Hägglund tar strid mot pekpinneadeln

"Trots att det inte finns stöd i folkopinionen – eller på grund av – har det skapats ett slags elitens nyspråk där kvotering förvandlas till ”individualiserad föräldraförsäkring” (familjen) eller ”positiv särbehandling” (högskolan). Ett nyspråk vars utgångspunkter förmedlas okritiskt av breda delar av svensk pekpinneadel, inte minst förment opartiska medier."

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund levererar i dag en strålande debattartikel i DN på temat kvotering. Argumentationen är tvivelsutan liberal. Tänk om det gick att tro på det.

Hägglund varnar för en kvoteringsoffensiv om de rödgröna vinner valet i höst och påpekar, helt riktigt, att Kristdemokraterna är det enda parti som på allvar tar strid mot den kvoteringsiver som finns just nu. Problemet är att vänstern har problemformuleringsinitiativet. Medierna hakar på och, tragiskt nog, gäller det även större delen av borgerligheten. Det Alliansen behöver göra är att, som Kristdemokraterna, motsätta den sig verklighetsbeskrivning som de rödgröna presenterar. Där alla skillnader mellan människor är fall av olika sorters diskriminering. Där staten måste gripa in och ställa saker till rätta för att inte bilden av det perfekta samhället med de perfekta människorna ska störas av folks ofullkomlighet.

Kvotering till bolagsstyrelser och "positiv särbehandling" till högskolor kan ses som marginella frågor om de ställs sida vid sida med stora välfärdsfrågor. Men de måste ses i sin helhet. De rödgröna ser människor som verktyg i statens verktygslåda. Enskilda människor betyder inget. Ditt liv, din situation, är inte viktig. Det är helheten som är väsentlig. Därför måste staten gripa in. I slutändan är det för ditt eget bästa, hävdas det. Så resonerar statsfeminister när de vill tvinga människor att leva jämställt i sin vardag. Ty de är övertygade om att mäns och kvinnors könsroller "begränsar oss som människor". Jämställdhetsarbetet måste därför bedrivas osentimentalt och utan hänsyn till vad enskilda människor tycker. Vi kommer alla att nå ett feministiskt uppvaknande när reformerna väl är genomförda, drömmer de.

Det är denna överhetsmentalitet som har drivit och driver statsfeminister som Margareta Winberg, Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson. Det är en syn som är ovärdig en borgerlig regering. Reinfeldt, Olofsson och Björklund - slå Hägglund en signal och gör gemensam sak. Mot statsfeminismen och pekpinneadeln.

Ett gott parti?

Folkpartiet kallar sig "liberalerna". Centerpartiet ser på sig självt som ett liberalt alternativ som eftersträvar ett "värderingsskifte". Kristdemokraterna talar om att förbjuda förbuden. Moderaterna försöker inte ens längre. Kort uttryckt: det finns inget liberalt parti i riksdagen.

Det är problematiskt att den borgerliga kritiken mot statens makt på individens bekostnad upphörde så fort Alliansen hamnade i regeringsställning. Det är inte minst avslöjande. Det var således inte statens makt i sig som de borgerliga politikerna ifrågasatte, det var det socialdemokratiska utövandet av makten. Det var avundsjuka. Om bara borgerliga företrädare sitter vid rodret, har vi inget att frukta, är budskapet från Alliansen. Så lyder uppenbarligen slutsatsen. Vilket betyder att Alliansen är lika maktfullkomlig och tror lika mycket på staten som någonsin Socialdemokraterna.

Vi behöver ett liberalt alternativ som bland annat...

...river upp integritetskränkande övervakningslagstiftning och står pall mot den våg av övervakningsmani som sköljer över hela världen just nu. Det behövs ett framtidsperspektiv som ställer frågan: vart leder detta oss om tio, femton år? Och som inser att staten inte alltid är god.

...säger nej till förmynderi genom att lägga ned Folkhälsoinstitutet, slopa straffskatter på "onyttigheter", avskaffa den restriktiva alkoholpolitiken och bana väg för en ny, human och frihetlig narkotikapolitik.

...bekämpar sexmoralismen och tar strid mot sexköpslag, kopplerilag och moraliserande normbildning kring människors sexualitet, inte minst ungas. Människor ska inte förväntas följa sexetiska riktlinjer från regering och riksdag, riktlinjer som alltid handlar om händerna på täcket. Tvärtom ska politikerna hålla sina händer i styr i sina egna fickor.

...tror på lika rättigheter för människor och därmed säger nej till all sorts särbehandling.

...erbjuder en trovärdig och sansad syn på miljö- och energifrågor och sätter människors väl och ve framför kortsiktig populistisk alarmism.

...begraver det förruttnade lik som kallas kungahuset och inför republik.

...kräver ett utträde ur den odemokratiska och sönderreglerade korruptionsunionen EU.

