Det pratas plötsligt om "mammahatet" (vilket är samma överdrift som när ett elakt ord på MSN i media beskrivs som "trakasserier" och "mobbning"). Det är förstås inget hat. Men det är sant att många säkert retar sig på mammor som tar för stor plats med sina barn offentligt.
Jag kan delvis stämma in i den kören. Vem av oss har inte upplevt mammor som ogenerat slänger fram pattarna på ett fik som vore det årsmöte i Töreboda Hängpatteförening, mitt bland andra människor, för att amma? Jag har till och med sett en mamma lämna bajsblöjor (!) på fikabordet och gå sin väg. Det handlar således inte om att personen i fråga råkar vara mamma utan om normal hyfs och respekt mot omgivningen. Just kaféer verkar vara ett slags frizon där mammor kan bete sig hur som helst, låta barnen springa omkring och väsnas medan de själva sörplar latte och berättar för sina väninnor om de senaste stövlarna. Jag har sett det i egenskap av både kund och personal. Vill man fika och bara ha lugn och ro gäller det således att välja tidpunkt och kafé med omsorg.
Det finns också ett generellt "problem" med nya föräldrar. De är så glada, så stolta och överlyckliga att de tror att varenda människa runt omkring dem bara måste älska deras barn lika mycket. Jag menar, hur kan man inte älska vår lilla snutteglufs? Jag förstår. Jag kommer säkert bli likadan. Men innan dess tar jag mig rätten att reta mig på alla dessa föräldrar som pratar om sina barn oavbrutet och som dundrar fram med sina enorma dumperliknande barnvagnar, helst i bredd så att övriga fotgängare måste kliva ned från trottoaren varje gång det blir ett möte.
Barnen har blivit ett slags uppvisningsobjekt. Helst ska man ha en "registreringsskylt" med barnets namn på barnvagnen. Då är man hipp. Har barnvagnarna inbyggd TV än?
Mitt bland alla dessa störiga människor finns förstås fantastiska föräldrar med väluppfostrade barn (jo, de finns fortfarande) som inte skriker eller hoppar på stolar när de inte får det de vill ha. Dessa syns inte ty de smälter in bland oss andra. Och är således inget problem.
söndag 16 maj 2010
lördag 15 maj 2010
Mirakel på is
"It's the new NHL"...Philadelphia Flyers blev historiska i natt när de vann den sjunde kvartsfinalen borta mot Boston Bruins. Det avslutade nämligen den totala vändning som laget inledde då det vann den fjärde matchen efter att ha förlorat tre raka. Och som grädde på det osannolika moset lyckades de även vände 03 i matchen till seger 4-3. Det ska normalt inte gå att vända 0-3 i matcher i ett slutspel. Bara två lag har lyckats i NHL-historien, det skedde 1942 och 1975. Nu är de tre.
Säsongen har varit en osannolik berg-och-dal-bana. Den av många ifrågasatte coachen John Stevens fick slutligen sparken i början av december efter att Flyers, som av The Hockey News tippats vinna Stanley Cup denna säsong, underpresterat. Laget låg på 14:e plats i Eastern Conference. Nye coachen Peter Laviolette, som vann Stanley Cup med Carolina Hurricanes så sent som 2006, tog tid på sig att få sitt nya system på plats. Ett system som kräver mer av spelaren rent fysiskt. Men runt nyår började resultaten synas. Inför OS-uppehållet såg Flyers ut att kunna slåss om en topp 4-placering och säkra hemmaplan i slutspelet. Då kom raset. Det blev till slut en kamp in i sista skälvande 82:a omgången, en helt avgörande match mot New York Rangers som de var tvungna att vinna och som de slutligen vann (efter straffar!). Slutspelsplatsen var klar.
Laget har drabbats hårt av skador hela säsongen. Nya målvakten Ray Emery blev allvarligt skadad i december och återkom inte. Back up-målvakten Brian Boucher skadade sig också. I panik ordnades en ny målvakt fram, Michael Leighton (som tidigare spelat för Flyers utan att imponera särskilt). Leighton tar chansen och presterar efter noter. Innan även han blir skadad i mars. Boucher återkommer från sin skada och bär Flyers förbi den första slutspelsrundan med bravur. Innan han åter igen skadas i andra rundan mot Boston. Varpå Michael Leighton, som återkommit till båset för första matchen sedan skadeuppehållet, får ta över. Däremellan hann även svenske tredjemålvakten Johan Backlund komma in en match och bli skadad också. Det pratades lite om målvaktsförbannelser...
Att Philadelphia slog ut New Jersey Devils i första rundan var inte så överraskande. Det som verkar ha undgått många experttippare där ute är att Flyers hade 5-1 i inbördes möten mot Devils under grundserien. Att slå Boston skulle dock bli en tuffare affär. Flyers saknade både sin bäste målskytt, Jeff Carter, och trotjänaren Simon Gagne och led även andra förluster. Gagne återkom dock i match fyra och därefter vann Flyers fyra raka.
I den östra konferensfinalen ställs sjunderankade Philadelphia mot åttonderankade Montreal. Det är rätt osannolikt. Men det visar på hur jämnt det nya NHL är när lag 1-6 är bortspelade. Montreal å sin sida är också comeback kids i år och har skrällt mot både Washington och Pittsburgh (de vände underläge 1-3 mot Capitals och underläge 2-3 mot Penguins). Det är därför omöjligt att tippa utgången. Om Flyers inte förlorar fler spelare (även Ian "täcka skott med ansiktet är min specialitet" Laperriere skadades i kvartsfinalen) kan det bära hela vägen till final. Men då måste de lösa Montreals målvaktsunder Halak. Vilket Ovetjkin och Bäckström inte lyckades med. Och inte heller Crosby och Malkin.
fredag 14 maj 2010
Det sjuka folket
I gårdagens Debatt-debatt om hur ett av världens friskaste folk kan vara Europas mest sjukskrivna lyftes ett antal viktiga spörsmål.
Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.
Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.
I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!
Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.
Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.
Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).
Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.
Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.
Dels har sjukförsäkringen fungerat som ett slags arbetsmarknadspolitik åtgärd. Under Socialdemokraternas styre skickades 40 personer ut i förtidspension varje dag. Sjukförsäkringen har blivit ett slags avstjälpningsplats för personer som politiker vill ha bort ur statistiken över de öppet arbetslösa.
Dels handlar det om arbetsmoral. Jag tror att de allra flesta vill göra rätt för sig, men ett system som tillåter oss att komma undan med inte göra det kommer oundvikligen att utnyttjas. Ett sådant system gör oss latare och bekvämare. Vi behöver inte titta längre än till Greklands kollaps för att inse vad kutym och invanda mönster kan ställa till om grundpremisserna är uppåt väggarna.
