Myter om trafficking

Är trafficking en myt? Den kontroversiella frågan ställer Nathalie Rotschild på Spiked. Bakgrunden till frågan är bland annat undersökningar på Irland, som presenterats i Sunday Independent (men som inte verkar finnas online) som endast hittade två möjliga fall där kvinnor utsatts för den sorts människohandel som kallas trafficking.

Den irländska polisen slog fast att de flesta unga utländska kvinnorna som jobbade som sexarbetare gjorde det på frivillig basis. Polisen hävdar att teorier om en organiserad trafficking för sexuella syften snarare är spekulationer än fakta. De siffror som presenteras är uppblåsta och utgör en del av en politisk agenda. Arbetet mot trafficking används som murbräcka för att förbjuda allt sexarbete, fruktar sexarbetare som strider för sina rättigheter i exempelvis Frankrike, Mexiko, Thailand, Kambodja och Argentina.

Traffickingaktivisterna, om uttrycket ursäktas, har föga förvånande kommit till helt andra slutsatser. Bara dagar tidigare publicerade de uppgifter som visade att 102 kvinnor utsatts för trafficking på Irland under en mätperiod på 21 månader. Författarna av rapporten Globalisation, Sex Trafficking and Prostitution – The Experiences of Migrant Women In Ireland, kallade siffrorna "bara toppen på ett isberg".

De använder således fantasisiffror och kryddar dem ytterligare genom att låta oss förstå att det finns ett stort mörkertal. Undersökningar på nätet visade att escortflickorna online representerade hela 51 nationaliteter - underförstått att de måste ha utsatts för människohandel. Är Irland ett så eländigt land att människor inte vill komma dit frivilligt? Med möjligheten att tjäna 600 euro per dag är sexarbete säkerligen ett mycket lockande alternativ för den som är ute efter snabba pengar.

Allt det här känns igen. Vi har i många fall sett hur hysteri och moralism kryddat med siffror plockade från fablernas värld kan skapa en skev verklighetsbild. Fotbolls-VM i Tyskland 2006 är ett exempel. Inför VM skapades, inte minst i Sverige, bilden av hur östeuropeiska tjejer i princip skulle snabbimporteras för att tillfredsställa kåta manliga fotbollssupporters som åkte till Tyskland i helt andra syften än att titta på fotboll - eller föredrog att krydda fotbollsupplevelsen med lite kuttrasju. 40 000 kvinnor skulle smugglas in som sexslavar för att fylla efterfrågan, sades det. En grundlig undersökning efter VM kunde fastslå det uppenbara: det inträffade aldrig. Ingen såg röken av de där 40 000 sexslavarna. Men alla de som hade fabulerat kom undan. Ingen ställde dem mot väggen varken före eller efter. Ingen vill riskera att anklagas för att försvara ett sexslaveri - även om det inte existerar.

Ecpat har gjort likadant. Thomas Bodströms och Ecpats generalsekreterare Helena Karléns resa till Patong där de påstod sig ha sett "unga thailändska flickor" som inte är könsmogna "utan högst i 12-årsåldern" väckte förvåning hos den thailändska sexarbetarorganisation Empower. De kände inte alls kände igen sig i denna bild (bakgrunden till debatten kan med fördel läsas här). Jag skulle tro att förvåningen även sträcker sig till alla som varit i Patong under 2000-talet och heller inte sett röken av några 12-åriga sexarbetare, ej heller på Bangla Road. Det Bodström och Karlén verkar ha gjort är att missta thailändskornas egentliga ålder (vilket är ett misstag man kan göra om man aldrig har varit i Thailand eller Asien tidigare, men knappast en rimlig grund att starta en debatt i media utifrån). Att denna missuppfattning, medveten eller ej, dessutom passade finfint in i Ecpats förvirrade bild av verkligheten gjorde förmodligen inte ont.

Ett djupliggande problem, och en stor utmaning, är att vi talar utifrån så skilda perspektiv. Traffickingaktivister, radikalfeminister och bitterfittor som Helena Karlén anser att allt sexarbete är en form av slaveri. Trafficking och prostitution flyter ihop i både retorik, tolkning och beskrivning av situationen. Således spelar det mindre roll om de förväxlar siffror på antalet sexarbetare med utländsk bakgrund med antalet traffickingoffer med utländsk bakgrund. Same same. I ett sådant oseriöst debattklimat är det inte helt lätt för frihetligt sinnade människor som utgår från respekten för varje individs enskilda val att göra sig hörda.

Det är visserligen lätt att bli överdrivet cynisk, men det är uppenbart så att det finns god anledning att vara lite extra på sin vakt när någon som arbetar för något på ytan "genuint gott" kommer med faktauppgifter eller påståenden. Detta upplevde jag vid ett besök hos föreningen Atsub (Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn), vars tunnelseende och selektiva perception gjorde att trovärdigheten helt gick förlorad. Att ta upp "fallet Ulf" som ett exempel på att falska anklagelser om sexuella övergrepp faktiskt förekommer gav en inte helt positiv reaktion i denna miljö, kan jag diplomatiskt fastslå.

Det är således lätt att "Den Goda Saken" kommer i vägen för en saklig debatt, att ingen vågar ifrågasätta en organisation som arbetar mot barnprostitution och barnpornografi. Det ger Ecpat walk over i de allra flesta fall och endast ett fåtal personer med skinn på näsan vågar opponera.

Jag planerar att skriva min C-uppsats om sexarbetarnas situation. Fokus lär av bekvämlighetsskäl hamna på Sverige, men jag funderar på att även göra intervjuer i Thailand. De samtal jag hade med sexarbetare där tidigare gav en intressant inblick i en helt annan mentalitet som förmodligen kommer att väcka ramaskri på Socialhögskolan. Det kan om inte annat bli mitt sista lilla högljudda bidrag till skolan...

via En vanlig Svensson

12 år - enligt Ecpat.

