Frihetliga perspektiv på aktuella händelser med fokus på rättssäkerhet, kroppslig autonomi - och lite Kina (从个人视角解读法治,时事,自由主义与中国事件)
torsdag 11 september 2014
Researchgruppen ett hot mot det öppna samhället
Kriminella Researchgruppen bedriver i samarbete med Expressen ett korståg mot anonyma näthatare. De delade på en Guldspade för det arbetet.
Eftersom det är valår har fokus legat på att avslöja sverigedemokratiska företrädare som rasister och hänga ut dem. Detta har varit en välplanerad del i mediernas sätt att bekämpa SD.
Nu påstår sig Researchgruppen även ha fått tillgång till Flashbacks databas. Detta är oerhört graverande. Flashback utmålas i medierna som en kloak, ett skumt tillhåll för extremister och näthatare. Men det är så mycket mer än så.
Flashback är en yttrandefrihetens sista utpost i dagens känsliga klimat. En plats där väldigt privata och personliga frågor diskuteras öppet. Där människor erkänner missbruk och psykisk ohälsa och stöttar varandra. Där pedofiler kommer ut och ber om hjälp och stöd. Där ungdomar talar om sexuella övergrepp och svårigheter i livet.
Enligt företrädare för Researchgruppen har minst en tidning visat intresse för materialet. Det krävs inte så mycket tankeförmåga för att dra slutsatsen att det högst sannolikt är Expressen (på tal om kloaker). Totalt ska det röra sig om "ett par hundratusen" konton.
Många har reagerat med bestörtning över uppgifterna. Vi vet ännu inte om de stämmer och vad som i så fall kommer att publiceras. Bara att publiceringar kommer att skada enskilda individer, vilket förstås är poängen.
Neos Andreas Ericson frågar sig vad det egentligen är för politisk klimat vi har skapat. Ja, det kan man sannerligen undra. Ett skammens och intoleransens klimat. Ett klimat där journalistik som går ut på att förnedra människor offentligt belönas med priser.
Researchgruppen är nämligen inte ensamma. Robert Aschberg har gjort en programidé (Trolljägarna) av att spåra upp dem som skrivit kränkande eller olämpliga saker på nätet och dra ned brallorna på dem framför kameran. Vi förväntas skratta och känna att där fick de minsann så de teg.
Jag trodde att den sortens låg TV-underhållning hörde det tidiga 90-talet till, då Gert Fylking klädde ut sig till hund och juckade på folk och då det var fistävlingar på bästa sändningstid i TV3. Men icke. Välkommen till 2014.
För denna utveckling kan jag bara känna avsky.
Läs även:
Fnordspotting, Anna Troberg, Anna Troberg 2
Därför ska du INTE rösta på Fi på söndag
Många röstade på Feministiskt initiativ i EU-valet. Partiet kom in i parlamentet med ett mandat. Nu spår Gudrun Schyman att Fi även ska komma in i riksdagen och bli vågmästare.
Du som funderar på att rösta på Fi - kanske för att du gjorde det i EU-valet eller bara för att du är trött på övriga partier - fundera ett varv till. Läs vad partiet vill, inte bara vad Schyman säger i debatter.
Det räcker inte att vara feminist för att lägga sin röst på Fi. Man måste också stå väldigt långt till vänster och ha en extremkollektivistisk människosyn. Är man dessutom genuint ointresserad av nationalekonomi underlättar det definitivt.
Fi:s ekonomiske talesperson Kenneth Hermele medger att partiets ekonomiska politik är ofullständig. "Vi utgår från att ekonomin är igång och så vill vi vrida om det", förklarar han. Schyman har tidigare föraktfullt kallat budgetförslag för "kamrersliknande räkneövningar".
Detta är samma logiska kullerbytta som övriga vänsterpartier gör. De utgår från dagens tillväxtsiffror i sina prognoser, trots att de själva är tillväxtfientliga och har en politik som kommer att vara direkt skadlig för företagandet och tillväxten i samhället. Vi kan konstatera att Fi är ett högskatteparti, faktiskt värre än Vänsterpartiet.
Fi vill:
- höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S
- höja arbetsgivaravgiften
- återinföra gåvoskatten
- återinföra arvsskatten
- återinföra förmögenhetsskatten
Fi har också en grumlig syn på yttrandefrihet. I tidningen Journalisten fick partierna frågan om det ska inrättas ett medieråd med makt att bötfälla publicister. Alla svarade bestämt nej. Utom Fi, som tycker att man ska följa den argentinska modellen med ett "observatorium" som granskar mediernas efterlevnad av exempelvis jämställdhetsmål.
Vid grova överträdelser, det som Fi kallar "medialt våld", ska enskilda publicister kunna beläggas med skadestånd. Fi vill alltså ha ett råd som granskar vad medierna skriver och straffar dem som skriver sådant Fi inte gillar.
Fi vill att just deras perspektiv ska genomsyra (ett ord psom återkommer ofta i partiprogrammet) hela samhället. På alla tänkbara områden. I stort och smått ska partiets idéer och inställning (eller "kunskap" som Fi självt kallar det) pådyvlas andra.
Därför vill Fi bland annat:
- verka för att alla reformer på samtliga politiska nivåer ska innehålla "konsekvensanalyser utifrån ett maktperspektiv"
- verka för en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden (trots att nästan alla som dör på jobbet är män)
- verka för att Arbetsförmedlingen i sitt arbete med arbetslöshetsfrågor problematiserar konsekvenserna av kvinnors underordning (eller så kan ju AF förmedla jobb i stället)
- verka för att utbildningen i förskola, fritidshem, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning och universitetsutbildningar alla får ett obligatoriskt könsmakts-, funktionalitets-, hbtq- och antirasistiskt perspektiv, samt genomsyras av normkritisk pedagogik
- verka för alla elevers rätt till professionell vägledning genomsyrad av genus- och funktionalitetsperspektiv, antirasistiskt och ett normkritiskt perspektiv (viktiga inslag i en studievägledares arbete, förstås)
- frysa mäns löner så att kvinnor kan "komma ikapp"
- oavsett bransch - montera ned hela den traditionella säkerhetspolitiken och fokusera på hållbar fred, kroppslig integritet, frihet att agera samt kvinnors, mäns och transpersoners rätt och frihet att vara autonoma individer
- verka för en total översyn av resurstilldelningssystemet för högre utbildning ur ett
könsmaktsperspektiv (mer pengar till kvinnodominerade utbildningar?)
- verka för att SFI-undervisningen ska utgå från ett feministiskt och antirasistiskt perspektiv (kommer säkert hjälpa alla att lära sig svenska mycket snabbare)
- verka för att utbildning kring alkoholens roll ur ett könsmaktsperspektiv genomförs för all personal inom skola, socialtjänst och all behandlingsverksamhet
- verka för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering (detta betyder i klartext att alla restauranger och små butiker måste handikappanpassas för att inte fällas)
- verka för att kulturen genomsyrar alla de övriga politikområdena - verka för en feministisk utvärdering av sexköpslagen (en sådan har ju redan gjorts?)
- avskaffa LOV
- verka för ett förbud mot reklam för strippklubbar
- motverka spridningen av pornografi (nätcensur, någon?)
- verka för att minderåriga ska få byta juridiskt kön och få könskorrigerande vård efter sedvanlig utredning
- ge rättsväsendet obligatorisk utbildning om våld, sexism, rasism och mänskliga rättigheter
- verka för att inkludera kön samt transpersoner i lagstiftningen om hets mot folkgrupp och att hetslagstiftningen ska utformas med ett tydligt strukturellt perspektiv
- omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster
Så här fortsätter det. Men vi stannar där. Fi:s partiprogram bjuder förstås på mer, men allt är i samma anda.Genomgående i Fi:s politik är att samhället ska stöpas om efter deras idéer om antirasism, antidiskriminering, normkritik och genus.
Fi vill alltså ändra på människor. Tvinga dem att tänka "rätt". Det finns helt enkelt inte plats för några andra perspektiv i Feministiskt initiativs Sverige.
Fi är ett auktoritärt parti. Det propagerar för censur, förbud och tvång. Det är deras väg eller ingen väg. Gör en insats och håll detta parti utanför landets lagstiftande församling på söndag!
Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna
onsdag 10 september 2014
Antirasisternas rasism
Sverigedemokraterna jobbar febrilt för att tvätta partiet rent från rasistiska utspel och idéer. Det går väl sådär. När partiets toppnamn i landets största stad tvingas hoppa av fem dagar före valdagen till följd av just rasistiska kommentarer, inser nog de flesta att det finns mer arbete kvar att göra.
Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina "antirasisterna" som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.
Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att "värna svensk kultur" och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.
Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.
Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.
Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.
Men det var inte om detta denna bloggpost skulle handla. Utan om rasismen från andra hållet. Från de fina "antirasisterna" som inte spiller ett tillfälle att stämpla SD som genomrasistiskt.
Ni har säkert sett SD:s valfilm i vilken två personer med utländskt utseende tar avstånd från rasism och gör skillnad mellan att "värna svensk kultur" och att vara rasist. En distinktion som jag tror många ställer upp på, men som i svenska medier skulle kallas extremistisk.
Camilla Jonasson är en av personerna i filmen. Hon är engagerad i ungdomsförbundet SDU och har enligt uppgift fått motta grova rasistiska påhopp för sin medverkan i reklamfilmen (se bild nedan). Det är inte första gången det händer.
Det kan tyckas oerhört ironiskt att en kvinna med asiatiskt utseende utsätts för detta för sin medverkan i en SD-film.
Men det stärker mig i uppfattningen att rasistiska föreställningar inte stannar vid parti- eller blockgränser. De finns överallt. I alla partier, i alla grupper. Och ska bekämpas lika bestämt överallt.
