Vad är det Löfven älskar?

Jag betraktade det svenska nationaldagsfirandet från öster i år. Det verkar ha varit ungefär som vanligt. Ändå känner jag att något håller på att hända. Månne är det ett slags amerikanisering av den svenska politiken, åtminstone i retorik och rekvisita.

Stefan Löfven bär allt oftare svenska flaggan på kavajslaget när han företräder landet mer än bara partiet. Han har nu till och med börjat tala om "svenska värderingar".

I sitt korta tal på nationaldagen uttryckte Stefan Löfven att han "älskar Sverige". Det är, hur konstigt det än kan låta, något tämligen nytt att uttrycka sig på det sättet. Jag vet inte om Fredrik Reinfeldt någonsin uttryckte sig så. Oftast använder sig svenska politiker i stället av "vi" för att undvika att stå i centrum för något så pinsamt som kärlek till ett land. Månne har "Jag älskar Sverige "verkat alldeles för nationalistiskt, gångbart endast i krimskramsbutikernas t-shirtsavdelningar avsedda för turister.

Det är oklart om den amerikanska patriotismen, som jag har svårt för i dess mest bombastiska form, någonsin får sin motsvarighet i Sverige. Vi har i stället ett slags motsvarighet i den så kallade "svenska modellen", som beskrivs som något helt unikt. Närmast ett socialdemokratiskt världsarv.

Men något har i alla fall börjat förändras, och det har troligen en hel del med sverigedemokratiska valframgångar att göra. Även Anna Kinberg Batra bedyrade på nationaldagen hur viktigt det är att fira "det Sverige vi älskar". Både Löfven och Kinberg Batra försöker appellera till de väljare som tagit steget över till SD. Samma väljare som kallats både främlingsfientliga och fascister.

Löfven upprepade även sitt plikt- och rättighetsmantra som han använt sedan han blev partiledare: "Gör din plikt och kräv sedan din rätt". Ännu har han inte lyckats förklara vad detta betyder i praktiken. Vad innebär det att göra sin plikt? Är det att försörja sig själv? Nej,kommunen står där och erbjuder försörjningsstöd om du inte lyckas. Är det att ordna ett eget boende? Nej, lyckas du inte är kommunen förpliktigad att ge dig tak över huvudet.

Problemet med Löfvens pliktretorik är att den helt saknar innehåll. Den är säkert tänkt att ge alla som arbetar och betalar skatt råg i ryggen men utan en politik som faktiskt gör skillnad på den som försörjer sig själv och den som inte gör det, blir statsministerns retorik bara innehållslösa och tomma ord.

Jag kommer att tänka på George Orwells reflektion:

En talare som använder färdiga fraser på samma sätt som ett barn staplar legobitar har gått ett gott stycke på vägen att förvandla sig själv till en maskin. 

Detta gäller det mesta som Löfven uttrycker politiskt. Han staplar floskler som ett barn staplar legobitar. Därför är det svårt att ta honom på allvar.

När Löfven säger att han älskar Sverige ser jag framför mig en hustrumisshandlare som intygar att han älskar sin fru. Trovärdigheten blir därefter.

Ett Kina i förändring

När jag började besöka Kina i mitten av 00-talet spräcktes mina fördomar på löpande band. Jag förväntade mig grå statskommunism men mötte en modern asiatisk stat där var och varannan hade lika fina mobiltelefoner som vi hemma, åt på samma snabbmatskedjor och klädde sig i likadana jeans. Jag mötte också ett nyfiket, om än högljutt och lite stökigt folk, där det aldrig var svårt att få kontakt.

Nu är jag tillbaka för första gången på tre år och ser ett land som uppenbart är statt i fortsatt förändring.

Det bästa med Kina är maten. Det är underbart att äta äkta kinesisk mat igen till humana (det vill säga kinesiska) priser. Kollektivtrafiklösningarna på räls imponerar. Hela landet håller på att knytas samman i ett gigantiskt snabbtågsnät, månne en del av den statliga kvartalsstimulansen på hisnande 6000 miljarder kronor. Många kinesiska städer har en förträffligt effektiv tunnelbana, vilket förvisso inte är något unikt även om Stockholm ligger långt efter i flera avseenden.

Men det finns onekligen saker jag inte har saknat lika mycket. Som köerna. Eller reklam- och informationsslingorna i både butiker och lokaltrafik som driver en till vansinne efter några minuter. Eller alla säkerhetskontroller.

En något bekymmersam reflektion är att Kina blivit ännu mer uppstyrt och reglerat sedan jag började besöka landet för drygt tio år sedan. Ett litet exempel är att det för mig som västerlänning inte går att köpa en snabbtågsbiljett i en automat eftersom det krävs en kinesisk identitetshandling. Även i Sverige är SJ-biljetten personlig, vilket har mött kritik (det sägs vara ett sätt att möta svarthandel med biljetter). Men den går åtminstone att boka på nätet eller köpa i en automat.

En del i moderniseringen av landet är ett utbyggt internet. Snart sagt varje kafé har nu Wi-Fi, vilket vi ju är tämligen vana vid i väst. Men för att kunna ansluta behöver du en anslutningskod och för detta måste du ange ett (kinesiskt) mobilnummer.

Även i kollektivtrafiken är det tydligt att det råder nya tider. Väskor röntgas på tågstationer och tunnelbanestationer. Sporadiskt utplacerade vakter med metalldetektorer undersöker förstrött resenärer utan att vi ens stannar upp. Ibland vill de se id-kort. Ibland få du passera en metalldetektor. Ibland är alla stationer obemannade.

Säkerhetsteatern expanderade kraftigt med OS i Beijing 2008. Jag undrade då om dessa stationer skulle bli permanenta, och uppenbarligen har de även spritt sig till andra städer sedan dess.