Platt fall

Första maj är fascinerande. Det är ett tragikomiskt skådespel där människor som tycks ha sovit i 70 år samlas för att upprepa gamla paroller och plattityder, allt till ljudet av den sång som spelats i världens alla kommunistdiktaturer. Det är barnteater och lokalrevy på samma gång.

Att det inte skulle bli en lätt dag för Wanja och Mona var väntat. Med mindre än ett och ett halvt år kvar till valet borde styrkorna sluta upp bakom ledaren och egga varandra inför den stora striden nästa år. Detta års första majfirande har blivit något annat. Inte nog med att över 30 klubbordföranden kräver både S-ledaren och LO-ledarens avgång - inget av deras framträdanden verkar ha gjort någon succé.

Wanja Lundby-Wedin fick ägna tid åt att försvara varför hon över huvud taget är kvar som LO-ordförande. Att avgå skulle bara "lämna plats för arbetsgivare och nyliberaler att bestämma", tyckte hon. Ja, vi nyliberaler skulle förmodligen ta över världen om bara LO-basen avgick. I övrigt verkar Lundby-Wedins tal mest ha bestått av löst kastade anklagelser mot regeringen.

Mona Sahlins tal måste betraktas som ett misslyckande. Inför hennes viktigaste tal som socialdemokratisk partiordförande hade partiet valt att placera henne inomhus. I ett läge när Sahlin har rekordlåga förtroendesiffror och är i akut behov av en boost ser alltså partiet till att hålla henne inomhus så att alla som vill lyssna inte får plats! Det är väldigt mycket flickscouter över socialdemokratiska arbetarepartiet just nu...

Det är rätt tjatigt med alla textade versioner av Bruno Ganzs utbrott i Führerbunkern i filmen Undergången (såvitt jag vet började det med en version när Hitler blir avstängd från onlinetjänsten Xbox Live, därefter har otalet versioner uppstått), men denna är ändå rätt underhållande.

En liten förklaring

Det har varit lite si och så med skrivandet på denna blogg på sistone. Orsaken är inte främst att plugget tar all tid utan att jag har gått och dragit på huvudvärk och något slags trötthetssyndrom i en och en halv vecka och en jobbig viktminskning den senaste månaden. Jag är inte direkt helskärpt i skallen just nu, det känns som en jetlag som aldrig går över - vilket i sin tur gör att pluggandet tar mer tid i anspråk än normalt.

Förhoppningsvis kommer provsvaren som jag lämnat i dag att visa vad det är för fel. Jag har ju för tusan ett muntligt prov i kinesiska nästa torsdag...!

Det kommer att komma blogginlägg även de kommande dagarna, men förmodligen färre och kortare sådana. Och Valborg blir helt i nykterhetens tecken, tyvärr.

Att demonstrera mot den elaka lågkonjunkturen...

Vänstern har en unik förmåga att demonstrera. I ur och skur ska det ut och trampas, viftas med flaggor och skrikas i kör. Särskilt nu när sämre tider stundar är protestviljan hög. Frågan är bara vad demonstranterna tror sig kunna uppnå med tramp-tramp och slagord.

Jag kommer att tänka på ett citat ur filmen Abandon: "Demonstrera mot kapitalismen? Är inte det som att demonstrera mot att solen går upp?" Jo, lite så. Men det spelar ingen roll. För demonstreras ska det! Volvoarbetare demonstrerar mot att företaget varslar folk. För om företagsledningen inte vidtog några åtgärder alls skulle allt vara frid och fröjd?

På första maj kommer det att höjas röster mot regeringens "nyliberala politik", mot "orättvisor" och "växande klyftor". Så är det alltid. Men denna gång har vänstern en LO-ledare som saknar förtroende i de egna leden och en socialdemokratisk partiledare som snart har samma politiska förtroendekapital som Kalle Anka. Och de högljudda demonstranterna kommer i vanlig ordning bara att ha plakatpolitik att erbjuda. Regeringen har inte mycket att vara rädd för.

Demonstrera mot en lågkonjunktur? Hur tänker man då? Kommer lågkonjunkturen att ändra sig?


(Och vips har bloggen fått över 1 000 inlägg!)

Ja till politisk TV-reklam

Oppositionen har upprörts över att Kristdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet alla har tackat ja till TV4:s erbjudande om TV-reklam inför EU-valet. Miljöpartiets partisekreterare tror att sådan reklam kan leda till "ökat politikerförakt". Det är anmärkningsvärt att en politiker uttrycker oro för att en ökad kontakt med väljarna, som faktiskt TV-reklam innebär, skulle öka föraktet för politikerna.

Erik Åsard framför den till synes paradoxala ståndpunkten att negativa reklambudskap är mer effektiva än positiva och att de samtidigt tenderar att minska rörstningsbenägenheten bland väljarna. På vilket sätt är ett budskap effektivt om det leder till att färre röstar? Skulle det betyda att vi får ett totalt sett lägre valdeltagande, men att bland de som röstar kommer fler att attraheras av negativa kampanjer? Det låter en aning förvirrat.

Att politisk TV-reklam skulle leda till ökad fokusering på sidofrågor och minska möjligheten att diskutera komplicerade sakfrågor är inte heller särskilt märkvärdigt. Hela medieklimatet i dag går ut på one liners och 30-sekundersinslag i TV eller radio. Det finns redan i dag väldigt litet utrymme för intellektuella och filosofiska diskussioner i svensk politik (och det verkar över huvud taget finnas få politiker som saknar sådana diskussioner) och det smittar faktiskt även av sig på debatterna i riksdagens kammare, som ofta är pinsamt slätstrukna.

Politisk TV-reklam kan tvärtemot vad Erik Åsard och andra skeptiker anser vara vitaliserande för den politiska debatten och engagera väljarna på ett nytt sätt - förutsatt att reklamfilmerna har lite finess. Folk spenderar mycket tid framför TV:n, avbrott med politiska budskap mellan långfilmen och kvällsnyheterna är det då rakt inget fel i. Det är bara märkligt att det tagit så lång tid innan det har blivit verklighet.

