Dags att vända Atlantångaren nu

Den svenska skolan tornar upp som nästa års stora valfråga. Den senaste Pisastudien visar att Sverige är det OECD-land som rasar snabbast beträffande kunskaper i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Svensk skola ligger nu under OECD-snittet.

Siffrorna är inte så överraskande utan tvärtom en del av en mångårig trend. Men det har nog aldrig varit så illa som det är just nu. Oppositionen skyller på regeringen. Utbildningsministern skyller på kommunerna. Men även om kommunerna har ansvaret för skolan är det riksdag och regering som bär det största ansvaret efter alla förändringar de senaste 20 åren som kastat svensk skola in i ett veritabelt kaos.

Men Jan Björklund har rätt när han hävdar att de reformer som regeringen genomfört inte har hunnit ge resultat och därför inte kan ges skulden för de dåliga resultatet i studien. Först om kanske tio år kan vi troligtvis se effekterna av Alliansens skolpolitik. Risken med oppositionens höga tonläge är att den vid ett maktskifte ger sig på att förändra skolan igen. Det som behövs nu är arbetsro och kontinuitet.

Överlag dominerar Asien i Pisa-studien, och allra överst hittar vi Sydkorea. Ändå tror jag inte att lösningen på den svenska skolans våndor är att kopiera den sydkoreanska hets- och korvstoppningsmodellen. Den ger månne goda resultat i studier som denna, men bejakar inte elevernas kreativa sidor. Många asiatiska elever har över huvud taget svårt att tänka kritiskt och kreativt. Dessutom har Sydkorea världens högsta självmordsfrekvens bland unga (strax före Japan), vilket tros ha mycket med den enorma pressen i skolan att göra. Det finns kort sagt uppenbara baksidor med det sydkoreanska studiesystemet som också måste beaktas.

Det går att ifrågasätta värdet av sådana här globala studier. Men det är uppenbart för de flesta att den svenska skolan dras med stora problem. Lägre resultat i grundskolan påverkar de högre studierna. Lärarna på högskole- och universitetskurser berättar förfärade hur de vant sig vid att inleda grundkurserna med att repetera sådant som eleverna egentligen förutsätts kunna efter gymnasiet. Enligt vissa lärare har elevernas kunskaper fallit så dramatiskt, att de har svårt att förstå tentainstruktioner och att själva författa en längre text.

Det ser således väldigt illa ut. Den där Atlantångaren som Jan Björklund hävdar tar så lång tid att vända, behöver börja gira snart nu.

Granska undergångsprofeterna!

I fallet Quick har somliga framfört åsikten att medierna när det begav sig alla sprang åt samma håll - och att de nu springer åt det motsatta. I flock. Även om det i just detta fall finns mycket goda anledningar till att byta spår är flockmentaliteten väldigt talande för hur medierna fungerar. De trivs bäst i grupp.

Detta gäller även klimatfrågan. Det finns exempelvis ingen svensk morgontidning som är öppet kritisk mot de domedagsscenarier som organisationer som Greenpeace och Naturskyddsföreningen målar upp, eller som ens försöker problematisera frågan.

En orsak tror jag är att frågan kommit om handla om gott och ont. Det finns ett antal organisationer som i praktiken fridlysts mot kritik. Dit hör Rädda Barnen och Ecpat, men även ovannämnda miljöorganisationer. De tillfrågas ofta i sakfrågor, som om de vore en neutral part. Det är de givetvis inte. De har sina agendor, och målet är att få så mycket uppmärksamhet som möjligt i syfte att driva på samhällsutvecklingen i en för organisationen önskvärd riktning.

Greenpeace får mest uppmärksamhet för sina uppseendeväckande aktioner, men när de inte bordar tankfartyg eller bryter sig in på kärnkraftsanläggningar ägnar dess aktivister tid åt att sprida lögner på gator och torg. Sex meter höjda vattennivåer är inget som finner stöd i IPCC:s rapporter, men det går utmärkt för osnutna Greenpeaceaktivister att tuta i folk på stan att det är vad som väntar om vi inte tvingar kineserna att återgå till cykel i stället för bil redan i morgon.

Det har alltid funnits ett upplevt globalt hot. I modern tid har vi sett kärnvapen hota världsfreden och allas vår existens. Jag minns på 80-talet hur våra lärare berättade om hur försurningen skulle ta död på den svenska naturen (och allt var östländernas fel). Nu är det klimathotet som överskuggar alla andra hot.

