Centern – partiet som inte tar ansvar

DN intervjuar Annie Lööf. Det blir förstås inga hårda frågor. Mer Skavlan än Sveriges Radios lördagsintervju. Men Lööfs svar säger likafullt mycket om henne och hennes parti.

Centerpartiet är som bekant det enda alliansparti som helt och hållet motsätter sig fler restriktiva åtgärder i migrationspolitiken. När regeringen plötsligt lade om sin politik i 180 grader var C ett av två partier som endast hade negativa omdömen. Det andra var Vänsterpartiet.

Annie Lööf vill inte medge någon gräns för asylmottagandet i Sverige. För att råda bot på platsbristen på Migrationsverkets boenden vill C dela ut en "bopeng" till alla asylsökande så att de själva får ordna sitt boende. Runt 85 procent av de asylsökande gör det redan genom ebo-lagen, men många av dem dyker efter en tid upp på socialtjänstkontoren och vill ha hjälp med boende.

Nyligen upptäcktes 16 marockanska pojkar i ett ödehus i Mölndal. Att ett hus som ägs av kommunen kan ockuperas av illegala immigranter som saknar asylskäl är talande för hur svensk migrationspolitik har spårat ur. Men det säger också något om vad Centerpartiet öppnar för framgent när alla asylsökande åläggs ordna det Migrationsverket inte klarar. Nöden har som bekant ingen lag.

Annie Lööf pratar bara om kostnader i kronor och ören. Men krisen är, som flera kommunalråd runt om i landet påpekat, inte främst en fråga om pengar utan om praktiska kapacitetstak. I Norberg bedriver skolor nu undervisning i förråd. De har anställt alla pensionerade lärare de hittat, och plockar socialsekreterare direkt från gatan. Ljusnarsberg har tagit emot 500 asylsökande, vilket motsvarar 10 procent av kommunens befolkning. Nu ska ännu ett asylboende öppna, vilket väntas ge runt 300 till.

Pengar kan inte lösa denna förtvivlade situation. Det går inte att trolla fram lärare, sjuksköterskor eller socialsekreterare av aldrig så många tusenlappar. Kvaliteten kommer sänkas på undervisningen och köerna till primärvård öka. I ett första skede. I ett andra skede sjunker medborgarnas förtroende för politiker och offentliga institutioner.

Det är förbluffande att Lööf och Centerpartiet motsäger sig alla åtgärder för att minska trycket på Sverige och samtidigt inte erbjuder ens något halvrealistiskt alternativ. Det är symptomatiskt i denna situation att Centern har sällskap av just Vänsterpartiet i sitt motstånd mot regeringens nya migrationspolitik. Dessa två partier, varav det sistnämnda länge gjort sig känt som ett parti som varken bryr sig om kostnader eller verklighetens komplexitet, förtjänar varandras sällskap nu.

Med Centerns politik kommer trycket på förskolor, skolor, primärvård, akutvård, tandvård, socialtjänst och psykiatri fortsätta öka. I ett läge när kommuner Lex Sarah-anmäler sig själva och när MSB varnar för "fara för liv och hälsa" i delar av landet när primära samhällsfunktioner upphör att fungera, vill alltså Annie Lööfs parti ytterligare öka problemen.

Jag har nämligen inte sett någonstans att C vill undanta asylsökande från välfärdssystemet eller ens införa ett kvalificeringssystem. Det betyder således en fortsatt vandring rakt in i den socialstat som redan nu bågnar under tyngden från asylinvandringen.

Ur ett taktiskt perspektiv kan jag förstå varför Centerpartiet som enda parti förutom Vänsterpartiet valt att gå på tvärs med regeringens nya migrationspolitik. Lööf vill att hennes parti ska stå på behagligt avstånd för att när krisen passerats kunna säga att de var det enda borgerliga partiet som stod upp för asylrätten och de mänskliga rättigheterna.

Därför är Lööf inte ett dugg intresserad av att ta över makten just nu. I en regering skulle nämligen C, precis som MP, vara tvunget till kompromisser. Eller avgå. I opposition behöver partiet inte smutsa ned händerna i jobbiga kompromisser utan att kan fortsätta dagdrömma.

Lagom till valet 2018 har förhoppningsvis de åtgärder som Centern föraktar gjort att Sverige fått kontroll på situationen vad inflödet beträffar. Då kan Lööf kliva fram med sina integrationslösningar i form av utvidgat RUT och ROT, sänkta ingångslöner och avskaffat LAS. Det är fegt, det är nedrigt. Men det är förstås taktiskt smart eftersom väljarnas minne normalt är kort.

Jag kan bara hoppas att väljarna ändå kommer minnas att Centerpartiet var det parti som inte tog ansvar när det verkligen behövdes. 

Läs även:
Expressens ledarsida

Gänget som inte vill regera.

Ett illa dolt folkförakt

Ungern har varit i blickfånget för den svenska vänstern sedan Viktor Orbáns parti Fidesz fick egen majoritet och började förändra det ungerska samhället i en för vänstern icke önskvärd riktning.

Orbán har de facto genomfört eller försökt genomföra en rad oacceptabla förändringar – dit hör medielagarna. Men kritiken mot Ungern har kommit att handla om mer än så.

När Fidesz och Ungern får kritiska tillmälen i svenska medier handlar det i dag lika mycket om Viktor Orbáns ovilja att lägga sig platt för EU. Att kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hälsade honom som "diktatorn", något som fick mycket lite uppmärksamhet i svenska medier, säger en del om vilken smuts EU-skeptiker behandlas som (även UKIP:s Nigel Farage får utstå oerhört mycket skit för sin EU-kritik).

På sistone har Ungern fått hård kritik för att landet försökt upprätthålla Schengen och EU:s yttre gräns – bara någon månad senare varnar den svenska regeringen för att den kan tänkas stänga Öresundsbron. Har de svenska Socialdemokraterna blivit Orbán-fans?

Nu när allt som kan sägas om Ungern har sagts, måste en ny katt bland EU:s hermeliner utpekas. Svenska Dagbladets Therese Larsson Hultin har hittat den: Polen. Även i Polen har nämligen ett konservativt parti vunnit makten och vill, hör och häpna, förändra landet i konservativ riktning.

Övertrampen är många, om vi får tro Larsson Hultin. Värst är kanske att premiärminister Beata Szydlo har "rensat ut alla EU-flaggor från den sal där hon håller presskonferenser". Sicket lågvattenmärke att inte visa öppen lydnad inför EU. Landets kulturminister har försökt stoppa en uppsättning av Elfriede Jelineks Princessdamer för att den innehöll "pornografiska scener" (och i Sverige har vi ett slags domstol till vilken människor får anmäla "sexistisk" reklam, som sedan uppmanas städas bort).

Men mest uppseendeväckande i Larsson Hultins text är det illa dolda föraktet för regeringspartiet Lag och rättvisas (PiS) väljare. Den typiske PiS-väljaren beskrivs som "en lägre utbildad landsortsbo" som "fortfarande är nöjd med sin regering". Är man outbildad och bor på landet förstår man ju inte så mycket. Exempelvis att regeringen är dum.

Samma syn har svenska medier på de väljare som nu går till Sverigedemokraterna. SD är fortfarande procentuellt sett störst utanför storstäderna. Precis som PiS-väljarna beskrivs de, framför allt i sociala medier, som lågutbildade bonnläppar som inte har koll på plus och minus, som läser fel medier och inte förstår sitt eget bästa.

Socialdemokratiska Aftonbladet hade inga som helst problem med lågutbildade landsortsbor så länge de röstade på S. Nu, när de lämnar S för SD och andra partier (i Skåne/Blekinge har S halverats till 22 procent på bara 18 månader), är det plötsligt ett symtom för hur outbildade och oinformerade dessa väljare är. Nu är det klassiska arbetarväljare inom LO som går direkt till SD. Detta skapar en knepig balansgång för tidningar som Aftonbladet eftersom de inte gärna kan kalla en fjärdedel av de LO-anslutna för korkade rasister.

Jag tror att det egentligen är ganska enkelt: människor vill bli sedda. Om de upplever att deras liv, deras vardag, inte får något utrymme hos de gamla partierna, kommer de söka efter alternativ.