Låter som skitsnack

Sverige har flest våldtäkter i EU, basunerar SvD och DN. Men stämmer det verkligen?

I Sverige anmäls över 5 000 våldtäkter årligen, vilket utslaget på den ringa befolkningen är avsevärt mer än i andra europeiska länder. Frågan är då vad vi ska dra för slutsatser av detta. Onekligen är anmälningsbenägenheten i Sverige större än i andra länder. Men vi ska vara väldigt försiktiga med att påstå att våldtäkter för den sakens skull är vanligare i Sverige och, som studien antyder, skylla detta på "efterfester, tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, fri sexualitet och rätten till ett sent nej" (huruvida sexualiteten är "fri" i Sverige är en lång separat diskussion som vi kan lämna därhän för tillfället).

Att vi i Sverige skulle ha fyra gånger så många våldtäkter som våra nordiska grannländer låter inte rimligt. Det saknas saklig grund för en sådan anmärkningsvärd skillnad om vi inte kan förklara det med ländernas lagstiftning på området och en varierande anmälningsbenägenhet. Det hävdas i studien att hänsyn tagits till ökad anmälningsbenägenhet men att skillnaderna består ändå. Då är frågan hur det går att veta det med exakthet. Våldtäkt i Sverige är i lagens mening inte detsamma som våldtäkt i Italien eller i Grekland. I Sverige har det feministiska inflytandet förändrat sexbrottslagstiftningen och vidgat, det vill säga förringat, våldtäktsbegreppet. Det har naturligtvis betydelse för hur många anmälningar som rör "våldtäkt" i stället för "sexuellt utnyttjande". I Sverige är vi på väg mot en omvänd bevisbörda där det är den tilltalade som ska bevisa att det påstådda offret ville ha sex.

Undersökningen är gjord av EU-finansierade fonden Daphne II, som mellan 2004 och 2008 arbetade mot "våld mot barn, unga och kvinnor i Europa" till en kostnad av 50 miljoner euro.

Är det slut på USA:s Vilda västernpolitik nu?

Ett fåtal personer har envist hållit fast vid att George W Bush varit en rakryggad president som, trots all motvind, kämpat för mänskliga rättigheter i världen. Vi andra har betraktat honom som ett svin och ett demokratiskt falsarium. Frisläppta dokument som bekräftar alla berättelser om brott mot mänskliga rättigheter i demokratins namn bekräftar denna sida av Bush.

Bush förnekade under hela sin presidentperiod konsekvent alla anklagelser om att USA sysslar med tortyr i "kriget mot terrorismen". Han upprepade det i sin sista intervju (med Larry King) och påpekade, för säkerhets skull, att han var "very comfortable" med vad som gjordes under hans ledning för att försvara USA. "My job is to protect you, Larry. And I've given it my all." Jo, man tackar.

Varje vaken medborgare torde ha insett att president Bush och vicepresident Cheney ljög medvetet och att de fortsätter att le sina största hånleenden åt alla som framför åsikten att USA systematiskt kränkt de mänskliga rättigheterna (när man tänker efter är det en osannolik samling lirare som Bush haft under sig). USA tog visserligen officiellt avstånd från övergreppen i Abu Ghraib - något annat alternativ fanns knappast - och enskilda inblandade dömdes för sina brott. Detta skulle visa att USA:s ledning inte stod bakom sådan behandling av människor. Det skulle säga, högt och tydligt, att "this isn't us". Men det var det.

"Fel på rutinerna" eller "enskildas misstag" brukar det heta när företag eller organisationer anklagas för fusk och bedrägeri i hanteringen av sina produkter/tjänster (som i uppmärksammade fall med medvetet felmärkt kött i ICA:s butiker eller krossade kistor vid jordbegravningar på svenska kyrkogårdar). Trots att alla egentligen inser att det inte alls var "fel på rutinerna" och att det inte alls var några enskilda anställda som bröt mot normerna utan att allting tvärtom var sanktionerat uppifrån och en helt naturlig del av verksamheten, köper vi den officiella versionen eftersom den lugnar oss. Vi vill inte tro att vi har blivit blåsta.

Lite så fungerar det även för somliga när det gäller USA:s brott mot mänskliga rättigheter. Berättelser om tortyr i Guantánamo viftas gärna bort som "propaganda". Jag tycker att bara den olagliga interneringen i lägret i sig borde vara nog för att kritisera USA:s hantering av misstänkta terrorister. Att många dessutom vittnar om tortyr gör knappast saken bättre. Bush vände på perspektiven helt i intervjun med BBC ett år innan han avgick när han hävdade att han förstod synpunkten att det är fel att terrorister som mördat andra människor ska ha rätt till en rättvis rättegång. Det signalerar vilken pervers syn på internationell rätt som världens mäktigaste man mellan 2000 och 2008 har.

Effekterna av denna syn kan sammanfattas nedan i några av CIA:s förhörsmetoder som Bush menar är "fullt lagliga" och således inte alls att likna vid tortyr:

• "Slag mot en ”flexibel” vägg. Individen placeras med hälen mot en lodrät yta. Förhörsledaren rycker tag i fången och pressar honom snabbt tillbaka. Smällen utlöser ett bang. Väggen är konstruerad så att ljudet blir extra högt, vilket ska chocka och förstärka upplevelsen.
• Instängning i låda. Fången tvingas ner i en container som är så liten att han antingen bara kan sitta (max 2 timmar) eller stå (max 18 timmar). CIA ges också grönt ljus att kasta in en ofarlig insekt. Fången ska dock felaktigt upplysas om att insekten sticks.
• Slag mot ansiktet. Syftet är att orsaka ”chock, överraskning och förnedring”.
• Framkallad stress. Personen tvingas antingen stå så att all kroppsvikt belastar tårna eller sitta på knäna och luta sig bakåt i en 45-gradig vinkel.
• Simulerad drunkning. Individen binds fast på en sluttande bänk med benen upphöjda. En trasa täcker pannan och ögonen, samtidigt som vatten tillförs och den dränkta trasan sänks över näsa och mun. Detta begränsar syretillförseln och utlöser en känsla av att drunkna."

