SVT agerar flyktingsmugglare

Jag gillar Fredrik Önnevall. Han har gjort många bra reportage från Kina och Asien. Han ledde programserien Kinas mat i SVT (två säsonger som tyvärr inte finns att se någonstans längre), som jag verkligen tyckte om och som min fru satt som klistrad vid.

Fredrik Önnevall har ett lyssnande öra och sätter inte sig själv i centrum. Det är nästan lite ovanligt i dagens medieklimat då journalisten själv ska ta plats, inte sällan mer än den som intervjuas.

Nu är Önnevall aktuell i en helt ny programserie. Fosterland skildrar olika nationalistiska rörelser i Europa. Trailern visar allt från Sverigedemokraterna till Nationella Fronten och öppet nazistiska Gyllene gryning. En viss spännvidd, kan man tycka.

Under inspelningen inträffade något oväntat. Önnevall och hans team följde en grupp syriska flyktingar i Aten och träffade då en 15-årig syrier som ville till sina släktingar i Sverige. De beslöt att föra in honom olagligt med falska identitetshandlingar. Pojken fick sedan permanent uppehållstillstånd.

Public service som flyktingsmugglare. Jag måste säga att jag är lite... förvånad.

Här berättar Önnevall mer om hur han resonerade. Fosterland finns att se på SVT Play.

Vad skulle vi svenskar ha gjort?

Terrordådet i Paris i går fick parisare att spontant gå man ur huse. Människor gick ut, i tystnad, i en samlad protest mot våldet, mot terrorn, och för yttrande- och pressfriheten. Även i London hölls demonstrationer.

Jag hoppas att vi aldrig behöver få reda på det, men jag undrar hur Sverige hade reagerat om det varit en motsvarande svensk tidning som attackerats. En tidning som blivit känd för att häckla religioner, inte minst islam, och i synnerhet religiös extremism. Hade vi tagit den i försvar eller hukat oss?

Jag tror tyvärr inte att vi skulle få se samma folkliga reaktion här. Jag tvivlar tyvärr på att upprördheten hade varit lika stor. Ann Petréns uttalande i gårdagens Studio ett (15 min in) kan ses som symptomatiskt (även om jag ärligt talat inte tror att hon verkligen ville lägga hela skulden på offren) för hur vi relativiserar viss brottslighet. Behandlingen av Lars Vilks är en annan indikator.

Reaktioner på Parisdådet i sociala medier talar också för att svenska folket inte hade brytt sig. För vissa är det viktigaste nu att påpeka att islam är en fredens religion. För andra att skylla på "maskuliniteten". Det var naturligtvis ett väldigt manligt dåd, och har alls inget med religion att göra (sic).

Jag vill inte att attacken ska tas som ett skäl för att hetsa mot muslimer. De flesta troende, oavsett religion, är vanligt hyggligt folk som ska lämnas i fred. Men det är något med Sveriges tassande runt islam som förbryllar mig. Minns attacken mot moskén i Eskilstuna som plötsligt inte var någon attack och som polisen nu tror var en olycka som började inne i lokalen.

Att muslimska företrädare går ut och hävdar att branden var ännu ett tecken på islamofobin i det svenska samhället var väntat. Men att så många utan att blinka köpte denna tolkning och "lovebombade" lokalen, trots att ingen visste om det ens var ett attentat eller om någon glömt spisen på, tyder på att islam har fått en särställning i Sverige.

När en kyrka tillhörande Filadelfiakyrkan brann ned under oklara omständigheter nyligen sågs inga demonstrationer för religionsfriheten. Ingen "lovebombing". Inga upprop i sociala medier till stöd för församlingen. Frågan är varför det anses mindre allvarligt när en kyrka brinner.

Nu utpekas gärningsmännen som hemvändande jihadister som stridit i Syrien och Irak. Två är kända av polisen sedan tidigare. Detta reser frågor om vilka svenskar det är som reser till Syrien för att slåss för IS. Och vad de kan tänkas göra om de kommer tillbaka.

Läs även:
Fnordspotting, SvD: Syrienkonfliktens dolda faror

Till yttrandefrihetens försvar

Någon på BBC i kväll sade nog vad många känner om de extremister som dödade 12 oskyldiga människor i dag.

Laugh them back into the dustbin of history where they belong!

Ty det är viktigt att fortsätta skratta. Att inte förlora förmågan att driva med de jävlar som begick detta dåd.

Tecknare världen över har till stöd för de mördade på den franska tidningen Charlie Hebdo ritat just satirteckningar. En fin gest och en utmärkt protest mot det vedervärdiga vansinnesdåd som riktades mot vår press- och yttrandefrihet.

Se fler teckningar här.

Nu kommer det att bli värre igen...

Islamistiska terrorister har verkligen ingen humor. Nu har den franska satirtidningen Charlie Hebdo åter igen utsatts för ett attentat. Denna gång uppges 12 människor ha dödats. Ett fruktansvärt dåd. Gärningsmännen ska ha ropat "Allah akbar" innan de begick morden.

Detta är ett angrepp på yttrandefriheten, på pressfriheten och på fundamentala rättigheter i ett öppet demokratiskt samhälle. Tidningen har utsatts tidigare. 2006 publicerade Charlie Hebdo teckningar på profeten Muhammed, vilket ledde till rabalder. 2011 bombades redaktionen efter publicerade Muhammed-teckningar. Och i natt publicerades på tidningens Twitterkonto en satirteckning av IS-ledaren, vilket skulle kunna vara skälet till den dödliga attacken denna gång (även om det känns som att detta planerats sedan länge).

Tyvärr kommer denna attack sannolikt att få negativa konsekvenser för det franska samhället, och i förlängningen för oss alla. Vid varje ny attack flyttar de repressiva krafterna nämligen fram sina positioner. Förslag på utökad massövervakning av oskyldiga läggs och klubbas i vredesmod. Rädslan sprider sig, trots att risken att utsättas för ett terrorattentat är försvinnande liten.

David Cameron gjorde ett rent bisarrt uttalande när han försökte visa stöd för Frankrike: "Vi står vid det franska folkets sida i kampen mot terror och i försvaret av pressfriheten."

Uppenbarligen har Cameron glömt hur hans egen regim agerade mot tidningen The Guardian efter Snowdens läckor. Har han helt förträngt att säkerhetstjänstens män besökte redaktionen, föste ned alla i källaren och tvingade dem att slå sönder sina hårddiskar?

