Veckan som gick #20

# Aung San Suu Kyi in i parlamentet. Allt tyder på att fredspristagaren Aung San Suu Kyi har valts in i det burmesiska parlamentet. Det känns stort med tanke på att hon suttit i husarrest under så lång tid och varit helt isolerad från allt politiskt arbete. Frågan är dock hur mycket hon kommer att kunna påverka i realiteten. I valet stod endast 45 av de 600 parlamentsplatserna på spel. Det har ljusnat något i Burma på senare tid, men militären har inte riskerat makten. Att ha en maktlös Aung San Suu Kyi i parlamentet kan ge militärregimen legitimitet och få utlandet att lätta på sanktionerna.

# Rödgrön majoritet. En trend är tydlig i i väljaropinionen: Moderaterna tappar och Socialdemokraterna ökar. Nu är styrkeförhållandet på väg att normaliseras efter en tid av moderat hybris. Samtidigt ser det fortsatt tungt ut för både Kristdemokraterna och integritetssvikarna Centern.

En liten rödgrön majoritet i dag säger förstås ingenting. Med tanke på att den rödgröna oppositionen som mest ledde med 19,4 procentenheter inför valet 2010 och regeringen av statsvetare förklarades vara "rökt" ska man vara minst sagt försiktig med några förutsägelser. Men helt klart är att Reinfeldt har fått en tuffare motståndare i Löfven och att svensk politik har blivit lite, men bara marginellt, intressantare.

# Tomhylsan lämnar. Det blev Sten Tolgfors som fick ta skulden för Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien - affärer som varken regeringen eller Socialdemokraterna har något emot. Han är den femte ministern som lämnar Reinfeldts regering. Det blev inte fullt lika dramatiskt som tidigare, men för första gången kändes avgången befogad och skandalen reell. Tolgfors gjorde precis som Littorin och använde sina barn i sitt avgångstal. Tror de verkligen att folk ska tycka synd om dem?

# Sarkozy goes mad. Var det någon som skulle utnyttja Mohammed Merahs vansinnesdåd i den franska valrörelsen var det väl Nicolas Sarkozy. Han föreslår att resor "bara för att indoktrineras i extremism eller terrorism" förbjuds. Han vill även förbjuda besök på islamistiska och extremistiska webbsidor. Och nu under brinnande valrörelse görs tillslag efter tillslag mot extremister i slöjförbudets land. Men fransmännens intresse för valet tycks inte ha ökat för det.

Osynligare prostitution med sexköpsförbud

"Det klassiska prostitutionsstråket har flyttat in på ungdomssajterna på nätet, och tjejerna som säljer sex har blivit osynligare", hävdar Sveriges kommuner och landsting, SKL, och hänvisar till resultaten i en ny undersökning.

Den uppenbara slutsatsen som inte dras i artikeln men som vi ständigt får återkomma till när det handlar om prostitution i Sverige är att sexköpslagen sannolikt inte har minskat prostitutionen. Den har förflyttat den från gatan till nätet med konsekvensen färre men mer desperata gatusexsäljare och fler som endast annonserar via nätet.

Denna utveckling hade skett ändå, men det är talande att försvararna av sexköpsförbudet ofta ser lagen som en framgång när det enda som egentligen har hänt (förutom att politikerna har sänt "signaler") är att prostitutionen har osynliggjorts. Samtidigt har stödet till de som verkligen vill sluta med sexhandeln inte blivit bättre. Ty sexsäljarna har aldrig varit särskilt intressanta för lagstiftaren. Det viktiga har varit att försöka sätta dit köparen.

Tyvärr har den här sortens undersökningar ingen effekt på politikernas strävan efter att predika den sanna och rätta sexualiteten och vägran att se konsekvenserna av sina beslut. Ty de förmår inte dra rätt slutsatser.

Heberleins inbillade förakt för svaghet

Harald Ofstads Vårt förakt för svaghet ges ut på nytt. Ann Heberlein har läst boken pånytt och slås i DN Kultur (nu online) av dess "oroande aktualitet". Denna slutsats säger dock betydligt mer om Heberleins desperation att hitta grumliga historiska paralleller till en regeringspolitik hon ogillar än om riktigheten i Ofstads analys. Han har nämligen, i mitt tycke, i grunden fel.