...inte skäms för att tala om rättssäkerhet.

...för en enveten kamp mot vänsterfeminismen (i vilken avståndstagandet från förmynderi och moralism samt tron på lika rättigheter ingår).

Kort och gott, ett liberalt sinnat parti som behandlar oss som vuxna, tänkande människor. Jag är inte den som är den, jag kan acceptera vissa snedsteg. Det finns exempelvis liberaler som tror att EU kan bli något bra, även om det är en hopplöst naiv inställning. Men det finns samtidigt ingen som helst liberal grund för att försvara moralism och förmynderi. Liberaler ska bekämpa alla sådana företeelser, inte propagera för dem.

Jag är dock samtidigt skeptisk till möjligheten för ett liberalt parti att förbli liberalt i längden. Att inte börja tumma på vissa principer för att nå större framgångar. Byråkrati och politik är två företeelser som har tydliga tendenser att svälla. Och själva uppgiften för ett politiskt parti är faktiskt att växa. I ett land där principlösheten har blivit den enda bärande idén inom borgerligheten, synes framtiden ännu dystrare. Men man måste ju få drömma.

Swartz om internet och manlig sexualitet

Det blev en bra fredag. Först en bra dag på jobbet, sedan en trevlig föreställning med kinesisk dans, sång och akrobatik på Kulturhuset - med deltagare från Beijing Sport University, anordnad av bland annat Konfuciusinstitutet. Och sedan en formidabel artikel av sexliberalen Oscar Swartz om kampen mot den manliga sexualiteten och unga människors sexuella nyfikenhet.

Det är en både modig och viktig artikel Swartz skriver. Räkna med en hel del ilskna svar från feministiska virrpannor vad det lider.

Alla måste läsa.

"I stället för att intervjua forskare hetsar dock P1 upp stämningen och kräver hårdare tag. Vi måste fråga varför.

Ett delsvar finns i inslaget med Tess. Hennes dotter "Sofia" var tolv när hon sexchattade. En 24-årig kille plockade upp henne med bil. Två gånger. Senare träffade hon en 20-årig kille. Det är typiska fall, driven av ungdomlig sexualitet men där mamman gör polissak av det hela: "Rör inte min dotter!". 24-åringen sitter i fängelse och Tess är upprörd för att hon inte lyckats spärra in 20-åringen.

Avsmaken för ungdomars sexdrift är alltså en faktor.

Den andra förklaringen är det generella avståndstagandet från Mannen som sexuell varelse som pågått de senaste 20 åren. Han skall inte få titta på porr, inte betala för sex, aldrig ha sex utan känslor och relationer, inte ragga på nätet etc."

Mjukissamhället

I ett inlägg om skolan berättade Folkpartiets Jan Björklund om när han besökte ett föräldramöte på en internationell skola i Shanghai. Föräldrar till amerikanska och svenska barn klagade över att deras älsklingar fick alldeles för många läxor. De blev ju trötta, stackarna. Kinesiska föräldrar hävdade att deras barn borde få fler läxor. De hade mer att ge, tyckte föräldrarna.

Denna lilla anekdot tror jag belyser en tydlig skillnad mellan öst och väst och i synnerhet mellan Sverige och många andra länder. I Sverige är det fult att tävla. "Vi vill inte ha en sorteringsskola", dundrar vänsterpolitiker när de borgerliga lägger förslag om fler betygssteg och höjda krav i skolan. Det är sant att betyg oundvikligen sorterar människor. Men vänsterns jämlikhetsideal är förödande i utbildningsväsendet. Det har inte bara inneburit att svensk utbildning halkat efter andra länders utan även att valmöjligheterna för högstadie- och gymnasielever kraftigt har beskurits i decennier eftersom valfrihet också innebär ett slags sortering. Socialdemokraternas skolpolitik har således satt djupa spår. Betygsinflationen började redan under min tid på gymnasiet vid 2000-talets början. Den har efter vad jag har förstått bara fortsatt. Inflationen kan avslöjas genom att titta på elevernas betyg och jämföra med resultaten på de nationella proven (som vänstern också var emot), som är sjunkande.

Den utbredda rädslan för att skapa "ett sorteringssamhälle" blev uppenbar även tack vare ett svenskproducerat TV-program 1997. Den första dokusåpan, Expedition: Robinson, sändes då i SVT. Direkt efter första programmet blev det mediastorm (som skildras i Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet). Underhållningschefen på public service-bolaget, Pia Marquard, fick bombhot och avgick. Programledaren Harald Treutiger kallades fascist. Programmet "fascist-TV". Det var ytterst nära att Expedition: Robinson lades ned. Allehanda kulturfjantar var förskräckta. Orsaken till drevet var örådsmomentet, när en deltagare skulle röstas ut. Mig veterligen har programformen inte väckt en sådan debatt i något annat land som den gjorde i Sverige. Även detta är således ett bevis för rädslan för öppen konkurrens, att välja bort någon.