Många har gjort strålande karriärer på detta hot. Al Gore är bara en i mängden. Det finns väldigt många politiker, företagare och organisationer som tjänar pengar och inflytande på att skrämma medborgare om den förestående klimatkatastrofen. Och det fungerar. Människor tar till sig av budskapet. Det rapporteras rent av att unga har drabbats av så kallad klimatångest, tydligen ett helt nytt fenomen inom psykiatrin.

Klimathotet används även som argument för att bygga ut statens befogenheter, kort sagt att öka statens makt över medborgarna. Vissa debattörer menar att den parlamentariska demokratin har spelat ut sin roll eftersom den inte förmår lösa detta stora hot mot mänskligheten.

Inte minst mot denna bakgrund är det särskilt angeläget att de värsta domedagsprofeterna granskas och får mothugg.

Tänk om...

Tänk om varje valrörelse handlade mer om medborgarnas fri- och rättigheter och mindre om utbyggda bidrags- och subventionssystem.

Tänk om riksdagspartierna slogs om att vara det som bäst slog vakt om människors rätt till ett privatliv.

Tänk om partierna tävlade om vem som tar rättssäkerheten på störst allvar.

Tänk om fler såg värdet i att besluten ska fattas så nära människor som möjligt, nämligen av dem själva.

Tänk om den politiska makten faktiskt avskaffade lagar i stället för att ständigt stifta nya.

Tänk om fler brydde sig mindre om hur andra lever sina liv och mer om hur de lever sina egna.

Bergwall har aldrig flytt undan ansvar

Yrsa Stenius uttrycker i en kulturdebattartikel i DN Kultur att Sture Bergwalls eget ansvar för den rätts- och vårdskandal som nu alltfler inser har skett inte uttrycks i debatten.

Nog är Bergwalls eget ansvar för det inträffade stort. Lögnerna, de detaljerade beskrivningarna av hur han mördade, styckade och lemlästade offren, anfallen, de påhittade personligheterna och så vidare - allt detta bär han först och främst själv ansvar för.

Men ett professionellt rättsväsende ska förmå bemöta även sådant. En bra rättspsykiatrisk vård ska kunna hantera och sortera bland allt som patienter säger och gör. Problemet i fallet Quick är att Bergwalls historier inte ifrågasattes, trots att det fanns många utmärkta tillfällen att göra det. Däri ligger tragedin.

Sture Bergwall har själv aldrig frånsagt sig sitt eget ansvar för Quickåren. Skulden för den sorg och smärta han vållat offrens anhöriga får han bära ensam. Men åter igen: det åvilar rättsväsendet att sortera fakta från lögner och sanning från saga. Att en person påstår sig ha mördat någon och helt uppenbart vill bli dömd för det ska inte vara skäl nog för att fastslå skuld.

Det är sant att seriemördaren Thomas Quick aldrig hade funnits om inte Bergwall själv skapat honom. Men det är också viktigt att minnas att han fick oerhört mycket hjälp och stöd av synnerligen beredvilliga poliser, åklagare, advokater och terapeuter.

Det är en viktigare lärdom att dra av fallet Quick än att en psykiskt sjuk person kan berätta saker som inte nödvändigtvis är sanna.

Nu ska Quickskandalen utredas

Det har varit många, långa och hemska år. Men den tragiska rättssåpan vid namn Thomas Quick är äntligen på väg mot ett slags avslut.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare, statsvetaren Daniel Tarschys, att leda en kommission som ska granska hela Quickfallet och presentera sina resultat den 15 januari 2015. Redan inom några veckor, den 16 december, ska dock det nya rättspsykiatriska utlåtandet om Sture Bergwall vara klart. Då får vi veta hur hans chanser att släppas fri ser ut. Hans advokat Thomas Olsson tror att Säter redan har påbörjat en utslussning. 

Regeringens tillsatta utredning kommer bestå av två huvuddelar: dels ska utredaren granska rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de brottmålsprocesser som till slut resulterade i att Bergwall blev dömd för åtta mord han inte begått, dels ska utredaren analysera ifall det funnits strukturella brister i rättsväsendets och vårdens agerande och i så fall föreslå förslag på åtgärder.

Något ansvar kommer inte att utkrävas. Kommissionen ska granska förfarandet men inte peka ut några skyldiga. Det är alltså inte fråga om ett räfst och rättarting. Det var väntat, och känns väldigt svenskt. Men kanske kan det ändå komma något gott ur en dylik utredning om den kan fastslå hur polisutredningen och (van)vården skapade den perfekta storm av olyckliga omständigheter som möjliggjorde ett helt land att tro på fantasifoster som seriemördaren Thomas Quick.

