Tillbaka till ritbordet, politiker

För ett drygt år sedan skrev jag en bloggpost i vilken jag väldigt förenklat jämförde att driva en stat med att förvalta en fastighet. Båda måste skötas och underhållas, inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och viss grundläggande service förväntas finnas på plats varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna/hyresgästerna att följa vissa bestämda regler och inte ligga andra till last.

När sjukvården inte räcker till, när tandvården bågnar under trycket från asylsökande, när socialtjänsten anmäler sig själv för att den inte klarar att leva upp till lagens krav och när polisen bokstavligt talat går på knäna är det som att hyresgästerna får leva utan varmvatten och värme och ändå förväntas betala full hyra. Det blir som ett slags permanent stambyte. Ingen skulle stå ut med det.

När en fastighetsägare missköter sig kan man som hyresgäst vända sig till Hyresnämnden. Tyvärr finns det ingen högre nämnd att vända sig till när staten inte lever upp till sitt åtagande. Inga pengar tillbaka som kompensation. Systemet ska vara självreglerande genom demokratiska val vart fjärde år, men den idén förutsätter att alla väljare är både rationella och pålästa. Vi kan se att detta inte riktigt är fallet.

Kanske har svenska folket prövats för lite. Kanske har de offentliga institutionerna blivit för bekväma. Oavsett orsak saknas ett krismedvetande i väljarkåren och en förmåga att hantera kriser hos landets myndigheter. Detta handlar inte om en plötslig systemkollaps - det är snarare frågan om en långsam men väldigt bestämd söndervittring av samhällets grundfundament och som en konsekvens av detta en minskad tillit mellan medborgare och offentliga institutioner.

Sverige går mot ett mycket oönskat tillstånd med en stor och kostsam stat som trots (eller till följd av) detta inte förmår skydda sina invånares liv och egendom. Svenska politiker behöver gå tillbaka till ritbordet och fundera på hur de ska lyckas skapa en stat som klarar sin basuppgift. En stat som först och främst ser till att polis, försvar och rättsväsende fungerar. En stat som inte låter offentliga sjukvårdssystem förfalla. En stat som inte lägger sig i vad du gör i sänghalmen, hur du och din partner uppfostrar barnen eller vilka droger du konsumerar på helgen.

Om konklusionen skulle bli att en generös välfärdsstat inte är möjlig för att uppnå det ovanstående, är valet enkelt.

Tidigare bloggat:
Sprickorna i fasaden
När polisen inte längre kommer

Läs även:
Anna Dahlberg

DN über alles

DN har under lång tid varit en politiskt korrekt tidning. Lite tråkig. Men någonstans i denna tråkighet och fega nyhetsvärdering har det gått att finna ett slags professionalism. De senaste åren under Peter Wolodarskis ledning har tidningen emellertid drivit allt längre bort från en saklig rapportering. Journalistiken har ersatts av kampanjer.

I höstas fick jag nog och sade upp prenumerationen. Då hade DN, i stället för att hålla huvudet kallt och göra en mångsidig rapportering av den högaktuella migrationskrisen, beslutat att dra igång kändiskampanjen #jagdelar för en generös asylpolitik. DN tog stolt ställning. "Vi står upp för medmänsklighet", sade rubriken under vilken kändisar samlades.

Detta var en kändiskampanj värdig slasksidor som Nyheter24 och Aftonbladet och inget som en morgontidning som vill framstå som seriös ska syssla med. Kritik kom också från socialdemokratiskt håll. Men kampanjen kändes förmodligen bra för DN-medarbetarna.

Bara någon månad senare satte regeringen stopp för "medmänskligheten" genom att införa gränskontroller, id-kontroller och lägga fram förslag på en skärpt asylpolitik. DN var tyst. Inga arga upprop. Inga ledarstick som anklagade regeringen och allianspartierna för att vara omänskliga.

Nu har det gått ett halvår, och det är snart dags för ännu en kampanj. Peter Wolodarski skriver i dag:

Just nu engagerar flyktinginvandringen flest svenskar. Journalistiskt måste ämnet skildras med vad de tyska tidskriften Der Spiegels chefredaktör kallat för "kritisk empati", det vill säga båda hjärna och hjärta. Frågan hela komplexitet behöver belysas, alltifrån möjligheter till problem. Det kommer avspegla sig i en stor DN-serie den närmaste månaden som är fokuserad på vad ledande internationella forskare har att säga. Fakta och erfarenhet, inte tyckande, kommer att stå i centrum.

Ansatsen förefaller seriös. Men vi ska inte lura oss själva här. Det är trots allt den tidning som stod bakom #jagdelar som ska göra detta. Det är den tidning som lät Björn af Kleen under falsk flagg intervjua och hänga ut människor på Östermalm som överklassrasister som ska göra detta.

Wolodarski vill framstå som "hatsajternas" motpol, antitesen till skvallret i sociala medier. Ja, sociala medier är ett slags ekokammare (se mitt inlägg om detta i länken nedan). De är konstruerade för att fungera som små bubblor som utestänger sådant vi inte gillar. Det är viktigt att komma ihåg, men det är också därför vi trivs i dem.

Problemet är att DN har vandrat i just denna riktning, vilket gör Wolodarskis stora ord om konsekvensneutralitet och pressetik pinsamma. Vi väntar fortfarande tålmodigt på att DN ska förklara att deras artikel om Sandvikenrapporten inte stod på särskilt saklig grund. Och ja, den delades förstås flitigt i de sociala medier som Wolodarski varnar för.

Tidigare bloggat:
Livet i våra bubblor

DN, halmgubbarna och debattklimatet

Björn af Kleens uppmärksammade intervju med bland andra paret Adelsohn har inte bara fått många nyhetskonsumenter att nicka instämmande om läget i det svenska medielandskapet. Den har också pressat fram tokiga motanalyser.

DN:s Amanda Björkman återger vad Ulf Adelsohn sade ("Ingen av oss blundar för att den stora invandringen också kan leda till problem. Men det får man inte säga.") och tror sig göra en homerun när hon sedan fastslår:

Men det är inte sant; det får man säga. Och det gjorde ju också Adelsohn – i landets största morgontidning.

Detta är en halmgubbe som återanvänds med jämna mellanrum. Ingen har hävdat att det är förbjudet att kritisera invandringspolitiken. Att den som gör det åker i fängelse. Det är inte detta som "får" betyder. Adelsohn, och många andra, avser det sociala priset som kritikern får betala. I sin vänskapskrets. På sin arbetsplats. I sociala medier.

Människor har blivit arbetslösa och utstötta till följd av ett politiskt ställningstagande mot den gränslösa migrationspolitiken. Att Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth vågar lufta kritik både mot invandringspolitiken och mot mainstreammedier beror på att de båda har lämnat politiken. Deras försörjning är inte beroende av att vara politiskt korrekta längre.

Stigmat har börjat släppa något sedan Moderaterna och Kristdemokraterna lade om migrationspolitiken och frågan normaliserades något. Under Reinfeldts tid som statsminister var det locket på som gällde. Hela det politiska etablissemanget gick i takt.

Den politiska journalistiken i Sverige är helt centrerad kring vänster-höger-konflikten. Det fanns ingen naturlig höger-vänster-konflikt kvar i migrations- och asylpolitiken när Reinfeldt flyttat borgerligheten långt in på vänsterns planhalva (precis som han i flera avseenden gjorde i välfärdspolitiken när han lovordade den socialdemokratiska modellen). Detta skapade problem.