Ofstad hävdar i sin bok, i vilken han uppehåller sig mycket kring att nazismens fula tryne finns inom oss alla om vi bara vågar ställa oss framför spegeln, att antisemitismen inte är det väsentliga i nazismen. Jag har påpekat det felaktiga i detta tidigare och hävdat att antisemitismen de facto var oerhört grundläggande för i Hitlers ideologiska hopkok kallat nationalsocialism. Men att den minsta gemensamma nämnare i hans politik på alla områden nog ändå var strävan efter renhet.

Ofstad hävdar att det är läran om den starkes rätt att härska över den svage som är det mest väsentliga i nazismen. Det kan hävdas att denna rätt bara är en konsekvens av en strävan efter renhet på samhällets alla områden - från konst till arbetsliv och familjeplanering. Men sedan gör norrmannen det provokativa påståendet att vi ser dessa drag hos oss själva om vi bara håller upp en spegel - inom nazismen är dessa drag enbart förstorade. Det är enligt Ofstad alltså våra drag. Vår egen omänsklighet i kvadrat.

Här hakar Ann Heberlein entusiastiskt på i tron att hon hittat ett slags historisk nyckel till Alliansens arbetslinje, socialförsäkringspolitik och sänkta skatter. Hon pekar just på urholkningar i det sociala skyddsnätet - men missar att ett samhälle som hyser förakt för svaga över huvud taget inte skulle nedlåta sig till sociala skyddsnät, i synnerhet inte så pass generösa som de svenska. Hon tar orättvisor och sociala klyftor som ett annat exempel - men bortser då från att Social Rapport 2010 konstaterade att alla grupper i samhället, även de med minst marginaler, har fått det bättre ställt under de senaste åren. Sett över längre tid är utvecklingen ännu mer dramatisk i positiv bemärkelse. Inkomstspridningen har ökat, men de fattigaste har fått det betydligt bättre ställt.

Ann Heberleins tes är att Ofstads påstående att nazismens förakt för svaghet finns inom oss är riktigt och att det släpps loss i form av Alliansen vid maktens grytor. Det blir lätt patetiskt när vi betänker att det är ett av världens mest generösa välfärdsländer vi talar om. Inte Sparta.

Vi har socialtjänstlagen, en enorm ramlagstiftning till skydd för samhällets utsatta men som också ger tydliga rättigheter till barn och unga. Vi har LSS, som ger personer med funktionsnedsättning rätt till assistans utifrån sina individuella behov och som kostade 28 miljarder kronor 2010 och där utredaren konstaterade att ingen frågar om kostnaderna (2015 väntas kostnaderna uppgå till en hel försvarsbudget). Stockholm har TÖG, en tak över huvudet-garanti som ålägger socialtjänsten att hitta nödboenden åt alla som inte kan lösa sin boendesituation på egen hand - något som kan leda till placeringar på hotelljour för tiotusentals kronor per månad.

Vi har kort sagt en rad kostsamma lagar och riktlinjer som finns till för att skydda och stödja personer i olika svårigheter. Förakt för svaghet? Snarare det rakt motsatta. Aldrig någonsin tidigare har samhället unisont ställt upp för personer med alla möjliga sorters hinder och besvär som nu. Och tänk, mitt under brinnande borgerlig kulturskymning.

Avslutningsvis kan påpekas att Tischgespräche (Hitlers bordssamtal, utgiven av Prisma Magnum i Sverige) ingalunda var "Hitlers andra skrift". Det är en sammanställning av noteringar som två av hans ämbetsmän - Heinrich Heim och Henry Picker - gjorde i högkvarteret 1941-42 och som upphörde när Picker blev förflyttad. Något Heberlein borde ha känt till om hon läst boken.

Det nazistiska föraktet mot "mindervärdiga" är svårt att applicera
på dagens svenska sociallagstiftning som ger alla med speciella behov rätt
till stöd och hjälp. Ann Heberlein försöker ändå.

Titanic i SVT

Om bara några veckor är det hundra år sedan Atlantångaren Titanic sjönk och 1 495 människor miste livet. Detta uppmärksammas på många sätt.

James Camerons film går upp på bio igen, denna gång i 3D. Och i SVT sänds en miniserie som av trailern att döma ser ut att kunna bli sevärd. Även om myter säkert kommer att återanvändas och klassiska filmscener repriseras (hur många som stod och kysstes i nollgradigt vatten när fartyget sjönk kan man exempelvis undra).

Förbjudna kläder

Rasister är pappskallar. Jag har inget som helst till övers för personer som värderar människor efter hudfärg eller religion.

