihetliga ideal och tron på individen som en gång fanns i partiet. Det vi ser är en katastrofal kapitulation inför vänstern, feminismen och socialismen som blir förödande för borgerligheten på sikt. Vad är poängen med att vinna val (onekligen har ju Reinfeldts nymoderater gjort sig populära i opinionen) om politiken ska förbli oförändrad? Vad är poängen med att prata om ett "värderingsskifte" om värderingarna förblir socialdemokratiska?
Det är sådana här upprepade övertramp som gör att jag aldrig kommer att kunna rösta på alliansen 2010. Som vi vet ser det inte bättre ut inom centern, folkpartiet eller kristdemokraterna. Och den sista försvarslinjen i moderaterna verkar ha brustit. Det finns skäl att känna viss apati.
torsdag 5 mars 2009
Ni förtjänar varandra
Efter en halvjobbig dag och kväll med kinesiska uttal och tecken snurrande i skallen är det alltid trevligt att få skratta lite. Vänsterns Stoppa matchen-demonstration i Malmö kommer att få celebert besök: di brune ska nämligen också dyka upp.
Det är förträffligt passande att extremvänstern och nazisterna för en gångs skull släpper sina andra åsiktsskillnader för att göra gemensam sak mot Juden. Ni förtjänar verkligen varandra.
Om någon tycker att jag raljerar, kan jag hänvisa till både mina och Dick Erixons frågor kring demonstrationens trovärdighet. Tills ni är konsekventa och demonstrerar mot alla sportevenemang där Sverige spelar mot demokratiskt tvivelaktiga stater (eller stater som begått eller begår brott mot mänskliga rättigheter), har ni noll trovärdighet.
Hälsa nassarna.
Även Hanna Wagenius skrattar gott.
Det är förträffligt passande att extremvänstern och nazisterna för en gångs skull släpper sina andra åsiktsskillnader för att göra gemensam sak mot Juden. Ni förtjänar verkligen varandra.
Om någon tycker att jag raljerar, kan jag hänvisa till både mina och Dick Erixons frågor kring demonstrationens trovärdighet. Tills ni är konsekventa och demonstrerar mot alla sportevenemang där Sverige spelar mot demokratiskt tvivelaktiga stater (eller stater som begått eller begår brott mot mänskliga rättigheter), har ni noll trovärdighet.
Hälsa nassarna.
Även Hanna Wagenius skrattar gott.
Skenhelighet
I USA porrsurfas det mest i den mormonska delstaten Utah, hävdar SvD. Mätningen har gjorts på porrabonnemang, så hur stort själva porrsurfandet som helhet är (det finns ju gott om gratisporr) förtäljer inte historien. Å andra sidan säger det kanske något mer när människor är beredda att betala pengar för att få se på porr.
Jag vet inte om mormonerna har några särskilt strikta förhållningsregler till sex och pornografi jämfört med andra kristna. Man kanske kan runka och tro på Jesus samtidigt. Men rent generellt har kristendomen varit och fortsätter att vara synnerligen sexualfientlig.
Att de själva inte lever som de lär är förstås inte särskilt gott för anseendet när de samtidigt mer än gärna predikar hur andra ska leva sina liv. Down to the kinky little details. Men det där visste vi ju redan.
Jag vet inte om mormonerna har några särskilt strikta förhållningsregler till sex och pornografi jämfört med andra kristna. Man kanske kan runka och tro på Jesus samtidigt. Men rent generellt har kristendomen varit och fortsätter att vara synnerligen sexualfientlig.
Att de själva inte lever som de lär är förstås inte särskilt gott för anseendet när de samtidigt mer än gärna predikar hur andra ska leva sina liv. Down to the kinky little details. Men det där visste vi ju redan.
onsdag 4 mars 2009
Skott i foten
En ny studie visar att märkningen av TV- och datorspel efter innehåll som droger, sex och våld ökar barns intresse för produkten...
Se spelbloggen.
Se spelbloggen.
Same same
Alkoholutredningen är släppt. Den föreslår bland annat att det ska bli lättare för mindre matställen att få tillstånd att servera alkohol. Samtidigt föreslås att alkoholservering bara ska få ske mellan klockan 11 och 01 och endast med särskilt tillstånd kunna förlängas till klockan 03.
Gårdsförsäljning av alkohol, som det motionerats om i riksdagen, kommer inte att tillåtas om utredningens rekommendationer följs. Detta upplevs, med all rätt, som ett hot mot Systembolagets detaljhandelsmonopol. Och det vill alliansen behålla "som svenskarna uppskattar det". Som om vi har något val. Man kan inte åka till Tallinn eller Danmark varje gång man vill köpa bira.
Denna "totalöversyn" av alkohollagen kommer alltså i stort sett fram till att endast några små justeringar krävs. Syftet var givetvis aldrig att förutsättningslöst pröva den gamla alkohollagstiftningen utan att endast söka efter små förändringar. Den restriktiva alkoholpolitiken ligger fast. Vad krävs för att vi ska slippa Systembolaget? Revolution?
Det talas mycket om Systembolagets digra utbud.
Gårdsförsäljning av alkohol, som det motionerats om i riksdagen, kommer inte att tillåtas om utredningens rekommendationer följs. Detta upplevs, med all rätt, som ett hot mot Systembolagets detaljhandelsmonopol. Och det vill alliansen behålla "som svenskarna uppskattar det". Som om vi har något val. Man kan inte åka till Tallinn eller Danmark varje gång man vill köpa bira.
Denna "totalöversyn" av alkohollagen kommer alltså i stort sett fram till att endast några små justeringar krävs. Syftet var givetvis aldrig att förutsättningslöst pröva den gamla alkohollagstiftningen utan att endast söka efter små förändringar. Den restriktiva alkoholpolitiken ligger fast. Vad krävs för att vi ska slippa Systembolaget? Revolution?
Det talas mycket om Systembolagets digra utbud.Men ölet med det vackra namnet har de inte. Bilden togs i Xi'an,
där man kan avnjuta det lokala Hans-ölet...
där man kan avnjuta det lokala Hans-ölet...
Nej, nej, nej!
En av mina förhoppningar med den nya regeringen var att Sverige skulle röra sig bort från genusvetenskap och feministiska maktanalyser och i stället satsa på sunt förnuft och låta människor leva sina liv efter eget huvud i större grad. Förhoppningen grusades en aning av alliansens jämställdhetsbonus, som visserligen inte innebar någon lagstiftning men som ändå utgör en politisk påtryckning på småbarnsföräldrar i deras vardag.
Även borgerliga politiker har således idéer om hur vi bör leva och vilka beslut vi bör fatta i vardagen. Skillnaden är att lagstiftningsverktyget inte används lika flitigt som av de rödgröna politikerna. Men lägga näsan i blöt vill de likafullt. Att näringsminister Maud Olofsson (c) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp), som har en ministerpost som en liberal regering för övrigt hade avskaffat direkt, nu vill ha uppgifter från alla börsnoterade företag om hur könsfördelningen ser ut i deras styrelser är därför inte direkt förvånande.
Argumenten är dels det vanliga att jämställdhet är bra därför att det är bra men också att jämnare könsfördelning skulle skapa lönsammare företag och att det därmed ligger något slags nationellt intresse i att uppnå detta.
Det är som sagt inte förvånande men ändå en besvikelse att alliansregeringen fortsätter att sjunga genusteoriernas lov. Maud Olofsson har talat vitt och brett om behovet av ett värderingsskifte i svensk politik. Maktskifte 2006 var förutsättningen, men på längre sikt måste borgerligheten åstadkomma ett värderingsskifte i Sverige, vilket är en mycket större uppgift än att bara vinna ett riksdagsval. Det handlar om att utmana värderingar och ifrågasätta invanda tankesätt. Att visa på ett alternativ till socialdemokraternas stora, generella och även moralistiska storebrorsstat där det är politiken som är samhällets nav, inte människorna själva.
Om man verkligen menar allvar med att åstadkomma detta värderingsskifte duger det inte att sänka skatten och tro att någon tusenlapp extra i månaden kommer att få människor att tänka nytt och ifrågasätta det gamla. Då kommer vi att få ett samhälle styrt av en socialdemokratisk borgerlighet vars enda särskiljande punkt är att de arbetande medborgarna erbjuds ett lite, lite lägre skattetryck om statsministern är moderat i stället för socialdemokrat. Det räcker inte för att kallas ett värderingsskifte. Alliansen måste våga utmana inte bara de socialistiska föreställningarna utan i lika hög grad de feministiska, vars förgrundsgestalter funnits i toppen av svensk politik i mer än tio år. Dessa idéer borde ha vädrats ut direkt när regeringen tillträdde.
Problemet är förstås att borgerligheten är besmittad av feministiskt tänkande i nästan lika hög grad som partierna på andra sidan blockgränsen. Då får vi jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och offentlig redovisning av könsfördelningen i bolagsstyrelserna. Det är oanständigt, fegt och upprörande. Och inte alls borgerligt.
Även borgerliga politiker har således idéer om hur vi bör leva och vilka beslut vi bör fatta i vardagen. Skillnaden är att lagstiftningsverktyget inte används lika flitigt som av de rödgröna politikerna. Men lägga näsan i blöt vill de likafullt. Att näringsminister Maud Olofsson (c) och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp), som har en ministerpost som en liberal regering för övrigt hade avskaffat direkt, nu vill ha uppgifter från alla börsnoterade företag om hur könsfördelningen ser ut i deras styrelser är därför inte direkt förvånande.
Argumenten är dels det vanliga att jämställdhet är bra därför att det är bra men också att jämnare könsfördelning skulle skapa lönsammare företag och att det därmed ligger något slags nationellt intresse i att uppnå detta.
Det är som sagt inte förvånande men ändå en besvikelse att alliansregeringen fortsätter att sjunga genusteoriernas lov. Maud Olofsson har talat vitt och brett om behovet av ett värderingsskifte i svensk politik. Maktskifte 2006 var förutsättningen, men på längre sikt måste borgerligheten åstadkomma ett värderingsskifte i Sverige, vilket är en mycket större uppgift än att bara vinna ett riksdagsval. Det handlar om att utmana värderingar och ifrågasätta invanda tankesätt. Att visa på ett alternativ till socialdemokraternas stora, generella och även moralistiska storebrorsstat där det är politiken som är samhällets nav, inte människorna själva.
Om man verkligen menar allvar med att åstadkomma detta värderingsskifte duger det inte att sänka skatten och tro att någon tusenlapp extra i månaden kommer att få människor att tänka nytt och ifrågasätta det gamla. Då kommer vi att få ett samhälle styrt av en socialdemokratisk borgerlighet vars enda särskiljande punkt är att de arbetande medborgarna erbjuds ett lite, lite lägre skattetryck om statsministern är moderat i stället för socialdemokrat. Det räcker inte för att kallas ett värderingsskifte. Alliansen måste våga utmana inte bara de socialistiska föreställningarna utan i lika hög grad de feministiska, vars förgrundsgestalter funnits i toppen av svensk politik i mer än tio år. Dessa idéer borde ha vädrats ut direkt när regeringen tillträdde.
Problemet är förstås att borgerligheten är besmittad av feministiskt tänkande i nästan lika hög grad som partierna på andra sidan blockgränsen. Då får vi jämställdhetsbonusar, skärpt sexköpslag och offentlig redovisning av könsfördelningen i bolagsstyrelserna. Det är oanständigt, fegt och upprörande. Och inte alls borgerligt.
tisdag 3 mars 2009
"Jan Emanuel, en röst för dom utsatta..."
Robinson-vinnaren Jan Emanuel Johansson fick en egen raplåt (minns ni den?) och valdes in i riksdagen 2002 men åkte ur efter valet 2006. Nu tar han över Pär Nuders plats i riksdagen sedan den före detta finansministern under Göran Persson valt att tacka för sig.
Men det är inte det som Jan Emanuel får uppmärksamhet för nu. Han har nämligen försökt hyra ut en tvårummare i Stockholm för 40 000 kronor i månaden. 10 papp i veckan för att få bo i "bästa läget och finaste lägenheten".
Kanske vill mister Robinsonvinnare bara göra ett statement av något slag och påpeka hur pervers den stockholmska hyresmarknaden är. Men av intervjun att döma verkar han inte ha tänkt särskilt mycket alls. Det var bara "ett test". Det är inte troligt att den sortens "test" uppskattas av partiet.
Men det är inte det som Jan Emanuel får uppmärksamhet för nu. Han har nämligen försökt hyra ut en tvårummare i Stockholm för 40 000 kronor i månaden. 10 papp i veckan för att få bo i "bästa läget och finaste lägenheten".
Kanske vill mister Robinsonvinnare bara göra ett statement av något slag och påpeka hur pervers den stockholmska hyresmarknaden är. Men av intervjun att döma verkar han inte ha tänkt särskilt mycket alls. Det var bara "ett test". Det är inte troligt att den sortens "test" uppskattas av partiet.
