Hotet mot integriteten är politikerna, inte företagen

Avslöjanden om NSA:s massövervakning gav oss också information om hur svenska FRA arbetar och befinner sig i ett suddigt gränsland som lagstiftarna medvetet skapade när FRA-lagen tillkom.

Frågor ställdes. Men svaren från svenska politiker var nästan uteslutande pinsamt undfallande. Fredrik Reinfeldt antog bara att lagen följdes. Det gjorde Socialdemokraterna också, och såg därmed till att det inte blev en blockfråga. Försvarsministern lät som Bosse Ringholm på den där ökända presskonferensen. Då skrattade journalisterna. Karin Enström fick däremot hållas som om hon faktiskt svarade på frågorna som ställdes.

Sedan kom avslöjandet att Säpo försökt pressa teleoperatörer för att få direkttillgång till info om kundernas internet- och telekommunikation, det vill säga metadata. Bahnhofs Jon Karlung bandade i hemlighet samtalet. Även denna gång kom ansvarig politiker, i detta fall Beatrice Ask, undan med att egentligen inte säga någonting alls. Hon antog att lagen följdes.

En positiv aspekt av Edward Snowdens avslöjanden om hur västerländska demokratier går över alla anständighetens gränser för att övervaka vanligt folk, är att storföretagen tycks ha reagerat. Apple, Microsoft, Google och flera andra IT-jättar har velat distansera sig från NSA och den amerikanska övervakningsstaten. På nyårsafton fick vi veta att NSA i fem års tid kunnat installera en bakdörr in i Apples populära Iphone. Apple replikerade snabbt: De har inte samarbetat med NSA och gör allt de kan för att ligga steget före "ondsinta hackare". Vad som är sant kan vi förstås inte veta med säkerhet.

Ett annat exempel på att storföretagen på allvar kan ha börjat intressera sig för sina kunders personliga integritet är hur Microsoft agerat kring sin smarta kamera, Kinect. När den första versionen släpptes till Xbox 360 för drygt tre år sedan talades det väldigt lite, om ens alls, om vad den kunde innebära för integriteten. Alla var fullt upptagna med att hoppa framför TV:n.

När den nya och mycket mer avancerade kameran, som kan läsa av hjärtrytmen och till en början inte ens skulle gå att stänga av, visades upp med nya Xbox One krockade det ganska lägligt med Snowdens läckor. Nu undrade plötsligt alltfler om det var så vettigt att i vardagsrummet ha en intelligent kamera som både hör och ser dig (i 1080p) kopplad till ett multinationellt storföretag som samarbetar med NSA. Microsoft tvangs förklara utförligt vilka säkerhetsåtgärder som skulle vidtas för att förhindra missbruk.

I Sverige bar inte Säpos påtryckningar frukt. Tvärtom sade ett antal operatörer omedelbart och offentligt nej (att Bahnhof var en av dem behöver knappast påpekas). Tele2 hävdar att deras kunders integritet "alltid kommer i första rummet".

Utvecklingen är intressant. Ty massövervakningen kan endast fungera friktionsfritt om det finns ett slags allians mellan staten och det privata näringslivet. Nu tror jag visserligen inte att vare sig Microsoft eller Apple är oskyldiga duvungar - avslöjandet av Prism var minst sagt besvärande, även om Apple svurit sig fria från misstankarna som riktats mot företaget.

Men det är ändå uppenbart att den stora boven här är - staten. Politikerna. Lagstiftarna. De kan givetvis tvinga teleoperatörer och mobiltillverkare att lämna över all information om kunderna till underrättelsetjänsten, säkerhetspolisen eller närmsta lokala polisstation. Om de vill. Men det är mycket bekvämare att skapa ett samarbete där detta sker i samförstånd.

Utvecklingen har gått rasande snabbt, och vem vet hur det ser ut om tio eller ens fem år. En stor varningssignal är att det viktigaste för Reinfeldt, Enström och Ask inte tycks vara att lagen skyddar medborgarna mot övergrepp, utan att lagen följs. Hur den än ser ut.

Människor med en sådan inställning till fri- och rättigheter borde över huvud taget inte komma i närheten av en lagstiftande församling. Nu råkar de i stället vara tongivande figurer i den. Vad detta får för konsekvenser borde vi prata mer om. 

Bland mambos och kulbos

Allt fler unga bor kvar hemma hos sina föräldrar allt längre. Det är i dag inte ovanligt med 25-åringar som ännu inte flyttat ut. En av fyra i gruppen 20-27 år bor fortfarande med mamma och pappa enligt Hyresgästföreningen.

Vad beror detta på? Bostadsbrist, säger Hyresgästföreningen. Detta tycks styrkt av att drygt hälften  av landets 290 kommuner säger sig ha brist på bostäder för unga. Bostäder för unga? Är det en egen lägenhet som alla dessa "mambos" går och väntar på är det inte så förvånande att så många inte kommer vidare.

Visst råder det brist på studentlägenheter. Men vem har sagt att man måste få en egen lägenhet direkt när man lämnar hemmet man vuxit upp i. Ty att lämna det är en del i att bli vuxen och självständig.

Det finns skäl att misstänka att ovanstående statistiska uppgifter inte bara handlar om bostadsbrist utan i hög grad om ungas inställning och förväntningar. Många unga i dag har helt andra krav än vad tidigare generationer hade. De vill ha en egen lägenhet. De tar inte vilken skit som helst. Och de önskar helst att någon annan fixar den åt dem.