I förhållandet Sverige och sjukskrivningar finns även en ideologisk dimension. Jag har berört det tidigare i bloggposten om hur mjukisideologin formar oss redan från skolans första dag. Den skapar ett vadderat samhälle i vilket vi invaggas att tro att staten finns där för oss närhelst vi behöver den. Känn efter lite extra. Är du lite ledsen? Har du lite ont? Lite snuvig? Sjukskriv dig!
Varför envisas Socialdemokraterna och den övriga vänstern med att förneka att det förekommer ett överutnyttjande? En annan parallell delförklaring kan vara den socialdemokratiska myten om den ihärdige arbetaren som sliter i ur och skur, snyter sig i armhålan, kammar sig med gaffeln och fullgör sina uppgifter med osviklig trofasthet. Den bilden går inte riktigt ihop med att samme arbetare hellre sjukskriver sig och sitter hemma och tycker synd om sig själv än går till jobbet när det är lite jobbigt med frugan. Sålunda måste det vara arbetsgivarens fel att den anställde sjukskriver sig, varför fack & pack kräver bättre arbetsmiljö och fler regleringar.
Jag tror inte att Sverige till stor del består av fuskare. Fusk är egentligen fel ord, det handlar snarare om perception, tradition och vana. Systemet har tillåtit att människor känner efter lite extra och sjukskriver sig om det kliar lite i halsen. Systemet har tillåtit att unga människor som saknar motivation och arbetsmoral förtidspensioneras, i stället för att pusha personerna i fråga att hitta något alternativt arbete som kanske passar bättre.
Vi vet att långtidsarbetslöshet kan skapa sjukdom hos människor. Med sjunkande självförtroende och i värsta fall en ökad social isolering kommer ett sämre psykiskt mående som ett brev på posten. Lars Ohly anser dock att det är "en rättighet att vara sjuk". Socialdemokraterna försöker utmåla Alliansens reform som ett hot mot alla cancersjuka och andra svårt sjuka. Som om den borgerliga regeringen genomförde dessa förändringar för att jävlas med några av de mest utsatta. Det är en hårresande anklagelse (av den typ vi kommit att vänja oss vid).
Vänsterpolitiker föredrar alltså på fullt allvar att människor hålls kvar i sjukskrivning i stället för att få chansen att arbeta. Ty många kan arbeta om de bara får chansen. Försäkringskassans siffror visade att mer än hälften av de utförsäkrade som inte anmälde sig hos Arbetsförmedlingen i dag har arbete. Endast några få procent levde vid Försäkringskassans granskning på försörjningsstöd. Vi talar om en grupp om endast tvåtusen personer, men procentuellt är det givetvis en succé utan like.
Det går inte att fortsätta som förr. Sverige har inte råd med en befolkning som trots att den lever längre och bättre liv än någonsin ändå sjukskriver sig mer än andra. Någon måste våga ställa relevanta frågor om varför norrlänningar, som lever i natursköna miljöer och i ett betydligt sävligare tempo än stockholmare, lik förbannat är mycket sjukare. Sverige kommer att bli omsprunget och varvat av en hungrig omvärld om detta fortgår. Vårt välstånd är faktiskt inget av Gud givet. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige även i framtiden kommer att vara ett av världens rikaste länder. Om vi vill ligga i framkant även framgent krävs faktiskt hårt arbete och lite jävlaranamma. Förmodligen det som en gång byggde landet.
Framtiden - om MP får bestämma
Har granskningen av Miljöpartiet äntligen börjat? SvD har i alla fall en fiktiv berättelse om effekterna av partiets visioner. Ta dig en liten titt in i den gröna framtiden. Rätt underhållande i all sin förfärlighet..."Jan stänger dörren med en smäll. Det gäller att vara snabb så att ingen värme släpps ut. Hans ekologiska villa är byggd med passivhusteknik och saknar element.
Sedan han fick sparken som yrkesofficer på P4 efter att det militära försvaret lades ner och han omskolades till vårdbiträde, har livet tagit en ny vändning. Idag var det HBT-kurs på det personalägda företaget för hembesöksvård där han fått ett friårsvikariat."
torsdag 13 maj 2010
McFusk
Jag har inte ätit på McDonald's sedan en söndag i Bremen 1998. Anledningen är enkel: det är dyrt och äckligt. Och den där söndagen hade jag inget val eftersom allt annat var stängt.
SVT:s Dokument inifrån har gjort en ICA 2.0 och avslöjat fusk med datummärkningen (programmet sänds på söndag kväll). Dessutom visar det sig att löftet om att hamburgarna inte ska vara äldre än 10 minuter när kunden köper dem är bluff.
Det är förstås inte farligt att äta en hamburgare som stått på värmning i en timme. Men McDonald's ägnar sig åt bedrägeri när de påstår en sak utåt och sedan gör en annan. Nu kommer inte detta att påverka folks generella inställning till McDonald's. Varumärket är helt enkelt för inpräntat. Men det får mig ånyo att fundera över varför folk egentligen äter hos dem. Det är svårt att förstå.
Det finns ingen anledning att ompröva beslutet att inte äta på McDonald's.
SVT:s Dokument inifrån har gjort en ICA 2.0 och avslöjat fusk med datummärkningen (programmet sänds på söndag kväll). Dessutom visar det sig att löftet om att hamburgarna inte ska vara äldre än 10 minuter när kunden köper dem är bluff.
Det är förstås inte farligt att äta en hamburgare som stått på värmning i en timme. Men McDonald's ägnar sig åt bedrägeri när de påstår en sak utåt och sedan gör en annan. Nu kommer inte detta att påverka folks generella inställning till McDonald's. Varumärket är helt enkelt för inpräntat. Men det får mig ånyo att fundera över varför folk egentligen äter hos dem. Det är svårt att förstå.
Det finns ingen anledning att ompröva beslutet att inte äta på McDonald's.
Tänka rätt
onsdag 12 maj 2010
Rädslan för nya partier
Ända sedan Sverigedemokraterna började göra avtryck i väljaropinionen för några år sedan har de etablerade partierna pratat om vikten av att "hålla dem utanför riksdagen". Som om detta var demokratins själva kärna. Det handlar inte bara om att Sverigedemokraterna är ett knasigt parti med knasiga åsikter. De etablerade partierna är livrädda för att nya partier ska störa deras trygga maktinnehav. Oavsett om de heter Sverigedemokraterna eller Piratpartiet.
Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Detta är i den senaste opinionsmätningen det största hotet mot en alliansseger. Att vissa partier åker ur och andra kommer in i de beslutande församlingarna är emellertid ett demokratiskt nykterhetstecken. Det signalerar att en plats i riksdagen ej är något för evigt givet. Det tvingar politiker att tänka nytt.
Jag räds inte Sverigedemokraterna i riksdagen. Det skulle vitalisera politiken genom att möjliggöra ett uppbrott från den stelbenta blockpolitiken och, trots partiets trångsynthet, tvinga de etablerade partierna att faktiskt börja prata om integrationspolitiken igen. Det skulle göra övermodiga och kaxiga etablerade partier lite mindre styva i korken och dessutom bidra till ett intressant parlamentariskt läge för oss utomstående tyckare. Ja, varför inte?
Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Detta är i den senaste opinionsmätningen det största hotet mot en alliansseger. Att vissa partier åker ur och andra kommer in i de beslutande församlingarna är emellertid ett demokratiskt nykterhetstecken. Det signalerar att en plats i riksdagen ej är något för evigt givet. Det tvingar politiker att tänka nytt.
Jag räds inte Sverigedemokraterna i riksdagen. Det skulle vitalisera politiken genom att möjliggöra ett uppbrott från den stelbenta blockpolitiken och, trots partiets trångsynthet, tvinga de etablerade partierna att faktiskt börja prata om integrationspolitiken igen. Det skulle göra övermodiga och kaxiga etablerade partier lite mindre styva i korken och dessutom bidra till ett intressant parlamentariskt läge för oss utomstående tyckare. Ja, varför inte?
tisdag 11 maj 2010
Den onda högern
Jag tror att det är väldigt få politiker som verkligen vill människor illa - undantagen är de bruna partierna och vissa inom extremvänstern (även om också dessa grupper har en övertygelse om vad som är ett bra samhälle att leva i). De flesta har sin uppfattning och driver den, övertygade om att det ger bästa resultat för största möjliga antal.
I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.
Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.
Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.
Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.
Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.
I synen på varandra skiljer sig emellertid högern och vänstern åt. Medan personer inom borgerligheten slåss för sina åsikter och kritiserar vänsterns förslag, ligger kampen för vänstermänniskor på ett djupare plan än så. För dem handlar det om kampen mellan ont och gott.
Hur många liberaler har inte fått epitet som "cynisk", "självisk", "egoistisk", "kall" eller rent av "ondskefull" kastade över sig? Vi är så vana vid det att vi skrattar åt det. Men vi attackerar sällan vänstern med liknande epitet. Vänstern har förvisso rätt i att de politiska skillnaderna i grunden handlar om människosyn, men det blir lite fånigt när Mona Sahlin står och målar upp skillnaderna mellan henne och Fredrik Reinfeldt som avgrundsdjupa. Skillnaderna i människosyn mellan S och M är inte så stora. Båda partierna är för en stor stat. Båda är för en generell välfärd. Båda vill ha omfattande politisk kontroll över medborgarna. Ett parti vill ge folk lite mer bestämmanderätt över den egna plånboken, det andra stärka statens makt över medborgarna ännu lite mer. I grunden finns det dock, precis som Göran Persson konstaterade i sina intervjuer med Erik Fichtelius, betydligt mer som förenar än som skiljer.
Uppfattningen att den politiska kampen står mellan ont och gott får även andra konsekvenser. Övertygelsen om att de kämpar för det goda i samhället innebär att folk på vänsterkanten ger sig själva legitimitet att ta till metoder som den artiga borgerligheten inte gör. Som att störa politiska möten, slita ned valaffischer och på andra sätt förhindra det demokratiska samtal de själva säger sig värna så varmt. Det finns även en svåravlivad myt om att folk inom extremvänstern egentligen vill gott med sina brottsliga handlingar mot oliktänkande. Konsekvenserna av denna inställning, tagen till sin spets, har vi sett i otalet förtryckarregimer världen över. Grunden är bristande respekt för oliktänkande.
Det är inte konstigt att Socialdemokraterna blivit frustrerade över Moderaternas omsvängning under Reinfeldt. De behöver kampen för att kunna leva. De behöver ett hot för att mobilisera sin allt gråare väljarkår. Därför ligger det i Sahlins intresse att utmåla Alliansen som cynisk, kall och ondskefull. Frågan är om hon verkligen tror på det själv.
Som jag konstaterat tidigare borde alla egentligen gilla oss liberaler. Vi är de enda som står upp för andras rätt att leva sina liv efter eget huvud, som inte lägger värderingar i vad du fattar för beslut i vardagslivet och som inte vill göra just vår uppfattning om de bästa besluten till lag. Något är väldigt fel när viljan att låta människor bestämma över sina liv betraktas som ett exempel på ondska.
måndag 10 maj 2010
Följdriktigt
Forskarresultat från KTH visar att bilarnas bromsar sprider lika mycket farliga partiklar som dubbdäcken.
Snart blir det alltså förbjudet att bromsa på Hornsgatan.
Snart blir det alltså förbjudet att bromsa på Hornsgatan.
Stort stöd för Förbifart Stockholm
En förkrossande majoritet av stockholmarna - från höger till vänster - är positiva till Förbifart Stockholm. Drygt 8 av 10 vill att den byggs, visar en ny mätning.
En folkomröstning är nog inte ett lika upphetsande förslag för vissa rödgröna partier längre...
En folkomröstning är nog inte ett lika upphetsande förslag för vissa rödgröna partier längre...
söndag 9 maj 2010
Två (m)enlö(s)a politiker
Debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt både klargjorde skillnader - och inte. Det blev dels tydligt att det är två block som inte vill förändra Sverige särskilt mycket eftersom vårt land redan är så fantastiskt bra på alla sätt och vis. Dels klargjordes den enda uppenbara klyftan mellan blocken i synen på skatte- och bidragspolitiken.
Den tydligaste skiljelinjen mellan blocken går således i synen på allas vår rätt till vår egen inkomst. Det är ingen obetydlig skillnad. Men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vågar eller orkar ta tag i stora mångåriga problem. Integrationspolitiken. Bostadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken. I stället får vi höra ett pytteduttande i procentsatser åt ena eller andra hållet. Och då var ett av kvällens teman ändå ideologi!
Blockpolitiken har sina fördelar när det gäller tydlighet, men den gör samtidigt att politiken stelnar och försvårar idédebatten. Ingen får sticka ut. Höstens val kommer att bli SM i enighet i de två respektive blocken. Endast Vänsterpartiet sticker ut åt något håll (och det är förstås inte positivt på något sätt), men den normalt så radikale kommunisten Ohly liknar plötsligt pragmatismens uppfinnare när han försöker sansa de sina på partiets kongress.