Trygghetsnarkomanin. Den definierar verkligen Sverige. Svensken vill ha trygghet, inte frihet. Fredrik Reinfeldt lade om kursen för sitt parti. Nu skulle Moderaterna inte längre prata om individens frihet, ty den upplevs som ett hot i Sverige. Nä, nu ska det talas trygghet. Således har vi inget etablerat parti som på allvar vill befria svensken från den generella välfärdsstatens bojor. Bara boja oss på lite olika sätt.

I ett land som har gjort upp med de värsta sociala problemen hittas ständigt nya "problem" att lösa. Företeelser som människor i andra länder skulle skaka av sig eller knappt ens lägga märke till, blir till enorma motgångar och övergrepp i det trygga mjukislandet Sverige. Landet där vi har tid att verkligen känna efter. Tänk om någon kallar dig ett fult ord i skolan? Tänk om någon skriver något elakt om dig på nätet? Är det en kränkning att inte få sjukpenning när man vill? Lars Ohly pratar ogenerat om rätten att vara sjuk.

Vilka sorts människor skapar vi genom att etikettera varje liten motgång som ett övergrepp, en kränkning eller som ren diskriminering? Jo, människor som är förbaskat duktiga på att leta yttre orsaker till sina personliga misslyckanden. Både diskrimineringsombudsmän och den förträffliga kvällspressen står på kö för att låta dig gråta ut. Samhället ställde inte upp. Politikerna svek. När dessa människor sedan går ut skolan och ska ut i arbetslivet blir det en chock. Oj, konkurrens! Jobbigt. Jag är övertygad om att den vadderade tillvaron under uppväxtåren bidrar till den psykiska ohälsa många upplever när de sätts på prov senare i livet.

Många kinesiska föräldrar ställer enorma krav på sina barn och det är inte alltid positivt det heller. Jag har talat med ganska många unga kvinnor som berättar om sin utbildning. Snart framkommer det att det är deras föräldrar som har valt den åt dem. I all välmening, måhända, men att själv få välja sin utbildning borde vara grundläggande. Emellertid drillas barnen att kämpa, jobba och slita för att nå någonstans i livet.

Vänsterns mjukissamhälle gör att Sverige är på väg att bli omsprunget, frånåkt och bortdribblat av nationer vars befolkningar fått lära sig att ta för sig. Att ta en snyting för att ge kunna två. Vart detta leder i längden vet ingen. Men inte är det framåt.

Nej till kvotering, säger Sabuni

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger i ett svar på en skriftlig fråga från Miljöpartiets Esabelle Dingizian att regeringen inte vill genomföra någon könskvotering till bolagsstyrelserna. Sabuni säger att det "inte är en lämplig metod".

"Regeringens hårda konservatism i den här frågan är ganska märklig. Jämställdhet är ju en fråga som alla, oavsett partitillhörighet, borde kunna vara överens i", tycker Gunvor G Eriksson, som är ansvarig för jämställdhetsfrågor hos Miljöpartiet.

Menar människan detta på allvar eller är hon bara dum? "Jämställdhet" är ett ytterst (och medvetet) luddigt begrepp som kan betyda i stort sett vad som helst när det kommer till inskränkningar i privatlivet i form av moralistisk lagstiftning och politiska pekpinnar.

Det finns ingen anledning för en borgerlig regering att vara överens med knäppfeminister på vänsterkanten, vare sig de kallar sig miljöpartister eller vänsterpartister. Denna sorts feminism ska bekämpas. Att regeringen, eller snarare Moderaterna, över huvud taget har lyft frågan om könskvotering är en skam. Må förslaget förbli en retorisk pappersprodukt. Det är illa nog.

Kina - kärlek som förblindar?

Det är farligt att vara kär. Att kärleken sätter förnuftet ur spel är en gammal sanning som är lika sann i dag som för tusen år sedan. Det behöver emellertid inte endast handla om kärlek till en annan människa. Det kan också handla om kärlek till något mer abstrakt. Som ett land, en kultur. Även den kärleken kan vara farlig.

Hemulen på Kinabevakning berör ett mycket intressant och relevant ämne när han skriver om "den totalitära smittan" som drabbar många Kinasvenskar. Den yttrar sig i att dessa människor, till följd av sin känslomässiga anknytning till den kinesiska kulturen, försvarar den kinesiska regimen i vått och torrt. Förminskar brister. Förnekar övergrepp. Fenomenet är ingalunda unikt. På en marknad för konsumtion (i allt från spelkonsoler till bilar) kallas de fanboys, de som bara ser ett märke och bestämt förnekar bristerna med det. Det finns inget gott i ett sådant perspektiv, särskilt inte när det gäller något så komplext som hela nationer och kulturer, som aldrig någonsin kan vara ofelbara.

