"Det lagras i fettvävnaden"

Efter att det hittats en pipa tillhörande William Shakespeare som innehöll spår av marijuana vill en sydafrikansk antropolog undersöka graven för att se om kroppen bär spår av drogen.

Med tanke på hur drogpolitikens försvarare ständigt predikar hur länge cannabis lagras i kroppen torde det bli ett intressant projekt som möjligen ger nolltoleransens apostlar vatten på sin kvarn. Shakespeare begravdes nämligen 1616. "Varning! Cannabis lagras i kroppen i fyrahundra år!"

Soft snubbe.

Ohlys sista show

Lars Ohly höll ett riktigt bra tal i Almedalen i går. Ideologiskt, rättframt, verbalt och giftigt. Ohly har alltid varit en god talare och en bra debattör. Han är som allra bäst när han är upprörd. Även om vi knappt är överens i en enda fråga gillar jag honom som agitator. Han vågar stå för sina idéer även när det blåser hagel i motvind.

Men Lars Ohlys tid är på väg att rinna ut. Jonas Sjöstedt, omåttligt populär i norra Sverige, har aviserat sin kandidatur (trots att han tidigare sagt att han inte tänker kandidera så länge Ohly ställer upp för omval). Nu väntas också Ulla Andersson kandidera, vilket ökar möjligheten för en partiledartandem av det slag som Miljöpartiet har.

Jag tror inte Vänsterpartiets problem egentligen har så mycket med Ohly att göra. Utan tvekan har han tidvis varit ett sänke för partiet och säkert är det fortfarande många som associerar honom till K-ordet. Han har aldrig varit särskilt populär. Men problemen för Vänsterpartiet är betydligt större än så. Partiet har inte utvecklats. Det lever fortfarande kvar i en tid när den offentliga sektorn knappt hade någon privat konkurrens, när skattesänkning var ett effektivt skällsord och när Socialdemokraterna dominerade och dikterade svensk politik. Den tiden är förbi. Ändå låter Vänsterpartiet exakt likadant i dag som för tio, femton år sedan.

Ibland får det bisarra följder. Som när Ohly hävdar att Alliansens skattesänkningar bara kommer de rikaste till del. Detta trots att helt vanliga löntagare har fått runt 1 500 kronor mer i plånboken varje månad. Det tog ett tag för människor att upptäcka att det faktiskt förhöll sig på detta sätt, men inför valet förra året var vi många som hörde kollegor och bekanta som inte tidigare röstat borgerligt att det trots allt är ekonomin som avgör i slutändan. Och Reinfeldt är populär även bland sossar, trots att han sänkt skatterna med ungefär lika mycket som Bo Lundgren lovade att göra inför valet 2002 - då utmålat som ett fruktansvärt hot mot välfärden.

Problemet är alltså Vänsterpartiets verklighetsbeskrivning. Att förneka att vanliga människor, inte bara de välbeställda, har fått det bättre ställt ekonomiskt under Alliansens tid vid makten är att bedra sig själv. Medan både Socialdemokraterna och Miljöpartiet har insett att det inte går att rulla tillbaka bandet och återkräva skattesänkningar från arbetande normalinkomsttagare, låtsas Ohly som om dessa pengar aldrig har funnits. Det håller inte att låtsas som om människor som röstat borgerligt bara blivit blåsta. Vänstern behöver fundera över varför vanliga arbetare föredrar en orange allians framför de röda fanorna.

Det mesta tyder på att Lars Ohly i går gjorde sitt sista framträdande i Almedalen som vänsterledare. Om Sjöstedt kandiderar till stämman kommer han att bli vald. Detta inser nog även Ohly, vilket lär få honom att dra tillbaka sin kandidatur för att slippa förnedringen att få stryk inför öppen ridå. Jonas Sjöstedt kommer som vänsterledare inte ha en lätt uppgift framför sig. Partiet behöver förändras och moderniseras radikalt om det ska ha något som helst existensberättigande. Möjligen kommer en sådan process tvinga fram en utbrytning av de mer vänsterextrema elementen. Den smällen måste Sjöstedt ta. Ty det finns ingen plats för kommunistiska testuggare och vänsterextrema revolutionsromantiker i Sveriges riksdag.

Vart går Centern?

Alla imperier och alla allianser faller förr eller senare samman. Det gäller även politiska konstellationer. Kommer då Alliansen att spricka? Ja, förr eller senare. Kanske redan innan nästa val.

Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet har sedan 2006 regerat i en allians. Sedan i fjol har de gjort det i minoritet, vilket medfört en rad förluster i riksdagen och slutligen fått Moderaterna att glänta på dörren för Miljöpartiet.

Samtidigt som den borgerliga alliansen möjliggjorde ett nödvändigt maktskifte 2006 är det uppenbart att det främst är ett enda parti som i dagsläget tjänar på samarbetet: Moderaterna. De partier som förlorat mest på allianssamarbetet är Kristdemokraterna och Centerpartiet. De har varit otroligt lojala allianskamrater men har inte fått något för det. Kristdemokraterna har haft problem länge och letar fortfarande efter sin identitet i dessa nya bögvänliga tider. Centerpartiet har försökt vandra en svår balansgång genom att både attrahera sina traditionella väljare och nya frihetligt borgerliga som inte längre ser något hopp i Folkpartiet och Moderaterna. Resultatet i senaste valet visar att partiet har misslyckats och just nu står partiet vid ett vägskäl.