Hur ska man göra för att uppnå detta? Man bor hemma tills man har tillräckligt lång kötid för att få den där lägenheten man verkligen vill ha. Eller så ber man föräldrarna om insatsen till en bostadsrätt. Men om man vill flytta hemifrån till varje pris finns det ofta alternativ i form av inneboenderum. Många hyr särskilt ut till studenter och unga. Min gissning är dock att det inte är tillräckligt bra för vissa.

Eller så får man helt enkelt göra som Håkan Juholt och bli "kulbo".

Skillnad mellan EU-kritisk och Europafientlig

Den europeiska unionen startade som ett fredsprojekt i Europas ruiner efter det förödande andra världskriget. Vid krigsslutet gick faktiskt Tysklands rustningsminister Albert Speer och bar på tankar om ett slags europeisk union (och ej under tysk överhöghet, bör tilläggas).

Carl Bildt skriver om EU:s historiska roll och om den spricka som i dag skapats mellan EU:s medlemsländer, med främlingsfientlighet och ömsesidig misstänksamhet som följd. Beskrivningen är givetvis friserad i bästa Barroso-manér. Men Bildt skönmålar inte bara den europeiska unionen - han undviker också att ge en vettig förklaring till varför främlingsfientligheten ökar och ser över huvud taget inte EU:s skuld i krisen. Alls.

En viktig orsak till att EU-fientligheten har ökat är att maktöverföringen från medlemsländerna till unionen gått oerhört fort och skett utan folks godkännande, att EU:s enda demokratiska pelare är den svagaste och att hela bygget andas själva motsatsen till transparens och hederlighet. Det är uppenbart att unionens ledargarnityr har blivit fullständigt fartblint. Alltfler väljare gillar inte den riktning som EU har tagit och har fått nog, helt enkelt.

Bildt sammanblandar vad han kallar "främlings- och Europafientlighet". Visst finns det krafter som både är nationalistiska och främlingsfientliga och vill bekämpa den fria rörligheten i Europa. Men att vara EU-kritisk är definitivt inte detsamma som att vara främlingsfientlig - och heller inte Europafientlig (vad det nu innebär att vara "fientlig" mot en kontinent).

Inför EMU-omröstningen 2003 utmålades nej-sägarna som allt från bakåtsträvare till rena fascister. Vi stod i vägen för ett enat Europa, för fred och välstånd. Och vi var inte bättre än de främlingsfientliga krafter som ville stänga gränserna, tyckte en alltmer desperat ja-sida.

Bildt återanvänder greppet guilt by association, vilket jag är rädd att vi kommer att se mer av under årets EU-valrörelse. EU-kramarna vet att risken att många skeptiska väljare vänder sig till Sverigedemokraterna är överhängande. Just därför skulle jag säga att den metod som Bildt och andra enögda EU-anhängare använder är direkt kontraproduktiv. De gör samma misstag som de etablerade partierna gör när de försöker bekämpa SD i rikspolitiken med påhopp och ryggmärgsmässiga avståndstaganden i stället för saklig argumentation.

Det behövs en sansad EU-kritik, och min känsla är att den växer i Sverige. Den finns till både höger och vänster. Men så länge de EU-positiva partierna inte erkänner någon EU-kritik som legitim utan väljer att stämpla EU-kritiker som sängkamrater med främlingsfientliga krafter, krattas manegen för en sverigedemokratisk valframgång i EU-valet.

Det måste rimligen finnas fler liberaler i de etablerade partierna som tycker att det finns plats för en saklig och liberal EU-kritik. Var är ni?

Kondoleanser till Lettland

Det nya årets första kondoleanser går till det lettiska folket.

Endast en fjärdedel av letterna säger ja till att byta valuta, enligt en färsk opinionsundersökning. Men eftersom ingen frågade folket i frågan går det ju utmärkt att införa euron ändå.

Demokratin har reducerats till en detalj i EU-samarbetet.

Året som gick i backspegeln

Vi lägger ännu ett år bakom oss. Nu väntar 2014, supervalåret med EU-val och riksdagsval och supersportåret med vinter-OS i Putinland och fotbolls-VM i sambaland.

Några hållpunkter för året som gick...

Partiet ingen behöver. Annie Lööf tvingades avbryta sin Thailandssemester för att åka hem och säga att hon inte är nyliberal och inte tror på månggifte. Av det modiga och liberala idéprogrammet bidde bara en tumme. Om ens det. När Centerpartiets framtidsstämma avslutades stod det klart att partiet framöver ska kalla sig både feministiskt och liberalt - vilket får en att tänka på ett annat borgerligt parti som kallar sig liberaler men mest är (radikal)feminister.

Om något har 2013 varit en förlorad möjlighet för Centern att förklara för svenska folket varför partiet behövs. Den där utlovade tydligheten har uteblivit.

Kriget. När jag tittar tillbaka i mitt bloggflöde ser jag att jag i januari för snart ett år sedan förutspådde att den syriska regimen skulle falla under 2013. Så blev som bekant inte fallet. Kriget har nått ett dödläge som endast resulterar i alltfler civila dödsoffer. Omvärlden har tagit sin hand från Syrien och mördandet kan därför fortsätta ostört.

Bland rebellerna verkar de islamistiska extremisterna vara på frammarsch, vilket gör att väst inte kommer att vilja stödja oppositionen med vapen längre. Det är just nu svårt att se annat än att kriget kommer att fortsätta och blodet flyta även under det kommande året.