Det terroristerna vill är att vi anpassar oss efter deras hatagenda. Att vi tänker efter en extra gång. Det många politiker vill är att vi ropar efter fler lagar och mer övervakning, det vill säga ger dem mer makt. Jag hoppas att vi lyckas hålla oss kalla och avvisa både och.

Ingen religion, ingen ideologi står över kritik. Jag hoppas att ännu fler kommer stå upp för yttrande- och pressfriheten efter denna vidriga attack. Men jag räds också politikernas svar.

Ingen vill ha frihet

Regeringskrisen är löst, nyvalet avblåst och en överenskommelse för att säkra minoritetens diktatur i riksdagen klubbad. Nu kommer vi gå in i någon sorts normaltillstånd igen med de sedvanliga politiska utspelen och reaktionerna på dessa.

Regeringen kommer försöka bedriva sin politik, om än med en alliansbudget i början. Oppositionen kommer försöka framstå som en riktig opposition genom att tacka nej till fler utsträckta händer och kritisera en regering den egentligen är överens med i de flesta frågor.

Visst finns det vissa skiljelinjer mellan regeringen och oppositionen. Vissa skillnader i skolpolitiken kan noteras, även om de har minskat. Vissa skillnader i synen på enstaka skatter och bidrag. Men några större konfliktytor är svåra att hitta.

Framför allt finns en irriterande enighet kring förmynderi- och morafrågor. Regering och opposition är helt överens om narkotikapolitiken, som om Sverige vore hermetiskt tillslutet från den utveckling som sker i omvärlden. De är överens om den bredare folkhälsopolitiken med höga skatter på onyttigheter, detaljhandelsmonopol för alkohol, höga miljöskatter som slår mot vanliga konsumenter och att tvinga alla som äger en TV att betala för public service.

De är också överens om att staten ska bestämma under vilka förutsättningar samtyckande vuxna människor får ha sex med varandra och att politikerna måste in och styra hur föräldraledigheten delas mellan mamma och pappa. Alla ska ju vara feminister numera. Och givetvis är både höger och vänster rörande eniga om att massövervakningen ska fortsätta som tidigare.

Alliansen må opponera på vissa av regeringens skatteförslag. Men det finns ingen opposition mot förmynderiet. Ingen opposition mot moralismen. Ingen som på allvar driver frihetsfrågorna. Här är höger och vänster precis lika goda kålsupare, oftast bara på lite olika sätt. Högern är generellt sett sämre i drogfrågor och vänstern är sämre i frågor som rör kommersiellt sex.

Vi har tidigare diskuterat behovet av ett nytt politiskt parti, och vad det partiet i så fall borde driva. För mig handlar det just om detta: att våga ge människor frihet under ansvar. Att ställa krav på medborgarna och samtidigt ge dem friheten att besluta mer själva. Att sätta gränser för politikernas insyn i och beslutanderätt över våra liv.

I dag är dessa tankar fjärran den borgerliga fyrklövern. Ingen av dem vill ge oss större frihet i våra liv. Inte på riktigt.

Frågan är således vad de har i politiken att göra.

Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler... 

Panikläge i skolan

Skolan har varit ett tvisteområde mellan borgerligheten och de rödgröna partierna i decennier. Från 90-talet och framåt har turerna varit många och kasten tvära. Varje ny regering har inneburit stora förändringar. Nya betygssystem, förändrade skolplaner, mer administration för lärarna.

Samtidigt som skolresultaten sjunker som en man i vatten kedjad vid något riktigt tungt, börjar paniksignalerna från politikerna bli tydliga. Vad ska vi göra?!

Den nye utbildningsministern Gustav Fridolin vill söka samförstånd över blockgränsen för att ge den svenska skolan långsiktig stabilitet och arbetsro. Det låter bra, ett sätt att undvika ryckighet och ständigt nya bud för landets lärare.

Men frågan är hur ärlig Fridolin är när han tillsammans med två kollegor på utbildningsdepartementet skriver att "läroplaner, kursplaner och betygssystem" inte ska styras av ideologi utan utifrån vad som är bäst för varje elev. De är noggranna med att påpeka att Alliansen minsann prioriterade skattesänkningar framför en satsning på skolan - knappast ett konstaterande som inbjuder till ett gott samarbete framgent.

Miljöpartiet är inget parti fritt från ideologiska ställningstaganden. Att tro att MP skulle ge upp sin vision av hur skolan ska vara bara för att det finns forskningsresultat som pekar på att en annan väg ger bättre resultat, är naivt. Nu om någonsin har MP möjlighet att förverkliga sin skolpolitik.

Det är inte så förvånande att Fridolin nämner decemberöverenskommelsen. Helst skulle han vilja att skolan inkluderades där. Fridolins önskan om en bred samsyn kring skolan handlar i grund och botten om att han vill att Alliansen inte ska riva upp de reformer och satsningar som den rödgröna regeringen ämnar göra under de kommande tre åren. Han vill att Björklund lämnar walk over.

Om skolan fogas till den ingångna överenskommelsen om minoritetens diktatur i budgetfrågor, skulle han kunna regera tryggt fram till 2018. Men om det inte sker kan vi lita på att så mycket som möjligt av skolpolitiken kommer att byggas in i budgeten för att undvika nederlag i riksdagen. Det är den sortens lösningar som Decemberkartellen bäddat för.

Det ska bli intressant att se hur den sittande regeringen tror sig kunna vända en skola som på flera sätt är i fritt fall. Ty läget är allvarligt.

En dålig grundskola påverkar gymnasiet. Bristfälliga kunskaper från gymnasiet påverkar i sin tur universitetsutbildningarna eftersom de då anpassas utifrån de sökandes kunskapsnivå. I slutändan får vi sämre utbildningar. De rödgrönas prioritet det senaste decenniet har varit att bygga ut högskolan med fler platser. Inte fylla dem med innehåll. Detta har nu kritiserats skarpt av Saco. Fridolin kan ju börja med att bekymra sig över detta.

Det svensk skola i förlängningen behöver är mindre politisk styrning. Men varken Jan Björklund eller Gustav Fridolin är redo att ge skolorna den frihet som krävs.

Konfuciusinstituten - kulturutbyte eller propaganda?

Konfuciusinstitutet (孔子学院) i Stockholm läggs ned till sommaren. Orsaken uppges vara dess kopplingar till den kinesiska staten.

