Varje nytt byggprojekt i Stockholm leder till stora diskussioner. De konservativa flaskhalsarna, inte sällan personer som har ett intresse av att deras egen utsikt från innerstadslägenheten inte försämras, vill att staden ska se ut som den alltid har gjort och är mer oroade över Stockholms skyline än stadens skriande bostadsbrist. De vinner ofta. Slussen har behövt en total ombyggnation i decennier, ännu har inget beslut fattats. Det kommer dröja ytterligare några år innan något arbete inleds. Om vi har tur. Jag har svårt att förstå denna kärlek för Slussen - ett fult betonggytter.
Nätverket Stockholmskyline pratar om "idealstaden". De påstår att höghusbyggande inte är ett effektivt sätt att bygga bort bostadsbristen. Ändå är det just så det byggs runt om i världens större städer. Att högre hus måste sluka mer energi är inte heller sant - om ny teknik används kan nybyggda hus tvärtom bli energisnålare.
Självklart ska inte Stockholm bli ett nytt New York, Moskva eller Shanghai. Men staden måste tillåtas växa och för att kunna det måste den få utvecklas. Bygg stort men bygg snyggt.
Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
lördag 8 januari 2011
fredag 7 januari 2011
Nej, det behövs något helt nytt
Slå ihop Centerpartiet och Folkpartiet, tycker ordförandena för respektive ungdomsförbund Magnus Andersson och Adam Cwejman. Idén är som bekant inte ny och har aldrig blivit verklighet, inte minst på grund av olika partistrukturer och kulturer. Men den är icke desto mindre intressant.
Det är kul att det finns folk i de etablerade borgerliga partierna som inser att liberalismen kommit i skymundan och att något drastiskt behöver göras. Men jag är fundersam över hur en hopslagning av C och FP automatiskt skulle resultera i ett liberalt parti. Tanken bygger ju på att det nya partiet skulle få de bra bitarna medan de dåliga lämnas åt sidan. Bara sådär. Det finns liberala ådror i båda partierna och vissa liberala företrädare (fler i Centern än i Folkpartiet i dessa dagar), men de icke-liberala är desto fler. Vad säger att just den liberala falangen skulle segra vid en sammanslagning?
"Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle", skriver Andersson och Cwejman. Tyvärr ser jag inte mycket av detta i C och FP. Hur en sammanslagning till ett parti skulle förändra detta har vi alltså inte fått veta.
Jag tror att det är ganska kört att göra så mycket åt Centerpartiet och Folkpartiet (i synnerhet det sistnämnda). Då är det bättre om de liberala krafterna lämnar och startar eget - förslagsvis ansluta till projektet Liberaldemokraterna. Att något av de etablerade partierna faller ur riksdagen efter nästa val kan snarast bli ett nykterhetstecken.
Det är kul att det finns folk i de etablerade borgerliga partierna som inser att liberalismen kommit i skymundan och att något drastiskt behöver göras. Men jag är fundersam över hur en hopslagning av C och FP automatiskt skulle resultera i ett liberalt parti. Tanken bygger ju på att det nya partiet skulle få de bra bitarna medan de dåliga lämnas åt sidan. Bara sådär. Det finns liberala ådror i båda partierna och vissa liberala företrädare (fler i Centern än i Folkpartiet i dessa dagar), men de icke-liberala är desto fler. Vad säger att just den liberala falangen skulle segra vid en sammanslagning?
"Det behövs en stark liberal röst som verkar för en förändring av arbetsmarknaden, större integritetsskydd, en kraftfull liberal miljöpolitik men kanske framförallt skapar visionen om ett liberalt samhälle", skriver Andersson och Cwejman. Tyvärr ser jag inte mycket av detta i C och FP. Hur en sammanslagning till ett parti skulle förändra detta har vi alltså inte fått veta.
Jag tror att det är ganska kört att göra så mycket åt Centerpartiet och Folkpartiet (i synnerhet det sistnämnda). Då är det bättre om de liberala krafterna lämnar och startar eget - förslagsvis ansluta till projektet Liberaldemokraterna. Att något av de etablerade partierna faller ur riksdagen efter nästa val kan snarast bli ett nykterhetstecken.
Saab är uträknat
Det är ett drygt år sedan Saab skulle ha gått i graven. Räddningen kom i allra sista stund i form av ett för de flesta tämligen okänt lyxbilsföretag vid namn Spyker. Men det är nog många, inklusive undertecknad, som har sett Spyker som en form av konstgjord andning. Inget har egentligen talat för att Saab ska bli ett livskraftigt företag sedan de nya ägarna tog över. Ty medan kinesiska Geely har planer för Volvo med nya fabriker i Kina och ökad kapacitet har Saab ingenting. Allra minst några pengar.
Att bygga upp förtroendet igen tar tid. Att upprätta nya kontakter med återförsäljare likaså. Uppenbarligen har den överoptimistiska Saab- och Spyker-ledningen underskattat problemen, vilket illustrerades tydligt av det ambitiösa försäljningsmålet på 60 000 Saabbilar under 2010. Detta fick revideras två gånger innan det kunde nås. Slutresultatet för det gångna året ska ha blivit drygt 32 000 bilar - men levererade till kund var faktiskt endast 28 000. Det är ett riktigt uselt resultat. Vi fick dessutom veta häromdagen att 9 av 10 Saabbilar som säljs i Sverige säljs till företag. Privatpersoner törs inte investera i en ny Saabbil.