Den enda oppositionen var Sverigedemokraterna, ett parti som såväl övriga partier som alla medier skydde. Att SD var ensamt på ena sidan gjorde att alla andra trängde ihop sig desto mer på den andra. Det blev ännu viktigare att visa sitt stöd för den rådande politiken. Ännu viktigare att inte ifrågasätta den.

Detta tror jag är en viktig förklaring till att medierna inte granskade politiken som de borde och att så många inom partierna höll tyst trots att de såg och förstod att detta inte skulle hålla. Resultatet såg vi när mottagningssystemet klappade ihop i höstas, men de mer djupgående effekterna kommer märkas i Sverige på längre sikt. Under de kommande mandatperioderna kommer sittande regeringar föreslå panikåtgärd efter panikåtgärd för att få bukt med de växande integrationsproblemen i form av bland annat kriminalitet, bidragsförsörjning, otrygghet och sjunkande skolresultat.

Vi kan lära mycket av detta, men framför allt skulle jag önska att journalister och politiker tar med sig insikten om vad som händer när hela samhället – såväl den politiska som mediala eliten – springer åt samma håll utan att reflektera över vart vägen leder.

Att Amanda Björkman och fler med henne nu försöker bortförklara eller trivialisera det ytterst skadliga debattklimat som hon var en del av att bygga upp, visar att alla ännu inte har dragit lärdom av det som skedde. Det betyder att det kan hända igen.

Se även:
Publicistklubbens diskussion om medier och konsekvensneutralitet

Fredagsmys

Ibland är det nyttigt att se bortom allt elände och alla dumheter och bara släppa loss. Inte minst en fredag.

Därför nedanstående klipp. Det värmer en frusen själ och påminner oss om att ingenting är omöjligt. Inte ens simmande grisar.

Skämta försiktigt

På första april ska man som bekant luras. De senaste åren har aprilskämten blivit lite snällare. Människor kan ta illa upp om skämten är för grova.

Själv började jag i morse skriva på en bloggpost om att jag nu efter moget övervägande, och flera genomtittningar av Johanna Jönssons YouTube-klipp, beslutat mig för att gå med i Centerpartiet. Men det visade sig att jag fick svårt att inta frukosten så jag beslöt att omprioritera. En arbetande man behöver sin frukost.

Dagens bästa aprilskämt, för att det fångar både en kritik mot restriktioner på internet och dagens lättkränkthet, är Bahnhofs om att införa ett könsuppdelat och triggersäkrat internet:

Vi trigger-säkrar nu internet för ökad trygghet online. Funktionen aktiveras med hjälp av personnumret. Den som inte anger personnummer eller inte har ett godkänt personnummer kommer att stängas ute helt från nätet då vi inte kan garantera att filtret fungerar som det är tänkt, säger Jon Karlung, vd på internetoperatören Bahnhof.

Ett annat aprilskämt är att Ludwig von Mises-institutet välkomnar Henrik Arnstad som ny medarbetare. Och DN:s om folkets starka förtroende för public service och just DN, publicerad i dagens papperstidning, är inte heller så tokig.

Rätt ska vara rätt

En känsla av förvirring infinner sig när det inte är en borgerlig alliansregering utan en rödgrön regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet som skärper asylpolitiken, förbjuder terrorresor och ser över två tredjedelsprincipen vid frigivning.

Lite märkligt känns det. Trots att den sittande regeringen förmodligen är unik i sin inkompetens tar den ändå vissa steg i rätt riktning. Steg som Alliansen under Reinfeldts ledning inte tog under sina åtta år. Den rensar upp en del galenskaper som funnits alltför länge.

Diskussionen om det orimliga i tvåtredjedelsprincipen tog fart när den så kallade Hagamannen släpptes ut efter att ha avtjänat 9 av de 14 år han dömts till. Trots att Kriminalvården bedömde återfallsrisken som hög.

Nu tillsätts äntligen en utredning för att se över regelverket. Detta erkännande måste vi ge Löfvens regering. Den har faktiskt gjort en del som Alliansen aldrig tog tag i.

Ingen vräker barn för nöjes skull

Varje dag vräks ett barn i Sverige, kunde SVT och TV4 berätta häromdagen. Braskande rubriker om barn som vräks är knappast något nytt. Men det som ofta missas är orsakerna bakom de avhysningar som sker.

Självfallet är en vräkt person eller barnfamilj en tragedi för den som drabbas. På dagens bostadsmarknad är det också i hög grad en livstidsdom. Den som blivit avhyst kan inte räkna med att någonsin få ett förstahandskontrakt igen. I alla fall inte utan att gå via socialtjänsten.

Många kommuner och stadsdelar arbetar vräkningsförebyggande. Det är viktigt av både ekonomiska och sociala skäl. Genom ett systematiskt arbete och nära samarbete mellan fastighetsägare och socialtjänst kan många faktiskt räddas kvar. Det beror förstås på problemets omfattning men också på när det kommer till socialtjänstens kännedom. Om seriösa fastighetsägare informerar socialtjänsten direkt när någon börjar betala hyran sent eller har en hyresskuld finns goda möjligheter att rädda kontraktet.

Tyvärr är problemen ibland av allvarligare art. Allvarliga störningar är svåra att komma tillrätta med. Psykiskt sjuka med multiproblematik som vägrar att ta emot hjälp är väldigt komplicerade fall. Vi ser också hur många familjer hyr olovligt i andra hand och blir avhysta när detta uppdagas. Vissa hyresvärdar har utfärdat ett slags amnesti till följd av att andrahandsuthyrningarna blivit så oerhört omfattande. Men normalt sett är det skäl för uppsägning att hyra ut utan tillåtelse.

Vissa avhysningar går inte att undvika. En person som missköter sig även efter anmodan om rättelse, hur många barn den än har, ska inte få behålla hyreskontraktet.

Barn drabbas givetvis när familjen blir avhyst. Men det är inget skäl att låta en familj bo kvar när det finns god grund att avhysa. Barn drabbas även vid skilsmässor och när föräldrarna missbrukar. Ingen blir ställd på gatan i Sverige, vad du än läser i tidningen. Socialtjänstens ansvar för boendefrågan går att ifrågasätta, men politikerna har bestämt att även den som struntat i att betala hyran har rätt till tak över huvudet.

Aftonbladets Andets Lindberg (via Unvisit) undrar varför "inte välfärdssamhället kan kliva in". Jag vet inte om han är okunnig eller bara skriver utifrån en socialdemokratisk ryggmärgsreflex. Socialtjänsten kliver in. Hela tiden. De släcker hyresskulder, erbjuder budget- och skuldrådgivning, sätter in boendestödsinsatser, lotsar till läkare och psykiatri och har uppsökare som åker ut och informerar på plats när den första informationen inkommit. Många kommuner och stadsdelar kan säkerligen bli mycket bättre, men det görs i dag oerhört mycket på många håll.

Om barn vräks är det fel i balansen mellan rättigheter och skyldigheter, skriver Anders Lindberg. Om det är något som är fel i balansen är det att socialtjänsten fått ett så stort boendeansvar för kommuninvånarna att den av rädsla för att tvingas stå med dyra hotellkostnader betalar tiotusentals kronor i hyresskulder för att rädda personer som har inkomst men helt enkelt lagt pengarna på annat än hyran. Det rimliga i detta behöver ifrågasättas.

Socialtjänsten är på god väg att förvandlas till en hyresvärd för alla, oavsett om det föreligger en allvarlig social problematik eller ej. Något är väldigt fel.