Storebror och nätcensuren
Integritetsombudsmannen vid Den Nya Välfärden, Pär Ström, presenterade i dag en ny skrift om nätcensur. Och en liten film därtill med intervjuer med en rad personer.
Carl Bildts Wordpress-blogg har inte gått att nå från Kina, där han nu är på besök. Vi kan skratta åt det och ruska på huvudet åt den kinesiska censuren. Men faktum är att inte heller svenska politiker är främmande för filtrering och censur på nätet. Det förekommer redan en filtrering av sidor som anses (det har nämligen framkommit att det inte alltid är fallet) innehålla barnpornografiskt material trots att den som surfar in på en sådan sida inte gör något olagligt. Behjärtansvärda aktioner som dessa, som är ett samarbete mellan allmänhet, Internetoperatörer och svensk polis, kan lätt leda till ökad användning av censurverktyget i framtiden.
Det har kommit förslag om att filtrera eller helt stänga ned sajter på vilka sexsäljare erjuder sina tjänster, trots att sidorna inte är olagliga och att det inte är förbjudet att sälja sexuella tjänster. Det krävs ingen livlig fantasi för att inse att ett sådant steg skulle öppna upp en diskussion om rabiatfeministiska krav på att få bort porren från nätet. Förintelseförnekelse, Muhammedkarikatyrer, sado-masochism eller drogliberalt material - i slutändan kommer det att handla om tycke och smak om vad som är stötande och omoraliskt och då hänger yttrandefriheten i en mycket, mycket svag tråd vars öde helt avgörs av vilken regering som råkar sitta vid makten.
Knepet är förstås att aldrig börja filtrera, att inse att det dåliga som finns i den riktiga världen utanför ditt och mitt fönster, och innanför någon annans, även finns på Internet. Nätet är ju en spegelbild av det moderna mänskliga livet. Att tro att Internet ska kunna genomgå ett slags globalt reningsbad och befrias från allt ont och äckligt (åter igen då, vad är ont och äckligt?) är hopplöst naivt och heller inte önskvärt.
Rapporten (som pdf eller mp3).
Carl Bildts Wordpress-blogg har inte gått att nå från Kina, där han nu är på besök. Vi kan skratta åt det och ruska på huvudet åt den kinesiska censuren. Men faktum är att inte heller svenska politiker är främmande för filtrering och censur på nätet. Det förekommer redan en filtrering av sidor som anses (det har nämligen framkommit att det inte alltid är fallet) innehålla barnpornografiskt material trots att den som surfar in på en sådan sida inte gör något olagligt. Behjärtansvärda aktioner som dessa, som är ett samarbete mellan allmänhet, Internetoperatörer och svensk polis, kan lätt leda till ökad användning av censurverktyget i framtiden.
Det har kommit förslag om att filtrera eller helt stänga ned sajter på vilka sexsäljare erjuder sina tjänster, trots att sidorna inte är olagliga och att det inte är förbjudet att sälja sexuella tjänster. Det krävs ingen livlig fantasi för att inse att ett sådant steg skulle öppna upp en diskussion om rabiatfeministiska krav på att få bort porren från nätet. Förintelseförnekelse, Muhammedkarikatyrer, sado-masochism eller drogliberalt material - i slutändan kommer det att handla om tycke och smak om vad som är stötande och omoraliskt och då hänger yttrandefriheten i en mycket, mycket svag tråd vars öde helt avgörs av vilken regering som råkar sitta vid makten.
Knepet är förstås att aldrig börja filtrera, att inse att det dåliga som finns i den riktiga världen utanför ditt och mitt fönster, och innanför någon annans, även finns på Internet. Nätet är ju en spegelbild av det moderna mänskliga livet. Att tro att Internet ska kunna genomgå ett slags globalt reningsbad och befrias från allt ont och äckligt (åter igen då, vad är ont och äckligt?) är hopplöst naivt och heller inte önskvärt.
Rapporten (som pdf eller mp3).
Går det åt helvete?
Marc Faber, ekonom och författare som ligger bakom sajten GloomBoomDoom.com, är ingen positiv typ. Han förutspår att finanskrisen kommer att få krisen 1929-1932 att framstå som mild. Orsaken är statliga regleringar och för flitig användning av sedelpressen.
Faber tror inte att Barack Obamas stimulanspaket på 790 miljarder dollar kommer att få fart på ekonomin utan tvärtom orsaka ännu en blodpropp i systemet på sikt. Han är långt ifrån ensam om den åsikten och det är uppenbart att USA:s ekonomi är långt ifrån sund. Den har inte varit sund på väldigt länge. Risken finns, menar Faber, att en djupare kris kan framkalla social oro och en våg av protester.
Marc Faber är måhända onödigt negativ och nästan deterministisk, men han har en och annan poäng i sin kritik av Obama (och mellan raderna även av den avgångne presidenten för dennes bailoutplan). Många lär bli besvikna när det visar sig att den nye presidenten inte är en Messias som får landet på fötter genom att slösa skattemedel.
"Den finanskris vi nu ser har byggts upp under 25 år, på grund av statlig påverkan i ekonomin om och om igen, och extremt lösaktig penningpolitik som lett till extrema skuldnivåer. [...] I USA ser vi en helt ny ekonomisk skola, den zimbawiska. Den grundades av Robert Mugabe som lyckats att totalt utplåna sitt eget land. USA följer nu hans penningpolitik; om något går fel, tryck nya pengar. Om det inte hjälper; tryck mer pengar. Om det sedan går ännu värre, tryck ännu mera."
Faber tror inte att Barack Obamas stimulanspaket på 790 miljarder dollar kommer att få fart på ekonomin utan tvärtom orsaka ännu en blodpropp i systemet på sikt. Han är långt ifrån ensam om den åsikten och det är uppenbart att USA:s ekonomi är långt ifrån sund. Den har inte varit sund på väldigt länge. Risken finns, menar Faber, att en djupare kris kan framkalla social oro och en våg av protester.
Marc Faber är måhända onödigt negativ och nästan deterministisk, men han har en och annan poäng i sin kritik av Obama (och mellan raderna även av den avgångne presidenten för dennes bailoutplan). Många lär bli besvikna när det visar sig att den nye presidenten inte är en Messias som får landet på fötter genom att slösa skattemedel.
måndag 2 mars 2009
Volvo blir kinesiskt?
Den kinesiska biltillverkaren Geely (Jí Lì Qì Chē) är intresserat av att köpa Volvo PV. Ryktena har cirkulerat en tid (och förnekades så sent som för en knapp månad sedan) men nyheten nämndes bara i förbifarten i kvällens A-Ekonomi. Det finns enligt uppgift även tre andra budgivare på Volvo, varav ytterligare en kinesisk.
Kinesiska biltillverkare har tagit hjälp av japansk expertis för att komma ikapp prestandamässigt med sina bilmodeller. Japanerna har å sin sida fått tillgång till den enorma och snabbt växande kinesiska marknaden. Jag skulle nog inte köpa en kinesisk bil i dag. Men om fem år kan maktförhållandena på marknaden ha förändrats i takt med att kineserna lärt sig av konkurrenterna.
Vad ett kinesiskt övertagande av Volvo skulle betyda för jobben i Sverige är osäkert, men en del av produktionen kan komma att flyttas till Kina.
DN kan man lita på
Jag lyfter alla möjliga frågor här på bloggen, men det ska erkännas att det emellanåt blir rätt mycket om sexköpslagen. Läsare mailar och undrar varför. Vilket är mitt personliga intresse i att vilja legalisera sexköp? Inget alls, naturligtvis. Det är bara en principiellt viktig fråga som förtjänar att luftas. Det svaret brukar dock sällan övertyga den som ställt frågan.
Det är lite förbryllande att vissa människor anser att man måste tjäna något personligen för att det ska vara mödan värt att engagera sig i något. Vi andra låter oss vägledas av principer och övertygelser om rätt och fel, om bra och dåligt. Det är därför många bloggare som har reagerat kraftigt mot DN:s föga finkänsliga anklagelse om att motståndet mot FRA finansierats och regisserats av ett fåtal PR-byråer och konsulter.
DN försöker misstänkliggöra bloggosfären som företeelse och politisk påverkansfaktor. De där bloggarna skriver inte bara en massa saker, de länkar dessutom till varandra för att få mer uppmärksamhet i sakfrågan! Och allt detta öppnar upp för superlobbyister, frustar DN. "Lobbyister" har blivit ett populärt skällsord att använda när en politisk motståndare lyckas driva igenom något eller få uppmärksamhet i en sakfråga. Ledarsidan bekymrar sig för att man snart inte kommer att kunna lita på någon eftersom det inte går att känna till avsändaren. Men frågan är: hur minskar detta kraften i kritiken mot FRA-lagen...? Och vad spelar det egentligen för roll?
Den som är vid sina sunda vätskor kan inte påstå att demonstrationerna, bloggbävningen och det folkliga engagemanget var en fasad. DN vill dock genom sitt misstänkliggörande ge sken av just detta - att motståndet mot FRA-lagen var artificiellt, konstlat, fejkat. Det är lögn. Få, om ens någon, har överblick över alla motståndsgrenar. Men det är uppenbart att väldigt många som var aktiva mot FRA-lagen både före och efter omröstningen i riksdagen engagerade sig helt utan betalning. Det är faktiskt möjligt att lägga ned tid på något utan att få betalt för det och utan att ha vare sig livscoach, konsulthjälp eller en personlig finansiär i ryggen. Engagemang kan existera ändå. Detta har uppenbarligen vissa välbetalda ledarskribenter svårt att förstå och kanske ännu svårare att acceptera.
Det är lite förbryllande att vissa människor anser att man måste tjäna något personligen för att det ska vara mödan värt att engagera sig i något. Vi andra låter oss vägledas av principer och övertygelser om rätt och fel, om bra och dåligt. Det är därför många bloggare som har reagerat kraftigt mot DN:s föga finkänsliga anklagelse om att motståndet mot FRA finansierats och regisserats av ett fåtal PR-byråer och konsulter.
DN försöker misstänkliggöra bloggosfären som företeelse och politisk påverkansfaktor. De där bloggarna skriver inte bara en massa saker, de länkar dessutom till varandra för att få mer uppmärksamhet i sakfrågan! Och allt detta öppnar upp för superlobbyister, frustar DN. "Lobbyister" har blivit ett populärt skällsord att använda när en politisk motståndare lyckas driva igenom något eller få uppmärksamhet i en sakfråga. Ledarsidan bekymrar sig för att man snart inte kommer att kunna lita på någon eftersom det inte går att känna till avsändaren. Men frågan är: hur minskar detta kraften i kritiken mot FRA-lagen...? Och vad spelar det egentligen för roll?
Den som är vid sina sunda vätskor kan inte påstå att demonstrationerna, bloggbävningen och det folkliga engagemanget var en fasad. DN vill dock genom sitt misstänkliggörande ge sken av just detta - att motståndet mot FRA-lagen var artificiellt, konstlat, fejkat. Det är lögn. Få, om ens någon, har överblick över alla motståndsgrenar. Men det är uppenbart att väldigt många som var aktiva mot FRA-lagen både före och efter omröstningen i riksdagen engagerade sig helt utan betalning. Det är faktiskt möjligt att lägga ned tid på något utan att få betalt för det och utan att ha vare sig livscoach, konsulthjälp eller en personlig finansiär i ryggen. Engagemang kan existera ändå. Detta har uppenbarligen vissa välbetalda ledarskribenter svårt att förstå och kanske ännu svårare att acceptera.
Bildt drabbad av censuren
"Carl Bildt beklagar att han inte kan förmedla sina intryck från sina möten och överläggningar i Beijing eftersom hans blogg inte förefaller att vara tillgänglig därifrån."
Via HAX ser jag att Carl Bildt drabbats av den kinesiska Internetcensuren vid sitt besök i Beijing.
Lite komiskt, kan man väl säga. Jag hade tidvis problem med att läsa blogspot-bloggar när jag var där, men det gick alltid att blogga. Jag bloggade nästan varje dag under mitt senaste besök. Jag vet inte om Wordpress råkar mer illa ut än Blogger, men det pågår ju en upprensningskampanj av "omoraliskt" och "stötande" material på Internet i Kina så det kanske inte är så konstigt att Carl Bildt drabbats... :-)
To serve and protect from Carl Bildt.söndag 1 mars 2009
Säg ditt om Kinas regering
Nu i mars samlas den andra plenarförsamlingen för den 11 Nationella Folkkongressen och den 11 kinesiska folkets politiska rådgivande konferens i Beijing.
Ta chansen att säg några väl valda ord till Kinas regering.
Inne i ett av de många flådiga rummen i Folkets stora sal.
Ta chansen att säg några väl valda ord till Kinas regering.