Etiketter:
rasism,
sverigedemokraterna,
val 2014,
vänstern
tisdag 9 september 2014
Frågan ingen pratar om
Svenska valrörelser är väldigt förutsägbara. Det är skatterna och välfärden som dominerar. I år har migrations- och asylpolitiken tagit steget upp till fjärde plats bland väljarnas favoritfrågor, vilket har gett visst genomslag även i debatterna.
Men en fråga lyser med sin frånvaro. Massövervakningen. Den fråga som varje timme på dygnet kränker vanliga människors privatliv och omgärdas av ett raffinerat system som omöjliggör insyn och utkrävande av ansvar. Ja, som faktiskt hotar vår demokrati.
Den svenska regeringen har i strid med EU-domstolens utlåtande fastslagit att datalagringen av alla svenskars elektroniska kommunikation ska fortsätta. Alla teleoperatörer har lytt order. Alla utom Bahnhof, som vill få saken prövad. Frågan om hoten mot vårt privatliv är politiskt död.
När debatten rasade (nåja) i riksdagen klev Johan Pehrson (FP) upp i talarstolen och jämförde (på fullt allvar), och med en nedlåtande ton som endast han kan uppbringa, böterna för ett icke implementerat datalagringsdirektiv med hur många sjuksköterskelöner det motsvarade. På den nivån försvarar regeringen massövervakningen. Och den kommer undan med det.
Vissa reagerar visserligen mot att Facebook tycks veta alltmer om dem, deras liv och bekantskaper. Men det räcker inte. Ty vi fortsätter att använda Facebook ändå. Det är en deal mellan oss och denna sociala nätverksgigant att allt vi gör övervakas, lagras och kan användas i syften vi inte har en aning om.
Regering och riksdag, däremot, är ålagd att följa de lagar som finns och respektera de rättigheter vi människor har. Dit hör rätten till privat kommunikation. Men det har både Socialdemokraterna och Alliansen visat att de högaktningsfullt skiter i.
I den valrörelse som snart är till ända hade jag väldigt gärna velat se Annie Lööf, ledaren för det parti som för några år sedan tog fram ett "integritetsmanifest" (och sedan torkade sig där bak med det), tydliggöra att närodlad politik inte betyder att staten ska följa människor så nära som möjligt. Det är nämligen Centerpartiets politik i praktiken eftersom C röstat för både FRA-lagen och datalagringen.
Jag skulle också väldigt gärna ha velat se riksdagens mest kritiska partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, förklara att de inte sätter sig i en regering som fortsätter massövervaka svenska folket. Men det kan de inte, eftersom deras tilltänkta regeringspartner heter Socialdemokraterna och är ett parti som i lika hög grad som Alliansen förespråkar massövervakning och grova övertramp i människors privatliv.
Massövervakningen är alltså elefanten i rummet. Den som ingen, absolut ingen, pratar om i denna valrörelse. Piratpartiet försöker väl, men har bara lyckats förvirra väljarna med en överdosering av katter.
Principen är väldigt enkel: människor som inte är misstänkta för brottslighet ska inte övervakas. Den som inte förstår denna enkla princip, förstår inte vad en rättsstat är. Och förmodligen inte heller vad en polisstat är.
Vilket block som än blir störst och vad statsministern än heter när riksdagen öppnar efter valet, kommer massövervakningen av alla dina telefonsamtal, alla dina SMS och allt du företar dig på internet att fortsätta.
Detta är en stor skam.
Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska
måndag 8 september 2014
Skaffa era egna valaffischer, Fi!
Feministiskt initiativ klagar ständigt över att de inga pengar har, trots att de fått miljonbelopp av bland andra Abba-Benny och skryter om hur många medlemmar som strömmar till.
Pengabristen är ett angivet motiv till att Fi valt att klä andra partiers valaffischer med rosa glasögon. De har nämligen inte råd att skaffa egna affischer. Schyman kallar det "en liten opinionsyttring med glimten i ögat".
Det är intressant, det där. Allt Fi företar sig är roligt och görs med kärlek. Jag tror emellertid att partiet hade varit lagom roat om någon klottrat ned deras affischer. Då hade det nog rent av tolkats som ett uttryck för kvinnohat.
För de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är det vardagsmat att få både valaffischer och valstugor vandaliserade. Det är dock unikt att ett parti som aspirerar på en plats i den svenska lagstiftande församlingen helt öppet ägnar sig åt skadegörelse av detta slag - och sedan skämtar bort det.
Min fråga till Fi lyder: Är det OK om andra partier klottrar ned era valaffischer? Er kampanj kan nämligen inte tolkas som annat än grönt ljus för just detta. Ty som man själv vill bli behandlad behandlar man andra...
Läs även:
Toklandet
Centerpartiets Hannes Hervieu reagerar.
Bilden är hämtad från bloggen Toklandet.
Snowden erbjuds asyl i Schweiz?
Ryssland är i dag, på alla tänkbara sätt, ett dassigt land. Det är därför plågsamt att Edward Snowden har fått asyl just där. Ansvaret ligger förstås inte hos honom - han har inte getts något annat val eftersom inget annat land velat ge honom asyl.
Nu finns kanske en öppning. Enligt uppgifter till schweiziska Le Matin Dimanche kan Snowden erbjudas asyl i Schweiz förutsatt att han går med på att vittna om NSA på plats i landet.
Det låter som en utmärkt lösning, men helt okomplicerad är den förstås inte. Den första knäckfrågan är hur Snowden säkert ska kunna ta sig till Schweiz. Men det verkar i alla fall finnas visst politiskt stöd för att ge Snowden asyl i landet, vilket är lovande.
Jag unnar Snowden ett bättre hem än Ryssland. På många sätt skulle Schweiz - landet som alltid går sin egen väg - vara en logisk plats för honom.
En naiv politik väntar
Politik handlar om att våga drömma om morgondagen. Att ha visioner. Att vilja förändra. Men det handlar också om att stå med bägge fötterna på marken i det vardagliga. Att vara realistisk. Vissa av de politiska partierna har konsekvent svårt med det sistnämnda.
För partiet som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har drömmandet alltid varit viktigast. Dessa partier har inte räknat med att få ett stort politiskt inflytande, vilket gjort att kunnat lägga stolliga budgetförslag och allmänt leva i det blå.
MP har emellertid vuxit till en maktfaktor i svensk politik. Partiet strävar efter att bli tredje största parti. Jag tror visserligen att Sverigedemokraterna kommer att stjäla den positionen i detta val, men till skillnad från SD kommer MP att få reellt inflytande över politiken om de rödgröna blir största block. För första gången kan de sitta i en regering.
Vilket är skrämmande. Ty MP är ett extremt parti på många sätt. Det vill minska försvarsanslagen med en fjärdel (i ett första steg). Det vill avveckla kärnkraften. Det vill chockbeskatta alla trafikanter med en flygskatt och höjda skatter på drivmedel. Det vill att vi ska arbeta mindre. MP leds dessutom av en manshatare.
Det är en verklighetsfrämmande, naiv och infantil politik som väntar vid en rödgrön valseger. Senast fick vi friår. Människor fick ett års betald ledighet mot att en arbetslös gick in och gjorde deras jobb. En stor framgång, tyckte MP. Kostsamt och idiotiskt, tyckte alla andra. Friåret försvann. Men MP vill ha det åter.
Med MP i regeringen och med aktivt stöd av V, som kommer pressa på för högre skatter och fler galenskaper i jämställdhetspolitiken, har Stefan Löfven ingen avundsvärd sits efter en valseger. Då vore det klädsamt om hans parti hade en egen politik att komma med.
Frågetecknen är många. Hur ska Löfven och vänsterpartierna få flyktingar i arbete? Hur ska bostadkrisen lösas? Inga svar.
Någon integrationspolitik att tala om har de inte. De rödgröna har tigit sig igenom hela valrörelsen, vilket är oerhört fegt. Moderaterna har åtminstone sagt att de vill fortsätta med dagens flyktingpolitik och medgett att de inte har några lösningar på de utmaningar som invandringen medför. Löfven har inte sagt flaska.
Det är bra att byta regering ibland. Samma gäng ska inte sitta vid makten för länge, och det är nog definitivt dags för Reinfeldt och Borg att lämna över till någon annan.
Jag är dock inte ett dugg optimistisk till Löfvens möjligheter att föra en framgångsrik politik. Varken när det gäller sysselsättning, bostäder eller skola. Ett skäl till att Socialdemokraterna kastades ut från Rosenbad var att de hade misslyckats på just dessa områden. Löfvens politik innebär ingen kursändring från den gamla politiken.
Vi kommer få se mer av den politik som sossarna drev under 00-talets första hälft. Det gick inte så bra då. Det kommer inte gå bra nu heller. Jag tror därför att en S-ledd vänsterregering kommer få svårt att bli omvald.
En sak vet vi i alla fall: Det är mer hjärta och mindre hjärna i politiken som väntar efter en rödgrön valseger.
söndag 7 september 2014
Politik som underhållning
Det har varit en avslagen valrörelse helt utan glöd. Ideologi och visioner har ersatts av blöt pragmatism och sifferexercis.
Partiledarutfrågningarna i SVT var talande för detta. De beskrevs som väldigt hårda, men handlade huvudsakligen om att sätta dit politikerna för glömda siffror och räkneexempel. Vad dessa toppolitiker vill med Sverige, hur deras visioner ser ut, lämnades därhän. Utfrågningarna kom således mest att likna läxförhör och kan knappast ha varit särskilt upplysande för flertalet väljare.