När man bara får nog

Ibland känner jag: nu orkar jag inte längre. Hjälp mig härifrån. Nu får det fanimej vara nog.

Dumheterna i landet vi kallar Sverige står som spön i backen. Har det alltid varit så här? Eller är jag bara mer perceptiv nuförtiden? Jag vet inte.

Men jag kan konstatera att vi nu kan lägga ännu en dumhet till samlingen. TV4 rapporterar om "oförutsedda kostnader för ensamkommande barn" i pensionssystemet.

I Sverige har det barn som förlorat en eller bägge föräldrarna rätt till efterlevandestöd fram till det fyller 20. Detta omfattar även ensamkommande flyktingbarn. Nu skjuter kostnaderna i höjden, ty Högsta förvaltningsdomstolen har kraftigt sänkt beviskraven.

Allt som krävs, slår domstolen fast, är ett intygande "på heder och samvete". Detta betyder att 90 procent av ansökningarna nu beviljas, en ökning från 20 procent tidigare.

Minderåriga som kommer som asylsökande till Sverige kan alltså inkassera pengar från svenska skattebetalare bara genom att påstå att en eller båda föräldrarna är döda. Inga intyg krävs. Dessutom beviljas retroaktivt stöd på upp till två år.

Pensionsmyndigheten tror inte att det finns incitament att missbruka systemet. Naiviteten vet verkligen inga gränser. I en situation när vi vet att många ljuger om sin ålder för att mångdubbla chanserna till beviljad asyl menar alltså en svensk myndighet att pengar utan motprestation eller intyg inte skapar incitament att fara med osanning.

Vilken verklighet lever dessa människor i? Och framför allt: finns det verkligen ingen som helst respekt för våra inbetalade skattekronor längre?

Läs även:
Fnordspotting

Så sant som det är sagt.

Allians med förhinder

De fyra borgerliga partierna ska gå till val gemensamt igen, skriver de fyra partisekreterarna på DN Debatt. Det betyder en gemensam kampanj och ett gemensamt valmanifest.

Frågan är hur det ska gå till rent praktiskt. De fyra borgerliga partierna leds nu uteslutande av personer som inte var med när Alliansen bildades. Två av dem är helt nya. Känslan för det där nära allianssamarbetet finns inte riktigt där som tidigare.

Visst har partierna kommit överens förut. Men denna gång är tonen försiktigare. "Vi är ärliga med att vårt samarbete står inför flera utmaningar", skriver partisekreterarna och tillägger att partierna "ännu inte är lika samspelta som tidigare". Tja, det är lika bra att vara öppen med det som alla ändå kan se. Det skrivs givetvis inte ut vari skiljaktigheterna ligger, men det är ingen hemlighet att det framför allt är C som har gått sin egen väg på flera områden.

Det ska onekligen bli intressant att se hur exempelvis kapitlet om migrationspolitiken ser ut i det gemensamma valmanifestet. Att förena Moderaternas "mota asylsökande vid gränsen" med Centerpartiets "släpp in ännu fler" kommer inte bli helt lätt. Någon part kommer få ge sig, och om inte C får ett väldigt stärkt röstetal lär det bli Annie Lööf som får svälja sina stora ord. Vilket oundvikligen kommer leda till en liknande svekdebatt som den som nu pågår i Miljöpartiet (och givetvis tårar). Redan innan dess måste dock en gemensam ståndpunkt intas.

Alternativet är att formulera en så allmänt hållen text att den kan tolkas till egen fördel av alla parter. Men sådan slapphet fungerar sannolikt inte längre när två tredjedelar av väljarna har migrationspolitiken som sin viktigaste fråga. I ett sådant läge krävs tydlighet, skarpa förslag och inte minst trovärdighet. Här finns potential för betänkligt gnissel i fyrpartisamarbetet.

Något allianspartierna inte riktigt tar i beaktande är att tiden har gått. Alliansen var en frisk fläkt 2006. Den kändes som det bästa regeringsalternativet för många borgerliga väljare 2010. I dag är läget annorlunda. Samma fyra partier under samma alliansflagg känns inte så spännande längre.

Det krävs ett rejält utvecklingsarbete för att göra varumärket "Alliansen" intressant igen. Väljarna kan inte antas rösta på en regeringskonstellation enbart utifrån att alternativet verkar ännu värre. Det måste finnas något som attraherar på riktigt.

Jag hyser vissa tveksamheter kring hur pass relevanta de fyra allianspartierna tillsammans kommer att kännas för väljarna om två och ett halvt år.

Svenska Demokratiska Absurdistan

I ett antal år nu har EU-migranters tiggeri i Sverige vuxit i omfattning. Det uppskattas att antalet tiggare från främst Rumänien och Bulgarien, de flesta romer, uppgår till runt femtusen personer. Frågan har diskuterats flitigt, men lösningarna har varit få.

För allt åt alla-förespråkarna (i första hand Miljöpartiet, Centerpartiet, Rädda Barnen och en rad frivilligorganisationer) är valet enkelt: EU-migranter ska få tillgång till både boende, vård och skolgång. Svenska skattebetalare ska stå för notan. Verkligheten är däremot inte fullt så enkel som dessa partier och organisationer skulle önska.

Regeringens nationelle samordnare och särskilde utredare Martin Valfridsson presenterade i februari sin slutredovisning i vilken han avrådde från att ge pengar till tiggare och i stället förordade hjälp på plats i EU-migranternas hemländer. Valfridsson fastslog även att samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark och att EU-migranters barn ej ska erbjudas skolgång. Överlag var utredningens slutsatser rimliga och något som regeringen bör följa.

Det börjar dock bli bråttom att sätta ned foten. Den nya skollagen från 2013 öppnar nämligen upp för att EU-migranter som stannat i Sverige längre än de tillåtna tre månaderna kan betraktas som "papperslösa" och därigenom få rätt till mer än bara akutsjukvård. Då kan det bli aktuellt även med skolgång. Och den som har barn som går i skola i Sverige faller under socialtjänstlagen, vilket betyder att kommuner kommer tvingas erbjuda såväl boende som försörjningsstöd till EU-migranter med barn. Detta ökar förstås incitamenten att ta med sig barnen hit.

Skolinspektionen har redan kommit fram till att barnet i en polsk familj som vistas illegalt i Sverige har rätt till skolgång:

Skolinspektionens första beslut som rör EU-medborgare och den nya skollagen fattades i januari. Det var en polsk familj i Olofströms kommun där barnet nekades skolgång i femte klass bland annat på grund av att familjen status var oklar trots att de hade intentionen av att stanna permanent i Sverige. Dessutom påpekade kommunen att pappan inte hade jobb och att Olofström inte kunde anses som barnets hemkommun. Skolinspektionen skriver i sitt beslut att barnet tvärtom ska anses vara bosatt i landet, trots att man som EU-medborgare egentligen ska lämna landet om man inte har fast försörjning efter tre månader.

Skolinspektionen ser beslutet som vägledande. Om detta fall de facto blir prejudicerande, faller hela EU:s regelverk med en tremånadersgräns. Då kommer Sverige i praktiken bli tvunget att erbjuda 500 miljoner EU-medborgare sjukvård, skola, boende och försörjning.

Detta är precis det Martin Valfridsson i diskussioner efter utredningen har konstaterat och varnat för. Det håller inte att ursäkta politiken med att gruppen romer är så liten. Så kan vi inte förhålla oss till nationell lagstiftning. Likabehandling måste råda, vilket faktiskt skapar en situation där Sverige som enskilt land tvingar sig självt att erbjuda alla EU-medborgare full tillgång till socialtjänsten.