Hålen i denna trygghetskuliss är så uppenbara att även den kines med den högsta tillit till regeringens syften och metoder måste fråga sig vad det ska tjäna till. Allt detta är, tro mig, huvudsakligen för syns skull. Och det ger förstås en del jobb, även om vakterna kanske hade ansträngt sig lite mer om det synts i lönekuvertet.

Trots en ständigt växande militärbudget lägger Kina varje år mer resurser på den inre säkerheten. Dit hör kontroll av allt ifrån människors resvanor till deras surfvanor men också att ha vakter synliga överallt för att upprätthålla bilden av en stat i full kontroll.

Kina har aldrig varit ett demokratiskt land av västerländskt snitt. Landet har en egen modell som anses passa just Kina bäst med en stark centralmakt och regimkontrollerad press och rättsväsende men samtidigt relativt stor social frihet. Kvinnor är exempelvis betydligt friare i Kina än i världens religiöst styrda diktaturer. Kina har en internetpolis men ingen moralpolis på gatorna. Regeringen slår ned på erotik och sexhandel, men det är den å andra sidan långt ifrån ensam om.

I kinesiska talkshows är systemet ingen kontroversiell fråga som det måste hymlas med. Tvärtom. Den västerländska demokratin byggd på vissa fundamentala rättigheter skulle, hävdas det, helt enkelt inte fungera i ett stort och folkrikt land som Kina. Då väntar luàn, 乱, kaos, oordning.

Jag kan inte låta bli att tänka att säkerhetsteatern i kollektivtrafiken är en liten men ändå viktig del av detta spektakel. Ett sätt att visa allmänheten att farorna är så stora att regeringen är beredd att ha personal och kontroller i tunnelbanan för att folk ska känna sig trygga till och från jobbet och skolan.

Argumentet blir att det i dessa farliga tider, med terrorhot och politisk fundamentalism, behövs en stark regering med ett starkt parti som håller i tyglarna.

Det har under lång tid funnits en förväntan från väst att detta inte kan hålla hur länge som helst, att regimens dagar vid makten är räknade. Så snart den ekonomiska tillväxten sjunker tillräckligt mycket, blir politiska reformer oundvikliga. Annars kommer systemet att börja knaka i fogarna. Hoppet har stått till både Wen Jiabao och nu Li Keqiang. Förgäves.

Om det är något som KKP har visat, är det en fantastisk förmåga att jämte moderniseringar inte bara behålla utan även utöka kontrollen. En politisk liberalisering kommer inte att ske under det sittande ledarskapet. Heller.

Diskussionen om västerländsk demokrati i Mittens rike befinner sig inte ens i sin linda. 

Vänsterns hat för rikedom

Anders Lindberg fortsätter att leverera högklassiga bidrag till tävlingen "Årets mest infantila texter" (läs via Unvisit). Denna gång försvarar han Husby och utpekar Östermalm som "problemet" i Sverige.

Eftersom östermalmsborna är så mycket rikare är genomsnittssvensken är Stockholmsstadsdelen ett exempel på segregation. Som måste bekämpas. Slutsatsen är lika infantil som talande.

Att personer på vänsterkanten hatar rika är förstås inget nytt. Men att en ledarsida går så långt som att förminska bekymren i problemförorterna enbart i syfte att få nöjet att svartmåla en rik stadsdel i centrala Stockholm ger onekligen en dålig smak i munnen.

Egentligen styrs Anders Lindberg precis som den övriga vänstern (med vissa strålande undantag) av rädsla. Rädsla för att någon kan få för sig att alla är stenkastare i Husby bara för att att vi belyser att det är ett växande problem med angrepp på blåljuspersonal. Detta är att kraftigt underskatta människors intelligens och förmåga att se skillnad på enskilda individers brott och hela gruppers skuld.

Ingen har sagt att alla i Husby, Tensta eller Rosengård bränner bilar eller kastar sten. Ändå darrar vänsterdebattörer av rädsla för att någon ska kunna tolka debatten så.

Ibland är det inte lika viktigt. Uppenbarligen räds Lindberg och hans gelikar inte att prata om skattesmitare på Östermalm. Enligt samma logik borde ju detta vara att svartmåla en hel stadsdel - men det har Anders Linberg i detta fall inga som helst problem med.

Det är bara att konstatera: vissa är bortom räddning. De förmår inte se det som sker framför näsan på dem. Aftonbladets ledarsida hör dit. Vi har sett det i frågor om hedersförtryck, nu upprepas det igen om heders- och klankulturers följder i Sverige.

Det förnekas och förringas, blandas med korten och i slutändan är det "högern", "marknaden" och "de rika" som får skulden medan kriminella får sympati i egenskap av "utsatta".

Denna sorts retorik liknar mer den paranoida stämningen i det Venezuela som Hugo Chávez lämnade efter sig än en sansad och rationell diskussion på ledarplats i en av Sveriges största tidningar. Det är tragiskt att se.

Tidigare bloggat:
En fråga för borgerligheten att driva

Reinfeldt har roligt

Det finns ett före och efter 2010 när det gäller Fredrik Reinfeldt och hans eftermäle. Jag gillade Reinfeldt mest för att ha lyckades bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och att han faktiskt, till skillnad från Bo Lundgren, genomförde en mer liberal skattepolitik och inte bara pratade om den i opposition.

Min bild av Reinfeldt har emellertid förändrats avsevärt under de senaste fem åren, och här tror jag att jag är långt ifrån ensam. Många lät sig duperas av hans politiska segrar och sosseriets nederlag.

Under sin första regeringsperiod satte Reinfeldt igång ett viktigt och kontroversiellt reformarbete. Han sänkte skatter genom riktade jobbskatteavdrag. Det innebär flera tusen kronor mer i plånboken varje månad för en normalinkomstfamilj. Han utmanade de stora fackförbunden om finansieringen av a-kassan, vilket var både modigt och välkommet och orsakade gigantiska protester. Apoteksmonopolet avreglerades och regeringen tog striden mot förtidspensioneringarna. Det hände kort sagt en hel del bra saker under Reinfeldts första fyra år som statsminister.