Därtill beslöt statstelevisionen att satsa på underhållning i denna valrörelse. Tesen tycks ha varit att det här med politik är så komplicerat och svårt, att gemene man måste få en förenklad version serverad, förklädd till underhållning. Det hade inte förvånat om SVT bett Glada Hudikteatern framföra en sång för att beskriva det svenska valet på väljarnas begränsade språk.
Public service har visat ett folkförakt genom sitt sätt att förpacka det svenska valet i underhållningens glada och lättsmälta färger. Var är förbjupningarna? De intressanta analyserna som inte handlar opinionsmätningar eller maktkonstellationer?
Visst kan politik vara komplex. Ty verkligheten är komplex. Partiers mål är att beskriva denna komplexa värld i så enkla termer som möjligt, och servera lösningarna på upplevda problem utifrån samma devis.
Mediernas mål bör däremot vara att granska denna förenklade bild. Ifrågasätta den. Analysera den. Komplettera den. Inte att förenkla en redan förenklad bild ytterligare. Men ingen verkar bry sig, så varför anstränga sig?
Jag ser inte direkt fram emot valvakan med en gaggig Sören Holmberg och en bunt indolenta programledare...
lördag 6 september 2014
Skräckstyre väntar Stockholm
Vi går inte mot maktskifte bara i Rosenbad utan också i landet största stad. Om vi ska tro DN/Ipsos senaste mätning väntar ett skräckstyre i Stockholm efter valet.
Socialdemokraterna gör ett dåligt val (21,6) men får tillsammans med Miljöpartiet (18,3) och Vänsterpartiet (9,3) 49,2 procent. Det stora utropstecknet är att Feministiskt initiativ enligt mätningen tar plats i stadshuset med 5,3 procent och därmed skulle kunna utgöra underlag för ett rödgrönrosa styre under de kommande fyra åren.
Centern, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ligger alla på gränsen. Särskilt illa ser det ut för KD med ynka 1,8 procent.
Det ska sägas att Ipsos gav Fi 4 procent i sin senaste riksdagsmätning medan Sifo nöjde sig med 1,8. Vänsterpartierna ligger högre och SD lägre hos Ipsos - SD har faktiskt fått över 5 procent i Stockholm i andra mätningar.
Inget är således klart. Men det lutar åt maktskifte, och om olyckan är framme kan extremfeminister utgöra underlag för ett regimskifte i stadshuset. Det är bara att ta skydd.
Socialdemokraterna gör ett dåligt val (21,6) men får tillsammans med Miljöpartiet (18,3) och Vänsterpartiet (9,3) 49,2 procent. Det stora utropstecknet är att Feministiskt initiativ enligt mätningen tar plats i stadshuset med 5,3 procent och därmed skulle kunna utgöra underlag för ett rödgrönrosa styre under de kommande fyra åren.
Centern, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ligger alla på gränsen. Särskilt illa ser det ut för KD med ynka 1,8 procent.
Det ska sägas att Ipsos gav Fi 4 procent i sin senaste riksdagsmätning medan Sifo nöjde sig med 1,8. Vänsterpartierna ligger högre och SD lägre hos Ipsos - SD har faktiskt fått över 5 procent i Stockholm i andra mätningar.
Inget är således klart. Men det lutar åt maktskifte, och om olyckan är framme kan extremfeminister utgöra underlag för ett regimskifte i stadshuset. Det är bara att ta skydd.
Snart i stadshuset.
fredag 5 september 2014
I normbrytarnas land
Man får nypa sig i armen varje dag.
Att vit, heterosexuell och man numera är den sämsta sortens människa i Sverige är väl känt. Ledande politiker framför hat mot vita heterosexuella män och det anses alltmer rumsrent att bespotta och förtala denna grupp. Ingen generalisering är för dum.
Det handlar om att bryta normer, sägs det. Därför målar rektorn Fredrik Plahn sina naglar i regnbågens färger. Han vill att elever och föräldrar ska fundera över heteronormen.
Men vad ska de fundera över, egentligen? Att det känns konstigt att en manlig rektor målar naglarna? Vad ska en sådan känsla i så fall resultera i? Skuld? Bot och bättring?
Rektorn säger sig vilja skicka "en utmaning till andra vita gubbar att bryta normen". Alla får väl måla sina naglar om de vill. Jag tror ärligt talat inte att någon bryr sig särskilt mycket. Ej heller ser jag något negativt i den så kallade heteronormen - så länge alla har samma rätt att vara sig själv. Normer behöver nämligen inte alls vara begränsande.
Det förbaskade normbrytandet börjar bli lite tröttsamt nu. I Sverige har det nämligen börjat gå så långt att den som inte försöker "byta mot normen", är normbrytare. I alla fall i vissa delar av landet.
Vilket öppnar upp för en rad roliga protester, när jag tänker efter...
Att vit, heterosexuell och man numera är den sämsta sortens människa i Sverige är väl känt. Ledande politiker framför hat mot vita heterosexuella män och det anses alltmer rumsrent att bespotta och förtala denna grupp. Ingen generalisering är för dum.
Det handlar om att bryta normer, sägs det. Därför målar rektorn Fredrik Plahn sina naglar i regnbågens färger. Han vill att elever och föräldrar ska fundera över heteronormen.
Men vad ska de fundera över, egentligen? Att det känns konstigt att en manlig rektor målar naglarna? Vad ska en sådan känsla i så fall resultera i? Skuld? Bot och bättring?
Rektorn säger sig vilja skicka "en utmaning till andra vita gubbar att bryta normen". Alla får väl måla sina naglar om de vill. Jag tror ärligt talat inte att någon bryr sig särskilt mycket. Ej heller ser jag något negativt i den så kallade heteronormen - så länge alla har samma rätt att vara sig själv. Normer behöver nämligen inte alls vara begränsande.
Det förbaskade normbrytandet börjar bli lite tröttsamt nu. I Sverige har det nämligen börjat gå så långt att den som inte försöker "byta mot normen", är normbrytare. I alla fall i vissa delar av landet.
Vilket öppnar upp för en rad roliga protester, när jag tänker efter...
Normbrytare.
torsdag 4 september 2014
Sökes: En plan för integrationen
Det pratas väldigt mycket om migration just nu. Frågan har blivit stor i valrörelsen, vilket är något nytt.
Detta sägs gynna SD, underförstått att vi nog helst inte ska diskutera frågan alls. Det är fel. Vi borde i stället välkomna att frågan kommit upp på dagordningen. Vi väljer nämligen själva vilken riktning debatten tar.
Just nu är den i ett låst läge. Debatten har blivit oerhört polariserad. Samtidigt är den extremt konsensusfixerad. I invandringsfrågan, som jag önskar att vi i framtiden kommer kalla integrationsfrågan, råder förhållandet 7-1. På ena sidan står sju riksdagspartier som vill behålla eller utöka dagens flyktingmottagande och anhöriginvandring, oaktat effekterna. På den andra står Sverigedemokraterna som vill dra i handbromsen rejält och närma sig Danmarks politik på området.
I realiteten är det inte bara vad SD brukar kallar "sjuklövern" som inte vill diskutera de uppenbara problemen med en rekordstor flyktinginvandring till en generell välfärdsstat med reglerad arbets- och bostadsmarknad. Motståndet finns i alla stora medier, och rädslan för att få huvudet avhugget gör att väldigt få vågar sticka ut hakan (senast var det KDU:s Sara Skyttedal som sågades sönder och samman av både partikamrater och s.k. antirasister). Debattklimatet har blivit väldigt oresonligt.
Till skillnad från övriga sju partier beskriver SD utmaningarna som en stor flyktinginvandring medför. Deras lösning är att minska invandringen. Inget av partierna har dock några förslag på hur integrationen av dem som redan kommit hit ska förbättras, vilket är väldigt anmärkningsvärt.
När nationalekonomen Andreas Bergh tittade på partiernas integrationsförslag kunde han konstatera just detta. Konkreta förslag saknas. Vänsterpartierna vill arbeta mot rasism och diskriminering, hålla uppe ingångslönerna och minska lönespridningen. De borgerliga har under de senaste åren lanserat verkningslösa åtgärder som SFI-bonus, etableringsersättning via Arbetsförmedlingen (gäller i två år) och jobblotsar. Samtidigt har mediantiden som det tar för en nyanländ att komma i arbete fortsatt att öka.
Jag har tidigare nämnt SCB:s statistik över sysselsättningsgraden av utlandsfödda, så vi behöver inte gå igenom dessa siffror igen utan kan bara konstatera att Sverige är sämst av alla i-länder på att integrera invandrare i samhället. Med "integrera" menas här att lotsa människor till en egen försörjning. Det är oftast en förutsättning för att få en bostad.
Ann-Charlotte Marteus skriver:
När Bergh gick igenom arbetsmarknadsgapen i OECD-länderna fann han att utbildningsnivån hos migranter inte spelar någon roll för hur lätt de får jobb, relativt de infödda. Lundadocenten upptäckte också att migranter faktiskt har lättare att få jobb i länder med högre främlingsfientlighet.
Vilka faktorer främjar då invandrares intåg på arbetsmarknaden? Jo, mindre av kollektivavtal och större lönespridning. Samt mindre generösa "bidrag". Den svenska jumboplaceringen framstår som föga gåtfull.Det är kort sagt inte alls särskilt konstigt att Sverige är sämsta i-land på integration. Politikerna har gemensamt byggt ett system som gjort att det inte kan sluta på något annat sätt. För detta bär de ett stort ansvar, och effekterna som vi redan börjat se kommer hemsöka dem i decennier framöver.
Migrationen har alltså blivit en av de stora valfrågorna. Det är dock den enda frågan där politikerna helt saknar konkreta förslag. Det enda vi får veta är att invandring berikar Sverige.