Under 2010 lanserades nya Saab 9-5, en vacker bil som dock kom några år för sent och i ärlighetens namn är en Opel Insignia med Saab-emblem. Under 2011 är det tänkt att kombiversionen ska ut på marknaden och under 2012 ska en ny 9-3 ut. Det är ytterst tveksamt om detta blir verklighet. Det som hittills har hållit Saab flytande är lån och de pengar som försäljningen av gamla verktyg gav. De pengarna kommer att ta slut och att lansera nya modeller kostar miljarder. Saab behöver sälja runt 100 000 bilar för att gå med vinst men målet är att sälja 80 000 bilar under 2011. Det finns mycket lite som talar för att det målet kan nås.
Kanske har Saab två år kvar. Det känns därför rätt skönt att regeringen inte föll för oppositionens Saabpopulism under 2009. Saab hade nog aldrig en riktig chans. Ett företag som aldrig kan leverera vinst bör faktiskt gå under.
Att bygga upp förtroendet igen tar tid. Att upprätta nya kontakter med återförsäljare likaså. Uppenbarligen har den överoptimistiska Saab- och Spyker-ledningen underskattat problemen, vilket illustrerades tydligt av det ambitiösa försäljningsmålet på 60 000 Saabbilar under 2010. Detta fick revideras två gånger innan det kunde nås. Slutresultatet för det gångna året ska ha blivit drygt 32 000 bilar - men levererade till kund var faktiskt endast 28 000. Det är ett riktigt uselt resultat. Vi fick dessutom veta häromdagen att 9 av 10 Saabbilar som säljs i Sverige säljs till företag. Privatpersoner törs inte investera i en ny Saabbil.
Under 2010 lanserades nya Saab 9-5, en vacker bil som dock kom några år för sent och i ärlighetens namn är en Opel Insignia med Saab-emblem. Under 2011 är det tänkt att kombiversionen ska ut på marknaden och under 2012 ska en ny 9-3 ut. Det är ytterst tveksamt om detta blir verklighet. Det som hittills har hållit Saab flytande är lån och de pengar som försäljningen av gamla verktyg gav. De pengarna kommer att ta slut och att lansera nya modeller kostar miljarder. Saab behöver sälja runt 100 000 bilar för att gå med vinst men målet är att sälja 80 000 bilar under 2011. Det finns mycket lite som talar för att det målet kan nås.
Kanske har Saab två år kvar. Det känns därför rätt skönt att regeringen inte föll för oppositionens Saabpopulism under 2009. Saab hade nog aldrig en riktig chans. Ett företag som aldrig kan leverera vinst bör faktiskt gå under.
onsdag 5 januari 2011
Soldatbesök
De berömda terrakottasoldaterna som vaktat graven åt den förste kejsaren av Qin, Qín Shǐ Huángdì, i över 2000 år har kommit på besök. I alla fall tolv av dem. På Östasiatiska museet i Stockholm kan man se dem på nära håll.
För den som redan har sett armén i sin prakt på plats i Xi'an är det inte riktigt värt 150 kronor för att titta på en bråkdel av soldaterna i ett bergrum i Stockholm. Fördelen är att du kommer väldigt nära och kan se detaljer tack vare de förnämligt upplysta montrarna, nackdelen att soldaterna tagits ur sitt sammanhang och att utställningen som helhet känns rätt simpel och liten. Det går väldigt fort att vandra igenom den.
För alla som inte har sett terrakottaarmén på plats i Kina rekommenderar jag dock ett besök. Tid finns. Utställningen har tack vare det enorma intresset förlängts till den 20 februari. Buss 65 (mot Skeppsholmen) från centralen tar dig nästan direkt till ingången.
För den som redan har sett armén i sin prakt på plats i Xi'an är det inte riktigt värt 150 kronor för att titta på en bråkdel av soldaterna i ett bergrum i Stockholm. Fördelen är att du kommer väldigt nära och kan se detaljer tack vare de förnämligt upplysta montrarna, nackdelen att soldaterna tagits ur sitt sammanhang och att utställningen som helhet känns rätt simpel och liten. Det går väldigt fort att vandra igenom den.
För alla som inte har sett terrakottaarmén på plats i Kina rekommenderar jag dock ett besök. Tid finns. Utställningen har tack vare det enorma intresset förlängts till den 20 februari. Buss 65 (mot Skeppsholmen) från centralen tar dig nästan direkt till ingången.
Allt har ett slut, även Alliansen
Maud Olofsson påminde i går om överenskommelsen i Högfors mellan de borgerliga partiledarna som sade att alla skulle bidra till och tjäna på allianssamarbetet. Efter drygt fyra år vid makten är det tydligt vilket parti som har tjänat på bildandet av Alliansen.
Moderaterna påstår att deras valanalys visar att de främst tagit väljare från Socialdemokraterna och även från Vänsterpartiet, men högst sannolikt har de även snott väljare från sina borgerliga allianskollegor. Valresultatet gav Reinfeldt grönt ljus för att ytterligare stärka M-dominansen i regeringen och samtidigt är det Reinfeldt & Borg som åtnjuter högst förtroende hos folket. De tre små allianspartierna har uppenbara problem att synas och höras, vilket inte kommer att bli lättare under de kommande fyra åren när det stora partiet lagt beslag på ännu fler viktiga ministerposter.
"Alla ska bidra, ska ska tjäna på"... Om diskussionens vågor går höga bakom stängda dörrar vet inte vi som finns på utsidan, men utåt spelar Björklund, Olofsson och Hägglund närmast rollen som knähund åt statsministern. Det kommer inte att hålla. Den interna kritiken kommer att öka om opinionsvindarna fortsätter att piska främst Olofsson och Hägglund i ansiktet. Samtidigt har partierna knappast mycket till val. Att regera med Socialdemokraterna är inte aktuellt. Detta vet Reinfeldt vilket gör att han kan behandla sina kollegor som han behagar. Det enda som betyder något för Moderaterna är en fortsatt framgång för det egna partiet, vars mål som bekant är att axla SAP:s gamla maktmantel, och att de tre övriga klarar sig över riksdagsspärren med hygglig marginal. Då kan man fortsätta regera. Makt för maktens skull.