Hur människor som betraktar sig som demokrater kan försvara att en stat får bete sig på detta sätt är fullständigt obegripligt. Barack Obama har valt en annan väg. Vad som är spel för gallerierna och vad som är en helt uppriktig strävan att återupprätta USA:s anseende som en stat som inte beter sig som de skurkstater den kritiserar, är för tidigt att säga. Men innan vi sett tecken på det förstnämnda får vi helt enkelt utgå från att Obama menar allvar. Då är bara frågan hur djupt i skiten han vågar gräva, det finns nämligen en hel del att hitta i CIA:s långa smutsiga historia.

Under sina första 100 dagar vid makten har Barack Obama lyckats ta tydliga steg bort från den Vilda västernpolitik som förespråkades av föregångaren Bush. Alla som tror på en en demokratisk rättsstat och anser att demokratin inte ska försvaras med tyrannins medel, har anledning att känna visst hopp.

Svåröverträffade.

Mona Sahlin är politikens Nalle Puh

"Ingen opinionsbedömare hade kunnat förutse att ett parti kunde göra så många misstag under några få månader som Socialdemokraterna gjort."

Synovates Nicklas Källebring uttrycker det ganska tydligt. Om jag inte hade tyckt så genuint illa om flottsuggan Mona Sahlin, hade jag i dessa dagar nästan tyckt lite synd om henne. Hon framstår alltmer som politikens Nalle Puh: snäll, harmlös men ack så korkad (det faktum att Puh även saknar underbyxor och är bästa kompis med en gris får jag fundera vidare på...).

DN/Synovates mätning bekräftar tidigare mätningar: besvikna socialdemokrater väljer soffan eller regeringen. Mona Sahlins parti letar sig ned mot 30 procent samtidigt som Moderaterna letar sig upp från samma siffra. Sannolikt straffar många sossar sitt parti just nu, men de kommer likt förbannat att "rösta på demokraterna" när det vankas riksdagsval.

Höga opinionssiffror för Moderaterna i mellanvalstider är inget nytt. Skillnaden denna gång är att partiet redan har 26 procent att utgå från sedan valet 2006. En ökning upp mot 30 procent, om inte annat på bekostnad av de övriga allianspartierna, är inte längre en omöjlighet.

Tendensen att Moderaterna stärks på Folkpartiets, Kristdemokraternas och Centerns bekostnad har varit tydlig länge. De övriga partierna riskerar att bli marginaliserade 5-procentspartier i en framtida regering fullständigt dominerad av Moderaterna. Om det hade varit de gamla goda Moderaterna hade detta varit ett drömscenario. Nu är det i stället de nya socialdemokratiska Moderaterna vi talar om, och därmed snabbast möjliga väg till fortsatt sossepolitik. Det som framför allt stärks med Moderaternas framgångar är Per Schlingmanns och Fredrik Reinfeldts "förändringsarbete", det vill säga vandring mot och förbi den politiska mitten. Väljarna belönar sossefieringen av borgerligheten.

Avslutningsvis hamnar en viktig faktor ständigt utanför diskussionen, det är som om vi låtsas att den inte existerar: Kristdemokraternas usla opinionssiffror. De hamnar åter igen under riksdagsspärren. Göran Hägglunds arbete för att göra KD till ett mittenparti alienerar stora delar av partiets moralkonservativa väljare och kan mycket väl komma att kosta partiet en plats i riksdagen 2010. Hur mycket vågar Kristdemokraterna lita på att "kamrat 4 procent" ska fungera även denna gång?

Mona.

Vänstern har bevisbördan

Att vänstern förhärligar terrorregimer är inget nytt. I SVT:s Debatt diskuterades vänstermänniskors syn på Pol Pot-regimen. I studion sitter Stefan Lindgren, själv försvarare av Pol Pot-regimen och högst delaktig i romantiseringen av den (argument: allt var USA:s fel). Sådana här människor har i sin argumentation väldigt mycket gemensamt med extremister som förnekar Förintelsen och med konspirationsteoretiker (vilka ofta är samma personer) som fokuserar på vissa detaljer eller delar av en historia för att snedvrida hela skeendet.

Vissa har lärt sig av det som hände i Kambodja, men många har det inte. Fixeringen vid och antipatin mot USA styr vänsterns världsbild. USA är socialisters och kommunisters svar på nazisternas "Juden", det som överskuggar allt, styr allt, ligger bakom allt. Att detta konspiratoriska tänkande lever kvar gör att människor med hjärtat långt till vänster gör om samma blunder om och om igen. De hamnar på samma sida som Ahmadinejad, Chávez och Castro. Det ges inget utrymme för ett sakligt resonemang - när USA är inblandat (och det är de ju enligt vänstern jämt och ständigt) är det full gas framåt som gäller.

Kajsa Ekis Ekman kallar det för "en typisk debatt" att vänstern förväntas ta avstånd från brott som begåtts i socialismens namn. Hon undrar varför inte högern får stå tills vars för Israels "folkmord" i Gaza (var god skilj på militärt övervåld och folkmord, Kajsa...), kort sagt allt som USA och Israel gör. Men det handlar inte om enskilda händelser eller brott, det handlar om historiska tendenser. Socialismen har aldrig kunnat förverkligas utan förtryck. Det är därför vänstern som har bevisbördan. Liberaler och konservativa kan peka på i dag existerande demokratiska samhällen och säga "våra idéer fungerar". Inget samhälle är eller har varit helt liberalt eller helt i enlighet med konservativas tankegångar, men såväl USA som Kanada, Nya Zeeland, Australien och hela Europa är bevis för att det går att skapa hyggliga demokratiska samhällen utifrån liberala och/eller konservativa tankegods. Socialister har inte den förmånen.