Jag är rätt trött på att se två menlösa politiska ledare "drabba samman" under ett valår och vara så rörande överens, så pragmatiska och så snälla. Det är som att se färg torka. Det saknas glöd, det saknas energi, det saknas idéer. Kvällens debatt visade svensk politik från sin mest färglösa sida. Det är sakligt, ja. Men ack, så tråkigt! "Heta känslor", tycker Aftonbladet. Vilken debatt såg de?
Reinfeldts märkvärdiga uttryck att "göra klimatet en otjänst" (?) får väl utnämnas till kvällens "höjdpunkt"...
Valdebatten 2010.
Den tydligaste skiljelinjen mellan blocken går således i synen på allas vår rätt till vår egen inkomst. Det är ingen obetydlig skillnad. Men varken Socialdemokraterna eller Moderaterna vågar eller orkar ta tag i stora mångåriga problem. Integrationspolitiken. Bostadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken. I stället får vi höra ett pytteduttande i procentsatser åt ena eller andra hållet. Och då var ett av kvällens teman ändå ideologi!
Blockpolitiken har sina fördelar när det gäller tydlighet, men den gör samtidigt att politiken stelnar och försvårar idédebatten. Ingen får sticka ut. Höstens val kommer att bli SM i enighet i de två respektive blocken. Endast Vänsterpartiet sticker ut åt något håll (och det är förstås inte positivt på något sätt), men den normalt så radikale kommunisten Ohly liknar plötsligt pragmatismens uppfinnare när han försöker sansa de sina på partiets kongress.
Jag är rätt trött på att se två menlösa politiska ledare "drabba samman" under ett valår och vara så rörande överens, så pragmatiska och så snälla. Det är som att se färg torka. Det saknas glöd, det saknas energi, det saknas idéer. Kvällens debatt visade svensk politik från sin mest färglösa sida. Det är sakligt, ja. Men ack, så tråkigt! "Heta känslor", tycker Aftonbladet. Vilken debatt såg de?
Reinfeldts märkvärdiga uttryck att "göra klimatet en otjänst" (?) får väl utnämnas till kvällens "höjdpunkt"...
Valdebatten 2010. lördag 8 maj 2010
Lika rättigheter för alla
Det är lite tråkigt, om än inte förvånande, att när någon politiker vill ge sexsäljare samma rättigheter som vi andra slår pressen upp rubriken "Riksdagsledamot vill ha bordeller".
Inget fel i bordeller, men det är inte direkt huvudfrågan här. Frågan handlar om sexköpslagens negativa konsekvenser på sexsäljarna, stigmatiseringen av både säljare och köpare och det fundamentalt felaktiga i att några hundra människor i ett stort hus i Stockholm ska reglera vuxna människors sexliv.
Att som politiker säga detta är att be om problem i Sverige. Nu är Camilla Lindberg en av ytterst få politiker som skiter i kollegors fördömanden och elaka blickar, det visade om inte annat hennes rakryggade agerande under 2008 års FRA-omröstning. Riksdagen skulle behöva flera hundra Camilla Lindberg för att få något vettigt gjort. Ty hennes partikamrater kommer snarast att ta avstånd från detta utspel, precis som de tagit avstånd från Alexander Bards diton.
Lindberg pekar på vikten av att skilja mellan människohandel och sexarbete på frivillig basis, något den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen i Sverige inte gör. Det kan låta självklart att vi ska skilja mellan att å ena sidan lura, låsa in och tvinga någon att sälja sex och å den andra sälja sex efter moget övervägande och på frivillig basis. Men i Sverige har vi ett antal frågor där förnuft inte biter. Narkotikafrågan är en (där den svenska diskursen fortfarande inte tillåter oss att använda begreppet "bruk" om illegala droger), sexarbetsfrågan en annan.
De flesta sexsäljare är sannolikt inte särskilt intresserade av att arbeta på bordeller utan vill vara egna företagare (möjligen driva egna bordeller då). Visst kommer det att dyka upp bordeller om sexarbetet avkriminaliseras i alla led, men den vanligaste situationen lär fortfarande vara frilansande sexarbetare. Jag har intervjuat en sexsäljare för min uppsats som faktiskt driver egen firma och betalar skatt på sina inkomster från sexarbetet - under en annan titel, givetvis. Även detta visar på hur galet lagen slår. Hon vill göra rätt för sig men tvingas fuska för att kunna göra det.
Jag fortsätter att upprepa: detta handlar om mänskliga rättigheter! Det handlar om lika rättigheter. Om acceptans. Om tolerans. Och, faktiskt, om ren och skär anständighet i ett demokratiskt samhälle (apropå pressen, förresten...).
Uppsatsen är för övrigt klar om några veckor...
Inget fel i bordeller, men det är inte direkt huvudfrågan här. Frågan handlar om sexköpslagens negativa konsekvenser på sexsäljarna, stigmatiseringen av både säljare och köpare och det fundamentalt felaktiga i att några hundra människor i ett stort hus i Stockholm ska reglera vuxna människors sexliv.
Att som politiker säga detta är att be om problem i Sverige. Nu är Camilla Lindberg en av ytterst få politiker som skiter i kollegors fördömanden och elaka blickar, det visade om inte annat hennes rakryggade agerande under 2008 års FRA-omröstning. Riksdagen skulle behöva flera hundra Camilla Lindberg för att få något vettigt gjort. Ty hennes partikamrater kommer snarast att ta avstånd från detta utspel, precis som de tagit avstånd från Alexander Bards diton.
Lindberg pekar på vikten av att skilja mellan människohandel och sexarbete på frivillig basis, något den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen i Sverige inte gör. Det kan låta självklart att vi ska skilja mellan att å ena sidan lura, låsa in och tvinga någon att sälja sex och å den andra sälja sex efter moget övervägande och på frivillig basis. Men i Sverige har vi ett antal frågor där förnuft inte biter. Narkotikafrågan är en (där den svenska diskursen fortfarande inte tillåter oss att använda begreppet "bruk" om illegala droger), sexarbetsfrågan en annan.
De flesta sexsäljare är sannolikt inte särskilt intresserade av att arbeta på bordeller utan vill vara egna företagare (möjligen driva egna bordeller då). Visst kommer det att dyka upp bordeller om sexarbetet avkriminaliseras i alla led, men den vanligaste situationen lär fortfarande vara frilansande sexarbetare. Jag har intervjuat en sexsäljare för min uppsats som faktiskt driver egen firma och betalar skatt på sina inkomster från sexarbetet - under en annan titel, givetvis. Även detta visar på hur galet lagen slår. Hon vill göra rätt för sig men tvingas fuska för att kunna göra det.