Inne i ett av de många flådiga rummen i Folkets stora sal. Det handlar om rättigheter
Susanne Dodillet drog igång debatten om den tioårsjubilerande svenska sexköpslagen genom disputationen av sin avhandling Är sex arbete? Svensk och tysk prostitutionspolitik under 1970-talet. Avhandlingen, som finns i bokform, recenserades (läs sågades) på DN Kultur men har fått gott stöd i bloggosfären. Maria Abrahamsson håller grytan kokande genom sin ledare
i dagens SvD. Det tackar vi för.
Abrahamsson pekar på något grundläggande som ofta kommer bort när prositutionen och sexköpslagen diskuteras: lika rättigheter. Ofta fastnar debatten i feministiska maktanalyser, eller sågningar av desamma, när det vi i stället borde diskutera är varför en viss grupp människor i samhället ska förvägras samma rättigheter som alla vi andra samhällsmedborgare åtnjuter. Varför ska människor som valt att arbeta med sex inte få bedriva näring i en demokratisk stat, inte få betala skatt och bidra till samhällsekonomin och följdriktigt heller inte få del i socialförsäkringssystemet? Det är en grov form av diskriminering som pågår och det enda skälet till den är äckel och socialt avståndstagande. Inte att sexsäljarna skulle göra något olagligt. Att sälja sex är trots allt inte förbjudet, även om vissa önskar att det vore det. Det är köparna av tjänsten som är kriminaliserade, inte säljarna. Men det är säljarna som drabbas, stigmatiseras, bespottas, och ignoreras i den politiska debatten. I grunden handlar det alltså om människosyn och detta är en viktig orsak till att jag tycker så genuint illa om de radikalfeministiska tankegångarna.
Det är svårt att begripa varför just sex väcker sådana känslor hos så många. Det illustreras tydligt i prostitutionsdebatten (men blir ännu värre så fort barn och sex nämns i samma mening). Alla har sex. På olika sätt. Med olika människor. I olika situationer. Det är vårt eget ansvar att sköta det på ett sätt som känns schysst för oss själva och vår(a) partner(s). Men varför bry sig om grannen, kursaren, arbetskollegan? Kan vi inte bara göka i fred och vara glada? Jag bryr mig inte i andras sexliv. Ni får göra precis hur ni vill. På egen hand, med en eller flera partners. Så länge det sker på frivillig basis är det helt OK vad ni än väljer att ta er för.
Men så resonerar dessvärre inte alla. Och riktigt illa blir det när politik byggs på förmaningar och fördömanden av andra människors "omoraliska" beteende och när grundläggande rättigheter skuffas åt sidan för att bekämpa ett synnerligen uppförstorat problem. Det sekulära Sverige verkar lida lika mycket av sexofobi som religiösa länder. Vi ska vara stolta över att vi kan prata om sex öppet, men faktum är att gränserna för vad som är accepterat och förkastligt är mycket tydliga. Ve den som avviker.
Som konstaterats många gånger tidigare har alliansen inte gjort något för att bryta med den socialdemokratiska hållningen i prostitutionsfrågan utan tvärtom gjort sitt bästa för att inte göra Margareta Winberg et al besvikna. Justitieminister Beatrice Ask skrev in sig i boken för idiotiska uttalanden när hon i en riksdagsdebatt påstod att sexsäljarna inte har i debatten att göra. Att lyssna på dem var enligt Ask "en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Så sätter man punkt för en debatt och sänder samtidigt en signal som markerar avståndstagande från all sorts medmänsklighet gentemot en grupp i samhället som lider under en statligt sanktionerad diskriminering. Här kan vi snacka om strukturer, om nu någon radikalfeminist är intresserad.
Ask har sagt att hon under Sveriges EU-ordförandeskap ämnar driva frågan om trafficking (månne under parollen "Trafficking - bra eller anus?"...?). Risken är uppenbar att det i slutändan kommer att handla om export av den radikalfeministiska svenska sexköpslagen till andra EU-länder.
i dagens SvD. Det tackar vi för.
Abrahamsson pekar på något grundläggande som ofta kommer bort när prositutionen och sexköpslagen diskuteras: lika rättigheter. Ofta fastnar debatten i feministiska maktanalyser, eller sågningar av desamma, när det vi i stället borde diskutera är varför en viss grupp människor i samhället ska förvägras samma rättigheter som alla vi andra samhällsmedborgare åtnjuter. Varför ska människor som valt att arbeta med sex inte få bedriva näring i en demokratisk stat, inte få betala skatt och bidra till samhällsekonomin och följdriktigt heller inte få del i socialförsäkringssystemet? Det är en grov form av diskriminering som pågår och det enda skälet till den är äckel och socialt avståndstagande. Inte att sexsäljarna skulle göra något olagligt. Att sälja sex är trots allt inte förbjudet, även om vissa önskar att det vore det. Det är köparna av tjänsten som är kriminaliserade, inte säljarna. Men det är säljarna som drabbas, stigmatiseras, bespottas, och ignoreras i den politiska debatten. I grunden handlar det alltså om människosyn och detta är en viktig orsak till att jag tycker så genuint illa om de radikalfeministiska tankegångarna.
Det är svårt att begripa varför just sex väcker sådana känslor hos så många. Det illustreras tydligt i prostitutionsdebatten (men blir ännu värre så fort barn och sex nämns i samma mening). Alla har sex. På olika sätt. Med olika människor. I olika situationer. Det är vårt eget ansvar att sköta det på ett sätt som känns schysst för oss själva och vår(a) partner(s). Men varför bry sig om grannen, kursaren, arbetskollegan? Kan vi inte bara göka i fred och vara glada? Jag bryr mig inte i andras sexliv. Ni får göra precis hur ni vill. På egen hand, med en eller flera partners. Så länge det sker på frivillig basis är det helt OK vad ni än väljer att ta er för.
Men så resonerar dessvärre inte alla. Och riktigt illa blir det när politik byggs på förmaningar och fördömanden av andra människors "omoraliska" beteende och när grundläggande rättigheter skuffas åt sidan för att bekämpa ett synnerligen uppförstorat problem. Det sekulära Sverige verkar lida lika mycket av sexofobi som religiösa länder. Vi ska vara stolta över att vi kan prata om sex öppet, men faktum är att gränserna för vad som är accepterat och förkastligt är mycket tydliga. Ve den som avviker.
Som konstaterats många gånger tidigare har alliansen inte gjort något för att bryta med den socialdemokratiska hållningen i prostitutionsfrågan utan tvärtom gjort sitt bästa för att inte göra Margareta Winberg et al besvikna. Justitieminister Beatrice Ask skrev in sig i boken för idiotiska uttalanden när hon i en riksdagsdebatt påstod att sexsäljarna inte har i debatten att göra. Att lyssna på dem var enligt Ask "en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Så sätter man punkt för en debatt och sänder samtidigt en signal som markerar avståndstagande från all sorts medmänsklighet gentemot en grupp i samhället som lider under en statligt sanktionerad diskriminering. Här kan vi snacka om strukturer, om nu någon radikalfeminist är intresserad.
Ask har sagt att hon under Sveriges EU-ordförandeskap ämnar driva frågan om trafficking (månne under parollen "Trafficking - bra eller anus?"...?). Risken är uppenbar att det i slutändan kommer att handla om export av den radikalfeministiska svenska sexköpslagen till andra EU-länder.
lördag 28 februari 2009
Trygghet och tydlighet vinner alliansväljare
Socialdemokraterna är de stora förlorarna i Synovates senaste mätning. Det råder snart dött lopp mellan de politiska blocken och detta i god tid före valet. Det ser ut att bli fajt 2010.
Jag har tidigare varit lite skadeglad över alliansens dåliga opinionssiffror. Inte för att oppositionen förtjänade ens en bråkdel av de fantastiskt uppblåsta siffrorna i mätning efter mätning utan för att alliansen förtjänade kritik för sin ickeliberala politik. Allt eftersom tiden har gått och det rödgröna alternativet har klarnat i all sin otydlighet, har emellertid väljarna börjat återvända till det tryggare alliansalternativet. Alliansens styrka fortsätter att vara sammanhållningen, som utstrålar trygghet och tydlighet.
Innan väljarna visste någonting om var socialdemokraterna stod med en ny partiledare gick det strålande för partiet i opinionen. Mona Sahlin har emellertid varit en katastrof för oppositionen så fort hon har öppnat munnen i media eller fattat beslut i partiets oppositionsarbete. Hon är kanske den svagaste partiledare socialdemokraterna någonsin haft. Svaga partiledare kan gå an om man heter miljöpartiet eller kristdemokraterna. Men inte om man heter socialdemokraterna. För det i normaltillståndet statsbärande partiet innebär en partiledarpost alltid en presumtiv statsministerpost. Jag tror att väljarna har börjat inse att Mona Sahlin som statsminister är en riktigt dålig idé. Jag tror att alltfler börjar förstå att hon är en alldeles för svag politiker för att klara uppgiften som regeringschef. Det hjälper henne heller inte att Fredrik Reinfeldt är populär även i Sahlins egna led. När jag tidigare arbetade på Demoskop framkom det ofta i mätningarna hur positiva sossarnas väljare var till Reinfeldt. De gillade inte moderaterna, men Reinfeldt gavs ofta ett gott omdöme. Hans sossiga framtoning har definitivt gått hem.
Valet 2010 kommer inte bara att stå mellan två politiska block, det kommer att stå mellan två statsministerkandidater. Men den ökande personfixeringen inom politiken går det att misstänka att väljarna röstar allt mindre partibundet och allt mer på personer de gillar och känner förtroende för. Mona Sahlin är en lättviktare och i takt med att gamla trotjänare kastas ut till förmån för yngre flugviktare i hennes närhet, minskar socialdemokraternas möjligheter att framstå som ett trovärdigt politiskt alternativ med styrka och förmåga att ta politiskt ansvar för Sverige.
Även om resultaten från flera mätningar på sistone legat inom den statistiska felmarginalen, har de alla visat samma sak: avståndet mellan blocken krymper. Socialdemokraterna tappar, moderaterna ökar och ingen bryr sig om de övriga partierna. Vi är på väg mot ett tvåpartisystem med två huvudkandidater som ställs mot varandra.
Oppositionens desperata gapande i Saab-krisen har ställts mot regeringens trygga och framför allt tydliga position. Jag tror att tydlighet vinner framför populistisk gapighet i tider av osäkerhet. Mona Sahlin skulle så gärna vilja lägga hela ansvaret för finanskrisen på regeringen för att kunna spela det kort som Göran Persson spelade i tio år mot moderaterna och borgerligheten. Men det kan hon inte. Och då står hon plötsligt tomhänt.
Jag har tidigare varit lite skadeglad över alliansens dåliga opinionssiffror. Inte för att oppositionen förtjänade ens en bråkdel av de fantastiskt uppblåsta siffrorna i mätning efter mätning utan för att alliansen förtjänade kritik för sin ickeliberala politik. Allt eftersom tiden har gått och det rödgröna alternativet har klarnat i all sin otydlighet, har emellertid väljarna börjat återvända till det tryggare alliansalternativet. Alliansens styrka fortsätter att vara sammanhållningen, som utstrålar trygghet och tydlighet.
Innan väljarna visste någonting om var socialdemokraterna stod med en ny partiledare gick det strålande för partiet i opinionen. Mona Sahlin har emellertid varit en katastrof för oppositionen så fort hon har öppnat munnen i media eller fattat beslut i partiets oppositionsarbete. Hon är kanske den svagaste partiledare socialdemokraterna någonsin haft. Svaga partiledare kan gå an om man heter miljöpartiet eller kristdemokraterna. Men inte om man heter socialdemokraterna. För det i normaltillståndet statsbärande partiet innebär en partiledarpost alltid en presumtiv statsministerpost. Jag tror att väljarna har börjat inse att Mona Sahlin som statsminister är en riktigt dålig idé. Jag tror att alltfler börjar förstå att hon är en alldeles för svag politiker för att klara uppgiften som regeringschef. Det hjälper henne heller inte att Fredrik Reinfeldt är populär även i Sahlins egna led. När jag tidigare arbetade på Demoskop framkom det ofta i mätningarna hur positiva sossarnas väljare var till Reinfeldt. De gillade inte moderaterna, men Reinfeldt gavs ofta ett gott omdöme. Hans sossiga framtoning har definitivt gått hem.
Valet 2010 kommer inte bara att stå mellan två politiska block, det kommer att stå mellan två statsministerkandidater. Men den ökande personfixeringen inom politiken går det att misstänka att väljarna röstar allt mindre partibundet och allt mer på personer de gillar och känner förtroende för. Mona Sahlin är en lättviktare och i takt med att gamla trotjänare kastas ut till förmån för yngre flugviktare i hennes närhet, minskar socialdemokraternas möjligheter att framstå som ett trovärdigt politiskt alternativ med styrka och förmåga att ta politiskt ansvar för Sverige.
Även om resultaten från flera mätningar på sistone legat inom den statistiska felmarginalen, har de alla visat samma sak: avståndet mellan blocken krymper. Socialdemokraterna tappar, moderaterna ökar och ingen bryr sig om de övriga partierna. Vi är på väg mot ett tvåpartisystem med två huvudkandidater som ställs mot varandra.
