Storsvensken

Beskedet att kinesiska Geely Automobile (Jí lì qì chē, 吉利汽车) köper Volvo har väckt starka känslor i Sverige. Nattsvarta rubriker har förutspått att det anrika bilmärket snart inte kommer att tillverkas i Sverige längre, att all verksamhet ska flytta till Kina. Riktigt så lät det inte när amerikanska Ford köpte Volvo. Men amerikaner är förstås hyggliga jämfört med kineser.

Frédéric Cho menar att affären blottlägger många svenskars fördomar om Kina. Vi har sett det förut. Människor som aldrig varit i Kina har ofta en väldigt negativ bild av landet. Och eftersom deras bild av Kina är så negativ, vill de inte åka dit. Det blir en spiral av fördomar och förutfattade meningar som i sin tur skapar en skev verklighetsbeskrivning. Okunskap föder, som vi alla vet, lätt rädsla. Så varför är då svenskar rädda för kineser?

Cho pekar också på det lite obehagliga förakt som finns för asiater. Geelys ägare Li Shufu (som i SvD utmålas som "Hisingens nya härskare") har beskrivits som en "risodlarson" (i kategorin "intressant information"?). Och alla vet ju att det är oerhört roligt att skämta om asiater ("vålulle, höhö!").

Sanningen är att Kina är på frammarsch. I Kina finns både pengar och vilja. Kineser investerar i Afrika, köper anrika utländska företag, lär av väst och gör kanske ännu bättre produkter till följd av det framöver. Finanskrisen har måhända påskyndat det tronskifte som många har väntat på, men det hade säkert kommit ändå. Inom några år väntas Kina vara världens andra största ekonomi, med endast USA framför sig. Kinesen kommer att vara den vanligaste turisten i världen om 20 år, spås det.

Jag är övertygad om att Kina är ett framtidsland, på många sätt. Landet har genomgått en enorm utvecklingsfas, både vad gäller ekonomisk utveckling och medborgerliga friheter. Vandringen är onekligen lång, men med de senaste 30 åren i backspegeln är det svårt att se dystert på framtiden för Kina. Säkerligen kommer det komma bakslag och det är värt att notera att utveckling av detta slag aldrig är linjär. Kina befinner sig i en ekonomisk catch up-fas som både kan avstanna och accelerera. En utveckling av de mänskliga rättigheterna som motsvarar den ekonomiska vore förstås önskvärd. Men åter igen måste vi påminna oss Kina före och efter Maos död för att se vad dagens Kina har blivit.

Medan vi svenskar har invaggat oss i tron att vi redan nått toppen, att resten av världen ser upp till oss medan vi dricker latte och sitter med armarna i kors, arbetar kineser och indier i sitt anletes svett för att få en bättre framtid. Därför dröms det mer i Asien än i det slumrande Europa. Och framtiden tillhör den som vågar drömma.

Rätten att bestämma över andra

"Själviskhet är inte att leva som man själv vill utan att tvinga någon annan att leva som man själv vill."

I mina politiska ställningstaganden faller jag alltid tillbaka på en enda sak. Det handlar inte om religion, att vara bokstavstrogen någon ideologi eller personlig vinning. Det handlar om allas vår rätt att få leva våra liv som vi själva vill. Göra våra egna val. I mataffären, på bostadsmarknaden, i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i sänghalmen. Oj, vad självklart det låter. Men det är väldigt, väldigt få som ställer upp på detta när det väl kommer till kritan. Oftast är det någon fråga (inte sällan droger eller sex) som fungerar som ett slags gräns de flesta inte vill passera. Gränsen kan flyttas beroende på hur inskränkt personen i fråga är.

Denna simpla tanke om leva och låta leva utgör inget hot mot någon eftersom den ger dig rätten att bestämma över ditt liv - ändå är den så provocerande för så många. Detta eftersom så många vill bestämma över oss. Gudrun Schyman tar på sig rätten att bestämma över både min och din sexualitet när hon definierar vad som är sex och hur "okej" sex ska se ut. Lars Ohly tar på sig rätten att bestämma hur rätt skolundervisning för alla ska se ut när han säger nej till friskolor. Politiker från alla möjliga läger vill också bestämma vem som ska passa barnen hemma hos dig. De vill kontrollera din konsumtion genom att straffbeskatta vissa varor och/eller göra dem mindre tillgängliga än andra. De tvingar helt enkelt sin moral på dig och har mage att påstå att det är för ditt eget bästa.

Det är märkligt att det från både socialistiskt och konservativt håll hävdas att liberaler, som bara vill leva sina liv i fred, är själviska. Det är ju precis tvärtom. En liberal person tvingar inte någon annan att dansa efter hans/hennes pipa. Vi är nöjda om vi får leva våra liv i frihet och slipper påbud från människor som Schyman, Ohly, Reinfeldt och Hägglund.

Men det får vi inte. I stället lever vi i sönderreglerade samhällen där även små vardagsbeslut måste gå via omröstningar i ett stort hus i Stockholm där välbetalda gubbar och gummor sitter och tycker saker om hur resten av befolkningen ska bete sig när de är ölsugna, vill ha sex, ska dela på barnansvaret eller vad det nu kan röra sig om. Och alla Svenssons bara sitter tysta och accepterar denna förnedring - i hopp om att deras lag ska vinna nästa val så att de under de kommande fyra åren kan få chansen att påtvinga alla andra just sina värderingar.