Alla koalitioner spricker förr eller senare. Ett partiledarbyte i något av småpartierna kan öppna upp för en tuffare ton mot statsministern eftersom en ny partiledare inte behöver känna riktigt samma plikt gentemot Högforsöverenskommelsen. Därtill ska läggas möjligheten med bildandet av ett nytt borgerligt parti av två existerande (en hopslagning av Folkpartiet och Centerpartiet har länge eggat mångas fantasi, men det är knappast realistiskt) och ett helt nytt liberalt parti vid horisonten.
Reinfeldts och Moderaternas arrogans och maktfullkomlighet kommer att straffa sig. Frågan är bara hur lång tid det tar.
Moderaterna påstår att deras valanalys visar att de främst tagit väljare från Socialdemokraterna och även från Vänsterpartiet, men högst sannolikt har de även snott väljare från sina borgerliga allianskollegor. Valresultatet gav Reinfeldt grönt ljus för att ytterligare stärka M-dominansen i regeringen och samtidigt är det Reinfeldt & Borg som åtnjuter högst förtroende hos folket. De tre små allianspartierna har uppenbara problem att synas och höras, vilket inte kommer att bli lättare under de kommande fyra åren när det stora partiet lagt beslag på ännu fler viktiga ministerposter.
"Alla ska bidra, ska ska tjäna på"... Om diskussionens vågor går höga bakom stängda dörrar vet inte vi som finns på utsidan, men utåt spelar Björklund, Olofsson och Hägglund närmast rollen som knähund åt statsministern. Det kommer inte att hålla. Den interna kritiken kommer att öka om opinionsvindarna fortsätter att piska främst Olofsson och Hägglund i ansiktet. Samtidigt har partierna knappast mycket till val. Att regera med Socialdemokraterna är inte aktuellt. Detta vet Reinfeldt vilket gör att han kan behandla sina kollegor som han behagar. Det enda som betyder något för Moderaterna är en fortsatt framgång för det egna partiet, vars mål som bekant är att axla SAP:s gamla maktmantel, och att de tre övriga klarar sig över riksdagsspärren med hygglig marginal. Då kan man fortsätta regera. Makt för maktens skull.
Alla koalitioner spricker förr eller senare. Ett partiledarbyte i något av småpartierna kan öppna upp för en tuffare ton mot statsministern eftersom en ny partiledare inte behöver känna riktigt samma plikt gentemot Högforsöverenskommelsen. Därtill ska läggas möjligheten med bildandet av ett nytt borgerligt parti av två existerande (en hopslagning av Folkpartiet och Centerpartiet har länge eggat mångas fantasi, men det är knappast realistiskt) och ett helt nytt liberalt parti vid horisonten.
Reinfeldts och Moderaternas arrogans och maktfullkomlighet kommer att straffa sig. Frågan är bara hur lång tid det tar.
tisdag 4 januari 2011
Och det var ju oväntat...
Den så kallade kassettskatten, den privatkopieringsersättning som företagen vill belägga på oss alla, kommer att höjas. Har vi hört den förut? Det är inte fråga om någon nätt höjning heller. Det kan röra sig om så mycket som en 50procentig prishöjning på vissa produkter.
Det finns inget som är så lätt och frestande som att höja en skatt när den väl har införts. Därför bör de aldrig införas.
via HAX
Det finns inget som är så lätt och frestande som att höja en skatt när den väl har införts. Därför bör de aldrig införas.
via HAX
Yttrandefriheten måste vara absolut
Ungern tog över ordförandeskapet i EU i och med att vi sjöng in det nya året. Det är ett ovälkommet ordförandeland om vi får tro DN:s ledarsida. Tidningen kritiserar Ungerns nya medielag, som riskerar att kraftigt inskränka yttrandefriheten.
Kritiken är befogad, men DN låtsas som om allt är frid och fröjd i övriga EU - eller i övriga världen för den delen. I Sverige åker man i finkan om man uttalar missaktning mot en religiös eller etnisk minoritet. I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen. I Turkiet är det olagligt att hävda att det armeniska folkmordet över huvud taget inträffade. Och så vidare. Ungern må vara på väg att i princip avskaffa yttrandefriheten, men DN väljer att inte ens nämna att den de facto är kraftigt beskuren i de flesta om inte alla länder.
Så här ser många på yttrandefrihet. Den anses bara värd att försvara så länge vanligt hyggligt folk, som inte tycker något kontroversiellt om någonting, omfattas av den. Själva definitionen av yttrandefrihet är emellertid att den i lika hög grad omfattar nazisters, rasisters och religiösa tokskallars rätt att sprida allsköns dynga. Bara då har vi verklig yttrandefrihet. Men den friheten ställer nog inte DN:s präktiga ledarredaktion upp på.
Kritiken är befogad, men DN låtsas som om allt är frid och fröjd i övriga EU - eller i övriga världen för den delen. I Sverige åker man i finkan om man uttalar missaktning mot en religiös eller etnisk minoritet. I Tyskland är det förbjudet att förneka Förintelsen. I Turkiet är det olagligt att hävda att det armeniska folkmordet över huvud taget inträffade. Och så vidare. Ungern må vara på väg att i princip avskaffa yttrandefriheten, men DN väljer att inte ens nämna att den de facto är kraftigt beskuren i de flesta om inte alla länder.
Så här ser många på yttrandefrihet. Den anses bara värd att försvara så länge vanligt hyggligt folk, som inte tycker något kontroversiellt om någonting, omfattas av den. Själva definitionen av yttrandefrihet är emellertid att den i lika hög grad omfattar nazisters, rasisters och religiösa tokskallars rätt att sprida allsköns dynga. Bara då har vi verklig yttrandefrihet. Men den friheten ställer nog inte DN:s präktiga ledarredaktion upp på.