Konfuciusinstitutet i Stockholm grundades 2005. Kritiken mot att ha ett av Kina finansierat lärosäte inom Stockholms universitet och institutionen för orientaliska språk har funnits där hela tiden. Många har uppenbarligen haft bilden av institutet som ett slags murbräcka för Kommunistpartiet för att sätta rätt bild av Kina och partiet i andra länder. Men har det verkligen funnits skäl för dessa antaganden?

En sak vet vi: Konfuciusinstitutet har hela tiden finansierats av den kinesiska staten. Lärarna har anställts av och avlönats från Kina. Hur har detta påverkat undervisningen? Eftersom jag studerade vid Konfuciusinstitutet under två år har jag viss inblick i hur undervisningen sett ut. I alla fall då.

Kurslitteraturen bestod av 当代中文 (Dangdai zhongwen, Contemporary Chinese). Den berörde aldrig politiska spörsmål direkt. I textboken fanns däremot vad somliga skulle kalla tillrättalagda texter, exempelvis om när regeringen gör bra saker för miljön, men det är inget som inte har en motsvarighet i SFI-litteratur. Kort sagt krävs det väldigt petiga ögon och livlig fantasi för att hitta någon politisk propaganda i kurslitteraturen.

Frågan om vad det betyder för undervisningen att lärarna är anställda av av Kina. En viss inskränkning i i vad lärarna får ta upp, ja, eftersom arbetsgivaren är den kinesiska staten. Men då det under min studietid fanns både kinesiska och svenska lärare som löste av varandra och jag var där för att lära mig språket, inte diskutera större självständighet för Tibet, upplevdes det aldrig som ett bekymmer för mig som student.

En av de svenska lärarna tog emellertid upp frågan om vi elever upplevde det som ett problem att Konfuciusinstitutet finansieras av den kinesiska staten. Svaret blev, som jag minns det, ett unisont nej. Vi var ju där för att lära oss kinesiska, inte prata politik. Och kurslitteraturen hade vi inte så mycket att invända mot av dessa skäl.

Däremot vet jag att det förekom konflikter mellan lärare och ledning och att vissa slutade efter arga mejlväxlingar. Men närmare detaljer än att det handlade om löner har jag inte.

Nu läggs alltså Konfuciusinstitutet i Stockholm ned. Kvar finns det på ett fåtal andra platser i Sverige. Min förhoppning är att detta inte kommer innebära en försämring av kinesiskans ställning vid universitetet i huvudstaden. Lärarna måste ersättas om utbildningen ska kunna fortsätta.

Jag förutsätter att det finns en plan för detta. Annars framstår beslutet att lägga ned som väldigt förhastat.

Mer kurslitteratur än propaganda.

(In)vandringsmyter

Dick Harrison skrev i SvD en uppmärksammad text om invandringens vinster och konkluderade att "inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada". Denna långtgående slutsats applåderas i sociala medier.

Men som så ofta tidigare gör Tino Sanandaji (grattis till den sanslöst framgångsrika crowdfundingen som hittills gett över 600 000 kr!) slarvsylta av dåligt underbyggda resonemang genom att hänvisa till offentlig svensk statistik och ledande forskare.

Fler borde lära sig att det inte lönar sig att skarva eller häva ur sig rena dumheter. Ändå är det precis det som sker, gång på gång. När Harrison skriver att det inte finns "ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt varit negativt för mottagarlandet" är han så kategorisk och enkelspårig att det nästan blir komiskt.

Tino hänvisar till en Harvardforskare som föga förvånande fastslår att effekterna av invandring varierar över tid och plats, och att den antingen kan vara gynnsam eller skadlig för mottagarlandet. En slutsats som inte borde förvåna någon som vet att världen består av fler än två färger.

Frågan är varför det plötsligt blivit så populärt att, till synes panikartat, försvara invandring med dess ekonomiska vinster. Är det en direkt effekt av att Sverigedemokraterna ständigt pratar om kostnaderna och att även vissa borgerliga politiker börjat lägga sina pannor i djupa veck över miljardrullningen i mottagningssystemet? Troligen.

Åter igen måste vi påminnas om att svaret på frågan om invandring är lönsam alltid är "det beror på". Asylinvandring från Somalia och Eritrea - nej. Arbetskraftsinvandring av högutbildade i svenska bristyrken - ja. Och allt däremellan - anhöriginvandrare, kärleksinvandrare osv. - "ibland ja, ibland nej". Att bunta ihop så olika invandrargrupper till en enhet och kalla den lönsam eller inte lönsam gör diskussionen om invandringspolitikens samhällsvinster tämligen meningslös.

Jag tycker inte att man behöver försvara invandring per se på denna grund över huvud taget. Det räcker utmärkt att tycka att fri rörlighet är positivt i sig, att det är trevligt, utvecklande och inspirerande att kunna bo, arbeta och studera i andra länder (så länge man står för sina egna kostnader). Det är ett argument för mer öppna gränser som visserligen inte tar hänsyn till alla de utmaningar och problem som denna politik medför i en universell välfärdsstat. Men det är åtminstone inte ett panikartat svar på SD:s framgångar som är direkt oärligt i sin framställning.

Dessutom behöver vi inte måla upp en konflikt som egentligen inte finns. Väldigt få vill stänga den svenska gränsen eller göra det svårare att resa inom Schengen. Att låtsas som att konflikten står mellan stängda och helt öppna gränser är därför både oärligt och felaktigt.

Något som är desto verkligare är kostnaderna för asylmottagandet. Dessa kan vi se i statsbudgeten. Den budgeterade summan under posten "migration" allena för i år är 17 miljarder kronor (märk väl att den gjordes innan Migrationsverket höjde sin prognos). Det duger inte att hävda att invandring är långsiktigt lönsam när vi dels har rekordstora kostnader för asylsystemet, dels inte ser några tecken på att det blivit lättare för asylinvandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Utvecklingen går tvärtom i motsatt riktning.

Den verkliga konflikten står mellan att fortsätta västvärldens största asylinvandring eller att anpassa invandringen till mer normala europeiska nivåer. Dick Harrisons kategoriska påstående att invandring generellt (inklusive asylinvandring från tredje världen) är en vinst för samhället eldar på just den historielöshet och fördomsfullhet som han själv utger sig för att vilja bekämpa. Vi måste kunna föra en intellektuellt skarpare diskussion än så, se nyanserna och förmå bemöta den oro som finns hos alltfler människor. Då kommer förtroendet för politiken också öka på sikt.

För att detta ska vara möjligt kan vi inte börja diskussionen med att slå fast att invandring alltid är en vinst. Då har vi redan hoppat över ett steg och därigenom exkluderat den halva av befolkningen som vill se en förändring av rådande politik i mer restriktiv riktning.