Men reformarbetet avstannade betänkligt efter 2010. Det var inte bara som om idéerna tog slut, Reinfeldt lyckades aldrig motivera sina skattesänkningar på ett ideologiskt plan. Därför blev det egentligen aldrig en ideologisk skattestrid med Socialdemokraterna. Därtill växte tilltron till bidragsjobb.

Hela argumentationen handlade om arbetslinjen, att det var gynnsamt för samhällsekonomin med lite lägre inkomstskatter och bättre om folk jobbade på bidragsanställning än inte alls. Under samma tid urlakades Moderaternas eget politiska idéarbete fullständigt. Det blev farligt att ha visioner. Det blev reaktionärt att vara ideologisk.

Sedan Reinfeldts avgång har Moderaterna i stort lämnat hans politik i skräpkorgen. Migrationspolitiken är utbytt, partiet visar en ökad insikt i vilka långtgående konsekvenser som integrationsproblemen får, det arbetsmarknadspolitiska fiaskot som allt från FAS 3 till jobblotsar innebar har fått M att tänka om lite grand. Bland annat. Men jag saknar fortfarande ett ideologiskt försvar för lägre skatter och mer frihet.

Nu vill Reinfeldt tydligen fungera som ett slags arbetsmarknadspolitisk rådgivare på europeisk nivå genom ett initiativ via tankesmedjan Ceps i Bryssel. Tanken är att Reinfeldt ska lära övriga Europa hur fler kan komma i arbete.

"Det har varit väldigt roligt att skriva, tycka och tänka om det som jag ändå tycker är väldigt roligt: hur ska vi förbättra för människor?" säger Reinfeldt enligt Göteborgs-Posten.

Dessa ytliga ord yttrade av den person som under sin statsministertid såg både arbetslösheten och utanförskapet i kriminellt belastade förorter att öka. Som fortsatte att montera ned det svenska försvaret. Och som visade fullkomlig brist på insikt och verklighetskontakt i migrationsfrågan.

"Förbättra för människor", var det. Men för vilka? 

Den store talaren

Utan stödhjul går det inte lika bra att prata.

Semester

Så var det då dags för en månads semester.

Som tidigare aviserat hoppas jag kunna blogga ungefär som vanligt, men jag lämnar inga garantier. Det visar sig inom några dagar.

Eftersom jag sannolikt inte kommer ha fritt internet i mobilen (jag har laddat ned Freebrowser, men vi får se hur bra den fungerar) kommer jag inte kunna godkänna kommentarer lika snabbt som vanligt.

Ta hand om er!

En fråga för borgerligheten att driva

Det har hänt mycket i det politiska landskapet i Sverige bara sedan i höstas, och inte bara i den så heta migrationsfrågan.

När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och Centerpartiets Annie Lööf härom kvällen debatterade migration och arbetsmarknadsintegration i SVT:s Aktuellt var det en uppseendeväckande syn. Johansson lät nämligen som en sverigedemokrat och Lööf utmålades som ansvarslös för att hennes partiet varit emot id-kontroller vid Öresundsbron.

Det som så sent som i höstas var att "bryta mot konventioner" och "kränka mänskliga rättigheter" har plötsligt blivit att ta ansvar för Sverige. Omsvängningen och retoriken som stöder den är häpnadsväckande.

Även om migrationspolitiken är det mest uppenbara exemplet på tvära kast, kan en förskjutning noteras även på andra håll. Under den senaste partiledardebatten i Agenda framförde både Jan Björklund (L) och Ebba Busch Thor (KD) att fattigdom eller upplevt utanförskap aldrig kan vara en ursäkt för att kasta sten på polis, brandkår och ambulanspersonal. Aldrig.

Detta är möjligen endast en återgång till en klassiskt borgerlig paroll, men den är likafullt angelägen och ligger helt rätt i tiden. Om detta bör striden stå framöver. Ty även om Socialdemokraterna hävdar att det ska "råda nolltolerans" mot såväl sexuella övergrepp på kvinnor som angrepp på blåljuspersonal, lever regeringen inte upp till dessa ord i praktisk politik.

Denna så kallade nolltolerans ser vi inga spår av vare sig i påföljder, polisiära befogenheter eller nya arbetsmetoder. Eller i analyser heller, för den delen. Stefan Löfvens ord är bara ord. Därför är fältet, åtminstone just nu, öppet för borgerligheten att göra tryggheten i samhället till en paradfråga. Denna fråga bör Alliansen krama hårt och ärligt från och med nu och fram till nästa val.

I en tid när alltfler upplever otrygghet, när påföljder för grova våldsbrott inte samstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och när polisen varken har resurser eller befogenheter att bekämpa grov brottslighet, måste politikerna kliva fram och visa att det finns ett alternativ.

Detta handlar om så mycket mer än bara fler poliser. 

Svart och vitt när sexpolisen spekulerar

Polisen och stormoralisten Simon Häggström har skrivit en bok om sexhandel utgiven på Kalla kulor förlag (min elaka sida önskar att det hade varit Små kulor förlag) och ges utrymme i Aftonbladet (via Unvisit).

Om du pratar med sexsäljare om vilka deras kunder är, är sannolikheten stor att du får ungefär samma svar; "vanliga män". Häggström bekräftat detta genom att beskriva dem han griper som "fäder, äkta makar, söner. Vanliga "snubbar" med vanliga liv". Just därför blir hans syn på sexköparen så märklig.

Häggström hävdar:

Oftast handlar det om helt vanliga välfungerande män som aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica. Men i smyg drivs de av egoism, makt och en önskan att dominera och kuva kvinnor.

Verkligen? Vill sexköparen"oftast" kuva kvinnor? Det är imponerande att Häggström har en sådan inblick i de gripna sexköparnas sexual- och själsliv. Han måste ansvara både för polisförhör och en psykologisk utredning helt på egen hand. Eller kan det månne vara den svenska feministiska maktanalysen som spökar igen?