De saknar idéer för hur sysselsättningsgapet mellan svensk- och utlandsfödda ska minska, hur högutbildade snabbare ska kunna dra nytta av sin examen i sitt nya land, hur nyanlända snabbt ska kunna lära sig svenska. Och mycket annat. Det filas på redan trasiga system, vilket inte leder någonvart.
Detta är inte bara kostsamt för stat, kommuner och landsting. Det ett smärtsamt slöseri med mänskliga resurser. Ty om nu Sverige ska ta emot så många flyktingar, måste det finnas en plan för hur mottagandet ska ske så effektivt som möjligt, hur människorna ska kunna integreras in i och bli en aktiv del av samhället på kortast möjliga tid. En sådan plan saknas i dag. Det vi får är tomma fraser och menlösa floskler.
Det paradoxala i allt detta är att oppositionen har öppet mål - utan att vilja sparka på bollen. Det finns massor på det integrationspolitiska området som oppositionen skulle kunna kritisera regeringen för. Men av rädsla för att bli anklagade för att "gynna SD", har de rödgröna nästan helt avstått från att kritisera regeringens misslyckade integrationspolitik och framför allt inte kommit med egna förslag.
Så bevaras status quo. Ty om alla är överens, kommer en förändring givetvis inte att ske. Vem vinner på detta?
Tidigare bloggat:
Öppna hjärtan och skilda världar
Läs även:
Fnordspotting
Fi till riksdagen?
Fi når riksdagen!
(förändring inom felmarginalen)
Feministiskt initiativ har legat under riksdagsspärren i samtliga mätningar sedan succén i EU-valet. Medierna har misströstat.
Men när DN/Ipsos presenterar den näst sista mätningen före valet kan äntligen de där stora rubrikerna skrivas. Fi får nämligen 4,0 procent och når enligt denna mätning riksdagen.
En liten detalj bara: förändringen är inom felmarginalen. Vi vet alltså inte om partiet ökar över huvud taget, och framför allt om det ökar så mycket i opinionen att det når över riksdagsspärren.
Men rubriken var trevlig att skriva, förstås?
onsdag 3 september 2014
Lägg ned kvinnoförbunden!
Alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet har ett kvinnoförbund. Även Piratpartiet ska tydligen få ett. Lika bra det, kanske, när partiet nu ändå har bestämt sig för att bli som alla andra.
I en tid när nästan alla partier är mer eller mindre feministiska, när i stort sett alla beskriver Sverige som ett land med en könsmaktsordning och när kvinnor anses mer skyddsvärda än män, är det för mig besynnerligt att politiska partier ska behöva ha särskilda avdelningar för kvinnofrågor.
Det är dessutom en väldigt konstig syn på kvinnor i politiken och på politiken som sådan. Kvinnoförbund inom de politiska partierna signalerar nästan att politik är en manlig syssla, vilket verkligen inte är fallet i dag, och att kvinnor får organisera sig tillsammans i särskilda avdelningar.
Så varför kvinnoförbund? Vad tycker exempelvis Nya Moderaterna som är så antifeministiskt eller kvinnofientligt att partiet behöver en särskild avdelning som driver just kvinnofrågor? Är det så svårt för kvinnliga moderater att driva hjärtefrågor på stämmorna?
Eller är kanske kvinnoförbunden bara en ursäkt för vissa att känna sig ännu lite godare än alla andra och dricka en massa kaffe under tiden?
Förklara gärna för mig, den som vet.
Mannen som visste för lite
Jan Guillou, Sveriges egen Ego Boy, njuter av att tvåla dit andra för misstag och felaktigheter. Senast jag såg honom satt han och smiskade Paul Frigyes för dennes graverande faktafel om Guillou i en ny bok om densamme.
Nu åker emellertid Guillou själv på pisk. I måndags satt nämligen Jan Guillou i SVT:s morgonsoffa och påstod direkta felaktigheter om Förintelsen. Guillou hävdade att vi inget visste om judeutrotningen förrän amerikanska trupper befriade koncentrationslägren.
Detta blir ett dubbelfel. Dels visste både politiker och allmänhet avsevärt om nazisternas folkmord långt innan krigsslutet. Dels var det Röda Armén som först befriade ett koncentrations- och förintelseläger (Auschwitz-Birkenau) i januari 1945.
Redan på hösten 1941, innan utrotningarna börjat i Auschwitz och innan de små men dödliga Aktion Reinhardt-lägren byggts i Polen, spreds uppgifter om systematiska judeavrättningar till svenska legationen i Berlin. Beslutet om fysisk utplåning av det judiska folket fattar Hitler hösten 1941. Ordern om verkställande går till Himmler. I januari 1942 slås detaljerna fast vid den ökända Wannseekonferensen. Då har emellertid arkebuseringar redan pågått på östfronten i månader.
I oktober 1942 skrivs det om "utrotningskriget mot judarna" i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning. Därefter skildras mördandet i stora tidningar som DN och SvD.
Det är anmärkningsvärt att en person med så hög svansföring och med hakan ständigt i vädret gör sig själv till åtlöje på detta sätt. Men Jan Guillou svarar som han brukar när han får kritik: Han kallar det hela "omoget". Ingenstans förklarar Guillou emellertid vad som är sakligt fel i kritiken mot honom. I stället spär han bara på dumheterna:
Vänta nu, jag har skrivit en roman om hur det var då. Om du och jag hade varit vuxna människor 1941, 1942, 1943. Vad hade vi haft möjlighet att känna till då? Det är vad jag har undersökt. Vad de åberopar är sentida forskning om vad man faktiskt vet om förintelsen. Och det är liksom en helt annan dimension. Vi talar om olika saker.Nej, de talar inte om olika saker. Artikelförfattarna, däribland den aktade Heléne Lööw, påpekar vad som stod i svensk press vid denna tid. Inte i hemliga underrättelserapporter som forskare fått tillgång till på senare tid.
I svensk press framgick på den tiden att det pågick judeutrotningar på östfronten. Detta förnekades givetvis av svenska nazister i deras egna organ (däribland ungdomsförbundets Stormfacklan, som jag gick igenom samtliga nummer av när jag skrev uppsats om svensk nazism på tidigt 2000-tal).
Den som ville kunde naturligtvis hävda att allt bara var lögn, anti-tysk propaganda. Men utifrån denna ringa möjlighet kan inte hävdas att vi inte visste. Informationen fanns där för den som ville veta.
Detaljerna om gaskammare blev kända först långt senare. Men att judar systematiskt mördades för att de var judar, det var en öppen sanning redan 1942. Jan Guillou borde veta bättre.
Folk man trodde var liberaler...
Etiketter:
centerpartiet,
feminism,
kvinnor,
män
tisdag 2 september 2014
PK-eliten uppfostrar
I gårdagens partiledardebatt arrangerad av Aftonbladet, som tidvis var närmast olidlig, skulle jämställdhet diskuteras.
Aftonbladet visade ovanstående bild, ett grabbigt skämt från ett studentflak som fått stor uppmärksamhet i detta känsliga land. Partiledarna fick frågan vad de tyckte, en diskussion som skulle mynna ut i en bredare debatt om sexism, våldtäkter och gud vet vad.
Göran Hägglund uttryckte att dylika skämt är "fullständigt oacceptabla". Annie Lööf tog i från tårna och kallade skylten "vidrig" samt hävdade att "tårarna var nära" (på allvar?).
Så reagerar en uppstyltad PK-elit som ser som politikens uppgift att reagera på och ta avstånd från enskilda studentbanderoller. Som är så måna om att uppfostra undersåtarna och i alla lägen tycka "rätt" att det står mig upp i halsen (inte ned i halsen, Annie, oroa dig inte).
Jag hade önskat att Jimmie Åkesson, i egenskap av det svarta fåret i sällskapet, hade sagt att detta inte är politikens uppgift. I stället stod han och sov och "glömde frågan".
En missad chans att uttrycka lite vanligt folkvett.
Etiketter:
debatt,
kvällspressen,
moralism,
PK,
val 2014
måndag 1 september 2014
Ajöss, Alliansen
"Vi har enats om att kalla detta Allians för Sverige", förklarade den dåvarande oppositionsledaren Fredrik Reinfeldt inför pressen den där augustidagen hemma hos Maud Olofsson i Högfors 2004. Tillsammans satt fyra borgerliga partiledare och sa att de minsann skulle gå till val gemensamt.
Göran Persson fnös åt tanken. "Det är inte statsmannafähiga personer" och "det är en svag personsammansättning" var hans omdömen om fyrklövern. Han underskattade kraften i en samlad borgerlighet, förlorade valet, avgick och fick sedan se sitt parti hamna i en långvarig ledarkris.
Alliansen fyller alltså tio och regeringen Reinfeldt åtta. Vad har då de borgerliga åstadkommit under denna tid?
Jobbskatteavdraget är den mest omtalade insatsen. I början sökte regeringen även öka gapet mellan de som arbetar och de som inte gör det samt göra a-kassan mer till en försäkring genom att öka egenfinansieringen av densamma. Detta har dock Alliansen stegvis backat från.
Avregleringen av apoteksmarknaden, eller omregleringen som socialministern vill kalla den, är en framgång. Sverige har inte längre ett statligt monopol på försäljning av receptbelagda läkemedel, även om det finns vissa som vill backa bandet. Vissa skatter har avskaffats (men den avskydda fastighetsskatten kom att ersättas av en kommunal avgift). Andra har höjts.
I övrigt då? Sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda har ökat. Antalet utanförskapsområden har fortsatt att växa. Arbetsförmedlingen har havererat. Landets försvarsförmåga är i praktiken utraderad. Skolan är i kris. Regeringen har misslyckats på en rad områden, även om ansvaret egentligen är riksdagens och inte enbart Alliansens.