Snart riskerar dessutom vår frihet att ytterligare begränsas i "klimathotets" spår när politiker, glada som barn som hittat nyckeln till godisskafferiet, har tillverkat nya argument för att reglera, kontrollera och beskära våra liv. Det är så att man vill kräkas.

När känner du dig fri?

Moore is less

Michael Moore är i farten igen. Efter att ha ha ljugit, bedragit, förfalskat och samtidigt underhållit i ett flertal tidigare filmer riktade mot amerikanska vapenlagar, sjukvårdssystem, storföretag och republikanska politiker vänder Moore nu gevärspipan mot själva grunden i hatet: kapitalismen.

Michael Moore är en väldigt typisk vänsteragitator. Han angriper och raljerar över en företeelse och kräver dess utplåning - men erbjuder inget som helst trovärdigt alternativ. Bort med det gamla och in med... vad? Oavsett vad vänstern nu vill ersätta kapitalismen med (tidigare försök har ju gått så oerhört bra, tycker ni inte?), verkar inte resten av världen vara särskilt intresserad. Under brinnande finanskris, den kris som kallats den värsta sedan 30-talskrisen och kraschen 1929, synes ingen väljarflykt till extremvänsterpartierna. Kapitalismen är ohotad (om än sönderreglerad).

Detta väcker frustration hos vänstern. Vänstermänniskor törstar så efter publikfriande kritik mot kapitalismen att de är beredda att köpa i stort sett vad som helst. Således älskar de Michael Moore. Och visst är det ironiskt att Moore så kraftigt angriper ett system utan vilket han inte skulle ha kunnat bli rik på att göra taffliga "dokumentärer" av detta slag.

SvD:s Jan Söderqvist är inte överförtjust. DN:s Johan Croneman beter sig som ett stöddigt arsle när han kallar Per Gudmundson för "högerspöke" och raljerar över att en ledarskribent kan ha synpunkter på Michael Moores nya film. Slutsats: om du inte gillar Moore, håll käft.

Michael Moore gör alltid en stor grej av att ingen "ansvarig" (vem som anses ansvarig väljer han givetvis själv) vill prata med honom inför kameran. Han intar rollen som grävande journalist (vilket är det sista han är) som avslöjar överhetens brott mot vanligt folk. Och han gör det, ska erkännas, på ett roligt sätt. Men det mesta är, som vi vet vid det här laget, skapat vid klippbordet. Människor som medverkar förs bakom ljuset, deras uttalanden klipps sönder och samman och många händelser är rena falsarier.

Själv är Moore inte särskilt tillgänglig för sina egna kritiker. Ett kanadensiskt filmteam gjorde åtskilliga försök att få prata med honom, men Moores egna vakter stod alltid i vägen. Han framstår som en arrogant, narcissistisk skitstövel som endast är intresserad av sin egen plånbok och berömmelse. En person som Johan Croneman et al uppenbarligen älskar.

Se dokumentären Manufacturing Dissent.

Så lägligt...

I SVT:s Aktuellt klockan 21 berättar ankaret Lennart Persson att de ska visa hur Socialdemokraterna, trots att Mona Sahlin med emfas kritiserat Moderaterna under den så kallade "Jobbkongressen", kopierar moderata förslag och även retorik rakt av. Jag, som nyss bloggat om att svenska medier inte kritiskt granskar Socialdemokraterna, sätter mig förväntansfull ned i soffan.

Efter inslaget om partiets kongress får vi tittare emellertid veta att inslaget "tyvärr" inte går att visa. Är det bara jag som känner mig lite konspiratorisk...?

När ska media granska Monas lögner?

"Socialdemokratin är en frihetsrörelse – vars främsta uppdrag är att se till att skapa möjligheter för alla individer att själva styra sina liv och sina livsval."

Det går inte ens att skratta åt Mona Sahlins bedrövliga missbruk av begreppet "frihet". Jag är övertygad om att hon själv över huvud taget inte förstår sig på den mänskliga frihetens fundamenta: oberoende och frånvaro av tvång. En människa som tror att arbetslöshet kan avskaffas på en jobbkongress och anser att vuxna människor inte är förmögna, eller ska tillåtas vara förmögna, att leva sina egna liv utan ett ständigt vakande öga från staten är förmodligen ett hopplöst fall.

Sahlin ljuger dessutom väljarna rakt upp i ansiktet. Socialdemokraterna vill höja straffet för sexköp i Sverige. Sahlin hävdar att "det vid många sexköp är [...] uppenbart att de som är offer för sexköparen också har varit offer för människohandel". Detta finns det över huvud taget inga belägg för. Tvärtom har polisens egna efterforskningar i både Storbritannien och Irland visat att trafficking för sexuella ändamål är en ytterst marginell företeelse. Den används dock som murbräcka för att, som i detta fall, får igenom lagstiftning som egentligen inte alls har med trafficking att göra. Sexköpslagen reglerar vuxna människors sexuella kontakter och gäller situationer av frivilligt utbyte av en tjänst mot pengar, inte sexslaveri. Attityden som sexköpslagen bygger på är inskränkt, intolerant och moralistisk.

Mona Sahlin hävdar vidare att sexköpslagen är ett effektivt redskap för att motarbeta trafficking, vilket det inte heller finns något stöd för. Socialstyrelsens egen granskning säger att Mona Sahlin far med osanning. Det finns inte ens några kausala samband mellan lagen och minskad efterfrågan på sexköp.