Men att förbjuda folk att uttala dessa knäppa idéer är likafullt fel. Hets mot folkgrupp-lagen innebär dock just ett sådant förbud. Senast i raden är en man med en "white power"-tröja som greps av polis och dömdes för sitt klädval. Nu är tröjan beslagtagen och kommer inte att återlämnas.

Detta är en konkret och bisarr konsekvens av hetslagstiftningen. Polisen beslagtar kläder.

Avgång och inställd debatt

Dödsfall, barnafödslar och avgångar kommer alltid olägligt.

Sten Tolgfors, denne Moderaternas Bosse Ringholm, avgår som försvarsminister och den medverkan i kvällens Debatt (om barnfattigdom) som jag var inplanerad på blev plötsligt inaktuell. Det är inte första gången SVT ändrar sig med kort varsel, men det är första gången jag har resa och hotell bokat och klart. Lite irriterande, förstås, när man har stuvat och fixat för att få det att gå ihop tidsmässigt. Men då står å andra sidan sambon för middagen som kompensation i dag.

Några bloggposter i ämnet barnfattigdom för den som är intresserad av att se ämnet ur min synvinkel hittas nedan:

Fattigdom eller konsten att prioritera?
Känslan av fattigdom
Den så kallade fattigdomen
En glass till

Svelands problem är hennes egna

Det finns inte så mycket mer att säga om Maria Svelands evighetslånga drapor i DN Kultur. Jag har tidigare bemött hennes föreställning om att åsiktspluralism är detsamma som hat. Hennes slutreplik är mer av samma sak och tillför därför inget nytt.

Även om jag tycker att "jämställdisten" Pär Ström och hans bloggkommentatorer ofta går till extrema överdrifter (som när historikern och Titanicexperten Claes-Göran Wetterholm utpekas som historierevisionist därför att han påpekat att det räddades ungefär lika många män som kvinnor från Titanic) har jag svårt att se något hat i Ströms inlägg. De varierar från relevanta till fåniga. Personangreppen och övertrampen brukar dock feministerna stå för, uppenbart i ren frustration.

Huvudproblemet för Sveland tycks vara att hon helt enkelt inte begriper varför alla inte ser världen som hon gör. Att inte göra det blir att "leva i förnekelse" och att "hata". Som ett sista desperat rop på hjälp frågar hon sig därför följande:

Var finns försvararna av feminismens grundläggande krav på social, ekonomisk och politisk rättvisa? Alla ni som betraktar er som demokratiskt sinnade, humanistiskt lagda debattörer och makthavare, ni som på olika sätt råder över forum, debattsidor, teveprogram, scensamtal med mera, där man vanligtvis debatterar viktiga demokrati- och rättvisefrågor, var finns er indignation över allt hat?

Kan det kanske bero på att inte alla håller med om att feministerna är en utsatt och hatad grupp i samhället, att de feministiska kraven på inte bara lika rättigheter utan även lika utfall samt slutligen att olika åsikter och perspektiv på samhället inte alls är av ondo? Maria Sveland borde börja ifrågasätta sin egen världsbild när hon uppenbarligen mår dåligt av att inte alla är rörande överens med henne.

Förbud mot att titta

Som ett svar på Muhammed Merahs seriemord i Toulouse och Montauban vill Nicolas Sarkozy att resor "bara för att indoktrineras i extremism eller terrorism" ska vara ett brott.

Raka rör från den franske presidenten, således. Men vem som ska kunna utreda exakt vad vi gör på långväga resor och därefter avgöra vad som är att betrakta som "indoktrinering" är desto mer oklart. Sarkozy vill dessutom förbjuda besök på islamistiska och extremistiska webbsidor. Tanken känns igen.

I Sverige är det numera förbjudet att inte bara inneha och sprida utan även titta på sidor som innehåller barnpornografi. Ett argument mot förbudet är att ingen rimligtvis kan kränka någon bara genom att hålla ögonen öppna. Ett annat viktigare är dock de dörrar som lagen kan öppna. Precis en sådan dörr har nu Sarkozy gladeligen traskat genom. Allt som krävdes var en islamistisk galning.

Och tro nu inte att detta förslag bara kommer att stanna inom Frankrikes gränser. Sedan är det upp till varje politiker att avgöra var gränser ska dras. Främlingsfientliga sidor? "Drogliberala"? Nyliberala? Bögporrsidor?

Sarkozys förslag illustrerar det vanskliga i att stifta den sortens märkliga lagar - och vilka konsekvenser de kan få.