Att klappa människor på huvudet och på dem som oinformerade och lite dumma när de "röstar fel", är ett väldigt kontraproduktivt sätt att vinna förtroende på. Under väldigt lång tid har svensk rikspolitik handlat alldeles för mycket om Stockholm och alldeles för lite om resten av landet. Detta måste ändras om inte polariseringen ska gå alldeles överstyr. I dag känner en stor del av svenska folket inte att någon bryr sig om vad som händer med dem och deras bygd.

Det är dags för kvällsblaskorna men också public service och hela riksdagen att ta till sig att det finns en värld utanför Stockholms innerstad som heter Sverige. En del av landet som har försummats och ignorerats under väldigt lång tid.

Att börja tala till dessa väljare med respekt är ett första steg i rätt riktning. Men jag håller inte andan i väntan på att det ska ske. 

En kort paus

Efter en lång tid av mycket jobb och stress är det dags för det som det pratas så mycket om i Sverige, men som vissa inte gillar: ett andrum.

Därför en weekend i Warszawa. Lite öl, polska piroger och ett och annat museum lugnar nerverna, tänker jag mig.

Bloggposter kan dyka upp beroende på vad som händer i Sverige och omvärlden. Men det kan också vara rätt tyst fram till på måndag.

Migrationsverket talar ur skägget

IS. al-Assad. Talibanerna. Usel samhällsservice. Galna skäggmurvlar. Korrupta ledare. Det saknas knappast skäl att söka sig en bättre tillvaro i ett annat land för många människor.

Men påståendet att situationen i världen har förvärrats så avsevärt under den senaste tiden stämmer inte. Kriget i Syrien började 2011. Stridigheter i Irak har pågått i olika intensitet och omfattning sedan invasionen 2003. Och Afghanistan har egentligen inte upplevt fred på flera decennier.

Att det stora antalet asylsökande till Sverige främst skulle bero på konflikterna i sig motsägs nu även av Migrationsverket. Myndigheten konstaterar i sin analys av varför hösten 2015 innebar rekordmånga asylsökande till Sverige att "den främsta orsaken var att människor i en svår situation upplevde att Schengenområdets yttre gräns var öppen".

Huvudskälet till att så många tog sig till Europa var sålunda att EU:s yttre gräns inte längre upprätthölls. Skälet till att så många tog sig till just Sverige, genom minst en handfull säkra länder, var och fortsätter att vara den generösa svenska asylpolitiken. Detta är de asylsökande själva öppna med.

Migrationsverket använder begreppet "snöbollseffekt". Först kom syrierna. Sedan afghanerna och irakierna. Och nu kommer även alltfler iranier via Turkiet och Grekland. Afghaner är den snabbast ökande gruppen till Sverige i nuläget.

Myndighetens slutsats är att situationen i dessa länder inte har förändrats dramatiskt sedan i somras utan att det är "möjligheten att lätt ta sig in i Europa som har fått så många människor att samtidigt bege sig hit". Detta är fullt begripligt.

Slutsatsen borde inte vara kontroversiell. Men det är den. Ty från politiskt håll har situationen under hela hösten beskrivits som den värsta sedan andra världskriget. Detta är alltså direkt felaktigt. Förändringen handlar om en öppen dörr till Europa. En öppen dörr som alltfler sett chansen att passera.

Migrationsverkets slutsats är välkommen. Den kan möjliggöra för fler att dra rätt slutsatser av den situation som EU och Sverige försatt sig i och därmed föreslå rätt åtgärder. Två partier som förmodligen inte kommer göra det är Miljöpartiet och Centerpartiet. Gustav Fridolin har konstaterat att Sverige inte hade haft några problem om bara fler EU-länder haft samma generösa asylpolitik som vi.

Med detta påstående visar Fridolin en fullkomlig brist på förståelse för hur incitament fungerar på människor. Antalet asylsökande påverkas av en rad faktorer. Som chansen att komma in i ett land, möjligheten att få stanna samt vilka välfärdstjänster som erbjuds den som invandrar. Om hela EU vore lika generöst som Sverige, skulle antalet asylsökande till unionen sannolikt öka mångfalt (förutsatt att gränsen var öppen).

Centerpartiet, som alltmer framstår som ett utopiskt hattefnattparti i dessa frågor, står lika frågande som Miljöpartiet inför begrepp som incitament och kapacitet. Detta framgick med plågsam tydlighet när partiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson häromdagen stod i riksdagens talarstol och hånade regeringens begäran om ett andrum i det svenska asylmottagandet.

I gårdagens Uppdrag granskning gjordes ett besök på ett av Bert Karlssons asylboenden. (Jag kan tycka att medierna närmast förföljer honom nu - frågan vart alla dessa människor skulle ta vägen utan de boenden som Bert Karlsson erbjuder ställs aldrig). Asylsökande klagar över en pressad boendesituation och uppmanar Sverige att stänga gränsen.

De asylsökande själva förstår vad "kapacitet" betyder. De lever mitt i effekterna av att Sveriges kapacitetsgräns är nådd. Det vore önskvärt om vissa politiker lyssnade mer på dem som faktiskt drabbas av detta än på sina egna utopiska dagdrömmar.

De asylsökande är varken intresserade av risdieter eller ett liv i kåkstäder.

Resvägen till Sverige.

Varken ordning eller reda

I SVT:s Agenda i oktober fick Stefan Löfven frågan om Sverige inte i praktiken har fri invandring. Nej, svarade statsministern. Invandringen är reglerad. Den som inte får asyl måste återvända hem igen.

Det har länge varit uppenbart att det inte fungerar så i verkligheten. Detta bekräftas av en före detta handläggare på Migrationsverket som beskriver precis hur illa ställt det är. I realiteten sker knappt några avvisningar alls. Och de som faktiskt avvisas kan återvända till Sverige igen redan efter några dagar. Många lever som så kallat papperslösa och söker asyl vart fjärde år.

Migrationsverkets avslag på en asylansökan behöver alltså inte betyda någonting speciellt för den som ansöker. Det är bara att stanna i landet. Ingen letar aktivt. Om inget land vill ta emot dig får du stanna kvar i Sverige.

Ett liknande problem uppstår när personer som dömts för grova brott ska utvisas efter avtjänat straff. Sverige avvisar nämligen inte till länder där personen riskerar "omänsklig behandling". Detta blir ganska svårt att svälja i ett aktuellt fall när en asylsökande syrier boende på ett asylboende våldtagit en kvinna. Vad är då detta om inte "omänsklig behandling"? Efter något år i fängelse blir alltså mannen kvar i Sverige. Det är, för att använda statsministerns bevingade ord, inte OK.

Respekten för svensk lag kan inte vara särskilt hög när alltfler märker att du kan ge blanka fan i myndighetsbeslut, när du inte riskerar utvisning om du våldtar en annan människa bara för att du kommer från ett visst land (eller säger att du kommer därifrån).

På detta sätt undergrävs förtroendet för svenska myndigheter och för svensk lag. Stefan Löfvens ord om "ordning och reda" i migrationspolitiken är ett skämt, ett retoriskt spel för gallerierna. Svensk asyl- och migrationspolitik präglas inte av vare sig ordning eller reda. Kaos är ett mer passande ord.

En enkel motståndare

I den nya stora SCB-mätningen slås två rekord, ett åt vardera hållet: Socialdemokraterna når ett bottenrekord och Sverigedemokraterna får en toppnotering. För Stefan Löfvens parti är siffrorna de lägsta i en SCB-mätning sedan mätningarna inleddes 1972. Samtidigt nosar SD på 20 procent.

Även Moderaterna backar stadigt sedan majmätningen, men Anna Kinberg Batra leder fortfarande ett parti som ligger på nivåer som historiskt sett är bra. Samtidigt ligger Kristdemokraterna kvar under fyraprocentsspärren. Det kan tyckas orättvist. KD var det parti som i praktiken såg till att Decemberöverenskommelsen föll, och Ebba Busch Thor var före Moderaterna med utspel om skärpt migrationspolitik.

Ingetdera har lockat väljare till KD eftersom M dels var det parti som först konstaterade att DÖ var död (vilket gjorde att KD-medlemmarnas historiska beslut snabbt föll i glömska), dels snabbt gick ännu längre i skärpningar av migrationspolitiken.

