DN till silkesvantarnas försvar

Under avdelningen "det kunde man ju ge sig fan på" rycker i dag DN:s ledarredaktion ut till försvar för de policies som först Örebros kommunledning och nu Stockholms stads rödgrönrosa majoritet förespråkar i frågan om hur återvändande jihadister ska tas emot.

Under den käcka rubriken "Ge återvändarna en chans" (som vore det folk som flyttar tillbaka till sin hembygd efter att ha prövat livet i storstaden i några år) kritiserar DN "högern" för att unisont ta avstånd från gullandet med kriminella. Det är sant att avståndstagandet varit stort bland fria debattörer, ledarskribenter och någon enstaka partipolitiker. Men något unisont avståndstagande från Stockholms stads opposition har vi inte sett ännu.

Jag ska ge DN en poäng. Det är bra att det nu diskuteras hur IS-krigare ska hanteras när de återvänder. Den politiska ledningen i riket och kommunpolitiker runt om i landet har varit helt oförberedda på den problematik som uppstått. Det är ett faktum att det finns en hel del islamister i Sverige. En orsak till föråvningen är att frågan har tystats ned av rädsla för att den ska sprida islamofobi i samhället.

Frågan är komplex. Att hindra människor från att resa är inte lätt. Hur ska man kunna visa att den som reser till Turkiet, och sedan korsar gränsen på plats, tänker strida för IS? Det är tänkbart att det skulle gå att kriminalisera resor i fall då det finns sannolika misstankar om att personen kommer delta i krig snarare än att hälsa på tjocka släkten i Damaskus. Detta kräver sannolikt intensiv spaning från säkerhetspolisen och ett tätt samarbete med passpolisen på Arlanda. Krävande men knappast omöjligt.

Hemkomsten är nästa bekymmer. Det är oerhört svårt att bevisa att den som rest till och återvänt från Syrien har gjort sig skyldig till krigsbrott. Om vi ska förhindra att personer från Sverige reser för att delta i vår moderna tids Waffen-SS (IS skulle i viss mån rent av kunna liknas vid nazisternas Einsatzgruppen, dvs. rena exekutionsförband), måste vi koncentrera oss på förebyggande arbete och lagstiftning mot själva rekryteringen. Här borde regering och riksdag nu lägga i alla tänkbara växlar för att snabbt få fram en lagstiftning som är vass utan att inskränka vanligt folks resande eller misstänkliggöra oskyldiga.

Åter till den grupp som DN så käckt väljer att kalla "återvändarna". Det är sant att kommunerna inte kan spärra in folk. Men det betyder inte att kommunen måste ge särskilda snabbvägar till stöd till människor som sannolikt halvhuggit och lemlästat män, kvinnor, barn, homosexuella och alla som inte delar deras tro. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta, och här kan jag tänka mig många grupper som bör vara prioriterade före terrorister.

Som Stockholmsbo provocerar det mig något oerhört att staden styrs av en majoritet som har en så verklighetsfrånvänd, naiv och direkt farlig syn på islamism och jihadism.

Verklighetsfrånvänd därför att den inte tar hänsyn till vilka signaler som sänds när jihadister välkomnas tillbaka i form av full uppbackning från välfärdssamhället. Naiv därför att den förutsätter att medlemmar i världens värsta terrororganisation skulle komma på bättre tankar om de bara får en praktik av kommunen, förtur till bostad eller bemöts av en handläggare som brinner för genusperspektiv. Och farlig därför att synsättet att jihadister inte ska stigmatiseras relativiserar både de brott som jihadisterna medverkat till och sympatiserat med samt den våldsideologi de företräder. Det betyder att samhället likställer den sortens våldsromantism med att vara folkpartist.

Socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) valde att avbryta intervjun i SVT när frågorna blev för jobbiga. I stället skrev hon en debattartikel i Aftonbladet. I den förnekar hon att Stockholms stad skulle vilja erbjuda IS-krigare jobb och bostad.

Det är ett märkligt påstående eftersom det i strategidokumentet tydligt står att "boendefrågan [är] en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet", vilket är den kategori som berör de som vill lämna extremistorganisationer eller "kommer hem från strider utomlands" (s. 5). Vilken är bostadsbolagens roll om de nu inte ska erbjuda bostäder? Att sticka halsdukar?

Socialdemokraten Azadeh Rojhan Gustafsson jämförde i en debatt med Hanif Bali IS-krigarna med drogmissbrukare som kommit ut ur fängelset. Det är förbluffande att lyssna till något dylikt. Förstår politikerna ens vad jihadism är? Begriper de hotet som vårt demokratiska samhälle står inför om dessa tankar och idéer tillåts spira och få fäste?

Tyvärr tror jag att okunskapen/oviljan att förstå i hög grad kan förklaras av rädslan för att stöta sig med muslimer i Sverige. Alltså åter igen rädslan för att öka islamofobin i samhället. I själva verket riskerar resultatet av den naiva politiken att i förlängningen bli just ett ökat hat mot muslimer.

När samhället inte tar ställning i handling mot våldsideologier och dess utövare, betyder det att det förlorar sin demokratiska legitimitet. Och om vi inte tror på någonting, finns det inte längre någonting att försvara. Kanske är detta postmodernisternas slutliga mål.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare
Ett land som aldrig tar ställning

Läs även:
Fnordspotting

Hanif Bali: "IS-krigare är landsförrädare"

Den rödgrönrosa majoritetens beslut i Stockholm att ge återvändande jihadister full service i form av samverkan mellan socialtjänst, Jobbtorg, Arbetsförmedling och bostadsbolag har väckt berättigad ilska.