Samtidigt har moralismen fått alltmer utrymme. Regeringen Reinfeldt har skärpt sexköpslagen, en lagstiftning hans parti var emot när den tillkom. Vuxna människor anses fortfarande inte kapabla att handla vin i en matbutik.
Alliansen har utan att skämmas byggt ut övervakningsstaten och i praktiken blivit en knähund till USA. Alliansen är fullständig okritisk till den antidemokratiska utveckling som vi ser i EU. Reinfeldt regeringar har heller inte förmått hålla sig borta från familjen utan envisas med att tala om för vårdnadshavare hur de ska sköta sina barn, även om Alliansen inte infört tvångsdelad föräldraförsäkring.
I valmanifestet, som presenterades i dag, framgår att Alliansen under de kommande fyra åren vill precis - ingenting. Eller i alla fall väldigt lite. Det är en förvaltande attityd som regeringen önskar sprida, och den förstärker bilden av en regering som är färdig, som har genomfört det den ville. Det känns inte så där överdrivet upphetsande inför ett val, men påminner ganska mycket om Socialdemokraterna 2006.
Överlever Alliansen en valförlust? Det är en fråga som endast kan besvaras med "det beror på". Om inget av blocken når egen majoritet men det rödgröna blir störst, bildar Löfven regering. Troligen tillsammans med Miljöpartiet och med aktivt stöd från Vänsterpartiet.
Löfven har redan sträckt ut handen till Folkpartiet. FP går mot ett dåligt valresultat, och Jan Björklund har suttit länge som partiledare. Ett ledarbyte (Birgitta Ohlsson?) skulle kunna kasta om förutsättningarna och öppna för ett samarbete med en S-ledd regering. Då är Alliansen i praktiken död.
Även om Sverige, främst genom jobbskatteavdraget, har blivit lite friare sedan 2006, är det också med en känsla av stor besvikelse som jag summerar Reinfeldts år vid makten. När Reinfeldt lämnar över statsministerposten efter valet, för det är så det ser ut att bli, kan han visserligen se tillbaka på en ovanligt lång tid av borgerligt regeringsinnehav och samverkan.
Den socialdemokratiska hegemonin är bruten. Men den där liberala utvecklingen som många hoppades att Alliansen skulle driva, den uteblev.
Alliansens fyra partier önskar inte frihet. De förstår över huvud taget inte konceptet. Därför går det inte att rösta på dem.
söndag 31 augusti 2014
Hårt mot hårt mot Ryssland
Många har varnat för ett allt mäktigare Ryssland och de potentiella hot som det skulle innebära. Men i svensk försvarsdebatt har det ofta skojats bort. Vad skulle Ryssland tjäna på att ge sig på sina grannar? Det är ju en ny värld nu.
Vladimir Putin gillar dock inte denna nya värld. Han drömmer sig tillbaka till Sovjetimperiets glansdagar och tycks ha som mål att skapa något liknande tillsammans med de forna sovjetstaterna. I Putins värld hör Ukraina till Ryssland. Hans genomtänkta destabiliseringsförsök ska ses som ett led i att återta det som enligt Putin orättfärdigt förlorades.
Diplomati och samtal som lugnar ned upprörda känslor är nästan alltid att föredra framför konfrontation. Så även i fallet Putins Ryssland. Omvärlden har försökt. Den har visat tålamod. Men denna hållning har bara gjort Putin djärvare och hungrigare.
Det är svårt att inte dra paralleller till Hitlers politik från 30-talets mitt fram till krigsutbrottet 1939. Då var det den brittiske premiärministern Neville Chamberlain som genom en eftergiftspolitik, vars syfte var att undvika militär konflikt, spelade Hitler i händerna. Först när Tyskland anföll Polen förklarade västmakterna krig.
Det är ett liknande spel vi har sett under Putin. Han säger en sak utåt men gör en helt annan. Det är inte svårt att syna Putins bluff. Snacket om att utlandet inte ska blanda sig i ett lands inre angelägenheter rimmar väldigt illa med Putins egen politik. Ryska soldater har opererat och fortsätter att göra det inne i Ukraina. De ryska separatisterna har skjutit ned ett civilt passagerarflygplan med vapen de bara kan ha fått från Ryssland. Putin har sina händer med i spelet på alla nivåer.
Ser inte ryssarna själva vad som håller på att hända? Ryska medier är i dag strikt kontrollerade och kan liknas vid rena propagandamaskiner. Många ryssar får därför en väldigt skev bild av händelserna i Ukraina. Västerländska medier är ingalunda neutrala, men här finns åtminstone en större pluralism än i Ryssland. Däremot lär nog även Putin förstå att folket inte önskar en större militär konflikt.
Ukraina är extremt utsatt nu. Dess militär duger inte mycket till och även om landets ledning vill söka Natomedlemskap menar bedömare att ett sådant ligger långt in i framtiden. Det omvärlden kan göra är att stödja Ukraina ekonomiskt, moraliskt men också militärt. Och se till att Ryssland får betala dyrt för sin politik.
Handelsblockader och sanktioner används frekvent internationellt, men det är sällan de får önskad effekt. Mot Ryssland börjar dock sanktionerna bli så pass omfattande att de faktiskt kan få en verkan. Inte på Putins politik, men väl på folkets stöd för den.
Putin leder just nu med vett och vilje sitt land in i ekonomisk kris och internationell isolering. Visserligen har Ryssland slutit ett lukrativt oljeavtal med Kina som gör att beroendet av väst minskar. Men det kommer knappast att räcka för att få den ryska ekonomin att växa framöver.
Någon militär konflikt med Ryssland är inte trolig eller önskvärd. Omvärlden kan dock se till att priset för Putins politik blir så högt som möjligt och hoppas att hans eget folk till slut vänder honom ryggen.
Vi närmar oss något slags nytt kallt krig. Och någon upptining av relationerna är inte sannolik så länge Putin sitter vid makten. Givet hur den ryska demokratin mår, har vi många år framför oss med Putinstyre. Det är bara att anpassa sig efter denna nya värld. Eller hur, Miljöpartiet?
lördag 30 augusti 2014
Extremister som förtjänar varandra
Det börjar bli tröttsamt det här. Nazister håller en demonstration. Tusentals motdemonstranter dyker upp och i denna grupp finns som brukligt ett gäng våldsverkare.
Polisen tvingades spärra av delar av Stockholm city i dag. Vanliga människors liv begränsades och stora resurser fick läggas på att bevaka nazisterna för att förhindra en stormning och fullständigt kaos.
Synen måste ha varit bisarr för utländska besökare och alla som inte informerat sig om vad som låg bakom polisbevakningen. Nationella insatsstyrkan, en bombgrupp och ambulanser stod redo.
I svenska medier ifrågasätts inte våldsverkarna som tvingar fram denna enorma bevakning. Nej, instället riktas kritiken mot att nazister får demonstrera. Som om en inskränkning i mötesfriheten skulle vara en framkomlig väg. Den våldsvänster som deltar i alla dessa antirasistiska evenemang ger sig inte bara på nazister. De definierar alla till höger om Lars Ohly som "fascister". Även liberaler har drabbats av våld. Ska således också liberalers mötesfrihet inskränkas?
Lösningen är inte att inskränka mötes- och demonstrationsfriheten för nazister. Yttrandefriheten är en grundläggande rättigheter, och den prövas just när obekväma och förfärliga åsikter får yttras. Det svenska samhället klarar några hundra nazister som viftar med flaggor, och jag skulle önska att de bara kunde ignoreras och inte ges så här mycket uppmärksamhet.
Vi ska alltså inte bekämpa extremism genom att begränsa våra fri- och rättigheter. Däremot ska grupper som enbart motdemonstrerar för att orsaka bråk slås ned. I kulturlokalen Cyklopen i Högdalen hittade polisen knivar och kartor, oklart vad de skulle användas till. Politiskt våld kan aldrig tolereras.
Nazisterna och vänsterns så kallade antirasister vars enda mål är att ställa till med bråk förtjänar verkligen varandras sällskap. Men händelserna i Limhamn och Stockholm, och på många andra platser, visar varför jag inte kan delta i en antirasistisk demonstration.
Så illa är det, tyvärr.
fredag 29 augusti 2014
Öppna hjärtan och skilda världar
Det är intressant att jämföra denna valrörelse med den förra. Då var Sverigedemokraterna marginaliserade och diskussionen om huruvida politiker ens skulle debattera med partiet gick varm. Målet hos etablissemanget var att SD skulle "hållas utanför", inte ges livsluft.
Det fungerade sådär. 5,7 procent röstade på dem ändå, och även om Lars Ohly gjorde en markering när han vägrade sitta i samma sminkloge som Jimmie Åkesson på valnatten har varken han eller någon annan kunnat göra så mycket åt att Åkessons parti sedan dess suttit i samma kammare i riksdagen.
Den här gången tyder alltmer på en fördubbling av SD:s valresultat från 2010. I nuläget känns faktiskt 10 procent nästan som en axelryckning. Partiet har legat däromkring i opinionen i flera år, så ett tvåsiffrigt valresultat upplevs inte som en chock. Bara detta visar vad som har hänt på ynka fyra år. SD är på väg att bli en maktfaktor i svensk politik. För partiet växer samtidigt även på lokal nivå.
Orsakerna till denna utveckling har jag berört tidigare och gör det gärna igen: När sju partier är eniga om en politik som inte har tillnärmelsevis lika stort stöd hos befolkningen som dessa partier har i riksdagen, när partierna vägrar att på ett seriöst sätt diskutera denna politik och när de förvanskar och vrider på fakta för att svartmåla motståndaren, ja då är det faktiskt helt logiskt att det gynnar det där åttonde partiet.