Jag tror att goda idéer bara kan födas ur en mer förutsättningslös och öppen diskussion, gärna med empiri och trovärdig forskning som grund. Dick Harrison har visat att han inte var uppgiften mogen. 

Humor?

Fyll "integrationen" med innehåll

Stefan Löfven har sin vana trogen ånyo sträckt ut handen. Denna gång till både oppositionen och arbetsmarknadens parter för att nå breda lösningar på den dåliga integrationen av utlandsfödda.

Att hänvisa till fack och näringsliv är inte så dumt som det kanske först låter. Det är trots allt på arbetsmarknaden integrationen måste ske, och då behövs de två stora parterna.

Löfven vill ha "breda politiska samtal" om integrationen med fokus på arbete. Moderaternas arbetsmarknadspolitiska talesperson (vi måste hitta en fiffig förkortning på den titeln) Elisabeth Svantesson ställer sig frågande till vad samtalen ska handla om eftersom Socialdemokraterna enligt henne helt saknar integrationspolitik.

Det är en korrekt invändning. Sossarna har verkligen inga som helst idéer. Löfven företräder ett parti som inte verkar ha tänkt en ny tanke på över 20 år. Men Moderaterna och Alliansen kan inte skryta med att vara så mycket bättre i denna fråga, i alla fall inte om vi tittar på vad deras integrationspolitik åstadkommit.

Under sin tid vid makten lanserade Alliansen en rad reformer för att underlätta för utlandsfödda att komma in på arbetsmarknaden (nystartsjobb och instegsjobb), men lyckades genom just dessa reformer visa på vad som är tokigt på denna marknad. Att vara ung och/eller född i ett annat land kvalificerar dig till bidragsanställningar. Som om det vore ett handikapp att vara 23 år eller komma från ett annat land.

Vissa grupper kommer alltid, oavsett bidragssystem, politisk majoritet och skatteskalor, behöva hjälp av andra för att försörja sig. Jag tror att storleken är ganska konstant. I vissa samhällen tas dessa omhand av familj och släkt, i universella välfärdsstater är det allas ansvar via skattsedeln att sörja för deras försörjning och boende.

Fullt friska människor borde emellertid inte tillhöra denna grupp. Därför är det fel att skapa specialanställningar av det slag som Alliansen gjorde och sannolikt avser att göra igen om de hamnar i regeringsställning. På arbetsmarknaden måste gälla lika villkor för alla fullt friska personer. I dag har vi dessvärre fått en segregerad arbetsmarknad med parallella system. Detta utnyttjas av oseriösa företagare och skapar en konstig uppdelning av arbetskraften utifrån etnicitet och ålder.

Svensk arbetsmarknad behöver reformeras. Anställningsregler behöver ses över och luckras upp. Lägstalöner sannolikt sänkas. Flexibiliteten måste öka. Kort sagt: det måste bli lättare att både anställa och sparka folk. Det betyder i praktiken mindre trygghet i anställningsavtalet men också större trygghet i vetskapen att det är lättare att hitta ett nytt jobb. Och framför allt att hitta sitt första jobb.

Så ökas rörligheten på arbetsmarknaden, så sänks de berömda trösklarna in i värmen och så ges företag incitament att våga anställa även personer utan en lång referenslista. Uppkomsten av projekts- och visstidsanställningar är i praktiken ett rop på dessa förändringar.

Svensk arbetsmarknadspolitik gynnar alltså dem som redan har jobb. Det är jättetryggt att ha en tillsvidareanställning i Sverige. Men för den som aldrig får ett jobb är det långsamt nedbrytande. Riksdagens partier kan inte fortsätta prioritera trygghet för alla vi som har jobb och lämna en växande grupp utanför. Det är oanständigt.

Vi får se vad den kommande mandatperioden bjuder på. Men under alliansregeringen öppnade endast Folkpartiet och Centerpartiet upp för några märkbara reformer på området. Reinfeldts moderater slog dövörat till.

Begreppet integration, som alla politiker gillar att kasta runt, måste fyllas med innehåll. Arbetsmarknadsreformer är en viktig del. En reformerad vuxenutbildning för etablering i det svenska samhället en annan. En bostadspolitik för en mer öppen bostadsmarknad en tredje. Hittills har partierna varit betydligt duktigare på att prata om det förstnämnda och blunda för de två sistnämnda än att göra någonting konkret i endera del.

Vi kan i detta skede inget veta. Men jag har än så länge väldigt små förhoppningar om att Anna Kinberg Batras partiledarskap kommer innebära att Moderaterna plötsligt blir det reformvänligaste allianspartiet och en tydlig opposition till en idéfattig socialdemokrati. Om den reinfeldtska inriktningen fortsätter att gälla, vilket det finns indikationer på, har vi en fortsatt idémässig ökenvandring att se fram emot.

Det lär bli mycket värre innan det blir bättre. Många kommer få betala notan för detta under de kommande åren.

Döden i Grytan

En märklig händelse inträffade på nyårsaftons dag. Asylsökande på väg till ett asylboende i jämtländska Grytan utanför Östersund vägrade kliva av bussen. Skälet var enkelt: Grytan var för kallt och halt.

Polisen kom till platsen men ansåg sig inte kunna göra något. Avhysningar är Kronofogdens jobb, blev svaret. Jag har emellertid aldrig hört talas om att Kronofogdemyndigheten avhyst någon från en buss. En avhysningsprocess är dessutom tidskrävande.

En av de nyanlända förklarar varför de är besvikna:

Jag är 75 år och kommer från Mellanöstern. Så skickas jag till ett ställe där det ser ut så här, säger Isan Hydr och pekar på det isiga underlaget.- Det är ju livsfarligt för mig att vistas här.

En person som redan bor på asylboendet, Mahmud Alzayed, är lika skoningslös i sin kritik:

- Normalt spelar jag musik och skriver låtar. Det går inte här, jag blir helt död inombords av att bo här.

Nog för att jämtländska småorter kan vara döda och tråkiga, men Migrationsverket hade nog inte räknat med så här hård kritik. Asylsökande kan inte välja och vraka bland boenden utan måste ta det som erbjuds ifall de inte kan lösa boendesituationen på egen hand.

Det är inte osannolikt att de asylsökande fått en helt annan bild av vad som väntar dem i Sverige, kanske från smugglare. Migrationsverket menar att det inte är ovanligt. Protesten fortsätter i dag.