Jag fortsätter att upprepa: detta handlar om mänskliga rättigheter! Det handlar om lika rättigheter. Om acceptans. Om tolerans. Och, faktiskt, om ren och skär anständighet i ett demokratiskt samhälle (apropå pressen, förresten...).
Uppsatsen är för övrigt klar om några veckor...
En rak vänster?
Mona Sahlin anklagar Fredrik Reinfeldt för feghet när han inte vågar säga bu eller bä om bensinskatten inför valet. Vi vågar minsann, säger hon. Men hur ärligt är egentligen det rödgröna regeringsalternativet? Bara det faktum att deras skuggbudget ligger oväntat nära Alliansens när det gäller skattepolitiken ger oss skäl att tvivla på de rödgrönas ärlighet.
Lars Ohly har sagt det rakt ut. Skattepolitiken har utformats valtaktiskt. Det går inte att gå till val som låginkomsttagarnas och "de svagas" parti om man samtidigt vill höja skatten med 1 500 kronor varje månad för en vanlig sjuksköterska. Att de inte går till val på det betyder emellertid inte att de inte vill genomföra skattepolitiska återställare under mandatperioden. Det kommer fler budgetar.
Nu förefaller fotfolket i Vänsterpartiet vilja ha en rakare approach och kräva mycket större skattehöjningar för normalinkomsttagare. Och kräva att Sverige omedelbart lämnar Afghanistan. Och kräva sex timmars arbetsdag. Den pragmatiska partistyrelsen får pisk av de rättrogna på partistämman - trots att partiets egen ledare själv är kommunist.
Jag tror inte att Lars Ohly har bytt roll. Att tona ned partiets mest kontroversiella krav är endast en fråga om valtaktik. Väl i regeringsställning kommer Vänsterpartiet kunna ställa helt andra krav, lite beroende på valresultatet och styrkeförhållandena i axelkoalitionen, än de kan nu när Reinfeldt och Alliansen bara väntar på att kunna använda vänsterns skattehöjningar och oseriösa utgiftsökningar som slagträ i valrörelsen.
Samtidigt ska man vara medveten om att det inte är lika lätt att vara radikal i regeringsställning. Lars Ohly kan mycket väl få kompromissa bort stora delar av Vänsterpartiets politik i en regering med S och MP. Det är lätt att vara arg och radikal i opposition - en position som vänstern är mer än välbekant med - men betydligt svårare att vara det när partiet måste ta ansvar för landets finanser. Således finns en uppenbar risk för svekdebatt och nya splittringar i Vänsterpartiet om det ingår i en rödgrön regering och, i fotfolkets ögon, tvingas kompromissa för mycket. Vänstern har ju en historia av att splittras i ständigt nya bokstavskombinationer.
Lars Ohly har sagt det rakt ut. Skattepolitiken har utformats valtaktiskt. Det går inte att gå till val som låginkomsttagarnas och "de svagas" parti om man samtidigt vill höja skatten med 1 500 kronor varje månad för en vanlig sjuksköterska. Att de inte går till val på det betyder emellertid inte att de inte vill genomföra skattepolitiska återställare under mandatperioden. Det kommer fler budgetar.
Nu förefaller fotfolket i Vänsterpartiet vilja ha en rakare approach och kräva mycket större skattehöjningar för normalinkomsttagare. Och kräva att Sverige omedelbart lämnar Afghanistan. Och kräva sex timmars arbetsdag. Den pragmatiska partistyrelsen får pisk av de rättrogna på partistämman - trots att partiets egen ledare själv är kommunist.
Jag tror inte att Lars Ohly har bytt roll. Att tona ned partiets mest kontroversiella krav är endast en fråga om valtaktik. Väl i regeringsställning kommer Vänsterpartiet kunna ställa helt andra krav, lite beroende på valresultatet och styrkeförhållandena i axelkoalitionen, än de kan nu när Reinfeldt och Alliansen bara väntar på att kunna använda vänsterns skattehöjningar och oseriösa utgiftsökningar som slagträ i valrörelsen.
Samtidigt ska man vara medveten om att det inte är lika lätt att vara radikal i regeringsställning. Lars Ohly kan mycket väl få kompromissa bort stora delar av Vänsterpartiets politik i en regering med S och MP. Det är lätt att vara arg och radikal i opposition - en position som vänstern är mer än välbekant med - men betydligt svårare att vara det när partiet måste ta ansvar för landets finanser. Således finns en uppenbar risk för svekdebatt och nya splittringar i Vänsterpartiet om det ingår i en rödgrön regering och, i fotfolkets ögon, tvingas kompromissa för mycket. Vänstern har ju en historia av att splittras i ständigt nya bokstavskombinationer.
fredag 7 maj 2010
Sådant som fattas en svensk valrörelse?
"...terror, världskrig, etnisk rensning, tortyr, misshandel, slänga barn i stora ugnar, dödsläger samt bokbål!"
Jo, man måste ju säga ifrån, liksom. Men jag tror att vi går miste om den rätta känslan om vi inte samtidigt spelar den nazistiska bokbrännarmarschen.
Gemenskap.
Jo, man måste ju säga ifrån, liksom. Men jag tror att vi går miste om den rätta känslan om vi inte samtidigt spelar den nazistiska bokbrännarmarschen.
Gemenskap.torsdag 6 maj 2010
En mätning gör ingen sommar
Alliansen är sensationellt förbi oppositionen i Demoskops senaste mätning. Alliansbloggare jublar, nu är det match igen! Vänsterbloggare försöker tona ned resultaten i denna enda mätning. Och det finns skäl att göra det. Dels är det värt att påminna om att Demoskop var ett av de opinionsinstitut som hade störst avvikelse från det faktiska valresultatet inför EU-valet förra året. Dels är det just bara en mätning. Innan resultaten från denna mätning följs upp av andra som visar på samma tendens, finns anledning att inte övertolka dessa resultat eller ta detta som en tydlig opinionsvändning.
En enda mätning gör ingen sommar. Vad denna mätning däremot kan göra är att ge Alliansens valarbetare tron tillbaka. Det kan säkert också ge de något stukade alliansledarna lite mer självförtroende. Vilket kan vara nog så viktigt för den slutliga utgången av valet i höst.
Utgångspunkten inför höstens val är fortfarande en rödgrön seger. Skulle Alliansen lyckas bli omvald efter åratal av opinionsmässigt bottenkrälande är det bara att gratulera. För det krävs dock en hejdundrande valrörelse. Och den har vi inte sett något av än.
