Varmluft om SFI

Svenska för invandrare, SFI, fungerar dåligt. Det har varit känt länge och oavsett regeringens färg. SFI-utredaren Christer Hallerby vill öka valfriheten för eleverna och föreslår bland annat att det ska bli möjligt att välja SFI-utbildning i andra delar av landet.

Hallerby konstaterar att många avbryter sina SFI-studier och förklarar det med att många har svårt att kombinera studierna med arbete eller annan planering. SFI ska därför erbjuda eleverna undervisning på de tider som passar just dem. En mer trolig förklaring till avhoppen är att undervisningen helt enkelt är för dålig och att många tycker att det är slöseri med tid.

Viktigast är att höja utbildningens kvalitet och lärarnas kompetens. Det är framför allt där det brister i dag. Det råder, åtminstone i de större städerna, ingen brist på alternativ för den som vill välja SFI-anordnare, och det finns även SFI-kurser kvällstid. Tillgången är inte problemet. Problemet är att anordnarna har en väldigt flexibel inställning till begreppet kvalitet.

Elever möts av oinspirerade lärare, vikarier som inte bryr sig, frånvaro av kursplaner och ett kursupplägg med löpande intag som gör att många slängs in mitt i en pågående kurs utan att förstå någonting. Det är ett ganska respektlöst sätt att möta människor som kommit till Sverige och vill lära sig språket.

Det finns i dag en uppsjö av olika företag som anordnar svenska för invandrare och SAS, svenska som andraspråk. I många fall är det uppenbart att de bara gör det för pengarna. Kurser hålls trots att antalet elever är två eller tre personer. Vid sjukdom saknas vikarier, vilket gör att elever kan stå utan undervisning i veckor. Har man tur får man ett schema.

Vuxenutbildningen har blivit en attraktiv marknad. Det saknas inte valfrihet hos SFI- eller SAS-elever. Det som saknas är en lägre gräns för vad som kan anses vara acceptabel nivå för vuxenundervisning. För tro det eller ej, vissa vill faktiskt lära sig på riktigt.

Piratpartiet givet val

Vi vill ha ett fritt och öppet internet. Vi vill att man skall få vara anonym på nätet. Vi försvarar rätten till kryptering. Och vi säger nej till massövervakning – oavsett om det är Sverige eller USA som vill snoka i våra telekommunikationer.

Om man bestämt sig för att rösta i nästa års Europaparlamentsval, finns bara ett rimligt alternativ. Piratpartiet är det enda parti som står upp för personlig integritet och allas rätt till ett privatliv på internet. Christian Engström måste stanna i parlamentet.

Lösa skott

Utfrågningen av amerikanska underrättelsechefer i representanthuset under måndagen blev en minst sagt slemmig historia. I stället för vassa och skarpa frågor fick vi se en inställsam och nästan ursäktande attityd från de personer som valde att ställa frågor till chefen för nationell underrättelseverksamhet James Clapper, NSA-chefen general Keith Alexander och NSA:s biträdande chef Chris Inglis.

NSA-chefen general Keith Alexander är en lugn och talför person. Men han är också en första klassens smilfink som pratar vitt och brett om lagen och om myndighetens fantastiska avvägningar mellan nationell säkerhet och medborgarnas fri- och rättigheter. Det är nästan så att man tror att världen skulle upphöra att existera om NSA gjorde det.

Alexander tillbakavisade en del av de uppgifter som framkommit nyligen. I fallet med insamlandet av information om 70 miljoner franska och 60 miljoner spanska telefonsamtal menade Alexander att medierna missförstått alltihop och att informationen inte samlats in av NSA utan av europeiska partners. Detta ska ha skett i ett Nato-samarbete.

Clapper hävdade att det inte är ett dugg konstigt att spionera på utländska regeringschefer, även nära allierade (varför ska då David Cameron ha lovats att NSA inte avlyssnar hans telefon?). Alla länder gör så här och har alltid gjort, menade han. Även amerikanska politiker ska alltså vara utsatta.

Det är mycket möjligt att alla är lika goda kålsupare och att det enda som skiljer dem åt är USA:s överlägsna kapacitet, något som franska politiker citerats ha varit "avundsjuka" på. Så länge det finns ett samarbete kan varje regering få veta allt om sin egen befolkning utan att själv övervaka den. GCHQ kan avlyssna och övervaka amerikaner och sedan dela informationen med NSA och vice versa. Medborgarna har ändå ingen insyn i hur detta sköts, och innan Edward Snowden läckte kunde vi egentligen bara ana vad som försiggick.

NSA förnekar allt som kommer i dess väg eller tonar ned dess betydelse. Det är ett bekvämt sätt att bemöta anklagelser om omfattande övergrepp. Myndigheten vet att medborgarna väldigt sällan kan bevisa att NSA har fel eftersom information är hemligstämplad.

Det upphaussade utfrågningen blev alltså en tandlös historia. Om amerikanska politiker låter sig nöjas med detta, då var de egentligen inte alls intresserade av några svar från första början.

Fool me once...

Den amerikanska senaten vill ha en "total översyn" av NSA:s underrättelseinhämtning (också kallad massövervakning). Det är det hittills mest konkreta kravet från amerikanskt håll till följd av Edward Snowdens avslöjanden och visar att även det politiska USA borde visa Snowden tacksamhet.