Sexköpslagen kom till utifrån en kvinnofridsproposition i riksdagen. Den officiella hållningen har ända sedan 1998, när lagen röstades igenom, varit att sexköp är en form av våld mot kvinnor. Det har aldrig tagits någon hänsyn till hur sexhandeln går till. Det görs ingen skillnad mellan personer som är utsatta för människohandel och deltidsarbetande sexsäljare som samtidigt läser på universitetet.

Med en så svartvit bild av ett mångfasetterat fenomen som sex och sexhandel är det inte konstigt att personer som Simon Häggström hamnar så fel i sin analys. I hans värld ryms nämligen inga nyanser, inga gråzoner.

Det är självfallet så att det finns avarter även bland sexköpare, personer som beter sig illa. Som njuter av att dominera någon annan på dennes bekostnad. Men att påstå att en "välfungerande man" som "aldrig skulle sno en kexchoklad på Ica" plötsligt förvandlas till ett sadistiskt monster så fort han kliver in på en thaisalong är skrattretande.

Jag fortsätter att hävda att Sverige inte ska ha en sexpolis som springer runt och letar omoraliska sexuella aktiviteter. Det är verkligen en galen prioritering av polisens knappa resurser. Människohandel ska självklart prioriteras högt och bekämpas med full kraft tillsammans med andra länder. I övrigt bör sexhandeln lämnas i fred - och givetvis avkriminaliseras helt och hållet.

Simon Häggström menar att många ser sexpoliser som honom som hjältar. "Men det stämmer inte", tillägger han. Nej, precis. Det stämmer inte. De riktiga hjältarna inom polisen är de som bekämpar riktiga brott. Som griper hustrumisshandlare och rånare.

För en polis är det självklart ett enklare jobb att ta sexköpare med byxorna nere på Malmskillnadsgatan än att tampas med sten- brandbombskastande kriminella i landets så kallade utanförskapsområden.

Det ska tydligen firas nationaldag

På måndag är det svenska flaggans dag. Eller "nationaldagen" som den kallas i folkmun och numera även i public service. Särskilt mycket nationellt är det emellertid inte över denna dag.

Jag brukar varje år blogga om hur lite jag bryr mig om nationaldagen. Detta till trots är det intressant att se hur firandet tar sig i uttryck.

Förklaringarna till svenska folkets svala inställning till den 6 juni som en dag för att fira Sverige som nation har många förklaringar. Jag tror att den orsak som ofta framförs, att Sverige inte under väldigt lång tid har varit ockuperat eller på allvar hotat av främmande makt, spelar en stor roll för den avslappnade inställning som folket har till att fira nationens existens.

Det är sannolikt delvis därför som alla försök att frammana en nationell känsla för Sverige hittills har fallit platt. Kungahuset, viftande flaggor och folkdans till trots.

Tja, eller folkdans och folkdans. Det är ju inte riktigt så nationaldagsfirandet ser ut överallt. I Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta hålls ett väldigt alternativt firande. Programmet inleds med ursvenska artister som Bollywood opera och Dogge Doggelito, fortsätter med ugandisk och uzbekisk musik och dans och når sitt crescendo när det är dags för brasiliansk musik och somalisk dans.

Riktat till målgruppen som bor i stadsdelen eller en uppvisning i att det "inte finns någon svensk kultur"? Döm själv. Men särskilt mycket "svensk nationaldag" känns det onekligen inte som.

Svenskt 2016.

Läs även:
Fnordspotting

Semester i Kina

På lördag bär det av till Kina för en månadslång resa via Hongkong, Guangzhou, Yangshuo, Guizhou-provinsen och några andra städer längs vägen. Efter två år med nedkortad semester ska det bli skönt med en längre tids ledigt. Jag ska inte ens läsa jobbmejl.

Det är flera år sedan jag senast var i Kina, och den politiska utvecklingen i landet har varit nästan uteslutande negativ. I synnerhet har Xi Jinping fortsatt att vrida klockan bakåt i yttrande- och pressfrihetsfrågor. Massövervakningen har byggts ut ytterligare. Det finns få ljusglimtar.

Samtidigt har den kinesiska brandväggen blivit ännu högre och mer svårgenomtränglig vilket gör västerländska surfvanor allt knepigare. Regimen har utökat sin kamp mot VPN-tjänsterna och, tyvärr, med ganska god framgång.

Jag har köpt en månads abonnemang hos flera VPN-tjänster med förhoppningen att om den ena inte fungerar kommer den andra eller den tredje att göra det. Några garantier finns förstås inte, så hur ofta denna blogg kommer att uppdateras under resten av juni hänger helt och hållet på tekniken.

Lite nervöst är det för en bloggnarkoman som undertecknad som även är van vid att logga in på Facebook och surfa runt på YouTube varje dag. Blogger och Facebook är sedan många år blockerat i Kina, detsamma gäller YouTube. Jag vet inte ens om jag kommer åt min webbmejl i dag.

Min absoluta ambition är att kunna blogga nästan som vanligt. Men jag hoppas på förståelse från er läsare om så inte blir fallet.

Några reflektioner från Kina hoppas jag i alla fall kunna ge samt förhoppningsvis även de sedvanliga utläggen (eller utbrotten) om svensk politik.

Brexit-debatt

Svensk EU-debatt har alltid varit futtig. När Sverige skulle rösta om EU-medlemskap 1994 var snuset en stor fråga. På riktigt. Liksom Systembolagets detaljhandelsmonopol. Jag misstänker att en valrörelse i dag hade sett ungefär likadan ut med fokus på perifera frågor som att EU lägger sig i hur gurkor ska se ut.

Sällan får vi en seriös debatt om EU:s demokratiska underskott. Detta är en tongivande fråga i den brittiska EU-valrörelsen. Det rör sig om ett system där bristen på transparens och bristen på ansvarsutkrävande är en högst medveten del av det hela.