Piratframgång i Tyskland

Piratenpartei, det tyska Piratpartiet, gjorde ett starkt val i delstatsvalet i Saarland under söndagen. Partiet kom in i delstatsparlamentet med drygt 7 procent av rösterna. Hela 25 procent av förstagångsväljarna röstade på PP. Kul!

Frågorna som Piratpartiet lyfter, såväl i Sverige som i Tyskland, är oerhört viktiga. Att inga andra partier engagerar sig i frågor som rör integritet, övervakning och yttrande- och informationsfrihet gör piratpartierna extra relevanta. I alla Europas länder.

Tyvärr är det svårare att se någon liknande framgång stunda för de svenska piraterna.

Ny välkommen praxis

Narkotikabrott ger höga straff i Sverige. Det är inte ovanligt att personer som gripits med stora mängder narkotika och som sålt och distribuerat drogerna döms till 10-14 års fängelse. Som en liten jämförelse kan nämnas att Helsingborgs tingsrätt så sent som i februari i år dömde en man till tio års fängelse för mord.

Nu har Högsta domstolen satt en ny praxis för narkotikabrott vilket innebär något lägre straff än tidigare. Vi förväntas rasa över detta. Jag har dock inget emot en lägre straffpraxis och det finns flera förklaringar till det.

Att sätta folk i finkan är för det första väldigt dyrt - och i fall med narkotikabrottslingar dessutom synnerligen ineffektivt då återfallsfrekvensen är förfärande hög. Några år bakom galler gör således inte, generellt sett, den som dömts för narkotikabrott till en bättre och mer laglydig människa. Tvärtom är risken uppenbar att han på kåken träffar många som dömts för liknande brott och kan knyta nya kriminella kontakter.

För det andra är det direkt oanständigt att Sveriges lagstiftare har valt att värdera brott mot narkotikalagstiftningen högre än hot och våld mot enskilda individer. Misshandel är rent straffrättsligt närmast att betrakta som ett småbrott. Här skulle jag gärna vilja se att lagstiftaren tänker om och börjar värdera våldsbrott högre. Enkelt uttryckt: en misshandelsdom ska smälla högre än en narkotikadom.

Att den som dömts för en brottslighet vars själva existens kommer ur den av riksdagen beslutade narkotikapolitiken får sitta några färre år i fängelse är sålunda inget att sörja. I bästa fall kan det bana väg för en omprioritering från narkotikabrott till brott mot liv och egendom. I värsta fall tvingar det personer som Johan Pehrson ur stolen för att kräva ytterligare skärpt lagstiftning.

Veckan som gick #19

# Liberaliseringens frontland? Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer, enligt The Heritage Foundation. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare men det går ju att hävda att det i ett närmast socialistiskt land är ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omfattande. Och nog skulle vi behöva få riktiga reformer som sträcker sig utöver valfrihet att välja skola och apotek och även omfattar gränsen mellan stat och individ, maktförskjutningen till EU och hoten mot yttrande- och informationsfriheten.

# Seriemördaren död - debatten lever vidare. Muhammed Mehra är död men redan innan mördarens död började hans dåd att utnyttjas av islamofobiska krafter. Från vänsterhåll har man inte varit sena att påpeka detta. Men hur har folk på vänsterkanten agerat efter Breiviks dåd i Norge? I princip hela Europas höger har gjorts medskyldig på något sätt. Kanske borde vi sluta söka de där stora förklaringarna till en Breiviks eller en Mehras vansinnesdåd.

# Ja till datalagring. Det blev som väntat ett rungande ja till EU:s datalagringsdirektiv i Sveriges riksdag. Försvararna av lagen har haft en rad argument, det ena mer fantasifullt eller dumt än det andra. Moderaten Ulrika Karlsson argumenterade i Sveriges Radio för att datalagringsdirektivet minsann kan komma att rentvå människor från anklagelser. Tre centerledamöter röstade visserligen nej, men som parti har Centern nu förverkat sitt förtroende som integritetens tillskyndare. Att partiet som skulle bli så tydligt sade nej till datalagringen på sin egen partistämma men sedan röstade ja i riksdagen säger en del om partiets tillstånd.