I mina ögon är den som har rätt att vistas i ett land i endast tre månader att betrakta som en tillfällig gäst. En turist. Inga länder erbjuder turister boende och försörjning. Den fria rörligheten inom EU ska vi slå vakt om, men dess legitimitet hänger på att den som reser från ett land till ett annat står för sina egna kostnader och följer lagar och bestämmelser i värdlandet. De tiggande EU-migranterna gör varken eller.

Stefan Löfven gillar att prata om "ordning och reda". Oavsett om det handlar om svensk arbetsmarknad eller europeisk migrationspolitik ger statsministern utryck för en vilja att ha god ordning på saker och ting. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Löfvens goda vilja, men det krävs även handling.

I tiggerifrågan har regeringen hittills legat väldigt lågt. Den har avfärdat ett nationellt förbud. Inte av ideologiska skäl utan synbarligen mest för att frågan drivits av Sverigedemokraterna. När Moderaterna öppnade upp för skärpningar genom att kriminalisera "organiserande av tiggeri" fann regeringen förslaget "intressant". Sedan dess har justitieminister Morgan Johansson tillsatt en utredning som ska presentera förslag på åtgärder mot olovliga bosättningar den 30 maj.

Förhoppningsvis blir detta ett startskott för en mer rimlig hållning i frågan om olovliga bosättningar och det offentliga Sveriges ansvar för andra länders medborgare. Ty om vi hamnar i ett läge där EU-migranter inte bara erbjuds akutsjukvård och skolgång utan även öppnar upp hela socialstaten för övriga Europa, skjuter regeringen legitimiteten för EU:s fria rörlighet i sank.

I ett sådant läge finns egentligen bara en sak att säga:

"Varmt välkommen till den nordliga EU-kolonin Svenska Demokratiska Absurdistan. Här gör vi det orimliga möjligt."

Tidigare bloggat:
Bra riktning i tiggeriutredningen

Reinfeldtismen

Fredrik Reinfeldt ville bli hågkommen som den store statsmannen som bröt sönder den socialdemokratiska makthegemonin och gjorde Sverige lite frihetligare. Hans arv kommer bli ett helt annat. Under Reinfeldts tid gjordes nämligen det naiva Sverige till affärsidé.

Vi ser detta på en rad områden. Världens mest generösa asyl- och migrationspolitik har lett till en rekordstor asylinvandring - och därigenom en framväxande asylindustri. Jo, i fjol bildades faktiskt en branschorganisation för asylboenden.

Migrationsverket har konstaterat att lycksökare lockats starta asylboenden, och till följd av att Migrationsverkets egna boenden tog slut redan 2012 och fjolårets enorma tryck har myndigheten inte haft något annat val än att skriva avtal med riktiga skojare. Du och jag står förstås för notan för överpriser och låg kvalitet.

Den stora migrationen har även skapat stora chanser att göra sig en hacka som familjehem och god man, också som kriminell. Ett annat exempel är assistansbranschen. Här har kriminella med lystna blickar kunnat plocka åt sig av skattekakan. Ett sådant uppmärksammat fall har gått till rättegång:

Affärsidén var lika enkel som genial: överdriv och hitta på behov hos en krets äldre. Anställ sedan deras släktingar som assistenter och gör alla till vinnare. Ja, så när som på Södertälje kommun som höll på att gå under när notan för hemtjänsten skenade efter att valfrihetsreformen LOV hade införts.

Etableringslotsarna är ett annat förfärande exempel på när "valfrihet" och "privat utförare" blev de enda vägledande begreppen för en stor reform. Resultatet känner vi: kriminella tog chansen att krama ut maximalt med skattepengar och den som behövde hjälp, den arbetssökande, lämnades åt sitt öde.

Utöver rena bedrägerier förekommer även ett stort utnyttjande av bidrag. Alliansregeringen byggde nämligen ut Socialdemokraternas idé runt subventionerade anställningar. Särskilda anställningsformer som instegsjobb riktas till den som fått uppehållstillstånd de senaste tre åren.

Arbetsgivaren får upp till 80 procent av lönekostnaden betald av skattebetalarna. Inom Arbetsförmedlingen och socialtjänsten uppmärksammas hur detta utnyttjas av arbetsgivare som sätter i system att bara anställa instegsjobbare. Detta snedvrider förstås konkurrensen eftersom just lönekostnaden är en så pass stor börda för arbetsgivaren. Det finns heller inget som styrker att bidragsanställningar av detta slag leder till riktiga jobb.

Ytterligare ett exempel är vuxenutbildningen. Här finns i dag en uppsjö av olika aktörer att vända sig till, oavsett om du vill studera SFI eller läsa in gymnasiekompetens. Kvaliteten är oerhört varierande. Det har inom borgerligheten funnits en fix idé om att om bara privata utförare sköter svenskundervisningen för nyanlända så förbättras kvaliteten. Konkurrens, ni vet. Mina egna erfarenheter bekräftar inte detta. Tvärtom. Det finns gott om aktörer som är i branschen av ett enda skäl, och det är pengar. Inte att även erbjuda en bra och strukturerad utbildning (jag har skrivit en del om SFI här och här).

Släpp på tyglarna och tro alla om gott. Det vi kan kalla för reinfeldtismen har bäddat för att Sverige blivit ett paradis för skrupelfria personer som vet precis hur de ska snuva skattebetalarna på pengar, ofta helt lagligt, och komma undan med det. Att erbjuda kvalitet för pengarna är inte alls nödvändigt.

Välfärdskriminaliteten är ett av Fredrik Reinfeldts mest betydande arv. 

Opinionsvindar

Socialdemokraterna befinner sig i kris. Så har rubrikerna sett ut under lång tid. Särskilt sedan partiet tog tillbaka regeringsmakten 2014 då S krälat ned mot 23 procent i mätningarna. Nu tycks raset ha bromsats.

Sverigedemokraternas uppgång i opinionen är definitivt bruten. Nu återvänder många väljare till de partier de en gång kom ifrån, S och M. Gapet ned till SD är nu över 10 procentenheter, och S får faktiskt 28,9 procent i DN/Ipsos marsmätning. Det är en rejäl ökning och inte så långt från valresultatet.

Förklaringen är sannolikt ganska enkel: en ny migrationspolitik. Asyltrycket mot Sverige har minskat med 95 procent sedan toppen under senhösten. Tack vare en uppgörelse med Turkiet kan migranttrycket mot EU nu komma att minska. Osäkerhetsfaktorerna är dock många. I vilket fall ligger Stefan Löfvens öde i hög grad i andras händer.

Utvecklingen är ganska väntad, och Jimmie Åkesson verkade inte alltför uppjagad när han intervjuades i Aftonbladets webb-TV häromdagen. Även om SD-ledaren inte försuttit ett enda tillfälle att skryta om partiets rekordsiffror i opinionen har han nog innerst inne begripit att det kan svänga fort. Särskilt i mellanvalstider.

Noterbart är att styrkeförhållandena mellan blocken inte förändrats. SD är fortfarande absolut vågmästare. Varken Stefan Löfven eller Anna Kinberg Batra skulle få lätt att bilda en handlingskraftig regering om det var val i dag.