Skandalen. Fallet Quick fick efter fem långa år av resningsprocesser äntligen ett rättsligt slut. Sture Bergwall är nu frikänd för samtliga åtta mord han tidigare dömts för. Men han sitter alltjämt inspärrad på Säters rättspsykiatriska klinik. Enligt ett utlåtande från Rättsmedicinalverket bör Bergwall få fortsatt vård utanför Säters murar. Kliniken vill ha tre månader på sig för att förbereda denna vård.

Alla inblandade gör sitt bästa för att hålla ryggen fri. Det mest tragiska exemplet är den före detta justitiekanslern som gick och blev rättshaverist. Göran Lambertz har gång på gång gjort sig till åtlöje genom att inte bara försvara de fällande domarna mot Thomas Quick, utan också anklaga medierna för att ha "gått på en blåsning". Bevisningen som enligt Lambertz innebär att Quick/Bergwall dömdes korrekt handlar bland annat om att en likhund ska ha markerat vid en plats som Bergwall utpekat som dumpningsplats. Inga kvarlevor har emellertid påträffats där Bergwall har pekat. Någonsin.

Det är värt att fråga sig hur den lambertzska bevisvärderingen påverkar hans arbete som justitieråd i Högsta domstolen. Hur många kan tänkas bli fällda på så lösa boliner?

Massövervakningen. Edward Snowdens samvete sade ifrån. Medveten om att det innebar att han sannolikt aldrig skulle få återse sitt hemland igen, i alla fall inte som en fri man, fattade han beslutet att omvärlden måste få veta vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslar med. Att den blivit en stat i staten, utom demokratisk kontroll och granskning.

Tack vare Snowdens avslöjanden vet vi också mer om svenska FRA:s verksamhet. Vi vet hur blåsta vi och hela riksdagen blev den där sommaren 2008. Vi vet mer om hur oerhört nära band Sverige har till USA, vilket förklarar svenska politikers pinsamma flathet gentemot stormakten.

Framför allt kom övervakningen upp på agendan igen efter några år i slummer. Piratpartiet måste försöka hålla frågan levande om det ska ha någon chans att behålla en plats i Europaparlamentet. PP är det enda motstånd vi har i en politisk församling just nu.

Om det är något vi blivit varse under detta år, är det att demokratiska staters möjligheter och önskan att övervaka vanligt folk har sprängt alla gränser. Vi går inte mot ett totalt övervakningssamhälle. Vi är redan där - och måste agera därefter.

Gott Nytt År till alla er som läser och kommenterar!

Hur ska en man vara?

Apropå så kallat manligt tänkande kan man undra om det också finns kvinnligt?

Vad är min människa för människa? Jo, ett kön!

"Mansfritt". Det låter som en dörrskylt till en sammankomst med Feministiska Manshatarföreningen i Bålsta, men är tydligen något slags feministiskt initiativ på ett bredare plan.

En Gustav Edman har som nyårslöfte att leva mansfritt under 2014. Är det smart PR eller ärligt menat? Kanske både och. Tilltaget tog honom i alla fall till SVT:s morgonsoffa.

Det finns en märklig paradox i det feministiska tankesättet. Å ena sidan sägs att könet är en social konstruktion, att skillnaderna mellan kvinnor och män är socialt konstruerade i vår kultur. Det förs en kamp mot "könskodade" leksaker. Vi ska inte göra skillnad på könen, heter det.

Å den andra etiketteras vissa saker som specifikt manliga (våld och krig men också vetenskapen har fått sig en släng av sleven). Och när en man lovar att leva mansfritt under det kommande året, i betydelsen att han ska undvika män i sociala medier och TV, endast läsa böcker av kvinnor och så vidare, gör han det för att han vill komma bort från det "manliga sättet att tänka".

Finns det nu ett sätt att tänka som är gemensamt för alla män? Låter inte det lite... generaliserande om halva befolkningen? Vad är i så fall ett kvinnligt sätt att tänka? Och är det automatiskt bra (ett manligt sätt att tänka måste vara negativt, annars skulle personen i fråga rimligen inte vilja undvika män i ett helt år)?

Reaktionerna hittills tycks vara två: tokfeminister hyllar tilltaget, andra menar att det är bättre att läsa de böcker och se de pjäser och filmer man gillar i stället för att begrunda vilket kön personerna bakom verken har. Ja, och så givetvis en diss på grund av att personen som står bakom initiativet ju är man:

Tro mig, jag vill hylla och dela denna hemsida för alltid, men jag har inte tid att sitta och heja på nån kille som gör EXAKT det vi feminister gjort i flera decennier, in the name of "jämställdhet". Jämt ska det gullas med killar för deras bidrag i kampen. Kvinnor bara antas vilja förändra sina egna ruttna vilkor helt gratis och otacksamt, men när en man kommer in och gör EXAKT samma sak (och dessutom har självförtroende stort nog att skaffa sig en hemsida hehe skrattar till) brer liksom människor ut röda mattan och applåderar högt och länge. 

Jag undrar om vissa feminister alls vill ha med männen i sin "kamp" eller om det nog inte är så att de egentligen helst vill ha mannen som den där syndabocken och slagpåsen att ta ut sin egen ilska och frustration på.

Själv tänker jag i alla fall fortsätta se människor som människor, inte kön. Det finns ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Människan är ju större än sitt kön.

Debattklimatet får röster att tystna

Anna Dahlberg har författat en ovanligt välskriven text om debattklimatet och åsiktshomogeniteten i Sverige.

Dahlberg lyfter en väldigt viktig fråga: vad åsiktshomogeniteten gör inte bara med debattklimatet utan faktiskt också med samhället och oss som lever i det. Jag har bloggat om detta tidigare, men ämnet förtjänar att stötas och blötas då det ständigt aktualiseras i både jämställdhets- och invandringsdebatten (och tidvis även i andra frågor).