Det pågår nu en kampanj för att söka rentvå Barack Obama från misstankar om att ha känt till avlyssningen av en tre dussin av världens ledare, och därmed rädda lite av hans minst sagt skamfilade politiska image. Det återstår att se om det lyckas. Uppgifterna om huruvida Obama kände till att Angela Merkels och andra politiska ledares mobiltelefoner avlyssnades av NSA går isär. NSA förnekar att Obama hade sådan kännedom, men vi ska inte tillmäta deras ord alltför stor trovärdighet givet att de ljugit om allting annat.

Vi har sett sunda reaktioner från Brasilien, Tyskland och Frankrike. Även andra länder har krävt svar från amerikanerna. USA kommer under den närmaste tiden söka lugna sina så kallade allierade, tona ned det inträffade, rädda Obamas ansikte och lova att det som har hänt aldrig ska hända igen. Inga allierade ska avlyssnas så som hittills har skett.

Problemet för USA är att trovärdigheten är helt bortblåst. Alla kommer hädanefter tvingas anta att USA samlar in den där informationen ändå, alla utfästelser om motsatsen till trots. Oavsett hur öppna och ärliga USA försöker vara från och med nu, kommer det inte spela någon roll. Tilliten är ett minne blott.

En positiv konsekvens är att andra länder, även så kallade nära allierade, fått svart på vitt hur USA ser på dem och nu kan förhålla sig detta. En annan är att övervaknings- och avlyssningsskandalen fört upp frågan om privatlivets helgd på agendan igen, även i Sverige. FRA:s nära band med NSA och GCHQ har gjort att svenska medier inte gärna kan ignorera dessa nyheter längre.

"Mystisk" olycka i Beijing

Under måndagen uppges en bil ha kraschat vid Himmelska fridens torg i Beijing med fem dödsoffer och 38 skadade som följd. En tragisk olycka eller ett attentat?

Torget är en välbefolkad plats så det torde finnas gott om vittnen. Regimen tog dock saken i egna händer och satte av upp avskärmningar för att förhindra insyn. Enligt kinesiska medier var det en jeep som kraschade in i en folkmassa utanför porten till Förbjudna staden och fattade eld. Orsaken till händelsen lär vi aldrig få veta säkert.

Den kinesiska regeringen motiverar sin omfattande censur med att den vill motverka "ryktesspridning". Om detta är skälet är agerandet på olycksplatsen synnerligen kontraproduktivt. Det finns få bättre sätt att främja ryktesspridning än att sätta upp stora skärmar runt vad som i kinesiska medier beskrevs som en vanlig men tragisk olycka.

SVT fattade misstankar och kallade olyckan "mystisk". Det epitetet hade definitivt mer med avskärmningen än själva kraschen att göra.

Uppdatering: Enligt nya uppgifter misstänks bilkraschen ha varit ett självmordsdåd utfört av personer från Xinjiangprovinsen. Journalister från AFP blev kvarhållna och fick bilder av händelsen raderade av polisen.

Olycksplats.

Övervakningen bygger på en lögn

Äntligen tycks även svensk media ha fått upp ögonen för omfattningen av den övervakning som avslöjats av Edward Snowden. De stora morgon- och kvällstidningarna skriver mer än bara notiser om saken nu. Jag hoppas att bevakningen fortsätter - kopplingen till FRA och Sverige ger förutsättningar för ett fortsatt intresse.

Europeiska toppolitiker har börjat reagera när det nu visat sig att inte bara deras väljare utan också de själva utsatts - enligt uppgift har Merkels telefon avlyssnats sedan 2002 (i så fall sedan innan hon blev förbundskansler).

Mediernas bevakning är välkommen och helt nödvändig för att människor ska få upp ögonen för de övergrepp som staten begår. Utan ett folkligt tryck kan vi aldrig stoppa detta. I USA har det faktiskt hållits en del välbesökta demonstrationer mot massövervakningen, även om amerikanerna verkar strunta ganska högaktningsfullt i att USA övervakar resten av världen. Det är viktigt att det sker reaktioner även på övervakningsstatens hemmaplan.

Enligt The Guardian visar dokument att den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ försökt hemlighålla för allmänheten hur pass omfattande övervakningen är. GCHQ ska ha velat undvika en "skadlig allmän debatt" och länge kämpat mot att tillåta att avlyssnat material används i brottmål eftersom det då skulle bli uppenbart hur mycket material myndigheten samlar in.

I klartext är det alltså så att underrättelsetjänsterna hela tiden har vetat att det de gör inte nödvändigtvis är med lagen överensstämmande och att de därför gjort allt för att förhindra att allmänheten får kännedom om detta. De har helst velat arbeta vidare i det tysta.

Övervakarna står alltså inte själva för vad det gör. Detta är själva motsatsen till demokrati. När medborgarna inte får veta vilka befogenheter myndigheterna har befinner vi oss på ett mycket brant sluttande plan. I praktiken har staten kunnat göra precis som den behagat utan att vi fått veta något om det.

Mot bakgrund av hur mycket allmänheten nu fått veta är det inte så konstigt att NSA-chefen Keith Alexander vill få ett slut på mediernas rapportering. Varje nytt avslöjande - och de börjar bli rätt många nu - är bestickande för en myndighet och en regering som dyrt och heligt har lovat att den inte övervakar och avlyssnar vanliga medborgare och att befogenheterna är nödvändiga för att bekämpa terrorism.