Många centerpartistiska lokalpolitiker säger nu öppet att de vill att partiet lämnar Alliansen inför valet 2014. Även om få centerpartister skulle säga det öppet är det självklart att Centerpartiet inte är särskilt attraherat av tanken på ett borgerligt samarbete med Miljöpartiet. För Reinfeldt spelar det ingen roll. Han är pragmatisk. Om samarbetspartnern heter Centern eller Miljöpartiet spelar mindre roll. Men hur ska båda partierna rymmas under samma paraply? Förloraren heter Centern.

I höst väljs en ny partiledare för Centerpartiet. Den personen kommer att behöva avgöra vad som är viktigast: allianssamarbetet eller det egna partiet. Maud Olofsson var en lojal allianskamrat. Det är inte alls säkert att nästa partiledare är fullt lika lojal.

Centern har misslyckats med att sätta bilden av partiet som den gröna rösten
inom borgerligheten. Många liberaler sneglar på Miljöpartiet.

Microsoft censurerar i Kina

Microsoft har skrivit ett kontrakt med den kinesiska sökmotorn Báidù (白度). Tanken är att den amerikanska mjukvarujätten via sin söktjänst Bing ska tillhandahålla engelska sökresultat. För att avtalet skulle vara möjligt tvangs Microsoft givetvis gå med på den kinesiska regimens censurkrav.

Google flyttade i fjol till Hongkong efter att ha vägrat att censurera sökresultaten. Microsoft ser förstås chansen att öka sin marknadsandel på den kinesiska marknaden. Men det sker till ett pris. Företaget förlorar goodwill på att hjälpa den kinesiska regimen att censurera information från sina medborgare.

Eller så ser man det så här: genom att tillhandahålla bättre tjänster som möjliggör för kinesiska surfare att komma åt engelsk information ökar kunskapen bland Kinas befolkning om omvärlden och därmed ökar också chansen för kritik mot det egna systemet. Allt som skrivs kan inte censureras. Men det är naturligtvis inte med omtanke om det kinesiska folket som Microsoft har valt att sluta avtal med Báidù utan för att tjäna pengar på världens största marknad.

Genom avtalet går Microsoft med på precis det som Google till slut vägrade acceptera, nämligen att tillmötesgå den kinesiska regimens censurkrav. Men så har ju Microsoft heller ingen slogan som heter "Don't be evil".

Utan visioner i Almedalen

"Dit världen går, dit går Sverige."

Med tanke på Fredrik Reinfeldts fäbless för stora ord hade jag nästan väntat mig att han skulle ha sagt tvärtom i sitt tal i Almedalen. Inte minst eftersom Sverige av Moderaterna utmålats som "föregångslandet" i världen.

Moderatledaren och statsministern höll ett tämligen innehållslöst och framför allt tandlöst tal i Almedalen i går. Ohotad och med över tre år kvar till valet kunde Reinfeldt kosta på sig att prata om framtiden i stället för nutiden. Fokus hamnade på åldrandet och att vi i framtiden kan (måste) arbeta längre. Statsministern har beskyllts för att vara visionslös. Hans försök att vara visionär i Almedalen snarast förstärker den bilden.

Om Reinfeldt hade haft några som helst principer i kroppen hade han kunnat prata om andra stora frågor som vikten av människors rätt till integritet, hoten mot rättssäkerheten i Sverige och världen och det demokratiska underskottet i EU. Stora frågor som kräver tid för människor att ta till sig. Tillfället hade varit utmärkt. Men Reinfeldt är helt ointresserad av dessa stora, för demokratin grundläggande frågor. Det säger mycket om honom som politiker och person. Och, tyvärr, en hel del om väljarna.

Slaskbladet

Fredrick Federley visar åter igen att han är riksdagsborgerlighetens ende konsekvent liberala röst när han går till angrepp mot Aftonbladets slaskiga och moralistiska bevakning av Sven Otto Littorin.

För det första är det Aftonbladet sysslar med gårdagens nyheter - i bästa fall. Littorin avgick för ett år sedan och vilket allmänintresset är kan verkligen ifrågasättas. För det andra är rapporteringen ett led i den nypuritanska och nymoralistiska våg som drar genom Sverige och stora delar av västvärlden där allt som har med sex att göra ska hyschas och tabubeläggas. Aftonbladet försöker naturligtvis få historien att handla om något annat, men det är ingen tvekan om att det är ordet S-E-X som intresserar.

Kyrkans ställning i Sverige har försvagats radikalt de senaste decennierna - i dess ställe har förstoppade nymoralister kommit, från både höger och vänster. Idéerna när det kommer till sex är i stort sett desamma. Det är tabu och vi ska skämmas. Allt annat än vaniljsex är skäl för publicering.