Behovet av politiska reformer

Sverige är det industrialiserade land som liberaliserats mest i världen vad beträffar avregleringar, privatiseringar och valfrihetsreformer. Monopol och sönderreglerade verksamheter har konkurrensutsatts, marknader har öppnats upp för valfrihet. Sverige ser annorlunda ut i dag än tidigare. En första spontan tanke är förstås att vi måste se var Sverige stod när dessa reformer inleddes - i ett närmast socialistiskt land är det ganska lätt att få liberaliseringar att framstå som omvälvande.

Men visst har Sverige blivit ett bättre land sedan 1970-talet. Tveklöst. Samtidigt som vi kan sålla mellan hundratals TV- och radiokanaler, välja dagis och skola och rent av köpa huvudvärkstabletter på ICA har emellertid de stora frågorna flyttats allt längre från oss. Allt fler frågor avgörs på EU-nivå - och när vi väl får något att säga till om sitter våra svenska folkvalda och hävdar att de inte kan göra annat än lyda. Det är en skam. Och konsekvensen måste rimligen vara att de personer vi väljer som representanter i Sveriges riksdag själva betraktar sig som nickedockor, knapptryckare utan egen vilja och moraluppfattning. Det är märkligt hur någon med den inställningen kan ha intresse av att söka ett folkligt mandat (om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vilket privilegierat liv det är).

När vi pratar om Kina i dag handlar diskussionen ofta om hur framgångsrika de ekonomiska reformerna varit och hur stort behovet av politiska reformer är. Premiärminister Wēn Jiābǎo, som avgår i mars 2013, har återkommit till detta gång på gång och han gjorde det ånyo häromveckan i Běijīng när han tog frågor om sin tid som en av landets ledare under det senaste decenniet (se hela presskonferensen på kinesiska här med Wēns tolk som översätter.). Det var en överlag ödmjuk premiärminister som mötte pressen och erkände och beklagade misstag och tillkortakommanden samt betonade vikten av framtida politiska reformer.

Det återstår att se om det nya ledarskapet, lett av Xí Jìnpíng och Li Kèqiáng, tar några sådana steg. Jag vågar dock påstå att det inte bara är Kina som är i behov av politiska reformer. Något måste hända framöver även här hemma innan vi helt förlorar det där öppna samhället vi hela tiden säger att vi vill försvara.

Vi behöver ta ett allvarligt snack om rättssäkerheten och om yttrande- och informationsfriheten. Paraplyet under vilket dessa två ämnen ryms är friheten på Internet. Vi behöver också diskutera EU:s antidemokratiska utveckling och maktförskjutningen från de nationella parlamenten, där politiker trots avståndet till folket åtminstone kan hållas ansvariga. Slutligen behöver vi, i den framväxande övervakningsstaten, få en seriös diskussion om förhållandet staten-medborgaren och se till att övervakningsutbyggnaden får ett slut och att lagstiftaren sätter mycket tydliga gränser för vad staten får företa sig.

Fast kallar man sig föregångsland har man väl inte behov av reformer.

Att plocka terrorpoäng

Muhammed Mehras mordorgie i Frankrike utnyttjas av extremhögern, skriver Aftonbladets ledarsida. Och så är det naturligtvis. Islamofoba krafter tackar och tar emot att en islamist har mördat militärer och barn. Det understryker förstås uppfattningen att extrema muslimer är ett hot mot samhället. Och visst ja, en imam strök med också.

Men är folket på vänsterkanten så mycket bättre? Ända sedan det blev känt att en Anders och inte en Muhammed var ansvarig för massmorden i Norge har det analyserats och sökts efter kopplingar mellan Breivik och i princip hela Europas höger. Alla är medansvariga på något sätt. Vissa för att ha pratat om "verklighetens folk" (Magnus Linton uppehåller sig en hel del vid Göran Hägglund i sin bok De hatade), andra har (ve och fasa) tagit debatten med Sverigedemokraterna och ytterligare andra har haft mage att hävda att det finns problem med migrationspolitiken.

Timbro, Le Pen, Hägglund, Fremskrittspartiet, nyliberalerna, Pia Kjærsgard - Anders Behring Breivik kan kopplas till i stort sett vem som helst om man har ett tillräckligt brett perspektiv. Många på vänsterkanten har varit synnerligen vidlyftiga i sina analyser av tragedin i Norge.

Allra minst Aftonbladet bör således kasta sten sittande i sitt dyra glashus.

DLD: USA tar nästa steg

Datalagringsdirektivet är klubbat av den svenska riksdagen och blir svensk lag från den 1 maj. All vår elektroniska trafik kommer att lagras i sex månader. Ingen återvändo. Samtidigt händer saker på andra sidan Atlanten.