SD har alltså vuxit med ett helt folkparti sedan i maj. Det är historiskt mycket och borde förstås stämma till eftertanke hos de två stora partier som fortsätter tappar väljare till Jimmie Åkesson.

Hela hösten har egentligen var upplagd på silverfat åt SD med en regering som tappade kontrollen över sin migrationspolitik, eller snarare effekterna av den. Med ett okontrollerat inflöde av asylsökande, med kommuner som säger att de nått sin kapacitetsgräns, med myndigheter som varnar för hot mot liv och hälsa om denna utveckling fortsätter och slutligen med en regering som under gråt och sura miner vänder i 180 grader och accepterar att Sveriges gräns är nådd – men föreslår åtgärder som inte räcker.

SD är ingen svår motståndare, hävdar DN. Ändå förefaller det som att det politiska etablissemanget har mött sin överman gång på gång. I stället för att diskutera verkliga, existerande problem för riktiga människor ute i den verklighet som uppenbarligen inte når Stockholms innerstads medieredaktioner, har demonstrationer, verbala påhopp och symbolhandlingar som "Vi gillar olika" varit politikers och mediers verktyg för att bekämpa SD. Detta efter att partiet i ett första steg skulle "tigas ihjäl".

Det har varit så infantilt, så dumt och så fånigt. Självklart har det inte fungerat. Dels gillar de flesta människor inte att bli klappade på huvudet och kallade idioter. Dels har denna strategi inte fungerat därför att SD:s framgångar är ett symptom på att många människor har tröttnat på det politiska etablissemangets oförmåga att lösa reella samhällsproblem. Det ska gå ganska långt innan någon röstar på ett parti de egentligen inte sympatiserar med eller ens gillar. Men det är precis vad som sker här. Visst har SD sina övertygade sympatisörer, men många nya väljare proteströstar.

Månne kan Moderaternas omläggning av migrationspolitiken locka tillbaka en del väljare. Men många kommer inte att återvända. Det är priset som M får betala för att under lång tid ha brunstämplat de väljare som gått till SD.

Skadorna av Fredrik Reinfeldts ledarskap börjar vi bara ana oss till. Såväl inom det parti han ledde som i det land han regerade.

Diskriminering som jämställdhetsmål

Svensk feminism har sedan länge diskvalificerat sig som en trovärdig kraft för jämställdhet. Men det är inte bara uttalade feminister som tar enögt parti för kvinnor i könskampens namn. Det gör även myndigheter och kommissioner.

Tiden är nämligen aldrig fel för nya galna upptåg. Digitaliseringskommissionen har lagt ett förslag till regeringen om att kvinnor som läser en IT-utbildning på universitet ska få sina studieskulder avskrivna efter examen. Dessutom ska bidragsdelen nollställas för att möjliggöra för den kvinnliga studenten att läsa en annan utbildning om hon skulle ångra sig.

Syftet är förstås att få fler kvinnor att läsa på dessa utbildningar, som i dag är mansdominerade. Men det spelar faktiskt ingen roll om syftet är förment "gott". Det är ren och skär diskriminering att låta kvinnor studera avgiftsfritt medan män på samma utbildning får betala för sig genom studielån. Och det går förstås att fråga sig varför ingen har lagt förslag om att skriva av mäns studieskulder om de studerar på kvinnodominerade utbildningar, som vård- och omsorgsutbildningarna.

Det är inte bara förslaget i sig som bör uppmärksammas för sin dumhet utan även hur DN i dag rapporterar om det. Den politiskt korrekta borgens tidning ställer nämligen inte en enda kritisk fråga till Digitaliseringskommissionen.

Så här går det till när extrema idéer och förslag görs till vardagsmat i svenska medier. DN hade haft världens chans här att uppmärksamma idiotin i ett könsdiskriminerande förslag (som förmodligen skulle hamna hos Diskrimineringsombudsmannen) och få igång en diskussion om det sjuka i könsbaserad särlagstiftning. I ställer väljer tidningen, förutsägbart nog, att blunda.

Snart ska IT-minister Mehmet Kaplan titta på förslaget. Det gör mig inte ett dugg tryggare.

Läs även:
Fnordspotting

Bolibomparegeringen

Miljöpartiet har ända sedan det bildades på 80-talet varit ett parti som sluppit bära regeringsansvar. Detta har möjliggjort en roll för MP som det "snälla" partiet i svensk politik. Det har nämligen kunnat lova allt till alla väl medvetet om att det ändå aldrig behöver ta hänsyn till ekonomiska eller sociala realiteter.

MP har särbehandlats av journalisterna och av allmänheten setts som ett parti som månne är lite naivt men som egentligen, innerst inne, vill väl. Det hörs ju på namnet.

Under Göran Perssons regeringsår fick MP inflytande över budgeten och kunde lägga såväl skatteväxling (läs höjda skatter på bland annat utsläpp) som friår till sina erövringar. Under alliansåren lyckades MP få ett avgörande inflytande över migrationspolitiken, som drevs i ett europeiskt perspektiv ännu mer extrem riktning.

Inför valet 2014 var det uppenbart att det var med Miljöpartiet som Stefan Löfven tänkte bilda regering vid en valseger (även om Jonas Sjöstedt hoppades in i det sista). Löfven vann inte valet, men Alliansen förlorade. Och plötsligt fick alltså MP ta steget in i regeringskansliet.

I Löfvens Kalle Anka-regering har nästan alla miljöpartistiska ministrar lyckats utmärka sig. Kulturminister Alice Bah Kuhnke personifierar naiviteten och har blivit ett stående skämt i sociala medier. Bostadsminister Mehmet Kaplan har en av regeringens absolut tyngsta och viktigaste portföljer. Men förutom att sitta och "vända på alla stenar" i bostadspolitiken verkar han mest tillbringa tid i Turkiet, långt bort från den jobbiga verkligheten i bostadsbristens Sverige.

Åsa Romson har inte bara blivit den gråtande politikern med hela konungariket Sverige – hon fullkomligt skriker "fel person på fel plats". Och så har vi hennes språkrörskollega Gustav Fridolin. Regeringens eget baby face som skulle rädda skolan men som nu mest går omkring och ser ut som en citron.

Fridolins beteende har bäst beskrivits av Ann-Charlotte Marteus som "oacceptabelt", hans språk som "det trotsiga barnets" och hela hans uppenbarelse som "en ostädad pojkrumsinstallation". Detta sammanfattar Gustav Fridolin väldigt väl. Den regering MP ingår i har lagt om migrationspolitiken. Men Fridolin säger att han inte kan försvara beslutet.

I söndagens Agenda hävdade Fridolin att Sverige under åren av skärpta asylregler ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagandet "på de här nivåerna". Han tycker alltså att Sverige ska vara förberett för ett asylmottagande på en halv miljon människor om året.

Det är förbluffande att höra. För samtidigt vill ju MP att vi ska arbeta mindre. Att skatterna ska höjas. Att även människor som inte söker asyl i Sverige och därmed vistas här illegalt ska få del av den svenska välfärden. Att alla EU-migranter ska erbjudas boende.

MP:s hela politik är ett gigantiskt luftslott av naiva förhoppningar, snällism, dagdrömmar och trams. Vi såg hur det gick när ett av partiets politikområden fick genomslag – migrationspolitiken. Föreställ dig om MP skulle få större inflytande på ännu fler områden.

Det är bara att inse: Sverige har en riktig bolibomparegering. En samling fårskallar sitter vid rodret och avser att sitta där i tre år till. Det är en regering som endast överträffas av storheter som Svambob fyrkant och Doktor Snuggles i fånighet.

Denna regering ser hastighetsskylten först när den passerats. Den rycker i nödbromsen först när tåget spårat ur. Denna regering är direkt farlig för Sverige.

Maken till oansvarigt och arrogant styre har Sverige kanske aldrig haft. Det är en ren förolämpning varje dag regeringen sitter kvar.

Läs även:
Fnordspotting

M, SD och KD i framtida regering?

Under helgen har Sverigedemokraterna haft kongress, hos dem kallat landsdagar. Det som det politiska Sverige främst tar med sig från dessa dagar är förmodligen Jimmie Åkessons öppna invit om regeringssamarbete med Moderaterna och Kristdemokraterna (en invit som givetvis avfärdades).