Demokrati. Handel. Självständighet. Nedan är en debatt mellan de två sidorna i Storbritannien där de stora frågorna berörs (debatten är lång, men den som vill spara lite tid kan med fördel ta del av Daniel Hannans utläggning här).

Jag blir alltmer övertygad om att Brexit är rätt beslut för Storbritannien. Jag tror även att ett utträde vore rätt beslut för Sverige, men det kommer dröja innan den frågan blir aktuell. En förutsättning för att det ens ska ske kan mycket väl vara att britterna röstar för utträde den 23 juni.

Är USA på väg att förlåta Snowden?

Det är tre år sedan Edward Snowden flydde till Hongkong och på ett hotellrum bevittnade effekterna av sitt beslut att läcka massvis med hemlig information om världens mest omfattande, och olagliga, massövervakning av vanligt folk.

USA:s förre justitieminister Eric Holder uttryckte nyligen i ett poddsamtal med en av Barack Obamas tidigare rådgivare David Axelrod att Edward Snowden visserligen begick ett brott men att han ändå "gjorde allmänheten en tjänst" genom att läcka informationen. Läckan, framhöll Holder, startade nämligen en viktig debatt om övervakning.

Snowden själv var inte sen att twittra lite fyndigt om hur tonläget mot honom förändrats sedan 2013. Vi kan konstatera att det är rätt typiskt att politiker blir öppna och ärliga först efter att de har avgått. Detta är förstås inget unikt för USA, så här fungerar det överallt. Det är väl därför som människor framstår som vettigast före och efter de ingår i en regering.

Holders åsikt är förstås ingen officiell ståndpunkt från Obama-administrationen. Jag tror inte att Snowden är på väg att bli förlåten. I alla fall inte än (och skulle Donald Trump vinna valet skjuts det definitivt på framtiden).

Men det är intressant att Holder uttalar ståndpunkten eftersom det ställer frågor om han tyckt så här hela tiden. Förmodligen. Nog för att det är jobbigt för en regering att bli påkommen med byxorna nere, men vissa frågor är principfrågor och vissa debatter är helt enkelt väldigt viktiga.

Den största och viktigaste konsekvensen av Snowdens beslut att läcka är inte att massövervakningen har upphört utan att vi nu vet att den pågår. Därmed har vi också större möjligheter att skydda oss.

De senaste åren har övervaknings- och integritetsdebatten mer eller mindre dött ut. Nu står terrorismen högst på agendan igen, och såväl i andra länder som hemma i Sverige försöker politikerna bjuda över varandra i förslag på mer övervakning.

Utvecklingen går inte i rätt riktning. Men nu vet vi i alla fall hur gränslös såväl lusten som kapaciteten att övervaka oss alla är.

Populism, Centern

Centerpartiet står på ambulansens och polisens sida. Det är budskapet när partiet vill skärpa synen på attacker mot så kallad blåljuspersonal - polis, räddningstjänst och ambulanspersonal - i landets kriminellt belastade utanförskapsområden.

Ursäkta om jag inte är så imponerad av Centerpartiets yrvakna vurm för blåljuspersonalen. Först för de en politik som lägger grunden för den situation vi har i dag. Sedan gör de inte ett skvatt åt det under åtta år i regering. Och nu, i opposition, startar partiet ett blåljusuppror.

Jag kan inte kalla detta för något annat än populism.

Hur går det för Sverige?

Hur går det egentligen för Sverige? Denna fråga upptar mångas tankar just nu. Oron över vart Sverige är på väg är utbredd. I en Sifomätning som publicerades före nyår tyckte varannan svensk att Sverige är på väg åt fel håll.

Detta har Moderaterna tagit fasta på i sin omprövning av politiken. Nu anser partiet plötsligt att Sverige är på väg i fel riktning, vilket väl i och för sig är närmast en plikt att påstå för ett oppositionsparti, och vill lägga om kursen.

Det pågår en strid om hur Sverige ska betraktas. Vi kan kalla det för en kamp om verklighetsbeskrivningen. I söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda upprepade statsminister Stefan Löfven att det går bra för Sverige. Arbetslösheten sjunker, långtidsarbetslösheten och ungdomsarbetslösheten likaså. Sverige har en tillväxt som ligger i topp i EU. Och allt detta har regeringen lyckats åstadkomma med en egen budget i blott fem månader. Rena miraklet.

Sanningen är förstås att konjunkturer inte bryr sig om vem som sitter i Rosenbad och att ett exportberoende land är utlämnat till hur stor efterfrågan är i andra länder.

Löfven har rätt i så måtto att svensk tillväxt är hög, att arbetslösheten sjunker just nu och att efterfrågan på ny arbetskraft är stor. Men bilden är inte så ensidigt positiv som statsministern vill påskina. Redan nästan år spår nämligen regeringen själv att arbetslösheten kommer att öka. Under 2018-2020 kommer många asylsökande som fått ett positivt besked på sin ansökan att börja räknas in i arbetslöshetsstatistiken eftersom den tvååriga etableringsersättningen från staten då upphör för många. Då kommer det inte se lika glatt ut i statistiken längre.

Aftonbladets ledarsida (läs via Unvisit) vill att vi ska "sluta mörka sanningen om Sverige" (nog är det lite rart när en socialistisk ledarsida beskriver en hög tillväxt som lösningen på alla problem). Månne anser de precis som Löfven i en intervju i Financial Times att svenskarnas pessimism är "surrealistisk". Det finns dock inget surrealistiskt i att se de hot som lurar vid horisonten eller mitt framför näsan.

Så hur går det då för Sverige? Svaret är detsamma som på frågan om invandring är bra eller dålig för mottagarlandet. Det beror på.

Det går bra för många i Sverige. De disponibla inkomsterna har ökat under det senaste decenniet, arbetslösheten är väldigt låg bland inrikes födda (cirka 5 procent) och för den som har råd att köpa en villa eller en bostadsrätt är livet rätt bra just nu med låga räntor.