Jag har varken arbetat eller bott i Kina, i alla fall inte än. Men jag har varit där fyra gånger och min flickvän är kinesiska och bor i södra Kina. Jag älskar kulturen och sedan mitt första besök har jag alltid fått en känsla av att "komma hem" när jag kliver på kinesisk mark, en känsla som är lite svår att förklara. Jag är ju uppväxt och fostrad i en helt annan kultur. Jag vågar ändå påstå att detta inte gör mig till någon trogen anhängare av KKP, ej heller kommer jag någonsin att ursäkta brott mot mänskliga rättigheter i Kina. Däremot måste vi i väst börja inse, att Kina (och många andra länder i världen) kanske inte har som högsta önskan att bli precis som vi - det är om inte annat en insikt som Sverige och svenskarna borde ta till sig.

Att vissa människor blivit "Kinafrälsta" när de kommer hem tror jag delvis kan bero på de felaktiga föreställningarna vi har om landet. Vi bär, medvetet och omedvetet, med oss många fördomar när vi besöker Kina. Jag vet att jag fick många av mina fördomar raserade under mitt första korta besök. Svenska sportjournalister genomgick en liknande resa när de till sist besökte det land de skrivit så illa om. Därför uppmanar jag alla att åka dit. Se landet med egna ögon (och inte bara Beijing, även om staden är en utmärkt början) och fäll sedan era omdömen.

Jag finner av ovan nämnda skäl behovet att ibland ge ett alternativt perspektiv när Kina kritiseras ur våra västerländska ögon eller när fördomar sprids. Kineser ser inte världen på samma sätt som vi, det är något vi måste acceptera. De perspektiv som sprids i väst är inte allenarådande.

Kinas ökande inflytande i världen gör att ingen kan ignorera landet längre. Allra minst USA, vars ekonomiska situation gör dem beroende av Kina. Beroendet är emellertid ömsesidigt. Ingen av parterna tjänar på att relationerna försämras långsiktigt. Det inser nog både Obama och Hu. Så även om Kina, närmast reflexmässigt, ryter till när en amerikansk president planerar att träffa Dalai lama eller när USA säljer vapen till Taiwan, ska vi inte ta det för allvarligt.

USA ska inte rätta sig efter vad den kinesiska regeringen tycker om landets vapenexport. Barack Obama ska inte rådfråga Hu Jintao om vem han får träffa. Kina måste acceptera att andra länder fattar andra beslut än vad som nödvändigtvis alltid gillas i Beijing.

Men man ska heller inte välja konfrontationens väg. Detta är inte en kamp mellan gott och ont mellan frihet och tyranni. Detta är en kamp mellan två stormakter. Och stormakter kommer alltid att ryta åt varandra.

Det är allt fler som intresserar sig för den kinesiska kulturen, 中国文化.
Och kanske ännu fler som skulle behöva lära sig mer om den.

Mot en sansad klimatdiskussion?

Klimatalarmismen har varit kompakt i svenska medier under lång tid. Forskare och debattörer med avvikande åsikter i frågan, alla som på något vis har velat ifrågasätta eller bara diskutera hur det ligger till med prognoserna för jordens framtida klimat, har fått epitetet "klimatförnekare", en illa dold blinkning till Förintelseförnekarna. De har, kort sagt, utpekats som galningar. Debatten är ju över!

Men något verkar vara på väg att hända. Visserligen har Climategate inte blivit lika omdiskuterad i Sverige som i exempelvis USA, där frågan diskuterats och debatterats öppet i ett flertal medier. Men avvikande röster börjar få plats även i svenska medier. I Svenska Dagbladet har kritiska röster fått debattplats. Och till och med klimatalarmistdrottningen Karin Bojs i DN har tvingats krypa lite till korset och erkänna att de där påståendena om Himalayas glaciärer kanske inte var de mest trovärdiga som yttrats (även om hon tillsammans med många andra vägra se allt detta i ett bredare perspektiv och ifrågasätta IPCC:s legitimitet och trovärdighet).

Nu berättas att de värsta klimatprognoserna börjar tonas ned. Nya studier, gjorda av tyska och schweiziska forskare (som tyvärr inte namnges närmare i artikeln), ska enligt TT-reportern tyda på att den forskning som tidigare visat på en påtagligt höjd medeltemperatur är kraftigt överdriven.

Den viktigaste lärdomen torde vara, att vi helt enkelt vet väldigt lite om framtidens klimat. Klimatet är oförutsägbart, svårbegripligt och ytterst komplicerat. Att söka spå 50 år framåt i tiden när felmarginalen i en vanlig femdygnsprognos borde avskräcka vem som helst, är ett omöjligt uppdrag. Vi kan uppskatta, gissa, spekulera. Men aldrig veta. Därför är det också galet att, som klimatalarmisterna vill, börja ställa om hela samhällen efter ett worst case-scenario som bygger helt och hållet på spekulation och, i många fall, vilda fantasier. Att detta oansvariga beteende av politiker förkläds till en önskan att ta ansvar för våra barn och barnbarn är minst sagt ironiskt.