Skillnaden jämfört med förra valrörelsen är påtaglig. Trots att SD isolerats i riksdagen, trots att etablissemangets motstånd mot dem är kompakt, fortsätter partiet att växa. Förmodligen bidrar isoleringen till att befästa bilden av partiet som ett riktigt oppositionsparti.
Ty ju mer det trixas med siffror, ju mer polariserad debatten om migration och integration blir, desto fler kommer känna att makten döljer något och att SD säger sanningen. Ju fler infantila texter och krönikor som skrivs, ju mer upprörd medieliten på Södermalm blir, desto skönare upplever många att det känns att lägga en röst på SD. Rösten är ett långfinger i luften åt de partier man tappat förtroendet för.
De övriga partierna skulle således kunna hindra SD:s tillväxt genom att öppet och ärligt diskutera de utmaningar som Europas sämsta integrationspolitik för med sig när flyktinginvandringen samtidigt är EU:s största.
Men det görs inte. För det är skilda världar i verklighetsbeskrivningen från SD respektive de övriga sju partierna. Något som hittills har gynnat SD eftersom många inte känner igen sig i den bild som övriga partier målar av tillståndet i landet.
Reinfeldts tal om "öppna hjärtan" har dels hyllats, dels kritiserats som partitaktiskt (inför ett val, va!). Men i opinionen har det inte gett någon effekt alls, om vi ska tro senaste DN/Ipsos som gjordes efter talet. Reinfeldt räknade nog inte heller med någon omedelbar opinionsmässig framgång. Syftet var sannolikt ett led i regeringens försök att utmåla det rödgröna regeringsalternativet som ekonomiskt opålitligt.
Lite överraskande slår i dag KDU-ordföranden Sara Skyttedal till med en bomb på DN Debatt. Hon vill begränsa flyktingmottagandet och anser att regeringen under kommande mandatperiod måste skapa en "ansvarsfull plan" för mottagandet. Det låter förvånansvärt mycket som SD (Twitter har förmodligen redan exploderat i avsky) för att komma från ett parti som sagt sig vara en sverigedemokratisk motpol i svensk politik
Skyttedal skriver:
Den samlade situationen gör det nödvändigt för regeringen att under den kommande mandatperioden se till att strukturen för flyktingmottagandet och mottagandets omfattning balanseras. Det innebär att de integrations- och bostadspolitiska planerna bör kompletteras med förslag på migrationspolitiska policyförändringar som gemensamt skapar en ansvarsfull plan för svenskt mottagande.Min enda tolkning av detta är att KDU-ordföranden skickats fram, på vinst och förlust, för att söka locka tillbaka några av de alliansväljare som planerar att gå till SD. Många vill inte rösta på SD men känner att de inte har något val. Om migrationsfrågan är viktig för dem, kanske detta kan få dem att välja KD i stället, resonerar sannolikt partiledningen. Det lär dock bli svårt eftersom moderpartiet, tillsammans med övriga allianspartier, satt ned stöveln i klaveret sedan många år tillbaka.
Alliansen kastar smulor till sina kärnväljare just nu. Hårdare tag mot grov brottslighet. Nya Jas-plan. Och så en debattartikel om minskat flyktingmottagande på det. Men det räcker knappast för att sudda ut de senaste fyra åren av en politik som faktiskt varit den rakt motsatta.
Människor är månne dumma och irrationella ibland, men de har trots allt ögon att se med.
torsdag 28 augusti 2014
Bubbla nådde målet med marginal!
Den liberala nyhetstjänsten Bubblas crowdfunding är avslutad. Det kan glatt rapporteras att målet på 100 000 insamlade riksdaler nåddes med god marginal.
Många har skänkt pengar och en hel del har donerat flera gånger. Framgången en liten känga åt alla som hävdar att liberaler och libertarianer är så egoistiska och bara vill sitta på sina pengar själva. Det visar att liberaler och libertarianer kan och vill någonting annat än att bara sitta med armarna i kors.
Men framför möjliggör det för en utbyggd liberal nyhetsförmedling, att Frihetsfrontens och Nyliberalens nya plattform (ty tanken är att det ska bli en) kan färdigställas och att nya projekt kan startas.
För det finns en del i pipelinen, berättade initiativtagaren Martin Eriksson på Frihetsfrontens sommarseminarium.
Stay tuned, som kidsen säger.
Alliansen vill se hårdare tag mot brott
Alliansen kallade i dag till pressträff för att redogöra för en del förslag på det kriminalpolitiska området under rubriken "Ett tryggare Sverige".
Alliansen föreslår straffskärpningar och nya brottsrubriceringar. Men det är inga radikala grepp som tas utan handlare snarare om smärre justeringar. Höjda minimistraff för grova våldsbrott och brutet kontaktförbud är några av förslagen.
Regeringen vill även skärpa straffen för människohandel, men nämner bara sådan för sexuella ändamål och kvinnor som offer. Vi vet sedan tidigare att majoriteten av all människohandel inte är av sexuell art utan handlar om utnyttjande i jordbruk, byggindustrin men också i tiggeri. Detta är dock inte lika PR-mässigt som sex.
"Synnerligen grov våldtäkt" är en ny brottsrubricering som ska utredas i ännu en sexualbrottsutredning. En annan är "oaktsam våldtäkt". Regeringen vill söka komma åt de fall där domstolen ansett att ett övergrepp sannolikt har begåtts men där det inte är helt klarlagt att gärningsmannen förstått detta.
Jag förstår intentionen att täppa igen denna lucka, men ställer mig lite frågande till begreppet. Oaktsamhet är visserligen ett rekvisit som finns på en rad områden, men kan man verkligen våldta någon av oaktsamhet? Är inte våldtäkt en mer aktiv handling med ett tydligt mål, nämligen samlag eller annan jämförbar sexuell aktivitet med en annan person? I begreppet ryms ju våld eller hot om våld. Det är oroväckande att våldtäktsbegreppet kommit att urvattnas på det här sättet.
Utredningen ska även titta på "de skeenden som finns i rättsväsendet", vilket betyder att utredaren ska undersöka hur myndigheterna bemöter brottsoffer men också varför så få anmälningar leder till åtal och fällande dom. Regeringen vill även undersöka ett samtyckesrekvisit i våldtäktslagstiftningen, alltså precis som aktivistgrupper som Fatta.nu kräver.
Det förefaller således närmast oundvikligt att Sverige, oavsett regering efter valet, kommer få en samtyckteslagstiftning inom något år. Jag tror att det vore olyckligt, vilket jag redogjort för tidigare.
I Sverige släpps dömda personer i normalfallet efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Nu vill regeringen att den som återfaller ska tvingas avtjäna tre fjärdedelar av straffet när de återvänder till fängelset. Detta kallas för en "skärpning" men är i grunden en förändring på marginalen.
Jag har aldrig förstått poängen med en generell rabatt av detta slag. Visst kan man tänka sig att personer som verkligen visat prov på förändring och utveckling under sin fängelsetid kan släppas i förtid. Men att alla rutinmässigt ska släppas efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet är svårt att begripa poängen med.
Jag förstår vad Alliansen försöker göra här. De vill åter framstå som det alternativ som tar kampen mot brottsligheten på allvar. Och, förstås, vinna tillbaka en del högerväljare som gått till SD. Men efter åtta år vid makten känns detta försök förvånansvärt lamt.
Jag är inte heller övertygad om att borgerliga väljare är överförtjusta i utvidgningen av våldtäktsbegreppet och stegen mot en omvänd bevisbörda, som samtyckeslagstiftningen riskerar att leda till.
En vänster till salu
Valtemperaturen stiger. Hittills har valrörelsen dominerats av regeringsfrågan, och när frågan om hur det rödgröna regeringsalternativet ser ut blivit allt hetare har vi fått en rad klargörande besked.
Stefan Löfven kan tänka sig att samarbeta över blockgränsen. Vänsterpartiet, som gick ut hårt och satte förbud mot vinster i välfärden som ett ultimativt krav för att stödja en regering, har redan mjuknat och kräver varken ministerposter eller förbud mot vinster för att släppa fram en S-ledd regering. Trots att partiets hela valrörelse kretsar kring just denna fråga. Rädslan att bli Svarte Petter blev till slut större än viljan att vara konsekvent.
I praktiken har Vänsterpartiet nu vridit sin starkaste valfråga ur sina egna händer. Alla vet att en S-ledd regering inte kommer förbjuda vinster i skolan och vården. Vi vet nu också att en sådan regering kommer få aktivt stöd av Vänsterpartiet.
Parollen "välfärden är inte till salu" har således spelat ut sin roll flera med veckor kvar till valdagen.
Vänsterpartiet är definitivt till salu.
onsdag 27 augusti 2014
Porren i en modern värld
The Guardian skriver om en brittisk undersökning med 500 svarande 18-åringar i vilken 8 av 10 anser att nätporren är för lättåtkomlig. Hela 72 procent tycker att porr ger en orealistisk bild av sex. Generellt är tjejer mer negativa än killar.
Man kan säga mycket om dylika undersökningar. Bara frågan om huruvida porr ger en "orealistisk bild" av sex eller ej visar på en underlig utgångspunkt. Porrfilmer är, precis som all annan film, skildringar av fantasier. Inte dokumentära alster eller instruktionsmanualer. Ingen skulle komma på tanken att ställa frågan om Morden i Midsomer ger en realistisk bild av polisarbete eller ej. Vi begriper att det handlar om underhållning.