Mona Sahlin ljuger alltså väljarna rakt upp i ansiktet, får publicitet i Sveriges Radio och behöver inte svara på några kritiska motfrågor. Tänk om det svenska medieetablisssemanget var lika intresserat av att granska Mona Sahlin och Socialdemokraterna som de är av att granska Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna! Eller är lögner acceptabla så länge de kommer från "rätt" håll? Svenska medier är ett enda stort skämt.

Lokalpolitiker i den stora världen

"Demokrati är som alla vet det grekiska ordet för sopsortering. För snart 2 500 år sedan sade Perikles på Atens torg: ”I idealstaten slänger folket sina organiska sopor i en svart påse och oorganiskt i en vit, varpå den svarta månde omvandlas till biogas på Sobacken utanför Borås”."

Ola Wong skriver läsvärt om svenska lokalpolitikers resande till andra länder för att lära ut demokrati. Kalaset betalas av myndigheten Internationellt centrum för lokal demokrati, ICLD, som i sin tur finansieras av Sida med en fyraårig budget på över 200 miljoner kronor. Tänk vad kul man kan ha för pengar. Och så får ju alla glada lokalpolitiker ut och se sig om i världen lite. Grattis, alla skattebetalare.

Sverige behöver Högerpartiet

Jag tycker riktigt illa om Vänsterpartiet. Och jag tycker att Lars Ohly är direkt äcklig. Men en sak ska både Ohly och hans parti ha en eloge för: de är hyggligt konsekventa. När övriga sex riksdagspartier trängs i mitten drar Vänsterpartiet konsekvent åt vänster. Det vitaliserar politiken att åtminstone ett parti står upp för något annat än alla de andra. Även om åsikterna som sådana väcker avsmak. Lars Ohly har rätt i att se faran med att Sverige går mot ett tvåpartisystem.

Vänsterpartiet vitaliserar alltså rikspolitiken (nu är visserligen partiet ingalunda bokstavstroget utan i hög grad populistiskt när situationen kräver det, men så fungerar politiken på riksdagsnivå). Det är bara synd att det är ett vänsterparti. Sverige skulle behöva ett motsvarande Högerparti. Ett parti som står upp för frihetliga värderingar, även när det blåser snålt. Som vågar kritisera den generella välfärdsmodellen, som orkar ta striden om de mänskliga rättigheterna på hemmaplan även när det innebär kritik mot såväl narkotikapolitiken som sexköps- och andra moralistiska skitlagar.

I valet 2010 kommer folket att få välja mellan Sahlin och Reinfeldt, vilket är ungefär som att välja mellan ljusgrått och mörkgrått, skit och spya. Valet borde i stället stå mellan Lars Ohly och valfri-frihetlig-liberal-partiledare. Då skulle rösten åtminstone betyda något. Inte tillfalla endera ledare som bäst kan beskrivas med ett apatiskt "jaha".

Prioriteringar

"Det har gått mycket bra. Med tanke på att det varit två instruktörer och helt nya poliser är det helt fantastiskt att kunna ta sju stycken. Det är ändå en rätt svår spaning. Torskarna är observanta, vi måste följa dem med flera civila bilar och akten måste vara avslutad eller pågående, säger projektledaren polisinspektör Martin Svensson."

Malmöpolisen jagar vuxna människor som har sex för att ge en av dem böter. Vilken yrkesstolthet poliserna måste ha...

Tipstack: Anton

Nu börjar det bli riktigt obehagligt

Den här bloggen fokuserar inte på nätfrågorna, vilket har gjort att IPRED, FRA eller Stockholmsprogrammet inte har varit mitt fokus. Jag skriver desto mer om kroppslig integritet. Det betyder emellertid inte att jag inte har följt utvecklingen och ibland även skrivit om den. Ty något är på väg att gå rakt åt helsike utan att den stora massan reagerar. Det är som att bevittna en olycka i ultrarapid där endast ett fåtal kunniga och engagerade människor står vid sidan om och ser vad som håller på att ske, frenetiskt viftande för att få någon att förstå.

För varje vecka som går dyker det upp något nytt fanskap. Inte sällan med EU som avsändare. Det finns förslag om att införa ett ID-kort för EU-medborgare (European Citizen Card). Samtidigt vill VD:n för säkerhetsföretaget Kaspersky Labs, Internetfascisten Eugene Kaspersky, införa ett internetpass (multipass?) för alla nätanvändare och även ha en Internetpolis. Om vi inför ett kortsystem i alla nya hemdatorer och lägger ihop två och två kan vi plötsligt ha obligatorisk identifiering av alla Internetanvändare. I hela EU. Tanken är inte ny, i Kina har det redan gjorts försök att få den så kallade Green Dam-mjukvaran (som är ett censureringsprogram) installerad på alla nya datorer som säljs. Emellertid drogs kravet tillbaka och gäller, åtminstone tills vidare, enbart myndigheter och skolor, inte privatpersoner. Kinas ledning lär dock knappast ha gett upp tanken på hårdare Internetkontroll.

Ett ID-kort som kan användas för att identifiera dig när du surfar, handlar och reser är en våt dröm för politiker. Internet har ända sedan det exploderade som fenomen på 90-talet varit en huvudvärk för regleringsivriga politiker. Inom några år kan de börja få kontroll. Inser alla väljare vad det här kan innebära för den personliga integriteten på sikt? Möjligheterna är egentligen oändliga. Politiker, polis och säkerhetstjänst kommer att behöva haklapp för att inte söla ned sig av upphetsning när de begrundar vilka kontrollmöjligheter som detta erbjuder dem.