Därtill bör konstateras att även om asyltrycket mot Sverige skulle förbli lågt fram till valet, finns en rad andra frågor som kan sänka förtroendet för regeringen. Få tror exempelvis att Löfven ska lyckas vända skolresultaten. Eller lösa krisen inom polisen. Eller hejda utvecklingen med ett växande antal utanförskapsområden, växande gängkriminalitet och ökad radikalisering. För allt detta saknar regeringen politik.

2018 händer dessutom något att hålla ögonen på: det statliga etableringsstödet till alla som fick uppehållstillstånd två år tidigare löper ut. Då blir de nyanlända helt och hållet kommunens försörjningsansvar. Detta kommer svida i många kommunala plånböcker (även om de i realiteten redan i dag kompletterar mångas etableringsersättning med försörjningsstöd eftersom etableringspengarna helt enkelt inte räcker för att täcka dyra andrahandshyror).

Missnöjet kan komma att växa runt om i landet och fler statliga stödmiljarder bli nödvändiga. Och då är det då bara en föraning om vad som väntar när 2015 års asylsökande helt och hållet blir kommunernas ansvar någon gång efter nästa val.

Frågan är om någon vill regera efter 2018...

Vad är det vi ska försvara?

Svenska folkets rädsla för inhemska terrordåd har ökat, visar en opinionsundersökning som SVT presenterade i gårdagens nyhetssändningar.

Det är begripligt att många känner oro direkt efter att bomber har exploderat på en flygplats och tunnelbanestation i ett EU-land som vi närmast betraktar som ett grannland. Det brukar vara lika efter uppmärksammade flygolyckor. Visst är det inte helt bekvämt att sätta sig i ett flygplan dagen efter.

Kan då ett liknande terrordåd inträffa även i Sverige? Nej, invände någon. IS skulle aldrig angripa det land som har gett dem en fristad. Den ironiska kommentaren åsido finns det sannolikt många länder att angripa innan lilla Sverige skulle bli en relevant måltavla. Men det djävulska med terrorismen är att vi aldrig kan vara helt säkra någonstans.

Sverige har minsann Monafonen, en stödtelefon till vilken anhöriga till personer som riskerar att radikaliseras kan vända sig. Under fyra månader har telefonen mottagit noll samtal. Anders Ygeman sade efter terrordåden i Bryssel att Sverige är "väl rustat" mot attacker. Det är förstås ett begripligt utspel just där och då, ett sätt att lugna en befolkning som blir alltmer orolig för att det som hände där även kan ske här.

Men det ministern sade är tyvärr inte sant. Sverige ligger långt efter andra EU-länder, och det vet förmodligen både Stefan Löfven och Anders Ygeman mycket väl. Utåt måste de ändå hålla upp en fasad av att den sittande regeringen gör mer än någon annan, och att Sverige ska bidra till att "slå till hårt" mot terrorismen. Vad detta betyder i praktiken kunde Löfven inte säga i tisdagens Aktuelltsändning.

Jag tror att en delförklaring till den svenska senfärdigheten kan vara svårigheten att uttrycka vad Sverige egentligen är. Om vi inte vet vad Sverige är och vad svensk kultur är (eller om det ens finns något sådant), vad är det egentligen vi ska försvara?

Kulturrelativismen har snurrat till det. Ty om alla kulturer är lika mycket värda (förutom den svenska som kanske inte existerar), varför ska vi över huvud taget bekämpa vissa värderingar och kulturella sedvänjor? Det enda regeringen säger att den vill slåss för är "den svenska modellen". Inget annat. Jag tror att IS är måttligt intresserat av hur lönerna sätts på svensk arbetsmarknad. De vill ha ett civilisations- och religionskrig.

Sanningen är att vi har ett uppenbart problem med radikalisering i Sverige som länge har förringats. Näst efter Belgien exporterar Sverige flest jihadister per capita av alla EU-länder till Mellanösterns konflikthärdar. Radikaliseringen har kunnat pågå relativt ostört i många av landets förorter. I hög grad till följd av politisk feghet.

Detta är ett svek mot Sverige som land, men det är också ett svek mot alla som kommit hit i hopp om att få leva i en liberal demokrati och sedan får se att den kultur och de sedvänjor de lämnat bakom sig återuppstår igen i Sverige.

När Islamiska förbundet i invandrartäta Järva som ett led i ett avradikaliseringsprojekt spelade in en film ville muslimer inte ställa upp. Nästan alla medverkande är skådespelare som klätt ut sig och spelar muslimer. Islamiska förbundet uppger att "det finns väldigt många som inte kan säga om de är för eller emot extremisterna". Poängen med att spela in en dylik film riktad till unga muslimer faller förstås när det är skådespelare som gör jobbet.

Wahhabismen är vår tids nazism, vår tids folkmordsideologi. Att unga muslimer inte vågar ställa sig framför kameran och säga att det IS gör är avskyvärt och strider mot allt anständiga människor står för, är mycket oroande. Det betyder inte att de håller med. Men det betyder att det finns krafter som är tillräckligt starka för att de inte ska våga opponera sig.

Mot detta biter ingen hjälptelefon. Det krävs att alla offentliga aktörer står upp och pratar, högt och tydligt, med en röst. Islamismen ska utplånas. Alla islamister ska bli ifrågasatta och bespottade vartän de beger sig.

Slutligen måste Sverige få en identitet. Vi måste kunna svara på frågan vilka vi är, vad vi är och varför. Det tomrum som dessa frågor just nu lämnar ger plats åt extremister som föraktar demokratin och alla mänskliga värden som ett anständigt samhälle bygger på.

Läs även:
Fnordspotting

Kriget har kommit till Europa

London. Madrid. Paris. Bryssel. Antalet europeiska storstäder som drabbats av den islamistiska terrorn växer.

Det som skedde på Bryssels flygplats Zaventem och i tunnelbanan i morse skakar inte bara Belgien utan hela EU. Attackerna genomfördes i EU:s nav.

Det attackerna i samtliga ovanstående städer har visat är inte bara terrorns vidriga tryne, där slakt av helt oskyldiga civila är både medel och mål, utan också att vi aldrig kan skydda oss mot denna sorts blinda terror.

Inrikesminister Anders Ygeman anser att Sverige är "väldigt väl rustat" mot terrordåd (är det månne Mona-telefonen han tänker på?). Men han uttryckte i dag även önskemål att få bland annat PNR (flygpassagerarregistret) på plats så snart som möjligt som ett led i terrorbekämpningen.

Ingen kan säga hur ett sådant register hade kunnat förhindra dagens attacker i Bryssel. Men det är så här det kommer låta nu. Ju fler terrordåd som sker, desto mer vatten får övervakningsförespråkarna på sin kvarn. Ju fler och värre dåd som inträffar, desto mer ökar acceptansen för ingrepp i vår personliga integritet i terrorkampens namn.

Ett problem med utbyggd massövervakning är att den ger en falsk trygghet. Ingen övervakning kan förhindra terrordåd på tätbefolkade offentliga platser som tunnelbanestationer. Den sorts övervakning som skulle krävas för att förhindra terrorattacker på tågstationer eller flygplatser är helt enkelt inte acceptabel eftersom den skulle kräva alltför genomgripande intrång i våra liv. Och trots detta skulle vi ändå inte kunna garantera att attacker inte sker.

Den islamistiska terrorn måste utplånas. Om detta är många (men inte alla) överens. Men hur det ska ske är en desto svårare fråga. EU behöver agera gemensamt, men varje land måste även se om sitt eget hus.

Sverige har under lång tid varit på tok för naivt i de här frågorna. Jihadister har jämförts med frivilliga i finska vinterkriget. I både Örebro och Stockholm har modeller utarbetats för att integrera återvändande IS-krigare i samhället. Aningslösheten i de resonemang som förts är häpnadsväckande.