En enda mätning gör ingen sommar. Vad denna mätning däremot kan göra är att ge Alliansens valarbetare tron tillbaka. Det kan säkert också ge de något stukade alliansledarna lite mer självförtroende. Vilket kan vara nog så viktigt för den slutliga utgången av valet i höst.
Utgångspunkten inför höstens val är fortfarande en rödgrön seger. Skulle Alliansen lyckas bli omvald efter åratal av opinionsmässigt bottenkrälande är det bara att gratulera. För det krävs dock en hejdundrande valrörelse. Och den har vi inte sett något av än.
onsdag 5 maj 2010
Att photoshoppa verkligheten
Grekland har festat färdigt. Landet är ekonomiskt fallfärdigt, får krislån och tvingas till stora besparingar för att hålla sig över ytan. Folkets reaktion? "Vi demonstrerar!"
Två dagars generalstrejk är utlyst i Grekland. Färjetrafik, flyg och busstrafik kommer att stå stilla. Det är förståeligt att folk är upprörda över hur illa landet har skötts. Men det är skrattretande att de protesterar när landets ledning nu försöker göra någonting åt problemen. Grekerna själva förstår tydligen inte vilka stora, och på sikt ohållbara, privilegier de har haft.
Politikers ovilja att berätta för medborgarna hur illa läget är går igen i många länder. I Grekland har politiker friserat landets ekonomi för att få gå in i eurosamarbetet (som om det har hjälpt Grekland...) och hålla folk på gott humör. I Storbritannien talar ingen av valets huvudpersoner Gordon Brown, David Cameron eller Nick Clegg särskilt mycket om det stålbad som väntar britterna. Oavsett vinnare. Man kan inte gå till val på sådant. Det är således en alldeles för rosenskimrande bild av verkligheten som de tre kandidaterna går till val på, vilket riskerar en jobbig svekdebatt för den som slutligen får tar över nycklarna till 10 Downing Street. Det är ju inte så jäkla smart det heller.
Två dagars generalstrejk är utlyst i Grekland. Färjetrafik, flyg och busstrafik kommer att stå stilla. Det är förståeligt att folk är upprörda över hur illa landet har skötts. Men det är skrattretande att de protesterar när landets ledning nu försöker göra någonting åt problemen. Grekerna själva förstår tydligen inte vilka stora, och på sikt ohållbara, privilegier de har haft.
Politikers ovilja att berätta för medborgarna hur illa läget är går igen i många länder. I Grekland har politiker friserat landets ekonomi för att få gå in i eurosamarbetet (som om det har hjälpt Grekland...) och hålla folk på gott humör. I Storbritannien talar ingen av valets huvudpersoner Gordon Brown, David Cameron eller Nick Clegg särskilt mycket om det stålbad som väntar britterna. Oavsett vinnare. Man kan inte gå till val på sådant. Det är således en alldeles för rosenskimrande bild av verkligheten som de tre kandidaterna går till val på, vilket riskerar en jobbig svekdebatt för den som slutligen får tar över nycklarna till 10 Downing Street. Det är ju inte så jäkla smart det heller.
tisdag 4 maj 2010
Har Reinfeldt redan gett upp?
Det är dystra tider för Alliansen. Åtminstone är det den uppsynen som förmedlas av statsminister Fredrik Reinfeldt. I gårdagens Aktuellt debatterade han med Mona Sahlin och gjorde ett surmulet, dämpat och tillbakapressat intryck. Mona Sahlin vann den debatten. Reinfeldt kommer att behöva göra betydligt bättre ifrån sig än så om han vill vara statsminister i fyra år till.
Anledningen till Reinfeldts bistra uppsyn är att han inte längre kan spela ut enighetskortet mot den tidigare splittrade oppositionen. Nu finns nämligen ett gemensamt rödgrönt budgetförslag, just det som Alliansen har krävt i flera år. De rödgröna har levererat och tagit initiativet. Samtidigt är själva budgetförslaget en besvikelse, ur regeringens synvinkel. Jobbskatteavdraget blir i all väsentlighet kvar. Det blir svårt för Alliansen att skrämma väljarna med en rödgrön skattechock - även om de kommer att försöka. Ty för en vanlig inkomsttagare blir skillnaden inte så förfärligt stor. Det är "de rika" som får det lite sämre och det ses bara som god och rättvis politik i sosse-Sverige. Det är som om Reinfeldt förlorat greppet om Sahlin - och det märktes i gårdagens debatt.
Reinfeldt var synbart frustrerad över att de rödgröna inte presenterat större skattehöjningar för vanligt folk. Men oppositionen vet att den inte kan gå till val på att slopa jobbskatteavdraget helt och hållet (även om det är detta Vänsterpartiet vill) eftersom det skulle betyda att en vanlig metallarbetare får 1 700 kronor mindre i plånboken varje månad. Ett sådant vallöfte vinner inga val. Emellertid har budgetförslaget pekat ut riktningen för framtiden om de rödgröna får regera. Räkna med att skattehöjningar även kommer att drabba personer med vanliga inkomster under den kommande mandatperioden. "De rika" är helt enkelt för få i Sverige för att skattehöjningar på dem, och dyra villor, ska ge tillräckligt mycket.
Kanske hade statsministern bara en dålig dag. För Alliansens skull får vi hoppas det. Men inte heller finansminister Borg har lyst som en sol de senaste dagarna. Det är som om regeringen ser hur makten glider dem ur händerna - steg för steg med varje ny rödgrön överenskommelse håller Alliansen på att tappa greppet inför valrörelsen. Alla vet att regeringen är på väg att förlora. Men det är just då ledarna måste övertyga de sina och alla presumtiva väljare om motsatsen. Ty förmedlar både Reinfeldt och Borg att slaget redan är förlorat och att de redan nu tittar bortom en valförlust, kommer fotfolket inte att ha någon energi att kämpa i valrörelsen.
Moderaterna ser ut att kunna göra ett bra val. Reinfeldts jobb som partiledare är således tryggat. Jag trodde bara att han hade större ambitioner än så.
Anledningen till Reinfeldts bistra uppsyn är att han inte längre kan spela ut enighetskortet mot den tidigare splittrade oppositionen. Nu finns nämligen ett gemensamt rödgrönt budgetförslag, just det som Alliansen har krävt i flera år. De rödgröna har levererat och tagit initiativet. Samtidigt är själva budgetförslaget en besvikelse, ur regeringens synvinkel. Jobbskatteavdraget blir i all väsentlighet kvar. Det blir svårt för Alliansen att skrämma väljarna med en rödgrön skattechock - även om de kommer att försöka. Ty för en vanlig inkomsttagare blir skillnaden inte så förfärligt stor. Det är "de rika" som får det lite sämre och det ses bara som god och rättvis politik i sosse-Sverige. Det är som om Reinfeldt förlorat greppet om Sahlin - och det märktes i gårdagens debatt.