Andreas Johansson Heinö menar att Anna Dahlberg blandar ihop åsiktshomogenitet och debattklimat. Han medger att det visserligen finns frågor - som abort och narkotikapolitik - där det i Sverige saknas företrädare för ett perspektiv som är vanligt förekommande i med Sverige jämförbara länder.

Men jag upplever inte att detta är Dahlbergs poäng. Alla med från majoritetssamhället avvikande värderingar bemöts ju inte med hat, hot eller vuvuzelor. Däremot ifrågasätts de på ett sätt som ibland är direkt olämpligt och onödigt (dit hör arbetsmarknadsministerns frikyrkliga bakgrund).

Det räcker inte att konstatera att normen i den svenska narkotikapolitiska debatten är en förbudslinje och att detta (såklart) innebär att färre faktiskt står för en avkriminaliseringslinje. Det intressanta är hur minoriteten bemöts. Bemötandet (debattklimatet) påverkar nämligen hur homogent åsiktslandskapet blir. Människor må fortsätta att tycka som de gör oavsett bemötande, men om man likt Pär Ström utsätts för hat, hån och härskartekniker så fort man tycker något offentligt, kommer det få just de konsekvenser det fick i hans fall. En röst kommer att tystna.

Detta är ett problem jag upplever i Sverige i dag. Vad som är hönan och ägget i detta - om det är den svenska konformiteten, också kallad åsiktshomogeniteten, som gör att vi sällan ser avvikande åsikter eller om det är debattklimatet som får människor som tycker annorlunda att inte öppna munnen - vet jag inte. Kanske sker något slags samverkan.

Att vi i Sverige gillar att kompromissa och undvika alltför hetsiga debatter är ingen hemlighet. I sak behöver inte detta vara något negativt - jag skulle inte önska de slagsmål vi ser i andra parlament. Men när media beskriver oppositionens lätta kritik mot regeringens budget som "bråk" undrar jag om vi över huvud taget har någon politisk konfliktlinje kvar att tala om, eller om alltsammans har klibbat samman i ett enighetens träsk.

En viktig poäng som Dahlberg gör är att det oreflekterade ja-sägandet faktiskt gör oss dummare. Här är även de stora medierna medansvariga eftersom de i praktiken slutat ställa kritiska frågor till makthavare och opinionsbildare. Ingen ställs till svars längre, och ingen behöver reflektera över vad det innebär att kalla sig feminist och socialist eller vad jämställdhet och frihet egentligen är.

Kanske är det därför vissa besvarar sakliga motargument med hån och förminskanden. De har helt enkelt glömt bort hur man debatterar.

Tidigare bloggat:
Konsensussamhället och dess offer

Feministers rädsla för oliktänkande

Det är populärt att hävda att feminister är utsatta för näthat. Mer sällan får vi höra om andra sidan av myntet, nämligen feminister som ger sig på sina åsiktsmotståndare med härskartekniker, invektiv och förtäckta hot. Och följderna därav. Radikalfeministen Katerina Janouch applåderade på debattplats att Pär Ström till följd av av debattklimatet fann det omöjligt att fortsätta diskutera jämställdhet.

Man kan tycka illa om sina motdebattörer, och anse att de står för förfärliga åsikter. Men att glädjas åt att debatten helt upphör är något annat. Det är att önska att det öppna, demokratiska samtalet ska tystna. Att motståndarna mot de idéer man själv råka finna förträffliga ska försvinna.

Denna önskan tycks särskilt stark hos många radikalfeminister. Kanske tror de på allvar att vägen till det goda samhället kräver dessa offer, och att antifeminister och personer som ifrågasätter feminismens heliga kor måste trampas ned längs vägen. För flertalets bästa. De tycks så uppfyllda av sin egen upplevda visdom att de nästan måste vårdas för traumatisk chock när de upptäcker att någon har mage att ifrågasätta deras "kunskap" eller vill belysa en fråga ur ett annat perspektiv. Vi ser alltid samma respons när någon ifrågasätter av radikalfeminister använd statistik eller, gud förbjude, menar att könsmaktsordningen är en teoretisk modell och inte en fastslagen sanning.

Ett dagsfärskt exempel på känsligheten är DN Kulturs Catia Hultquist. Hon är förbannad över att statstelevisionen, när den äntligen producerar en serie i tre delar om feminismen, väljer att sätta rubriken "Har feminismen spårat ur?" och i ett av programmen fråga om feminismen kuvat männen. Högst berättiga frågor för flertalet. Men inte för Catia Hultquist. Hon hade sannolikt föredragit något mindre kritiskt och mer renlärigt. Det är ju trots allt SVT vi talar om. Hur pass allvarligt menade dessa frågor är återstår förstås att se. Serien Fittstim - Min kamp sänds med början den 16 januari.

Den avoga inställningen till en öppen och saklig debatt kan jag inte riktigt begripa. Om man nu är så övertygad om sina egna åsikters överlägsenhet, varför inte välkomna debatten? Kanske är det så enkelt att den som upplever sig stå för Sanningen™ inte tycker sig behöva några nya perspektiv.

Just den inställningen såg till att få en oskyldig man dömd för åtta mord, om någon fortfarande minns den lilla incidenten. Vissa likheter finns onekligen mellan bunkergänget runt Thomas Quick och de radikalfeminister som för den mest intoleranta feminismens talan i Sverige.