Men ingenting vi fått veta det senaste halvåret har handlat om annat än övervakning och avlyssning av vanliga medborgare och deras folkvalda. Argumentationen är således falsk. Den vilar på en lögn. Övervakningen skulle inte alls behöva vara så omfattande om dess syfte endast var att spåra terrorister. Ty vad har Angela Merkels telefon med antiterrorarbete att göra?

Fler avslöjanden om andra länders samarbete med de amerikanska och brittiska underrättelsetjänsterna är att vänta. Eftersom Sverige utpekats som en nyckelpartner, "det sjätte ögat", är det inte osannolikt att en del kommer att handla om FRA. Spänn fast säkerhetsbältet.

Läs även:
HAX, Anna Troberg, Christian Engström
Glenn Greenwald: As Europe erupts over US spying, NSA chief says government must stop media

Ullgrens rädsla för naket

Malin Ullgren är upprörd. Har en våldtäktsman blivit frikänd nu igen? Tycker hon att det är bedrövligt att staten övervakar all vår elektroniska kommunikation? Eller är det kanske förtrycket mot kvinnor i Afghanistan som får henne att rasa?

Nej, det är tre nakna flickor på en skylt utanför Moodgallerian i Stockholm. Upphovsman till bilden är den brittiske fotografen David Hamilton. Ullgren ondgör sig över placeringen (hon hänger tydligen mycket utanför Moodgallerian) men också över bilden som sådan. Hon tycker att tilltaget är "så sunkigt" att hon väljer att kalla det "flickporr".

Man kan förstås ha åsikter om reklamens placering (även om jag aldrig kommer förstå somligas upprördhet över lite naket) och tycka att det är både det ena och det andra. Men porr...? Pornografi är "skriven eller bildmässig framställning vars huvudsakliga syfte är att verka sexuellt upphetsande" (Norstedts ordbok).

Begreppet kan även användas i andra sammanhang för att antyda något skamlöst eller allvarligt (ex. socialpornografi), men det är inte vad Malin Ullgren menar här. Hon verkar på fullt allvar tycka att en bild på tre (nästan) nakna flickor är pornografi. Hon har förstås fel, ty skulle det vara fråga om pornografi skulle skylten aldrig placerats i centrala Stockholm då den varit att klassa som barnpornografi. Konstnären själv skulle få påhälsning av polisen.

Att Malin Ullgren väljer att se en bild på tre nakna flickor som pornografi, således något som ska verka sexuellt upphetsande, får stå för henne. I väntan på att någon ska göra en pudel och plocka bort skylten i fråga (om den inte hinner bli nedsprejad eller vandaliserad innan dess), tillåter jag mig att sucka lite över den mänskliga inskränktheten och rädslan för att se människan som hon faktiskt är. Fortfarande år 2013.

Rena porren, enligt vissa.

En bättre värld få känner till

Medierna tenderar att fokusera på negativa nyheter. Det finns flera rimliga förklaringar till det; fria medier ska vara granskande, och nyhetskonsumenter intresseras mer av skandaler och elände än av positiva och glada nyheter. Motsatsen, att vi i tidningar och på TV enbart serverades glada nyheter, vore förfärligt. Då är det inte längre nyheter utan propaganda (Aftonbladet har i stället valt att vid sidan om skandaljournalistiken satsa på roliga YouTube-klipp).

Problemet är att medierna har skapat en världsbild som inte är sann och som därför kanske skulle kunna kallas propaganda, om än negativ sådan. Vi vet att fattigdomen minskar i världen, att livslängden ökar, att antalet barn som går i skola blir fler, att allt fler människor lever i demokratiska stater där mänskliga rättigheter respekteras allt mer och där de får tillgång till modern teknik precis som vi i den utvecklade världen.

Mycket lite av detta syns i mediernas rapportering. Sådana nyheter prioriteras bort till förmån för kriser, katastrofer och tragedier som väcker känslor. Medierna är krisfokuserade. Långsamma positiva förändringar, vilket fattigdomsminskning och höjd levnadsstandard onekligen är, syns inte om du sätter fingret på ett enskilt år. Det är en utveckling som måste följas över tid. Och den tiden eller tålamodet finns inte hos nyhetsredaktionerna.

Så när DN gör en Novusundersökning och jämför människors kunskap om världen med tillgängliga data blir slutsatsen att vår kunskap är dålig. Vi har i praktiken missat decennier av utveckling. Detta är inget nytt. Hans Rosling har blivit känd i hela världen på att prata om att detta, och han har illustrerat det med Gapminders kända bubblor.

Ett exempel är klimatet. Klimatmöten får alltid stort utrymme i pressen, och Greenpeace och Naturskyddsföreningen ges plats att göra sina mest dystopiska förutsägelser mot bakgrund av ett varmare klimat. Detta trots att temperaturen inte har ökat sedan 1996. Någon diskussion uppstår aldrig.

Mediernas bild av världen spelar roll. Den har betydelse för hur gemene man ser på samhällsutvecklingen, och vilken världsbild vi har påverkar i sin tur vilka ledare vi väljer. Det finns således i högsta grad en demokratisk aspekt här.