Aftonbladets direktsvar till Federley är rent pinsamt. Men det avslöjar också en del om hur kvällstidningarna resonerar. Chefredaktören Jan Helin menar att bevakningen motiveras av att Littorins förehavanden "inte tål dagens ljus". Detta eftersom han "gömt sig bakom täcknamn". Helin visar en förbluffande okunskap om Internet som kommunikations- och mötesarena. Jag är registrerad på ett otal sajter - allt från TV-spel och film till hockey, musik och Flashback. Inte på någon sajt använder jag mitt fulla namn, även om jag ibland heter Hans. Det handlar inte nödvändigtvis om att jag har något att dölja utan om att skapa sig en identitet på ett specifikt forum. Registrerar man sig vid en sexsajt är det ganska självklart att man använder ett alias och inte sitt fulla namn. Det är inget olagligt med detta.

En minister, eller annan offentlig person, utsätter sig naturligtvis för en risk när han eller hon finns på en dylik sajt. Men det är knappast skäl för journalistisk granskning. Helin är en idiot och Aftonbladet är och förblir en slaskig skittidning.

Saab-avtal undertecknat

Saab tog ett stort steg framåt i dag när överenskommelsen med Páng Dà och Youngman gick från avsiktsförklaring till slutgiltigt avtal. Det positiva är att de kinesiska företagen inte har låtit Saabs pågående pengakris påverka deras syn på affären. Att de väljer att skriva på avtalet samtidigt som Saabfabriken står stilla visar att de tror långsiktigt på samarbetet.

I planen ingår att tillsammans med Youngman utveckla tre helt nya bilmodeller i Sverige: större Saab 9-6X och 9-7 samt lilla 9-1. Saab har länge saknat en småbil som kan attrahera personer med mindre plånbok. 9-1 är således mycket välkommen. Men fortfarande återstår ett godkännande från kinesiska NDRC och det kommer tidigast till hösten. Innan dess ska dock Saab 9-5 SportCombi och suven 9-4X ut i höst och nya 9-3 nästa år.

Utöver avtalet har EIB godkänt försäljningen av fabriken vilket gör att det enda som återstår innan ytterligare 255 miljoner kommer in på Saabs konto är en nick från Riksgälden - vilken väntas vilken dag som helst. Därmed säkras den kortsiktiga finansieringen så pass att produktionen kan komma igång. Runt 10 000 bilar väntar på sina nya ägare.

Det är alldeles för tidigt att andas ut för Saab, men dagens händelser visar att företaget inte går att räkna ut än.

(Uppdaterad)

Det efterblivna Sverige

Ibland behöver man åka utomlands för att förstå hur eländig situationen är på vissa områden i Sverige. Ta järnvägen. Nu behöver man inte åka ända till Kina för att se väl fungerande snabbtåg - det räcker att ta sig ned på kontinenten för att få åka TGV. Men det var det kinesiska snabbtåget jag tog när jag besökte Tiān​jīn nyligen.

Punktligt, bekvämt och inte särskilt dyrt (resan från Běi​jīng till Tiān​jīn tar en halvtimme och kostar 58 RMB, runt 60 kronor, för andra klass och 69 RMB för första). Det är alltså precis motsatsen till svenska SJ på alla punkter. Jag minns inte när jag åkte någon längre sträcka med SJ sist. Jag tror att det var julresan till Sundsvall för tre år sedan. Det var kaos på centralstationen, massiva förseningar och bristfällig information. Tåg försvann från tavlan och bytte spår. Det kändes som ett litet mirakel att jag kom med tåget. Nuförtiden vågar jag inte åka tåg.

Egentligen gillar jag att åka tåg, särskilt om man jämför med flyget. Man slipper säkerhetscirkusen, man slipper vänta på bagage och möjligheten att äta och dricka gott är god. I takt med att tågets betydelse växer blir emellertid tågterminalerna allt mer lika flygplatserna. Från Běi​jīngs södra station (北京南站) avgår snabbtåg. Stationen liknar i hög grad en flygplats med butiker, (enklare) säkerhetskontroller och gater. Eftersom Italien haft som mål att införa nakenskanning på sina större tågstationer är det inte omöjligt att säkerhetscirkusen på sikt blir lika eländig på tågstationer som på flygplatser. Men där är vi inte riktigt än.

Jag är övertygad om att snabbtåg är framtidens sätt att resa och att flygets dominans kommer att minska. Självfallet kommer vi även i framtiden tvingas flyga, men med snabbtåg som täcker stora delar av Europa, Asien och USA kommer vi endast behöva göra det när vi ska korsa stora hav eller resa extremt långa sträckor. För erkänn - det är varken särskilt roligt eller bekvämt att flyga om man inte gör det i business/first class.

Samtidigt som du kan åka moderna snabbtåg i Europa och Asien sitter vi med ett förfallet 1800-talsnät i Sverige. Det är Statens Järnvägar med förseningar på sommaren på grund av hetta och nedfallna elledningar, förseningar på vintern på grund av kyla och nedfallna elledningar och höga biljettpriser. Förra vintern hade SJ färre avgångar för att åtminstone kunna få några tåg att komma fram i tid. Under helgen ställdes 60 regiontåg i Västsverige in på grund av semester. Undra på att allt fler åker buss. Man vill ju åtminstone komma fram.