Ett någorlunda fritt Internet riskerar att bli en historisk parentes om inte vanliga europeiska nätanvändare reser sig upp och säger att nog är nog. För länge sedan. Om bönderna kan protestera högljutt, borde väl vi kunna?

Skyttes unkna moral

Kristreaktionäre krönikören Göran Skytte har precis som sin konservative kollega Roland Poirier Martinsson reagerat kraftfullt mot att RFSU tillåts undervisa om sex i svenska skolor. Högstadietelever får höra hemska ord som "fitta" och "kuk" och dessutom informeras de om att det är viktigt att använda glidmedel om man ska ha analsex. Programmet som Skytte pratar om finns att se här på Skolfrontsajten och jag kan över huvud taget inte begripa vad som skulle vara kontroversiellt. Men så är jag ju inte heller troende.

Det finns ingenting i RFSU:s information som tvingar någon att ha sex. Men informationen finns där för den som vill använda den - vilket nästan alla kommer att göra i tonåren. Om det är fel att informera högstadieelever om sex, när ska skolan börja informera ungdomar? Eller ska vi lita till att föräldrarna gör det? Rimligen bör information ges innan ungdomar börjar ha sex, inte efter. Är det bättre att ungdomar själva experimenterar med analsex (för det gör de) och gör sig illa på grund av okunskap?

Martinssons och Skyttes sexmoral ligger på grottstadiet. Det känns skönt att sexualundervisningen i skolan inte följer kristen moral och att den, åtminstone på vissa håll, ser bättre ut i dag än vad den gjorde när jag gick på högstadiet.

Det är lite märkligt att de två ämnen som berör oss alla, död och sex, fortfarande i nådens år 2009 ska vara så svåra att hantera för somliga...

Trafficking som populärmyt

Irland har gjort det. Storbritannien har gjort det. Slagit hål på myten om trafficking som ett stort, växande globalt problem.

Minns ni fotbolls-VM i Tyskland 2006? Inte för Sveriges klena insats mot die Panzermanschaft utan för den parodiska kampanjen mot sexarbete som fördes mot Tyskland från svenskt håll. Före detta JämO Claes Borgström var en av många som var ute i debatten i "krävde" att verksamheten skulle upphöra eftersom det annars skulle locka 40 000 sexslavar till Tyskland under mästerskapet. Det hände aldrig. En undersökning efter VM kunde fastslå att det var gallimatias. Det märkliga är att efteråt, när verkligheten kommit ikapp, ställdes ingen av de stollar som medvetet ljög om och hånade andra människors yrkesval mot väggen för sina påståenden. Frågan bara försvann - i väntan på nästa.

Och fler exempel kommer ideligen. ECPAT, vänsterfeminister och kristna ger inte upp i första taget. De återanvänder sin propaganda, kör samma race en gång till, och får lika mycket uppmärksamhet igen. Vi behöver vakna upp ur vår guldfiskliknande tillvaro och hugga nästa gång.

När sexarbete (prostitution) diskuteras vill sexköpslagens försvarare ständigt lyfta fram trafficking för sexuella ändamål som argument för att lagen behövs. Helst nämns filmen Lilja 4-ever någonstans i marginalen också (som om det skulle stärka trovärdigheten). Detta trots att sexköpslagen över huvud taget inte har med trafficking att göra. Sådan verksamhet regleras redan tidigare i svensk lagstiftning. Det är inte tillåtet att hota och låsa in människor eller ha sex med dem mot deras vilja. Sexköpslagen handlar om det sexarbete som utförs på frivillig basis och som anses skadligt för arbetet för det jämställda samhället. Brottet sexköp är ett brott mot staten (sexarbetaren har ingen rätt till skadestånd för den påstådda kränkningen), ett brott mot jämställdhetsideologin i Sverige (den nya statsreligionen).

Åter till traffickingexemplet, då. På Irland florerade uppgifter om att 102 kvinnor under en mätperiod på 21 månader hade utsatts för trafficking för sexuella ändamål. Uppgifterna påstods dessutom vara "toppen av ett isberg". Den irländska polisen undersökte saken och fann av dessa 102 kvinnor fanns två möjliga fall av trafficking. De fastslog att teorier om en organiserad trafficking för sexuella ändamål snarare är spekulationer än fakta och att de siffror som presenteras utgör en del av en politisk agenda.

Även i Storbritannien har omfattningen av trafficking undersökts. Under en halvårskampanj deltog bland annat alla polisdistrikt samt utrikesdepartementet, åklagarmyndigheten och ett antal frivilligorganisationer. 822 lägenheter, bordeller och massageinstitut genomgick razzior. De fem personer som slutligen fälldes för traffickingbrott under sexmånadersperioden hade alla gripits sedan tidigare. Slutsatsen är rätt chockerande: inte ett enda bevisat traffickingfall kunde identifieras. Den irländska och brittiska polisen har alltså gjort i stort sett identiska fynd efter idogt arbete: trafficking för sexuella ändamål existerar förmodligen, men det är en mycket marginell företeelse som inte alls förtjänar den enorma uppmärksamhet som den ges i media. The Guardian har läst den (såklart) hemligstämplade rapporten (läs artikeln här!) och kunnat bena ut hur det egentligen förhöll sig.