Vi vet alltså att utvecklingen i världen går åt rätt håll. Det finns enskilda platser där den inte gör det, men tittar vi på ett globalt plan (ja, även på den afrikanska kontinenten) förändras världen faktiskt  till det bättre. Trots detta bär många människor en instinktiv övertygelse som säger att världen blir sämre. Denna övertygelse bär inget svar på frågan när det i så fall var bättre än i dag.

Jag misstänker att många på den politiska vänsterkanten bläddrade förbi DN:s nyhet ganska snabbt i morse. Inte av okunskap utan på grund ideologiska skygglappar. I slutändan är det förstås samma sak.

NSA-skandalen: USA bryter mot sin egen självbild

När ett antal EU-stater går samman och kräver svar från USA om dess omfattande övervakning och avlyssning, ställer sig Sverige demonstrativt vid sidan om. Fredrik Reinfeldt låtsas inte ens bry sig.

Det finns förstås förklaringar till det. Som nyligen framkommit är Sverige en av flera nyckelspelare i USA:s strävan efter internationellt informationsherravälde. FRA är en viktig del i NSA:s nät genom att tillhandahålla kablar som USA annars inte skulle nå. En knähund, som ju Sverige blivit, biter inte husse.

I Tyskland och Frankrike är upprördheten stor. Merkel ansåg saken utagerad men tände till när det visade det sig att det inte bara var 80 miljoner andra tyskars utan också hennes egen mobiltelefon som amerikansk underrättelsetjänst haft koll på. Då fick frågan relevans igen.

Carl Bildt, å andra sidan, "vet vilken värld vi lever i". Jag trodde att det var vi människor som skapade den värld vi lever i och att målet är att göra den bättre, mer uthärdlig.

Att EU reagerar värmer förstås en stukad integritetsvän. Men någonstans måste även vi inse att allt i slutändan handlar om politik och hur enskilda politiker vill framstå inför sina väljare. Det går att fråga sig hur sann Merkels och Hollandes indignation egentligen är - särskilt som det inom EU numera finns ett direktiv som kräver att all elektronisk kommunikation lagras i minst sex månader.

Det är lätt att bli fly förbannad på USA. Men man kan också med rätta fråga sig hur andra stater - som Frankrike, Kina, Ryssland, Tyskland eller Brasilien - hade agerat om de haft samma resurser att övervaka resten av världen som USA. Det cyniska svaret är att de hade agerat ungefär likadant.

Ändå är det värt att påpeka att USA medvetet har valt en synnerligen hög svansföring. Inget av ovanstående länder har tagit på sig någon hjälteroll i världen. Det har USA. Den grundas i den skeva självbild som amerikanerna byggt upp och som säger att USA är ett extraordinärt land som slåss för friheten i världen.

När ett land med den självbilden blir påkommet med att tortera, avrätta, mörda, avlyssna och övervaka finns det anledning att inte bara slå näven i bordet utan också helt ompröva sin relation till nämnda stat och omvärdera begreppet "allierad".

Läs även:
HAX

Detta är övervakningsstaten i praktiken

Der Spiegel har publicerat uppgifter om att NSA avlyssnat förbundskansler Angela Merkels mobiltelefon. Merkels talesperson kallar det "oacceptabelt". Barack Obama ska ha ringt för att förklara sig. Det är noterbart att Obama uppenbarligen inte förnekade att Merkel har avlyssnats tidigare.

Han har fått ringa många samtal på sistone, Obama. Dilma Rousseff och Francois Hollande är två som sägs ha blivit uppröda (Rousseff blev det definitivt medan det är mer troligt att Hollande spelar teater) och krävt en förklaring till avlyssningen.

USA förnekar uppgifterna, men Obama har ingen som helst trovärdighet kvar längre. Han och hans administration har avslöjats med lögner gång på gång. Vi kan därför utgå från att NSA övervakar allt och alla, särskilt toppolitiker, myndigheter och företag i andra länder.

Från Danmark kommer uppgifter om att USA ägnat sig åt industrispionage - en helt logisk följd av den omfattande övervakning som NSA har kapacitet till, och självfallet också ett tecken på att den inte handlar om terrorismbekämpning i först hand utan om att skaffa USA så mycket information som möjligt om resten av världen för att gynna landets egna intressen i varje enskilt fall.

I slutändan kommer detta slå tillbaka på USA självt. Ingen, utom möjligen små lydstater som Sverige, kommer längre se landet som en trovärdig och pålitlig partner. När påstått nära allierade behandlas som smuts får det konsekvenser. Den amerikanska överhögheten måste få ett slut.

Vi förväntas bli lite extra upprörda när det framkommer att även regeringschefer avlyssnats. Men det är precis lika oacceptabelt att staten samlar in information om dina och mina mobilsamtal och vår kommunikation på nätet.

Integritetsfrågorna måste upp på agendan på allvar nu. Vi kan inte fortsätta se alla dessa avslöjanden som enskilda händelser, som små notiser i mediebruset. De är länkar i en lång sammanhållande kedja som leder till komplett och ständig övervakning av alla människor. Dit tror jag inte att vi vill komma.

Ett steg mot friheten

Förvaltningsrätten i Falun fattade det enda rimliga beslutet när den i går beslöt uppdra åt Rättsmedicinalverket i Göteborg, en helt oberoende part, att göra en bedömning av Sture Bergwalls psykiska hälsa. Det blir den första utredningen på 22 år.