Ja, tänk om vi kunde ha en rakryggad borgerlighet som tog strid mot dessa dumheter. Pendeln kan komma att svänga och då kommer Sveriges hela politikerelit att stå där med dumstrut.

Fokusera på Miljöpartiet, Alliansen

Normalt brukar huvudmotståndaren för de borgerliga partierna vara Socialdemokraterna. Det är mot detta parti krutet brukar användas i en valrörelse. Samtidigt har man kunnat skrämma lite med kommunistspöket Vänsterpartiet. Denna gång finns det skäl att göra annorlunda.

Socialdemokraterna kommer inte att göra ett kanonval med Mona Sahlin som partiledare. Partiet har legat konstant kring 35 procent i opinionen det senaste året - och så fort Sahlin öppnar munnen och preciserar sina förslag, vänder vinden till regeringens fördel. Det är osannolikt att det blir särskilt mycket högre siffror än dessa 35 procent i valet i höst för Socialdemokraternas del. Samtidigt ligger Vänsterpartiet stabilt kring mellan 5 och 6 procent i de flesta mätningar.

Huvudskälet till att Alliansen får stryk i samtliga opinionsmätningar stavas i stället Miljöpartiet. Detta parti lyfter till osannolika 13,5 procent i den senaste United Minds-mätningen. Det är en rekordnotering för partiet, men det är inte förvånande givet hur opinionstendensen har sett ut för partiet den senaste tiden. Ett valresultat på över 10 procent förefaller plötsligt högst rimligt. Det finns två viktiga anledningar till att Miljöpartiet går som tåget just nu. Dels bidrar den allmänna klimatalarmistiska konsensusen i svenska medier - på nyheterna och i specialprogram på TV, på nyhetsplats i morgon- och kvällspressen samt även i radio - att sätta fokus på miljöfrågorna och efterfråga radikala lösningar på påstådda problem. Klimatalarmismen är i dag lika central för Miljöpartiet som klasshatet är för socialister eller antisemitismen för nazister. En annan och förmodligen ännu viktigare förklaring, är den fullständiga frånvaron av granskning. Medan övriga partier och politiker granskas, faller ingen skugga över Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Vem kan kritisera någon som bara vill rädda världen? Det vore ju så 90-tal.

Miljöpartiet kan bli valets stora vinnare. De kan bli vad Vänsterpartiet och Kristdemokraterna blev 1998, Folkpartiet 2002 och Moderaterna 2006. Och då kommer Alliansen med all sannolikhet att förlora regeringsmakten. Ett råd till Alliansens företrädare är således att lusläsa Miljöpartiets förslag, skriva debattartiklar och i debatt efter debatt lyfta fram Miljöpartiet som den rödgröna oppositionens svarta får. Partiet som hotar arbetslinjen och därmed välfärden. För om man ska vara ärlig, är ju partiet helt och hållet tossigt. Frågan är bara hur många som känner till det.

Ännu en sågning...

Jag skrev i fredags om det senaste Debatt i SVT, som utgick från den helt neutrala frågeställningen "varför går män över alla gränser för att få sex?" och sågade både programmet och "debatten". Ty så mycket debatt blev det inte eftersom alla i studion tyckte i stort sett samma sak.

Det saknas inte personer med andra åsikter i frågor som rör sexualitet, moralism och sexköpslag. Det är därför lite underligt att ett public service-program som till råga på allt heter Debatt, inte bjuder in till just debatt.

Nåväl... Även Dick Wase har sett programmet och ger sin välformulerade sågning här.

Vinterhelvete

SMHI varnar för mer snö och halt väglag. Det var kallt under veckan som gick, 34 minusgrader i Pajala och runt 15 minusgrader i Stockholm. Vilket är nog för att få oss stockholmare att skallra tänder och mumla svordomar när vi är utomhus.

Vintern blir jobbigare för varje år. Mörker. Kyla. Halka. Och i Stockholm betyder det alltid snömodd och grus, som effektivt letar sig hela vägen in i lägenheten.

Vintern. Tar den aldrig slut? Om ändå den där globala uppvärmningen kunde komma igång snart...

Jag tyar inte längre.

Socialdemokraternas skattetrick

Gårdagens partiledardebatt bjöd inte på några som helst överraskningar. Det var lag 1 mot lag 2, rödgrönt mot ljusblått. Vänster mot lite mindre vänster. Och ingen debattör var särskilt bra.