Oppositionens desperata gapande i Saab-krisen har ställts mot regeringens trygga och framför allt tydliga position. Jag tror att tydlighet vinner framför populistisk gapighet i tider av osäkerhet. Mona Sahlin skulle så gärna vilja lägga hela ansvaret för finanskrisen på regeringen för att kunna spela det kort som Göran Persson spelade i tio år mot moderaterna och borgerligheten. Men det kan hon inte. Och då står hon plötsligt tomhänt.
fredag 27 februari 2009
Tvärnit
Sverige hade inte nolltillväxt i fjol som vissa befarat - vi hade minustillväxt! -0,2 procent. Sverige har, jämfört med euroområdet, kunnat skryta med rätt bra tillväxt de senaste åren. Fjolåret är alltså en ren katastrof. Ordet tvärnit comes to mind.
Men Sverige är inte ensamt. Hela Baltikum genomgår en ångestladdad kris just nu, USA:s nye president levererar en budget med det största underskottet i amerikansk historia och tillväxten i Kina har kommit ned i ensiffriga tal. Att USA:s utrikesminister gör en Asienturné och i princip ber Kina att hjälpa USA i krisen är ett tecken så gott som något om att maktbalansen har rubbats, i alla fall tillfälligt. Den kinesiska ledningen är emellertid inte dummare än att den inser att Kina behöver USA lika mycket som USA behöver Kina.
Det har pratats väldigt mycket om finanskrisen det senaste halvåret, men ännu är det svårt att verkligen se att det råder en kris. Folk verkar handla precis som vanligt (förutom när det gäller bilar då), det fikas och äts på restaurang precis som tidigare och julhandeln backade bara marginellt jämfört med 2007. Kanske kommer vi under 2009 att märka en viss skillnad. Å andra sidan sägs det att konjunkturen kommer att vända redan under 2010. Det är mest hos Kronofogdemyndigheten och pantbankerna krisen verkligen märks.
Nej, det kanske behövs en stark man. Mer pengar till försvaret. Och fler motorvägar. Det lär ha fungerat förr... ;-)
...men bygga vägar kunde de.
Men Sverige är inte ensamt. Hela Baltikum genomgår en ångestladdad kris just nu, USA:s nye president levererar en budget med det största underskottet i amerikansk historia och tillväxten i Kina har kommit ned i ensiffriga tal. Att USA:s utrikesminister gör en Asienturné och i princip ber Kina att hjälpa USA i krisen är ett tecken så gott som något om att maktbalansen har rubbats, i alla fall tillfälligt. Den kinesiska ledningen är emellertid inte dummare än att den inser att Kina behöver USA lika mycket som USA behöver Kina.
Det har pratats väldigt mycket om finanskrisen det senaste halvåret, men ännu är det svårt att verkligen se att det råder en kris. Folk verkar handla precis som vanligt (förutom när det gäller bilar då), det fikas och äts på restaurang precis som tidigare och julhandeln backade bara marginellt jämfört med 2007. Kanske kommer vi under 2009 att märka en viss skillnad. Å andra sidan sägs det att konjunkturen kommer att vända redan under 2010. Det är mest hos Kronofogdemyndigheten och pantbankerna krisen verkligen märks.
Nej, det kanske behövs en stark man. Mer pengar till försvaret. Och fler motorvägar. Det lär ha fungerat förr... ;-)
...men bygga vägar kunde de.torsdag 26 februari 2009
Fel att fängsla Förintelseförnekare
Horst Mahler, tidigare vänsterextremist och numera medlem i nationalistiska NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands), har förnekat Förintelsen - vilket är förbjudet enligt tysk lag. Mahler har därför dömts för hets och förnekelse av folkmordet till hela sex års fängelse. Maxstraffet är visserligen fem år men det faktum att Horst Mahler inte visat någon ånger i rätten gav domstolen anledning att addera ett år till straffet.
Att förneka Förintelsen är inte bara frånstötande. Det är synnerligen korkat. Nazisternas "slutgiltiga lösning" är världens mest väldokumenterade folkmord. Att knäppskallar väljer att förneka något som är så historiskt välbelagt är givetvis löjeväckande. Förutom alla vittnesmål från såväl offer och vittnen som förövare återfanns ritningar av koncentrations- och förintelselägren samt detaljerade ordrar till tyska företag på allt från krematorieugnar till den kristalliserade gasen som användes i Auschwitz. Är man nazist är det dessutom ett svek mot självaste Führern att förneka dennes främsta "livsverk"!
Tyskarna var noga med att dokumentera antalet dödsoffer. Inte i gaskamrarna men väl i arkebuseringarna på östfronten (kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, förstorade dock gärna upp siffrorna över antalet dödsoffer för att glänsa). Den så kallade Jägerrapporten, trots att den nästan uteslutande består av orden "män, kvinnor, barn" följt av siffror för varje grupp av offer, är skakande läsning. By för by, stad för stad, område för område kammas av och offren räknas, avrättas och förs in i den månatliga statistiken över arkebuserade judar. Det är symptomatiskt att arkebuseringarna som genomfördes av Einsatzgruppen på östfronten aldrig nämns av Förintelseförnekarna. De pratar bara om gaskamrarna. Runt 1,5 miljoner människor avrättades av arkebuseringsförbanden i öst. Dessa aktioner var således en stor del av det folkmord som Horst Mahler och andra förnekar. Det började varken med Treblinka eller Auschwitz-Birkenau.
Jag tycker nu inte att knäppskallar som Horst Mahler borde skaka galler för det. Det måste vara fritt fram att uttrycka idiotiska åsikter utan att riskera åtal (annars skulle alla våra kulturbilagor inte kunna existera). Åsikter i sig kan aldrig vara olagliga. Yttrandefriheten får inte begränsas på det sätt som skett i Tyskland. Risken är dock överhängande att det blir någon sorts lagstiftning på EU-nivå vad förnekande av vissa folkmord beträffar, vilket vore mycket olyckligt. Att begränsa yttrandefriheten och göra galna människor till fängslade martyrer är en riktigt dålig lösning.
Åsiktsförbud kommer inte heller att förhindra folkmord i framtiden. Tyvärr agerar politiker på det symboliska planet när de ska hantera stora katastrofer och demonstrera viktiga mänskliga värden.
Ritning över gaskammare och krematorium II i Auschwitz-Birkenau.
Att förneka Förintelsen är inte bara frånstötande. Det är synnerligen korkat. Nazisternas "slutgiltiga lösning" är världens mest väldokumenterade folkmord. Att knäppskallar väljer att förneka något som är så historiskt välbelagt är givetvis löjeväckande. Förutom alla vittnesmål från såväl offer och vittnen som förövare återfanns ritningar av koncentrations- och förintelselägren samt detaljerade ordrar till tyska företag på allt från krematorieugnar till den kristalliserade gasen som användes i Auschwitz. Är man nazist är det dessutom ett svek mot självaste Führern att förneka dennes främsta "livsverk"!
Tyskarna var noga med att dokumentera antalet dödsoffer. Inte i gaskamrarna men väl i arkebuseringarna på östfronten (kommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss, förstorade dock gärna upp siffrorna över antalet dödsoffer för att glänsa). Den så kallade Jägerrapporten, trots att den nästan uteslutande består av orden "män, kvinnor, barn" följt av siffror för varje grupp av offer, är skakande läsning. By för by, stad för stad, område för område kammas av och offren räknas, avrättas och förs in i den månatliga statistiken över arkebuserade judar. Det är symptomatiskt att arkebuseringarna som genomfördes av Einsatzgruppen på östfronten aldrig nämns av Förintelseförnekarna. De pratar bara om gaskamrarna. Runt 1,5 miljoner människor avrättades av arkebuseringsförbanden i öst. Dessa aktioner var således en stor del av det folkmord som Horst Mahler och andra förnekar. Det började varken med Treblinka eller Auschwitz-Birkenau.
Jag tycker nu inte att knäppskallar som Horst Mahler borde skaka galler för det. Det måste vara fritt fram att uttrycka idiotiska åsikter utan att riskera åtal (annars skulle alla våra kulturbilagor inte kunna existera). Åsikter i sig kan aldrig vara olagliga. Yttrandefriheten får inte begränsas på det sätt som skett i Tyskland. Risken är dock överhängande att det blir någon sorts lagstiftning på EU-nivå vad förnekande av vissa folkmord beträffar, vilket vore mycket olyckligt. Att begränsa yttrandefriheten och göra galna människor till fängslade martyrer är en riktigt dålig lösning.
Åsiktsförbud kommer inte heller att förhindra folkmord i framtiden. Tyvärr agerar politiker på det symboliska planet när de ska hantera stora katastrofer och demonstrera viktiga mänskliga värden.
Ritning över gaskammare och krematorium II i Auschwitz-Birkenau.Gökboet
Under våren släpps antologin Högerns svarta bok. Skribenter är bland andra Åsa Linderborg, Ali Esbati och Kajsa Ekis Ekman.
Bara titeln, som kan sägas travestera exempelvis Kommunismens svarta bok (vilket är ett medvetet hån i sig) visar vad vi kan räkna med: de mest hårresande anklagelser och överdrifter om "den nyliberala högerns framfart" i Sverige, medvetna missuppfattningar om fascism, rasism och kapitalism och ogenerade lögner. Garanterat blodtryckshöjande läsning, alltså. Räkna också med en lång hyllningstext i DN Kultur.
Bara titeln, som kan sägas travestera exempelvis Kommunismens svarta bok (vilket är ett medvetet hån i sig) visar vad vi kan räkna med: de mest hårresande anklagelser och överdrifter om "den nyliberala högerns framfart" i Sverige, medvetna missuppfattningar om fascism, rasism och kapitalism och ogenerade lögner. Garanterat blodtryckshöjande läsning, alltså. Räkna också med en lång hyllningstext i DN Kultur.
onsdag 25 februari 2009
Vem fan orkar vara nykter i det säll(s)kapet?
Den socialdemokratiska tragedin verkar aldrig ta slut. Näste partisekreterare heter... Ibrahim Baylan. Han väljs på fredag.
Mona Sahlin ska uttryckligen ha sagt att Baylan är hennes kandidat. Hon är lite rolig i all sin uselhet ändå, Mona.
Socialdemokratiska arbetarepartiet.
Mona Sahlin ska uttryckligen ha sagt att Baylan är hennes kandidat. Hon är lite rolig i all sin uselhet ändå, Mona.
Socialdemokratiska arbetarepartiet.Frihetsfrontens talarkväll: februari
I morgon, torsdagen den 26 februari, är det åter dags för talarkväll med Frihetsfronten. Talare är Roland Poirier Martinsson, som den senaste tiden bland annat gjort sig uppmärksam som konservativ kritiker av nyliberalismen.
Det lär garanterat bli en intressant kväll.
Talare: Roland Poirier Martinsson, konservativ samhällsdebattör.
Ämne: Idédebatt – Kan man vara för både ekonomisk och individuell
frihet?
Roland Poirier Martinsson lyckades härom veckan skapa livlig debatt när han - utifrån en konservativ ståndpunkt - skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att man inte kan vara för både ekonomisk och individuell frihet.
På denna talarkväll skall han få utveckla sitt resonemang och möta frågor från landets mest frihetliga publik.
Bakgrund:
Artikeln i SvD
Uppföljaren i SvD
Reaktioner i bloggosfären
Johan Norberg till motangrepp, del 1
Johan Norberg till motangrepp, del 2
Detta är en oerhört intressant ideologisk diskussion. Normalt sett är det socialismen som vi liberaler brottas med. Men är konservatismen kanske en lika stor fiende?
Vi kan utlova ett intressant och provokativt anförande - och en livlig frågestund - med en talare som är genuint engagerad i den svenska idédebatten.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Plats: PAN (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.
Tid: Torsdag den 26 februari kl 19.
På PAN kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.
För- och eftersits på PAN för intresserade. Vi finns i baren från 17:30-tiden. Ungefär.
Varmt välkommen!
Det lär garanterat bli en intressant kväll.
Talare: Roland Poirier Martinsson, konservativ samhällsdebattör.
Ämne: Idédebatt – Kan man vara för både ekonomisk och individuell
frihet?
Roland Poirier Martinsson lyckades härom veckan skapa livlig debatt när han - utifrån en konservativ ståndpunkt - skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att man inte kan vara för både ekonomisk och individuell frihet.
På denna talarkväll skall han få utveckla sitt resonemang och möta frågor från landets mest frihetliga publik.
Bakgrund:
Artikeln i SvD
Uppföljaren i SvD
Reaktioner i bloggosfären
Johan Norberg till motangrepp, del 1
Johan Norberg till motangrepp, del 2
Detta är en oerhört intressant ideologisk diskussion. Normalt sett är det socialismen som vi liberaler brottas med. Men är konservatismen kanske en lika stor fiende?