Innan den 16 december ska utredningen vara klar. Då kommer Förvaltningsrätten få fallet på sitt bord igen, men sannolikt med en något annorlunda rekommendation. Beslutet att kräva en ny utredning var rimligt.

Men varför Bergwall under denna tid ska sitta inspärrad på just den klinik som bedrivit experimentella terapeutiska tekniker på honom är mer svårbegripligt. Det hade varit önskvärt att Bergwall flyttades till en annan klinik under tiden som utredningen ska göras.

I bästa fall är Bergwall fri till jul och vi kan lämna åtminstone den delen som handlar om att släppa ut en person som felaktigt dömts för åtta mord åt sidan. Fallet Quick är dock ett långt ifrån avslutat kapitel.

Om skatter och solidaritet

I det klassamhälle som nu fördjupas i allt raskare takt är det inte låginkomsttagares bekymmer som syns och diskuteras i politikens rum. Politiken i dag gör något helt annat. Den är i färd med att skapa en ny typ av medborgare. En medborgare vars hela livsprojekt är att noga akta sig för att inte falla nedåt.

Lawen Mohtadi skriver en riktigt svamlig krönika i DN Kultur. Den är ändå ganska typisk för den bittra vänster som inte förstår varför inte alla röstar rött och som inte hänger med i samhällsutvecklingen utan i stället drömmer sig tillbaka till socialismens fornstora dagar.

Citatet ovan gör mig lite fundersam. Vem i hela friden vill falla nedåt? Vem vill inte utvecklas, öka sin levnadsstandard, få det bättre? Rika har alltid haft frihet att välja bort dåliga skolor eller resa på utlandssemester. Är det då ett bevis för klassamhällets framväxt att låg- och medelinkomsttagare nu också har den rätten och möjligheten? Det går inte ihop.

Mohtadi tycker att det är "nästan omöjligt" att förstå varför socialdemokratin inte formulerar en politik "för välfärd, höjda skatter och allas lika värde". Det visar förstås på en otrolig naivitet - om Socialdemokraterna trodde sig kunna vinna val på att höja skatten skulle de givetvis höra det. En väljarmajoritet har förkastat den politiken. S har knappast ett ideologiskt motstånd mot detta. Men framför allt misslyckas Mohtadi med att förklara på vilket sätt högre skatter gynnar låg- och medelinkomsttagare.

Lawen Mohtadi pratar om solidaritet. Solidaritet förutsätter dock förståelse. Ändå säger hon sig leva i en bubbla, och att hon inte ens känner en moderat. Vem visar Mohtadi solidaritet? Och vem är det högskattesamhället visar solidaritet när det beskattar låginkomsttagare så hårt att statliga bidrag är förutsättningen för att få hushållskassan att gå ihop varje månad?

Detta är det obegripliga i vänsterns högskattevurm. Det enda insiktsfulla i Mohtabis kolumn är hon säger sig leva i en bubbla. Men vem i en bubbla kan känna solidaritet med andra?

Sex engagerar i rätten

Det dröjde inte lång tid efter den friande domen i det uppmärksammade målet om flickan i Tensta som enligt egen utsago våldtogs av ett halvdussin pojkar, innan nästa kontroversiella dom landade. Hovrätten sänker skadeståndet för en tjej vars expojkvän lagt ut ett smygfilmat samlag med henne på nätet. Filmen spreds på porrsidor.

Tingsrätten dömde pojken för grovt förtal och att betala ett skadestånd på 130 000 kr. Hovrätten sänker det till 25 000 kr, bland annat med motiveringen att det "inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen blivit alltmer accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor." Detta skulle alltså enligt hovrätten minska kränkningen för den utsatta.

Resonemanget är snurrigt, även om det ändå har visst fog för sig. Utvecklingen går tvivelsutan i denna riktning, allt fler blir öppna med sin sexualitet och nätet är fullt av filmer på vanliga människor som utför olika sorters sexuella aktiviteter. Tanken på att filma ett samlag och göra det tillgängligt för främlingar finner många uppenbarligen eggande. Men det betyder inte att folkflertalet ser det så. Det är svårt att veta vad rätten menar med "inte alltför snäva kretsar av befolkningen", men att sprida filmade samlag på nätet är fortfarande inte ett gängse beteende - i synnerhet inte om det saknas samtycke från någon av de inblandade.

Domen har diskuterats i gammelmedia och nyheten delats mycket flitigt i de sociala medierna. Det är positivt att människor engagerar sig i rättsväsendet och gör sin röst hörd. Men det vore ännu roligare om det även skedde i mål som inte har med sex att göra.

Bergwall i rätten - dags att sätta punkt!

Dagens förhandling i förvaltningsrätten i Falun blev något av en rysare. Rätten ska ta ställning till om tvångsvården av Sture Bergwall på Säters rättspsykiatriska klinik ska fortsätta. Säter har förordat att så ska ske. Bergwall argumenterade i dag genom sin advokat Thomas Olsson för att han snarast ska bli frisläppt alternativt få en oberoende bedömning.

Säters överläkare Vladislav Ruchnik argumenterade för fortsatt tvångsvård (men öppnade faktiskt i en intervju med Aftonbladet för en utslussning i samhället). Thomas Olsson lyckades på sitt sedvanligt torra och sävliga sätt inte bara såga argumenten sönder och samman utan också blottlägga de absurditeter som ligger till grund för dem.