Vänsterfeminister kommer att hävda att traffickingverksamheten förs under jord och därför är oerhört svår att avslöja med vanliga polisiära metoder. Frågan är då hur de själva, vid sina tangentbord och med sina akademiska titlar, kan göra uppskattningar om att det bara till Sverige anländer hundratals traffickingoffer varje år när det i hela Storbritannien knappt går att bevisa ett endaste fall.

Vad gör vi med denna information? Tja, i Sverige tiger vi och fortsätter att använda fantasiuppgifter som hör bättre hemma i ett avsnitt av Dr. Snuggles än i en seriös politisk diskussion. Föga förvånande har svensk media inte alls nappat på The Guardians story. SvD, DN, Expressen, Aftonbladet eller andra tidningar, vars granskande journalistik oftast är under all kritik, är inte intresserade av dessa uppgifter. I stället ges debattplats åt feministiska utspel och det spottas fram moralistiska och fördömande artiklar om sexarbete och myter om trafficking. Skulle du försöka få in i artikel på DN Debatt eller Brännpunkt i ämnet grundat på uppgifterna i The Guardians artikel, skulle svaret med all sannolikhet bli nekande.

Slutsatsen kan alltså bara vara att en viss grupp människor har intresse i att blåsa upp, hitta på, fabricera uppgifter om människohandel för sexuella ändamål för sina egna syftens skull. Många av dessa människor sitter på ledarredaktioner och är journalister på landets största tidningar och ses ständigt i debatter i svensk TV.

Tack gode gud för Internet och bloggar.

Är Sverigedemokraterna värre än Vänsterpartiet?

Under gårdagens talarkväll med Frihetsfronten tog Fredrik Segerfeldt upp frågan om det egentligen inte är värre att ha Vänsterpartiet i riksdagen än Sverigedemokraterna. Varför skulle nationalisterna i SD vara värre än kommunisterna i V?

Frågan är berättigad. I svensk politisk kontext har kommunismen både skönmålats och ursäktats. Nu går Socialdemokraternas ledare till val på att samregera med kommunister, vilket är historiskt. Vi kan efter nästa års val ha kommunister i regeringen. Människor som på fullt allvar tror på det klasslösa samhället, som förnekar eller bagatelliserar kommunistiska brott mot mänskligheten, kan alltså styra Sverige. Det är en skrämmande tanke.

Samtidigt försöker både opposition och regeringspartier överrösta varandra i avståndstagande från Sverigedemokraterna. Om SD kommer in, regerar Alliansen gärna vidare med stöd av Miljöpartiet, hävdar Reinfeldt. Björklund är inne på samma linje. Om Alliansen blir störst men saknar majoritet efter nästa val, är det möjligt att vi även får se samtal med mittenpartierna som efter valet 2002?

En sak är säker: Sverigedemokraterna har skrämt slag på Sveriges politiska elit. Det är i sig lite underhållande. Och partipolitiskt otrogen som jag är kan jag tycka att det behöver röras om i grytan lite. Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti, men de står i mångt och mycket för saker som redan representeras i riksdagen och som folk tycker ute i stugorna. Folkhemsideal. Begränsad invandring. Att alla ska anpassa sig till det svenska samhället. Låt Sverige förbli Sverige. Det är i sig inte särskilt kontroversiella åsikter om du tar dig en titt på vad vanliga svenska väljare tycker.

Om man vill skjuta Sverigedemokraterna i sank finns det ett enkelt men smärtsamt sätt: sätt dem i regeringen. Ge dem inflytande. Erfarenheter från andra länder visar att partier som Sverigedemokraterna lever på att stå utanför och kritisera etablissemanget och därför lider svårt av att få ta politiskt ansvar.

Nu är det inget parti i riksdagen som vill samarbeta med SD. Vilket gör att de även i riksdagen kommer kunna stå lite utanför, kritisera alla partier med hela handen. Och växa.

Här snackar vi viljestyrka!

Kanske kommer någon snart att säga att den här videon är fejk, men tills vidare spelar det ingen roll. Den är faktiskt fantastiskt underhållande.

Sverigedemokraternas genombrott

Jimmie Åkesson gjorde tyvärr en ganska bra insats i debatten mot Centerpartiets Maud Olofsson i Gomorron Sverige. Han är ingen oäven debattör. Men är man liberal hittar man lätt sprickorna i hans fasad. Partiet är främlingsfientligt i så motto att det kollektivt buntar ihop muslimer och ser dem som en fara för det svenska samhället (medan kristna aldrig skulle buntas ihop på samma sätt).

Emellertid blir det bara fånigt att jämföra Sverigedemokraterna med nazister och antisemitisk propaganda i 30-talets Tyskland. Det är nästan lika ihåligt som när Afa-aktivister och kommunister kallar borgerligheten "fascistisk". Sverigedemokraterna är inskränkta och främlingsfientliga, inte nazister. Granskningen av partiet är väldigt välkommen - men tänk om alla partier granskades så här! Då skulle politikerna snart inte våga öppna munnen...