Detta duger inte längre. Det krävs att hela samhället - kommunpolitiker, skolor, kyrkor och imamer - unisont står upp och medger att det finns ett problem med radikalisering i Sverige och att dessa värderingar måste bekämpas. Beröringsskräcken med frågan och rädslan för att bli anklagad för islamofobi måste upphöra.

Det är tungt att medge att terrorismen har vunnit ännu en seger. Ty en sak kan vi konstatera efter attackerna bara det senaste året: kriget har definitivt kommit till Europa.

Myten om neutrala medier

Folkets förtroende för medierna är lågt, berättar Medievärlden. 6 av 10 svenskar misstror mediernas saklighet, enligt en Novusundersökning som publicerades i februari.

Novus vd Torbjörn Sjöström skriver:

60 % uppger att media medvetet vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället de föredrar. Att 60 % av svenskarna tror att man vinklar nyheter för att skapa den bild av samhället man föredrar är otroligt allvarligt. Om man inte tror att det är en neutral bild utan en vinklad bild så är det ett enormt problem för hur media uppfattas. 73 % tror också att media medvetet vinklar innehåll för att få klick på sina sajter.

I en ledare i DN går Peter Wolodarski till hårt angrepp mot bland andra paret Adelsohn som i en intervju i Wolodarskis tidning uppgav att de läste sajten Avpixlat ibland. Chefredaktören ser allvarligt på detta. Nåde den som tar del av andra medier än ers höghets egen tidning.

Jag skulle inte vilja säga att det låga förtroendet nödvändigtvis är negativt. Snarare nyktert. Källkritiskt. Och vettigt. De stora mediehusen försvarar sig alltid med att källkritiken är grundläggande för den goda journalistiken. Stefan Löfven har varnat för utvecklingen där människor bara konsumerar de medier som bekräftar deras egen världsbild. Men ingen av dem verkar tycka att det skulle vara ett problem om människor bara läste DN eller bara tog del av Aftonbladet. Detta bygger på en felaktig uppfattning om att det är i mainstreammedierna som "sanningen" finns.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra har uppenbarligen den uppfattningen, som synes av nedanstående urklipp från när hon ombeds kommentera att Lena Adelsohn Liljeroth läser Avpixlat:

Det är mycket anmärkningsvärt att landets oppositionsledare förutsätter att medierna "alltid rapporterar sanningen". Hur naiv får man vara? Menar Anna Kinberg Batra på fullt allvar att allt som står i Aftonbladet alltid är sant? Att det över huvud taget inte finns några vinklar i SVT:s reportage? Att Sveriges Radio alltid är sakliga och helt opartiska?

Detta oroar mig betydligt mer än svenska folkets låga förtroende för landets medier. Och vad är det egentligen för statsministerkandidat som ställer som villkor att hennes framtida ministrar bara tar del av vissa godkända medier? Detta är en farlig utveckling.

Jag erkänner utan omsvep att jag läser både Nyheter Idag, Avpixlat och ETC. Ibland. Jag kan även gå ut med scoopet att jag kollar in obskyra sidor som Svensk-koreanska föreningen någon gång per år. Därtill läser jag pressmeddelanden från Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som av någon anledning dimper ned i mejlkorgen. Och ja, jag läser även Aftonbladet och Expressen (även om jag aldrig skulle betala för det).

Att stänga åsikter och perspektiv ute, att inte ta del av andra sanningar än ens egen, är ju vad Stefan Löfven nyligen varnade för. Ändå är det alltså moderatledarens recept. (Och jag skulle inte direkt tro att Löfven uppmanar någon att läsa Fria Tider för att vidga vyerna.)

Jag kan förstå frustrationen. DN och Aftonbladet med flera känner sig hotade. DN tappade 11 procent av sin upplaga i fjol. Men ju mer trängd tidningen blir, desto mer desperata blir dess utspel. Inte sällan signerade Wolodarski själv.

Vad värre är verkar DN inte ens förstå sig på yttrande- och pressfrihetens funktion i en demokrati. Ewa Stenberg frågar sig, angående Lena Adelsohn Liljeroths utspel om mediernas mörkning, varför hon inte sade något när hon var kulturminister. "Troligen för att uppfattningen saknar stöd i medieforskningen", slår Stenberg fast. Nej. Snarare för att en minister inte ska ha synpunkter på vad som skrivs i landets tidningar. Punkt. Som en oberoende borgerlig röst har emellertid Adelsohn Liljeroth all rätt att uttala kritik.

Låt oss en gång för alla slå fast följande: det finns inga helt oberoende medier. Det finns inga medier som berättar Sanningen™. Däremot finns både tidningar, sajter och bloggar med olika grad av trovärdighet och olika vinklar av samma nyhet. Så bör det vara i ett land med yttrande- och pressfrihet. Det är upp till oss nyhetskonsumenter att väga in allt detta när vi tar del av det som rapporteras.

Peter Wolodarski har inte monopol på begrepp som trovärdighet och sanning. Hans tidning är inte alla svenskars tillhåll för nyhetskonsumtion. Det vore faktiskt ytterst oroväckande om så vore fallet.

Läs även:
Fnordspotting

Brinnande julgranar

Fredrik Reinfeldt har slagit till igen. Han gjorde det i ett tal på en gala anordnad av Postkodlotteriet. Ibland tar orden slut för att beskriva den man som var Sveriges statsminister i åtta långa år. En person som betraktades som ett strategiskt geni (även om det också sades att Per Schlingmann var "hjärnan"). En man som hade skyhöga förtroendesiffror hos svenska folket.

Reinfeldt klev upp på scenen och höll ett tal som tangerade de uttalanden om "oändliga skogar och fält" han gjorde i danska Politiken. Han raljerade över alla varningar för "kollaps" och frågade retoriskt hur det var att "fira jul i kollaps". "Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?" Reinfeldt sade även:

Jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat fungera. Med den typen av ord så är vi där igen - vad betyder ord i vår tid? Jag har ägnat några veckor åt att träffa folk och fråga i detta kollapsens land hur julhelgen var. Hur var det att fira jul i kollaps? Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?

Hur vi ska beskriva Syrien? Tja, vad sägs om "inbördeskrig"? Att en före detta statsminister håller ett tal som helt och hållet bygger på halmgubbar är inte så lite pinsamt. Är det verkligen allt den högst ansvarige för dagens kaosartade situation runt om i landets kommuner har att komma med? Ingen har sagt att Sverige har slutat fungera. Ingen.

Många har dock hånat varningen för systemkollaps. Såväl så kallade komiker som politiker och debattörer på vänsterkanten har alla raljerat över de varningar som ekonomer men även landets socialdemokratiska finansminister utfärdade i höstas. Titta, säger de. Allt fungerar ju som vanligt (ja, jo, lite ansträngt och så... men ändå!)

Det alla dessa tycks bortse från, är att regeringen agerade. Varningen om systemkollaps, eller partiell systemkollaps, utfärdades ju innan regeringen beslöt att införa gränskontroller och ID-kontroller. Varningen utgick från scenariot att det skulle fortsätta att komma runt 10 000 asylsökande i veckan, just den takt som komikerna och debattörerna ansåg att Sverige klarar av. En uppfattning som inte delas av (åtminstone delar av) regeringen.