För utrikes födda är situationen rent statistiskt en helt annan. Risken för arbetslöshet är fyra gånger större (cirka 20 procent), och är du asylinvandrare är utsikterna ännu sämre: endast 63 procent har sysselsättning efter 15 år i Sverige (bara var tredje har ett helårsarbete). Bor du i ett s.k. utsatt område kommer du tvingas utstå en större otrygghet i ditt bostadsområde, skolan kommer sannolikt vara sämre och risken att du precis som dina föräldrar och dina kompisars föräldrar hamnar i bidragsberoende är överhängande.

Sverige är i detta avseende ett delat land. Många har det bra och kommer fortsätta att ha det relativt bra. Andra kommer få det ännu sämre.

Beträffande Sveriges framtid är jag ganska pessimistisk. Grundläggande fundament som polis, rättsväsende, sjukvård och skola har börjat att gunga betänkligt. Detta är inget som kan ordnas på en kafferast eller ens mandatperiod. Det kräver många år av satsningar och framför allt kloka beslut vi inte sett röken av ännu.

Jag ställer jag inte upp på uppfattningen att vi skulle stå inför något slags kollaps, däremot föreställer jag mig ett hårdnande samhällsklimat, fortsatt sjunkande förtroende för politiker och partier och en växande känsla av att samhällskontraktet är brutet. Det är illa nog.

Det kommer bli svårt att upprätthålla dagens välfärdsambitioner på sikt. Vi bör därför vänja oss vid tanken på att betala mer för att få mindre. Av detta skäl måste de borgerliga partierna ta strid mot högskattestaten, kräva lägre skatter och en ökad egenfinansiering av såväl arbetslöshetsförsäkringar som sjukvård och skola samt en kvalificering till den offentliga service som trots allt kommer finnas kvar. Några alternativ finns egentligen inte.

Den universella svenska välfärdsmodell som Stefan Löfven säger sig vilja utveckla kommer inte finnas i sin nuvarande form så länge till.

Ovärdigt

Fjolårets extrema inflöde av asylsökande fick en rad konsekvenser. Det ledde dels till en kollaps i det akuta mottagningssystemet, dels till att boenden av undermålig kvalitet upphandlades i panik. Existerande boenden förtätades. Fler asylsökande skulle alltså dela på samma sovsalar, samma toaletter och duschar.

En annan konsekvens som nu är tydlig är de mycket längre handläggningstiderna. Trots att Migrationsverket anställt många nya handläggare (på två år har myndigheten vuxit från 5000 till 7000 anställda) och flyttat personal till asylhanteringen, har väntetiderna oundvikligen skjutit i taket.

Att gå och vänta på ett för många livsavgörande besked om asyl är tufft nog. Att vänta i ett halvår innan någon ens börjar titta på ens ansökan är nedbrytande. Människor passiviseras ute på de svenska asylboendena, och detta redan innan socialtjänsten eller Arbetsförmedlingen har hunnit göra det. De "investeringar" som Stefan Löfven & c/o pratat om slösas just nu bort.

Svensk migrationspolitik har skapat små krutdurkar runt om i landet. Föreställ dig själv: människor med konflikter i bagaget tätt hoppackade i små rum. De har ingen sysselsättning och får gå i månad efter månad och bara vänta. Inte jobba, inte plugga. Bara äta och sova. Ingen vet om beskedet kommer dröja ytterligare en månad eller sex månader. Eller ett år. Jag är faktiskt förvånad över att det inte bråkas ännu mer.

Därtill vittnar kvinnor om rädsla för att bli utsatta för sexuellt våld på asylboendena de delar med främmande män. En kvinna beskriver:

Männen är inte särskilt utvecklade i sin syn på kvinnor. De är inte så fria i tanken och ser inte kvinnan som sin jämlike. De förstås inte jämställdhet och ser saker på annat sätt.

Jag hör nästan Jan Björklunds ord om värderingskonflikter från söndagens partiledardebatt eka. Att asylsökande kvinnor inte upplever trygghet, och i praktiken inte har något annat val än att stanna kvar på boendet, är direkt ovärdigt.

Människor som passiviseras. Kvinnor som känner rädsla. Livsgnistor som slocknar. Detta är de verkliga effekterna av den migrationspolitik som Alliansen och de rödgröna partierna stod bakom fram till i höstas.

Denna politik bygger inte på humanism. Snarare motsatsen. Jag vill hävda att det är fråga om en cynisk snällhetspolitik som ända från början handlat mer om att posera än att faktiskt hjälpa människor.

I detta läge är allt de ansvariga politikerna har att komma med ett pinsamt "tänkte inte på det."

Björklund, varför tyckte du inte så här förut?

Gårdagens partiledardebatt bjöd på det sedvanliga käbblet men också på hetta och viss nerv.

Debatten hamnade i ett intressant läge med två block som pucklade på varandra och med Jimmie Åkesson i mitten som något slags "domare" (för att låna Margit Silbersteins uttryck), vilket tydligen gick hem i stugorna.

Det som fascinerar mig mest är hur Jan Björklund låter numera. I både partiledar- och riksdagsdebatter har Björklund den senaste tiden krävt ett avskaffande av den socialistiska hyresregleringen. I gårdagens debatt tog han dessutom upp vikten av att börja prata värderingar i svensk integrationspolitik. Jimmie Åkesson replikerade att han var "i chock" över att höra Björklund säga exakt det som han menar att Sverigedemokraterna sagt i alla år.

Jan Björklund låter definitivt annorlunda i flera frågor nu än han gjorde före valet. Folkpartiet hade integrationsministerposten i åtta år, och gjorde inte ett kviddevitt av den. I synnerhet de sista fyra åren under Erik Ullenhag gick åt till att förneka problem i stället för att bemöta dem och finna lösningar. Det var flera förlorade år med ett upptrissat tonläge och ett alltmer ohållbart debattklimat. Nu har knutar börjat lösas upp. Kaoset som följde i höstens migrationsvåg gav svenska politiker en nödvändig käftsmäll och tvingade ut dem i ringen.