Etiketter:
EU,
mänskliga rättigheter,
Sverige,
Ungern,
yttrandefrihet
Centern leker Björklund
Centerpartiet backade i valet och går uselt i opinionen så här några månader senare. Samtidigt gick Folkpartiet hyfsat och stödet för Jan Björklunds ordning-och-reda-skola tycks stort. Kanske är det därför som Maud Olofsson nu föreslår att elever ska få betygsätta lärare och skolor.
Att tänka nytt är förstås bra. Men att tänka folkpartistiskt är förmodligen ingen framgångsväg för Centerpartiet. Svensk skola behöver utvecklas och förbättras, men fokus får inte stanna vid enkla åtgärder som tidigare betyg, lärarlegitimation och betyg på lärarna. Då kommer den jättetanker som Björklund liknat skolan vid aldrig att gå att vända. Just nu seglar den som bekant åt fel håll.
Att tänka nytt är förstås bra. Men att tänka folkpartistiskt är förmodligen ingen framgångsväg för Centerpartiet. Svensk skola behöver utvecklas och förbättras, men fokus får inte stanna vid enkla åtgärder som tidigare betyg, lärarlegitimation och betyg på lärarna. Då kommer den jättetanker som Björklund liknat skolan vid aldrig att gå att vända. Just nu seglar den som bekant åt fel håll.
Etiketter:
centerpartiet,
folkpartiet,
Maud Olofsson,
opinion,
populism,
skolan,
val 2010
måndag 3 januari 2011
Vad får vi kosta?
När något av det första som hörs från inrikespolitiskt håll är förslaget om en skatt på överviktiga inser man snabbt att Sverige inte har förändrats ett dugg när 2010 blivit 2011. Centerpartisten Stefan Hanna vill att överviktiga ska betala en extra skatt eftersom de "belastar samhället mer än normalviktiga".
Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?
Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.
Förslaget är förstås både kränkande, idiotiskt, moralistiskt och förmodligen i praktiken ogenomförbart. Men det belyser också den ständigt aktuella frågan i välfärdsstaten: vad får människor egentligen kosta? Ska man räkna på rena kostnader är förstås inte feta människor något hot mot ekonomin, det är alla sjuka som inte tillför något. Ta alla som får stöd enligt LSS, exempelvis. Vad vill Stefan Hanna göra åt dem som inte tillför samhällsekonomin ett dugg utan tvärtom bara kostar skattepengar?
Detta är ett ständigt problem i stora välfärdsstater som den svenska. Vårt sätt att vara bedöms utifrån hur vi tär eller när på den gemensamma kassan. Att låta människor behålla mer av sina inkomster själv, att minska den offentliga sektorn, kommer att minska dessa ständigt återkommande krav på skatter och avgifter på icke önskvärt beteende.
Etiketter:
centerpartiet,
dumheter,
fetma,
hälsa,
skattefnatt,
skatter,
Sverige
fredag 31 december 2010
2010 i backspegeln
Varje gång ett år ska summeras förvånas jag över hur mycket som har hänt som jag har glömt bort. Jag inser, lite skamset, att den stora majoriteten av mina bloggposter handlar om negativa saker. När jag går igenom de över 500 blogginlägg som skrivits under årets gång märker jag också att det är vissa frågor som ständigt återkommer: hoten mot rättssäkerheten, klimatalarmismen, hoten mot den kroppsliga autonomin och integriteten, internetcensuren, terrornojan och lite galla över radikalfeminismens härjningar.Jag känner mig tyvärr ganska pessimistisk beträffande utvecklingen på dessa områden. Hoten mot rättssäkerheten och den personliga integriteten går hand i hand med terrornojan. Och det som oroar allra mest är att vanligt hyggligt folk tigande accepterar dessa kränkningar. Människor i gemen anser inte att de egentligen riktas mot dem, trots att de utsätts för samma kränkning som brottslingar när de nakenskannas och får sina elektroniska liv kartlagda. Det bedrivs en rädslans politik som, tyvärr, är oerhört effektiv. Den passiviserar och skrämmer människor till att hålla käften.
Alliansen lyckades vinna riksdagsvalet, främst tack vare duon Reinfeldt & Borgs popularitet och oppositionens tafatthet. Reinfeldts andra ministär utmärks i synnerhet av visionslöshet och förvaltning. Statsministern var efter sitt jultal lite irriterad över att hans regering beskrivits på detta sätt och hävdade att den svenska alliansregeringen fortsatt har det högsta reformtempot i Europa. Det är inte så svårt att ha det när majoriteten av de övriga europeiska ekonomierna krisar. Men som argument använde moderatledaren fortsatta skattesänkningar och ordning och reda i offentliga finanser (ursäkta, men att hålla hårt i plånboken är faktiskt inte en politisk reform!). Killen är fantastisk.
Anna Skarhed fick tidigare i uppdrag att utvärdera förbudet mot köp av sexuella tjänster, en lag som röstades igenom i Sveriges riksdag 1998. Eftersom regeringens direktiv till utredaren i princip förbjöd någon som helst kritik (utgångspunkten var att lagen skulle vara kvar och utredaren fick bara föreslå förändringar ifall de innebar en skärpning av lagen) blev slutresultatet rena hallelujatexten och därmed en ren pinsamhet. Regeringen fick vad den ville ha och kan nu gå vidare med en skärpning av lagen. Det verkar således inte spela någon roll om det är sossar eller moderater som styr - sexfientligheten och moralismen drivs med oförminskad styrka.