Rättshaverister som Göran Lambertz kommer fortsätta förneka att fallet Quick är en rättsskandal och påstå att allt har gått rätt till. Andra, som Säters terapeut Birgitta Ståhle, har vett nog att inte öppna munnen. Mest besvärande just nu är att ett justitieråd i Högsta domstolen fortsätter att misstänkliggöra en person som frikänts för mord. Det är otänkbart att det skulle ske i något annat enskilt fall än just detta. Att politiker börjar kräva Lambertz avgång är å andra sidan inte mycket bättre. De ska inte uttrycka synpunkter om enskilda domares åsikter. Däremot kan jag förstå att juristkollegor nu känner att de måste ta bladet från munnen.

Avslutningsvis kan konstateras att det säger ganska mycket om hela fallet Quick att en välutbildad och tidigare mycket respekterad person som Göran Lambertz kan hamna så här fullständigt fel.

Läs även:
HAX, Dexion, Niklas Wahllöf

När de säger att övervakningen är för vår trygghet

Det är tydligen roligt med hot (mot andra)

Vänsterns hat mot Sverigedemokraterna börjar bli en aning tröttsamt nu.

SD är ett parti som valts in i riksdagen av svenska folket. Det blev större än Vänsterpartiet i förra valet och kan faktiskt komma att bli lika stort som Kristdemokraterna och Centern tillsammans efter nästa val. Det är alltså inget perifert extremistparti vi talar om längre.

Detta säger förstås ingenting om huruvida partiet är "bra" eller "dåligt". Det säger däremot något om etiketteringen. Ty om 10 procent av svenska folket skulle rösta på SD nästa höst, betyder det att en tiondel av valmanskåren är fascister? Rimligen inte. Rasister då? Nej, inte sannolikt. Det finns alltså något annat som lockar väljare till SD, vilket hatdebattörer på vänsterkanten helt förbiser.

Många traditionella socialdemokrater överväger nu att rösta på SD. Skälet är i många fall det som uppfattas som orättvis konkurrens från utländska arbetare. När man ser hur utländska lastbilschaufförer bryter mot reglerna och därigenom kan dumpa priserna och konkurrera ut svenska åkerier, ser förstås receptet att stänga gränserna ganska välsmakande ut. I stället för att ta människors, ofta berättigade, oro på allvar, ger sig politiker och debattörer på SD med "rasist"-kortet och med hot och förlöjliganden. Tycker de att det har fungerat bra hittills?

Tvångsrimmens mästare Timbuktu rappar om att dunka Jimmie Åkesson gul och blå och hissa i en flaggstång (hö-hö). Sebbe Staxx, som redan dömts för olaga hot mot Jimmie Åkesson, rappar om järnrörsincidenten: "...hade jag varit med hade jag tagit järnröret och lagt dem i koma alla tre. Fuck SD med Jimmie i spetsen, sänker en sänker två, ja då springer nog resten."

Även public service deltar i denna teater: SVT genom att publicera Timbuktus och Sebbe Staxx' låt på sin musiksajt, Sveriges Radio genom att i oräkneliga program i P3 ständigt håna och förlöjliga SD. Diskutera sakfrågorna i stället, som många liberala debattörer försökt göra och som även Aftonbladet gör här. Det ger garanterat bättre effekt.

Jag tror inte att Åkesson behöver vara rädd för att Timbuktu ska göra allvar av hotet om att dunka honom gul och blå. Men SD:s antagonister framstår som både desperata och svarslösa när de använder sådana här lågvattenmärken i sin kamp mot Sverigedemokraterna.

Att ovannämnda rappare protesterar mot vad de kallar "Sverigedemokraternas hotpolitik" genom att själva hota sin motståndare är bara urbota korkat. I slutändan hjälper det dessutom SD att behålla imagen av ett sanningssägande parti som etablissemanget vill tysta. SD:s pr-avdelning är nog rätt nöjd.

EU förnedrar sig

Det är inte många som blir spottade i ansiktet som ber om en andra omgång. Men Cecilia Malmström tycks ha en läggning för det i egenskap av EU-kommissionär.

Avslöjandet av Prism visade inte bara att IT-jättar som Microsoft, Google, Apple och Yahoo lämnade över mängder av metadata om sina användare till den amerikanska staten, utan också att USA missbrukat det avtal om bankdata som träffats med EU. Av Snowden läckta dokument visade enligt Der Spiegel att USA på eget bevåg övervakat bankaffärer som görs via företaget Swift. Detta skulle, om uppgifterna stämmer, vara ett klart övertramp.