Så går det när man filtrerar internet

Den brittiska regeringens åtgärder mot misshagligt material på internet har kommit att kallas för "porrfilter". Men i trålen fastnar betydligt mer än så. Möjligheter finns att blockera allt från dejtingsajter, alkohol- och tobaksreklam till spelsajter, sociala nätverk och fildelningssajte. Men även sidor om självmord, vapen och våld berörs om användaren önskar det.

De som testat operatören TalkTalks tjänst har märkt att även om användaren vill blockera pornografi (förmodligen för att man ska tänka på barnen), berörs även långt fler sidor. Som sex- och relationssajter som ungdomar kan vända sig till med frågor. Som stödföreningar för personer utsatta för sexuellt våld. Att regeringens egen hemsida också blockeras får ses som ett mindre problem i sammanhanget.

Ingen borde vara förvånad. Exakt samma sak hände när svenska operatörer i samarbete med polisen började blockera sidor med barnpornografiskt innehåll. Med på listan över sidor som skulle blockeras fanns en mängd som inte hade ett dugg med barnporr att göra, däribland sajter om bonsaiträd.

Detta illustrerar det klumpiga och idiotiska i ett dylikt filter. Det kan aldrig fungera fläckfritt, helt enkelt eftersom vår värld inte är svart eller vit. Åtgärden visar också hur enahanda politiker tänker. De tror att ett upplevt problem kan försvinna med ett enkelt knapptryck.

Internet ska vara fritt. Människor måste bara lära sig att hantera det material som finns där, precis som de måste hantera allt som möter dem i livet i övrigt.

Om föräldrar är rädda för att deras barn ska se obehagligt material på nätet, är mitt råd att de pratar med sina barn om detta. Det måste ändå ses som en naturlig uppgift för en förälder. Eller är det månne bekvämare att lita till att staten sorterar bort sådant som barnen inte bör se?

Tidigare bloggat:
Nu handlar det om internets vara eller icke vara

Välfärdsstaten och migrationen

Lena Andersson har skrivit ännu en vass kolumn om migrationen, individen och samhället. Hon argumenterar övertygande ur ett principiellt perspektiv. Jag önskar även ge resonemanget lite markkänning.

Jag sällar mig inte till dem som anser att svensk mark ägs av svenska folket såsom en villatomt ägs av villaägaren. Inte alls. Jag anser att den fria rörligheten i Europa är en av få positiva aspekter med EU-samarbetet. Om den går förlorad finns väldigt få anledningar att stanna kvar som medlem (nu anser jag visserligen att Sverige bör lämna EU ändå, men det är en annan diskussion).

Människan har alltid vandrat för att söka en bättre tillvaro. Migrationen är lika gammal som människan själv. De folkvandringar vi ser i dag undan krig och förtryck är således inget nytt fenomen. Det som är nytt är välfärdsstaten och sättet på vilket migranterna tas emot.

I Sverige hänvisas fullt friska och arbetsföra människor ofta till socialtjänsten. I alltfler fall är det Arbetsförmedlingen som ska ta emot dem - men en illa fungerande myndighet som endast kan bidra med olika sorters sysselsättningsåtgärder är sällan en väg ut i egen försörjning.

Vi i väst tycker oss sitta och ruva på någonting heligt, något alla i övriga världen vill åt. Vi har så kallade välfärdsförmåner, och dessa måste vi minsann måna om och skydda från inkräktare. Göran Persson varnade för "social turism" inför EU:s utvidgning 2004. Andra länder införde övergångsregler för medborgare i de nya medlemsländerna, men till Perssons besvikelse hörde inte Sverige till dessa.

Tio år har gått sedan den stora utvidgningen, men tongångarna i delar av Europa är fortfarande desamma - i synnerhet i Storbritannien. I dag är det floden av bulgarer och rumäner som tros skada välfärdssystemen. Därtill kommer vågen av syriska flyktingar, människor som behöver bostäder som ingen kan erbjuda och förskoleplatser som inte finns.

Men. Vi kan inte hindra människor från att söka lyckan i andra länder. Ett medborgarskap får inte bli ett slavkontrakt. Stater som förhindrar sina medborgare att resa och bosätta sig i andra länder är onda. Sydkorea tar emot många nordkoreanska flyktingar. Det nya livet i syd är ingalunda okomplicerat för en person som levt hela sitt liv under en kufig Kim-dynasti, men det sydkoreanska samhället har olika inskolningsinsatser som underlättar omställningen. Därtill ordnas inledningsvis med både bostad och jobb. Sedan förväntas de nyanlända klara sig själva, och detta i världens kanske mest konkurrensinriktade samhällsklimat.

Sverige är inte särskilt duktigt på att ta emot migranter. Politiker och människor i gemen vill mycket och väl, men mottagandet har stora brister - i allt från Migrationsverkets handläggning till bostads- och arbetsmarknadens utestängande funktioner. Det är således lätt för riksdagspolitiker att tala vackert om öppna gränser och internationell solidaritet, men desto svårare för kommunalpolitikerna att med kort varsel tillgodose de nynivandrades behov.

För det är ju så det fungerar i Sverige: staten, landstinget och kommunen har ansvaret för människornas väl och ve. Med en sådan samhällskonstruktion är det förståeligt att många frågar sig hur pengarna ska räcka till alla nyanländas behov och undrar om det kommer att gå ut över deras egna välfärdsförmåner. Men om ansvaret i stället flyttades från det allmänna till den enskilda? Om det blev individens eget ansvar att sörja för sin lycka, att ordna bostad och jobb? Vore det så förfärligt?