Det finns mycket som skiljer partierna åt, medgav han. Men också en hel del som förenar. Dels har M och KD efter ett decennium av vänsterpolitik antagit en migrationspolitik som i allt väsentligt liknar SD:s. Men även inom kriminalpolitiken finns det en hel del gemensamt.

SD:s EU-motstånd skulle bli en svår nöt att knäcka i ett regeringssamarbete, och svåra kompromisser skulle behöva göras i synen på skatter, bidrag och privatiseringar. Men SD skulle sannolikt vara beredda till detta om de släpptes in i regeringskansliet.

Är då en M+KD+SD-regering verkligen sannolik efter valet 2018? Jag tror inte att det helt kan uteslutas. Svensk politik har inte varit så här oförutsägbar på väldigt länge, och om Anna Kinberg Batra vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister kommer hon behöva lira med SD på ett eller annat sätt. Annars kommer de att fälla den budget som Kinberg Batra avser regera på.

Troligare än en ren regeringsmedverkan är dock något slags inofficiellt samarbete mellan allianspartierna, vilka som nu kommer finnas kvar i riksdagen, och SD. Ty hur de borgerliga partierna än vänder sig, har de SD att ta hänsyn till för att få majoritet. Det är inte troligt att de fyra borgerliga partierna kommer samla över 50 procent av rösterna 2018.

SD kan stå utanför regeringen och ändå ha ett visst inflytande. I opinionsmässigt avseende kan detta rent av gynna partiet eftersom det då slipper ta stryk för impopulära beslut som regeringspartier alltid tvingas till. Sannfinländarna har rasat i opinionen sedan partiet tog plats i Finlands regering.

Vissa har hävdat att regeringens omlagda migrationspolitik och Moderaternas väg tillbaka till den mer traditionell moderat politik på området kommer dra undan mattan för SD. De väljare som flytt sina partier i protest skulle nu återvända. Jag är inte så säker på att så blir fallet, åtminstone inte på några års sikt.

Det som kan hända när inflödet av migranter väl har nått hanterbara nivåer – och där är vi ju inte än – är att gamla besvikna M-väljare återvänder till det parti de känt sig trygga i. Alla kommer dock inte att göra det.

Nästa steg efter migrationskrisen blir integrationsfasen. Sverige har att hantera en situation med hundratusentals nyanlända som ska ut på arbetsmarknaden. Detta har politikerna inte lyckats lösa tidigare, vilket vi kan spåra i väldigt tragisk statistik över utrikes föddas förvärvsfrekvens jämfört med den infödda befolkningen. Hur det ska gå bättre nu, när antalet är betydligt fler och flertalet dessutom är lågutbildade, har ingen något bra svar på.

När speciallösningar av typen "instegsjobb", alltså skattefinansierade anställningar för utrikes födda, blir norm, kommer SD ha möjlighet att växa igen tack vare svenskars frustration över en ökad skattebörda och att utrikes födda särbehandlas på arbetsmarknaden.

SD har som enda parti velat avskaffa dessa arbetsmarknadspolitiska speciallösningar och ropat efter lika rättigheter oavsett var man är född. Just lika rättigheter kan man annars tycka borde vara en självklar borgerlig idé.

Tidigare bloggat:
Kris som normaltillstånd

En chans till systemförändring

Den universella välfärdsmodellen i Sverige utkämpar sedan en tid tillbaka en kamp om sin överlevnad. Den migrations- och asylpolitik som förts under lång tid har tillsammans med stängda arbets- och bostadsmarknader satt de offentliga systemen under hård press på många håll. Detta kommer under de kommande åren att eskalera och bli mer av ett nationellt problem än ett bekymmer enbart i vissa så kallade utanförskapsområden.

Att människor kommer till Sverige är i sig inte det grundläggande problemet. Bekymret är att de vandrar rakt in i en av världens mest generösa välfärdsstater, ett system som upprätthålls med världens näst högsta beskattning av vanliga löntagare. Löftet är en bra offentlig service i retur. Det är ett löfte som svenska politiker inte har kunnat leverera på väldigt länge, om ens någonsin.

Det är hög tid för en reformering.

Jag är likt flera andra på högerkanten övertygad om att välfärdsstaten av nödvändighet måste förändras. En avskaffad välfärdsstat finns det inget politiskt stöd för hos svenska folket. Men en stegvis reformering kan vinna folkligt stöd om den motiveras med att den är nödvändig för att över huvud taget behålla en välfärdsstat.

Målet måste vara att fler försörjer sig själva och inte ser till stat och kommun för lösningen på sina egna livspussel. För att möjliggöra detta behöver inkomstskatterna tryckas ned rejält. Först för dem med lägst inkomster, sedan medelinkomsttagarna och slutligen av rättviseskäl för alla med höga inkomster. En platt skatt – samma procentsats för alla, oavsett inkomst – är det politiken måste sträva mot.

Med mer pengar över kommer behovet av offentliga bidrag att minska. Barnbidrag bör avskaffas med början för alla som i dag inte behöver dem för sin överlevnad. Bostadsbidrag och -tillägg ska inte heller vara nödvändiga på sikt. Hela det sociala transfereringssystemet måste ses över. Sedan 2010 har sjukskrivningskostnaderna ökat markant, och detta är ungefär lika hållbart som den centerpartistiska migrationspolitiken.

Att försörja sig själv, att stå på egna ben, ska vara ett självklart mål för alla friska människor. Detta ska inte tolkas som att inte många av oss kommer behöva stöd i livet ibland. Men även i ett samhälle med ett lägre skattetryck och betydligt mindre offentlig sektor kommer det givetvis finnas möjlighet till arbetslöshetsförsäkring, psykologhjälp, god sjukvård och så vidare. Skillnaden blir att var och en står för sina egna kostnader i högre grad.

Detta är betydligt mer rättvist system än dagens där vissa är nettoförlorare från första dagen i sitt vuxna liv till sitt sista. En ensamstående och frisk person har inget som helst att hämta i dagens Sverige.

Denne får bara betala. 

Samtidigt finns det gott om människor som aldrig blir en produktiv del av samhället. Inte till följd av fysiska funktionshinder, allvarlig psykisk ohälsa eller liknande utan för att de helt enkelt ser att det går utmärkt att klara sig utan att jobba. "Soc" fixar båda pengar och boende åt dig, och via Arbetsförmedlingen är det möjligt att hanka sig fram på allehanda låtsasjobb och praktikplatser och inkassera ersättning. Detta är en livsstil för alltför många.

Så här kan det inte fortsätta nu när ytterligare hundratusentals människor från 2014 och framåt ska integreras med hjälp av helt uttjänta verktyg. Sverige behöver reformeras. Arbetsmarknaden behöver avregleras, bostadsmarknaden genomgå en dunderkur av marknadstänkande och skattesystemet förenklas genom att dumheter som RUT och ROT tas bort till förmån för en allmän skattesänkning för alla.

"Gör din plikt, kräv din rätt", har Stefan Löfven sagt. Det är hög tid att göra verklighet av den devisen.

Skygglappsdebattörerna

Jag har lärt mig en sak de senaste åren, och det är att det finns två saker man ska undvika för att öka chanserna till bibehållen psykisk hälsa: Twitter och SVT:s Debatt. I går gjorde jag misstaget att ta del av det senare.

Ett av ämnena för kvällen var förstås regeringens helomvändning i migrationspolitiken. Norbergs socialdemokratiska kommunalråd Åsa Eriksson riktade en fråga direkt till Frida Johansson Metso, som anser att Sverige inte ska försöka minska asyltrycket:

Det jag saknar i ditt resonemang är vad vi och andra kommuner ska göra som inte hittar varken behöriga eller obehöriga lärare. Vi har anställt alla pensionerade lärare vi har hittat, vi anställer 19-åringar rakt från gatan, vi anställer obehöriga på socialkontoren, vi hittar inte personal längre. Vi har inga klassrum. Vi har undervisning i förråd. Vad ska vi göra om det fortsätter komma tiotusen människor till Sverige varje vecka?

Johansson Metsos svar? "Ni måste bita ihop."

Detta är väldigt typiskt för de mest enträgna försvararna av den ohållbara migrations- och asylpolitik som lett oss till denna situation: de lyssnar inte på fakta, de bryr sig inte om verklighetsbeskrivningar från dem som har att hantera de konkreta effekterna av politiken.