Den som har begått brott och fått en villkorlig frigivning har bördan att bevisa att han eller hon kan leva hederligt ute i samhället. Socialismen får, tyvärr, villkorlig frigivning gång på gång. Trots alla oerhörda katastrofer som den legat till grund för återuppväcks den, ompaketeras och kastas ut på den politiska försäljningshyllan igen. Det vore på sin plats för alla aktivt troende socialister och kommunister där ute, att vara något ödmjuka i sin framtoning när deras ideologiska arv faktiskt är historiens värsta brott mot mänskligheten. En aning generad skulle i alla fall jag känna mig...

(Tipstack: Axel)

Breaking news! Folk vill ha sex

DN kastar sig ut i sjön och ror den sexmoralistiska ekan igen. Tag plats, tag plats.

Tidningen har gjort en "Aschberg", det vill säga skapat en fejkad profil online för att visa hur många snuskiga män som finns där ute. Skillnaden är att Aschberg (Insider, TV3) använde en kvinna som fick spela 13-åring tjej på en chat medan DN leker 18-årig kvinna på Bodycontact.com. Sajten erbjuder en mötesplats för människor som av olika anledningar vill träffas för sexuella kontakter. Det rör sig inte om en sexsäljar/köparsajt utan om ett slags forum där människor kan knyta vanliga mer eller mindre lösa kontakter. Gå på krogen och du ser Bodycontact in action varje kväll. Skillnaden är att du troligen lägger en massa pengar på dyr alkohol där för att "komma i form".

Bara rubriken är fantastisk. "Tonårsannons fick 271 svar på tre timmar". En tonåring kan naturligtvis vara någon som är allt från 13 till 19 år - en synnerligen väsentlig skillnad, inte minst i lagens mening. Nu råkar DN:s fejkade kontaktperson vara 18. Då är man i lagens mening inte bara byxmyndig, man är vuxen (om än omfattad av särskild lagstiftning vid begånget brott tills man fyllt 21, men det är en annan femma). Jag förstår vad DN vill göra. De vill, med draghjälp från den uppmärksammade gangbang-härvan i Stockholm ytterligare fästa fokus vid folks snuskiga sexvanor tack vare nätet - särskilt alla "snuskgubbar" där ute. Det är för övrigt lite kul att även polisens presskontakter använder begreppet "gangbang" i stället för gruppsex (enligt Prismas engelsksvenska ordbok är det faktiskt översatt med "kompaniknull", vilket är ett ännu roligare begrepp som borde användas oftare).

Givetvis går DN vidare med att visa att vissa elakingar har erbjudit pengar för sex. Ujejuj. Som motståndare till lagreglering av frivilliga sexuella kontakter har jag svårt att uppröras över något av detta. (Det kanske säger en del om en själv när inte ens kvällspressens eller morgontidningarnas mest sansade försök till moralpanik biter). Någon har erbjudit bra betalt mot sex med våldsinslag. Ja, var om inte på en sådan sexkontaktsajt ska man fråga efter sådant? I baren är det liksom lite knepigare och man kan inte gärna plocka fram piskan strax före aktens inledning.

Jag har kollat vissa dylika forum av ren nyfikenhet ibland. Det är dels intressant att se alla de olika sexuella referensramar som finns, dels är det lite förvånande att se hur vissa som skriver inlägg säger sig söka "en seriös relation". För detta använder de alltså sajter som Bodycontact och KK... Hört talas om Match.com? Det kanske kan vara värt en liten månadskostnad om det nu är seriösa relationer man eftersträvar. För alla som bara vill ha ett ligg men har lite extra önskemål fyller säkert sajter som Bodycontact sin funktion.

Som vanligt är artiklar av detta slag ett stort skrik ut i ingenting. Vad vill DN ha sagt? Att det finns en massa kåta män med "konstiga" sexuella böjelser där ute, personer som inte anser att det är något fel att betala för sex? Att det finns tjejer som söker tillfälliga sexuella kontakter och beskriver sig själva som "slampor"? Ja? Uppenbarligen vill artikelförfattarna att vi ska uppröras över detta faktum, att vi ska gräva djupt i vår egen (förväntat inskränkta) sexualmoral för att sedan döma andra "avvikare". Säkerligen vill tidningen också flagga för "nätets farlighet" och därmed ytterligare öka kraven på reglering för "barnens skull".

Sex på nätet kommer alltid att finnas, oavsett om vi har lagar mot sexköp eller inte. Det första vi gjorde nät Internet föddes var att göra det till en gigantisk datasbas över nakna människor. Det är så vi fungerar. Den svenska sexköpslagstiftningen gör emellertid nätet helt oundgängligt i detta syfte. Det fungerar inte att stå och vicka på höfterna på Malmskillnadsgatan längre.

Sverige skulle behöva ett sexuellt uppvaknande. Vi är bra på mycket. Vi är bra på öppenhet, hyfsade på information gentemot unga men värdelösa på tolerans mot normavvikelser. En diskussion om sexarbetares rättigheter, en diskussion om sexualitetens komplexitet och om omöjligheten i en reglering av densamma vore en bra början. Ett red light district i hufvudstaden skulle kanske få fart på processen lite...

Columbine 10 år

I dag är det tio år sedan massakern på Columbine High i Colorado då 15 personer miste livet, inklusive de två gärningsmännen Eric Harris och Dylan Klebold.

Skolskjutningen i Littleton har fått enorm uppmärksamhet. Dels på grund av de två ungdomarnas kalla tillvägagångssätt med rena avrättningar på nära håll, men också på grund av polisens undermåliga insats. Först timmar efter att Harris och Klebold hade tagit sina liv nådde insatsstyrkan biblioteket, där större delen av massakern hade ägt rum. De som överlevde hade räddat sina egna liv.