I USA har man nämligen börjat ta ett steg längre. Där ska landets internationella antiterrorcenter få större befogenheter att lagra och hämta in uppgifter om amerikanska medborgare som finns hos myndigheter för andra syften än att skydda landets säkerhet. Informationen ska få lagras i fem år även om det saknas misstanke om terrorverksamhet. Betänk ett ögonblick vad detta kan innebära för en vanlig medborgare som staten tycker illa om av någon anledning. Vad är det egentligen för samhälle som håller på att skapas?

Det är detta, just precis detta, som alla kritiker har framfört farhågor om gällande onsdagens beslut i Sveriges riksdag. Beslutet bör inte betraktas isolerat och framför allt måste vi när sådana här lagar stiftas fråga oss vad de gör med vårt land, med vår personliga integritet och, faktiskt, med vår demokrati om fem, tio och femtio år. Inte bara i dag.

Kom nu fan inte och säg att det som händer i USA inte kommer att kunna hända i EU och Sverige. Vi har gått i USA:s ledband ända sedan den 11 september 2001. Självfallet kommer europeiska politiker att snegla på vad som händer i Washington och se möjligheter att flytta fram statens positioner även här. Om ett beslut om utvidgad datalagring skulle fattas i EU har vi inget att hämta från svenska riksdagspolitiker. De kommer att hävda att vi inte har något annat val än att rösta ja. I praktiken är vår nationella demokrati således nedmonterad.

Att hävda att datalagringen för all framtid bara kommer att gälla i sex månader och endast för misstänkta brott som ger minst två års fängelse är ungefär lika dumt som att påstå att momsen vid dess införande bara skulle bli tillfällig och aldrig höjas. När en lag eller en skatt väl är på plats kommer den att svälla, expandera och skärpas. Det är så det fungerar.

Ni politiker som har medverkat till att datalagringsdirektivet har blivit svensk lag bär på en historisk skuld. Jag hoppas att ni känner den på era axlar, men jag befarar att ni inte känner något alls.

SVT - tekniska analfabeter?

Jag är en vanemänniska. Jag äter samma frukost varje morgon. Det enda som varierar är pålägget på mackan. Förutsatt att jag är hemma tittar jag på Rapport varje kväll klockan 19.30. Och jag går och lägger mig ungefär samma tid varje vardagskväll. Rutiner hjälper i vardagen, ger trygghet och förutsägbarhet. Alla dessa rutiner är små snuttefiltar i den grå vardagen.

Så när SVT beslutar att vinjetten till Rapport ska ändras blir jag lite irriterad. Jag tycker fortfarande att den borde se ut så här. Men OK, tiden går och en ny vinjett är inte hela världen. Den har ju ändrats med jämna mellanrum de senaste tio åren.

För tre veckor sedan gjorde dock SVT en nylansering av Aktuellt. Igen. En sådan gjordes för inte så många år sedan och den var tydligen inte tillräckligt bra. Nu skulle radikala grepp tas till, programmet skulle få en egen stil. För att ge programmet en skjuts från start chockade Claes Elfsberg, som jobbat som nyhetsankare i Rapport sedan tidernas begynnelse, en hel värld och gick över till SVT2:s Aktuellt. Med sig tog han flera andra kompetenta kollegor.

Programmet har fått hård kritik. Det är nämligen smått otroligt vimsigt. Ett stort problem har varit tekniken. För den som ser Rapport varje kväll torde dock inte detta vara något nytt. I stort sett i varje sändning tvingas ankarna be tittarna om ursäkt för borttappade namnskyltar, borttappad textning, fel text vid fel tillfälle, fel inslag, inslag utan ljud, inslag som visas samtidigt som nyhetsankaret gör påannonseringen - ja, kort sagt alla möjliga tekniska problem. Det är rena rama skol-TV. Och Rickard Palm är inte ens kvar.

Vad är det egentligen för folk som arbetar med nyhetssändningarna på SVT? Är det människor som inte kan hantera tekniken därför att den är ny? Något som talar för detta är att när SVT började använda en ny teknik för textning krånglade detta i flera månader. Nu är i stort sett varje Rapportsändning en plåga på grund av alla upprepade småfel. Så jäkla svårt kan det ju inte vara. TV4 klarar det oftast och inga internationella nyhetskanaler har så stora bekymmer som SVT har med att klippa mellan studion och inslagen samt sätta rätt namn på rätt person vid rätt tillfälle.