När kommuner hävdar att gränsen är nådd, säger skygglappsdebattörerna att det är den inte alls. När Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, varnar för att det nuvarande inflödet skapar sådan stress på vitala samhällsfunktioner att det riskerar liv och hälsa i Sverige, säger migrationsvännerna att Sverige är ett rikt land. De bemöter över huvud taget inte de problem som kommunpolitiker, lärare, socialsekreterare och andra tjänstemän hanterar dagligen.

I en Novusmätning svarar 7 av 10 att de stöder regeringens mer restriktiva politik. 5 av 10 anser att åtgärderna är lagom, var fjärde skulle vilja se mer kraftfulla åtgärder. Stödet för den centerpartistiska linjen – att upprätthålla dagens inflöde – är således väldigt begränsat. Det finns även en utbredd oro hos svenska folket för situationen med ett rekordstort inflöde av asylsökande.

De liberala skygglappsdebattörer som brunmålat alla som velat föra en diskussion utifrån kapacitet och förmåga bär ett stort ansvar för att det offentliga samtalet blivit så polariserat. Tillsammans med de medier som skrikit i falsett över alla förslag som tagit utgångspunkt i begränsningar i stället för visioner, då dessa ansetts kunna "gynna SD", bär de ett delansvar för att de helt nödvändiga åtgärderna har dröjt så här förtvivlat länge att landa på riksdagens bord.

Vi hade verkligen inte behövt hamna här. Förutseende människor har skickat varningssignaler i flera år. Ett alterantiv till att skrika "rasist" hade varit att faktiskt lyssna. Redan när Migrationsverkets egna platser tog slut hösten 2012 borde den dåvarande regeringen, eller för all del Socialdemokraterna i opposition, ha reagerat och frågat sig: "Kan vi klara detta på sikt?" Vilka blir de långsiktiga effekterna ekonomiskt när människor inte kommer i egen försörjning?"

De rödgröna teg om situationen. Alliansregeringen skönmålade den. I stället lanserade Erik Ullenhag via regeringens hemsida en sajt för att bemöta "myter om invandringen" (i dag nedplockad). Oron för hur samtalet fördes var större än för vilka effekter migrationspolitiken skulle få för Sverige på några års sikt. Detta var både oansvarigt och arrogant.

I dag är det ganska få som ignorerar de problem som den förda politiken skapat. Regeringens kovändning är talande för detta. Men visst finns de där fortfarande med skygglapparna på. Ge dem aldrig politiskt inflytande igen.

Läs även:
Ivar Arpi, Ann-Charlotte Marteus, Fnordspotting

Rätten att prioritera sina närmaste

En diskussion om altruism kontra egennytta uppstod på debattplats i Expressen efter att Jonas Andersson konstaterat att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot svenska medborgare, och skattebetalare som den lånar pengar av, inte alla andra i världen.

Detta väckte förstås indignation. Så får man ju inte säga. I en replik hävdas att vi måste hjälpa människor i andra länder som vill få ett bättre liv, och att idén att svenska staten är till för svenska skattebetalare stärker "vi-och-dem-krafterna" i samhället. Jo, tjena.

Egentligen är det väldigt märkligt att detta ens är en fråga för någon. Jag misstänker att det har med den moderna vänsterns och grönhögerns mantra "allas lika värde" att göra. För mig blir detta begrepp problematiskt. Ty vad är egentligen konsekvensen av just "allas lika värde"? Är det att turisten på Västerlånggatan, tiggaren i tunnelbanan eller kassörskan på Willys har samma värde som min fru eller dina barn? Nej, inte för mig och, vågar jag påstå, inte för dig heller.

Alla människor ska givetvis ha lika rättigheter i lagen, men deras värde avgörs av betraktaren och är strikt subjektivt. Självfallet värderas vi människor högst av våra allra närmaste. Begreppet "värde" blir därför missvisande i en diskussion om rättigheter och skyldigheter i ett samhälle.

Det brukar sägas att ingen är mer värd än någon annan. I själva verket är alla människor mer värda än någon annan. Beroende på vem du frågar.

Jag vägrar känna dåligt samvete för att jag fötts och vuxit upp i Sverige i stället för i Afghanistan. Jag vägrar kalla det tur att Sverige är ett mer välfungerande land än Bangladesh. Inget uppstår ur intet, och om någon tror att Sverige har blivit en rättsstat, fått låg grad av korruption och uppnått en stabilitet i förvaltningen över tid genom ett trollslag och inte genom hårt arbete, får de tänka om.

Jag kan intyga att jag i jul kommer köpa presenter till min fru men inte till tiggaren på gatan eller kassörskan på Willys. Jag kommer äta god mat utan att skämmas det minsta – samtidigt som jag skänker pengar för att rädda elefanterna.

Du gör givetvis ditt val. Med dina pengar och din tid. Jag förväntar mig att du kommer se om dina närmaste. För det är så vi människor fungerar. Och det är så det måste vara.

Läs även:
Jonas Andersson (slutreplik)

Ett nytt skede

Bild från I fablernas land (Facebook, Twitter)

Gårdagens besked om en 180-graderssväng i regeringens migrationspolitik, under vånda och tårar, för oss vidare till en fundering om vad det betyder för svensk inrikespolitik nu och framöver. Vilka effekter kommer den nya rödgröna migrations- och asylpolitiken att få på övriga partiers politik på området? Och hur reagerar väljarna på att regeringen helt plötsligt söker stöd för att implementera just den politik den under lång tid tagit avstånd från?

Det står helt klart att Miljöpartiet har prioriterat makten framför idéerna. Gustav Fridolin var i går öppen med att målet för MP var att undvika en bred migrationsuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går att begripa varför. En sådan uppgörelse hade i praktiken knuffat ut MP från allt inflytande över migrationspolitiken under flera år framöver. Nu sitter partiet kvar i regeringen och kan dessutom fortsätta påverka i allt från miljö- till skatte- och hbtq-politik.

Frågan är vad regeringens nya politik betyder för det politiska spelet nu när konfliktlinjerna nästan suddats ut över en dag (till och med DN är plötsligt och lustigt för en restriktiv asylpolitik). M och KD har inte längre något vapen i migrationsfrågan eftersom regeringen i praktiken har kopierat deras förslag och gjort dem till sina.

Gissningsvis kommer SD fortsätta driva en ännu mer restriktiv linje, och så länge det fortsätter komma många asylsökande kan de vinna väljarnas gehör för en sådan. Annars tror jag att den stora frågan i svensk politik under de kommande åren blir integrationspolitiken. Nästa valrörelse kommer handla om hur alla hundratusentals människor som kommit till Sverige under de senaste två åren ska komma i egen försörjning och få en bostad. Detta är de riktigt svåra frågorna som Sverige inte har lyckats lösa tidigare och som det finns ännu sämre förutsättningar att lösa nu.

Gränsen för vad som är acceptabelt uppges vara nådd för MP. Ändå tyder det mesta på att det kommer krävas fler åtgärder för att rädda Sverige undan en systemkollaps. Även en halvering av antalet asylsökande skulle innebära betydande påfrestningar på de system som redan är ansträngda till bristningsgränsen.

Nästa logiska steg är därför att gå Moderaterna till mötes om att avvisa asylsökande som kommer till Sverige via annat EU-land. Om Socialdemokraterna anser att ett sådant beslut blir nödvändigt, kommer de kanske behöva skiljas från Miljöpartiet i slutänden i alla fall. Om så sker kan man ifrågasätta varför inte Löfven drog av plåstret med en gång i stället för att göra utspel efter utspel i riktning mot M:s och SD:s politik.

Däremot tror jag att ett delsyfte med den omlagda politiken  – att fler länder ska ta emot asylsökande nu när Sverige inte klarar mer – bygger på ett tankefel. Effekten kommer sannolikt att snarast bli den omvända. Bara timmar efter regeringens presskonferens noterade Norges statsminister Erna Solberg att Norge kommer att stärka gränskontrollerna. Från Danmark hörs röster om att det krävs ytterligare skärpningar även där.

Att tro att flertalet EU-länder plötsligt ska erbjuda avlastning när så inte har skett tidigare, är naivt. Men naiva svenska politiker har vi ju vid det här laget vant oss vid.