Idén om att asylinvandring ska rädda den svenska landsbygden, företrädd av bland andra Fores och Fredrik Reinfeldt, tycks ha fått sig en törn.

Gott Nytt galet år!

2014 är snart till ända. Det har varit ett händelserikt år med vinter-OS och fotbolls-VM och ett supervalår med både EU-val och riksdagsval.

Vi har också upplevt dramatiska händelser i vårt närområde med ryska ubåtskränkningar, nya bevis för en otillräcklig försvarsmakt och den ryska annekteringen av Krim, som utlöste omfattande sanktioner från väst.

2014 var året då vi skulle lära oss att prata feministiskt genom att ersätta "han och hon" med "hen" och "man" med "en". Det var året då identitetspolitiken och våldsvänsterns "antirasism" fick sitt genombrott genom att representeras i Sveriges Radios mest älskade sommarprogram.

Det var också året då borgerligheten villkorslöst kapitulerade inför socialdemokratin och Piratpartiets Anna Troberg efter två katastrofval slutligen annonserade sin avgång (även om skälet enligt henne var "sexism" och homofobi"). Låt oss hoppas på en nystart för de sargade piraterna. Det är möjligt om de bara tar sig upp ur den överfulla PK-gropen och börjar utmana igen.

Yttrandefriheten, eller snarare dess gränser, har debatterats flitigt under året som gått. Under det kommande året kommer den sannolikt att fortsättningsvis behöva försvaras från alla som vill inskränka den.

2014 bjöd även på några positiva händelser, som när Sveriges längst inspärrade oskyldige man, Sture Bergwall, slutligen släpptes ut i frihet.

Avslutningsvis var detta också året då nyliberaler propagerade för välfärdsstaten - men bara för dem som inte är födda i Sverige.

Kort sagt: ett ganska galet år. 2015 har potential att bli ännu galnare. Häng med!

Gott Nytt År önskas alla läsare!

Året då högern blev tokig

2014 var året då den svenska högern, både den partipolitiska och stora delar av den partipolitiskt obundna liberalismen, slutligt förlorade förståndet.

Detta år markerade borgerlighetens kris, och det hade inte främst med valförlusten utan desto mer med decemberöverenskommelsen och alienationen av de egna väljarna att göra. Det finns emellertid en gnutta hopp, som jag ska komma till i slutet.

Vi börjar med att blicka tillbaka till i våras. EU-valet blev en stor framgång för Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. De enda som lyckades rida på framgångsvägen ända in till målsnöret i september var dock SD. MP gjorde, givet förväntningarna, ett fiaskoval till riksdagen. Fi missade till mångas lättnad riksdagsspärren. SD, däremot, mer än fördubblade sitt röstetal och blev tredje störta parti.

Detta skapade en ny situation i Sveriges riksdag då inget av de stora blocken ens var i närheten av egen majoritet. Sex partier gick samman i en överenskommelse som i praktiken innebär att parlamentarismen kringskärs, att oppositionen frånsäger sig möjlighet att påverka vid budgetomröstningar och att en riksdagsminoritet garanteras makt så länge den sitter i regeringen.

Årets hetaste fråga har tvivelsutan varit asyl- och migrationspolitiken. I takt med att Migrationsverket skrev upp sina prognoser (runt 100 000 asylsökande väntas under 2015) och kostnaderna för mottagningen skenade blev migrationspolitiken plötsligt den största satsningen från både Alliansen och de rödgröna i årets val. De vill upprätthålla samma politik, som är unik i EU, men har inga lösningar på hur flyktingarna ska komma i arbete eller få en bostad. Arvet efter Reinfeldt i denna fråga är kort sagt förfärligt.

Kristdemokraterna tog bladet från munnen och gjorde det de borde ha gjort för flera år sedan: lade egna konkreta migrationspolitiska förslag om annat än att bara fortsätta dansa efter Miljöpartiets pipa.

Även om jag har invändningar mot flera av förslagen och framför allt ser dem som otillräckliga, kan utspelet i sig visa sig bli en dörröppnare och ett startskott för en bredare diskussion. Från och med nu löper borgerliga politiker inte längre samma risk att få SD-kortet kastat på sig när de lägger förslag om en mer realistisk migrationspolitik. De kan hänvisa till KD, och KD kan knappast stämplas som "onda". Däremot återstår att ta steget till att också våga hävda att dagens mottagningsnivåer inte kan upprätthållas.

För vi vet ju att en majoritet av alliansväljarna, och ungefär hälften av alla väljare oavsett partisympatier, vill se en minskad asylinvandring och skärpta krav på dem som kommer hit. 57 procent av Alliansens väljare vill dessutom se ett samarbete med SD.

Partiledningarna ligger alltså steget efter sina egna väljare. Det är inte hållbart. Därför tror jag att vi kommer att få se försiktiga positionsförskjutningar under de kommande åren, troligen med start redan under 2015. Annars kommer inte bara SD att fortsätta växa, utan förmodligen även ett nytt borgerligt parti att bildas.

2014 var året då vissa debattörer slutligen gav upp försöken att hålla sig till fakta och började ta till alla medel för att få fram sin poäng om invandringspolitiken. Inklusive att sprida myter och osanningar.

Men jag hyser en viss förhoppning om att en tillnyktring kan vara på väg. Inte hos Fores, Migro och andra tossiga organisationer som inte är intresserade av fakta utan driver något slags utopiskt korståg tillsammans med den gröna vänstern. Låt dem fortsätta med det.

Jag tror mer på ett allmänborgerligt uppvaknande. Det är nämligen ingen god idé för ett parti att dansa i otakt med sina egna väljare. Då kommer de till slut att söka sig en ny danspartner.

Tidigare bloggat:
Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ
Autistiskt förälskad i ens egen godhet
Snällast vinner inte migrationsdebatten

Läs även:
Fnordspotting, Johan Westerholm

Lämna inga spår

När du gör någonting online kan du förutsätta att allt kan ses av någon annan. Du lämnar ständigt spår. De flesta tycks inte ha något emot detta. Upprördheten över massövervakningen av hela populationer är begränsad.

Ändå hör jag ibland människor reagera över att de matas med reklam för böcker så fort de har köpt en på Adlibris och fråga sig hur det går till när reklam för dejtingsajter intensifieras på Facebook så snart de deklarerat för sina vänner att de separerat från sin partner.