Trafikverket vill ha ytterligare 20 miljarder för underhåll utöver de pengar som regeringen tillskjutit. Nu kommer notan för decennier av försummelse. Sverige borde vara ett perfekt land för snabbtåg. Sundsvall-Stockholm-Jönköping-Göteborg-Malmö. Planer finns. Riksdagen borde göra en rejäl blocköverskridande järnvägsöverenskommelse med sikte inställt på framtida snabbtåg. Det kommer att kosta hundratals miljarder. Men vi är många som har fått nog av den pinsamma svenska järnvägen nu.

Snabbtåg mellan Běi​jīng och Tiān​jīn tar en halvtimme.
Linjen mellan Běi​jīng och Shàng​hǎi invigdes i torsdags och tar 5 timmar.

NHL: Himmel eller helvete

"I like our team", sade Philadelphia Flyers general manager Paul "Homer" Holmgren så sent som i maj efter att Flyers blivit utslagna av Boston Bruins i fyra raka. Sedan dess har allt vänts upp och ned.

Efter två säsonger med rena rama målvaktscirkusen (förrförra säsongen skaderelaterat, den senaste säsongen prestationsrelaterat) krävde klubbens ordförande Ed Snider att Holmgren började leta efter en riktig förstemålvakt. Han hade därmed inget annat val än att spendera stora summor. Vilket på grund av lönetaket oundvikligen krävde förändringar i truppen. Valet föll på Phoenix' Ilja Bryzgalov som burväktare. I samma veva offentliggjorde Homer att klubbens affischnamn de senaste sex åren, radarparet och de nära vännerna Jeff Carter och lagkapten Mike Richards, gjort sitt. De skickades till Columbus respektive Los Angeles. Carter var så chockad att han gjorde sig oanträffbar både för media och sin nya klubb. Richards var synbart besviken men kommer åtminstone till en satsande klubb. Båda hade skrivit decennielånga kontrakt och den 1 juli skulle no trade-klausulen ha trätt i kraft.

Den mest chockerande affären på många år var ett faktum. I retur fick Flyers gott om löneutrymme och ett flertal mycket lovande unga spelare. Men det är ett helt annat lag nu än i maj. Totalt tio spelare har lämnat klubben. Homer knöt ihop säcken genom att inte resigna Ville Leino (Ville ville helt enkelt ha för mycket) och i stället skriva ett ettårskontrakt med 39-årige tjecken Jaromir Jagr, en spelare som inte varit på en NHL-is sedan 2008 och som Flyers-fans aldrig gillat.

Himmel eller helvete? Det är frågan. Paul Holmgren kan antingen framstå som ett geni eller en galenpanna som förstört ett lag som gick till final 2010 när vi summerar nästa säsong. Flyers kommer genom att trada eller inte resigna Carter, Richards, Leino och Nik Zherdev få försöka ersätta närmare 100 mål. Uppenbarligen räknar Holmgren med att Bryzgalov och ligans kanske bästa försvar ska vinna många matcher.

Jeff Carter och Mike Richards fick rykte om sig som partyprissar.
Richards var dessutom en hårt kritiserad lagkapten som skydde media.

al-Qaida i pengaknipa

Beslagtagna dokument från Usama bin Ladins gömställe visar att terrornätverket al-Qaida har svårt att få in pengar för att finansiera terrordåd. Terroristerna har budgetproblem, helt enkelt. al-Qaida-personer ska också ha beklagat sig över att amerikanska drönare dödat många lokala ledare. Dessa uppgifter gör det allt mer osannolikt att vi kommer att få se några storslagna terroristattacker mot västerländska mål under överskådlig tid.

Det brukar hävdas att "kriget mot terrorismen" inte kan vinnas med militära medel. Det stämmer förstås, men det ska samtidigt påpekas att avrättningen av bin Ladin och många ledare på mellannivå kraftigt försvårar terrornätverkets arbete. För att förhindra nyrekrytering räcker det dock inte att bara hugga av grenarna - personer som har skäl att sympatisera med islamistiska krafter måste nås. Inte minst amerikanska bombanfall mot civila riskerar att driva folk i al-Qaidas armar. Och så länge kriget pågår kommer civila att stryka med och mänskliga rättigheter att kränkas.

Vad gör politikerna av vetskapen om ett försvagat al-Qaida? Om terroristerna nu är nere för räkning, om nu risken för stora terrordåd har minskat - kan då inte politikerna tänka sig att minska på övervakningen och kontrollen av vanligt folk? Nej, naturligtvis inte. Ty för de flesta av oss har terrorismen aldrig varit ett reellt hot. Övervakningsstaten kommer därför bli väldigt svår att rulla tillbaka.