Den universella välfärdsmodellen som konstruktion pallar inte för en värld med öppna gränser. I syfte att rädda denna modell föreslås både stängda gränser och en sorts uppdelning av människor i ett välfärdens a- och b-lag. Men det är ingen tilltalande tanke. Strömmen av migranter är snarast en påminnelse om välfärdsstatens långsiktiga omöjlighet och om den absoluta nödvändigheten av reformer. Denna insikt kommer månne sakta krypande hos alltfler.

Jag är av uppfattningen att på samma sätt som den fria rörligheten är en odiskutabel rättighet är egenförsörjning en lika odiskutabel skyldighet. När dessa båda uppfylls finns det över huvud taget inget att diskutera. Inte ens Sverigedemokraterna verkar nämligen ha något emot invandrare som arbetar och försörjer sig själva.

Läs även:
HAX: Välfärdsstatens mörka sida

Vänsterns blinda fläckar

Bostadsbristen och ungdomsarbetslösheten - två frågor som lär diskuteras fram till och sannolikt även i valrörelsen. Frågorna är givna. Men var finns lösningarna?

Ungdomsarbetslösheten är en het potatis. Runt 20 procent av ungdomarna uppges vara arbetslösa. Sättet att räkna på är märkligt - även studerande räknas in - men oavsett riktigheten i statistiken är det ett faktum att många unga har svårt att hitta stadiga jobb. Varför?

Daniel Swedin finner svaret i boken Prekiariatet: Den nya farliga klassen. I Aftonbladet skriver Swedin att orsaken till den höga ungdomsarbetslösheten och det växande antalet osäkra anställningar är "en nyliberal ekonomisk politik". Var Las och en synnerligen välreglerad arbetsmarknad passar in förtäljer inte den hypotesen.

Många sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa så att de får arbeta några timmar. Andra har projektanställningar och vikariat och är inte attraktiva för vare sig banker eller hyresvärdar. Men det är den av vänstern så omhuldade rigida arbetsrätten som har drivit arbetsgivare att efterfråga olika sorters tillfälliga anställningar.

Att anställa någon i Sverige är ett gigantiskt ansvar, och vid tillsvidareanställningar är det hart när omöjligt att avskeda någon, ens för tjänstefel. Att många arbetsgivare hellre använder redan anställda mer, eller anställer nya under kortare perioder, är därför inte alls konstigt.

Bostadsmarknaden dras med liknande bekymmer. Och inte heller här förmår vänstern se vad som är orsak och verkan. Bostadsköerna är en konsekvens av en planekonomisk bostadsmarknad. Ingen planekonomi har någonsin lyckats möta efterfrågan. Det har heller aldrig varit intressant för de planekonomiska förespråkarna. De vill mest bara ha allt åt alla.

Överallt där planekonomiska mekanismer tillåtits råda har köer skapats. Det är därför helt följdriktigt att hyresregleringen i Sverige skapar enorma köer och svår bostadsbrist, och inte bara i Stockholm. Ute i landet har alltfler hyresvärdar stängt sina köer eftersom de omöjligen kan möta efterfrågan. Men vänsterpolitiker och Hyresgästföreningen föredrar långa köer, de föredrar att unga och personer med låga inkomster får bo i andra och tredje hand och flytta flera gånger per år. Bara regleringen får bestå och innerstadsbor slippa hyror som motsvarar läget. De torgför således en fruktansvärt cynisk politik.

Både arbets- och hyresmarknaden har blivit en outsider/insidermarknad: det är skönt och tryggt för den som lyckats ta sig in, men en lång resa i mörker för den som inte gjort det. Det finns goda exempel i andra länder som Sverige skulle kunna lära av. Men varken regeringen eller oppositionen har velat röra det som kommit att kallas för en svensk modell.

Det går alltså att göra något åt både ungdomsarbetslösheten och bostadsbristen. Men vänstern har en uppenbar blind fläck här. Och Alliansens vägran sker av allt att döma mot bättre vetande. Det är faktiskt ännu värre. 

Den politiska korrekthetens land

Sverige.

Landet där en fotbollsstjärnas ord om att damfotboll inte håller riktigt samma kvalitet som herrfotboll resulterar i starka avståndstaganden i alla medier.

Landet där det är kutym att stigmatisera all sorts sexarbete och se det som en god gärning.

Landet där "knark är bajs" ses som ett inlägg i debatten.

Landet där det inte går att diskutera invandring och migration utan att r-kortet åker fram.

Landet där radikalfeminismen satt klorna i alla stora medier.

Landet där "konsensus" ses som det vackraste av ord.

Ibland längtar man bara bort.

När curlingföräldrarna tog över skolan

Det finns en skämtstripp som illustrerar skolan förr och nu. Förr: Förälder skäller på sitt barn när detta uppvisar dåliga betyg. Nu: Förälder skäller på läraren när barnet uppvisar dåliga betyg.

Det ligger en hel del bitter sanning i denna illustration. Vi måste fråga oss hur betygen i den svenska skolan har kunnat skena iväg samtidigt som svenska elever rasat i Pisa-studien.

Betygsinflationen började redan när jag gick i skolan. Det var förbluffande att se hur en kvalificerad majoritet av gymnasieklassen fick högsta betyg i historia. Jag gick personligen från godkänd (G) till mycket väl godkänd (MVG) i idrott & hälsa när jag tog klivet från nian och fick första betyget i gymnasiet. Något hände med sättet på vilket lärarna bedömde eleverna och satte betyg. Jag vet inte riktigt vad.