Det finns en medvetenhet och ett litet lätt obehag hos många människor. Ibland. Men detta trycks ständigt tillbaka. Få vill nämligen vara utan Facebook helt och hållet. Visst är det trevligt att få rabatt på just de varor man ofta köper, även om priset för detta är att ICA vet allt om din köphistorik. Och vem har egentligen något att dölja?

Jag vill inte uppmana någon att gå ur Facebook, att sluta använda Googles och Microsofts tjänster eller att vara onödigt hemlighetsfull. Däremot behöver vi höja medvetenheten om hur vi bäst kan skydda oss mot såväl företags och myndigheters nyfikna blickar som mot direkta hot mot vår säkerhet online.

Att alla register läcker är en gammal sanning. Likaså att makt korrumperar. Kombinera dessa två - världshistoriens mest omfattande insamling av information och i praktiken oinskränkta befogenheter i hanteringen av dem eftersom ingen reell insyn finns - och du får dagens massövervakningskomplex med anställda som går över gränsen och statsanställda som ljuger om sin verksamhet för både förtroendevalda och väljare. Utan att något händer. Läskigt är bara förnamnet.

Visselblåsaren Edward Snowdens gärning väckte en debatt, men den resulterade inte i en revolution. Allmänheten gick inte man ur huse och krävde ett omedelbart stopp för massövervakningen eller ansvariga politikers huvud på ett fat. Den lama reaktionen var väntad. Massövervakningen är så subtil och så pass avancerad att den inte upplevs som ett intrång i människors liv. Insamlingsmetoden och den enorma kapaciteten är systemets största tillgångar, och det vet övervakaren mycket väl.

Vinsten av Snowdens läckor ligger på en annan nivå. Vinsten är att vi nu vet. Det underlättar när var och en ska formera ett försvar. För det finns sätt att skydda sig. Det finns anonymiseringstjänster som Tor. Det finns VPN-tjänster. Det finns krypteringsprogram som alla borde börja lära sig.

Dessa tjänster utvecklas och görs alltmer användarvänliga. Jag ska erkänna att jag är långt ifrån kunnig på området, så ju enklare det blir att kryptera desto bättre. Men om jag klarar av att använda Tor, VPN-tunnlar och att kryptera hårddiskar gör troligen du det också.

NSA och dess partners betraktar alla anonymitetstjänster som ett hot mot deras verksamhet. Det är inte så konstigt. Om vanliga människor gömmer sig kan de inte övervakas längre. Då minskar NSA:s makt. Sålunda arbetar NSA med att försvaga krypteringstjänster, skapa bakdörrar och på alla sätt försämra den säkerhet som vanliga användare förlitar sig på i vardagen. De fysiska ingreppen i Ciscos routrar visar hur långt övervakaren är beredd att gå.

Underrättelsemyndigheterna försöker misstänkliggöra anonymitetstjänsterna genom att kalla människorna som använder dem "ljusskygga". NSA och FRA kan gömma sig bakom sekretessbestämmelser men vanliga medborgare förväntas leva sina liv i skyltfönster. Det är en orimlig hållning.

Genom att göra det suspekt att surfa anonymt och kryptera sin information vill myndigheterna få vanliga användare att avstå från dessa tjänster. Jag tror att det är dömt att misslyckas. I vilket fall är det en desto större anledning att göra allt för att NSA och dess samarbetspartners får veta så lite som möjligt om oss.

Mitt råd är därför enkelt: fortsätt använda sociala medier som du önskar. Men tänk på vad du publicerar. Skydda din information hela tiden genom att kryptera dina mejl när det är möjligt, använda anonymiseringstjänster och kryptera din hårddisk eller åtminstone de foldrar du inte skulle vilja lämna på närmaste centralstation.

Ty detta handlar inte bara om dig. Det handlar om alla människors rätt till privat kommunikation. Om rätten att få behålla sin information för sig själv. Och om gränser för statens befogenheter att få inblick i våra liv utan vårt uttryckliga tillstånd.

Därför är detta viktigt. För alla.

Decemberkartellen bekräftar behovet av fler alternativ

Decemberöverenskommelsen har rört upp känslor på alla håll och kanter. Det är lite befriande att se så pass många reagera på Alliansens svek mot sina väljare och Decemberkartellens svek mot demokratin.

Partister gör nu sitt allra yttersta för att bemöta väljarnas vrede med floskler om hur betydelsefull överenskommelsen är för Sverige. Det är viktigt, hävdas det, med "långsiktiga politiska spelregler". Jo, men det tyckte Hitler också. Behovet av långsiktiga spelregler är kort sagt ett väldigt dåligt argument för att inskränka riksdagens makt och skjuta parlamentarismen i sank.

Jag tror att alltfler börjar få nog av skenheliga politiker som säger en sak och gör en annan, som ständigt dagtingar med sin övertygelse (i de fall de har någon) och aldrig förmår stå upp för någonting när det hettar till.

Sammantaget bekräftar Alliansens agerande att det inte finns något att hoppas på längre. Det behövs ett nytt borgerligt parti. 

Jag har tidigare gjort en översikt (eller kalla det önskelista) över vad jag anser att ett nytt parti bör stå för. Det är i hög grad vad dagens förment borgerliga fyrklöver inte står för. Mina preferenser är törhända ovanliga - både sexliberalism och en mer realistisk migrationspolitik. Både längre straff för våldsbrott och bättre återfallsprevention för de dömda. Stopp för massövervakning och ja till avkriminalisering av droger å ena sidan, mindre bidrag å den andra. Utträde ur EU och lägre skatter. Kort sagt både större frihet för den enskilde att forma sitt eget liv och större egenansvar för besluten i det.

Så ja, gärna ett nytt parti, ett nytt alternativ. Men för att lyckas krävs pengar, erfarenhet, tålamod och en rad kända ansikten. Det kommer behövas avhoppare från Alliansen som är omtyckta och välkända profiler, annars blir det nästan omöjligt att slå igenom mediebruset och lyckas i ett riksdagsval.

Det är sålunda oerhört svårt att lyckas. Detta vet naturligtvis allianspolitikerna mycket väl, och det gör att de känner att de kan bete sig lite hur som helst. De flesta borgerliga väljare kommer krypande tillbaka när det ska röstas i alla fall. Då röstar man på "det minst onda".

Kanske kommer det bli annorlunda 2018. Sverigedemokraterna har då haft fyra år på sig att växa lite till, mogna lite ytterligare och profilera sig i fler frågor än bara migrationsfrågan. Beröringsskräcken kommer ha släppt hos än fler.