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm, Expressen

Den gråtande fascisten

Det var stor föreställning hos regeringen i dag när ännu ett lappkast i migrations- och asylpolitiken presenterades mot bakgrund av det kaosartade mottagande vi sett under de senaste två månaderna.

Stefan Löfven såg allvarlig ut. Åsa Romson grät. Journalisterna verkade finnas till hands mer för att trösta än för att kritisera regeringen för dess oförlåtliga senfärdighet. Några vassa frågor ställdes som vanligt inte.

Regeringen föreslår tillfälliga uppehållstillstånd för alla asylsökande utom kvotflyktingar. Undantag ska göras för barnfamiljer som vistats i Sverige och registrerat sin ansökan innan de nya reglerna träder i kraft den sista april nästa år.

Detta kommer i praktiken att öppna dammluckorna under fem månader framöver. Det är oerhört oansvarigt i en situation som statsministern själv upprepade gånger beskrivit som akut och ohållbar. Vidare införs skärpt försörjningskrav och skärpta regler för anhöriginvandring och familjeåterföreningar. Dessutom ska ID-kontroller göras på alla allmänna transporter till Sverige.

Regeringen vill även införa ålderstester av personer som uppger sig vara minderåriga, något som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet varit starka motståndare till då det inte ansetts rättssäkert. Månne har bilden som den nedan fått vissa inom regeringen att förstå att det inte bara är 15-åringar som säger att de är under 18.

Svenska asylregler ska anpassas till EU:s miniminivå med syftet att avskräcka asylsökande, medgav Löfven. Åsa Romson följde upp detta med att vara så besynnerlig som bara hon kan. Hon kallade å ena sidan åtgärderna "fruktansvärda" och "oerhört drastiska" men påstod samtidigt att regeringen "värnar den internationella asylrätten". Så kan man ju säga – att alla har rätt att söka asyl. I andra länder.

Genom detta paket av åtgärder har regeringen på punkt efter punkt prickat av den önskelista som Sverigedemokraterna och på senare tid även Moderaterna lagt fram men som de rödgröna partierna (inklusive Centern) förkastat under okvädningsord och fräna angrepp. Det är förslag som lett till långa utläggningar om "värdegrund" och "människosyn". Politiska motståndare har stämplats som "fascister" när de fört fram just dessa idéer tidigare.

Det slutar inte där. Statsministern upprepade i dag det som Sverigedemokraterna varnat för länge, nämligen att samhällets funktioner slutar fungera när systemen brakar samman. Så sent som under partiledardebatten i oktober avfärdade Löfven dessa varningar. Då bad Löfven att Jimmie Åkesson skulle slå upp ordet "empati" i ett lexikon. Nu vill regeringen införa just de åtgärder som Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare så högljutt förkastat.

"Vi måste också förhålla oss till verkligheten", sa statsministern. Ja, det borde regeringen ha gjort för länge sedan. Det har inte saknats information att dra slutsatser av och basera en ny migrationspolitik på. Men Löfven valde de fina orden framför att ta ansvar på riktigt. Därför blev situationen så här akut.

Allra mest störs jag av att regeringen inte tycks ha dragit några lärdomar av den situation som den (med god hjälp av Alliansen) har försatt Sverige i. Även i dag gav nämligen Löfven andra EU-länder skulden för Sveriges situation.

Att regeringen nu föreslår en skärpning av svensk migrationspolitik under tre år innebär inte att den medger egna fel. Nej, både Romson och Löfven var noggranna med att påpeka att de så snart det är möjligt vill återinföra just den politik som orsakat dagens kaosartade situation. 

Arma Sverige.

Stefan Löfven besöker ett boende för ensamkommande flyktingbarn.

Det en man gör gäller för alla män

Krönikören Matilda Ca Andersson har blivit arg på män. Det måste förstås bli en krönika i Aftonbladet av den ilskan. Sex stycken män har nämligen betett sig illa på det flygplan hon satt i genom att prata sexistiskt och högljutt.

Totalt hur många män kan ha varit ombord på planet? Kan det ha varit ett hundratal? Sex stycken betedde sig alltså illa (ja, jag instämmer i att deras beteende, om beskrivningen är korrekt, var klandervärt). Beteendet hos dessa uppskattningsvis sex procent av den manliga totalen på ett flygplan får krönikören att avsluta sin berättelse med att hon minsann hoppas att beteendet "inte sitter i generna".

Det är verkligen hårresande hur någon kan uttrycka sig på det sättet om halva befolkningen utifrån en enskild erfarenhet på ett flygplan. Inte om någon annan grupp hade detta varit acceptabelt, än mindre publicerbart. Skriver man om hur "män" (inte enskilda individer) har betett sig är det emellertid fritt fram att generalisera och till och snudda vid rasbiologiska resonemang.

Låt oss göra ett experiment och byta ut dessa svenska män med smak för öl, porr och kvinnor mot låt säga muslimska diton. Föreställ dig denna text i valfri stor tidning. Och föreställ dig reaktionerna.

Redan vid incheckningen till det tjeckiska lågprisbolaget la vi märke till dem, det muslimska grabbgänget på sex personer. Mycket skägg, vrålande stämmor. 

Vi hade oturen att hamna på raden bredvid. 

Jag ber om ursäkt för orden som nu följer. Men de är vidriga ­exempel på en kvinnosyn som finns inom islam och som vissa ­njuter av att skylta med.  

Planet hade inte ens hunnit ta sikte på startbanan innan det började med att en av skäggrabbarna konstaterade att denne köpt till extra mobilsurf för att kunna lyssna på obegränsat med böneutrop och IS-propaganda under resan. Det följdes av ett kollektivt skrockande kring hur många fruar de skulle ta samtidigt. Därefter vrålade de om gamla minnen i form av vilka fruar som varit sköna respektive osköna. Hur de hela helgen skulle ropa vattenpipa och närstudera kvinnors klädsel. Och se till att skaffa fler fruar. De gick in på detaljer, beskrev vad de skulle göra med fruarna om de inte klädde sig rätt och respekterade profeten. 

Jag glömde skriva att det var barn med på planet. Flera stycken. 

Och jag glömde skriva att grabbarna i gänget alla var i trettioårsåldern. Och att flera var småbarnspappor. Men ­barnen var hemma med fruarna. "Hon tar hela föräldraledigheten, det är ju kvinnans jobb att passa barn medan mannen sköter det ekonomiska."

Av de engelsktalande flygvärdinnorna beställde de så mycket halalkött de kunde – och avslutade med att be flygvärdinnorna att klä sig anständigt. Jag vet inte vad flygvärdinnorna tänkte, men de sa inget. 

Och det dröjde innan någon av oss ­andra sa något. För vem vågar bråka med sex skäggiga karlar på 10 000 meters höjd? 

Men till sist, när vi närmade oss slutdestinationen fick en kvinnlig passagerare nog och sa ifrån. Hon skrek åt dem att sluta, att ingen ville höra. Skäggrabbarnas svar? Att hon borde veta att kvinnan finns till för att lyda mannen.  

Då brast det för mig med. Jag vände mig om och försökte stirra varenda en av dem i ögonen. Sa att de kränkt mig och övriga passagerare med sin vidriga kvinnosyn. Jag som sällan använder ­ordet kränkt. Men det var precis så det kändes. 

Hälften av dem tystnade eller mumlade något ohörbart. Någon försökte ­göra sig rolig men fick för vagt gensvar för att fortsätta. Kort därefter landade vi. 

Jag hatar att behöva skriva den här texten, men jag hann aldrig säga ­något till kvinnan som var den första att säga ifrån. Så jag säger det nu. Tack för att du vågade stå upp för resten av oss. Tack för att du visade att vi vägrar låta deras ruttna kvinnosyn slå ner på oss. Det är sådana som du som får ­resten av oss att också våga – och förhoppningsvis, till sist, få de muslimska kvinnohatarna att förstå. 

För ju fler vi blir som säger ifrån, desto färre blir de.(Och satan vad jag hoppas att de där männens kvinnosyn inte ­sitter i generna.)

Fisliberaler

Folkpartiet har bytt namn och heter nu bara Liberalerna. Det beslutades på partiets landsmöte under söndagen. Sällan har en namnändring känts så obefogad.