Ur ett svenskt perspektiv kommer förstås 2010 främst bli känt som året då socialdemokratin gick in i sin värsta kris någonsin, då borgerligheten blev inte bara omvalbar utan rakt igenom mainstream och då Sverigedemokraterna slutligen, efter år av stadig tillväxt, tog steget in i politikens finrum. Till den politiska elitens stora förtret, givetvis. Själv hade jag delade känslor inför detta. Jag ansåg dock att deras chans till reell påverkan skulle bli synnerligen begränsad, därför gick Sverigedemokraternas intåg i riksdagen att se som en knäpp på näsan för den politiska eliten. Sådant behövs då och då. I nästa val kan dessutom något av de fyra allianspartierna åka ur riksdagen och rita om kartan ytterligare.
År 2010 var också det år då rättsskandalen Thomas Quick på allvar började rullas upp med resningar och nedlagda mål. Arbetet med att frikänna den person som av allt att döma har utsatts för den värsta rättsskandalen i modern svensk historia genom att dömas oskyldig för åtta mord kommer att fortsätta under 2011. Det mediala ointresset för rättssäkerhetsfrågor har blivit tydligt även här. Förutom Hannes Råstams dokumentärer har det varit mycket tyst.
På den internationella scenen har vi sett ett allt mer aggressivt Nordkorea, som inte drar sig för att döda sydkoreanska militärer och civila. Juchenekrokratin på den koreanska halvön är på väg att bli en riktig mardröm för omvärlden. Militär intervention kan inte uteslutas under 2011, men eftersom varken Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland eller Kina önskar krig lär det inte hända. Om det händer något stort i Kim Jong-Ils ruttna stat lär det snarare vara att sonen tar över ledarskapet. Vi har också sett ett USA, präglat av ekonomisk kris och en president med hjälteglorian på sned, som fortsatt att försvagas internationellt.
Några positiva saker har dock hänt, om än på marginalen. Demokratikämpen Aung San Suu Kyi släpptes ur husarresten efter att militärjuntan i Burma försäkrat sig om makten och den kinesiske aktivisten Liú Xiǎobō tilldelades Nobels fredspris, vilket ledde till kraftfulla reaktioner från Kommunistpartiet. Någon demokrati i Burma eller Kina är dock inte aktuell än på många år. Juntan har ett järngrepp om makten och i Kina har utvecklingen snarast gått bakåt vad politiska rättigheter beträffar de senaste åren. I takt med att landets ekonomiska styrka växer blir det dessutom allt mer riskabelt för omvärlden att markera mot regimen i Beijing. Hoppet står nu till en ny generation ledare som inser att för att Kinas utveckling ska kunna fortsätta på andra områden än den strikt ekonomiska, behövs demokratiska reformer.
Årets tummen upp:- WikiLeaks. Världen blir bättre om vi som lever i den får veta vad våra makthavare har för sig i våra namn, bakom våra ryggar.
- Valet. Vi slapp kommunister i regeringen.
- Sverigedemokraterna. Det är trots allt bättre att diskussionen om invandring, integration och utanförskap förs än att den tigs ihjäl.
- Klimatalarmismen. Fiaskot i Köpenhamn och lite snöväder kylde ned intresset för de värsta extremisterna. Kan vi diskutera sansat nu?
- Liú Xiǎobō. Äntligen fick vi se en värdig vinnare.
- Skattesänkning. När folk såg att det faktiskt gick att sänka skatten utan att skolor, sjukhus och äldreboenden gick under, valde de bort SAP.
- Kronan. Så oerhört skönt att vi valde bort euron.
- Resor. En årlig långväga utlandsresa vidgar vyerna.
Årets tummen ned:- Kriget mot terrorismen. Terrornojan fortsätter med övervakning av all vår elektroniska kommunikation, utlämning av våra banktransaktioner till främmande makt och intim visitering eller nakenskanning när vi ska flyga.
- HSB. En Reinfeldt som redan var uppfylld av sig själv kommer de kommande fyra åren att bli ännu mer pompös.
- Beatrice Ask. En person som inte begriper oskuldspresumtion och förespråkar skamstraff ska inte vara justitieminister.
- Jämlikhetsvisionen. Idén om 50/50 über alles, genuscertifierade företag, genusdagis och maktteoretiserande på alla nivåer har smittat även borgerligheten.
- Övervakningsstaten fortsätter att byggas ut utan större protester.
- Mellanöstern. Hamas är inte kloka. Och Israel beter sig som elefanter i glashus. Som vanligt.
- Aleksandr Lukasjenko. Årets arsle, tillika Vitrysslands diktator, riggar valet och låter misshandla och fängsla oppositionens kandidater (som han enligt invand Putinretorik kallar banditer).
- EU. Alltid.
Gott Nytt År till alla läsare!
torsdag 30 december 2010
Lästips om ett förlorat krig
2011 står för dörren. 2010 har varit ett ohyggligt blodigt år i kriget mot narkotikans namn. Men det väntas fortsätta världen över även kommande år, som om inget har hänt.
Läs gärna den före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardosos artikel i Sydsvenskan om det meningslösa kriget mot narkotikan.
Läs gärna den före detta brasilianske presidenten Fernando Henrique Cardosos artikel i Sydsvenskan om det meningslösa kriget mot narkotikan.
Makten och kontrollen
Den lilla människans kamp mot stat och kapital handlar i allt högre grad om att försöka bekämpa statens och företagens försök att kontrollera oss på olika sätt. Det blir emellertid att svårare i takt med att dessa aktörer växer och att vårt beroende av dem i våra vardagsliv ökar.
Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.
Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.
Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att "det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube". Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller "olämpligt" material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.
Apple vill ha kontroll över vad du gör på din iPhone och iPad. Microsoft, Nintendo och Sony vill ha kontroll över vilka spel vi spelar på deras respektive konsoler (vilket gör att vi aldrig kommer att få se några interaktiva sexspel som använder rörelsesensorn Kinect till Xbox 360). Och framför datorn är striden hård just om att vinna kontrollen över oss användare på alla tänkbara sätt.