Sedan dess har lärarens auktoritet i klassrummet urholkats alltmer. Samtidigt verkar föräldrarna flytta fram positionerna för att utöva påtryckning på lärarna att ge just deras små gåvor till mänskligheten bästa möjliga betyg. I vissa skolor pressas sannolikt lärarna även av arbetsgivaren - vem vill söka till en skola där betygen ligger under snittet?

Betygsinflationen är bara ett av många symptom på en svensk skola som har insjuknat. Jag tror att ett av grundproblemen är lärarens eroderade ställning. Dess auktoritet behöver stärkas, dess befogenheter öka. Att varken elever eller föräldrar respekterar lärarens kunnande är rimligen ett problem som går att åtgärda. Men det lär ta tid att göra det.

Uppdatering: David Eberhard skriver klokt om problemet på debattplats i GP.

Lästips: Intervju med Snowden

Edward Snowden säger att hans uppdrag är slutfört. Han ville inte förändra samhället utan endast ge oss chansen att förändra det.

I kväll framträder Snowden för första gången i TV sedan han intervjuades av Glenn Greenwald på ett hotellrum i Hongkong innan flykten till Moskva. Han ska hålla ett jultal i brittiska Channel 4.

Och som uppladdning: Om ni ska läsa en text i julhelgen, läs Washington Posts intervju med Edward Snowden.

Önskar God Jul med några tankar

Så var julen här igen. En fridens högtid, om man har tur. Men också reflektionens.

På julen ska man tänka på de svaga och utsatta, sägs det. På hemlösa, missbrukare och barn med ekonomiskt utsatta föräldrar. Men jag skulle önska att dessa tankar handlade mindre om julklappar åt alla och mer om de stora frågorna som berör oss alla, som gör oss alla utsatta.

I år tänker jag framför allt på en person, en riktig hjälte: Edward Snowden. Snowden säger nu att hans uppdrag är slutfört. Allmänheten har fått veta vad underrättelsetjänsterna håller på med. En debatt har kommit igång (men inte så mycket i Sverige). Åtgärder har vidtagits (men inte i Sverige). I USA ska NSA:s roll ses över. Barack Obama har fått förslag på restriktioner i sitt knä. I Storbritannien verkar folk närmast apatiska, men nu har de åtminstone fått informationen.

Snowden offrade mycket för att ge oss sanningen om västerländska demokratiska staters förehavanden. Även om inte allting förändras som en följd av detta, även om fulspelet kommer att fortsätta och även om politikerna kommer slåss med näbbar och klor för att upprätthålla massövervakningen, har läckorna från en så initierad källa gett oss massor av värdefull information. Den har justerat vår världsbild, och förmodligen gjort oss lite mer cyniska. Men därmed också realistiska, vilket jag tror är helt nödvändigt.

Det var på tiden att någon drog ned byxorna på staten. Det är aldrig så pinsamt som när världsledare avslöjas som kallhamrade lögnare inför öppen ridå. För alla som burit tron att demokratiska ledare är goda och vill sina medborgares bästa var Snowdens läckta dokument förmodligen ett bryskt uppvaknande.

USA, Storbritannien, Sverige och andra västerländska demokratier beter sig ungefär som Ryssland och Kina, två stater de så gärna kritiserar. De övervakar vanliga medborgare och låter underrättelsetjänsternas befogenheter växa obehindrat. Målet är att få veta allt om alla. Det är endast fråga om gradskillnader mellan demokratier och diktaturer här.

Vi har fått en gåva av Edward Snowden, en chans att vända en förfärlig utveckling. Det är upp till oss att göra det bästa vi kan av denna chans.

Det är med dessa tankar jag nu inleder julfirandet. Men just i dag lägger jag dem åt sidan och lägger in ännu en skumtomte. Och kalkonen står och väntar.

God Jul till alla läsare!

Önskas: Ett bredare avståndstagande från politiskt våld

Det pratas mycket om "den växande rasismen" i Sverige i dag. Incidenten i Kärrtorp, den så kallade nazistattacken, resulterade i en motreaktion - 16 000 uppges ha deltagit i demonstrationen mot rasism på Kärrtorps IP.

Jag är osäker på om vi verkligen ser en växande rasism i samhället eller om påståendet mest har blivit ett axiom. Att visa sin avsky mot rasism och våld är något positivt. Men det är inget trevligt sällskap du hamnar i. I det antirasistiska frontledet står organisationer som våldsbejakande Revolutionära Fronten och andra vänsterextrema organisationer som gärna slår nazister på käften och inte tycker att det är så farligt om sverigedemokrater får bomber i brevinkastet.

Jag skulle önska att vi kunde se samma uppslutning inte bara mot rasism och nazism utan mot all sorts våldsam extremism i samhället - allt från djurrättsaktivister som ger sig på pälshandlare till nazister och vänsterrevolutionärer som hotar och misshandlar alla de inte tycker om. Men det är som om visst politiskt våld är acceptabelt - så länge det kommer från "rätt" håll.

Som liberal behöver jag inte kalla mig antirasist. Att vara liberal är att stå upp för alla människors rätt till frihet och självbestämmande, oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning eller religiös och politisk tillhörighet.

Det är mer än man kan säga om flertalet vänsterorganisationer som deltog i gårdagens demonstration.

Läs även:
Fnordspotting: Det rumsrena våldet

Porr är som startkablar

Vad kan väl passa bättre nu när julen närmar sig än en bloggpost om - porr?

Att det finns gott om intoleranta och okunniga idioter där ute i landet är ingen nyhet. Dem får vi dras med. Det är egentligen bara ett problem när idioterna når lagstiftande församlingar och vill påtvinga alla oss andra sina idéer - vilket tyvärr händer rätt ofta.