Vi ska heta det vi är, sa den omvalde Jan Björklund. Vilket förstås gav upphov till en rad mer eller mindre träffsäkra förslag i sociala medier.

Liberaler runt om i landet har oroat sig för vad de nu själva ska kalla sig. Ty om nu folkpartisterna har något slags ensamrätt på begreppet "liberal", blir det knepigt att kalla sig liberal i fortsättningen. Om man nu inte är folkpartist. Och vad är då företrädarna för Liberalerna? Liberalpartister? Inte alls, skulle Liberala partiet hävda.

Jag tror inte att namnbytet kommer ge någon nytändning eller öka intresset för Björklunds parti. Innehållsmässigt är detta nämligen fortfarande samma blandning av folkhälsofascism, moralism och politikers rätt att utöva stort inflytande över människors vardag.

Det är fortfarande ett parti som vill att du ska tvingas köpa alkohol i en butik som drivs av ett statligt monopol. Som vill att det ska vara förbjudet att köpa sexuella tjänster. Som vill upprätthålla en av västvärldens mest repressiva narkotikalagstiftningar. Som är för massövervakning. Och som vill tvinga föräldrar att dela mer lika på föräldraledigheten. Grundsynen är således inte att människor ska få välja själva utan att det är politikerna som bestämmer.

Jag förstår inte vad i Liberalernas politik som Björklund tycker är så liberalt att det finns i "partiets DNA". Att ett parti som inte är liberalt kallar sig Liberalerna är månne ironiskt. Men förhoppningsvis kan namnbytet få journalister och medborgare att börja fundera över vad liberalism egentligen är.

Liberalism är nämligen att ge människor makt över sina egna liv. Att ge dem både frihet och ansvar. Liberalism är därmed inte, som Centerpartiet tycks tro, att ha världens mest generösa asylpolitik utan krav på att den som kommer ska försörja sig och de sina. Liberalism är heller inte, som Liberalerna tycks tro, att med tvång få människor att leva sina liv på ett visst sätt.

I den bästa av världar kan Folkpartiets namnbyte rent av bidra till en diskussion om vad liberalism är. Att hjälpa partiet till högre opinionssiffror lär det däremot inte göra.

Ni är bara värda förakt

Natten mot fredag sov asylsökande i Malmö ute i kylan, försedda med täcken av Migrationsverket. Det som myndigheten varnat för under en tid blev nu verklighet.

Jag tror att vi närmar oss något slags avgörande nu. Migrationsminister Morgan Johansson kritiserade i går Danmark för att de inte infört gränskontroller utan släpper vidare asylsökande till Sverige. Danmarks svar blev rena rama knocken. Regeringspartiet Venstres migrationspolitiska talesperson svarade:

Det låter ju vackert när Sverige först bjuder in alla världens flyktingar till landet, men när systemet sedan brakar samman vill de skjuta ansvaret vidare.

Morgan Johansson framhärdar att "flyktingkrisen är Danmarks fel", vilket är ett absurt och direkt oförskämt påstående. Om skuld ska läggas på något annat land bör det i så fall läggas på första EU-land, inte det femte.

Skulden för Sveriges situation är förstås inte Danmarks, Italiens eller Tysklands utan den svenska regeringens. Att det ska vara så förbenat svårt att förstå att svensk migrationspolitik, den politik som Alliansen förde med stöd av Miljöpartiet och som nu upprätthålls av den rödgröna regeringen, är orsaken till att just Sverige attraherar så många asylsökande.

Samtidigt som regeringen skyller sitt eget misslyckande på ett grannland, säger migrationsministern faktiskt att det behövs fler förändringar av migrationspolitiken. På en direkt fråga i går hur länge regeringen kan vänta i detta akuta läge svarade Johansson "inte särskilt länge". Det är således troligt att något kommer hända redan innan månadsskiftet, förutsatt att regeringen kan komma överens inbördes och med tillräckligt många andra partier. Det kommer inte bli lätt.

Moderaterna har lagt ett förslag om att vid gränsen avvisa asylsökande som kommer via annat säkert land, vilket är de allra flesta. I ett läge när boendeplatserna är slut, när folk får sova utomhus i regnet, när personal tas från hemtjänst för att hantera mottagandet av asylsökande och när migrationspolitiken tränger ut ordinarie verksamhet inom socialtjänsten och vården, måste regeringen gå Moderaterna till mötes.

Migrationsministern medger att Sverige måste få ned antalet asylsökande rejält. Detta hade varit upprörande att säga för bara ett halvår sedan. Då fanns ingen gräns för vad Sverige klarar av. Nu ser vi gränsen för Sveriges kapacitet varje dag, med förtvivlade konsekvenser för både personal och asylsökande och med oöverskådliga effekter på Sverige som land på sikt.

För att uppnå en reell minskning krävs kraftfulla åtgärder som regeringen hittills inte övervägt. Hittills har Stefan Löfven ropat på hjälp från EU och pekat finger åt andra EU-länder. Trycket på Sverige har inte minskat, däremot håller Sveriges relation till vårt södra grannland på att märkbart försämras till en följd av regeringens arrogans och inkompetens.

Detta måste få ett slut. Det är dags för regeringen att för en gångs skull se till vad som är bäst för Sverige som land och för de människor som bor här.

Politiker som beter sig så här ansvarslöst förtjänar inte folkets förtroende. De förtjänar vårt förakt. En del av mig önskar faktiskt att Fredrik Reinfeldt fortfarande var statsminister. Det som nu sker i Sverige är nämligen i hög grad hans verk. Han kunde gott ha fått hantera effekterna av sin politik. 

Läs även:
Fnordspotting

Ett halvår senare

Jag lyssnade i går på Stefan Löfvens tal på S-kongressen. Han höll talet i slutet av maj när Socialdemokraterna samlades i Västerås. Kommunpolitiker från hela landet hade velat prata om den mest brännande frågan för dem ute i verkligheten. Men migrations- och integrationsfrågorna hade partiledningen lyft bort från agendan. Nu skulle det pratas jobbpolitik, inget annat.

Föreställningen som sådan är ganska talande för vilken verklighet som regeringspartiet levde i för bara ett halvår sedan. I sitt tal nämnde Löfven knappt konsekvenserna av regeringens svängdörrspolitik på migrationsområdet. Han noterade att många ute i kommunerna är oroliga, men fokus i talet var att alla ska komma i jobb. Lite "aktiv näringspolitik", då löser det sig. Några miljarder i byggsubventioner ska lösa den alltmer extrema bostadsbristen.

Löfven återkom flertalet gånger till att de jobb som nu växer fram i Sverige är kunskapsintensiva. Det betyder alltså att det är jobb för akademiker, inte för lågutbildade människor utan relevant yrkeserfarenhet. Så hur ska då alla lågutbildade som anländer till Sverige kunna komma i arbete? Löfven vet inte. Regeringen vet inte.

"Vi ställer icke människa mot människa", sa Löfven i sitt tal. Ändå är det precis det som hans eget parti tvingas göra ute i kommunerna när asylmottagandet tränger ut ordinarie verksamhet. Malmö är skyltfönstret som Socialdemokraterna nog helst vill gömma bakom draperiet just nu.

Spola fram till i dag. Ylva Johansson säger till Bloomberg att regeringen kan komma att tvingas överge sitt jobbmål på lägst arbetslöshet i EU till 2020. Jag antar att vi sorterar detta under avdelningen "Nähä, det säger du?".

Andel beviljade asylansökningar.

Det arbetsmarknadsministern säger därefter är väldigt talande för den naivitet som präglat regeringens politik och som månne förklarar dess yrvakna tillstånd just nu. Johansson säger:

Vi hade ingen aning om att vi skulle hamna i det här läget.

Menar hon allvar?

Regeringen bedriver EU:s överlägset mest generösa asyl- och migrationspolitik. Sverige har mer generösa ersättningsnivåer än andra länder. Vi beviljar i snitt 77 procent av alla asylansökningar (jämfört med Frankrikes 22 procent och Tysklands 42 procent). För ensamkommande barn och ungdomar är siffran ännu högre, och vi ålderstestar inte systematiskt den som påstår sig vara under 18 år. Dessutom är ett avslagsbesked i Sverige inte ett besked om att man måste lämna landet. Det går utmärkt att avvika och leva kvar i Sverige utan att någon aktivt letar efter dig.