Alla vill kort sagt ha kontroll. Politiker vill ha kontroll över vad vi tittar på för filmer, spelar för spel och vad vi tycker och tänker i största allmänhet. Gör vi inte som de tycker, hotar de med lagstiftning. Ofta genom en skenmanöver (läs: kamp mot fildelning, barnpornografi, terrorism). Självfallet vill de också försöka få kontroll över den monstruösa frihetsbest som kallas internet. Det börjar arta sig för dem. Genom att utmåla det som en kamp mot barnpornografi, fildelning, rasism och terrorism har politiker i den demokratiska världen lyckats få medborgarnas stöd för censur. När verktyget i sig har accepterats finns få hinder för att expandera censuren till nya arenor.
Ett liknande knep använder hjärnforskaren och extrembiologisten Martin Ingvar (med flera) när de går till attack mot dator- och TV-spelsmediet med argumentet att spelen kan medföra empatistörningar hos barn och unga. De exemplifierar med ett fåtal obskyra spel som Rapelay, som knappast mer än några få hört talas om och ännu färre har spelat, för att göra ett case mot hela spelmediet. Jonas Thente kommenterar detta bra i DN Kultur (ej online än) när han konstaterar att "det är som att slå ned på kategorin tidskrifter utifrån några våldspornografiska alster utgivna i Brasilien, eller ställa svensk filmindustri till svars för osmakliga mobilfilmer på YouTube". Rätt så. Ingen önskar något förbud mot dator- och TV-spel, skriver Martin Ingvar et al. Ändå är det just i den riktningen sådana här diskussioner leder när föräldrar och omgivning uppmanas att skydda sina barn från farliga filmer, spel eller "olämpligt" material på nätet. Genom att ge företag och regeringar kontrollen över våra liv slipper vi tänka eller ta ansvar själva. Det är så praktiskt.
Etiketter:
företag,
makt,
maktmissbruk,
moralpanik,
politiker,
staten,
TV-spel
onsdag 29 december 2010
Det där med förtroendesiffror...
Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var dragplåster i valrörelsen (minns valaffischerna med en bild på Borg med texten "Anders Borg" kort och gott), det är därför föga förvånande att de åtnjuter höga förtroendesiffror även någon månad efter valet. Inget av vikt har ju hänt som skulle kunna rubba det.
Mindre kända ministrar får alltid sämre betyg eftersom folk inte vet så mycket om dem och knappt ens har sett dem i TV. Hur ofta figurerar handelsminister Ewa Björling i medierna? I vanlig ordning är det Reinfeldt, Borg och Bildt som är populärast, men även major Björklund står sig väl.
Att justitieminister Beatrice Ask, som inte kan skilja på upp och ned eller bak och fram i juridiken, får betyget 3/5 säger det mesta. Om väljarna, alltså. Varför inte ha en justitieminister som vill ha skamstraff för personer misstänkta för ett visst brott, liksom.
Mindre kända ministrar får alltid sämre betyg eftersom folk inte vet så mycket om dem och knappt ens har sett dem i TV. Hur ofta figurerar handelsminister Ewa Björling i medierna? I vanlig ordning är det Reinfeldt, Borg och Bildt som är populärast, men även major Björklund står sig väl.
Att justitieminister Beatrice Ask, som inte kan skilja på upp och ned eller bak och fram i juridiken, får betyget 3/5 säger det mesta. Om väljarna, alltså. Varför inte ha en justitieminister som vill ha skamstraff för personer misstänkta för ett visst brott, liksom.
Etiketter:
alliansen,
Anders Borg,
opinion,
regeringen,
Reinfeldt
tisdag 28 december 2010
Feminismens Saudiarabien
Läsare av denna blogg vet att undertecknad inte har mycket till övers för radikalfeminism och genusbaserade maktteorier. Radikalfeminismen har haft ett stort inflytande på svensk politik under lång tid.
Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.
I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.
Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för "feminismens Saudiarabien" och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.
För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.
Elitfeminister som Margareta Winberg och Gudrun Schyman har haft alldeles för mycket att säga till om. Rabiatfeminismen har drabbats av en backlash i Sverige, men utan tvekan har Winbergs och Schymans idéer fått genomslag i den konkreta politiska verkligheten och påverkat även personer som inte delar deras grundläggande världsbild. Sexköpslagen är ett konkret exempel, allmän skärpt sexualbrottlagstiftning ett annat. Det var en borgerlig regering, inte en socialdemokratisk, som beställde en utvärdering av sexköpslagen och bakband utredaren på ett sådant sätt att endast ett hurrarop för lagen kunde komma i fråga.
I statistiken över antalet våldtäkter per capita ligger Sverige tvåa i hela världen, besegrat endast av Lesotho. Det finns ingen anledning att tro att det skulle begås betydligt fler våldtäkter i Sverige än i våra grannländer. En trolig förklaring är att anmälningsbenägenheten är större här. Vilket ju kan ses som något positivt. Men själva begreppet våldtäkt har kommit att urholkas i takt med att radikalfeminismen flyttat fram positionerna.
Det som har hänt Julian Assange är således inte särskilt överraskande. Han kallar Sverige för "feminismens Saudiarabien" och tyvärr har han rätt. Kanske håller även omvärldens bild av Sverige som syndens och den sexuella frihetens näste på att justeras. Bilden av ett inskränkt, feministiskt och politiskt korrekt översittarland är mer passande.