Upprördheten var stor. Hos vissa. Malmström lovade att saken skulle undersökas. Många hoppades på något slags reaktion från EU som visar att USA inte kan bete sig hur som helst mot sina så kallade allierade.

Nu lägger unionen i stället ned alla försök att markera mot den amerikanska supermaktens övertramp. Malmström hävdar att det inte har skett några felaktigheter från amerikansk sida. Och hur hon vet hon det? Jo, hon har fått "skrivna försäkringar från de amerikanska myndigheterna" om att avtalet inte har brutits.

Jag blir mållös. Cecilia Malmström uppvisar prov på en smått fascinerande naivitet och dumhet. Amerikanerna måste ha skrattat rakt ut när de upptäckte att en undertecknad försäkran var allt som krävdes för att vederlägga läckta dokument från underrättelsetjänsten NSA.

Så: Allt kan återgå till det normala. USA kan fortsätta att spotta sina så kallade vänner rakt i ansiktet. De har nu fått ett bevis för att de bara vänder andra kinden till. Övervakningen kan fortsätta som om Edward Snowdens läckta dokument aldrig fanns.

Det är obegripligt hur EU kan agera så här slappt. Att kommissionären med ansvar för dessa frågor råkar vara folkpartist kan möjligen förklara en del.

En spelad solidaritet

Det har blivit lite inne att som höginkomsttagare protestera mot skattesänkningar. Nyligen var det det så kallade medelklassupproret, med bland andra Claes Malmberg. Nu stämmer även chefredaktören på Resumé, Claes de Faire, in i kören. "Vi har redan fått för mycket", är kontentan av resonemanget.

Kopplingen görs mellan lägre inkomstskatter och upplevda problem i samhället. Bekymren på den svenska järnvägen beror alltså på att Alliansen låtit människor få behålla mer av sin lön - inte på decennier av bristfälligt underhåll.

I Sverige är det helt normalt att säga nej tack till lägre skatter och vara stolt över det. I andra länder skulle du få bära en obligatorisk dumstrut ända fram till trefaldighet. Skattesänkningsmotståndarna framställer sig gärna som moraliskt högre stående - ordet solidaritet används inte sällan för att pränta in just detta. Men det är en falsk bild.

De upplyser nämligen inte om det faktum att väldigt många låg- och medelinkomsttagare fått en avsevärt förbättrad ekonomi och större frihet i sina liv tack vare jobbskatteavdraget. Detta bara tack vare att staten nu tar lite mindre av deras intjänade lön varje månad.

För även om det alltid är de med riktigt höga inkomster som säger sig ha fått för mycket i skattesänkning, är det värt att nämna att det röda block som dessa protestanter röstar på aldrig velat genomföra några skattesänkningar för de med allra lägst inkomster heller. De enda förslag som funnits i pipelinen vid fortsatt rött maktinnehav har varit höjda bidrag.

Det är alltså en spelad solidaritet vi ser från de Faire och hans likar. Och den luktar betänkligt illa.

Tidigare bloggat:
Överklassförakt för vanligt folk

Det dramatiska jobbet som handläggare

"Det finns jobb som få av oss skulle orka med mentalt", inleder Anna Dahlberg i Expressen. De jobb hon syftar på är handläggare på Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten. Tuffa jobb som någon måste göra, menar Dahlberg och tillägger: "Tänk att sitta med dessa människoöden i ena handen och lagboken i den andra."

Ja, tänk. Men är det inte vad nämndemän och domare gör varje dag? Och i viss mån även poliser? Tillhör de inte gruppen "oss"? I tings- och hovrätter fattas beslut som verkligen kan vända en människas liv upp och ned och förändra allt. Ändå skulle få av oss vilja ha det på något annat sätt.

Det är säkert så att ett arbete som går ut på att bara tycka saker och sätta dem på pränt i en kvällstidning inte är fullt lika påfrestande som det som handläggare på en hårt pressad försörjningsstödsenhet där klienter skriker, gråter och skäller ut dig efter noter när de får ett beslut de inte gillar.

Men handläggare är inte något slags annorlunda människor. De är tvärtom väldigt normala. Precis som en polis måste lära sig att inte ta åt sig av busets alla invektiv, måste en handläggare stå för sitt beslut och sakligt argumentera för det, oavsett vilken frustration som pyser ut från den sökande. Det kallas professionalitet och är ingen övermänsklig egenskap utan tvärtom ett krav inom alla yrken (även om långt ifrån alla lever upp till det).