Han upprepade sambanden mellan Bergwalls narkotikamissbruk, sanktionerat av personalen på Säter, och de fantasifulla berättelser som fick svensk och norsk polis att slå knut på sig själva i jakten på nedgrävda människorester som aldrig fanns. Det fanns alltså en tydlig koppling mellan morderkännandena och biverkningarna av de bensodiazepiner som Bergwall fick i enorma doser. När medicineringen upphörde, när Bergwall blev drogfri, upphörde också berättandet om hemska mord. Kliniken var högst delaktig i skapandet av seriemördaren Thomas Quick, vilket ytterligare stärker behovet av en oberoende bedömning av Bergwalls psykiska hälsa.

Olsson hänvisade i flera fall till domar i Europadomstolen. Det kan tyckas lite desperat att behöva göra det, men frågan är hur förvaltningsrätten ska kunna överpröva dessa mot en så skral bakgrund.

I ett flertal rättsfall har Europadomstolen fastslagit att det vid tvångsvård av en människa måste finnas en ”tillförlitlig och oberoende bedömning” som grund. För fortsatt tvångsvård måste den störning som tidigare låg till grund för vården anses kvarstå.

I ett fall som Olsson lyfte fram fastslog Europadomstolen att en 11 månader gammal utredning var ”inaktuell” och att patientens rättssäkerhet äventyras om en bedömning är så gammal. I Bergwalls fall härrör de utlåtanden som ligger till grund för bedömningen om fortsatt tvångsvård från 1991 och 1970 och är därmed 20 respektive 40 år gamla. Mycket har hänt inom psykiatrin under dessa år, och bedömningarna äger således ingen som helst relevans i dag. 1970 betraktades som bekant homosexualitet som en psykisk störning. 

Det finns ingenting som tyder på att Sture Bergwall är det minsta farlig i dag eller att risken för återfall skulle vara hög. Det enda rimliga är att han får en ny bedömning gjord av en person som inte har någon koppling till Säters sjukhus. Rimligen kommer denna nya utredning visa att Bergwall är tillräckligt frisk för att släppas ut i samhället igen, precis som var på väg att ske innan han började erkänna över 30 mord.

Det är dags att sätta punkt för denna fars nu. Förvaltningsrätten kan bara fatta ett rimligt beslut, och det är att erbjuda Bergwall en ny rättspsykiatrisk bedömning. Allt annat vore att delta i detta stora rätts- och vårdövergrepp.

En havererad arbetsmarknad

Den svenska arbetsmarknaden fragmenteras och blir alltmer otillgänglig för vissa grupper.

Under de senaste tio åren har antalet arbetslösa ökat med 106 000. Enligt Arbetsförmedlingen var 103 000 av dem över 55 år, lågutbildade, hade utomeuropeiskt ursprung eller hade en funktionsnedsättning. Det är dessa grupper som kommer att bli slagträn i nästa års valrörelse om jobben.

Det har skapats ett insider- och oustsidersystem på svensk arbetsmarknad. Det är svårt att komma in, men varmt och tryggt för den som befinner sig på insidan.

Socialdemokraterna har tillsammans med sina tidigare stödpartier slagits för att bevara detta system och i stället beskyllt arbetsgivarna för diskriminering. Nu är det Moderaterna som sätter stopp - såväl för förändringar av las till att konkurrensutsätta Arbetsförmedlingen, en myndighet som bevisligen fungerar oerhört dåligt.

Oavsett vilket block som vinner valet tyder lite på att vi kommer se några förändringar som underlättar för de grupper som i dag står längst från arbetsmarknaden. Det lär tvärtom bli ännu värre. Situationen förvärras dessutom av faktumet att hyresbostadsmarknaden har kollapsat i Sveriges största stad. Och inget arbete är detsamma som ingen bostad.

Vi kan räkna med att ännu fler fullt friska och arbetsföra människor kommer ringa till Socialtjänsten om hjälp framöver.

Sexköpare har inget att skämmas för

Förbudet mot att köpa sex grundas i den feministiska teorin om könsmaktsordningen i samhället. Förekomsten av prostitution är alltså ett bevis för att samhället är ojämställt och att det, som politiker brukar uttrycka saken, "finns mer att göra".

Enligt dessa teorier köper män sex av kvinnor för att känna och utöva makt. Det rimmar illa med tillgänglig forskning. Sexarbetarna själva brukar ofta säga att de uppfattar sina kunder som väldigt "vanliga", "ordinära" och rent av "tråkiga". Det rör sig inte sällan om personer som redan är i ett stadigt förhållande, medan andra söker spänning. Vissa vill bara få det överstökat utan att behöva oroa sig för att personen tar kontakt igen efteråt.

Kundgrupperna skiljer sig sannolikt åt en del beroende på om säljaren vistas på gatan eller söker kunder via nätet, och polis och socialarbetare kommer av naturliga skäl främst i kontakt med de mest utsatta sexarbetarna och formar sin uppfattning av fenomenet utifrån dessa möten.

DN tycker att det är bra att vuxna människor skäms över att ha köpt sex. Signallagen har då fungerat väl. På samma sätt resonerade Beatrice Ask när hon spontant föreslog att misstänkta sexköpare borde få gredelina kuvert hem så att alla i hushållet kunde se vad de misstänktes för. Allra helst ska alltså det sociala livet påverkas negativt av det inträffade. Det räcker inte med den rättsliga påföljden eftersom sexköp av någon anledning anses grövre än vad lagen hävdar.