Vi kan utlova ett intressant och provokativt anförande - och en livlig frågestund - med en talare som är genuint engagerad i den svenska idédebatten.
Kom, lyssna, fråga och diskutera!
Plats: PAN (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla
Stan, Stockholm.
Tid: Torsdag den 26 februari kl 19.
På PAN kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.
För- och eftersits på PAN för intresserade. Vi finns i baren från 17:30-tiden. Ungefär.
Varmt välkommen!
IPRED1 verklighet
Precis som väntat röstades IPRED1-lagen igenom i Sveriges riksdag i dag. Med bred majoritet. Vänsterpartiets och miljöpartiets ledamöter verkar ha avstått från att rösta helt och hållet. Karl Sigfrid förefaller vara en av få borgerliga som inte röstade alls.
Vad händer nu? Förmodligen ingenting. Exakt vad lagen kommer att innebära för den som fildelar vet ingen i dag, inte heller Beatrice Ask. Vad är "viss omfattning"? Hur långt är ett snöre? Lagen ska träda i kraft redan den 1 april (här förspills minsann ingen tid), men undersökningar bland fildelare visar att 7 av 10 inte kommer att bry sig om den nya lagstiftningen. Fildelningen kommer således att fortsätta som tidigare - och kanske ge upphov till ännu värre och ännu desperatare lagar framöver.
Så här sammanfattas beslutet i riksdagens eget nyhetsbrev:
"Den som har rätten till musik, film, litteratur och dataspel får bättre möjligheter att ingripa mot olaglig fildelning via Internet. Svensk domstol ska kunna besluta att en Internetleverantör ska ge rättighetshavaren information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer. Det krävs att rättighetshavaren visar sannolika skäl för att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella adressen. Domstolen ska väga rättighetshavarens behov av information mot den enskildes integritet. Det ska krävas att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att uppgiften ska få lämnas ut.
De nya reglerna börjar gälla den 1 april 2009 och är en anpassning till EU:s regler på området, EG-direktivet om civilrättsliga sanktioner för att skydda immateriella rättigheter (Ipred). Regeringen tänker följa utvecklingen noggrant och omedelbart inleda en utvärdering av hur den nya lagstiftningen påverkar rättighetshavare, Internetleverantörer och konsumenter. Riksdagen poängterar vissa frågor som utvärderingen bör omfatta. Riksdagen vill också att regeringen redovisar resultatet av utvärderingen för riksdagen."
Vad händer nu? Förmodligen ingenting. Exakt vad lagen kommer att innebära för den som fildelar vet ingen i dag, inte heller Beatrice Ask. Vad är "viss omfattning"? Hur långt är ett snöre? Lagen ska träda i kraft redan den 1 april (här förspills minsann ingen tid), men undersökningar bland fildelare visar att 7 av 10 inte kommer att bry sig om den nya lagstiftningen. Fildelningen kommer således att fortsätta som tidigare - och kanske ge upphov till ännu värre och ännu desperatare lagar framöver.
Så här sammanfattas beslutet i riksdagens eget nyhetsbrev:
"Den som har rätten till musik, film, litteratur och dataspel får bättre möjligheter att ingripa mot olaglig fildelning via Internet. Svensk domstol ska kunna besluta att en Internetleverantör ska ge rättighetshavaren information om vilken abonnent som har ett visst IP-nummer. Det krävs att rättighetshavaren visar sannolika skäl för att det har begåtts ett intrång med hjälp av den aktuella adressen. Domstolen ska väga rättighetshavarens behov av information mot den enskildes integritet. Det ska krävas att det är fråga om intrång av en viss omfattning för att uppgiften ska få lämnas ut.
De nya reglerna börjar gälla den 1 april 2009 och är en anpassning till EU:s regler på området, EG-direktivet om civilrättsliga sanktioner för att skydda immateriella rättigheter (Ipred). Regeringen tänker följa utvecklingen noggrant och omedelbart inleda en utvärdering av hur den nya lagstiftningen påverkar rättighetshavare, Internetleverantörer och konsumenter. Riksdagen poängterar vissa frågor som utvärderingen bör omfatta. Riksdagen vill också att regeringen redovisar resultatet av utvärderingen för riksdagen."
På tiden
Det har pratats om det länge. Det höll på att ske men misslyckades på mållinjen. Nästa år kan det bli verklighet: kårobligatoriets avskaffande. Det är inte en dag för tidigt.
Tvångsanslutning kan aldrig accepteras. Intresset för kårverksamheten från studenternas sida är synnerligen begränsat och vi är nog många som har hört studenter muttra över att bli ansluten till något man själv inte har valt. Jag bloggade tidigare om det knäppa i jag blivit tvångsansluten till två olika kårer eftersom jag både läser på Socialhögskolan och vid institutionen för orientaliska språk och därmed måste betala två kåravgifter. Det är en småtrist summa att punga ut med som fattig student eftersom jag har valt att inte ha någon som helst kontakt med kåren under min studietid. Jag skiter i dem och de borde skita i mig.
Värnplikten, kårobligatoriet och Apoteksmonopolet. En rad onda ting kommer att ha försvunnit eller vara på väg bort när vi går till val 2010. Fortfarande återstår spelmonopolet, Systembolagets detaljhandelsmonopol och en rad annat dumt som en frihetlig alliansregering hade plockat bort men som den sittande regeringen tvärtom valt att försvara. Kanske just av denna anledning känns varje litet steg i rätt riktning, som just kårobligatoriets avskaffande, som en liten men bestämd seger.
Tvångsanslutning kan aldrig accepteras. Intresset för kårverksamheten från studenternas sida är synnerligen begränsat och vi är nog många som har hört studenter muttra över att bli ansluten till något man själv inte har valt. Jag bloggade tidigare om det knäppa i jag blivit tvångsansluten till två olika kårer eftersom jag både läser på Socialhögskolan och vid institutionen för orientaliska språk och därmed måste betala två kåravgifter. Det är en småtrist summa att punga ut med som fattig student eftersom jag har valt att inte ha någon som helst kontakt med kåren under min studietid. Jag skiter i dem och de borde skita i mig.
Värnplikten, kårobligatoriet och Apoteksmonopolet. En rad onda ting kommer att ha försvunnit eller vara på väg bort när vi går till val 2010. Fortfarande återstår spelmonopolet, Systembolagets detaljhandelsmonopol och en rad annat dumt som en frihetlig alliansregering hade plockat bort men som den sittande regeringen tvärtom valt att försvara. Kanske just av denna anledning känns varje litet steg i rätt riktning, som just kårobligatoriets avskaffande, som en liten men bestämd seger.
Lägg ned!
I går eftermiddag gick det inte att titta på svensk TV. Det handlade bara om en förlovning.
Nog för att kändisfokuseringen som företeelse är sjuklig, inte bara i Sverige utan i hela världen, men fokuseringen på människor som inte har gjort något annat än att födas i "rätt" familj är snäppet värre. Jag begriper inte hur någon orkar bry sig om en förlovning mellan två människor som man bara har sett på TV och möjligen sett vinka någon gång till folket på nationaldagen eller födelsedagen. Det är sjukt, skadat, galet.
Allt går dessutom på din och min skattenota. Det pratas om förlovningsringar på en miljon kronor. Och bröllopet kommer naturligtvis inte att bli någon billig affär. Det är synnerligen osmakligt. Samtidigt försöker de kungliga företrädarna "göra gott" genom att prata om saker som sätter fart på människors känslor, som sexuella övergrepp på barn - och lyckas då visa odemokratiska drag.
Victoria och herr Westling är säkert rekorderliga och trevliga människor. Kungen själv verkar vara en rolig fyr. Men det ger dem inte rätten att leva lyxliv på andra människors bekostnad. Monarkin är en äcklig kvarleva som borde avskaffas. Sverige kallas ett modernt land men kan aldrig vara det innan monarkin ersätts med republik.
Tyvärr är utsikterna för ett avskaffande av monarkin mycket dåliga. Kungahuset har starkt stöd bland svenska folket, som verkligen bryr sig om detta tragikomiska skådespel. Och jag kan för min själ inte begripa varför.
Nog för att kändisfokuseringen som företeelse är sjuklig, inte bara i Sverige utan i hela världen, men fokuseringen på människor som inte har gjort något annat än att födas i "rätt" familj är snäppet värre. Jag begriper inte hur någon orkar bry sig om en förlovning mellan två människor som man bara har sett på TV och möjligen sett vinka någon gång till folket på nationaldagen eller födelsedagen. Det är sjukt, skadat, galet.
Allt går dessutom på din och min skattenota. Det pratas om förlovningsringar på en miljon kronor. Och bröllopet kommer naturligtvis inte att bli någon billig affär. Det är synnerligen osmakligt. Samtidigt försöker de kungliga företrädarna "göra gott" genom att prata om saker som sätter fart på människors känslor, som sexuella övergrepp på barn - och lyckas då visa odemokratiska drag.
Victoria och herr Westling är säkert rekorderliga och trevliga människor. Kungen själv verkar vara en rolig fyr. Men det ger dem inte rätten att leva lyxliv på andra människors bekostnad. Monarkin är en äcklig kvarleva som borde avskaffas. Sverige kallas ett modernt land men kan aldrig vara det innan monarkin ersätts med republik.
Tyvärr är utsikterna för ett avskaffande av monarkin mycket dåliga. Kungahuset har starkt stöd bland svenska folket, som verkligen bryr sig om detta tragikomiska skådespel. Och jag kan för min själ inte begripa varför.
tisdag 24 februari 2009
FRA-lagen får storstryk
Den som trodde att FRA-frågan var död får tänka om. Februari har varit en minst sagt hektisk månad. Kritiken mot alliansens uppdaterade FRA-lag har bara växt. Remissinstanserna har nu sagt sitt och de sågar lagen - ur flera olika perspektiv.
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden SIN och hovrätten för Blekinge och Skåne har sågat Försvarsunderrättelsedomstolens utformning. Datainspektionen gör detsamma ur integritetssynpunkt. Tullverket är inte heller nöjt med lagen, men ur motsatt perspektiv: möjligheterna att minska spridningen av massförstörelsevapen anses inte tillräckligt goda. Även Säpo uppges vara missnöjt med den nya utformningen av lagen. FRA 2.0 gör således ingen glad.
I Norge är man fly förbannade eftersom FRA-lagen även innebär övervakning av norska medborgare. Den norska avdelningen i Juristkommissionen har därför beslutat att stämma Sverige inför Europadomstolen. Och som grädde på moset passade Anders Björck på att sticka ut hakan och avgå som ordförande i Försvarets Underrättelsenämnd i protest mot FRA-lagen. Att en moderat agerar så rakryggat, efter att partiets kritiker kuvats av Reinfeldt, är mycket välkommet. Björck är emellertid en person som få sätter sig på och han har ingen karriär att värna till skillnad från vissa unga riksdagspolitiker.
Reinfeldts hopp om ett debatten skulle lägga sig har definitivt inte infriats...
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden SIN och hovrätten för Blekinge och Skåne har sågat Försvarsunderrättelsedomstolens utformning. Datainspektionen gör detsamma ur integritetssynpunkt. Tullverket är inte heller nöjt med lagen, men ur motsatt perspektiv: möjligheterna att minska spridningen av massförstörelsevapen anses inte tillräckligt goda. Även Säpo uppges vara missnöjt med den nya utformningen av lagen. FRA 2.0 gör således ingen glad.
I Norge är man fly förbannade eftersom FRA-lagen även innebär övervakning av norska medborgare. Den norska avdelningen i Juristkommissionen har därför beslutat att stämma Sverige inför Europadomstolen. Och som grädde på moset passade Anders Björck på att sticka ut hakan och avgå som ordförande i Försvarets Underrättelsenämnd i protest mot FRA-lagen. Att en moderat agerar så rakryggat, efter att partiets kritiker kuvats av Reinfeldt, är mycket välkommet. Björck är emellertid en person som få sätter sig på och han har ingen karriär att värna till skillnad från vissa unga riksdagspolitiker.
Reinfeldts hopp om ett debatten skulle lägga sig har definitivt inte infriats...
Exit Nuder
Pär Nuder lämnar riksdagen. Ännu en tongivande figur i det gamla gardet är borta. Både Göran Persson och Pär Nuder, sossarnas svar på Biffen och Bananen, har nu lämnat politiken.
Nuder sitter visserligen tills vidare kvar i VU och ingen ska väl svära på att han inte kommer att göra comeback i framtiden om Partiet kallar. Men så länge Mona Sahlin styr lär det knappast vara aktuellt. Och enda chansen att få henne utbytt är ett förlora valet 2010, vilket skulle betyda comeback i en regering för Nuder tidigast 2014.
Med Nuders avhopp dräneras socialdemokraterna ytterligare på kunnigt folk. Kvar finns fullkomliga nollor som Luciano Astudillo och Mona Sahlin själv. Det är inte direkt någon "toppning av laget" vi ser just nu.