Dahlberg tar emellertid upp någonting viktigt, nämligen vikten av gränsdragningar. Migrationsverket gör dem hela tiden, socialtjänsten likaså. Ansökningar handläggs. Lagstiftningen tolkas. En bedömning görs. Beslut levereras.

Migrationsverket är förmodligen, jämte Arbetsförmedlingen, Sveriges medialt mest utskällda myndighet. Om vi ska gå efter mediebilden tycks myndigheten vara befolkad av enbart hjärtlösa och empatistörda handläggare vars främsta mål i livet är att leverera det mest isande avslag över huvud taget möjligt. Och efteråt äter de tårta, det har vi ju hört.

Dess kritiker begår dock misstaget att använda sin egen politiska övertygelse när de tolkar myndigheternas handläggning. Givetvis finns enskilda fall där Migrationsverket kan kritiseras (detsamma gäller för övrigt alla myndigheter i Sverige som mottar och bedömer ansökningar av något slag). Men utomstående som kritiserar enskilda beslut bortser ofta från 1) lagstiftningen och 2) att det är riksdagen och inte myndigheten själv som är ansvarig för densamma.

Den som söker försörjningsstöd vill naturligtvis ha de pengar den söker. Men det är långt ifrån kravlöst. Den som söker sjukpenning önskar naturligtvis få sin ansökan beviljad. Men Försäkringskassan har vissa krav som måste vara uppfyllda. Och Migrationsverket följer faktiskt bara lagen. En enig riksdag har bestämt att Sverige inte ska ha fri invandring, vilket gör att den som vill stanna i Sverige under längre tid måste ansöka om detta.

Kritiken blir ofta väldigt generell. Då är frågan är vad alternativet till begränsningar är. Inga begränsningar alls? Bifall till allt så att alla blir nöjda och glada?

Bilden av handläggaren som någon annan - extra stark eller särskilt känslokall - är lite besvärande. Ty de människor som handlägger medborgarnas ansökningar, om vad det än må vara, är inte märkvärdigare än du eller jag eller Anna Dahlberg. De tillhör "oss".

Smalare men vassare...

Nästa år ska det röstas till Europaparlamentet. Och nu är det plötsligt lite mer inne att vara EU-kritiker. Eller i alla fall så där lagom EU-kritisk att väljarna förleds tro att man vill förändra något.

Centerpartiet vill se ett "smalare men vassare EU". Den har vi hört förut. Ett EU som fokuserar på rätt saker, minsann. C vill inte att EU detaljreglerar lakritspipor och smaktillsatser i snus. Men partiet har inget emot att inskränka offentlighetsprincipen och det bekämpade inte datalagringsdirektivet. De stora frågorna bryr sig Centern alltså inte om - vilket gör devisen "smalare men vassare" fullkomligt innehållslös.

Vänsterpartiet har kraftigt tonat ned sin EU-kritik. Den är lagd på hyllan. Detsamma gäller för Miljöpartiet, som har kommit att inse att EU erbjuder en utmärkt plattform för att reglera, förbjuda och påtvinga människor partiets idéer.

Moderaterna, Folkpartiet och Socialdemokraterna är obotliga EU-kramare. För dem existerar uppenbarligen ingen gräns för EU:s makt på den enskilda medlemsländernas bekostnad. Allra otäckast är Folkpartiets elitism och antidemokratiska inställning till EU-samarbetet. Sade någon Kristdemokraterna? Det hörde jag inte.

Återstår Sverigedemokraterna. De är kritiker av EU-projektet och har framfört relevant kritik som rör maktöverföringen. Men nu har till och med SD mjuknat i tonen. På de nyligen avslutade landsdagarna fick partiledningen sin vilja igenom när den förordar en omförhandling av det svenska EU-medlemskapet innan ett eventuellt utträde.

Den som tror att en röst på Centerpartiet i nästa års EU-val är en röst på ett smalare men vassare EU bedrar sig. Precis som förra gången. Vi behöver en liberal EU-kritik. Men den finns inte i riksdagen i dag. 

I frihetens tjänst

Tack till Dan McCall.

En lek med siffror

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) i Uppsala har gjort en studie som visar att unga i hög grad är utsatta för sexuella övergrepp. Nyheten fick stor spridning i rikstäckande medier, och organisationer som arbetar med offer för sexuella övergrepp säger att de inte är förvånade.

I studien tillfrågades 20 000 kvinnor och män i åldrarna 18-75 år. Svarsfrekvensen var låg, för att inte säga usel (52 procent). Detta är ett besvärande bortfall som de ansvariga bör reflektera kring. Av de som valde att svara menade 13 procent av kvinnorna att de "tvingats till samlag eller utsatts för försök till detta innan de fyllt 18 år".

