söndag 16 maj 2010

Mammor, pattar och barnvagnar

Det pratas plötsligt om "mammahatet" (vilket är samma överdrift som när ett elakt ord på MSN i media beskrivs som "trakasserier" och "mobbning"). Det är förstås inget hat. Men det är sant att många säkert retar sig på mammor som tar för stor plats med sina barn offentligt.

Jag kan delvis stämma in i den kören. Vem av oss har inte upplevt mammor som ogenerat slänger fram pattarna på ett fik som vore det årsmöte i Töreboda Hängpatteförening, mitt bland andra människor, för att amma? Jag har till och med sett en mamma lämna bajsblöjor (!) på fikabordet och gå sin väg. Det handlar således inte om att personen i fråga råkar vara mamma utan om normal hyfs och respekt mot omgivningen. Just kaféer verkar vara ett slags frizon där mammor kan bete sig hur som helst, låta barnen springa omkring och väsnas medan de själva sörplar latte och berättar för sina väninnor om de senaste stövlarna. Jag har sett det i egenskap av både kund och personal. Vill man fika och bara ha lugn och ro gäller det således att välja tidpunkt och kafé med omsorg.

Det finns också ett generellt "problem" med nya föräldrar. De är så glada, så stolta och överlyckliga att de tror att varenda människa runt omkring dem bara måste älska deras barn lika mycket. Jag menar, hur kan man inte älska vår lilla snutteglufs? Jag förstår. Jag kommer säkert bli likadan. Men innan dess tar jag mig rätten att reta mig på alla dessa föräldrar som pratar om sina barn oavbrutet och som dundrar fram med sina enorma dumperliknande barnvagnar, helst i bredd så att övriga fotgängare måste kliva ned från trottoaren varje gång det blir ett möte.
Barnen har blivit ett slags uppvisningsobjekt. Helst ska man ha en "registreringsskylt" med barnets namn på barnvagnen. Då är man hipp. Har barnvagnarna inbyggd TV än?

Mitt bland alla dessa störiga människor finns förstås fantastiska föräldrar med väluppfostrade barn (jo, de finns fortfarande) som inte skriker eller hoppar på stolar när de inte får det de vill ha. Dessa syns inte ty de smälter in bland oss andra. Och är således inget problem.

5 kommentarer:

gustav sa...

Jag håller med till hundra procent. Att tala om mammahat är ju bara fånigt; Det enda de flesta kräver av mödrar på stan är att barnen plockas ned från den där piedestalen och får uppta normal plats i umgänge och konversationer, inte vara deras ständiga centrum. Det hela gäller givetvis även fäder, men de uppträder oftast inte likadant, kanske pga att de inte på samma vis slussas in i den där irriterande versionen av mammarollen som vissa kvinnor går upp helt i.

Anonym sa...

Hur går man med i Töreboda Hängpatteförening?

Jay sa...

Jag har just varit i Thailand. Snacka om skillnad mot svenska skrikungar!!!
Väluppfostrade, rara - men ändå lekfulla och med tillåtande föräldrar. Hur går det ihop?

Hans Engnell sa...

Intressant. Har inte så stor erfarenhet av thailändska barn. Kanske ligger det i kulturen? Thailändare är ju så trevliga och artiga rent generellt att det borde föras över även på barnen. Själv blir jag överraskad och nästan lite chockad så fort jag träffar ett artigt och väluppfostrat barn nuförtiden. Man får blunda ofta, helt enkelt.

Ellinor sa...

Nja, Jag håller nog med om att det finns skumma attityder mot mammor. Jag är samma person i min professionella roll, min sociala roll och min mammaroll. Men bemötandet jag får kan vara väldigt olika. Om jag är snyggt klädd och ser ut att vara på hugget brukar ingen våga huta åt mig, men om jag är trött (vilket händer!) och tagit mig ut i hast är det tydligen fritt fram i vissa fall. Det finns utan tvekan ett underliggande statustänkande. Det bör tilläggas att jag sällan fikar med barn och att det handlar om vanlig framkomst på gata och torg. Den automatiska kopplingen när människor ser en kvinna med barnvagn verkar vara "mamma=långsam kossa" och det är oerhört vanligt att kreti och pleti gör en 90-graders vändning precis mitt framför framhjulet, utan varning - kanske därför att "hon är ju ändå så långsam". Ha! Jag har två barn, ett jobb och håller på att doktorera. Jag har inte tid att vara långsam. Men det finns också skillnader i vilka som har "problem" med min blotta existens. Män är i allmänhet trevliga och hjälpsamma (med undantag av den uppenbarligt något hysteriskt lagde man som skällde ut mig därför att han, på tom gata, nöddes stiga en halv meter åt sidan därför att jag i uppförsbacke körde längs med trottoaren med barnvagn och ett par matkassar påhängda)- det är skamligt nog kvinnor som har sämst attityd. Jag skulle vilja tillägga att båda mina barn är sociala och väluppfostrade, om utåtriktade. Jag har inga som helst illusioner om att de är charmerande för någon annan än deras närmaste familjemedlemmar, men de möts i allmänhet med uppskattning. Det är, tyvärr, mammor som är i skottlinjen.