Tanken på sossar vid makten är alltid jobbig, men tanken på att det i alla fall är kunniga sossar som sitter där är betydligt angenämare. Utvecklingen i partiet gör att den tanken börjar kännas alltmer avlägsen. Mona Sahlin borde varken vara stolt eller nöjd.
Nuder sitter visserligen tills vidare kvar i VU och ingen ska väl svära på att han inte kommer att göra comeback i framtiden om Partiet kallar. Men så länge Mona Sahlin styr lär det knappast vara aktuellt. Och enda chansen att få henne utbytt är ett förlora valet 2010, vilket skulle betyda comeback i en regering för Nuder tidigast 2014.
Med Nuders avhopp dräneras socialdemokraterna ytterligare på kunnigt folk. Kvar finns fullkomliga nollor som Luciano Astudillo och Mona Sahlin själv. Det är inte direkt någon "toppning av laget" vi ser just nu.
Tanken på sossar vid makten är alltid jobbig, men tanken på att det i alla fall är kunniga sossar som sitter där är betydligt angenämare. Utvecklingen i partiet gör att den tanken börjar kännas alltmer avlägsen. Mona Sahlin borde varken vara stolt eller nöjd.
måndag 23 februari 2009
Fråga inte vad Saab kan göra för dig utan vad du kan göra för Saab
"Det är valfritt att skänka pengar. Det viktigaste är att så många som möjligt ansluter sig för att sända en signal att världen behöver Saab."
Saab-entusiaster försöker samla intresse och pengar för att rädda biltillverkaren undan nedläggning. Tja, lite galghumor är ju alltid trevligt...
Bojkotter förstör idrotten
Det är ett jäkla tjat om en tennismatch mellan Israel och Sverige just nu. Många på vänsterkanten kräver att matchen stoppas för att Israel "är en apartheidstat", "begår övergrepp" och liknande. Själv anser jag att politik och idrott bör hållas åtskilda i största möjliga utsträckning.
För det första kan idrottsutövare i ett land inte rå för om landets ledning är idioter. Idrottarna behöver själva inte ens gilla politiken som förs, bojkotter drabbar dem blint. Att straffa dem för beslut som fattas i ett lands parlament är således feltänkt.
För det andra måste alla som kräver bojkott av vissa länder av politiska skäl vara beredda att löpa linan ut. Samma förhållningssätt måste även kunna appliceras på andra länder än just Israel. Tar vi en titt ut i den stora världen finns det gott om vidriga politiska system och ledare att kritisera. Skulle Rysslands krig i Tjetjenien innebära att ryska skidskyttar inte borde ha fått delta i de nyss avslutade världsmästerskapen i Sydkorea? Skulle dödsstraffet i USA innebära att Sverige inte kan spela landskamper i hockey mot USA i framtiden? Skulle det nordkoreanska förtryckarsystemet innebär att svenska damlandslaget i fotboll måste bojkotta en framtida VM-semifinal på Nordkoreas damer? Ja, så skulle konsekvenserna se ut om bojkott- och "stoppa matchen"-företrädarnas ställningstagande mot Israel utvidgas. Den internationella idrotten skulle inte längre kunna fungera. Något säger mig att de inte har tänkt så långt, förblindade av hat mot Israel.
Jag har som läsare av denna blogg säkert märkt kritiserat dem som krävde en bojkott av sommar-OS i Beijing. Jag förstod inte varför det kinesiska folket skulle straffas för att det tvingas leva under kommunistpartiets styre. OS är en idrottsfest och under de veckor som mästerskapet hålls ska politiska spörsmål läggas åt sidan. Det gäller även en tennismatch i Malmö.
För det första kan idrottsutövare i ett land inte rå för om landets ledning är idioter. Idrottarna behöver själva inte ens gilla politiken som förs, bojkotter drabbar dem blint. Att straffa dem för beslut som fattas i ett lands parlament är således feltänkt.
För det andra måste alla som kräver bojkott av vissa länder av politiska skäl vara beredda att löpa linan ut. Samma förhållningssätt måste även kunna appliceras på andra länder än just Israel. Tar vi en titt ut i den stora världen finns det gott om vidriga politiska system och ledare att kritisera. Skulle Rysslands krig i Tjetjenien innebära att ryska skidskyttar inte borde ha fått delta i de nyss avslutade världsmästerskapen i Sydkorea? Skulle dödsstraffet i USA innebära att Sverige inte kan spela landskamper i hockey mot USA i framtiden? Skulle det nordkoreanska förtryckarsystemet innebär att svenska damlandslaget i fotboll måste bojkotta en framtida VM-semifinal på Nordkoreas damer? Ja, så skulle konsekvenserna se ut om bojkott- och "stoppa matchen"-företrädarnas ställningstagande mot Israel utvidgas. Den internationella idrotten skulle inte längre kunna fungera. Något säger mig att de inte har tänkt så långt, förblindade av hat mot Israel.
Jag har som läsare av denna blogg säkert märkt kritiserat dem som krävde en bojkott av sommar-OS i Beijing. Jag förstod inte varför det kinesiska folket skulle straffas för att det tvingas leva under kommunistpartiets styre. OS är en idrottsfest och under de veckor som mästerskapet hålls ska politiska spörsmål läggas åt sidan. Det gäller även en tennismatch i Malmö.
söndag 22 februari 2009
Palmemordet då?
Det räcker tydligen inte med Irakkriget, världssvälten och finanskrisen. Nu är även tragedin i Knutby nyliberalismens fel.
Låt oss få leva och knulla i fred
Susanne Dodillets avhandling om prostitutionslagstiftningen i Sverige och Tyskland har satt fart på debatten om sexköp igen. Det är välbehövligt och välkommet, men det är uppenbart att positionerna är låsta och det enda som kan ruska om är förmodligen ett politiskt initiativ från regering eller opposition.
Det är intressant att den frihetliga linjen, "legaliseringslinjen" som Karin Eder-Ekman kallar den, betraktas som något som företrätts och drivits av aktivister och lobbygrupper medan den svenska förbudslinjen blivit lag utifrån något slags feministiskt uppvaknande. Som om det inte funnits lobbyister som kämpat med näbbar och klor för att få igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster i Sverige! Ingången till den politiska makten har bland annat hetat Margareta Winberg, tongivande feministisk agitator i flera socialdemokratiska regeringar och som tack för förtjänstfullt arbete i sexmoralismens tjänst utnämnd till ordförande för spelmonopolet av den borgerliga regeringen. Det fanns kritiker mot 1999 års lag till att börja med, men när lagen väl hamrats igenom dog kritiken i riksdagen sakta ut. I dag är det lika öde på den fronten som det är på Malmskillnadsgatan en snöig eftermiddag.
Susanne Dodillet pekar i sin Sidan 4-artikel på det kristna arv som ligger till grund för dagens sexköpslagstiftning. Det är sannolikt något som en och annan radikalfeminist har ha svårt att ta till sig, men faktum är att sexofobiska feminister och konservativa moralister går hand i hand i denna fråga. Grundläggande för båda parter är att påverka människors sexualitet i önskvärd riktning. Vissa vill se avhållsamhet, andra "jämställt" sex enligt vissa speciella "korrekta" normer. Allt med pengar inblandat förkastas.
Ebba Witt-Brattström uttalade i TV sin stora besvikelse över att unga kvinnor tagit över unga mäns sexuella beteende. Det var nämligen inte alls meningen. "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Så skulle det vara. Men så blev det inte vilket Ebba Witt-Bratström kallar "ett jätteproblem". Nu ska inte Witt-Brattström göras som talesperson för alla feminister i Sverige, men hennes uttalande känns igen från många diskussioner jag har haft med feminister i ämnet sex och prostitution. Det sipprar småningom fram att det aldrig är tanken att vi ska få bestämma över vår egen sexualitet på våra egna villkor . Tydliga ramar måste sättas upp för vad som anses OK - och ramarna är (surprise, surprise) feministiska.
Att Dodillet anser att sexköpslagstiftningen är ett resultat av förlegad kristen moralism får Bibelrunkarna på Dagen att se i kors. Där hävdas att "varken demokratin eller kapitalismen skulle fungera om inte de etiska värderingarna i exempelvis kristen tro fanns grundat inuti människor". Det låter som något Göran Skytte skulle skriva i ett svagt religiöst ögonblick, men orden kommer från Harvardprofessorn Clayton Christensen. Jag kommer att tänka på Prothero i V för Vendetta som i sin Bill O'Reilly-inspirerade show förklarar USA:s fall i den fiktiva framtiden med den utbredda "gudlösheten". Och att bli jämförd med Prothero är faktiskt ingen komplimang.
För att återknyta till inledningen: det skulle behövas ett politiskt initiativ från något av riksdagspartierna för att få fart på tankeverksamheten kring prostitutionsfrågan. Dessvärre verkar det inte aktuellt. Nästa stora anhalt är offentliggörandet av den utredning av sexköpslagstiftningen som Anna Skarhed arbetar med. Men som tidigare påpekat får utredaren varken ifrågasätta sexköpsförbudet eller lagen i sig. Det innebär att det rimligtvis bara finns två möjliga slutsatser att komma fram till: 1) lagen ska behållas i sin nuvarande form eller 2) lagen ska skärpas. Det saknas inte förslag på skärpningar. Birgitta Ohlsson vill se införandet av "grovt sexköp", som ska gälla för den som köper sexuella tjänster av ett traffickingoffer (hur nu köparen ska känna till detta).
Det känns lite hopplöst. Och det kanske värsta är att allt detta är så oerhört onödigt. Vi hade inte behövt någon politiskt manipulerad utredning av en korkad lag om den korkade lagen aldrig stiftats. Vi hade inte behövt se lagstiftad sexmoralism om bara fler där ute kunde bry sig lite mer om vad som händer under deras egna täcken och lite mindre om vad som händer under andras. Att bara få leva sitt liv i fred... är det verkligen så mycket begärt?
Gudsfruktande och stolt.
Det är intressant att den frihetliga linjen, "legaliseringslinjen" som Karin Eder-Ekman kallar den, betraktas som något som företrätts och drivits av aktivister och lobbygrupper medan den svenska förbudslinjen blivit lag utifrån något slags feministiskt uppvaknande. Som om det inte funnits lobbyister som kämpat med näbbar och klor för att få igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster i Sverige! Ingången till den politiska makten har bland annat hetat Margareta Winberg, tongivande feministisk agitator i flera socialdemokratiska regeringar och som tack för förtjänstfullt arbete i sexmoralismens tjänst utnämnd till ordförande för spelmonopolet av den borgerliga regeringen. Det fanns kritiker mot 1999 års lag till att börja med, men när lagen väl hamrats igenom dog kritiken i riksdagen sakta ut. I dag är det lika öde på den fronten som det är på Malmskillnadsgatan en snöig eftermiddag.
Susanne Dodillet pekar i sin Sidan 4-artikel på det kristna arv som ligger till grund för dagens sexköpslagstiftning. Det är sannolikt något som en och annan radikalfeminist har ha svårt att ta till sig, men faktum är att sexofobiska feminister och konservativa moralister går hand i hand i denna fråga. Grundläggande för båda parter är att påverka människors sexualitet i önskvärd riktning. Vissa vill se avhållsamhet, andra "jämställt" sex enligt vissa speciella "korrekta" normer. Allt med pengar inblandat förkastas.
Ebba Witt-Brattström uttalade i TV sin stora besvikelse över att unga kvinnor tagit över unga mäns sexuella beteende. Det var nämligen inte alls meningen. "De unga männen skulle lära av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst och så vidare ... är kanske inte det bästa." Så skulle det vara. Men så blev det inte vilket Ebba Witt-Bratström kallar "ett jätteproblem". Nu ska inte Witt-Brattström göras som talesperson för alla feminister i Sverige, men hennes uttalande känns igen från många diskussioner jag har haft med feminister i ämnet sex och prostitution. Det sipprar småningom fram att det aldrig är tanken att vi ska få bestämma över vår egen sexualitet på våra egna villkor . Tydliga ramar måste sättas upp för vad som anses OK - och ramarna är (surprise, surprise) feministiska.
Att Dodillet anser att sexköpslagstiftningen är ett resultat av förlegad kristen moralism får Bibelrunkarna på Dagen att se i kors. Där hävdas att "varken demokratin eller kapitalismen skulle fungera om inte de etiska värderingarna i exempelvis kristen tro fanns grundat inuti människor". Det låter som något Göran Skytte skulle skriva i ett svagt religiöst ögonblick, men orden kommer från Harvardprofessorn Clayton Christensen. Jag kommer att tänka på Prothero i V för Vendetta som i sin Bill O'Reilly-inspirerade show förklarar USA:s fall i den fiktiva framtiden med den utbredda "gudlösheten". Och att bli jämförd med Prothero är faktiskt ingen komplimang.