Regeringens spel om Saab

Egentligen är det ganska enkelt. Saabs framtid finns i Kina. Victor Mullers avtal med återförsäljaren Páng Dà och företaget Youngman, som har licens att tillverka bilar i Kina, förefaller därmed perfekt. Det är dessa partners Saab behöver för att få in en fot på den växande kinesiska marknaden. Avgörandet ligger varken i EIB:s eller den svenska regeringens händer utan i Kinas Nationella utvecklings- och reformkommission, NDRC:s. De avgör om Saab är välkommet i Kina eller ej. Det kan dröja månader och prognosen för lilla Saab uppges inte vara särskilt god.

Företagets överlevnad omges av många "om". Om Saab lyckas lösa sin kortsiktiga finansiering med hjälp av Vladimir Antonov, om de lyckas betala och återupprätta förtroendet hos alla underleverantörer, om de får igång produktionen och kan lansera nya 9-5 SportCombi, om de godkänns av NDRC och inte minst om de lyckas sälja bilar igen - ja, då kan det gå vägen. Kanske är det något "om" för mycket. Men Kina är som sagt en växande marknad. Här kan Saabs storlek faktiskt vara ett plus, de behöver inte sälja så otroligt många bilar för att gå med vinst.

Efter mitt senaste besök i Kina tycktes bilden jag sett tidigare bekräftas: åtminstone i och runt de största städerna domineras bilparken av tyska (Audi, Volkswagen, BMW), japanska (Hyundai, Honda, Toyota) och amerikanska (Buick, Chevrolet, Ford) bilar. Volvobilar av modell dyr ses i allt fler antal medan Saab föga förvånande är helt osynligt. Volvos läge är bättre än på länge. De räknar med att närma sig rekordåret 2007 i år genom att sälja över 400 000 bilar. En ny stor Volvofabrik ska byggas i Kina för att öka volymerna ännu mer. Samtidigt för Saab en tynande tillvaro i Europa och USA - ja, till och med i normalt Saabtrogna Sverige. Saabs enda chans är Kina.

Saab vet alltså hur de ska överleva. Men tiden är knapp och någon hjälp från den svenska regeringen är inte att vänta. Här sticker Fredrik Reinfeldt ut jämfört med både sina europeiska och amerikanska kollegor, vars regeringar öste skattemiljarder över sina krisande bilindustrier när finanskrisen slog till. Principiellt agerar Sveriges regering korrekt: staten ska varken äga bilfabriker eller ösa skattepengar över privata företag bara för att de inte lyckas gå med vinst.

Det blir emellertid en aning märkligt när Reinfeldt och Maud Olofsson säger sig vilja värna om svenska skattepengar - när de exempelvis inte har det minsta emot att skänka nästan en hel försvarsbudget till EU varje år. Det luktar politik snarare än omtanke om våra surt inbetalade skattekronor. Samtidigt har oppositionen helt misslyckats med att utnyttja läget. Håkan Juholt har kritiserat Reinfeldt men i vanlig ordning inte sagt ett ord om vad han vill göra i stället.

När regeringschefen talar om Sverige som ett bra land för personer i omställning visar han att han redan räknat ut Saabs chanser att överleva. Det är inte överdrivet konspiratoriskt att anta att regeringen räknar med att Saab läggs ned och att hållningen internt är att ju snabbare det sker, desto bättre. Reinfeldt vill gärna undvika en pågående Saabkris under valrörelsen 2014. Förmodligen har det därför, precis som vanligt när det gäller Reinfeldt, väldigt lite med principer men desto mer med politik att göra.

Volvo går en ljus framtid till mötes i Kina.

Hemma igen

Hemma igen efter knappa två veckor i Běi​jīng och Tiān​jīn (天津). Trött och förkyld, men nöjd med att ha varit borta från Sverige ett tag. Inget fel med svensk sommar, men ombyte förnöjer och jag har ett behov av att få äta god kinesisk mat och insupa lite äkta kinesiskt kaos mellan varven. Jag lyckades visserligen lösa bloggbekymret denna gång, men det blev inte så mycket bloggat som jag hade tänkt mig. Tiden ägnades åt fästmön i stället. Därför kommer en del tillbakablickar framöver.

Efter ännu en resa till Kina kan jag dock slå fast följande:

- Jag ogillar verkligen långflygningar. Särskilt när man sitter i ett gammalt plan utan filmunderhållning. Vad ska man göra i nio timmar på en eftermiddagsflygning?
- Jag ogillar verkligen stora flygplatser. Allt tar så lång tid. På Běi​jīngs flygplats går det dock tämligen snabbt att förflytta sig.
- Air China vinner inga priser för vare sig mat, service eller komfort. Är de sämst bland alla kinesiska bolag, tro?
- Kinesiska tullen har hopplöst svårt att acceptera att jag är blond på det åtta år gamla passfotot men mörkhårig i verkligheten. Det ska bli skönt att ta ett nytt foto.
- Kinesisk mat får min mage att må prima. Det kommer en bloggpost om maten inom kort.