Vilka orsakerna bakom tragedin är tvistas det fortfarande om. Harris och Klebold har utmålats som offer för ett slags mobbnings- eller utfrysningskultur som pågick mot dem på skolan, men nya böcker hävdar att det snarare var de som agerade mobbare och att de båda skröt om detta i sina dagböcker. Morden var (till skillnad från vad vissa rykten ha sagt) slumpmässiga och inte riktade mot någon särskild grupp på skolan. Aktionen var planerad i över ett år men dåligt utförd, vilket bland annat Eric Harris ickefungerande bomber i matsalen och de riggade bilbomberna visar. De var, enligt Dave Cullen (som nyss kommit ut med boken Columbine), inte ens i närheten av att fungera. Planen var att döda hundratals om inte tusentals. Hade bomberna exploderat i matsalen som de var tänkta att göra hade i stort sett hela kaféterian utplånats och biblioteket på våningen ovanför rasat ned. Bilbomberna var riggade för att döda poliser som efter massakern ville undersöka bilarna, men i likhet med matsalsbomberna exploderade de aldrig.

Det söks alltid efter enkla förklaringar efter en sådan här händelse. Vapenlagar kritiseras, våldsamma TV-spel och filmer får skulden för den "påverkan" vissa är övertygade om att de har på unga människor. Men verkligen är mer komplex, menar Peter Langman som skrivit boken Why Kids Kill: Inside the Minds of School Shooters:

"These are not ordinary kids who played too many video games. These are not ordinary kids who just wanted to be famous. These are simply not ordinary kids. These are kids with serious psychological problems."

Då blir det plötsligt jobbigt. Det hjälper inte med lite hårdare vapenlagstiftning, filmcensur eller förbud mot våldsamma TV- och datorspel. Nu måste vi titta på varje individs unika bekymmer. Rimligen börjar det i familjen. Eric Harris' pappa ringde själv och meddelade att han trodde att hans son var inblandad i skolskjutningen. Trots detta lyckades Eric gömma en stor mängd vapen hemma i sitt eget rum.

Det förefaller, enligt Dave Cullen, ha varit Harris som var drivande bakom dåden. Han framställs i boken som en manipulativ person med psykopatiska drag. Medan Harris ritade hakkors i sin dagbok målade Klebold hjärtan (dagböckerna är offentliggjorda). Han såg sitt liv som misslyckat, "the most miserable existence in the history of time". Bakgrunden till dådet tycks alltså ha varit skilda mellan gärningsmännen, men båda drevs av vrede och ilska mot omgivningen.

En så grundläggande faktor som pengar tycks ha förhindrat att massakern blev värre än den blev. Eric Harris använde pengar från sitt extrajobb på en pizzeria för att finansiera vapeninköp. Hade han utfört attacken efter att ha gått ut skolan och fått ett välbetalt jobb, hade konsekvenserna kunnat bli ofattbara, menar Cullen.

"Jag vet att vi kommer att få efterföljare", sade Dylan Klebold. Tyvärr fick han rätt.

5:00     Get-up 
6:00     meet at KS                  
7:00     go to Reb's house 
7:15     he leaves to fill propane I leave to fill gas 
8:30     Meet back at his house
9:00     made d. bag set up car   
9:30     practice gearups      Chill . . .    
10:30   set up 4 things    
11:       go to school   
11:10   set up duffel bags    
11:12   wait near cars, gear up
11:16   HAHAHA  

Führern fyller år

I dag fyller en av den moderna historiens grymmaste personligheter, Adolf Hitler, 120 år.

Det är lite oklart hur detta kommer att uppmärksammas i nationalsocialistiska kretsar i Sverige - särskilt sedan det enda uttalat nazistiska partiet Nationalsocialistisk front numera heter Folkfronten och valt att distansera sig från NSDAP och Hitler. Kanske blir det i stället fråga om några privata spontanheilanden framför fanan hemma i vardagsrummet i stället.

Så skål, Adolf. Du var allt ett riktigt svin (och därtill i det närmaste nykterist), men den skräckblandade fascinationen lever vidare.

Adolf Hitler och Joseph Goebbels har skoj på Obersalzberg, troligen runt 1943.

Fawlty Towers VS Little Britain

Och vad fan ska det här betyda då?

Opinionsundersökningar blir man aldrig klok på.

Tydligt är att kampen om makten i allt högre grad står mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, övriga partier är statister. Moderaterna har fördel av ett tydligare regeringsunderlag och en populär regeringschef medan Socialdemokraternas regeringsunderlag är synnerligen otydligt. Partiets ledare dras dessutom med förtroendechocksyndrom efter alla nedslående mätningar som visar att inte ens landets kvinnor diggar henne längre. Chansen (eller risken, hur man nu väljer att se på det) att valet 2010 blir en nagelbitare blir allt större om vi får tro de senaste mätningarna. Mer än så går dock knappast att säga.

I Sifos senaste mätning är det nästan helt jämnt mellan blocken, oppositionen leder med 1,2 procent över regeringen - en försumbar siffra. I Skops mätning är det regeringen som leder och den gör det med 50,6 procent mot oppositionens 45,5 procent. I båda mätningarna är förändringarna för alla partier utom Miljöpartiet ej statistiskt säkerställda och kan alltså tas med en nypa salt. Hur ser då Miljöpartiets siffror ut? Jo, enligt Skop minskar de med 1,7 procent ned till 5 procent av väljarsympatierna. Enligt Sifo ökar Miljöpartiet från 6,6 till 8,6 procent. Dessa resultat är alltså de enda statistiskt säkerställda förändringarna i de två mätningarna...

Blev ni klokare? Jag blev det inte, men det kan förvisso bero på att jag varit instängd i två dygn och bara pluggat och inte tänker klart. Huvudet behöver syre. Och magen behöver öl. Vilket genast ska åtgärdas.

Får jag lov?

Välj en.

Frihetsfrontens talarkväll: april

Frihetsfrontens talarkväll - torsdag den 23 april 2009 klockan 19.

OBS! Ny lokal!

Välkommen till en temakväll om övervakningsstaten, integritet, yttrandefrihet och Internets frihet.

FRA, IPRED, EU:s telekompaket, teledatalagring... Listan på genomförd och planerad övervakning av svenska folket blir allt längre. Samtidigt börjar det bli allt lägre i tak när det gäller vad som får sägas offentligt och på Internet.