Sverige har byggt en skamkultur kring sex som DN vill bevara. Men sexköpare har inget att skämmas för. De köper en tjänst som nästan alla människor har ett naturligt behov av. Dels måste moralisterna på DN:s ledarreaktion förstå att det inte går att utrota människors sexualdrift. Behovet av tillfälliga sexuella aktiviteter kommer finnas så länge vi människor tillåts vara sexuella varelser. Dels måste den inse att en unken medelklassmoral på en tidningsredaktion inte kan få vara vägledande för alla människor i samhället. Vi är faktiskt olika, och ingen har rätt att överpröva en annan människas beslut att sälja sexuella tjänster under en period i sitt liv.

Ty även om perspektivet nu har flyttats från säljaren till köparen, och skammen enligt sexköpsförbudets anhängare ska följa med, råder ingen tvekan om att de som kritiserar sexköp också är väldigt kritiska till framför allt kvinnors beslut att sälja sex. Det är alltså fråga om en skenmanöver.

Udden riktas fortfarande mot säljarna, vilket inte minst illustreras av att svenska lagstiftare inte gjort minsta ansträngning för att förbättra sexarbetarnas villkor. Målet är att alla inblandade ska skämmas och må dåligt.

Civila drönaroffer på USA:s samvete

USA brukar skryta med hur intelligenta deras drönare är och med vilken precision attackerna utförs. Ändå får civila, helt oskyldiga människor, plikta med sina liv när den amerikanska militären bestämt sig för att avrätta en fiende i ett annat land.

Hur många civila som dödats har varit oklart. Nu vet vi mer. Enligt FN-observatören Ben Emmersons rapport till generalförsamlingen har 2 200 personer dödats i Pakistan under det senaste decenniet - minst 400 av dem var civila. USA står för merparten av dem, men även Storbritannien och Israel skickar drönare och tar livet av civila.

Detta är förstås djupt upprörande. USA dödar oskyldiga medborgare i andra länder i ett förment syfte att skydda sina egna medborgare på hemmaplan. Det räcker att föreställa sig ett motsatt scenario - Kina, Ryssland eller annat valfritt land dödar amerikaner på bröllop, badande vid poolen, sittande vid middagsbordet på amerikansk mark, eftersom grannen är en eftersökt kriminell i respektive land.

Detta mördande måste upphöra. Drönarkriget, som utökats under Barack Obamas styre, måste få ett slut. Tyvärr lär det fortsätta. Ty för en president i ett land med en krigstrött befolkning är det oerhört bekvämt att skicka drönare att göra arbetet som amerikanska soldater annars skulle ha behövt göra. Inga amerikanska liv går förlorade, målet slås ut (plus ett antal civila), och allt är frid och fröjd.

Dessvärre betyder detta fler militära aktioner - Obama skulle inte skicka trupper eller ens flygplan till alla de områden som drönarna nu attackerar. Varje amerikan bör ställa sig frågan vad som ger dess regering rätten att döda oskyldiga människor i fjärran länder. Om svaret är att regeringen har den rätten, betyder det då inte att andra regeringar har samma rätt att döda vanliga amerikaner?

En bättre värld än i går

Våldet minskar i samhället. Antalet mord går nedåt och gatuvåldet i Stockholms innerstad minskar markant.

Detta är en internationell trend och i sig ingen ny upptäckt, men den förtjänar att upprepas (som i gårdagens DN) eftersom vi genom mediernas intresse för grova brott lätt kan förledas att anta att motsatt utveckling pågår.

På medeltiden var mord 30 gånger vanligare än i dag. Även om vi går tillbaka till 1900-talets början ser vi att dagens människor lever i en tryggare tid (och på fler sätt än bara mätt i risken för att bli utsatt för våld). Varför är det då kontroversiellt att hävda detta?

Dels tror jag att det hänger samman med mediernas dramaturgi. Långsamma, stegvisa förändringar som inte märks från ett år till ett annat är svåra att väcka intresse för. Fattigdomsminskningen i världen är en sådan. Mediernas fokus ligger fortfarande på enskilda hungerkatastrofer och konflikter som händer här och nu. Då är det ganska ointressant att den långsiktiga trenden är att världen faktiskt blir bättre.

Men jag tror också att det finns en vida spridd uppfattning hos människor att allting blir sämre. Vi gillar att gnälla, trots att det egentligen sällan funnits så goda skäl att vara optimistisk om levnadsstandarden för världens befolkning som nu.

Det verkar också finnas något kittlande i domedagsscenarierna. Biograferna och TV-tablåerna fylls av filmer och serier med apokalyptiskt tema - om världen efter att allt gick åt skogen. Vissa handlar om klimatet, andra om krig eller sjukdomar. Antalet militära konflikter i världen är dock rekordlågt (och antalet demokratiska stater rekordhögt). Sjukdomsbekämpningen går framåt i takt med att fattigdomen minskar. Och vad klimatet anbelangar, finns goda skäl att vara skeptisk till de mest fantasifulla scenarier som målas upp på bästa sändningstid i TV.