Många har en åsikt om porr, vare sig de själva har någon erfarenhet av den eller inte. Ibland undras det vad porren egentligen fyller för funktion, varför den alls ska få finnas.

I Sveriges Radios Karlavagnen (lyssna på programmet här, erotikarbetaren Sanna Rough medverkar ungefär en timme in i programmet och därefter följer en förbaskat vettig mamma) liknade modellen Ella Glam porr vid startkablar.

"Startkablar". Det är en klockren liknelse. Många använder porr som ett slags förspel, men det kan också användas som inspiration för att tända ett slocknat sexliv eller bara fungera som ögonblicklig sexuell förströelse.

Det är ganska typiskt att personer som kritiserar porren själva ofta inte har sett den porr de så hett ogillar. De tror sig veta vad den handlar om och baserar sina åsikter på vad de läst och hört från personer kritiska till porr. I andra fall har de endast sett några klipp från den amerikanska "mainstreamporren" och fått uppfattningen att den är representativ för all pornografi.

Ibland föreslås "schysst" eller "feministisk" porr som alternativ till ett totalt förbud. Det är lite oklart vad denna sorts pornografi skulle bestå i. Alla har nämligen olika måttstockar för vad "schysst" sex är. Vissa tycker att alla gränser har passerats när en kvinna har sex med två män. Personligen utgår jag enbart från frivillighetsprincipen; alla inblandade måste vara i samförstånd om vad de företar sig. Ingen ska utsättas för tvång.

Detta innebär inte att rollspel i vilka det är en del av leken att den ena parten är undergiven inte skulle vara "schyssta". Men alla begriper inte skillnaden mellan fantasi och verklighet (till den skaran hör onekligen David Cameron), och tror därför att andra är lika trögtänkta som dem.

Vissa, framför allt kvinnor, ser mäns porrkonsumtion som en form av otrohet. För mig är detta synsätt obegripligt. Att en man tittar på porr innebär inte att han inte älskar sin partner. Porr är fantasi, inte verklighet. Och ibland är det så att man inte är sugen på en trerätters utan bara vill ha en macka.

Så tyck vad du vill. Porren och sexbranschen finns här. Gilla eller ogilla den. Men betänk att det är kvinnoförakt att antyda att alla kvinnliga sex- och erotikarbetare skulle sakna mäns förmåga att fatta beslut i sina egna liv. De behöver inga pekpinnar och moralkakor. De kräver bara respekt.

Redan de gamla grekerna...

M straffar FRA-kritiker

Den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid, som under FRA-cirkusen 2008 blev så hårt ansatt av sitt parti att han till slut gick med på att kvitta ut sig från omröstningen i stället för att rösta nej, får nu ett senkommet straff för sitt motstånd för fem år sedan.

Sigfrid flyttas ned från plats 11 i medlemmarnas provval till en 22 icke valbar plats på partiets riksdagslista. Så ser alltså Moderaternas straff ut för att Karl Sigfrid var motståndare till FRA-lagen 2008 och först under hårt internt tryck lät sig kvittas ut.

Karl Sigfrid välkomnas säkert med öppna armar av det enda parti som slåss för den personliga integriteten - Piratpartiet.

Läs mer:
Den hälsosamme ekonomisten

Den "onda" statistiken

I Sverige finns vissa ämnen som är så känsliga att inte ens sakliga inlägg för den ena eller den andra ståndpunkten accepteras. Richard Swartz skriver föredömligt om problemet i sin kolumn DN. 

Swartz lyfter fram reaktionerna på annonsen för boken Invandring och mörkläggning som DN tog in. Jag har sett ett försök att bemöta annonsens påståenden med fakta. Alla andra skrek rakt ut som småbarn som fråntagits sitt lördagsgodis.

Reaktionen är väldigt typisk för debattklimatet i Sverige. Vi är många som har upplevt den i den narkotikapolitiska debatten, där motståndarna går till personangrepp ("du ser lite glansig ut på ögonen"), och i sexhandelsdiskussionen ("äru torsk eller?").

Det är de etablerade politiska partierna, och den politiska korrektheten, som har skapat Sverigedemokraterna - eller åtminstone möjliggjort för dem att växa till en relevant politisk kraft. Nu är det för sent att hoppas på att SD ska kollapsa. Endast en naturlig utbrytning har skett - den mer radikala delen bildade Nationaldemokraterna, en mer marginell företeelse. Men SD fortsätter att växa på både höjden och bredden.

I dag verkar varken de rödgröna eller Alliansen ha något motmedel mot Sverigedemokraterna. Ju mer de försöker, desto mer tycks SD växa. Vissa metoder är direkt kontraproduktiva - som fysiska angrepp och verbala påhopp. Andra försök att få tyst på de strömningar som ger SD vind i seglen är ungefär lika misslyckade.

Jag tror att det enda som fungerar är en öppen och seriös debatt. Det är i alla fall, oavsett resultat, det mest ärliga alternativet. Väljarna har rätt att få fakta på bordet innan de fattar ett beslut. Att förtiga obekväma fakta av rädsla för att de kan få folk att "rösta fel" är en korkad metod.

Man kan dra felaktiga slutsatser av statistik. Men statistiska uppgifter rakt upp och ned är varken farliga eller onda. Den som vill dölja mindre smickrande fakta för allmänheten framstår snarast som den som har något att dölja. Då fungerar det ganska illa att anklaga motparten för detsamma.

Tidigare bloggat:
Konsensussamhället och dess offer