Om inget alternativ dyker upp, är det till SD många borgerliga väljare kommer att gå om fyra år. Även om många nog helst skulle slippa. Jag får känslan att Alliansen kallt räknar med denna utveckling.

Läs även:
HAX

I dag blev riksdagen svagare

Jag har suttit på en buss i fem timmar och haft tid att reflektera över förmiddagens besked från sex av riksdagspartierna. Ju mer jag har funderat, desto mer förbannad har jag blivit. Decemberkartellen har på en enda förmiddag dramatiskt minskat riksdagens makt. Och oppositionen har detroniserat sig själv.

Alliansen har nu förbundit sig att släppa igenom tre höstbudgetar och fyra vårpropositioner av vänsterpolitik utan minsta vetskap om vad dessa kommer innehålla. Till att börja med. Socialdemokraterna har å sin sida lovat att släppa fram en borgerlig minoritetsregering ifall Alliansen blir största block efter valet 2018, men vi ska minnas att fyra år är en väldigt lång tid i politiken. S har fått det de ville ha nu - regeringsmakten. Det är inte alls självklart att de hedrar denna överenskommelse efter en valförlust.

Som Peter J Olsson har påpekat har partierna både lovat att inte rösta för sina egna förslag och mot kompromisser som gjorts i utskotten. På detta sätt skyddas regeringen inte bara mot oppositionen, och i praktiken mot riksdagsmajoriteten, utan även mot de egna riksdagsmännen i utskotten. Man kan då fråga sig varför vi alls ska ha en riksdag.

Allianspartiernas Facebooksidor kokar. Liberala och konservativa väljare är besvikna. Förbannade. Jag förstår dem. Däremot förstår jag inte hur någon människa med vettet i behåll kan tänka sig att rösta på dessa pappskallar i nästa val. De rödgröna partierna och Alliansen beter sig som om de prenumererar på makten över svenska folket, som om den oundvikligen och rätteligen tillhör dem. De byts bara av.

Även moderata veteraner är kritiska. Gunnar Hökmark kallar det för en dekretpolitik där regeringens förslag automatiskt har stöd bara för att det är regeringens förslag och SvD:s Tove Lifvendahl ser allvarligt på överenskommelsen.

Vinnare är förutom Löfven, som får behålla sitt jobb, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. MP får sitta kvar i regeringen och ges nu även ett långsiktigt inflytande över energi-, pensions- och säkerhetspolitiken. Tack vare Alliansen.

Vänsterpartiet kommer, utan att riskera någonting och utan att ha lyft ett finger, ges inflytande i framtida budgetmanglingar. De ingår ju inte i överenskommelsen men behövs för att S+MP ska bli största block. Jonas Sjöstedt kommer sova bäst av alla i natt, var så säker. Detta är en oväntat stor seger för hans parti.

Anna Kinberg Batra har gjort bort sig redan innan hon blivit officiellt vald till moderatledare. Jag undrar om hon förstår det själv. Så här sade hon i Sveriges Radio, uppenbarligen omedveten om hur bakvänt det lät efter den nyss ingångna överenskommelsen med regeringen: "Det är viktigt att det finns olika regeringsalternativ att välja på just för att inte missnöjespartier ska bli den enda oppositionen." Vart ska besvikna sossar och moderater vända sig nu om inte till SD?

Alliansen kommer under kommande månader vara mån om att visa hur "kraftfull" den är i sin oppositionspolitik. Men vi ska minnas att det är ett spel. Centerpartisten Johan Hedin säger sig se fram emot att "fortsätta den aktiva oppositionspolitiken".

Men... vilken oppositionspolitik? Den som just gett Vänsterpartiet mer reellt inflytande över svensk politik än partiet kanske någonsin haft?

Det Alliansen gjorde i dag är så korkat på så många nivåer. Det kommer ta ett tag att granska de potentiella effekterna av det. Men just nu känns det åtminstone skönt att inte ha röstat på detta gäng.

Läs även:
HAX

Konflikträdsla stoppade nyvalet

Jaha. Så blev det inget nyval. Regeringen och Alliansen är överens om att förändra budgetreglerna på ett sätt som underlättar för en minoritetsregering att få igenom sin budgetproposition, alltså ungefär det allianspartierna föreslog på DN Debatt i början av december.

Månne såg regeringen detta som en av oppositionen utsträckt hand. I vilket fall har nu sex av åtta riksdagspartier enats om fyra punkter som underlättar minoritetsstyre:

1) Den statsministerkandidat som samlar ett stöd från en partikonstellation som är större än alla andra partikonstellationer ska bli vald. Detta cementerar blockpolitiken och gör i praktiken SD maktlösa i framtida budgetomröstningar eftersom de inte anses ingå i något av de stora blocken. 

2) Budgetutbrytningar omöjliggörs. Det betyder att budgetar bara kan tas eller fällas i sin helhet.

3) Alliansen lägger ned sina röster när regeringens budgetproposition läggs i vår. Regeringen, med stöd av 38 procent av svenska folket, kan alltså få igenom sin politik efter att ha regerat på en alliansbudget under några månader. 

4) Samarbete kring pensionerna samt energi- och försvarspolitiken. 

Detta känns som en panikartad åtgärd. Det är heller inte särskilt snyggt att ändra budgetreglerna enbart i syfte att stänga ute ett enskilt parti. Överenskommelsen betyder i praktiken att sex av riksdagens partier (och V har inget emot överenskommelsen) ger minoriteten, i detta fall regeringen, större makt. Vilket inte känns särskilt demokratiskt.

De stora vinnarna heter Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 38-procentsregeringen kan sitta kvar och med hjälp av oppositionen få igenom sin politik. Bara för ordningens skull. Alliansen har därmed spottat sina egna väljare i ansiktet. Deras väljare röstade inte för Löfven som statsminister och avsåg inte att ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över politiken.

Alliansen lämnar alltså walkover under de kommande fyra åren. Vore jag alliansväljare skulle jag känna mig lurad och förbannad. Rädslan för politiska konflikter banade väg för denna blocköverskridande och demokratiskt högst tveksamma överenskommelse.

På presskonferensen var "ansvar" det gemensamma slagordet. Ansvar för Sverige. Samtidigt var Jan Björklund noggrann med att påpeka att de politiska konfliktytorna i svensk politik inte får krympa som en konsekvens av den stora så kallade decemberöverenskommelsen.

Det är lite ironiskt att han säger så på just den pressträff då Alliansen gått med på att låta en 38-procentsregering få igenom sin politik. De borgerliga tillåter fyra års sossestyre med miljöpartistiskt inflytande över både pensions-, energi- och säkerhetspolitiken.