Nu har Jan Björklund lättat på locket. Han föreslår både radikala förändringar av bostadspolitiken, vilka är helt nödvändiga för att lösa de problem som finns, och medger de värderingskonflikter som uppstår när personer från patriarkala klassamhällen invandrar till Sverige. Även Kristdemokraterna har insett det sistnämnda.

Måtte det bli mer än bara prat.

Oviljan att förstå

Planerna på ett boende för ensamkommande i Saltsjö-Boo resulterade i protester från många grannar. Oro över kriminalitet, fallande pris på den egna bostaden och andra farhågor har kommit upp i ljuset.

Denna oro har hånats av såväl Aftonbladet som liberala tyckare. "Okunskap! Hur kan de vara så ogina?" tycks vare en vida spridd fråga. En som har funderat är det kristdemokratiska kommunalrådet i Nacka Jan-Eric Jansson. Han undrar varifrån rädslan för att bli granne med ensamkommande flyktingbarn kommer.

"Uppriktigt sagt förstår jag inte vad man är rädd för. Vi vågar ju resa utomlands och möta dessa pojkar på gatorna i främmande städer", skriver Jansson. Jämförelsen är bisarr och illustrerar tämligen väl gapet mellan politikerna och medborgarna i dessa frågor.

Kommunalrådet likställer alltså att se någon på en resa utomlands med att bo granne med personen i fråga. Häpp. Många tycker att det är spännande att besöka de brasilianska favelorna på semestern, men ingen skulle vilja ha dem i sitt eget bostadsområde. Detta förstår alla utom vissa politiker.

Jag hade för några år sedan tillsammans med dåvarande stadsdelsdirektören ett möte med ett par i ett välmående övre medelklassområde. Detta par hade begärt mötet för att diskutera det boende för missbrukare och socialt utsatta som stadsdelen hade i en villa. Denna villa råkade ligga på granntomten.

Störningar förekom ibland, även om vi agerade snabbt och slängde ut personer som inte skötte sig. Den främsta invändningen från grannparet var emellertid att boendet i fråga riskerade att sänka värdet på deras villa. Vilket var en invändning som varken jag eller stadsdelsdirektören kunde ta någon hänsyn till i stadsdelens sociala arbete.

Så här i efterhand, boende i bostadsrätt på en galen bostadsmarknad och med ansvar för föreningen i egenskap av ordförande, har jag desto större förståelse för grannarnas synpunkter. Det egna boendet är trots allt grundfundamentet i den vardagliga tryggheten. Rucka på detta och du kommer oundvikligen att få se reaktioner.

Denna situation, kollisionen mellan folket och folkvalda, är i själva verket politikernas eget verk. Jag tror att oron hade varit mindre om Sverige inte haft en så vettlös politik under så lång tid. Om vi kunnat lita på att människor som asylinvandrar är den de säger att de är, att minderåriga verkligen är under 18 och inte över 30 och att den som missköter sig åker ut med huvudet före från både asylboende och land, skulle acceptansen högst sannolikt vara mycket större. Detta skulle underlätta interaktionen mellan nyanlända och svenskar och därmed även integrationen.

Nu har vi i stället en situation med asylboenden som är överfulla av människor, med upprepade bråk som tar polisiära resurser från vardagsbrottsligheten, gruppvåldtäkter både mot svenska kvinnor och minderåriga på boendena och till och med mord.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att allt detta väcker oro och rädsla hos vanligt folk. Ändå finns det politiker som Jan-Eric Jansson som inte ens vill försöka förstå. Detta kommer bara ytterligare att bredda gapet mellan medborgare och folkvalda. 

Tidigare bloggat:

Anders Lindberg och okunskapen

Läs även:
Viktor Barth-Kron

Löfvens små utmaningar

"Stora utmaningar har aldrig skrämt oss socialdemokrater", har Stefan Löfven upprepat inför partikollegor det senaste året. Som om det finns något spännande och lite roligt i att behöva ta itu med gigantiska samhällsproblem. Kanske är det den inställningen som krävs för att inte gråtsnyftande lämna både partiet och politiken.

Ty nog finns de utmaningar att ta itu med. Detta är några av de problem, eller utmaningar som det numera heter, som regeringen står inför fram till nästa val:

Sjukskrivningarna
Sjukskrivningarna har skenat iväg i flera år, vilket innebär oerhörda kostnader. Den nya regeringens beslut att avskaffa den bortre gränsen i sjukförsäkringen har knappast hjälpt. Under Göran Perssons tid "löstes" problemet med förtidspensioneringar. Löfven vill lägga ett ökat ansvar på arbetsgivarna. Så praktiskt.

Integrationen
Svensk integrationspolitisk debatt har kommit att handla om en enda sak: jobben. Den som som invandrat och fått ett jobb eller någon sorts sysselsättning, och därmed inte är öppet arbetslös, har betraktats som "integrerad". Så är det givetvis inte, och alltfler politiker börja vakna upp inför detta faktum.

Lösningarna lyser emellertid ännu med sin frånvaro. I konkret politik handlar allt fortfarande om just jobb och sysselsättning. Regeringen har föreslagit statliga beredskapsjobb, Alliansen vill se lägre ingångslöner. Samtliga vill ha bidragsanställningar. Än har diskussionen om värderingar, den enskildes plikt att faktiskt anpassa sig till sitt nya land, inte tagit fart på allvar. Det måste den göra. Integrationsfrågan rymmer nämligen så mycket mer än bara jobb och sysselsättning.

Polisen och rättsstaten
Alla vill ha fler poliser. Men vad hjälper det när tre av fyra poliser överväger att lämna jobbet. Under 2015 slutade fler än började, och det kan inte bara förklaras av pensionsavgångar. Många som slutar är under 40. Orsakerna är flera: usel lön, dålig arbetsmiljö, dåligt stöd från ledningen och ett allt tuffare samhällsklimat mot vilket bemanning och befogenheter inte möter upp.