För Julian Assanges del finns dock ännu större orosmoln om han ställs inför svensk domstol. Som Thérèse Juel visar i sin bok Fällda för sexövergrepp (ICA Förlag 2010) kan sexbrottsanklagelser kombinerat med bristfällig rättssäkerhet bli rena katastrofen för den anklagade.
måndag 27 december 2010
Liberaler måste samarbeta
Höstens riksdagsval innebar en enorm motgång för socialdemokratin. Det var roligt. Det innebar också att kommunister hölls utanför regeringen. Det var härligt. Men valresultatet innebar också att Moderaterna svällde rejält. Redan efter fyra år vid makten har Reinfeldt tagit över Perssons HSB-mantel och hela hans ministär andas självgodhet och maktfullkomlighet. Vem kunde tro att det skulle gå så hiskeligt fort för borgerligheten att upprepa Socialdemokraternas misstag?
Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.
Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.
Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.
Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.
Centerpartiet gjorde ett dåligt val och vinden har inte vänt efter valet. Tvärtom fortsätter partiet att backa, precis som Kristdemokraterna. Centerpartiet hade något spännande på gång med den liberala idéutvecklingen runt valet 2006. Detta verkar ha upphört - de fina orden har i alla fall inte blivit praktisk politik. Det är fortfarande det mest liberala av de borgerliga partierna (vilket i och för sig inte säger mycket), men medan Moderaterna har knyckt sosseväljare har Centern haft svårt att attrahera liberala moderatväljare. Detta måste en nya partiledare ändra på inför nästa val.
Det positiva för Centern är att medan Folkpartiet och Moderaterna har accepterat utökad övervakning och integritetskränkningar utan någon märkbar debatt har det våndats och stönats inom centerrörelsen. Folk med de rätta idéerna finns där. Men kanske är Centerpartiet fel arena för dessa liberala krafter.
Vad finns då som alternativ? Piratpartiet har skakats av inre stridigheter och misslyckandet i årets riksdagsval tycks ha tagit knäcken på partiet och sugit musten ur dess sympatisörer. Det är således svårt att se piraterna som något seriöst frihetligt alternativ framöver. Piratpartiet fortsätter att göra nytta i egenskap av Christian Engström med assistenter i Europaparlamentet. Gott så. Men i riksdagen har partiet inte att göra som det ser ut just nu.
Jag har tappat tron på att det går att förändra de existerande riksdagspartierna i någon märkbart positiv riktning. De har gått i stå, snöat inne, frusit fast. Det senaste valet blev ett ytterligare bevis för detta. Det behövs något nytt. Nytt blod, ny kostym, nya friska vindar. Vid horisonten skymtar faktiskt något nytt, ett liberalt initiativ fyllt med krafter från flera politiska partier som alla insett det meningslösa i att fortsätta kampen mot ideologiblinda och ryggradslösa politruker i gamla partistrukturer. Liberaldemokraterna kan bli en positiv liberal vind i svensk politik. Det är dags för de liberala krafterna att samlas på ett och samma ställe.
Skvalpande fredsvaluta
Eurons kris gör att Sverige bör glömma en anslutning under överskådlig tid, anser en rad tunga företagsledare. Det är ganska riskfritt att påstå något sådant i dag. Men minns hur det lät 2003. I den ytterst infekterade EMU-valrörelsen (som skapade åratal av missämja i flera av de politiska partierna) var inga argument för stora. Ett nej var lika med fascism. Inga argument var heller för små. Göran Persson stod och propagerade för euron med argumentet att räntorna på människors villor skulle bli betydligt lägre (och tänk att slippa växla pengar när du ska resa utomlands!). Ett klassiskt pengaargument således. Hitta det som ligger närmast människors hjärtan, hushållsekonomin, och trumma på.Människor lät sig inte luras. Det var ett svårt case att göra för ja-sidan - att Sverige, som 2003 befann sig i gott skick ekonomisk, skulle tjäna på att kasta sig in i något som så få förstod sig på. Knappast heller politikerna själva. Ja-sidans massiva ekonomiska övertag räckte inte. För en gångs skull gladdes jag åt det svenska folkets nej-mentalitet.
Det är svårt att hålla ihop så många länder med så olika förutsättningar, har SEB:s Annika Falkengren konstaterat. Häri ligger det argument som ja-sidan aldrig lyckades bemöta på ett övertygande sätt 2003 och som eurons kris sedan dess har bidragit till att stärka. Hur ska Greklands ekonomi kunna synkas med Tysklands och Finlands? Själva tanken är idiotisk.
Eurons framtid är osäker, själv hoppas jag att fredsvalutan med tiden kommer att monteras ned. Men envisa eurokrater lär inte gå med på en sådan monumental prestigeförlust frivilligt. Oavsett vad som sker bör Sverige betrakta det eurokratiska slagfältet på så tryggt avstånd som möjligt.
söndag 26 december 2010
Klimatalarmism på avkylning
De senaste vintrarna har klimatalarmismen kommit av sig lite. Vi trodde nog att fjolårets vinter var ett undantag, inte kunde vi väl få en lika kall och snörik vinter igen? Jodå. December 2010 är den kallaste på minst 110 år.
SMHI råder folk att stanna hemma, men annandagen är den dag då många julfirare måste återvända från föräldrahem och familjeträffar till sina ordinarie hem. Snart återvänder livet till det normala. Det spelar liten roll att klimatalarmisterna ständigt vill påminna oss om skillnaden mellan klimat och väder. En iskall och snöig vinter ger oss inte intrycket av att jordklotet håller på att värmas upp. Tvärtom. Det mediala intresset är i dag lägre än för något år sedan och de allra värsta alarmisterna visas inte samma brinnande intresse.
För säkerhets skull pratas det därför allt mer sällan om global uppvärmning och i stället allt oftare om klimatförändringar, rätt och slätt. De kan ju även inbegripa kallare väder. Lika bra att gardera. Varmare väder är vårt fel. Kallare väder är vårt fel. Allt är vårt fel.