Redan här ringer varningsklockorna. Vad är det egentligen vi fått veta? Att ha tvingats till samlag och "utsatts för försök" är två skilda saker. Frågan har gjorts medvetet bred för att få upp antalet jakande svar. Detta är intellektuellt ohederligt och borde självfallet ha påpekats i nyhetsrapporteringen. Men medierna är som alltid lata och väldigt okritiska till det material de får.

Jag vågar påstå att de flesta, även jag själv, utsatts för ett så kallat försök till samlag innan de fyllt 18 år. Detta är inte samma sak som ett övergrepp - om nu inte NCK menar att man inte ska syssla med sex innan man fyllt 18 år och att all sexuell aktivitet dessförinnan är att betrakta som ett övergrepp.

Studien kommer att publiceras i sin helhet i februari nästa år. Det finns således skäl att återkomma med kritiska ögon när det sker. Något säger mig nämligen att den kommer få ännu mer uppmärksamhet i medierna då.

Snuset eller demokratin?

I går röstade Sveriges riksdag för ökad sekretess i det internationella samarbetet. Det låter kanske inte så dramatiskt. Men i praktiken har den lagstiftande församlingen beslutat att luckra upp en av svensk demokratis största styrkor: offentlighetsprincipen.

Motiveringen: EU kräver det. Sverige måste kunna samarbeta med andra länder, sägs det. Vi har hört det förut, och det är ett väldigt fegt sätt att smita undan en debatt som handlar om själva kärnan i den svenska demokratin. Beslutet innebär att utländska tjänstemäns önskemål om att vissa uppgifter inte bör bli offentliga räcker för att material ska hemligstämplas.

Offentlighetsprincipen innebär i grunden att medborgarna har rätt att ta del av allmänna handlingar, och enligt regeringen själv betyder det att:

[...]regeringens och andra myndigheters samt riksdagens och beslutande kommunala församlingars verksamhet så långt som möjligt ska vara öppna. Därför har exempelvis allmänheten rätt att ta del av alla offentliga handlingar, och domstolsförhandlingar och beslutande församlingars sammanträden är normalt öppna för allmänheten.

Detta är en fantastisk princip som syftar till att förhindra maktmissbruk, och i fall då det ändå har skett möjliggöra granskning. Kort och gott stärka demokratin. Vi kan följa maktutövningen och begära ut och granska underlag - vi kan kort sagt vara delaktiga. I andra länder fungerar det vanligtvis inte så här. I exempelvis Storbritannien är sekretess snarare regel, vilket innebär att material endast undantagsvis lämnas ut till allmänheten. Allt som myndigheterna inte vill att journalister och vanliga medborgare ska få del av, kan undanhållas.

Med de nya reglerna kommer internationella handelsavtal men även alla tänkbara dokument mellan myndigheter att kunna sekretessbeläggas. Myndigheter och tjänstemän i andra EU-länder kan således förhindra insyn i Sverige.

Detta ska ses som ett led i den ständigt pågående maktöverföringen till EU. Det är inte det första ingreppet och det är säkerligen inte heller det sista. Sverige kommer oundvikligen bli mer slutet. Och mindre demokratiskt.

Den svenska riksdagen offrar alltså offentlighetsprincipen, och detta utan större kamp. Det var tydligen viktigare att rädda snuset.

Läs även: 
HAX

50 år sedan Kennedymordet

Det sägs att vissa händelser inträffar med sådan intensitet att de skapar ett slags eko genom historien. Vi berörs av dem även om vi inte var där när de inträffade eller på annat sätt hade någon personlig koppling till dem. Vi behöver inte ens ha varit födda. Mordet på John F Kennedy är en sådan händelse.

Den 22 november 1963 sköts president Kennedy till döds i sin bil på ett besök i Dallas. Det är på dagen 50 år sedan det inträffade. Bilderna av mordet är dramatiska. Och fasansfulla. Kennedy skjuts med två skott. Skottserien tar 8,3 sekunder. Mördaren missar först ett skott. Det andra träffar och går ut genom halsen på presidenten och träffar även Texasguvernören John Connally. Det tredje träffar bakhuvudet och är direkt dödande.

Konspirationsteorierna har varit många, och inte blev grogrunden för dem sämre av att den misstänkta mördaren Lee Harvey Oswald själv sköts ihjäl kort efter mordet av nattklubbsägaren Jack Ruby. Utan att vara en expert på ämnet tycker jag ändå att det mesta tyder på marxisten Oswald som ensam gärningsman. Teknisk bevisning fanns och han var bevisligen en duktig skytt.