Detta pratas det mindre om eftersom det är svårlöst. Polisen har lämnats vind för våg under lång tid. Fokus har hamnat på jämställdhets- och genusfrågor när den borde handla hur polisen ska kunna utföra sitt jobb. Dess bemanning lever i dag inte upp till de betydligt tuffare situationer de i dag har att hantera. Lite tyder på att något kommer bli bättre under dagens rikspolischef. Det som står på spel är medborgarnas förtroende för själva rättsstaten.

Skolans kris
Det finns flera sätt att mäta kvalitet i skolan. PISA har blivit det som använts mest i den politiska debatten. Orsakerna till de faktiska resultat som framkommer i dessa mätningar kan emellertid spåras i allt från en usel lärarutbildning, försämrad disciplin, minskad auktoritet bland lärarna och en postmodern diskurs inom skolan.

Politikerna har förstört svensk skola, och det kommer dröja innan den kan betraktas som lagad. I dag har Sverige en utbildningsminister som inte får någonting gjort annat än att kasta pengar på problemet. Det värsta är kanske att inte heller borgerligheten förmådde vända utvecklingen under åtta års tid. Fan vet vart svensk skola är på väg.

Bostadspolitiken
Det största politiska misslyckandet vid sidan om skolan och migrationspolitiken är tvivelsutan bostadspolitiken. Precis som ovannämnda frågor har den inte uppstått i går eller ens förra decenniet utan kan spåras betydligt längre tillbaka än så.

Statsministern sade på presskonferensen då de tre nya ministrarna presenterades att han tillsammans med den nye bostadsministern kommer bjuda in bostadsmarknadens parter till samtal. Det finns redan många vettiga förslag. Bostadspolitiken har utretts, stötts och blötts. Nu måste de nödvändiga reformerna implementeras.

Men det kommer inte att ske. Bostadssamtalen mellan regeringen och Alliansen har havererat, och det vi kan se framför oss är att Peter Eriksson (MP) som ny på jobbet lyckas knyta ihop en urvattnad kompromiss för att visa att regeringen minsann "gör något".

Helt otillräckligt
Visserligen tyder en del på att Stefan Löfven vet ungefär vilka problem som Sverige och hans regering står inför. Men han saknar helt politik för att nå någonvart. Det saknas helt förmåga att tänka nytt. Detta gäller även Alliansen där endast Liberalerna har börjat prata om marknadshyror (så dags nu i opposition).

Politikerna har skapat massor av problem. Men några lösningar på dessa har de inte. Dessa politiker vill alltså ha våra röster. 

Läs även:
Fnordspotting

När staten tar parti för den kriminelle

I en statlig utredning föreslås att det ska bli enklare att avhysa personer som vistas olovligen på annans mark (presskonferens). Utredaren menar att markägaren inte ska behöva identifiera samtliga ockupanter. Det ska räcka att denne har gjort ett försök.

Denna förenkling sker i så fall inte en minut för tidigt. Markägare har i praktiken stått helt rättslösa när tiggarläger upprättats. Notan för saneringar av nedskräpad mark har efter genomförd avhysning hamnat på markägaren och skattebetalarna, en helt orimlig ordning.

Utredaren föreslår emellertid även att det vid avhysning ska tas hänsyn till ockupantens hälsa och huruvida denne har någonstans att ta vägen, vilket föga förvånande gladde ordföranden för Kommissionen mot antiziganism Thomas Hammarberg i Sveriges Radios Studio ett.

Det är ett märkligt resonemang (som inte ska belastas utredaren eftersom hon fick de direktiv hon fick). Kronfogdemyndigheten ska ha som uppgift att freda en fastighets- eller markägares egendom från intrång, inte göra sociala eller medicinska bedömningar.

Utan att ha läst hela utredningen kan konstateras att det inte tas så stor hänsyn till markägarens perspektiv. Det är fortfarande denne som sitter med Svarte Petter när någon annan, enskild person eller hela sällskap med husvagnar, slår läger och vägrar ge sig av. Och denne får dessutom betala för det. Markägaren ska belägga en avgift på 5000 kr till KFM för att de ska ta upp ärendet (en normal ansökningsavgift vid en avhysning av en hyresgäst är ungefär en tiondel av den summan). Därefter ska KFM i maklig takt ta sig an uppgiften att försöka vräka ockupanterna.

Det är direkt oanständigt att en markägares rättigheter är så kringskurna i dag. Äganderätten måste stärkas avsevärt, och det kan bara ske om politikerna utan ursäkter ställer sig helhjärtat på offrets sida.

Jag är emellertid inte förvånad över utredarens approach. Det är så här Sverige behandlar alla brottsoffer. Vi har en rikspolischef som tänker mer på mördare än på de mördade. Vi har en diskurs där gärningsmannens upplevelser och erfarenheter i livet är mer intressanta än själva gärningen. Där "vi har inget att göra" tas som en acceptabel ursäkt för att kasta sten på polisen och bränna bilar. Där det är viktigare att tillgodose gärningsmannens rättigheter än att se till att brottsoffret och dennes anhöriga får upprättelse.

Med ett sådant politiskt klimat är det inte ett dugg överraskande att markägare runt om i landet nu får en spann vatten i ansiktet av en statlig utredare. Tilltron till det svenska rättsväsendet kommer att sjunka. Medborgargarden öka i antal. Och politikerna lär inte ens begripa varför.

Frihetsfrontens talarkväll: maj

Glöm inte Frihetsfrontens talarkväll. I kväll kommer Björn Elfvin för att prata om mikronationen Liberland.

Plats: Twang, Katarina Bangata 25, Södermalm i Stockholm
Tid: torsdagen den 26 maj kl. 19.00

På Twang finns god öl på fat och på flaska och lättare förtäring, så kom gärna tidigare och ät och drick!

Observera att vi denna gång håller till i Twangs källare.

Alla är välkomna!