Massövervakning bygger på rädsla

Argumentet för massövervakning är att den håller oss trygga. Endast genom att tråla genom den enorma mängden av alla människors kommunikation kan brottslingarna hittas, hävdas det.

Men faktum är att metadatainsamlingen och hela massövervakningskomplexet är oerhört ineffektiva. Det har påståtts att dagens massövervakning hade stoppat 11 septemberattackerna när insamling av telefonsamtalsdata i själva verket pågick redan innan attackerna skedde. Makthavarna bluffar och ljuger helt ogenerat. Allt för att hålla oss rädda. En rädd allmänhet är en foglig sådan.

Det är inte svårt att begripa varför myndigheterna ändå vill ha detta verktyg för datainsamling. Det ger dem en enorm makt. Eftersom vi i allt högre grad lever våra liv i den digitala världen sitter makthavarna på stora pusselbitar av våra liv. När olika system tillåts samarbeta och insamlad data om oss - som var vi befinner oss, vem vi kommunicerar med, vad vi söker efter online, vilka vi ringer sent på kvällarna - länkas samman, skapas en mer enhetlig bild av oss som människor. Bilden behöver inte nödvändigtvis vara sann, men den kan likafullt misstänkliggöra oss och, om makthavarna önskar, användas emot oss.

Snowdens läckor bidrog till att skapa en diskussion om gränserna för övervakningen och datainsamlingen om medborgare som inte är misstänkta för något brott. Men den har hittills inte stoppat själva programmen.

Massövervakningen fortsätter i oförminskad styrka i USA, Storbritannien, Sverige och andra demokratiska länder. I USA har vissa begränsningar i NSA:s befogenheter föreslagits, men de har ännu inte godkänts. Rädslan för en ny terrorattack och hoppet om att massövervakning kan förhindra en sådan (vilket alltså är en falsk förhoppning) är större än en önskan om att upprätthålla våra medborgerliga fri- och rättigheter. Detta förhållande är inget mindre än en homerun för politikerna.

Rädsla fungerar.

Att vi inte ser en tillbakagång efter alla avslöjanden om att massövervakningen både är dyr, ineffektiv och dessutom kränker vår rätt till privat kommunikation är illa nog. Tyvärr ser vi att befogenheterna nu, snart två år efter Snowdens läckor, faktiskt utökas på sina håll.

Det franska parlamentet har godkänt en ny lag som ger polisen utökade övervakningsbefogenheter. Det innebär bland annat att polisen får bugga telefoner och installera kameror och mikrofoner utan att behöva gå till en åklagare och be om tillstånd.

I stället ska en nyinrättad myndighet för övervakningsfrågor ta hand om tillståndsgivningen. Vilket med all sannolikhet betyder att det blir ett slags "ja-domstol" av liknande slag som amerikanska FISA och svenska SIUN. Statens ena hand frågar den andra om lov. Självfallet blir svaret ja.

Problemet är att det lär bli i praktiken omöjligt att överklaga myndighetens beslut om en enskild har drabbats. I lagen ingår nämligen även befogenheten att avlyssna ett större område, vilket betyder att lagstiftaren inte ens försöker undvika att oskyldiga drabbas. Det ingår. Det är knappast en slump att denna lag kommer kort efter attackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo. Ännu en gång har islamistiska terrorister lyckats få en liberal demokrati att inskränka fri- och rättigheter för medborgarna.

De som försvarat massövervakningen har hela tiden hävdat att de personliga uppgifter som samlas in endast får användas för att bekämpa grövre brott. Även detta har visat sig vara en lögn. I Sverige ser vi hur myndigheterna begär in uppgifter från teleoperatörer i en aldrig tidigare skådad omfattning. De har uppenbarligen insett vilken guldgruva som teleoperatörerna sitter på. Tele2 uppger att de får in runt tiotusen sökfrågor varje månad, en massiv ökning på bara ett halvår.

Så här skulle ju uppgifterna från massövervakningen inte användas. Ty inte kan väl regering och riksdag mena att det just nu pågår tiotusen nya utredningar om grov brottslighet i Sverige som alla kräver trafikuppgifter från teleoperatörerna?

Vi är många som har varnat för ändamålsglidning. Farhågorna har viftats bort av odågor som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Alan Widman. Häromdagen var det Anders Ygemans tur att rycka på axlarna åt Tele2:s uttalande.

Det finns i dag inga politiska incitament att begränsa eller stoppa massövervakningen av vanligt folk. Så länge allmänheten tillåter att detta sker, kommer det att fortsätta.

Vi, alla väljare, sitter faktiskt själva på stoppknappen. Men först måste vi sluta vara rädda.

Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska

Läs även:
HAX

Lämna inga spår

När du gör någonting online kan du förutsätta att allt kan ses av någon annan. Du lämnar ständigt spår. De flesta tycks inte ha något emot detta. Upprördheten över massövervakningen av hela populationer är begränsad.

Ändå hör jag ibland människor reagera över att de matas med reklam för böcker så fort de har köpt en på Adlibris och fråga sig hur det går till när reklam för dejtingsajter intensifieras på Facebook så snart de deklarerat för sina vänner att de separerat från sin partner.

Det finns en medvetenhet och ett litet lätt obehag hos många människor. Ibland. Men detta trycks ständigt tillbaka. Få vill nämligen vara utan Facebook helt och hållet. Visst är det trevligt att få rabatt på just de varor man ofta köper, även om priset för detta är att ICA vet allt om din köphistorik. Och vem har egentligen något att dölja?

Jag vill inte uppmana någon att gå ur Facebook, att sluta använda Googles och Microsofts tjänster eller att vara onödigt hemlighetsfull. Däremot behöver vi höja medvetenheten om hur vi bäst kan skydda oss mot såväl företags och myndigheters nyfikna blickar som mot direkta hot mot vår säkerhet online.

Att alla register läcker är en gammal sanning. Likaså att makt korrumperar. Kombinera dessa två - världshistoriens mest omfattande insamling av information och i praktiken oinskränkta befogenheter i hanteringen av dem eftersom ingen reell insyn finns - och du får dagens massövervakningskomplex med anställda som går över gränsen och statsanställda som ljuger om sin verksamhet för både förtroendevalda och väljare. Utan att något händer. Läskigt är bara förnamnet.

Visselblåsaren Edward Snowdens gärning väckte en debatt, men den resulterade inte i en revolution. Allmänheten gick inte man ur huse och krävde ett omedelbart stopp för massövervakningen eller ansvariga politikers huvud på ett fat. Den lama reaktionen var väntad. Massövervakningen är så subtil och så pass avancerad att den inte upplevs som ett intrång i människors liv. Insamlingsmetoden och den enorma kapaciteten är systemets största tillgångar, och det vet övervakaren mycket väl.

Vinsten av Snowdens läckor ligger på en annan nivå. Vinsten är att vi nu vet. Det underlättar när var och en ska formera ett försvar. För det finns sätt att skydda sig. Det finns anonymiseringstjänster som Tor. Det finns VPN-tjänster. Det finns krypteringsprogram som alla borde börja lära sig.

Dessa tjänster utvecklas och görs alltmer användarvänliga. Jag ska erkänna att jag är långt ifrån kunnig på området, så ju enklare det blir att kryptera desto bättre. Men om jag klarar av att använda Tor, VPN-tunnlar och att kryptera hårddiskar gör troligen du det också.

NSA och dess partners betraktar alla anonymitetstjänster som ett hot mot deras verksamhet. Det är inte så konstigt. Om vanliga människor gömmer sig kan de inte övervakas längre. Då minskar NSA:s makt. Sålunda arbetar NSA med att försvaga krypteringstjänster, skapa bakdörrar och på alla sätt försämra den säkerhet som vanliga användare förlitar sig på i vardagen. De fysiska ingreppen i Ciscos routrar visar hur långt övervakaren är beredd att gå.

Underrättelsemyndigheterna försöker misstänkliggöra anonymitetstjänsterna genom att kalla människorna som använder dem "ljusskygga". NSA och FRA kan gömma sig bakom sekretessbestämmelser men vanliga medborgare förväntas leva sina liv i skyltfönster. Det är en orimlig hållning.

Genom att göra det suspekt att surfa anonymt och kryptera sin information vill myndigheterna få vanliga användare att avstå från dessa tjänster. Jag tror att det är dömt att misslyckas. I vilket fall är det en desto större anledning att göra allt för att NSA och dess samarbetspartners får veta så lite som möjligt om oss.

Mitt råd är därför enkelt: fortsätt använda sociala medier som du önskar. Men tänk på vad du publicerar. Skydda din information hela tiden genom att kryptera dina mejl när det är möjligt, använda anonymiseringstjänster och kryptera din hårddisk eller åtminstone de foldrar du inte skulle vilja lämna på närmaste centralstation.

Ty detta handlar inte bara om dig. Det handlar om alla människors rätt till privat kommunikation. Om rätten att få behålla sin information för sig själv. Och om gränser för statens befogenheter att få inblick i våra liv utan vårt uttryckliga tillstånd.

Därför är detta viktigt. För alla.