I dag skulle Kennedy förstås aldrig ha färdats i en öppen bil på det sättet. Med facit i hand går det också att ifrågasätta varför ingen reagerade efter det andra skottet och försökte skydda presidenten. Connally tycks reagera redan efter det första skottet (som missade). Men allt gick å andra sidan väldigt fort.

Mordet har gjort Kennedy till en av de mer omtyckta presidenterna. I detta ligger mer förhoppningar om vad han hade kunnat åstadkomma om han fått leva än vad han egentligen åstadkom. Hur man än ser på John F Kennedys presidentskap kommer han gå till historien som playboypresidenten. En titel som vore svår att sätta på någon av de senaste amerikanska presidenterna.

Tips:
Det har gjorts mängder av dokumentärer om mordet på John F Kennedy, den ena mer konspiratorisk än den andra. Denna BBC-dokumentär går sansat igenom händelserna runt mordet och slår hål på både myter och riktar en välbehövlig känga mot Oliver Stones film JFK.

Kvinnolobbyn förstår inte så mycket

Ibland är det som om vissa bara sitter i startgroparna och väntar på att hitta något att bli upprörda över. Ibland har de redan bestämt sig i förväg vad det är, de behöver bara en liten anledning för att tända stubinen och fyra av.

Ungefär så tror jag att det gick till hos Sveriges Kvinnolobby (ja, just de som lade ut en tweet om att "klippa kuken") när den kastade sig över KappAhls reklamkampanj. I stället för att prisa klädföretaget för att det inte använder anorektiska modeller avlossar de en skottsalva innehållande alla de nyckelord vi brukar vänta oss från radikalfeminister utan verklighetskontakt: Folkhälsoproblem. Objektifiering. Exploatering. Sexualiseringen av vårt offentliga rum. (Vi stannar där.)

Vad är det för hemskt som har inträffat? Jo, KappAhl kör en reklamkampanj inspirerad av den populära BDSM-romanen 50 shades of grey (50 nyanser av honom). Den är snygg och smakfull. Romanserien har som bekant blivit omåttligt populär, inte minst bland kvinnor. Det är därför väldigt ironiskt att se vilka epitet Sveriges Kvinnolobby sätter på reklamkampanjen.

Sveriges Kvinnolobby hamnar verkligen helt fel i sin kritik att det blir pinsamt. De har inte förstått BDSM, de har inte ens förstått vad erotik är. Det handlar inte så mycket om att klippa kuken, kan jag upplysa om.

Läs även:
Hanna Marie Björklund

När staten själv får välja

Nu hotas själva demokratin

Det händer nu. Säpo är på väg att få direkttillgång till alla svenskars privata mejl- och telefonkommunikation. Enligt Ny Teknik vill Säpo även ha tillgång till våra pukkoder.

Självfallet ska både polis och säkerhetspolis kunna få ut uppgifter om telefon- och datatrafik från operatörerna. Men detta ska endast vara möjligt vid misstanke om brott och det ska bara ske på förfrågan från polisen till ansvarig operatör. Att ge Säpo, och i förlängningen även andra myndigheter, direkttillgång till allas vår kommunikation via ett helautomatiserat system är något helt annat. Risken för övergrepp är överhängande. Säpo, å sin sida, hävdar motsatsen. De tycker att en helautomatisk informationsinhämtning ökar integritetsskyddet.

Det är en fruktansvärd utveckling vi nu bevittnar. Det som är mest skrämmande är att det har gått så förfärligt snabbt. Det är bara drygt fem år sedan FRA-lagen drevs igenom med piska och hårda nypor. Då hette det att myndigheten endast skulle spana mot utländska mål (på samma sätt resonerar andra länder, vilket i praktiken innebär att underrättelsetjänsterna spionerar på varandras befolkningar och sedan byter informationen med varandra).

Sedan dess har både Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen velat köpa FRA:s tjänster. Nu försöker Säpo få tillgång genom att på egen hand förhandla direkt med tele- och internetoperatörerna. Just nu avgörs denna fråga av ett antal tele- och internetoperatörers moraliska överväganden. Hittills har bara Tele2 låtit meddela att de säger nej till Säpos förfrågan.

Svenska folket vill enligt en ny Novusmätning inte att myndigheterna snokar i vår epost eller avlyssnar våra telefonsamtal. Som  en tidigare undersökning visat är det ganska få som är rädda för att detta sker, men 7 av 10 uppger nu att de inte tycker att det ska vara tillåtet för myndigheter att avlyssna personer som inte är brottsmisstänkta.