Reinfeldt var synbart frustrerad över att de rödgröna inte presenterat större skattehöjningar för vanligt folk. Men oppositionen vet att den inte kan gå till val på att slopa jobbskatteavdraget helt och hållet (även om det är detta Vänsterpartiet vill) eftersom det skulle betyda att en vanlig metallarbetare får 1 700 kronor mindre i plånboken varje månad. Ett sådant vallöfte vinner inga val. Emellertid har budgetförslaget pekat ut riktningen för framtiden om de rödgröna får regera. Räkna med att skattehöjningar även kommer att drabba personer med vanliga inkomster under den kommande mandatperioden. "De rika" är helt enkelt för få i Sverige för att skattehöjningar på dem, och dyra villor, ska ge tillräckligt mycket.
Kanske hade statsministern bara en dålig dag. För Alliansens skull får vi hoppas det. Men inte heller finansminister Borg har lyst som en sol de senaste dagarna. Det är som om regeringen ser hur makten glider dem ur händerna - steg för steg med varje ny rödgrön överenskommelse håller Alliansen på att tappa greppet inför valrörelsen. Alla vet att regeringen är på väg att förlora. Men det är just då ledarna måste övertyga de sina och alla presumtiva väljare om motsatsen. Ty förmedlar både Reinfeldt och Borg att slaget redan är förlorat och att de redan nu tittar bortom en valförlust, kommer fotfolket inte att ha någon energi att kämpa i valrörelsen.
Moderaterna ser ut att kunna göra ett bra val. Reinfeldts jobb som partiledare är således tryggat. Jag trodde bara att han hade större ambitioner än så.
måndag 3 maj 2010
Castrokramare och talibantolererare
Sedan Lars Ohly slutade kalla sig kommunist, dog medias granskning av partiet. Och med fyra månader kvar till valet är det ingen som påpekar det historiskt skamliga i att det år 2010 kan sitta kommunister i den svenska regeringen.
Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.
Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.
Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.
Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.
Socialdemokraterna har historiskt vägrat släppa in kommunisterna i regeringen. Även i nära samarbeten med Miljöpartiet och Vänsterpartiet under 2000-talet har (S) varit noga med att inte ge Vänsterpartiet inflytande över viktiga frågor som försvarspolitiken, där partiets syn skiljer sig fundamentalt från andra partiers. Mona Sahlins valallians lovar något annat. Lars Ohly, som fortfarande är kommunist men av valtaktiska skäl inte längre kallar sig det, kommer efter en rödgrön valseger bli minister. Vänsterpartiet lär få någon eller några ministerposter utöver denna och för Ohlys del finns givetvis ingen anledning att rekommendera posterna till moderata personer i partiets högerflank när det finns gott om röda extremister att belöna för lång och trogen tjänst.
Ohly kan se ut som en snäll gammal tågmästare, men hans politik är inget att skämta om. I partiets ledning finns fortfarande människor som vill uppnå det kommunistiska samhället och inte skäms för det ett dugg. Utåt sett fortsätter Vänsterpartiet att förespråka "trygghet" och "solidaritet" i samhället, men det partiet erbjuder väljarna är en synnerligen bitter karamell inlindad i sockersött omslagspapper. Frågan är om Sahlin är lika naiv och lättlurad som många av väljarna. Det är inte troligt. Hon slåss för sin politiska överlevnad och är beredd att göra i princip vad som helst för att vinna valet. Potentiella stridsfrågor, som utrikespolitiken, läggs bekvämt åt sidan tills vidare.
Vad tycker socialdemokratiska kärnväljare om detta? Är makten så förbannat helig att Socialdemokraterna är villiga att bjuda in antidemokrater, människor som vill göra revolution, i regeringskansliet? Svaret är tydligen ja. Det säger en del om det parti som ständigt kräver svar från Alliansen om samarbetsvägran med Sverigedemokraterna.
Frågan är om Alliansen tjänar något på att köra kommunistkortet i valrörelsen. Om de trodde att det skulle fungera, torde de redan ha börjat med detta. Således tyder mycket på att det enda Alliansen kommer att skrämma med när det gäller Ohlys vänsterparti, är dess skattechockspolitik. De av Carl Bildt utpekade Castrokramarna och talibantolererarna skrattar hela vägen till Rosenbad.
Politikens logik
Resultaten i allmänna val är inte alltid logiska. Väljarna går mycket på känsla när de lägger sina röstsedlar i valurnorna. Många bestämmer sig fortfarande på valdagen. Och resultatet i september kan bli ett tydligt tecken på väljarnas korttänkthet.
2006 förlorade Socialdemokraterna valet trots att svensk ekonomi var i bra skick och arbetslösheten relativt låg. Förklaringen till förlusten var sannolikt, åtminstone delvis, Göran Persson. Det fanns en längtan efter något nytt. Persson själv förklarar valförlusten i sin bok Min väg, mina val med en kombination av fastighetsskattefrågan och ren otur. De förväntade positiva jobbsiffrorna kom några månader för sent. Nu, fyra år senare, kan svenska folket välja bort en sittande regering igen. Trots att Sverige klarat sig genom finanskrisen bättre än kanske något annat europeiskt land. Trots att ohälsotalen går ned. Trots att Sverige redan är på väg att hämta sig ekonomiskt från en svacka som inte blev så djup som förutspått.
Så här fungerar politik. Medan politiska beslut sällan ger snabba effekter utan oftare ger resultat på längre sikt, har väljarna ett betydligt snävare tidsperspektiv. När skolminister Jan Björklund säger att det kan ta decennier innan alliansregeringens skolreformer visar önskade resultat, pekar han på politikens komplexitet visavi väljarnas korttänkthet. Ty skoldebatten pågår ständigt. Dagens politiker får skulden för dagens skolproblem, trots att de problem som finns i skolorna i dag inte är följden av den sittande regeringens politik utan av socialdemokratiska regeringars förda skolpolitik för 10-15 år sedan. Ingen vet hur väljarstödet för regeringen hade sett ut om finanskrisen aldrig inträffat. Men det är inte troligt att det hade varit högre. Trots klok ekonomisk politik har regeringen inte kunnat casha in förtroende från väljarna.