Bäst var Folkpartiets Jan Björklund när han pratade skolan och den svenska insatsen i Afghanistan, två frågor som splittrar oppositionen mitt itu. Han var konkret och gav bra exempel för att konkretisera sitt budskap ytterligare. Här stod Lars Ohly väldigt ensam. Samtidigt gjorde Göran Hägglund, som ofta kan blixtra till i riksdagsdebatter, ett mycket slätstruket intryck.

Oppositionens budskap är att en rödgrön regering bara kommer att höja skatterna för "de som har det gott ställt". Med detta menar Mona Sahlin människor som tjänar över 30 000 kronor i månaden. Alla med lägre löner behöver inte oroa sig, lugnade hon. Men det är förstås en lögn. Det är det gamla vanliga socialdemokratiska skattetricket. Dels är det en så uppenbar lögn eftersom Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet vill rulla tillbaka delar av jobbskatteavdraget. Och det omfattar alla, både med höga och låga inkomster Skatten blir således högre för alla med en rödgrön regering. Så är det bara.

Men framför allt är det ett försök att dölja det faktum att den generella välfärden kräver hög beskattning av låg- och medelinkomsttagare. Detta erkände både Göran Persson och Pär Nuder i intervjuer när de var statsminister respektive finansminister. Att bara beskatta "de rika", som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet älskar att uttrycka det, ger alldeles för små inkomster. De är helt enkelt för få i detta jämställdhetens förlovade land. Du måste klämma åt de vanliga löntagarna för att få in de pengar som krävs för att kunna strö skattemiljarder över a-kassa, sjukersättning och välfärdsinsatser. Detta vill inte Mona Sahlin låtsas om eftersom Socialdemokraterna, fortfarande år 2010, försöker framställa sig som låginkomsttagarnas parti.

Fredrik Reinfeldt försökte påminna om hur stora skattesänkningar som vanliga löntagare har fått under Alliansens år vid makten. Alliansens företrädare bör fortsätta att trumma in detta budskap under valrörelsen. Det har som bekant visat sig, att folk knappt vet att de har fått sänkt skatt.

Indikationer pekar mot ett jämnt val, även om utgångspunkten fortfarande måste vara att det blir ett regeringsskifte. Givet vad som sades i gårdagens debatt, kommer skillnaderna inte att bli särskilt stora vad statsministern än heter nästa jul.

Åh, F-N!

Margot Wallström går från jobbet som EU-kommissionär till ett toppjobb inom FN. Hon blir särskild representant för att bevaka kvinnors situation i krig och andra konflikter. I praktiken kommer hon att arbeta mot sexuellt våld i krigsdrabbade områden.

Detta är lite förvånande eftersom Wallström uttryckt en önskan om att komma hem till Sverige och tillbringa mer tid med familjen efter många långa år i EU-kratin. Men med tanke på hur effektivt FN brukar arbeta, kan nog Wallström vara hemma en hel del utan att det märks...

bin Ladin blir PK?

Al Gore, Greenpeace och Peter Eriksson är tydligen inte illa nog. Nu manar även mästerterroristen i skägg, Usama bin Ladin, till kamp mot den globala uppvärmningen.

Det har nog aldrig funnits fler och bättre skäl än just nu att vara väldigt skeptisk till klimatalarmismen...

Från radiovåld till kränkt på nätet

Har du blivit kränkt på nätet? Du kan du berätta om det på den finurliga sidan Kränkt.se. Bara i Sverige, ya?

Jag minns när jag och en god vän som gick på medieprogrammet på gymnasiet gjorde ett radioprogram om det eskalerande radiovåldet i samhället. Vi frågade folk på stan vad de tyckte om detta (av oss påhittade) fenomen. De flesta var förstås förskräckta. Jag tycker mig minnas att någon även ville att det skulle förbjudas.

Numera kan man som bekant även bli våldtagen över nätet, så radiovåldet kanske inte var så långsökt i alla fall...

via Sakine Madon.

Trevlig fredag med lite musik

Nu blir det inga fler meningsfulla bloggposter i dag. Jag tänkte i stället passa på att önska trevlig fredag med lite filmmusik. Det finns gott om bra filmmusik, jag vet. Och jag är svag för pianostycken som det i utmärkta Barnhemmet eller ledmotivet till This is England. Men det är lite för fjåsigt för en fredag kväll.

Således: Temat ur The Rock (en inte alls särskilt bra film, men ledmotivet är kungligt). Det känns som att vi har hört det i allsköns sammanhang, inklusive nykomponerade varianter. Och det har vi nog vid det här laget. Det första TV-programmet att använda detta nu välkända ledmotiv var dock såvitt jag vet Expedition: Robinson i SVT 1997. Det var riktigt bra TV då och mina tankar går fortfarande till denna första säsong, då dokusåpan föddes (och sedan följdes av mängder av värdelösa efterapningar), när jag hör ledmotivet ur The Rock.