Maud Olofsson ska ha cred för att hon tog debatten. Det var rätt att göra det. Men hon blev, tyvärr, ett ganska lätt byte för en lugn, sansad och (faktiskt) resonerande Åkesson. Samtidigt kan vi konstatera att Sverigedemokraterna definitivt fått sitt stora mediala genombrott. Det är inte mycket att göra åt, försöken att tiga bort partiets växande popularitet har inte fungerat. Jag tycker att det var helt rätt av Aftonbladet att publicera en debattartikel av Sverigedemokraternas ledare. Den möter omedelbart stort mothugg och genast är debatten igång. Det är precis så det ska fungera i en demokrati med yttrandefrihet! Om det nu vore så väl, alltså. Sverige har nämligen en lag om hets mot folkgrupp och debattartikeln har, såklart, anmälts eftersom någon inte gillar den. Så ska det inte gå till i en demokrati med verklig yttrandefrihet... Tror någon att man kan anmäla bort främlingsfientlighet?

Vad mina åsikter om Åkessons budskap beträffar hänvisar jag till följande bloggpost:
Jimmie Åkesson - det svenskaste som finsk

Blandat är bäst.

Babysteps mot en frihetligare framtid?

"Från att enbart ha kritiserats av enstaka och fristående debattörer har nu på kort tid forskare som Susanne Dodillet, komiker som Magnus Betnér, nätverk som Liberati och Centerpartiets ungdomsförbund med Hanna Wagenius i spetsen argumenterat för att lagen ska rivas upp. För en månad sedan la till och med riksdagsledamoten Fredrick Federley, C, fram en motion om lagens avskaffande, den första i sitt slag."

Mot bakgrund av Bo Rothsteins märkliga utspel i Expressen skriver Petra Östergren i samma tidning om en ny frihetsrörelse i Sverige som tar strid för personlig integritet, både kroppslig och intellektuell. Sexköpslagen ska ses för vad den är: ett medel för att kontrollera vuxna människors sexualitet. Barn ska inte ha sex och när det gäller ungdomar är gränsen satt till 15 år (vilket går att ifrågasätta). Återstår då den vuxna befolkningen. Här lobbar radikalfeminister om "jämställdhet" och kristna om "moral". Båda har vunnit i och med sexköpslagen. Lagen säger att det är moraliskt fel att köpa en sexuell tjänst av någon och att en sådan handling går i strid med det "jämställda" samhälle som radikalfeministerna vill skapa.

Det intressanta är att radikalfeminismen har ytterst lite stöd i de breda folklagren. Feministiskt initiativ är, trots Gudrun Schymans kändisskap, en pytterörelse mestadels bestående av snorkiga kvinnor med hår under armarna. Svenska folket har ratat knäppfeminismen. Däremot har denna sorts feminism länge funnits representerad i maktens korridorer och kunnat stifta lagar. Den som hoppades att Alliansen skulle göra rent hus med dessa idéer misstog sig. Tvärtom har Moderaterna, som tidigare inte direkt gjort sig känt som feministiskt, ett kvinnoförbund som närmar sig Schymans sätt att argumentera. De flesta svenskar som är för sexköpslagen är det sannolikt för att prostitution som företeelse äcklar dem, inte för att de skriver under på den radikalfeministiska maktanalysen. Och åsikter som bygger på magkänslor är oerhört svåra att påverka.

Det börjar trots allt röra på sig i flera under lång tid cementerade frågor. I dag är det inte längre lika med politiskt självmord att kritisera Sveriges narkotikapolitik. Socialdemokraten Björn Fries, som i egenskap av narkotikasamordnare för regeringen försvarade svensk narkotikapolitik under ett flertal år, syns nu allt oftare framföra kritik mot densamma. Vänsterpartierna i riksdagen har närmare till kritik mot nolltoleranslinjen än högerpartierna (som verkar fullkomligt fastlåsta i sin batongpolitik och fokus på högre straff). Ingången till en seriös diskussion tror jag stavas harm reduction. Sverige har den policyn när det gäller alkohol, vilket gör skademinimering på narkotikaområdet möjligt att diskutera. Det som behövs är emellertid ett frågan på allvar väcks i riksdagen, gärna i en blocköverskridande motion.

När det gäller sexköpslagen har Fredrick Federley skrivit en (visserligen kort och lite halvhjärtad) motion om ett avskaffande. Den kommer i likhet med de flesta motioner att avslås så det stänker om det, men det spelar mindre roll. Federley ska ha cred för att han skrivit den. Frågan är om han kan få med sig några allianskollegor nästa gång.

Jag har skrivit det förut och jag tycker att det förtjänar att upprepas: vore det inte rimligt med en årlig demonstration för sexuell integritet, med fokus riktat mot sexköpslagen? Vi har en rad författare och forskare som gjort sig kända genom att bland annat sakligt argumentera mot den moralistiska sexköpslagen. Vi har artister och politiker som skulle kunna ställa upp. Och vi har alla frihetligt sinnade människor för vilka kroppslig integritet är en självklarhet och sexköpslagen är en skam. Därtill har vi huvudpersonerna - sexarbetarna själva. Dagens horstigma kanske tvingar dem att tacka nej till att uppträda offentligt, men det är åtminstone värt ett försök. Detta är en fråga om mänskliga rättigheter. För alla.

Sex i skolan

Roland Poirier Martinsson klämmer ur sig konservativa krönikor i vått och torrt. Denna gång skriver han torrt om ett vått ämne...

Poirier Martinsson anser att skolan bör verka för sexuell avhållsamhet för barn under 15 år (gäller det även onani, tro...?) och upprörs över att RFSU får undervisa om sex och samlevnad i landets skolor.