För att återknyta till inledningen: det skulle behövas ett politiskt initiativ från något av riksdagspartierna för att få fart på tankeverksamheten kring prostitutionsfrågan. Dessvärre verkar det inte aktuellt. Nästa stora anhalt är offentliggörandet av den utredning av sexköpslagstiftningen som Anna Skarhed arbetar med. Men som tidigare påpekat får utredaren varken ifrågasätta sexköpsförbudet eller lagen i sig. Det innebär att det rimligtvis bara finns två möjliga slutsatser att komma fram till: 1) lagen ska behållas i sin nuvarande form eller 2) lagen ska skärpas. Det saknas inte förslag på skärpningar. Birgitta Ohlsson vill se införandet av "grovt sexköp", som ska gälla för den som köper sexuella tjänster av ett traffickingoffer (hur nu köparen ska känna till detta).
Det känns lite hopplöst. Och det kanske värsta är att allt detta är så oerhört onödigt. Vi hade inte behövt någon politiskt manipulerad utredning av en korkad lag om den korkade lagen aldrig stiftats. Vi hade inte behövt se lagstiftad sexmoralism om bara fler där ute kunde bry sig lite mer om vad som händer under deras egna täcken och lite mindre om vad som händer under andras. Att bara få leva sitt liv i fred... är det verkligen så mycket begärt?
Gudsfruktande och stolt.Angrepp på miljöextremismen och klimathetsen
"Det är sedan länge känt att det inte finns något enkelt samband mellan de pågående klimatförändringarna och utsläpp av koldioxid. Det bör således erinras om att perioder av nedisning även förekom under tidigare geologiska epoker när koldioxidhalten var avsevärt mycket högre än i dag. Vidare är metan - där våtmarker och boskap står för över hälften av ett beräknat årligt utsläpp på 600 miljoner ton - en cirka 20 gånger effektivare växthusgas än koldioxid."
Robert Nilsson, professor i toxikologi och mångårig expert vid olika FN-organ, gör på DN Debatt ett fränt angrepp på den svenska miljöextremismen och klimatalarmismen.
I samma tidning kan vi läsa att utställningen Tellus Art invigs i dag. Den visar barns teckningar om den globala uppvärmningen. Att skrämma barn om jordens undergång är inte bara dumt - det är faktiskt rent ut sagt vidrigt. Barn förväntas gå omkring med ont i magen av oro för "en god sak". Allt vett kastas över ända när klimatet kommer på tal. Det inkluderar som synes både kritiskt tänkande och omsorg om barnen.
Det har redan gått för långt. Att som politiker börja ifrågasätta relevansen i klimatmålen är som att skriva in sig själv på psyket för svåra hallucinationer. Det går helt enkelt inte att göra det och ha trovärdigheten som politiker i behåll. Dessutom möjliggör klimatalarmismen stora möjligheter för regleringsglada politiker som gillar att peta i människors liv.
Det är anmärkningsvärt att vi i denna "upplysta" tidsålder, där vetenskap och expertråd är den nya religionen i allt från barnuppfostran till daglig kost, inte ställer krav på saklighet, evidens och en öppen och fri debatt i klimatfrågorna. Särskilt när konsekvenserna av klimathetsen blir en global masspsykos som kan kosta både pengar och människoliv om den inte stoppas.
lördag 21 februari 2009
Sexkampanj i Kina
En stor sexualupplysningskampanj har dragit igång i Kina. Det är bland annat Kinas Kvinno- och Barnutvecklingscentrum som ligger bakom kampanjen, som har skådespelaren Yvonne Hung och hennes make Will Liu som affischnamn.
I ett land där sex har varit och fortfarande till stora delar är ett tabubelagt ämne och där antalet HIV-smittade uppskattas till 700 000 (år 2007) och syfilis är på uppgång är det förstås välkommet med upplysning. Kampanjen kommer att innehålla information, tävlingar och en sponsring av en mässa för sexleksaker i Beijing. Det rör på sig i Mittens rike.
På många sätt känns Sverige som ett föredöme i sådana här frågor. Vi är ju så frisinnade, inte sant? I och för sig lär sexualundervisningen fortfarande vara rätt kass i grundskolan, där lärarna står och tävlar om vem som kan rodna mest. Och den som inte vill leva i ett parförhållande, eller har det som mål, är ju lite konstig. Sexklubbar är förtryckande. Pornografi förvrider sexualiteten på oss. Och. Så. Vidare.
Nja. Ibland känns det som att vi har en bra bit kvar innan vi ens närmar oss mytbilden av den frisinnade svenska synden...
Vi har alla en bit kvar att vandra.
I ett land där sex har varit och fortfarande till stora delar är ett tabubelagt ämne och där antalet HIV-smittade uppskattas till 700 000 (år 2007) och syfilis är på uppgång är det förstås välkommet med upplysning. Kampanjen kommer att innehålla information, tävlingar och en sponsring av en mässa för sexleksaker i Beijing. Det rör på sig i Mittens rike.
På många sätt känns Sverige som ett föredöme i sådana här frågor. Vi är ju så frisinnade, inte sant? I och för sig lär sexualundervisningen fortfarande vara rätt kass i grundskolan, där lärarna står och tävlar om vem som kan rodna mest. Och den som inte vill leva i ett parförhållande, eller har det som mål, är ju lite konstig. Sexklubbar är förtryckande. Pornografi förvrider sexualiteten på oss. Och. Så. Vidare.
Nja. Ibland känns det som att vi har en bra bit kvar innan vi ens närmar oss mytbilden av den frisinnade svenska synden...
Vi har alla en bit kvar att vandra.fredag 20 februari 2009
Visst säljs det CD-skivor fortfarande...
Samtidigt som skivförsäljningen rasar i Sverige och även globalt ökar CDON.com sin försäljning av traditionella CD-skivor. Se filmbloggen.
Förvirrad sexmoralism i DN
Att idéhistorikern Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete?, i vilken det görs en jämförelse mellan svensk och tysk politik på prostitutionsområdet, skulle väcka ont blod hos DN Kultur var väntat. Kanske bör man därför inte bli det minsta förvånad över att det blev Kajsa Ekis Ekman, av alla olycksaliga sexualmoralister där ute, som fick nöjet att recensera boken.
Kajsa Ekis Ekman menar på fullt allvar att det som skiljer Sverige från Tyskland när det gäller synen på prostitution är att vi i Sverige har lyssnat på sexsäljarna. Hon menar, angående 1970-talets prostitutionsutredning, att det var ”genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution som vi har i dag!”. Det är ett påstående som gränsar till det kriminella vad sanning och trovärdighet beträffar. Om Ekis Ekman verkligen var intresserad av vad sexsäljarna själva (som, bör påpekas, alls icke är någon homogen grupp) tycker om sexköpslagstiftningen, om stigmatiseringen, om valet att sälja sexuella tjänster och om hur livet har förändrats för dem de senaste tio åren skulle hon kunna läsa Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 som ger en tämligen dagsfärsk bild av läget. Informationen finns där om du bara vill ta dig tiden, Kajsa.
Men det vill hon uppenbarligen inte och föga förvånande nämns rapporten inte i recensionen eftersom vissa av sexsäljarna som kommer till tals inte bekräftar Kajsa Ekis Ekmans och andra sexualmoralistiska feministers övertygelse om horan som offer för systemet och för den destruktiva manliga sexualiteten i samhället. Eftersom Ekis Ekmans åsikter i prostitutionsfrågan är upphöjda till lag i Sverige, får några avvikelser inte komma upp i ljuset. Därför har Socialstyrelsens rapport tigits ihjäl i svenska medier och nu även av Ekis Ekman.
När personer med skilda ståndpunkter diskuterar prostitution dröjer det inte längre innan begreppet ”offer” dyker upp. Jag har ännu inte läst Susanne Dodillets bok och lär återkomma i ämnet efter att jag har gjort det, men om jag har förstått saken rätt uppehåller sig Dodillet en del vid moralism och offermentalitet i synen på sexsäljarna i dagens samhälle. Ekis Ekman tycker i stället att det har inneburit ”en enorm revolutionär potential” att se människor som offer. Då kan man nämligen flytta fokus till ”systemet”, det abstrakt fientliga som inte riktigt går att ta på men som bara ”finns” där. Patriarkatet.
Ekis Ekman menar att vi ”måste våga se världen som den är” (var det ett argument för sexköpslagstiftningen?). Hon borde skriva att vi måste våga se världen som den är enligt Kajsa Ekis Ekman. Det är ju vad lagstiftningen går ut på. Att tvinga människor att se på sexsäljare och sex som arbete på ett särskilt sätt - ett negativt, föraktfullt och närmast hånfullt sätt där den enskilda sexsäljaren förringas och stigmatiseras och sexköparen utmålas som någon som borde klippa sig, hålla snoppen i styr och skaffa sig ett ”normalt” sexliv. Att den som säljer en tjänst som utförs med kroppen faktiskt inte säljer själva kroppen har jag bloggat om tidigare varför vi kan lämna den till synes självklara diskussionen därhän.
Ekis Ekman gör som vanligt: raljerar och blandar om korten. Att slänga in trafficking i diskussionen om prostitution är ett väl beprövat knep som hon inte kan avhålla sig ifrån. Det är effektivt eftersom det får motståndaren att framstå som fullständigt hjärtlös. ”Jaha-så-du-menar-att-lilja-i-den-där-filmen-lilja-4-ever-sålde-sex-av-egen-fri-vilja-va?!” Plötsligt är alla försök att föra en sansad, saklig och givande diskussion borta eftersom diskussionen inte längre om handlar om vanliga sexsäljares vardag utan om sexslaveri.
Definitioner kan stämpla och stigmatisera, det vet vi. Det de sexualmoralistiska feministerna gör när de stämplar sexsäljare som utnyttjade offer som säljer sina kroppar och sexköpare som förövare med en förvriden syn på sexualitet är att förenkla verkligheten å det grövsta – en verklighet där det både finns tvångsprostitution och frivilligt sexarbete, där det både finns svinaktiga torskar och helt vanliga personer som köper en skön tjänst och där det både finns sexsäljare som vill lägga av och som trivs med sitt jobb. Denna komplexitet ryms inte i en värld där maktteorier och pseudovetenskap målar världen i självsäkra svartvita färger. Feminister som Ekis Ekman tror att det handlar om kunskap och mod. Att våga se världen som den är, att ta till sig genusvetenskapen och de feministiska maktteorierna för att dechiffrera patriarkatet i samhället. I själva verket handlar det bara om perspektiv, om ideologi och om en aldrig sinande vilja att styra och ställa över andra människors liv.
Om vi får tro Ekis Ekman vill Dodillet att vi ”inte ska främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv.” Ja, tänk om sådana som Kajsa Ekis Ekman kunde acceptera denna enkla devis och ge tusan i att lägga sina egna ruttna värderingar i och fördömanden över andra människors livsval. Låter det inte som en dröm?
Mänskliga rättigheter gäller bara vissa.
Kajsa Ekis Ekman menar på fullt allvar att det som skiljer Sverige från Tyskland när det gäller synen på prostitution är att vi i Sverige har lyssnat på sexsäljarna. Hon menar, angående 1970-talets prostitutionsutredning, att det var ”genom att kvinnorna beskrev sin roll som vi fick den förståelse av prostitution som vi har i dag!”. Det är ett påstående som gränsar till det kriminella vad sanning och trovärdighet beträffar. Om Ekis Ekman verkligen var intresserad av vad sexsäljarna själva (som, bör påpekas, alls icke är någon homogen grupp) tycker om sexköpslagstiftningen, om stigmatiseringen, om valet att sälja sexuella tjänster och om hur livet har förändrats för dem de senaste tio åren skulle hon kunna läsa Socialstyrelsens Kännedom om prostitution 2007 som ger en tämligen dagsfärsk bild av läget. Informationen finns där om du bara vill ta dig tiden, Kajsa.
Men det vill hon uppenbarligen inte och föga förvånande nämns rapporten inte i recensionen eftersom vissa av sexsäljarna som kommer till tals inte bekräftar Kajsa Ekis Ekmans och andra sexualmoralistiska feministers övertygelse om horan som offer för systemet och för den destruktiva manliga sexualiteten i samhället. Eftersom Ekis Ekmans åsikter i prostitutionsfrågan är upphöjda till lag i Sverige, får några avvikelser inte komma upp i ljuset. Därför har Socialstyrelsens rapport tigits ihjäl i svenska medier och nu även av Ekis Ekman.
När personer med skilda ståndpunkter diskuterar prostitution dröjer det inte längre innan begreppet ”offer” dyker upp. Jag har ännu inte läst Susanne Dodillets bok och lär återkomma i ämnet efter att jag har gjort det, men om jag har förstått saken rätt uppehåller sig Dodillet en del vid moralism och offermentalitet i synen på sexsäljarna i dagens samhälle. Ekis Ekman tycker i stället att det har inneburit ”en enorm revolutionär potential” att se människor som offer. Då kan man nämligen flytta fokus till ”systemet”, det abstrakt fientliga som inte riktigt går att ta på men som bara ”finns” där. Patriarkatet.