Därför anordnar Frihetsfronten nu en temakväll, under ledning av Henrik Alexandersson, om hoten mot den fria kommunikationen.

Syftet är dels att ta ett helhetsgrepp på dessa frågor, dels att diskutera vad som konkret kan göras för att stoppa och vända utvecklingen.

Tiden har kommit för Frihetsfronten att ta upp sin aktivism igen. Men nu sker det på ett nytt slagfält - och med andra verktyg än svartklubb, spritförsäljning på stan och piratradio. Nu sker det i ett uppkopplat land och en uppkopplad värld.

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.
Tid: 19.00

Storkyrkobrinken är gatan som går från Riddarhuset upp till Storkyrkan. (Karta)

Alla är välkommna!

Makten mot tekniken

Den fällande domen mot de åtalade i Pirate Bay-målet kändes inte särskilt oväntad, möjligen något strängare än många trott. Men vi vet ju att det bara är rond ett av... ja, hur många? Det finns ett intresse hos alla parter att få ett prejudikat så vi kan räkna med att detta går hela vägen.

Själv är jag mest fortsatt förbluffad över hur film- och skivbranschen fortsätter att framställa sig själva som dinosaurier. Det senaste helt sanslösa exemplet var när Universal såg till att trailern för den nya filmen Brüno plockades bort från YouTube! Vi pratar om branscher som bara tittar bakåt, som hellre går till domstol än försöker förstå varför den förlorar kunder och som över huvud taget inte har förmåga att tänka i nya banor och acceptera att tekniken har sprungit ifrån deras affärsidé. Både företag och politiker har varit rädda för utveckling. Discoavgift, den förestående dansbandsdöden, förbud mot parabolantenner, kassettskatt - lösningen har alltid varit att streta emot och hålla fast vid det gamla i stället för att utnyttja potentialen i det nya. Det finns fog för att använda ordet alarmism här, ty likt miljöalarmismen dyker den upp med jämna mellanrum och målar upp nya hot som avgörande och alarmerande. Och alltid visar det sig handla om överdrifter och lögner.

Jag gillar musik. Den fungerar som humörtermometer. Vid gott humör blir det mycket glad afrikansk samba, vid deppiga stunder Ludovico Einaudi och finns det skäl att vara irriterad och förbannad kan Pain få göra mig sällskap. Numera står bara alla gamla skivor och dammar i hyllan, all musik spelas på datorn eller i iPoden. Men vill jag föra över musik från mina skivor till datorn kan det bli problem. Vissa av dem är nämligen kopieringskyddade och min Iron Maiden-skiva går inte ens att spela i iTunes utan öppnar ett eget litet program när jag trycker in skivan. Kopieringsskydd går säkerligen att komma runt om man bara anstränger sig lite - personligen blir jag mest irriterad och framför allt förvånad över företagens dumskallighet. Följden blir att jag laddar ned låtar som jag redan har köpt på CD och aktar mig för att köpa en skiva i framtiden. Vad tjänar skivbolagen på detta? Tjockskallighet ska aldrig löna sig på en marknad.

Domen mot de fyra personerna runt Pirate Bay kommer att få konsekvenser. Vilka vet vi ännu inte. Hur kommer vi om 15 år se tillbaka på tiden strax efter millennieskiftet? Är det med nostalgi vi kommer att minnas de sista åren av frihet på Internet eller kommer vi att minnas dem som en början på något ännu större, friare och bättre? Just nu, när regleringskåta politiker på både nationell och internationell nivå vädrar blod och den fria kommunikationens strupe har blottats, känns det som om vi kan uppleva de sista skälvande åren med ett någorlunda fritt Internet. Låt oss hoppas att den känslan är helt missvisande. Det finns trots allt en gryende motståndsvilja bland unga. Finns det vilja till motstånd, finns det hopp.

Världen har förändrats mycket på 30 år. Men för vissa är den sig precis lik.

Moralister mot moralism?

Att Aftonbladet, av alla olycksaliga blaskor där ute, publicerar en ledare med rubriken "Sätt p för moralister" angående en vice chefsåklagares ståndpunkt att försäljning av p-piller till personer under 15 år ska ses som medhjälp till våldtäkt känns en aning... märkligt.

Det går att fråga sig vad som egentligen läggs i begreppet. Nog är det större än att bara handla om ett korkat förslag om att 15-åringar inte ska få tillgång till p-piller. I Sverige lever vi fortfarande i föreställningen om den fina, heliga sexualiteten som liksom ska tillåtas komma av sig själv. Inte för tidigt (för barn måste ju få vara barn!), utan precis lagom. Precis vid rätt tillfälle och med rätt person. Det ska ju vara fint.

Denna tämligen fyrkantiga bild av vad sexualitet är eller bör vara innebär att viljan att acceptera olikheter är mycket liten. Sex ska vara gratis, det är huvudkriteriet. Om du inte har någon större lust att lägga ned tid och energi på att få någon i säng utan känner för en smidig genväg, är du pervers, konstig och tragisk. Förmodligen är det något fel på dig och du bör söka hjälp. Eftersom sex ska vara gratis är det heller inte OK med kommersiell sex i form av sexshower eller pornografi. Nä, sex ska ju vara fint. Antalet sexklubbar i Sverige är för övrigt lätträknade och kvaliteten lär inte ens vara värd att nämna. Dessutom är porren och sexklubbarna objektifierande och därmed per automatik kränkande mot alla kvinnliga våp där ute som inte tror sig själva om mer än att storbystade damer på tidningsomslag eller vid strippstränger utgör idealet.

Håller du dig inom dessa givna ramar är du fortfarande inte helt accepterad. Nu är det upp till dig att hitta en partner att ha (kärleksfullt och jämställt!) sex med. Inget gruppknullande, om vi får be. Och inga fetischer. Undvik för allt i världen markanta åldersskillnader. Bliv vid din läst, det är allt bäst. En åldersskillnad på runt fem år är gränsfall, särskilt om du är man och hon är yngre än du (men detta beror också av vilket åldersspann ni befinner er i). Vid större åldersskillnader börjar vi prata gubbsjuka, kanske rent av pedofili om hon är under 20.