Först och främst: att åldern för sexuell bestämmanderätt är satt till 15 år har gamla anor. Samtidigt som vårt samhälle har blivit friare och öppnare när det gäller sex och våra kroppar når puberteten tidigare, ligger 15-årsgränsen fast. Det finns ett glapp mellan lagstiftning och verklighet här, ty i dag har många ungdomar sex före 15 års ålder. För att kompensera detta får även yngre människor sexualundervisning och hjälp. Detta för att undvika graviditeter, sjukdomar eller bara onödiga skador. Det kan också vara viktigt att lyfta kontroversiella frågor (som analsex) i informationssyfte. Eller är det bättre att ungdomarna själva letar upp (des)informationen på Flashback?

Fortsättningsvis: det är lite komiskt att samtidigt som Poirier Martinsson beskyller RFSU för att stå för en sexualmoral som han betecknar som ett "elitistiskt randfenomen", vill han själv att barnen ska få lära sig den rätta sexualmoralen. Av sina föräldrar. Det betyder att skolan inte ska ansvara för information om sex- och samlevnad till ungdomar på högstadiet eftersom det kan "förstöra" för de föräldrar som har en annan sexualmoral. Detta är exakt samma argument som vissa muslimer använder när de vill att deras barn ska få slippa både sexualundervisning och viss gymnastikundervisning (bad) i skolan då det strider mot islam. Anser Poirier Martinsson att även detta är en rättighet? Var kommer i sådana fall barnets rättigheter in i bilden om det nu är föräldrarnas sexualmoral som är vägledande?

Har man som förälder en sådan bristande auktoritet att man inte kan prata med sina barn om sex utifrån sina egna värderingar när skolan råkar undervisa om sex mer öppet än man själv skulle önska, ligger nog problemet hos en själv. Inte hos skolans sexualundervisning. Sexualundervisning i skolan eller inte - barn och ungdomar har tillgång till all världens information framför sina datorer. Vill man veta, kan man få veta. Är man nyfiken, går det att få information.

Visionen om det vackra tonårssexet verkar förblinda många vuxna i dag. Kanske har de själva glömt att det varken brukar vara vackert eller särskilt skönt den där första gången...

Kristdemokrater på tillnyktringspromenad

Göran Hägglund har i en rad tal och debattartiklar tagit ställning för den "vanliga människan" (det som blivit känt som "verklighetens folk", ett begrepp som onekligen har satt sig) mot politiken. Han har erkänt att Kristdemokraterna är ett förbudsparti och att han vill ändra på detta.

Med skeptiska ögon har vi följt Hägglunds utspel. Partiet har ett uselt track record när det gäller att arbeta mot moralism och förbudsmentalitet. Vi har väntat på handling. Nu börjar det hända saker.

Kristdemokraterna tar ett första litet steg bort från en av partiets heliga erogena zoner, nämligen alkoholpolitiken. Det handlar inte om någon total omprövning, inte om någon nyfunnen övertygelse. Men väl ett luggande av den existerande alkoholpolitikens mest absurda delar: förbudet för restaurangägare att krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept (och lite annat smått och gott).

Partiet ansluter sig också till övriga riksdagspartier när det gäller avskaffandet av filmcensuren. Göran Hägglund et al anser att subsidiaritetsprincipen ska råda, vilket innebär att beslut ska fattas så nära människor det är praktiskt möjligt. Vad kan vara närmare människor än att låta människorna bestämma själva? Så resonerar nu Kristdemokraterna när det gäller film. "Vuxna människor [har] möjlighet att stänga av teven eller gå ut från biografen om personligt definierade gränser passeras." Självklart! Det är bara så fascinerande att det skulle ta partiet flera decennier att komma fram till denna ståndpunkt.

Fortfarande handlar det om ytliga skrapningar på en hård yta av moralism. Hur ställer sig partiet till våldspornografi? Är det möjligt för vuxna människor att stänga av TV:n/datorn då också? Kommer partiet att söka samma frihetliga argumentation när det gäller sex, samlevnadsformer och familjepolitik? Det är svårt att se en sådan utveckling i just Kristdemokraterna.

Den avgörande frågan är om partiet ämnar vara konsekvent eller bara välja ut ett fåtal områden som anses tillräcklig ofarliga att ompröva. Genom att tala om principer öppnar partiet emellertid upp för ytterligare omprövningar framöver. Det är positivt och lite spännande. Göran Hägglund får mer än gärna fortsätta överraska oss!

Frihetsfrontens talarkväll: oktober

På torsdag den 22 oktober håller Frihetsfronten talarkväll igen. Denna gång talar Fredrik Segerfeldt.

Vi håller till i källaren på The Liffey på Stora Nygatan 42 i Gamla stan. Dyk upp i så god tid som möjligt eftersom det är ett populärt ställe. Öl finns förstås i mängder, men även mat finns att köpa före och efter föredraget.

Tid: Torsdag 22 oktober kl. 18.30 (Obs! Vi börjar en halvtimme tidigare än vanligt!)

Plats: The Liffey Irish Pub, Stora Nygatan 42, Gamla stan i Stockholm
Talare: Fredrik Segerfeldt

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Alla är välkomna!

Vem lockar en hemlös liberal?

Valet nästa år blir en enda lång huvudvärk för alla liberaler. Det går inte att rösta på Reinfeldt. Inte efter att han tagit landets största borgerliga parti flera stora steg vänsterut genom att acceptera den socialdemokratiska problemformuleringen, genom att krama fackrörelsen och genom att ersätta all idéutveckling i partiet med det uppsträckta blöta fingrets politik. Lägg därtill FRA-lagen.