Det är tragiskt att se Reinfeldt nu. Jag får samma känsla som när Göran Lambertz härjade som mest i Quick-målet. "Jaja, tyck vad du tycker, men håll för tusan käft i stället för att göra dig till åtlöje på det här sättet" har jag lust att säga.

Tiga är ibland guld. Men det är en insikt, bland många, som den förre moderatledaren uppenbarligen saknar.

Omvälvningen

DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell har vandrat runt på Östermalms gator på jakt efter åsikter om Sverigedemokraterna. Det finns en "vrede", konstaterar DN-journalisterna i sitt långa reportage. Slutsatsen är att SD växer, att överklassen håller på att gå från M till SD.

Bilden passar utmärkt in i vänsteranalysen av fascismen som överklassens slutliga vapen mot arbetsklassen. Den slutsatsen är förstås felaktig, men den dras föga förvånande just nu i sociala medier och på annat håll.

Nantell och af Kleen träffar allt från en gammal moderatledare till Jan Guillou (det går ju inte att göra ett reportage på Östermalm utan att vandra den röda mattan upp till Guillous lägenhet på Strandvägen).

Bilden är kluven: å ena sidan finns migrationsvänner som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg (bra så länge hon uttalar sig i rättssäkerhetsfrågor och inget annat), å den andra Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth. En före detta moderatledare och en före detta minister i Reinfeldts regering som båda verkar fly förbannade över den migrationspolitik som förts under lång tid och de effekter den får på det svenska samhället.

Det är fler som ställer upp. Och det är inte den outbildade underklassen från den bortglömda glesbygden, de arga unga männen som skyller sina egna misslyckanden på invandringen. Det är framgångsrika företagare och fastighetsentreprenörer. Kunniga och välutbildade människor. Hur lyckades allianspartierna stöta bort dessa?

Paret Adelsohn Liljeroth kommer att få mycket skit offentligt för den där intervjun, trots att de inte alls kom ut som SD-anhängare. Men de lär även få en hel del ryggdunkningar i informella sammanhang. Det finns många moderata kärnväljare, även inom överklassen, som inte ser med blida ögon på det experiment som Reinfeldt tog ända in i kaklet under sina åtta år. Ty det var ett experiment. Ingen stat med en så generös välfärdsmodell som den svenska har någonsin bedrivit en så öppen och generös asylpolitik samtidigt.

Den direkta effekten i form av ett ökat incitament att söka asyl i just Sverige och konsekvenser i form av ökad belastning på de offentliga välfärdssystemen borde varje person med ett måttligt förstånd ha kunnat lista ut. Ändå står vi här nu med å ena sidan en rödgrön regering som tätat luckorna vid gränsen men vidhåller att det inte gick att förutspå att så många skulle söka asyl här och å andra sidan en borgerlighet som är djupt splittrad i frågan om den förda politiken var rätt eller fel.

De som intervjuas i DN är förstås inte representativa för alla på Östermalm eller ens för sin inkomstgrupp. Däremot är det tydligt att många väljare är förbannade och besvikna. Det är vanligt folk som sätter sina barn i skolor som inte fungerar, som får sina operationer uppskjutna på grund av läkarbrist och som känner allt större otrygghet i såväl kommunala simhallar som på vägen hem från bussen på kvällen. Östermalm är ingen otrygg plats. Men även östermalmsbor ser förstås vad som händer runt om i staden och landet. Och de gillar det inte.

Det är något som händer i den svenska väljarkåren nu. En omvälvning. En normalisering av SD som parti. Detta är en utveckling som har pågått i ett antal år men accelererade under Reinfeldts fyra sista år som statsminister och moderatledare. Migrationspolitiken är en viktig förklaring, men sannolikt inte hela.

Ty samtidigt som Sverige tagit emot hundratusentals asylsökande från Mellanösterns och Nordafrikas sönderfallande statsbildningar, har allt från extremfeminism till identitetspolitik och kulturrelativism slagit rot i både medier och politik. Inget av detta faller personer tillhörande den konservativa eller liberalkonservativa sidan i smaken. Men Moderaternas vänstersväng och Kristdemokraternas rädsla för att vara konservativa har gjort att alternativ har saknats. Tills SD dök upp och ifrågasatte allt ovanstående.

Runt 7 av 10 svenskar stöder den mer restriktiva asyl- och migrationspolitiken. Opinionen har visserligen svängt en hel del sedan i höstas, men stödet för att öka invandringen har varit konstant lägre än för att minska. Det finns sannolikt ingen väg tillbaka till 2015 års svängdörrspolitik, åtminstone inte på kort sikt.

När det börjar sjunka in hos illa informerade väljare och makthavare hur stort integrationsmisslyckandet i själva verket är, kommer de partier som strider för att åter nå de volymer av asylinvandring som Sverige hade under 2014-15 framstå i mer korrekt dager: som direkt samhällsfarliga.

Frågan är om de borgerliga som tagit steget över till SD och rent av ställer upp i DN för att prata om det kommer se något skäl att ta steget tillbaka.

Läs även:
Den sjätte mannen

Vägen framåt?

(Stulen från Facebook)

Sverige står inför en rad utmaningar under det kommande decenniet. Kostnaderna för sjukskrivningarna skenar, skolresultaten fortsätter att falla och bostadskrisen är mer akut än någonsin tidigare i modern tid.

Det förstnämnda hotar statsfinanserna, det andra riskerar Sveriges konkurrenskraft och det sistnämnda får både tillväxthämmande konsekvenser och kan leda till en bostadsbubbla som till slut tvingar folk att gå från hus och hem.

Därtill lägger vi integrationsproblematiken. Detta är en extrem utmaning. Jag skulle säga att den är minst lika svårlöst som bostadskrisen. Både rent praktiskt men också sedd i tidsperspektiv. Det som är mest oroväckande är inte att Sverige har misslyckats med integrationen av asylinvandrare i över 20 år. Det som oroar mig mest är att ingen i dag har några nya idéer som skulle möjliggöra att det kommer gå bättre under de kommande 20 åren.

För några mandatperioder sedan pratades det en hel del om "flexicurity", en mer flexibel arbetsmarknad där det både var lättare att anställa och avskeda. Sedan valde Moderaterna att omfamna allt socialdemokratiskt och debatten om alternativ dog ut.

I dag förs den politiska debatten i en annan ringhörna. Nu handlar det enbart om ingångslöner och skattesubventioner till enskilda branscher (RUT och ROT). Ibland skriker någon ungliberal efter ändringar i Las också.

Det förefaller vara svårt att prata om mer än en eller två saker samtidigt. Jag tror att vi behöver återuppväcka diskussionen om en mer flexibel och avreglerad arbetsmarknad. Las är ett exempel, men det behövs mycket mer. Det behöver bli både enklare och billigare att anställa och avskeda. Det är nödvändigt att öka rörligheten på arbetsmarknaden och göra arbetsgivare mer benägna att ta en chans när de anställer.

Regeringen vill helst prata om snabbspår för läkare och en mer rask validering av examina. Den mest komplicerade frågan är emellertid hur alla som helt saknar utbildning och relevant yrkeserfarenhet, som kanske har några års skolgång i Afghanistan eller Syrien i bagaget, ska bli självförsörjande.

Detta är en mycket större grupp, och vi har som bekant inte lyckats tidigare. Endast 25 procent av flyktingarna som kommit till Sverige har ett helårsarbete efter åtta år i Sverige. Efter 15 år har siffran stigit till blygsamma 34 procent, enligt den uträkning som Riksdagens utredningstjänst gjort på centerpartisten Staffan Danielssons begäran.