Det är också säkrast att ni inte är för olika utseendemässigt utan har samma etniska ursprung. Är pojkvännen eller flickvännen adopterad är det mer OK eftersom hon/han då inte är "importerad" i vuxen ålder. Att träffa tjejen eller killen i Kenya, Kina, Thailand eller Ukraina och ta med honom/henne till Sverige visar att du är tragisk som inte hittar någon partner här hemma och att du om du är man troligen är ute efter att utnyttja en stackars fattig kvinna (vi har väl sett både Jägarna och Beckfilmen Enslingen så vi vet ju hur män är).

Det är helt enkelt på denna moral som vårt samhälle i stort vilar i dag. Sverige slår sig för bröstet för att vi genomför stora Prideparader varje år, och det är väl gott och fint för de som gillar sådana spektakel. Men det säger mycket lite om hur toleranta vi egentligen är när det gäller sexuell avvikelse. Konkreta ting som sexköpslagen säger betydligt mer. Det går att göra stickprov ute i verkligheten också. Att exempelvis ta upp frågan om rätt till månggifte kan snabbt vara en stämningsdödare, tro mig. Månggifte är nämligen enligt vänsterfeministisk teori en kvinnofälla. Få skulle i ett socialt sammanhang våga säga emot eftersom det de facto finns gott om exempel på hur kvinnor blivit mer eller mindre rättslösa i en rad länder där månggifte praktiseras. Vad sådana fall i förtryckarregimer utan mänskliga rättigheter skulle ha för relevans i en rättsstat som Sverige förtäljer inte historien. Det är dessutom förbluffande att någon kan vilja inskränka den mänskliga rättigheten för alla att få leva med vem eller vilka man vill under frivilliga former bara för att det kan utnyttjas av vissa under vissa specifika omständgiheter. Rättigheter ska ju vara individuella.

Nä, sexuellt toleranta är vi knappast i Sverige. Men vi håller vår intolerans inom oss och låter lagstiftarna sköta skitgörat. Lagstiftarna får god hjälp inte minst av radikalfeministiska korsfarare som anser att allt vi gör inom hemmets fyra väggar är politiskt och att det därmed är politikens uppgift att diktera villkoren och sätta ramarna för hur vi ska leva i stort och smått (samt kristdemokratiska puckon som vill exportera vår svenska intolerans till utlandet). Och när lagarna väl kommit på plats tenderar debatten att snart dö ut, ty då finns det snart nya lagförslag att engagera sig i.

Jag välkomnar en diskussion om moralism, till och med från Aftonbladets sida. Men då får de allt försöka lite hårdare. P-piller eller inte p-piller till 15-åringar känns kort sagt som en rätt liten fråga om vi ska snacka moralism i Sverige.

Den svenska synden - mer dikt än verklighet.

Det var bara på skoj alltihop

Jaha, jag får väl ta av mig mössan då (om jag hade haft någon) och be läsarna om ursäkt för att jag var så dum att jag trodde att Fredrick Federley var allvarlig när han efterfrågade en regeringsombildning. Det var ett experiment för att visa att sociala medier visst kan få genomslag i de traditionella medierna (vilket vi redan visste), även om man råkar vara riksdagsman (eller kanske snarare därför).

Så långsökt var förslaget nu inte. Politiker vill alltid ha extra allt till just sitt parti, det ligger liksom i partisystemets natur att vilja gynna sitt parti även när man ingår i en allians. Jag brukar inte utgå från att det folk skriver på sina personliga bloggar är på skoj eller ironiskt (såvida det inte är övertydligt), men ska försöka akta mig i fortsättningen. Med Federley vet man ju aldrig, han har kommit ut som en riktigt skojfrisk typ. Som när han stod i talarstolen och kämpade med att hålla tillbaka tårarna. Det var roligt. Eller när han startade en salladsbar för att göra ett politiskt statement mot kollektivavtalen - för att sedan missköta verksamheten så pass att den gick omkull. Det var ännu roligare. Vilket skämt, liksom.

Även denna gång kan man alltså säga som Hassan: det var bara på skoj alltihop.

Ingen poäng i att ombilda regeringen

Fredrick Federley (c) vill se en regeringsombildning efter sommaren. Föga förvånande kräver han att Centerpartiet bör få fler ministerposter. "Nu är det dags att dela med sig", tycker han.

"En enligt mig rimlig fördelning vore att centerpartiet fick ytterligare två ministrar, folkpartiet och kristdemokraterna ytterligare varsin ministerpost. Det skulle dels reflektera storleken hos partierna i riksdagen samtidigt som det skulle ge en större tyngd åt samtliga tre mindre partier."

Tanken är alltså att med fler tunga ministerposter kommer de mindre partierna att synas och höras mer och därmed lyfta i opinionen. Detta är inte alls säkert. Maud Olofsson har i egenskap av näringsminister synts mest av alla ministrar och därmed fått chansen att uttala sig mest. Detta har inte påverkat hennes parti positivt i opinionen. Tvärtom visade Centerpartiet katastrofsiffror i senaste Demoskopmätningen (medan partiet ligger kvar på stabila 5-6 procent i andra mätningar).

Det finns dessutom ingen anledning för Reinfeldt att göra några förändringar i ett läge när hans parti har visat rekordsiffror i opinionen och när Alliansen som helhet faktiskt har återtagit kommandot bland väljarna. Oppositionen är försvagad och närmast slagen i spillror. Thomas Östros (s) hade som ekonomiskpolitisk talesperson absolut ingenting att komma med i den senaste debatten med finansministern - mitt under brinnande finanskris. En regeringsombildning kan visserligen ingjuta en känsla av att lämna det gamla bakom sig och bara blicka framåt. Men i det här läget blickar Alliansen redan framåt, stärkta av den senaste tidens medvind och av oppositionens förfall.

Politik handlar faktiskt inte om att "dela med sig", ej ens med sina allierade.