Men tittar man brett på regeringsalternativen som de ser ut i dag, inser man snabbt att en liberal inte kan rösta på något av allianspartierna. Kristdemokraterna är ett moralistiskt förbudsparti på kristen grund och går därmed bort utan vidare diskussion. Folkpartiet är en sossigt feministparti som har mer gemensamt med Socialdemokraterna än med de liberala värden en sann liberal vill värna. Centerpartiet har tagit steg i en positiv riktning under Maud Olofsson, men är fortfarande klimatalarmistiskt och nog hittar vi feministiska inslag även i det gamla bondepartiets politik.

Det finns enstaka positiva ställningstaganden hos alla borgerliga partier, men det är inte tillräckligt för att locka en liberal röst när helheten är moralistisk och förbudsorienterad.

Visst skulle man kunna straffrösta på de rödgröna bara för att få uppleva känslan av att rösta bort Reinfeldt från makten. Min skadeglädje skulle vara svåröverträffad av att få se Reinfeldt erkänna sig besegrad. Det skulle dessutom, ur ett liberalt perspektiv, kunna ses som en knäpp på näsan för den vänstersväng som Nya Moderaterna har tagit. Problemet är att om Alliansen förlorar valet, kommer det inte att vara på grund av att Moderaterna gjorde ett dåligt val utan för att Kristdemokraterna åkte ur riksdagen. Reinfeldt sitter således säkert i sitt parti oavsett valutgång. Någon backlash för Nya Moderaterna är inte att vänta. Och resultatet med en rödgrön seger blir att vi får Sveriges sämsta statsminister någonsin och därtill kommunister i regeringen. Då får man nästan skynda på sina emigrationsplaner.

Så... vad göra? Jag väljer den enkla vägen. Jag kommer inte att rösta på något av riksdagspartierna. Det blir antingen en röst på obetydliga Liberala Partiet, som åtminstone är konsekvent, eller ingen röst alls. Jag gissar att magkänslan på valdagen kommer att avgöra. Oavsett valutgång vet vi att vi kommer att få mer övervakning, skärpta morallagar och fler regleringar av vårt privatliv. Vem som stiftar lagarna kanske i slutändan inte är så jäkla viktigt när resultatet blir i stort sett detsamma.

Ökat intresse för kinesiska

"I dag har vi en fokusering på europeiska språk bland de valbara språken i skolan. Men det är en 1900-talssyn skulle jag säga; på 2000-talet blir det andra språk som blir viktiga för oss."

Intresset för att läsa kinesiska på universitet har växt dramatiskt i Sverige de senaste åren. En liknande trend märks bland annat i Storbritannien där det är på god väg att bli ett av de mest populära språken bland pluggsugna studenter. Nu vill Folkpartiet gör kinesiska (mandarin) valbart på alla gymnasieskolor i landet jämte tyska, spanska och franska. Förslaget är utmärkt. Men är det genomförbart?

Jag har ingen uppfattning om vilka resurser som skulle krävas. Men jag vet att det finns gott om kineser som skulle kunna komma hit och lära ur mandarin på våra gymnasieskolor. Det lärs redan ut vid Södra Latins gymnasium och enligt de lärare jag pratat med är intresset växande. Studenters intresse för kinesiskan på Stockholms universitet har också ökat från förra terminen till denna termin.

Kanske är det emellertid så, att det krävs ett särskilt intresse för Kina eller Asien i allmänhet för att man som gymnasieelev ska våga välja mandarin som extraspråk. Jag läste tyska i högstadiet och gymnasiet eftersom jag var intresserad av Hitlereran. Det föll sig naturligt så. Med den socialdemokratiska flumskolan har lättjan kommit att ta över, hand i hand med betygsinflationen. Elever väljer helt enkelt bort kurser de inte tror sig kunna få högsta betyg i eftersom det enda som räknas i slutändan, är snittbetyget. Snittbetyg är egentligen en värdelös värdemätare inför fortsatta studier. Ett lägre betyg i en kurs som över huvud taget inte har med den utbildning man sökt in på att göra borde inte kunna lägga hinder i vägen för en student.

Kanske kan vi hoppas på en förändring. Först ska det gamla värdelösa betygssystemet IG-MVG ersättas med den så kallade Bolognamodellen (A-F). Nya betyg löser emellertid inte allt. Det krävs även en attitydförändring inom svensk skola. I en mer kunskapsinriktad skola skulle språk som kinesiska, arabiska och ryska kunna bli attraktiva tillval för fler.

Att lära sig ett nytt språk är slitsamt och fantastiskt på en och samma gång. Det kräver disciplin och hårt arbete och det går inte att fuska sig till bra resultat. Samtidigt är det oerhört belönande när det arbete som plöjts ned faktiskt ger resultat. Det är lite som känslan att lära sig att cykla utan stödhjul. Vingligt till en början, men med övning går det allt bättre. Och plötsligt går det lite av sig självt.

Att kunna språk öppnar upp dörrar som tidigare varit stängda, rensar ut svensk inskränkthet och vidgar vyerna för andra delar av världen. Att få möjlighet till det på gymnasiet eller ännu tidigare är en gåva.

Böckerna som används på grundnivå på universitetet. Medföljer gör även CD-skivor.