Hur detta märkliga agerande skulle bevara konflikten i svensk politik är svårt att se. Tvärtom har de sex partierna skärpt en annan konflikt, nämligen den mellan SD och alla andra partier. I praktiken har Sverigedemokraterna i mångas ögon förvandlats till det enda oppositionspartiet, en roll jag inte tror att detta parti har något emot. För att understryka denna nya roll kommer SD lämna in i en misstroendeförklaring mot Löfven.

Jag tror att Alliansen har begått ett stort misstag. Det nya politiska läget lär gynna SD i valet 2018. Men det tar vi då. Först väntar fyra års rödgrönt vanstyre. Grattis, alla alliansväljare. 

Moskébranden: olycka eller attentat?

En moské i Eskilstuna utsattes för ett brandattentat och blev helt utbränd. Eller vad var det egentligen som hände?

Kort efter att samlingslokalen brunnit visste såväl självaste justitieminister Morgan Johansson, en rad ledarsidor och många tyckare på vänsterkanten direkt vad som hade hänt. Det var ett hatbrott och ännu ett bevis för den växande rasismen och islamofobin i det svenska samhället. DN kallar det inträffade för ett hot mot demokratin.

Denna bild sattes inom loppet av några timmar och i svenska medier fick vi se hur moskén "kärleksbombades" med hjärtan och snälla ord. En demonstration hölls utanför. En demonstration för religionsfriheten.

En orsak var polisens bristfälliga kommunikation. Enligt polisen fick yttre befäl in en muntlig uppgift om att moskén utsatts för ett attentat. Inget vittne har dock trätt fram, så det går inte att säga om det ligger någonting i uppgiften eller om det bara är ett påstående som kastats fram för att förvandla branden till ett politiskt attentat. Islamiska förbundet tar förstås chansen att prata om ett "intensifierat hat" mot muslimer. Expo, som lever på att måla upp hotbilder, stämmer in i kören.

Enligt Sveriges Radio finns just nu "ingenting konkret som tyder på att moskébranden i Eskilstuna är anlagd. Polisen tar tillbaka uppgifterna att någon skulle ha kastat in ett föremål som startat branden." Det cirkulerar uppgifter om att branden startade i köket, och att det i så fall var en olycka. Men poängen här är att varken du, jag, Morgan Johansson eller polisen vet.

Man ska akta sig för att göra politiska poänger av händelser innan man har all information om dem. Det finns en uppenbar risk för att både justitieministern och mången ledarskribent kommer få skämmas lite grand.

Reinfeldt och halmgubben

Fredrik Reinfeldt har varit väldigt tyst sedan han avgick på valnatten. Han har inte lagt sig i de politiska turerna runt regeringskrisen, Sverigedemokraternas valframgång, beslutet att rösta ned regeringens budgetproposition eller eventuella samarbeten över blockgränsen för att lösa dödläget.

Blott två gånger har Reinfeldt låtit sig intervjuas och svarat på frågor om svensk asyl- och migrationspolitik sedan valet. Ena gången var i danska Politiken. Då fällde Reinfeldt uttalanden som lär bli ökända för sin infantilitet och dumhet. Han hävdade att det i Sverige finns "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Ett stort antal asylsökande är därför inget problem, enligt Reinfeldt. Som om diskussionen någonsin handlat om bristen på arealer.

De andra gången var i TV4 i går. Då slog Reinfeldt ånyo ett slag för ett "öppet samhälle" och han betonade betydelsen av att stå upp för det han tror på.

Jag måste stå upp mot dem som hävdar att det här är ett land som stängdes för tre generationer sedan och [att] ingen annan är välkommen hit, och kommer de hit ska de anpassa sig, de ska aldrig räcka upp handen och aldrig säga något som är avvikande. För mig är det ett ohållbart samhälle. 

Reinfeldt målar upp en strid som inte finns. Det finns inget parti i Sveriges riksdag och ingen stor politisk rörelse eller opinion i samhället som vill "stänga" gränserna och inte släppa in någon. Det är ett halmgubbeargument som Reinfeldt använder sig av för att göra en billig politisk poäng. Vilket ger ett ohederligt, oärligt och faktiskt ganska desperat intryck från en tidigare statsminister.

Om vi ska kunna ha en konstruktiv diskussion om de utmaningar som den stora flyktingsinvandringen till Sverige de facto medför, kan vi inte ha en utgångspunkt i en konflikt som över huvud taget inte finns. Vi måste dels börja i verklighetens utmaningar, dels beskriva den konflikt som de facto existerar. Reinfeldt förenklar och bidrar till en onödig polarisering. Han utmålar svensk migrationspolitik, som är om inte världsunik så i alla fall unik i OECD, som den enda vägens politik.

Visst finns det olika ingångar i debatten. Men valet står inte mellan öppna gränser med bidrag till alla och en svensk Berlinmur. Reinfeldt har valt att stå för den miljöpartistiska allt åt alla-politiken. Därmed har han diskvalificerat sig som en konstruktiv part.

Vi bör påminnas om att Reinfeldt inte har sina egna väljare med sig. Svenska folket stödjer nämligen inte en ökad asylinvandring. Däremot finns ett brett stöd för en begränsad flyktinginvandring och större krav på dem som invandrar (alltså det Reinfeldt hånfullt beskriver som att "anpassa sig").

Kristdemokraternas visserligen otillräckliga förslag för att bromsa kostnadsökningen för migrationspolitiken får stöd av 43 procent i en ny mätning (30 procent ger förslagen tummen ner). Hela sex av tio alliansväljare stödjer KD:s förslag, och det är inte osannolikt att vissa gav tummen ned i mätningen för att förslagen inte ansågs gå tillräckligt långt.

Vill då KD stänga gränserna? Nej. Vill 6 av 10 alliansväljare tömma asylboendena och skicka tillbaka människor till krigets Syrien? Nej. Däremot önskas en diskussion om hur politiken kan bli både långsiktigt ansvarsfull och mer realistisk. Om detta bör debatten handla framgent.

Fredrik Reinfeldt är något av en gåta för mig. Jag förstår inte hur han tror sig kunna förena sin märkvärdiga flyktingpolitik med borgerliga kärnvärden. Jag förstår faktiskt inte hur karln tänker. Att beräkna cirkelns kvadratur ter sig som en enklare uppgift.

Tidigare bloggat:
Snällast vinner inte migrationsdebatten
Det fanns ingen plan