SMHI råder folk att stanna hemma, men annandagen är den dag då många julfirare måste återvända från föräldrahem och familjeträffar till sina ordinarie hem. Snart återvänder livet till det normala. Det spelar liten roll att klimatalarmisterna ständigt vill påminna oss om skillnaden mellan klimat och väder. En iskall och snöig vinter ger oss inte intrycket av att jordklotet håller på att värmas upp. Tvärtom. Det mediala intresset är i dag lägre än för något år sedan och de allra värsta alarmisterna visas inte samma brinnande intresse.
För säkerhets skull pratas det därför allt mer sällan om global uppvärmning och i stället allt oftare om klimatförändringar, rätt och slätt. De kan ju även inbegripa kallare väder. Lika bra att gardera. Varmare väder är vårt fel. Kallare väder är vårt fel. Allt är vårt fel.
Etiketter:
alarmism,
klimatet,
klimathotet,
Sverige,
vinter
fredag 24 december 2010
Besök i Sverige
Det är inte riktigt dags att summera år 2010 ännu, det kommer lite senare. Först ska julen avverkas. I år är det trevligare än vanligt för egen del eftersom jag har besök av flickvännen från Kina. Termometern visar -25. Men det är ändå att föredra framför det blåsiga snöoväder som mötte oss i Stockholm. Det är i alla fall vackert och lyckligtvis kan man stanna inomhus och mumsa skumtomtar och dricka julmust och en och annan öl. Det vore ännu trevligare om ölen kunde införskaffas på närmsta ICA-butik i stället för i statens förbannade monopolbutik.
Det är många intryck på kort tid. Snön, kylan, den speciella svenska maten - allt är nytt för någon som aldrig varit i Sverige tidigare eller ens sett snö annat än på TV. Men trots att hon anlänt under ännu en kall, snörik svensk vinter där tågen krisar, bussarna blir stående bakom lastbilar i backkrön och kylan biter i kinden, verkar det gå bra så långt. Men det är allt lite udda att se en kinesiska mumsa i sig hembakat svenskt tunnbröd med ett tjockt lager norrländskt messmör på...
Det är många intryck på kort tid. Snön, kylan, den speciella svenska maten - allt är nytt för någon som aldrig varit i Sverige tidigare eller ens sett snö annat än på TV. Men trots att hon anlänt under ännu en kall, snörik svensk vinter där tågen krisar, bussarna blir stående bakom lastbilar i backkrön och kylan biter i kinden, verkar det gå bra så långt. Men det är allt lite udda att se en kinesiska mumsa i sig hembakat svenskt tunnbröd med ett tjockt lager norrländskt messmör på...
torsdag 23 december 2010
Julen och alkoholen
Det pratas mycket om alkohol så här i jultider. Moderatbloggaren Kent Persson, själv nykterist, uppmanar sina läsare att avstå från alkohol under julen. För barnens skull. En liten fråga infinner sig. Om man ska avstå från alkohol under julen för att hålla sig nykter för barnens skull, borde man inte göra det året om? Fulla föräldrar är väl lika pinsamma en vanlig lördagskväll som på julafton.
Jag är uppväxt i ett hem där alkoholen knappast flödade - båda mina föräldrar drack måttligt och hanterade det väl. Så ser det ut i de flesta familjer. Att predika strikt alkoholmoral för alla bara för att ett fåtal inte klarar av att hålla sig inom rimlighetens gränser är bara dumheter. Alla måste ta ansvar för sina egna liv och stå för de beslut de fattar som vuxna människor. Det är självfallet sant att alla inte lyckas balansera sitt drickande och dricka måttligt. Men även när du dricker för mycket gör du ett medvetet val. Frånta inte människor detta ansvar utifrån något slags fånig solidaritetstanke. Det leder bara till ett offertänkande och det i sig hjälper ingen missbrukare till nykterhet - tvärtom.
På DN Debatt i dag rycker två gamla Systembolagsdirektörer ut till detaljhandelsmonopolets försvar. Regeringens utredning om att tillåta gårdsförsäljning påstås hota det som finns kvar av det svenska alkoholmonopolet. Jag hoppas att deras förutsägelser är korrekta, det skulle betyda att Sverige kanske inom en tioårsperiod kommer att vara lite mer som andra länder när det gäller alkohol. Det är dags att lämna alkoholmoralismen bakom oss för gott och börja satsa på narkotikaskadereducering i stället.
Jag är uppväxt i ett hem där alkoholen knappast flödade - båda mina föräldrar drack måttligt och hanterade det väl. Så ser det ut i de flesta familjer. Att predika strikt alkoholmoral för alla bara för att ett fåtal inte klarar av att hålla sig inom rimlighetens gränser är bara dumheter. Alla måste ta ansvar för sina egna liv och stå för de beslut de fattar som vuxna människor. Det är självfallet sant att alla inte lyckas balansera sitt drickande och dricka måttligt. Men även när du dricker för mycket gör du ett medvetet val. Frånta inte människor detta ansvar utifrån något slags fånig solidaritetstanke. Det leder bara till ett offertänkande och det i sig hjälper ingen missbrukare till nykterhet - tvärtom.
På DN Debatt i dag rycker två gamla Systembolagsdirektörer ut till detaljhandelsmonopolets försvar. Regeringens utredning om att tillåta gårdsförsäljning påstås hota det som finns kvar av det svenska alkoholmonopolet. Jag hoppas att deras förutsägelser är korrekta, det skulle betyda att Sverige kanske inom en tioårsperiod kommer att vara lite mer som andra länder när det gäller alkohol. Det är dags att lämna alkoholmoralismen bakom oss för gott och börja satsa på narkotikaskadereducering i stället.
Etiketter:
alkohol,
folkhälsofascism,
julen,
monopol,
moralism,
narkotikapolitik,
Sverige
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