Alliansen har gjort mycket dumt. Men den har trots allt sänkt skatterna mer än någon annan svensk regering och ökat egenfinansieringen i fackavgiften. Risken är dock uppenbar att vägen bort från bidragssamhället endast blir en parentes. Ty med Mona Sahlin vid spakarna och Lars Ohly som co-driver kommer Sverige att bli ett historiskt högskattesamhälle med en skattevot som börjar sin klättring mot 50 procent igen. Det kommer att bli allt lönsammare att inte jobba och allt förmånligare att vara arbetslös och sjukskriven. Vi lär se en fortsatt utveckling av den flumskola vänsterpartierna en gång skapade, där en destruktiv jämlikhet prioriteras framför en satsning på kunskap och resultat. Hela samhällsutvecklingen kommer således att gå käpprätt åt h-vete. Jag känner dessutom en oro för att en valanalys för Alliansens del riskerar att landa i slutsatsen att regeringen inte var tillräckligt mycket vänster.
Valet i höst står mellan ett dåligt alternativ och ett uselt. Jag kommer inte att rösta på något av dem. Men jag får ont i magen av tanken på att vår nästa statsminister kan vara en person som jag inte ens skulle vilja se som kommunalråd.
2006 förlorade Socialdemokraterna valet trots att svensk ekonomi var i bra skick och arbetslösheten relativt låg. Förklaringen till förlusten var sannolikt, åtminstone delvis, Göran Persson. Det fanns en längtan efter något nytt. Persson själv förklarar valförlusten i sin bok Min väg, mina val med en kombination av fastighetsskattefrågan och ren otur. De förväntade positiva jobbsiffrorna kom några månader för sent. Nu, fyra år senare, kan svenska folket välja bort en sittande regering igen. Trots att Sverige klarat sig genom finanskrisen bättre än kanske något annat europeiskt land. Trots att ohälsotalen går ned. Trots att Sverige redan är på väg att hämta sig ekonomiskt från en svacka som inte blev så djup som förutspått.
Så här fungerar politik. Medan politiska beslut sällan ger snabba effekter utan oftare ger resultat på längre sikt, har väljarna ett betydligt snävare tidsperspektiv. När skolminister Jan Björklund säger att det kan ta decennier innan alliansregeringens skolreformer visar önskade resultat, pekar han på politikens komplexitet visavi väljarnas korttänkthet. Ty skoldebatten pågår ständigt. Dagens politiker får skulden för dagens skolproblem, trots att de problem som finns i skolorna i dag inte är följden av den sittande regeringens politik utan av socialdemokratiska regeringars förda skolpolitik för 10-15 år sedan. Ingen vet hur väljarstödet för regeringen hade sett ut om finanskrisen aldrig inträffat. Men det är inte troligt att det hade varit högre. Trots klok ekonomisk politik har regeringen inte kunnat casha in förtroende från väljarna.
Alliansen har gjort mycket dumt. Men den har trots allt sänkt skatterna mer än någon annan svensk regering och ökat egenfinansieringen i fackavgiften. Risken är dock uppenbar att vägen bort från bidragssamhället endast blir en parentes. Ty med Mona Sahlin vid spakarna och Lars Ohly som co-driver kommer Sverige att bli ett historiskt högskattesamhälle med en skattevot som börjar sin klättring mot 50 procent igen. Det kommer att bli allt lönsammare att inte jobba och allt förmånligare att vara arbetslös och sjukskriven. Vi lär se en fortsatt utveckling av den flumskola vänsterpartierna en gång skapade, där en destruktiv jämlikhet prioriteras framför en satsning på kunskap och resultat. Hela samhällsutvecklingen kommer således att gå käpprätt åt h-vete. Jag känner dessutom en oro för att en valanalys för Alliansens del riskerar att landa i slutsatsen att regeringen inte var tillräckligt mycket vänster.
Valet i höst står mellan ett dåligt alternativ och ett uselt. Jag kommer inte att rösta på något av dem. Men jag får ont i magen av tanken på att vår nästa statsminister kan vara en person som jag inte ens skulle vilja se som kommunalråd.
lördag 1 maj 2010
Jobblinje vs bidragslinje
Första maj är på många sätt en förtryckets dag. Det är nu socialister, kommunister, syndikalister och annan extremvänster paraderar på gatorna med röda fanor, hammare och skäror och sjunger sånger som vore det 1917. "Leve första maj! Leve socialismen!" skanderar vänsterledaren Ohly. Det är direkt osmakligt att skåda. Socialdemokraterna hänger på och sjunger om "orättvisor" i samhället, som om de själva voro helt oskyldiga till dessa efter att ha dominerat svensk politik i ett helt sekel.
I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.
Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.
Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.
Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.
I en kapitalistisk marknadsekonomi som Sverige har givetvis första maj som helgdag ingen plats. Men säg den borgerliga regering som skulle våga utmana Socialdemokraterna och vänstern om att avskaffa denna helgdag.
Särskilt parodiskt blir det förstås när Socialdemokraterna tågar på första maj när de samtidigt sitter i regeringsställning. Men så är det heller inget annat parti som i decennier så skickligt har lyckats låta som ett oppositionsparti när det självt har suttit vid makten. Just nu har de fördelen av att sitta i opposition. Då kan de inte bara ta i lite extra i sina retoriken om "orättvisor" och "klyftor" utan också lova allt till alla. Socialdemokraternas tobleronepolitik anno 2010 slår nog alla rekord.
Socialdemokraterna utövade självkritik efter valförlusten 2006. De var inte tillräckligt bra i jobbfrågan, hette det. Det är därför inte så lite ironiskt att det paket som partiet, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, går till val på i stort sett uteslutande handlar om att bygga ut Bidragssverige. Att minska möjligheterna för jobb. Socialdemokraterna har inga förslag på hur jobben ska bli fler. I stället ska det bli lönsammare att vara arbetslös och sjuk, det ska bli dyrare att anställa unga människor, det ska bli svårare att tjäna pengar. Det är en synnerligen märklig omdaning av partiet som Mona Sahlin stått för. Partiet har tvärtom blivit mer bidragsorienterat under Sahlin och därmed i princip hamnat i Vänsterpartiets famn, trots extremvänsterns fortsatt låga opinionssiffror.
Nu pekar ändå det mest på att det är detta svenska folket vill ha. Alliansen har mycket att fundera över om den hamnar i opposition efter valet. Förhoppningsvis kommer ett borgerligt nederlag att leda till omprövning av den vänsterinriktade politik som Reinfeldt har drivit på många områden. Det behövs nämligen en vital borgerlig opposition om det ska kunna bli något maktskifte 2014. Sverige behöver inte två vänsterblock. Det är dags att Reinfeldt inser det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)