Men ja, det är en ny värld. Ungdomar letar inte efter porrblaskor i skogen eller i containrar längre. Porren finns ett klick bort. Utbudet har exploderat, vilket ofta ignoreras av porrmotståndare som utmålar den amerikanska mainstreamporren som ett exempel för all pornografi.
Tillgängligheten har kommit att beskrivas som ett problem. Kåta tonåringar kan inte sluta titta. Den ögonblickliga tillfredsställelsen ställer till det i samlivet, som kräver engagemang och sällan ger samma sorts snabba tillfredsställelse. Porrimpotens har blivit ett begrepp som alltfler kan känna igen sig i. Det betyder i korthet att sexlivet blir sämre ju större porrkonsumtionen är. Mannen får svårt att prestera på "riktigt".
Som allting annat i livet handlar det förstås om att hitta en sorts balans. Det är fullt möjligt att fortsätta konsumera porr även i ett fast förhållande - gärna tillsammans med partnern - men det är också möjligt att dess tillgänglighet kan påverka sexlivet negativt. Vissa kvinnor är principiella motståndare till pornografi, vilket gör att mannens konsumtion kan bli ett förtroendeproblem.
Enligt ovannämnda undersökning kommer de flesta i kontakt med porr i 13-14-årsåldern. En tiondel av de svarande sade sig ha sett porr första gången redan i 11-årsåldern. Det kan låta tidigt, men den som tänker tillbaka på sin egen skoltid i den åldern är nog inte så förvånad. Visst hade vi också lockats av porrsajter om möjligheten funnits. Skillnaden är att det vi hade att tillgå var tidningar, heta linjen och i bästa fall någon film som sändes efter midnatt när föräldrarna gått och lagt sig.
Det finns förstås sätt att förhindra att minderåriga kommer åt pornografi. Familjeinställningar på datorn är ett. Men oftast är barnen skickligare på datorer än sina föräldrar och kommer lätt runt det problemet. Det andra är blockeringar eller ren nätcensur. Här har Storbritannien tagit oroväckande steg under Camerons regim.
Men vad skulle sådana ingrepp lösa förutom att göra allting ännu mer spännande? Sex är trots allt en naturlig del av våra liv, och inget som de flesta av oss skulle vilja vara utan. Jag tror inte ett dugg på att barn traumatiseras eller far illa av att råka titta på porr. Det torde vara svårt att hitta något empiriskt stöd för en sådan hållning. Snarare är det en vuxen moralistisk tolkning.
Inte heller tror jag att det ofta framförda kravet på bättre sexualundervisning i skolan är en universallösning. Hur pedagogisk läraren än är, går det inte att komma ifrån att ämnet är känsligt och att de flesta nog föredrar att prata med sina närmaste kompisar om det. Nyfikenheten på porr försvinner knappast av att en lärare visar hur könsorganen ser ut eller hur barn blir till. RFSU har gjort vissa insatser under sina rundresor i landets skolor, vilket är positivt. Kunskap är aldrig fel, och det är alltid rätt att prata och diskutera.
Den som läst denna blogg tidigare känner säkert till att jag har en icke-moralistisk syn på sex, även när det gäller yngre. Det internet har möjliggjort är en mer frigjord sexualitet. Unga och gamla kan testa gränser, experimentera och få utlopp för sexuell nyfikenhet och upptäckarlust tack vare den moderna tekniken. Det betyder inte att de flesta gör det, men möjligheten finns där.
Många använder chattjänster som Omegle. Randomchattar av detta slag tillfredsställer både behovet av spänning och att träffa andra. Om nu personer i yngre tonåren träffar andra online, klär av sig och har trevligt tillsammans, bör vuxenvärlden låta dem vara i fred.
Nätporren är, vad än feminister och förbudsivrare säger, här för att stanna. Det var definitivt inte bättre förr.
Etiketter:
informationsfrihet,
Internet,
porr,
skolan,
ungdomar
tisdag 26 augusti 2014
Vilka värderingar finns i en sko?
Sedan den nyfrälste feministen Joakim Lamotte blev pappa till en dotter har han letat patriarkala strukturer och könsroller i varje skrymsle. Den här gången riktades eggen mot Coop.
Butiken hade nämligen barnskor med hög bakdel (ej klack). När Lamotte såg detta "brast" något inom honom, därav den upprörda debattartikeln.
Coop backar, förstås. Skon dras tillbaka med motiveringen att den inte är förenlig med företagets värderingar. Vilka värderingar finns i en barnsko, undrar jag då. Förklaringen enligt Coops pressansvariga är att de inte vill sälja barnkläder eller skor "som bidrar till att befästa stereotypa könsroller".
En sko med en hög bakdel är alltså ett uttryck för en stereotyp könsroll, om vi får tro Coop. Frågan om vari det skadliga ligger i att bära denna sko förblir däremot obesvarad. Ty stereotyp är inte nödvändigtvis detsamma som skadlig. På vilket sätt en flicka i treårsåldern skulle fara illa av att ha de där skorna på sig får vi sväva i ovisshet om.
Föräldraansvaret tycks som bortblåst. Eller kanske snarare förändrat. I dag ska en förälder anmäla sådant som anses skadligt eller oönskat i idealbilden av samhället som det egna barnet ska växa upp i. Ingen har tvingat någon att köpa de där skorna till sitt barn. Men det spelar ingen roll. Bara det faktum att de står där på hyllan räcker för att uppröra.
Det finns ett väldigt enkelt sätt att bekämpa sådant man inte tycker om: köp inte. Om för få köper skor som befäster stereotypa könsroller, vad de nu betyder, kommer de inte längre saluföras. Så löser marknaden problemet åt oss.
Att alltfler föräldrar tycks likställa föräldraansvar med ett behov av att anmäla och kritisera produkter de inte gillar är kanske ett tecken så gott som något på att vi lever i kränkthetens och ansvarslöshetens tidevarv.
Men det är också en ett bevis för att många av dagens medborgare ser som sin uppgift att rensa samhället från sådant de personligen inte tycker om. Precis så skapar vi i förlängningen ett tråkigare samhälle.
måndag 25 augusti 2014
Förbered dig på ett byte...
Stig-Björn Ljunggren var en av talarna på årets sommarseminarium med Frihetsfronten. Han pratade om socialdemokratin, nyliberalismen, 80-talet och framtiden. Ljunggren var kunnig, kvick och tankeväckande. Precis som vanligt.
Mest spridning fick hans passage om Feministiskt initiativ:
Mest spridning fick hans passage om Feministiskt initiativ:
"Fi vill ha mansskatt, men vill samtidigt att man ska få bestämma sitt kön själv. Kostnadsfritt."Om Fi skulle få inflytande över politiken (i detta fall kan det faktiskt räcka med Miljöpartiets Åsa Romsås) kommer skatteplanering få en helt ny innebörd...
Centern dansar mot seger
Eller... tja...
söndag 24 augusti 2014
Demonstranter direkt från scenskolan
Ett litet marginaliserat nazistparti, som lockade 681 röster i förra valet, håller torgmöte i Malmö. Skränande vänsterextremister, från bland annat Afa, dyker naturligtvis upp. Bråk uppstår som brukligt. Gatstenar kastas mot polisen, och ammoniak träffar polisens hästar.
Ett inte helt korrekt beteende från dessa proffsdemonstranter, kan man tycka. Men i vanlig ordning skylls allting på polisen. Bland annat ska polisen ha "kört över" en demonstrant.
Den som ser klippet har nog svårt att se detta. Hade det här varit i fotbolls-VM, hade personen definitivt blivit varnad för filmning.
Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Fnordspotting
Ett inte helt korrekt beteende från dessa proffsdemonstranter, kan man tycka. Men i vanlig ordning skylls allting på polisen. Bland annat ska polisen ha "kört över" en demonstrant.
Den som ser klippet har nog svårt att se detta. Hade det här varit i fotbolls-VM, hade personen definitivt blivit varnad för filmning.
Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten, Fnordspotting
Etiketter:
demonstration,
extremism,
nazismen,
polisen,
vänstern
fredag 22 augusti 2014
Mot skogen
Det är dags för Frihetsfrontens sommarseminarium igen. Således bär det av ut i spenaten för en helg av politiska diskussioner, vilket lär bli extra intressant ett valår som detta.
Datorn stannar hemma, så det blir en liten bloggpaus. Däremot kommer jag kunna granska och godkänna kommentarer via telefonen och paddan. Helt bortkopplad är jag inte.
Feminism är inte jämställdhet
Någon på public service tyckte att opinionssiffrorna för Fi har varit lite för svaga på sistone. Partiet har hamnat i medieskugga, vilket är en ovan sits för ett parti som konstant haussats och hyllats i medierna under det senaste halvåret.
Varför då inte presentera en mätning som visar att 47 procent kallar sig feminister och att 72 procent anser att frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor är "ganska" eller "mycket viktig"? Sagt och gjort.
Men att vara feminist är inte nödvändigtvis detsamma som att vara för jämställdhet. Inte sällan är det raka motsatsen.
Den feminism som Fi står för, och som många stats- och radikalfeminister inom såväl de rödgröna partierna som (tyvärr) borgerligheten delar, är en kamp för kvinnlig överordning. Inte jämställdhet. Fi:s partiprogram är enögt fokuserat på kvinnors situation. Inte på jämställdhet mellan könen.
Detta betyder att områden där kvinnor upplevs som diskriminerade prioriteras och lyfts fram, medan motsvarande områden för män ignoreras. Ett tydligt sådant exempel är att Fi vill satsa på att förbättra kvinnors arbetsmiljö - trots att nästan alla som dör på sitt arbete är män.
Kan man vara för jämställdhet mellan könen och samtidigt inte vara feminist? Klart att man kan. Men i Sverige ses det som suspekt. Den som inte är feminist ifrågasätts och hånas.