Kinas Kommunistparti fyller 90

I dag den första juli firar Kinas Kommunistparti (eller 中国共产党, Zhōng​guó​ Gòng​chǎn​dǎng, om man ska vara petig) 90 år. För att ingen ska undgå detta har Beijing sedan länge smyckats med skyltar och banderoller och centralstationens klockor har varje hel timme spelat propagandamusik under lång tid. Reklamen har förstås även nått ned i tunnelbanan och på TV har reportage och så kallade diskussionspaneler tävlat om att hylla partiet och dess prestationer. Lägg därtill storslagna dans- och musikframträdanden och kändisar som hyllat partiet. Men någon militärparad verkar inte vara planerad.

Kommunistpartiet har över 80 miljoner medlemmar. Av 21 miljoner nya ansökningar har ytterligare tre miljoner kineser godkänts som medlemmar i partiet och upprepat mantrat "Vi blir frivilligt medlemmar i Kinas Kommunistparti" ("我们自愿加入中国共产党"). Enligt en stor opinionsundersökning är det framför allt den ekonomiska utvecklingen som ger partiet goodwill bland vanligt folk. De flesta pekar på just ekonomin som partiets främsta bedrift. Men 89 procent är oroade över korruption och stora klyftor - skillnaden i levnadsstandard mellan stad och landsbygd är slående. Och 46 procent uppger att bristen på rättssäkerhet är deras främsta oro.

De enda som inte ser ut att vara med partiet i dag är vädergudarna. Efter lång tid med sol och värme väcktes vi i dag av åska och ösregn. Nu ska jag bege mig ned till Himmelska fridens torg. Mer om detta firande när jag återvänt hem.

Partiet har alltid rätt.

Svältkatastrof på väg i Nordkorea?

Medan diktaturerna i Nordafrika fallit och flera arabstater skakas av demonstrationer för mänskliga rättigheter tycks den nordkoreanska skräckregimen överleva den ena krisen efter den andra. Kim Jong-Ils regim har kallats fallfärdig i många år. Nu senast när ledaren själv syntes sjuk och skröplig och maktöverlämnandet till sonen Kim Jong-Un fick skyndas på. Men så tillfrisknade fanskapet och plötsligt är allt som vanligt igen. Regimen har överlevt svältkatastrofer och ekonomisk kollaps.

Via InBeijing Bulletin kan vi läsa om nya utsmugglade bilder från Nordkorea som inte bara visar det vi sett tidigare - svältande barn som irrar omkring - utan också tecken på att matläget är värre än på mycket länge. Enligt en soldat är hälften av hans kamrater undernärda. Tidigare har soldaterna varit tämligen befriade från den svält och de umbäranden som drabbat resten av befolkningen. Om nu inte ens den käre ledarens egna underhuggare, soldaterna i den stolta armén, äter sig mätta skulle de vara en indikation på att situationen är på väg att bli lika allvarlig som den var under svälten på 1990-talet, då runt två miljoner människor beräknas ha dött. Den intressanta frågan är förstås hur pass lojala soldaterna fortsätter att vara om de inte får äta sig mätta.

Sydkorea och omvärlden tycks ha tröttnat på att ständigt vända andra kinden till och skicka nödhjälp till Nordkorea. Kanske är enda vägen att helt enkelt svälta ut detta världens grymmaste och mest avskyvärda förtryckarsystem. Ett uppenbart problem är avsaknaden av en organiserad opposition i landet. Vem ska den missnöjde soldaten eller medborgaren vända sig till när han eller hon har tröttnat på Kim Jong-Ils arbetarparadis? Kan stora, spontana protester uppstå? Något måste hända snart. Denna galenskap kan inte bara pågå hur länge som helst.

Se filmen hos Washington Post.

Konstruktiv EU-kritik sökes

Jag var för liten för att få påverka det svenska EU-inträdet med min röst, men jag var länge positiv till den europeiska unionen. Jag gillar fortfarande idén om en union med fri rörlighet för människor, tjänster och kapital. Tyvärr har EU fört oerhört mycket negativt med sig. EU-förespråkarna har i dag svårt att peka på vad som egentligen är så bra med det svenska medlemskapet. När de inte babblar om "fred" brukar de hävda att Sverige minsann måste "vara med och påverka".

Denna biljett till klubben för påverkan av Europas angelägenheter är dyrköpt. Sverige har förlorat sin suveränitet som stat, svenska väljare kan inte längre i allmänna val bestämma hur Sverige ska styras eftersom de flesta beslut som rör vårt land fattas av politiker på EU-nivå - varav många inte alls är folkvalda. Ändå saknas det en bred och frihetlig EU-kritik i Sverige. Gnällvänstern har varit de enda starka EU-kritikerna under lång tid. Men de är emot av fel skäl. De ser EU som Mammons union, ett nyliberalt projekt i en förment nyliberal världsordning. Om det verkligen vore fallet borde rimligen alla nyliberaler och frihetliga liberaler vara betydligt mer EU-positiva. Men det är vi inte.