Moderat radikalfeminism vs KDU:s motståndskamp

"Det tredje alternativet är att formulera en jämställdhetspolitik som utmanar radikalfeminismen. I sådana fall är ambitionen att låta jämställdheten komma ut ur genusgarderoben. Detta kan ske genom ett ifrågasättande av 50/50 som ett absolut villkor för jämställdhet till förmån för principen om lika möjligheter, ett avvisande av varje form av kvotering samtidigt som kunskap och meriter framhålls och genom en analys av kvinnors lägre löner där det individuella perspektivet ersatt genusglasögonen. För mig och KDU är alternativ tre det självklara alternativet."

KDU:s Charlie Weimers går till attack mot den radikalfeminism som nu även Moderaterna har lagt till sitt program. Det största fånet på två ben inom den svenska borgerligheten, Per Schlingmann, skriver i dag tillsammans med den moderata radikalfeministen Hillevi Engström att Moderaterna ska inleda "en av våra största frihetsreformer någonsin": vandringen mot det radikalfeministiska samhället. Vägen har redan stakats ut av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet under drygt tio år. Nu tar Moderaterna entusiastiskt över stafettpinnen.

Samtidigt hävdar de moderata företrädarna att "[v]år jämställdhetspolitik tar sin utgångspunkt i övertygelsen om att alla människor är unika med egna beslut att fatta". Ändå vill de att politikerna ska diktera villkoren för barnpassning och bedriva ett klassiskt vänsterfeministiskt arbete med "jämställdhetsrating" av arbetsgivare, åtgärder mot en könssegregerad arbetsmarknad och mycket annat som hör bättre hemma hos Feministiskt initiativ. Som jag har konstaterat tidigare, blåser det korsdrag på det moderata hjärnkontoret. Det finns ingen logik i partiets utspel. Moderaterna är kort sagt på väg att bli ett typiskt vänsterparti. Det är tragiskt det vi nu ser hända med det gamla borgerliga partiet.

Det är ju fasen att det ska behövas en konservativ ungdomspolitiker för att våga utmana vänsterfeminismen inom borgerligheten. Vore inte Kristdemokraterna ett så tossigt parti i övrigt, skulle jag bannemej kunna rösta på dem som en protest mot borgerlighetens vänsterfeministiska omsvängning.

Det efterblivna Sverige

Anna Skarhed, nytillträdd JK, har sedan en tid tillbaka utvärderat den svenska sexköpslagen. På regeringens uppdrag. Hon intervjuas i nya numret av Neo och får frågan om hur det påverkat arbetet att direktiven säger att utgångspunkten är att lagen ska vara kvar. Skarhed påstår att det inte påverkat alls. "[N]är det gäller de tänkbara negativa konsekvenser som diskuterades när man införde förbudet, så har vi inte kunnat se några sådana så här långt." Det är märkligt. Märkligt eftersom det berättats om dem när Socialstyrelsen gjort sina studier Kännedom om prostitution. Märkligt eftersom vanliga studenter fått samma reaktioner när de intervjuat sexsäljare för sina C-uppsatser.

Kanske delar Anna Skarhed justitieminister Beatrice Asks åsikt i frågan om sexsäljares rätt att yttra sig och tas på allvar när det gäller frågor som rör dem. Ask ansåg att "det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha." Det vi får är alltså ytterligare en utredning som (i bästa fall) lyssnar på sexsäljarna men skiter i vad de säger. Vilket var precis vad regeringen ville ha.

Sexköp diskuterades för övrigt i gårdagens Debatt i SVT: Debattformen i programmet är förlegad och usel. Vettiga och sansade röster, som Niklas Långströms (även om jag inte håller med honom är han en sansad och resonerande person) dränks i skrik och svordomar från radikalfeministiskt avskum som Kishti Tomita. Resultatet är alltid att debatten blir lidande.

Det är alltid lika förvirrande och upprörande att titta på när PK-medier ska diskutera vad som är fel med alla som köper sex. Ingången i programmet är inte så lite upprörande. Med utgångspunkt i den våldtäktsmisstänkte polischefens fall vill den statliga kanalens debattprogram debattera "varför går män över alla gränser för att få sex?". Tänk dig vilken annan grupp som helst i samhället buntas ihop på ett så kategoriskt sätt och jämställdhetsombudsmannen skulle bli nedringd.

De söker med ljus och lykta efter några gemensamma drag hos de män (för det anses alltid vara män) som "måste" köpa sexuella tjänster. Går de att jämföra med drogmissbrukare? Mår de psykiskt dåligt? Är de väldigt ensamma? Fick de ingen närhet som barn? Den ena förklaringen värre än den andra. Detta är förmodligen diskussioner som vi om 30 år kommer att posta snuttar av i våra bloggar som exempel på hur efterblivet Sverige var i synen på sex i början av 2000-talet. Och skaka på våra huvuden.