Det finns således ett motstånd där ute i stugorna. Det gäller att det bubblar upp till ytan, att människor gör sina röster hörda. För det som nu håller på att ske kan förändra vårt samhälle för alltid. Det Säpo vill göra hotar i förlängningen hela det öppna demokratiska samhället. Vi kommer att bära en tung historisk skuld om vi blir de som inte satte stopp.

Tidigare bloggat:
Har regeringen någon koll på FRA?
Dörrmattan Sverige
Övervakningen bygger på en lögn

Kriget mot porren är ett krig mot internet

Alla politiska ledare behöver sina fiender. Om de politiska visionerna har blivit Reinfeldts är porren definitivt David Camerons.

Den brittiske premiärministern bedriver ett korståg mot pornografin. Detta har tagit sig uttryck som förslag på filtrering, registrering och förbud. Den mest konkreta effekten är att varje brittiskt hushåll kommer tvingas deklarera till sin bredbandsleverantör huruvida det vill ha fortsatt tillgång till internetporr eller ej. Cameron har förvandlat internetoperatörerna till moralpoliser som tvingas lagra information om vilka kunder som önskar porrsurfa.

Så kallad "extrem porr" förbjuds. Dit hör enligt Cameron "rape porn", dvs. simulerade våldtäkter. Att se på sådan pornografi ska kunna ge tre års fängelse. Det finns förstås ingen som helst rim och reson i detta. Vuxna människor som vill titta på när andra vuxna gör saker tillsammans ska alltså kastas i fängelse, och detta bara för att en efterbliven politiker anser att sådant material "förgiftar" ungdomar.

Det kan kallas äpplen och päron, men faktum är att allting började med barnporren. Inte främst för att det rör sig om pornografi i sig utan för att politikerna i såväl Storbritannien som andra länder enades om att filtrering av internet är en bra arbetsmetod. Nu har den blivit allmänt accepterad. Så sent som i går meddelades att Google och Microsoft ska blockera 100 000 sökord för att göra det svårare att hitta barnpornografi.

Detta är ett samarbete mellan två storföretag och inget tvång från staten. Men det ena initiativet ger det andra. Politiker och företagare vill trumfa varandra i att vara mest gudfruktig. Efter att Cameron nu intensifierat kriget mot internetpornografin, vilket blir nätjättarnas svar?

Räkna med att annat än bara sökord efter barnpornografi kommer att blockeras i framtiden.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

Regeringen öser pengar över FRA

Det är inte bara USA och Storbritannien som kraftigt byggt ut sin underrättelsetjänst efter den 11 september 2001. Även Sverige har satsat.

Mellan åren 2010 och 2014 ökade anslagen till FRA med 20 procent, skriver Ung pirats ordförande Gustav Nipe på Brännpunkt. Det kan jämföras med polismyndigheten som fick fem procent i ökat anslag och Försvarsmakten som fick nöja sig med två procent. Hur motiverar regeringen detta? Är hoten mot Sverige så stora och växande att de kräver så omfattande utgiftsökningar?

Det förmenta syftet med FRA:s verksamhet är att tillvarata svenska intressen och skydda oss från externa hot. Dit hör både cyberattacker och terrorism. Det är emellertid svårt att se på vilket sätt FRA:s växande budget har gjort oss tryggare. Ingen har dömts i en svensk domstol för planerat terrorbrott tack vare uppgifter som insamlats av FRA.

Andra myndigheter utsätts för granskning. Chefer får sparken (Arbetsförmedlingen), de kritiseras för bristande effektivitet (Polisen) och får kontroversiella beslut offentligt kritiserade och debatterade (Migrationsverket). FRA befinner sig i detta avseende bakom ett svart skynke. Ingen utomstående får titta in. Allmänheten kan bara lita till att en (förvisso bristfällig) granskning sköts korrekt. Samtidigt ökar alltså regeringen anslagen.

Alla myndigheter vill givetvis har större anslag, oavsett om pengarna används till bättre kaffemaskiner eller en utökad personalstyrka. Alla vill växa. Det är politikernas ansvar att väga dessa intressen mot allmänhetens intresse av en säker och effektiv förvaltning.

Ty det är vi skattebetalare som betalar notan. Vad vi får för pengarna - förutom att få vår digitala kommunikation övervakad (det är väl trevligt att betala för att bli övervakad?), är i dag mycket oklart. FRA vill att det så förblir.