Att världen blir en allt tryggare plats för allt fler innebär inte att det inte finns många stora utmaningar som kräver en lösning. Men det är nyttigt att stanna upp ibland och räta ut perspektiven en aning. Särskilt när det hävdas att folk inte vågar gå ut på kvällarna längre i ett av världens tryggaste länder.

Drömmen om ett fritt internet

Vi befinner oss just nu i en kamp om internets framtid. Striden står mellan å ena sidan de som vill inskränka människors rätt att använda internet, som vill filtrera och censurera det efter egna moraliska måttstockar, som inte ser det som en grundläggande infrastruktur utan snarare ett tillhåll för kriminalitet och onödig förströelse och å andra sidan de som anser att det är en rättighet att få kommunicera fritt, att få surfa anonymt och att denna rättighet inte ska få inskränkas av politiker.

Utgången av denna kamp är ingalunda given. Innan Edward Snowden riskerade liv och lem för att avslöja hur demokratiskt valda ledare egentligen ser på informationsfrihet och personlig integritet var vi på väg att få ett internet där alla världens användare övervakades steg för steg utan att veta om det. Tack vare Snowden har vi nu vetskap och kan därmed dels förhålla oss till det, dels kämpa för att sätta stopp för denna förfärande utveckling.

Jag anser att internet ska vara fritt. Vanliga nätanvändare ska inte övervakas. Censur ska över huvud taget inte förekomma. Det betyder att jag anser att inte heller sidor som innehåller exempelvis barnporr automatiskt ska vara filtrerade. Däremot måste givetvis polis ha rätt och möjlighet att bekämpa brott som begås på nätet precis som överallt annars.

De som försvarar långtgående övervakning av alla internetanvändare brukar hävda att det handlar om en avvägning mellan säkerhet och frihet, mellan trygghet och personlig integritet. Detta är skitsnack. Mänskliga rättigheter kan aldrig vara förhandlingsbara. Rätten till ett privatliv, såväl i sitt hem som i sin mejlbox, är inte förhandlingsbar. Våra liv ska inte behöva levas i ett skyltfönster med snokande underrättelsemyndigheter på andra sidan glaset.

Vi har i dag ett övervakat internet, där allt vi gör ses och lagras utan krav på brottsmisstanke. Härom dagen blev vi varse att även våra kontaktlistor online samlas in (tack vare FRA får NSA tillgång till svenska kablar också). Sammantaget kan konstateras att det i dag inte finns ett privatliv på nätet - om man inte vidtar särskilda åtgärder (vilket man bör göra).

Om politikerna fått råda hade vi aldrig med säkerhet fått veta att det förhåller sig på det här sättet. De valde att runda den demokratiska processen och ljuga medborgarna rakt upp i ansiktet för att få övervakningssystemet på plats. Nu kommer de slåss med näbbar och klor för att bevara och på sikt expandera det.

Vi måste hädanefter utgå ifrån att allting presidenter, statsministrar och myndighetspersoner säger i dessa frågor är lögn eller i bästa fall halvsanningar. Någon trovärdighet finns inte längre. Det har blivit dags att bli cynisk.

Ett fritt internet. Givet hur utbyggd övervakningen är låter det som en naiv dröm. Men det är definitivt en dröm som är värd att kämpa för.

Nya M handlar om mer än skatter

Den tidigare moderatledaren Bo Lundgren ser ingen skillnad mellan gamla och nya Moderaterna. Månne är det ett sätt för honom att bättra på sitt eftermäle. Mem med Lundgrens påstående som grund drar såväl SvD som DN slutsatsen att partiet inte alls har förändrats. Det knackas nu hejvilt på sossebloggarnas tangentbord - ulven i fårakläder har trätt fram.

Argumentet handlar om skatter, skatter, skatter. Lundgren ville sänka skatterna med 130 miljarder. De där ökända miljarderna hamrades in i väljarnas medvetande av Socialdemokraterna och var en bidragande orsak till Moderaternas katastrofval 2002. Reinfeldt har sänkt skatterna med 139 miljarder, skriver DN. Därmed skulle Lundgrens och Reinfeldts moderater alltså vara identiska.

Politik, även moderat sådan, handlar emellertid om mer än bara skatter. Det är sant att Reinfeldts skattesänkarpolitik överensstämmer med Lundgrens. Men det är värt att notera att argumentationen i grunden har förändrats. Reinfeldts moderater argumenterar aldrig för lägre skatter utifrån ett frihetsperspektiv. Det handlar inte om att människor ska få ökat rörelseutrymme i sina liv - utan om att lägre skatter leder till lägre arbetslöshet.

Detta är en viktig förskjutning i partiets syn på staten och människan. Ideologiskt har Nya Moderaterna tagit sjumilakliv åt vänster. Partiet omfamnar nu lagen om anställningsskydd, höjer skatterna på drivmedel (i opposition var Moderaterna högljudda motståndare till sossarnas bensinskattehöjningar), har fortsatt nedmonteringen av försvaret och tycker inte att progressiviteten i skattesystemet är ett rättviseproblem. Partiet har förändrats på flera viktiga områden.

Det har till och med gått så långt att förnyelse (en omskrivning för att lyfta det blöta fingret för att känna vart väljarvinden blåser) blivit ett självändamål för ett parti som inte längre tycker någonting. Detta kan bli ett problem i nästa val. Å andra sidan är det möjligt att det går vägen i alla fall - helt enkelt eftersom oppositionen inte tycker någonting heller.