När allt detta läggs samman måste en tänkande människa rimligen begripa vad resultatet blir. Detta är inte ett dugg komplicerat. Och det har funnits tid även för den trögtänkte att komma till rätt slutsats. Sverige har haft en stadig ökning av antalet asylsökande under flera år. 2014 kom över 80 000, en väldigt hög siffra. Migrationsverket lade för ett år sedan en prognos som varnade för över 100 000 under 2015. Ingen tog notis.

Nu kan Migrationsverket inte längre garantera tak över huvudet. Asylsökande som inte får plats för natten får lösa sin situation själva – eller sova ute. Människor bussas planlöst runt i landet. I Sundsvall tas personal från bland annat hemtjänsten till flyktingmottagning. MSB larmar att det nu föreligger en risk för människors liv och hälsa och "samhällets funktionalitet".

Dagens akuta situation hade kommit förr eller senare. Den påskyndades av att EU:s yttre gräns föll. I detta extrema läge fortsätter regeringen att famla i mörkret, ropa på avlastning från EU och pressa Danmark att hjälpa Sverige ur den situation som Sverige självt försatt sig i.

På bara ett halvår har Stefan Löfven och regeringen gått från att propagera för en "aktiv näringspolitik" och EU:s lägsta arbetslöshet till att prata om kris, systemkollaps och kommuner som går på knäna. Verkligheten har äntligen hittat hem till Sveavägen 68.

Men än har Socialdemokraterna inte velat lägga om den politik som orsakat den situation vi nu befinner oss i. Än har vi således inte sett det värsta.

Tidigare bloggat:
Trollkarl sökes

Läs även:
Ivar Arpi, Fnordspotting

Vem vill ha naiva politiker?

Regeringen kallade i dag till ännu en presskonferens. Åter igen stod Stefan Löfven där och såg bekymrad men bestämd ut.

Ett mönster kan anas. För varje presskonferens blir flosklerna allt färre. Det är som om verkligheten, den vars existens vi andra levt i under lång tid och försökt påminna politikerna om, nu plötsligt sjunker in även hos makthavarna. Det är i så fall välkommet.

Men timman är sent slagen. Temat för dagen var det ökade terrorhotet mot Sverige. Det går emellertid inte att separera helt från migrationsfrågan eftersom IS-terrorister under lång tid både kunnat resa fritt till och från Sverige och även ägna sig åt rekrytering i godan ro. Vi har länge hört om pågående radikalisering ute i landets moskéer.

Göteborg uppges vara den stad i EU som exporterat flest IS-krigare per capita. Om detta stämmer är det ett förfärande underbetyg till den socialdemokratiska hemmaborgen. Men det förvånar egentligen inte. Minns ni Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna i Sverige? Göteborgs stads ansvarige för arbetet mot våldsbejakande extremism, Sven-Johan Dahlstrand, förmådde inte ta avstånd från IS utan formulerade sig så här angående de som reser från Sverige för att delta i kriget på IS sida:

Vi har ju haft svenska medborgare som har rest både till det spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. Bosnienkriget fanns det ju också folk som reste till. Nu är det konflikten som är i Syrien. Folk har rest av olika anledningar, så det är viktigt att se på frågan brett.

Så talar någon som inte förstår frågans allvar. Månne var Dahlstrand en av de personer som Stefan Löfven avser när han på presskonferensen uttalade de numera obligatoriska orden efter ett politiskt misslyckande: "Sverige har varit naivt".

Ty han kan inte rimligen avse alla som i åratal har varnat för denna utveckling, som har bloggat, skrivit artiklar, krönikor och velat diskutera de risker som terroristsympatisörer på hemmaplan kan få för Sverige men som avfärdats som islamofober och svartmålare.

Löfven förklarade naiviteten med att det "kanske har [...] varit svårt för oss att acceptera att det i vårt öppna samhälle finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i ISIL". Det är skrämmande att höra landets statsminister komma med detta medgivande. Makthavare ska förhålla sig till verkligheten och agera utifrån den, inte vägra att acceptera den!

Det räcker inte att säga att man har varit naiv. Det duger inte på ditt jobb och det duger inte på mitt. Ingen chef skulle acceptera en sådan förklaring när du har misskött ditt jobb. En liknande måttstock måste gälla för landets lagstiftare.

Jag vill inte ha politiker som stänger världen ute och sedan ursäktar sig med att de varit naiva. Jag vill ha kloka, förutseende och intelligenta politiker som förmår hålla huvudet kallt. Som använder hjärnan och inte bara hjärtat i sitt beslutsfattande. 

Stefan Löfven bär naturligtvis inte ensam ansvaret för denna situation. Huvuddelen av ansvaret bärs av de två alliansregeringar som under åtta år förde en oansvarig migrationspolitik och blundade för den islamistiska radikaliseringen ute i landet. Politiken har varit på tok för fokuserad på Stockholms innerstad under alltför lång tid. Det är dags att se att det finns en verklighet utanför tullarna också, och att det händer väldigt obehagliga och illavarslande saker i många segregerade förorter.

Nu kommer regeringen försöka få igenom utökad massövervakning genom så kallad hemlig dataavläsning av vad Löfven kallar "ny teknik" (dit hör tydligen Skype om man får tro statsministern). Fler åtgärder är att vänta nu när Sverige går in i ett skyddsläge. Dammluckorna står på vid gavel och i stort sett vilka förslag om utökad övervakning kan klubbas utan protester.

Alliansen lär inte lägga några fingrar emellan och Sverigedemokraterna kommer slicka sig om munnen när landets säkerhetsapparat får större befogenheter att övervaka alla och envar.

Samtidigt får polisen inte ens göra ID-kontroller baserade på människors utseende. Även där kanske politikerna i framtiden hävdar att de varit naiva. Det ligger ju i tiden.

Tidigare bloggat:
Den naiva politikens offer
Naivitet som religion

Läs även:
HAX, Ivar Arpi

Trollkarl sökes

Det driver mörka moln på den svenska novemberhimlen just nu. Inte nog med att Säpo i dag höjde terrorhotsnivån mot Sverige för första gången sedan 2010 - delar av landet hotas av systemkollaps till följd av migrations- och asylpolitiken.

Signalerna från ett Malmö där de offentliga systemen närmast står inför kollaps har kommit steg för steg under året. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har länge anklagat alla kritiker för att "ställa grupp mot grupp" och vägrat medge att asyltrycket oundvikligen tvingar fram obekväma prioriteringar.

Nu står det rödgröna skyltfönstret Malmö inför fullbordat faktum. S+MP-styret tvingas spara framför allt på på äldre och funktionsnedsatta, berättar Sydsvenskan.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, skriver om "begynnande utträngningseffekter inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst". Detta ser vi redan inom socialtjänsten i Malmö, där handläggare tvingas lägga sitt ordinarie arbete åt sidan för att enbart koncentrera sig på arbetet med asylsökande:

Verksamheter är så pass upptagna med att hantera det stora antalet asylsökande att man inte hinner med sitt vanliga arbete. Till exempel socialtjänsten måste fokusera så mycket på att ta hand om ensamkommande barn att man inte hinner ta hand om de andra barnen.

Detta är de konkreta effekterna av den reinfeldtska och numera rödgröna migrationspolitiken. Många har varnat för dessa effekter på några års sikt. Månne har utvecklingen accelererat snabbare än även dessa kritiker kunnat ana. Men skulden för den situation vi nu upplever faller helt på den förra alliansregeringen och den sittande Löfvenministären som beslutat att strunta i alla varningar och nyktra invändningar och bara trycka gaspedalen i botten.

Gränskontroller har införts. Men det fortsätter att komma över 10 000 asylsökande varje vecka och anländande migranter fortsätter att avvika och försvinna ut i landet med oklar destination. Samtidigt höjer alltså Säpo hotnivån mot Sverige till "hög" och uppges jaga en man som misstänks planera ett terrordåd.

Om 2015 var omskakande är det ingenting mot vad 2016 kan bli. Ni trollkarlar inom Centerpartiet och Miljöpartiet, vänligen räck upp handen.

Läs även:
Patrik Kronqvist, Fnordspotting