Med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen har vi fått ytterligare en stark EU-kritisk röst. Det kunde vara positivt om det nu inte vore så att SD är emot EU av ännu sämre skäl. De gillar inte ens den fria rörligheten. SD:s Kent Ekeroth beskrev nyligen i en riksdagsdebatt den fria rörligheten som "århundradets present" till den organiserade brottsligheten. Framför allt var det flyktingsmuggling som SD-riksdagsmannen upprördes över. Inskränkthetens försvarare vill alltså bygga murar mot omvärlden, naturligtvis för att stänga ute olämpliga element. Ett redan dåligt EU ska bli ännu sämre, om SD får bestämma.

Några konstruktiva EU-kritiker är SD således inte. De vill sätta upp gränskontroller och avskärma Sverige från övriga Europa, allt utifrån främlingsfientliga idéer om flyktinginvasion och hot utifrån. SD vill därmed ta bort det enda som hittills varit positiv med den monsterstat som håller på att byggas upp runt omkring oss. Sökandet efter en konstruktiv svensk EU-kritik går vidare.

Den sista ideologiska striden

Alla borde ha en årslön på banken, tyckte Anne Wibble en gång i tiden. Nu när Saab hänger på fallrepet och lönerna, åtminstone för en kortare tid, inte betalades ut ställdes frågan till Aftonbladets läsare hur länge de skulle kunna klara sig utan lön. Förfärande många svarade att de inte skulle klara sig utan sin månadslön. Enligt Länsförsäkringars beräkningar skulle vart fjärde hushåll inte ens klara en plötslig utgift på 8 000 kronor. Det betyder alltså att de lever ur hand i mun och är beroende av varje månadsutbetalning för sin överlevnad. Det finns inga reserver på banken som täcker en månad utan inkomst.

Det går att se detta på två sätt. Å ena sidan att folk är slösaktiga och lever över sina tillgångar, å den andra att staten tar en alldeles för stor del av våra intjänade slantar för att vi ska kunna spara en större summa pengar för oförutsedda utgifter. Jag tror att det handlar om både och. Visst gör skattetrycket att vi inte får så mycket över som vi skulle få om vi bodde i de flesta andra länder. Men det handlar också om att leva ekonomiskt sunt, vilket många uppenbarligen inte gör. De belånar sig upp över hårfästet och har inga marginaler. Det måste betraktas som ett medvetet val. Måhända hänger det intimt samman med att mentaliteten att man måste klara sig själv inte har funnits på väldigt länge i Sverige. Tron på statens goda kraft i krissituationer är stor.

Alliansen har gjort få bra saker under sin tid vid makten, men jobbskatteavdraget är definitivt det bästa och det som påverkat människors vardag allra mest. Inga fackliga förhandlingar, inga strejker, inga demonstrationer under röda fanor har kunnat ge runt 1 500 kronor extra i månaden åt en vanlig arbetare.

Att ha kontroll över sin ekonomi är frihet. Att få bestämma mer över sin egen inkomst är ett tecken på ökat självbestämmande och oberoende som vänsterpartierna inte vill veta av. Däri ligger den förmodligen enda egentliga ideologiska striden i dag.

Filmtips

SVT Play är en guldgruva. Nu under sommaren flaggas för dokumentärer som sedan tidigare har sänts i SVT:s kanaler, många av dem riktigt sevärda.

Missa framför allt inte den om "Amerikas farligaste man", Daniel Ellsberg, mannen som läckte topphemliga dokument och avslöjade obehagliga sanningar om USA:s Vietnamkrig. Med tanke på vad WikiLeaks har lyckats med de senaste åren, och USA:s reaktion på dess läckor, känns dokumentären högaktuell.

Våld som politisk metod

På dagen tio år efter Göteborgskravallerna följde Uppdrag Granskning upp den dokumentär som sändes några år efter kravallerna och fokuserade på polisens insatser. Det står helt klart att många misstag begicks från polisens sida. Oskyldiga fredliga demonstranter drabbades, svartklädda ligister som krossade Avenyn gick fria. Och även om det går att förstå enskilda polisers rädsla och frustration är det inte acceptabelt att skjuta in i folksamlingar. Enbart tur gjorde att ingen sköts ihjäl den där junidagen 2001. Förhoppningsvis har vissa lärdomar dragits internt av det inträffade, även om polisen vägrar erkänna misstag utåt.

Med det sagt finns inget som helst försvar för att vare sig (som fåtalet) använda eller (som desto fler) försvara och bagatellisera våld som politisk metod. Här har många inom vänstern uppenbara problem. Den folkkäre vänsterextremisten Mikael Wiehe tonade efteråt ned vandaliseringen med att fråga sig "vad är ett krossat skyltfönster mot ett skövlat folkhem?". Wiehes poäng var att folk hade rätt att reagera med ilska mot samhällsutvecklingen. Även vänsterpartister brukar vara pigga på att alltid anklaga polisen för provokationer när det blir bråk och skadegörelse i anslutning till vänsterdemonstrationer. Det är aldrig demonstranternas fel eller ansvar.