Reinfeldt avkrävs ständigt svar på varför han inte kallar sig feminist. Detsamma gäller Göran Hägglund. Jimmie Åkesson gjorde i sitt sommartal en stor grej av att han inte är feminist (och inte bara avstår från att kalla sig det), vilket säkert lockar en del väljare som är heligt trötta på den statsfeministiska doktrinen.
Det återstår att se hur stor feministfrågan blir i årets valrörelse, och om public service kommer ta chansen att lyfta in den i slutdebatterna.
Den här gången kommer dock inte Fi att få stå i samma rampljus som under EU-valrörelsen. De sitter nämligen inte i riksdagen. Och jag kan nästan lova att de inte kommer göra det efter den 14 september heller.
Då är i alla fall något vunnet.
Tidigare bloggat:
Feministpopulisterna
torsdag 21 augusti 2014
Alliansen är slut
I fyra år har Reinfeldts andra ministär förvaltat makten. Den har överlag misslyckats med att få igenom sin ekonomiska politik i riksdagen, vilket lett till total stiltje.
Den gångna mandatperioden har därför karaktäriserats av handlingsförlamning. Samt, förstås, ständiga markeringar mot Sverigedemokraterna - däribland genom regeringens asyluppgörelse med Miljöpartiet.
Emellertid har inga ansträngningar gjorts för att minska sysselsättningsgapet mellan svensk- och utlandsfödda, att komma tillrätta med den enorma bostadsbristen eller att rädda en skola i fritt fall. Däremot har Alliansen försvarat FRA-lagen, skärpt sexköpslagen och slagit vakt om datalagringen.
Visst är regeringen medveten om att Arbetsförmedlingen havererat. Men de föreslår inga större åtgärder. Visst är regeringen införstådd med bostadsbristen. Men i stället för att ta itu med ett av grundproblemen - hyresregleringen - väljer Alliansen att satsa på s.k. Attefallshus och ta andra pyttesteg. Alliansens satsningar för att vända trenden i skolan är precis som allting annat otillräckliga.
Kristdemokraterna har skakats av inre stridigheter, Centerpartiet likaså. Båda dansar på fyraprocentsspärren. Moderaterna har blivit alltmer maktfullkomliga och månne börjat drömma om ett tusenårigt rike med Reinfeldt & Borg som eviga husgudar. Och Folkpartiet - ja, de fortsätter att leta enkla lösningar på komplicerade problem.
Det sista slaget mot Alliansens trovärdighet kom när det blev känt att Migrationsverket begärt ytterligare 48 miljarder i anslag under de kommande fyra åren för att klara sitt uppdrag. Pengar som nu måste plockas ur luften.
Samtidigt fortsätter myndigheten att skriva upp prognoserna för invandringen, senaste siffran för 2014 är 100 000 personer. Det säger sig självt att allt detta sammantaget - bostadsbrist, en skola i kris, ett arbetsmarknadspolitiskt fiasko och en hög flyktinginvandring - inte är en särskilt framgångsrik kombination.
Man måste välja. En hög invandring av lågutbildade, en generell välfärdsstat eller en hårt reglerad arbetsmarknad. Man kan ha två, men summan av alla tre är förödande, och konsekvenserna har vi ännu bara fått en försmak av. Alliansen vill inte välja, och har inte gjort några ansträngningar att prioritera heller.
Efter fyra år på tomgång fick så Alliansen till slut soppatorsk. Om opinionsläget står sig är inte bara Alliansens tid slut. Då är även Reinfeldt slut som partiledare. Ty vad är nästa steg för ett parti som i jakt på att bli "statsbärande" kastat all ideologi och allt politiskt idéarbete överbord och efter fyra år är tillbaka på samma nivå som efter 1998 års val?
Moderaterna har ömsat skinn så många gånger under Reinfeldts ledning att partiet inte känns igen. Vare sig av potentiella väljare eller av partiets aktiva.
Det är dags att lämna bryggan, kapten Reinfeldt. Ditt skepp har sprungit läck och du har ingen aning om hur det ska lagas.
Etiketter:
alliansen,
moderaterna,
Reinfeldt,
val 2014
onsdag 20 augusti 2014
Medborgarlön en dum idé
Piratpartiet går nu ut med det som diskuterats i partiet länge - ja till medborgarlön. Idén med en basinkomst tycks attrahera även liberaler numera.
Piratpartiets talesperson för arbetsmarknad och social trygghet Björn Flintberg förklarar partiets ställningstagande:
Det är skamligt att jaga ut människor på en fruktlös jakt efter traditionella arbetstillfällen som inte finns och sedan straffa dem när de misslyckas.Kritiken gäller alltså hur den svenska arbetsmarknadspolitiken ser ut i dag. Nog finns skäl att vara kritisk. En hög arbetslöshet, en hårt reglerad arbetsmarknad med höga ingångslöner och en statlig arbetsförmedling som har havererat är en sällsynt dålig kombination. Effekten blir att utanförskapet för stora grupper av människor permanentas, att många aldrig ens får en chans att visa vad de går för. Det är tragiskt och ett fruktansvärt slöseri med mänskliga resurser.
Men lösningen är inte att ge alla medborgare en basinkomst varje månad. Det vore snarare att ge upp. Vad som krävs är avregleringar, regelförenklingar, skattesänkningar för alla med normala inkomster och en stolthet i att vara självständig.
I dag har arbetsgivare i allt högre grad slutat att använda Platsbanken, Arbetsförmedlingens jobbsökarsajt, när de söker arbetskraft. Eftersom den arbetssökande måste söka ett visst antal arbeten varje månad för att kvalificera sig för ersättning, och sedan redovisa dessa för sin arbetsförmedlare, översköljs arbetsgivarna av irrelevanta ansökningar. Detta förfarande stjäl tid både från den arbetssökande och företaget som söker personal.
Jag har flera principiella invändningar emot en så kallad medborgarlön. En är att det är fel att få pengar utan minsta motprestation. I detta fall skulle medborgarskapet i sig vara skäl till att få sin inkomst tryggad, vilket är väldigt märkligt.
En annan handlar om synen på individens relation till staten. Ska en hel befolkning göras beroende av ett bidrag?
Ett argument för medborgarlön är att det ersätter samtliga bidrags- och ersättningssystem som finns i dag och som är mycket kostsamma. Det låter ju bra. Att avskaffa barn- och bostadsbidrag och skära ned på en rad andra ersättningar är jag helt och hållet för. Men jag ser inte riktigt vinsten i att ersätta jättemånga bidrag med jättemycket bidrag. Vari finns incitamentet att bli självförsörjande om det trillar in så pass mycket pengar varje månad att det går runt ändå? Vad säger att jag inte tar dessa pengar och reser till ett varmt och billigt land i stället för att ta ett låglönejobb?
Ett mer verkfullt sätt att göra människor mer självständiga - om det nu är målet - vore att fortsätta pressa ned skatterna, stegvis avskaffa barn- och bostadsbidragen samt göra inkomster under en viss nivå (exempelvis 10 000 kr) skattefria. Det finns många effektiva sätt att tackla hög arbetslöshet och höga trösklar in på arbetsmarknaden. Mer bidrag är inte ett av dem.
Piratpartiet var en given röst i valet till Europaparlamentet. Det är tyvärr en otänkbar röst i riksdagsvalet.
Etiketter:
medborgarlön,
piratpartiet,
val 2014
Moderaterna vill införa flyktingskatt?
Kostnaderna för invandringen till Sverige har varit en omdiskuterad fråga i många år. Invandringskritiska krafter har kritiserats för att blåsa upp siffrorna. Från motsatt sida har det hävdats att Sverige tvärtom tjänar på en stor invandring.
Regeringen har till och med satt upp en sida för att bemöta vad som upplevs vara myter om invandringen. Där kan man bland annat läsa att en stor invandring är ekonomiskt fördelaktig. Som vanligt är min inställning att "det beror på".
Reinfeldt tog dock slutligen bladet från munnen beträffande kostnaderna. Flyktinginvandringen kostar, konstaterade han i sitt sommartal. Detta hade nog de flesta redan listat ut, men det var föredömligt att statsministern öppet konstaterade det som så länge inte kunnat diskuteras utan att invektiv kastats till höger och vänster. (Föga förvånande fick Reinfeldt omgående kritik. Kostnader ska inte diskuteras i samband med asylpolitiken, tycker bland andra LO.)
I helgen ska Alliansen spika sitt valmanifest. Enligt uppgifter till Expressen kommer Reinfeldt och Borg att vilja införa nya skatter för att klara de kostnader som rekordstor flyktinginvandring innebär. Om Moderaterna på allvar vill att Alliansen går till val på nya skatter för att finansiera flyktingmottagandet, serverar de Svertigedemokraterna ännu en beryktad julklapp.
Givet hur nyhetsrapporteringen och de politiska utspelen har sett ut de senaste veckorna - Migrationsverkets 48 miljarder, Arbetsförmedlingens erkännande att de inte klarar etableringsuppdraget för nyanlända, Reinfeldts tal och Migrationsverkets uppskrivna prognos till 100 000 asylsökande - är jag beredd att revidera min uppfattning att SD bara når 9 procent i valet. Det kan komma att bli betydligt mer än så.
Om uppgifterna till Expressen stämmer, kan vi räkna med att höra begreppet "flyktingskatt" en hel del i den här valrörelsen.
Rekordstor flyktinginvandring och höjda skatter för att finansiera den. De moderata kärnväljarna har det inte lätt. Och SD behöver tydligen inga egna valarbetare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






