Ekis Ekman menar att vi ”måste våga se världen som den är” (var det ett argument för sexköpslagstiftningen?). Hon borde skriva att vi måste våga se världen som den är enligt Kajsa Ekis Ekman. Det är ju vad lagstiftningen går ut på. Att tvinga människor att se på sexsäljare och sex som arbete på ett särskilt sätt - ett negativt, föraktfullt och närmast hånfullt sätt där den enskilda sexsäljaren förringas och stigmatiseras och sexköparen utmålas som någon som borde klippa sig, hålla snoppen i styr och skaffa sig ett ”normalt” sexliv. Att den som säljer en tjänst som utförs med kroppen faktiskt inte säljer själva kroppen har jag bloggat om tidigare varför vi kan lämna den till synes självklara diskussionen därhän.
Ekis Ekman gör som vanligt: raljerar och blandar om korten. Att slänga in trafficking i diskussionen om prostitution är ett väl beprövat knep som hon inte kan avhålla sig ifrån. Det är effektivt eftersom det får motståndaren att framstå som fullständigt hjärtlös. ”Jaha-så-du-menar-att-lilja-i-den-där-filmen-lilja-4-ever-sålde-sex-av-egen-fri-vilja-va?!” Plötsligt är alla försök att föra en sansad, saklig och givande diskussion borta eftersom diskussionen inte längre om handlar om vanliga sexsäljares vardag utan om sexslaveri.
Definitioner kan stämpla och stigmatisera, det vet vi. Det de sexualmoralistiska feministerna gör när de stämplar sexsäljare som utnyttjade offer som säljer sina kroppar och sexköpare som förövare med en förvriden syn på sexualitet är att förenkla verkligheten å det grövsta – en verklighet där det både finns tvångsprostitution och frivilligt sexarbete, där det både finns svinaktiga torskar och helt vanliga personer som köper en skön tjänst och där det både finns sexsäljare som vill lägga av och som trivs med sitt jobb. Denna komplexitet ryms inte i en värld där maktteorier och pseudovetenskap målar världen i självsäkra svartvita färger. Feminister som Ekis Ekman tror att det handlar om kunskap och mod. Att våga se världen som den är, att ta till sig genusvetenskapen och de feministiska maktteorierna för att dechiffrera patriarkatet i samhället. I själva verket handlar det bara om perspektiv, om ideologi och om en aldrig sinande vilja att styra och ställa över andra människors liv.
Om vi får tro Ekis Ekman vill Dodillet att vi ”inte ska främja, inte definiera, inte kräva något annat än att leva vårt eget privata liv.” Ja, tänk om sådana som Kajsa Ekis Ekman kunde acceptera denna enkla devis och ge tusan i att lägga sina egna ruttna värderingar i och fördömanden över andra människors livsval. Låter det inte som en dröm?
Mänskliga rättigheter gäller bara vissa.torsdag 19 februari 2009
Värsta Bloggen-priset
Filmvärlden har en rad galor världen över där priser delas ut till förnämliga prestationer framför och bakom kameran. Störst är förstås Oscarsgalan. Vi har Nobelpriset, Stora Journalistpriset, Jerringpriset och massor av andra priser för människor som anses ha gjort något bra. Och från och med i år har vi även Stora Bloggpriset, som delades ut i början av februari. Allt för människor som gillas av andra människor.
Filmvärlden har emellertid något som inte finns någon annanstans: värsta insatsen-priset, det så kallade Golden Raspberry eller bara Razzie Awards som ges till de filmer och skådespelare som anses ha gjort allra sämst ifrån sig under året som gått (nominerade för sämsta skådespelarinsatser under 2008 är bland andra Al Pacino, Tom Cruise, Mark Wahlberg och Eddie Murphy).
Det är ett pris som ytterst sällan tas emot av "vinnarna". Men roligt är det. Borde inte bloggosfären, som nu vuxit och mognat tillräckligt för att ha en egen prisgala, också ha ett eget värsta bloggen-pris? Inte sämsta bloggen-pris, för sådana finns det alldeles för många av. Det räcker att sakna svenskkunskaper eller inte uppdatera bloggen mer än tre gånger per år. Nej, en blogg som du bara rent ut sagt hatar eller ogillar på grund av vad som står där. Den som retar gallfeber på dig. Den skulle kunna få Värsta Bloggen-priset. Det skulle vara en rolig avslutningskategori på nästa års bloggala.
När får vi en bloggmotsvarighet?
Filmvärlden har emellertid något som inte finns någon annanstans: värsta insatsen-priset, det så kallade Golden Raspberry eller bara Razzie Awards som ges till de filmer och skådespelare som anses ha gjort allra sämst ifrån sig under året som gått (nominerade för sämsta skådespelarinsatser under 2008 är bland andra Al Pacino, Tom Cruise, Mark Wahlberg och Eddie Murphy).
Det är ett pris som ytterst sällan tas emot av "vinnarna". Men roligt är det. Borde inte bloggosfären, som nu vuxit och mognat tillräckligt för att ha en egen prisgala, också ha ett eget värsta bloggen-pris? Inte sämsta bloggen-pris, för sådana finns det alldeles för många av. Det räcker att sakna svenskkunskaper eller inte uppdatera bloggen mer än tre gånger per år. Nej, en blogg som du bara rent ut sagt hatar eller ogillar på grund av vad som står där. Den som retar gallfeber på dig. Den skulle kunna få Värsta Bloggen-priset. Det skulle vara en rolig avslutningskategori på nästa års bloggala.
När får vi en bloggmotsvarighet?Psykiatrins kris
"Det NUG låter sin filmiska graffitimålare göra går knappast att utföra på riktigt, bara i konsten och fantasin. Inför oidentifierbara passagerare glider filmens klottrare smal och svart som en spritpenna ut ur ett krossat t-banefönster utan att en droppe blod flyter, för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen och likt en dansande Chaplin i luva saligt dra böljande streck över filmens fula kakelväggar."Jessica Kempe, DN Kultur.
Att människor inte får den vård de behöver inom den svenska psykiatrin måste vara sant.
onsdag 18 februari 2009
Vad är skattepengar värda?
Det är många som vill att andra ska betala just nu. GM tycker att svenska skattebetalare ska gå in och sponsra deras förlusttyngda och misslyckade verksamhet som heter Saab. En elev på Konstfack tycker att svenska skattebetalare, och i synnerhet SL:s resenärer, ska betala för hans klottrande i tunnelbanan. Vart tog respekten för andra människors pengar vägen?
Regeringen med Maud Olofsson i spetsen har hittills stått på sig mot kraven på att skjuta skattemiljarder till Saab. Det har varit ett rakryggat ställningstagande när det enklaste hade varit att säga "visst, vi tar vårt ansvar och ställer upp med pengar". Oppositionen, tyckare i bilbranschen och inte minst GM tycker förstås att den svenska regeringen borde kasta miljarder över Saab för att (kanske) rädda svenska jobb. Frågan är dels hur länge dessa jobb skulle räddas, men framför allt varför svenska skattebetalare ska tvingas betala för ett utländskt företags misslyckande? Om man ska vara konsekvent (vilket politikerna visserligen aldrig är), skulle detta kunna innebära att det blir accepterat för privata företag att titta vädjande mot staten så fort de har ekonomiska bekymmer. Så kan och ska det inte fungera på en sund marknad.
I Gomorron Sverige fick vi av en jurist veta att någon lyckad rekonstruktion av denna storlek inte har lyckats tidigare. Det mesta tyder alltså på en konkurs för Saab, vilket är helt logiskt eftersom företaget inte visat vinst sedan Napoleonkrigen.
Den nolla som kallas "Nug" tycker på fullt allvar att det är hans rätt att vandalisera andras egendom utan att betala för det. På kultursidorna talas det om "kulturhat" när vi kritiserar denna självpåtagna "rätt". Nämnde klottrare har dessutom fått en essä som till stor del innehåller orden "bla-bla-bla" godkänd på Konstfack. Tänk om det alltid var så lätt att ta akademiska poäng!
Eländet med Konstfack belyser varför kulturen måste kunna bära sina egna kostnader. Bli marknadsmässig. En sådan förändring har den borgerliga regeringen inte velat eller vågat genomföra, vilket är synd. Det vore en mycket nödvändig revolution på kulturområdet. Och det är egentligen konstigt att viss kultur ska särbehandlas på detta sätt.
För det är inte bara akvareller, opera, teater, film eller graffiti som är kultur. Spel är också kultur och i spelbranschen krävs det att någon vill köpa produkten för att den ska vara gångbar. Praktverk som har gått med bakförlust har vi visserligen sett, men så har spelserien heller inte avslutats. Ingen skulle komma på tanken att fråga efter pengar hos skattebetalarna för att få avsluta projektet.
Den svenska kulturen behöver växa upp. Och Konstfacks verksamhet borde definitivt ses över.
Regeringen med Maud Olofsson i spetsen har hittills stått på sig mot kraven på att skjuta skattemiljarder till Saab. Det har varit ett rakryggat ställningstagande när det enklaste hade varit att säga "visst, vi tar vårt ansvar och ställer upp med pengar". Oppositionen, tyckare i bilbranschen och inte minst GM tycker förstås att den svenska regeringen borde kasta miljarder över Saab för att (kanske) rädda svenska jobb. Frågan är dels hur länge dessa jobb skulle räddas, men framför allt varför svenska skattebetalare ska tvingas betala för ett utländskt företags misslyckande? Om man ska vara konsekvent (vilket politikerna visserligen aldrig är), skulle detta kunna innebära att det blir accepterat för privata företag att titta vädjande mot staten så fort de har ekonomiska bekymmer. Så kan och ska det inte fungera på en sund marknad.
I Gomorron Sverige fick vi av en jurist veta att någon lyckad rekonstruktion av denna storlek inte har lyckats tidigare. Det mesta tyder alltså på en konkurs för Saab, vilket är helt logiskt eftersom företaget inte visat vinst sedan Napoleonkrigen.
Den nolla som kallas "Nug" tycker på fullt allvar att det är hans rätt att vandalisera andras egendom utan att betala för det. På kultursidorna talas det om "kulturhat" när vi kritiserar denna självpåtagna "rätt". Nämnde klottrare har dessutom fått en essä som till stor del innehåller orden "bla-bla-bla" godkänd på Konstfack. Tänk om det alltid var så lätt att ta akademiska poäng!
Eländet med Konstfack belyser varför kulturen måste kunna bära sina egna kostnader. Bli marknadsmässig. En sådan förändring har den borgerliga regeringen inte velat eller vågat genomföra, vilket är synd. Det vore en mycket nödvändig revolution på kulturområdet. Och det är egentligen konstigt att viss kultur ska särbehandlas på detta sätt.
För det är inte bara akvareller, opera, teater, film eller graffiti som är kultur. Spel är också kultur och i spelbranschen krävs det att någon vill köpa produkten för att den ska vara gångbar. Praktverk som har gått med bakförlust har vi visserligen sett, men så har spelserien heller inte avslutats. Ingen skulle komma på tanken att fråga efter pengar hos skattebetalarna för att få avsluta projektet.
Den svenska kulturen behöver växa upp. Och Konstfacks verksamhet borde definitivt ses över.
tisdag 17 februari 2009
Välförtjänt ointresse
Enligt en undersökning gjord av SCB tänker knappt hälften av de tillfrågade väljarna rösta i EU-valet den 7 juni. Det lär sannolikt inte bli så många som röstar när det väl blir dags.
Nästan fyra av tio, 38 procent, vet inte på vilket parti de tänker rösta. Junilistan, som kammade hem över 15 procent i förra valet, ser ut att vara chanslöst denna gång. Bara en procent av de tillfrågade säger att de tänker rösta på junilistan. Frågan är var alla EU-skeptiker som röstade orange förra gången tänker lägga sina röster denna gång. Kanske stannar de hemma i protest. Att socialdemokraterna toppar sin lista med en EU-skeptiker kan dock locka en och annan EU-skeptisk sosse att rösta rött.
Ointresset för EU-valet är talande och välförtjänt för ett alltmer verklighetsfrämmande politikerfrälse där såväl höger- som vänsterpolitiker skrubbar varandras ryggar.
Välj det enda rimliga alternativet den 7 juni: soffan.
Nästan fyra av tio, 38 procent, vet inte på vilket parti de tänker rösta. Junilistan, som kammade hem över 15 procent i förra valet, ser ut att vara chanslöst denna gång. Bara en procent av de tillfrågade säger att de tänker rösta på junilistan. Frågan är var alla EU-skeptiker som röstade orange förra gången tänker lägga sina röster denna gång. Kanske stannar de hemma i protest. Att socialdemokraterna toppar sin lista med en EU-skeptiker kan dock locka en och annan EU-skeptisk sosse att rösta rött.
Ointresset för EU-valet är talande och välförtjänt för ett alltmer verklighetsfrämmande politikerfrälse där såväl höger- som vänsterpolitiker skrubbar varandras ryggar.
Välj det enda rimliga alternativet den 7 juni: soffan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)