Åter igen märks skillnad mellan höger och vänster i politiken, om den klumpiga indelningen tillåts för ett ögonblick (som liberal ogillar jag att klumpas ihop med konservativa bara för att båda klassas som "höger" i Sverige och jag antar att kommunister respektive socialdemokrater känner ungefär likadant). Samtidigt som många på vänsterkanten är väldigt pigga på att själva demonstrera anser de inte att denna rätt gäller alla på lika villkor. Sålunda ser vi ständigt sverige- och nationaldemokratiska partimöten störas av folk med hjärtat till vänster. Liberaler och konservativa finner inget nöje i att sabotera andras rätt att yttra sig. Vi är helt enkelt för väluppfostrade för det. När Walk for Capitalism hölls i Stockholm några gånger i början av 2000-talet fick vi ständigt räkna med att enskilda vänsterligister letade sig in i tåget med ironiska skyltar och/eller med våld ville störa demonstrationen. Ursäkten var att de blev så upprörda av våra budskap att globalisering, frihandel och kapitalism gjort världen till en bättre plats.

Det är märkligt att personer som inte respekterar dessa fundamentala demokratiska spelregler samtidigt är de som mest högljutt skriker efter mer demokrati i samhället - ett slags demokrati jag betackar mig för.

Alarmism på tillbakagång

Enligt en ny SOM-undersökning anger endast 14 procent av svenskarna miljön som ett av de viktigaste samhällsproblemen. Eftersom "miljö" i dessa tider har blivit detsamma som "klimat" kan vi anta att det är så frågan har tolkats. Det är en tydlig nedgång, åren 2007-2009 var ungefär var femte svensk oroad över miljön/klimathotet.

En förklaring till det minskande intresset bland svenskar tros vara att media inte är lika alarmistisk som för några år sedan, då klimattoppmöten och smältande isar var på förstasidorna. I så fall är det en positiv utveckling. Att skrämma slag på folk i så hög grad att lågstadiebarn går omkring med ont i magen är ingen bra idé, även om det är precis det många klimatalarmister är ute efter för att göra människor "medvetna".

Jag tillhör dem som tycker att miljön är en viktig fråga men inte ställer upp på den klimatalarmistiska visionen om att ställa om samhället snabbt och radikalt i syfte att bemöta fantasihot om sex meter högre havsnivåer. Vi bör energieffektivisera, återvinna allt som går, vi bör få ned utsläppen och vi bör absolut arbeta för en på alla sätt bättre miljö för både människor och djur. Men detta kan vi göra utifrån argumentet att det är behagligare att leva där avgaser inte färgar köksfönstret svart, där man inte behöver köpa vatten på flaska och där soporna inte kastas i första bästa dike runt hörnet. Det handlar i så mån om en medvetenhet, att få människor att bry sig om sin närmiljö. Det räcker att ta en titt i ett soprum i ett vanligt bostadshus för att förstå att inte heller vi svenskar är så perfekta här.

Här i Kina har miljön fått en allt större betydelse. Det märks på både stora och små saker, från allt till satsningar på förnyelsebara energikällor till att affärer har börjat ta betalt för plastpåsar. Men vad som egentligen slängs för återvinning i "recycle"-korgarna vete tusan. Flaskor och burkar är det i alla fall inte.

Same same but different

Detta är mitt fjärde besök i Běi​jīng och visst är staden sig lik. Priserna tycks inte heller ha gått upp märkbart de senaste tre åren. Men trots att jag fortfarande gillar Běi​jīng börjar jag ärligt talat tröttna på dessa megastäder. Mest för att det tar en sådan evinnerlig tid att förflytta sig (det bästa är nog egentligen att cykla).

Tunnelbanan har jag bloggat om tidigare år. Den är billig (två kronor enkel resa), väl utbyggd (flera nya tunnelbanelinjer har tillkommit de senaste åren och fler stationer väntas) och bekväm (AC, jättetydlig skyltning både på stationer och i t-banevagnar) och ren (tänk bort SL:s kisslukt, klotter och trasiga säten). Men den tar likafullt tid eftersom man kan tvingas till tre, fyra byten emellanåt. I rusningstid är det dessutom otroligt tajt. Taxi är alltid ett alternativ, men i rusningstrafik får man räkna med att mest sitta i bilköer och rulla tummarna.

Kinas Kommunistiska Parti, KKP, firar 90 år i år. Det märks förstås både på TV, med inslag om partiets fantastiska bedrifter, och på stan i form av jättelika reklamplakat och banderoller. Inte ens i tunnelbanan undgår man partiets älskvärdhet. Även säkerhetsläget har skärpts. Skillnaden är särskilt stor om man jämför med när jag först var här 2005. Då kunde man strosa tämligen fritt på Himmelska fridens torg. Nu har det slagits en järnring kring torget och oavsett vilket håll du kommer ifrån måste du gå igenom en säkerhetskontroll. Dessa säkerhetskontroller finns nu vid tunnelbanestationer och turistmål (även om noggrannheten varierar).

Så. Det är främst sällskapet och maten som gör Běi​jīng till en trevlig upplevelse denna gång. Och så är det förstås alltid trevligt att få höra lite Běi​jīngdialekt och fylla på garderoben.

Polis/allmän säkerhet (公安, gōng​'ān). Säkerhetsring runt Himmelska fridens torg.