Och vad Aktuellt beträffar: ska programmet ha något existensberättigande bör det erbjuda något som de andra nyhetsprogrammen inte gör, nämligen en fördjupning i aktuella ämnen. Annars kan de lika gärna ersätta det med valfritt sångprogram.

Tack till tre starka ledamöter!

Som väntat röstade riksdagen i dag, med bred majoritet, ja till EU:s datalagringsdirektiv. Den 1 maj kommer direktivet att gälla som svensk lag och all vår elektroniska kommunikation att lagras.

Tre centerpartister hade mod att rösta nej: Fredrick Federley, Abir Al-Sahlani och Rickard Nordin. Detta ger integritetskämparna i partiet lite självförtroende. Men faktum kvarstår: Centerpartiet gick överlag emot sitt eget stämmobeslut.

Svekdebatten kommer att fortsätta i flera av de borgerliga partierna. I det parti som kallar sig "liberalerna", Folkpartiet, röstade inte en enda ledamot nej. Jag förstår om ungdomsförbundet är frustrerat. Och inte kan det vara roligare att vara MUF:are. När jag var aktiv i Moderaternas ungdomsförbund slogs vi i liberala principfrågor och betraktade oss själva som frihetskämpar. Jag kan bara spekulera i hur självbilden hos dagens MUF:are påverkas av att moderpartiet gång på gång trampar snett. Utan att skämmas, ska tilläggas.

Ledamöter på den borgerliga kanten som röstade ja i dag ha alla möjliga ursäkter för detta. Dels att datalagringen behövs för att ge polisen verktyg att lösa brott, men också att frågan egentligen avgjordes för länge sedan och att vi nu bara kan följa EU:s vilja. Den linjen framförde bland andra Annie Lööf. Detta är att underkänna den svenska riksdagen och den makt som faktiskt vilar där.

Ty svenska riksdagsledamöter kan påverka. Om de bestämt sig för att rösta nej i dag hade vi inte fått någon datalagring i Sverige. Att känna sig nödd och tvungen är inte skäl nog för att rösta ja till något så dåligt som lagring av all vår elektroniska kommunikation. Och vem tusan bryr sig om att vi får EU-böter?

Även Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter röstade nej. Jens Holm förde vänsterns talan i debatten. Men det krävs något mer att som borgerlig riksdagsledamot gå emot en linje som blivit regeringens. Därför ska Rickard, Fredrick och Abir ha ett stort tack för att de visade mod och kurage i dag! Det är synd att ert

Läs även: HAX, Hanna Wagenius

I dag godkänner riksdagen lagringen av ditt liv

I dag är det dagen D som i datalagringsdirektivet. Frågan ska avgöras av riksdagens ledamöter. Vi vet redan nu att direktivet kommer att bli svensk lag eftersom det stöds av Moderaterna och Socialdemokraterna och eftersom partipiskorna viner så hårt i dessa toppstyrda partier att knappast någon lär ha mod att sätta sig på tvären. Några centerpartister kommer att visa kurage och rösta nej. Men det kommer inte att påverka utfallet då Vänsterpartiet och Miljöpartiet är för små.

Centerpartiets hållning blir särskilt märklig, vilket illustreras av gruppledaren Anders W Jonssons svar på hur partiet tänker rösta: "Centerpartiet har ju sagt nej till datalagringsdirektivet. Men efter att ha förhalat den här frågan nu ett antal år, och förhandlat fram en lag, så kommer vi att rösta ja till det lagförslag som finns." De gillar inte datalagringsdirektivet, de är rent av "benhårda motståndare" till det. Men de tänker ändå rösta ja. Och detta är alltså ett parti som säger sig vilja arbeta hårt för att bli tydligare. Lycka till med det, Annie lööf.

Eftersom vi lever våra liv i datorn och smarttelefonen numera är det en stor del av vårt liv som kommer att lagras när tele- och nätoperatörerna blir ålagda att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader. Ett argument som lagens försvarare använder är att polisen behöver få tillgång till informationen i sin brottsbekämpning och att det inte är någon fara för integriteten eftersom uppgifterna endast blir tillgängliga vid misstänkta brott som ger fängelse i minst två år. Men med direktivet på plats finns givetvis all möjlighet att i framtiden förlänga lagringsperioden till ett, två eller kanske fem år samt ge polisen rätt att begära ut informationen även för ringa brott. Det står risk för ändamålsglidning skrivet över direktivet i stora röda bokstäver.