Miljöpartiets Gustav Fridolin har i peppande ton sagt att Sverige har lyckats förr. Det är faktiskt inte sant. Vi har inte lyckats förr, och den slutsatsen gäller oavsett om du använder SCB:s generösa tolkning av vad ett arbete är eller om du går till Rut:s mer restriktiva beräkning som exkluderar alla bidragsanställningar och inte betraktar en timmes anhörigvård i hemmet per vecka som ett arbete.

Socialdemokraterna inbillar sig att problemet löses om nyanlända skickas ut för att röja i skogen, Miljöpartiet menar å sin sida att billigare cykelreparationer är lösningen. Allt detta är förstås nonsens. Regeringens satsningar kan möjligen få några hundra människor i arbete på några års sikt, och det hade varit bra om Sverige haft Europas lägsta invandring. Men de volymer som behöver komma i egen försörjning nu räknas i tiotusental (då exkluderar vi ändå de som redan bor i Sverige och befinner sig i bidragsförsörjning sedan många år, personer som samhället sannolikt gett upp hoppet om).

Jag tror att idén med en framväxande låglönemarknad för outbildade i Sverige är fruktlös. Det finns ingen efterfrågan på skoputsare, varupackare i livsmedelsbutiken eller vindrutetvättare vid rödljuset. Detta är yrken som finns i lågutvecklade samhällen, och nog är det en smula ironiskt att det är just liberaler som brukar prisa framgång och välstånd som nu predikar framväxten av just ovannämnda u-landsarbeten.

Vi kan med rätt åtgärder lindra de negativa effekterna till viss del. Men min slutsats är att den sortens invandring som Sverige haft de senaste åren nästan vad vi än tar oss till kommer att förbli en kostnad för mottagarlandet och att vi kommer få leva med en hög arbetslöshet i dessa grupper med höga ekonomiska och sociala kostnader som följd. Detta är konsekvensen av ett stort experiment som genomförts av såväl borgerliga som socialistiska partier och vars konsekvenser kommer vara kännbara i 30 år framåt.

Sverige som land är helt enkelt inte konstruerat för att integrera stora mängder lågutbildad arbetskraft från tredje världens konflikthärdar, ej heller är det intresserat av att förändras så till den grad att dessa människor kanske kan bli självförsörjande som skoputsare.

Det finns därför fullgoda skäl att vara pessimistisk, precis som Magnus Henrekson nedan. 

En diskussion om migration

Det är väldigt sällan en politiker får möjlighet att prata till punkt, att utveckla sitt resonemang, att fördjupa sig. Politiken är i dag riggad för korta framträdanden, 30-sekundersinslag i TV och på nätet. Längre än så orkar inte folk engagera sig, verkar medierna resonera.

Detta gör politiken och hela samhällsdebatten ytligare än vad de skulle behöva vara. Jag saknar längre, lugnare och sakligare debatter som går mer på djupet. Ett försök till detta gjordes i Malou efter tio i TV4.

Ja, Malou von Siwers är både hopplös och partisk. Men jag tycker ändå att detta blev åtminstone en början på en seriös diskussion som det hade varit intressant att få höra mer av.

Dessutom undrar jag varför inte Ulf Kristersson är moderatledare.

Det svenska självhatet

"Sverige har varit naiva", sa statsministern på en presskonferens efter att Säpo höjt terrorhotsnivån mot landet i fjol. Stefan Löfven har tillagt att "det har varit svårt att förstå att det bland oss alla i ett fritt demokratiskt samhälle också finns medborgare som sympatiserar med ISIL".

En simpel medborgare undrar kanske hur detta kan komma sig. Efter terrorattacker i London, Madrid och Paris (och efter Taimour Abdulwahab) är frågan varför just Sverige skulle vara förskonat från islamister och jihadister, från IS-sympatisörer och från personer som är beredda att döda oskyldiga i religionens namn. Att det är svårt att på djupet förstå jihadismen ska inte behöva betyda att problemet ignoreras.

Det enkla svaret på frågan skulle kunna vara att svenska politiker inte har velat ta i svåra och jobbiga frågor utan mycket hellre ägna sig åt RUT-avdrag, genusförskolor och annat fluff. Men jag tror att det är betydligt allvarligare än så. Under lång tid har det gullats med islamister och jihadister från både socialistiskt och borgerligt håll. Trots att vi vet att moskéer fungerar som tillhåll för radikala läror och kvinnoförtryck, trots att hundratals personer har rest från Sverige till IS-kontrollerade fästen i Syrien och trots att det borde finnas ännu större skäl att vara vaksam när Sverige under ett antal år har tagit emot så många asylsökande utan id-handlingar från just de länder där jihadismen vuxit sig stark.

Men nej, insikterna har inte funnits där. Tvärtom. I Stockholm, som styrs av en rödgrönrosa majoritet, föreslogs för knappt ett år sedan att återvändande IS-krigare skulle tas emot i ett samarbete mellan socialtjänstens försörjningsstödenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen och de allmännyttiga bostadsbolagen. Miljöpartiets vikarierande socialborgarråd Ewa Larsson kallade stolt detta för "Stockholmsmodellen".

Strategidokumentet där ovanstående beskrivs har tagits bort från Stockholms stads hemsida efter stark kritik, men i detta benämndes jihadister neutralt som "personer som kommer hem från strider utomlands". Man kunde lika gärna tro att de varit på ett FN-uppdrag. Bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan, har liknat IS-terroristerna vid de svenskar som deltog på Finlands sida i finska vinterkriget. För detta och andra uttalanden fick han kritik. Kaplan har sedermera backat, men han har uppenbara svårigheter med att klart och tydligt ta avstånd från islamism (lyssna här).

Förklaringen till den kompletta undfallenheten i Sverige stavas sannolikt kulturrelativism och rädslan för att få anklagelser om rasism och islamofobi kastat i ansiktet. Denna rädsla har odlats flitigt inom nyvänstern, så detta är onekligen en seger för dem. Men framför allt är det en seger för de islamister och jihadister vars rekrytering underlättas av det svenska samhällets oförmåga att ta itu med problemet. Det är en seger för de mest antidemokratiska krafterna sedan kommunismen och nazismen.

Nyvänstern drivs av ett hat mot grundfundamenten i det västerländska samhället. De utnyttjar kapitalismens förmåga till värdeskapande men vill avskaffa kapitalismen. De utnyttjar yttrandefriheten men vill inskränka den för andra. De utnyttjar vår jämställdhet mellan könen men vill underlätta för auktoritära krafter att inskränka kvinnors frihet.

Dessa människor drivs av ett självhat mot allt svenskt och västerländskt. Jag har ingen bra förklaring till varför. Men vi måste vara vaksamma, ty ett tolerant, välfungerande och demokratiskt samhälle överlever inte om dess invånare inte ställer upp på dess värderingar. Inget samhälle är i sig självt vaccinerat mot extremism, och när regeringsföreträdare och etablerade medier gör gemensam sak är vi illa ute.

Utvecklingen är mycket farlig. När brott mot mänskligheten relativiseras och bortförklaras med att gärningsmännen är utsatta och kränkta av majoritetssamhället, skapas sakta men säkert en acceptans. Det blir moraliskt acceptabelt att vissa etniska grupper begår de värsta brott som går att föreställa sig. Rättsuppfattningen eroderas.

Mot detta måste alla frihetliga krafter ta kraftfull strid. Innan det är för sent. Det finns faktiskt något viktigt att försvara här.

Läs även:
Erik Helmerson