Vad som tydligt framkom i Debatt-programmet var den sociala ingenjörskonsten, denna ständiga strävan att göra om människor efter hur politiker och andra tyckare anser att vi ska vara för att passa in. Samma människor som i tid och otid gillar att prata om rätten att få avvika från normer i samhället, är bindgalet intoleranta när folk avviker från just deras personliga normer. I nio fall av tio verkar de inte ha en aning vad de pratar om. De vägleds av sin privata moralism och/eller av feministiska maktanalyser, men har inte minsta koll på de riktiga människorna där ute.

Lyd ett råd: åk till Thailand och prata med sexköparna (och sexsäljarna också för den delen). Du kommer att märka att både köpare och säljare är helt vanliga människor. Köparna är varken enstöringar, emotionellt störda eller konstigare än vad du är. Många har förhållanden och familj hemma. Vissa har en tyst överenskommelse med frugan (som i sin tur kan ha sitt lilla roliga när gubben är bortrest). Öppna ögonen. Det väntar en verklighet bortom era feministiska genusglasögon.

Not. Jag kommer under våren att skriva en kandidatuppsats om den svenska sexköpslagen. Planen är att jag ska intervjua ett antal sexsäljare i Sverige. Alla erfarenheter av att sälja sex (både mäns och kvinnors) är av intresse. Seriösa tips mottages tacksamt.

Fair and balanced...

SvD:s New York-korre, Martin Gelin, anställs i den rödgröna valkampanjen. Han har "skrivit bra och mycket för SvD från USA", berättar Aktuellt i politiken.

Samtidigt meddelar TV4 att Lena Sundström, författare och vänsterkrönikör i Aftonbladet, ska få en ledande roll i kanalens valbevakning under året. TV4 Nyheterna ska bli "djärvare och fräckare" och "tydligare ta ställning". Jo, det kan vi nog lita på.

Och så diskuteras det fortfarande huruvida svenska medier är vänster eller inte...

iPad är här

Som vanligt är Apple i framkant. I kväll presenterades den nya pekskärmen iPad (se en rejäl genomgång i Apples film för produkten här). Det rör sig alltså om en platt surfplatta som har många funktioner som vi känner igen från iPhone.

iPad är onekligen en häftig pryl.

Priset? 499 dollar. Vilket kan betyda runt 5 000-6 000 kronor i Sverige.

Uppdatering: Edge gör en genomgång av nyckelfunktionerna.

Politiska allianser suddar ut skillnader

Skapandet av Allians för Sverige är unikt i modern svensk politisk historia. Efter att ha förlorat val efter val på en oenighet som gett upphov till begreppet borgerlig kannibalism, beslöt partiledarna för de fyra borgerliga partierna att bilda en gemensam valallians för att vinna valet 2006. Det gick vägen.

Sedan Alliansen tillträdde har regeringsdugligheten och enigheten i den politiska färdplanen varit ett skarpt vapen mot oppositionen. Statsminister Reinfeldt har upprepat frågorna till oppositionsledare Sahlin: Vad ska ni göra? Hur ska ni göra det? Med vem ska ni göra det? Socialdemokraterna, med en historia av att endast söka ett socialdemokratiskt regeringsmandat och därefter hitta samarbetspartier i riksdagen för att komma överens om den ekonomiska politiken, hade inget val. De var tvungna att närma sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Därför har vi nu i praktiken två allianser mot varandra. De står sida vid sida i TV-debatterna, lag blått mot lag rödgrönt, och de klappar varandra på ryggen i riksdagsdebatterna. Det blir måhända tydligt för väljarna, men vad innebär det mer?

Jo, skapandet av allianser som dessa innebär att vi i TV-debatter, på debattsidor och överallt annars inte får se någon kritik mellan de partier som finns inom allianserna. Plötsligt är alla överens. Varje antydan till kritik skulle kunna tolkas som sprickor i fasaden. Och det går inte för sig när budskapet till väljarna är "enighet". Detta förhindrar förvisso den borgerliga kannibalism vi ofta sett inför och under valrörelser, men det leder samtidigt till en ökad ytlighet. Partierna anser sig inte ha råd att vara ideologiska längre, allt handlar om pragmatism. De ideologiska skillnader som de facto finns inom olika grupperingar inom de fyra allianspartierna, suddas ut eller tillåts inte att märkas. Att detta missgynnar små partier är också tydligt (Miljöpartiets framgångar i opinionen kan snarare förklaras av mediernas gullande med den politiskt fridlysta Maria Wetterstrand).

Sverige går mot ett tvåpartisystem trots att det i riksdagen finns sju partier. Kanske kommer en valförlust för Alliansregeringen att förändra förutsättningarna och rent av ta död på Allians för Sverige. Det skulle faktiskt kunna innebära att det börjar pratas idéer inom borgerligheten igen. Men det lär knappast ske så länge partiledaren för borgerlighetens största parti heter Reinfeldt.