Många varnade för en ändamålsglidning när FRA-lagen klubbades igenom. Regeringen viftade bort dessa varningar, men i dag vet vi att alla vi kritiker fick rätt. Fler och fler myndigheter vill få tillgång till FRA:s tjänster och allt fler kommer att få det. Hur kommer datalagringsdirektivet att se ut i praktiken om fem år? Det är det ingen som kan svara på i dag. Det enda vi vet är att polisen kommer att vilja ha större tillgång till informationen och att politiker kommer att propagera för det. Polisen måste ju kunna lösa brott.

Jag befarar att vi om fem år kommer att kunna titta på dagens omröstning och debatt och suckande yttra orden "vad var det vi sa". Det känns ibland lite hopplöst.

Att sälja ut vår integritet

Det mullrar rejält i centerleden. Trots ett stämmobeslut som tar ställning mot EU:s datalagringsdirektiv väntas partiet säga ja när frågan ska avgöras i riksdagen. Och regeringen har bråttom - redan den 1 maj ska lagen börja gälla. Nu återstår ett övervägande från varje enskild ledamot, ett beslut som tydligt kommer att visa var de står i frågan om våra grundläggande mänskliga rättigheter.

Det värsta är inte att Beatrice Ask eller Johan Pehrson blir varma i hjärtat av integritetsinskränkande lagar. Det som irriterar mig mest är att personer i riksdag och regeringskansli som till själ och sinne nog är tämligen liberala kommer att vika ned sig, välja att inte ta strid för det de (förmodligen) egentligen vet är rätt. Det hände med FRA-lagen, det kommer att hända med datalagringsdirektivet. Och allt bara för att det är bekvämare att inte bråka, skönt att slippa ta strid.

På onsdag ska det röstas. Efter omröstningen vet vi vilka som är liberaler och vilka som bara säger att de är det. Fredrick Federley har sagt att han kommer att rösta nej. Månne har han tagit lärdom av FRA-omröstningen 2008 då han som kritiker till sist lät sig bevekas (och luras). Men hur många följer hans fina exempel på onsdag?

Läs även: HAX, Lake

Frihetsfrontens talarkväll: mars

Missa inte torsdagens talarkväll med då Frihetsfronten gästas av LO-ekonomen Monica Arvidsson.

Vi är svultna på EU-kritik i Sverige. Monica Arvidsson har framfört något som kan liknas vid en facklig EU-kritik. På denna talarkväll får du höra mer och även få möjlighet att diskutera frågan.

Tid: Torsdag 22 mars 19.00
Plats: Ferkens gränd 2, Gamla Stan, Stockholm
Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mitt emellan Slussen och Slottet.

På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter). Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Veckan som gick #18

# S åter största parti. Under Stefan Löfvens ledning har Socialdemokraterna åter blivit Sveriges största parti i opinionen. Men klättringen sker från historiskt låga nivåer och än vet ingen vad denne Löfven egentligen vill och har att erbjuda. Hittills har han tjänat på att inte säga så mycket. Sossarna börjar återvinna självförtroende och kan bli farliga för den sittande regeringen i nästa val. I synnerhet om den envisas med att regera utan idéer.

# Nej till DLD. Under lördagen hölls demonstrationer mot datalagringsdirektivet runt om i Sverige, däribland i Stockholm. Det ringa deltagandet är nedslående. Detta är en viktig demokratisk fråga, en fråga om vår rätt till ett privatliv, en fråga om gränsen för vad staten ska få företa sig mot oskyldiga medborgare. I riksdagen är det bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet som är kritiska. Det gäller flera integritetsfrågor, men ingen vet exakt hur de skulle ha agerat om de suttit i regeringsställning och fått frågor som dessa på bordet. Utanför riksdagen kämpar Piratpartiet vidare för att få gehör. Problemet är bara att allmänhetens intresse är så förbaskat lågt.

# Datainspektionen säger nej. Datainspektionen säger nej till att låta polisen få tillgång till FRA:s signalspaning. Myndigheten anser inte att regeringen i tillräcklig hög utsträckning har utrett om polisens nytta av signalspaning väger tyngre än det integritetsintrång den medför. Regeringen har satt likhetstecken mellan Säpos och polisens behov, vilket är ett problem. Ett annat är förstås ändamålsglidningen. Spaning inom landets gränser skulle ju aldrig bli aktuell. Kritiken är välkommen men kommer knappast att få den tondöva regeringen att lyssna.