Här är en debatt mellan Azadeh Rojhan Gustafsson (S) och Hanif Bali (M). Se den. Den illustrerar nämligen ganska väl mellan vilka två perspektiv på mänskliga värden och demokrati som striden står i dag.

Läs även:
Fnordspotting

Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare

Uppgiften att Stockholms stads rödgrönrosa majoritet har klubbat ett strategidokument i arbetet mot våldsbejakande extremism som får Mona Sahlin att framstå som brutal och tuff har spridits i sociala medier under dagen.

Kritiken gäller utvalda passager av dokumentet som rör att personer som återvänder hem från strider utomlands ska få inkluderande insatser. I detta syfte behövs samarbete mellan försörjningsstödsenheter, stadens Jobbtorg, Arbetsförmedlingen samt bostadsbolagen. Tolkningen blev att terrorister ska få jobb och bostad.

Jag tänkte att det måste vara en feltolkning alternativt urplockade unkna russin ur kakan. Men en närmare titt på dokumentet visar faktiskt att det nog är precis så här den rödgrönrosa majoriteten i Stockholm resonerar. Den som kommer hem från strider i Syrien är i behov av "hälsoinsatser", ska få stöd av stadens Jobbtorg för att komma i arbete, länkas till Arbetsförmedlingen och tydligen även få något slags genväg till en bostad.

Den sistnämnda frågan kan tyckas särskilt uppseendeväckande. I kategorin "efterperspektiv" ingår personer som vill lämna en våldsbejakande extremistisk gruppering och personer som kommer hem från strider utomlands. Det är i detta sammanhang som boendefrågan nämns. Den anses nämligen vara "en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet". Bostadsbolagen ska alltså samverka med övriga aktörer i syfte att hjälpa den grupp IS-soldater som återvänder till Sverige.

Detta resonemang är, trots att det är väldigt kortfattat, onekligen anmärkningsvärt. Det framgår inte på vilket sätt (de allmännyttiga) bostadsbolagen ska bidra. Tänker sig Stockholms politiska majoritet ett slags förturssystem? Ska en viss andel lägenheter öronmärkas till jihadister? Det kan knappast finnas något som helst väljarstöd för något dylikt.

Oppositionen har kritiserat förslagen och hävdat att misstänkta folkmördare inte ska ges jobb och bostad när de återvänder utan ställas inför rätta. Ett uppenbart obekvämt socialborgarråd, Ewa Larsson (MP), kallar strategin för "Stockholmsmodellen" och svarar SVT att det är en polisiär uppgift att beivra brott. Stockholms stad ska arbeta med sociala och förebyggande insatser.

Det är förvisso sant, men det är sammanblandningen av de två grupperna "personer som vill lämna våldsbejakande grupper" och "personer som kommer hem från strider utomlands" som upprör mig. Den ena gruppen har jag inga invändningar mot att socialtjänsten arbetar med. Varje person som förmås hoppa av jihadistvänliga organisationer är en vinst för den enskilde, dess familj och hela samhället.

Men att öppna famnen för den som valt att åka till Syrien för att slåss för en av historiens grymmaste terrorgrupper, är fullständigt oacceptabelt. Detta sänder signalen att Sverige och Stockholm i praktiken är ett retreat för terrorister, precis som SVT:s Uppdrag granskning kunde visa i februari.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Tidigare bloggat:
Skär halsen av en kristen - få ett jobb!
Det naiva Sverige

Läs även:
Fnordspotting, Maria Ludvigsson (SvD)

Dubbelmoralens radio

Public service upphör aldrig att förvåna. För att vara en tvångsfinansierad institution som ska vara saklig och opartisk, tar den verkligen i för att bevisa motsatsen.

Ungdomskanalen P3 går över gränsen ideligen. Senaste exemplet är när Musikguiden spelade en låt som förutom ett angrepp på alla som "röstar höger", vilket ju är kutym i kanalen, även innehöll de poetiska raderna "Knulla din mamma, Björn Söder, Du kan kalla mig pappa, Hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar".

Osmakligt? Ett övertramp att begå ett sexuellt påhopp på någons mamma (i detta fall landets andre vice talman)? Inte då.

Sändningsproducenten Samir Yosufi svarar på kritiken med att "det är det musikaliska som spelar roll", att texten får stå för de som sjunger och att artisterna är relevanta för P3:s målgrupp (unga personer med vänsteråsikter).

De tror att vi är dumma. På riktigt. Ska vi alltså tro att P3 hade spelat en liknande låt om det var Åsa Romsons mamma, Gustav Fridolins pappa eller Jonas Sjöstedts syrra som blev utsatt för ett dylikt påhopp? Jo, tjena. Det skulle aldrig tillåtas.

Sändningsproducenten igen: "Vi tycker att det är viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet." Ja, det är ju viktigt. Men är inte poängen med yttrandefrihet att olika röster ska få bli hörda? Om man slår sig på bröstet för sin syn på yttrandefrihet och dessutom har i sitt sändningsavtal att vara opartisk och saklig, måste man prestera bättre ursäkter än så här.

Men jag är inte ogin. I stället vill jag ge P3:s Musikguiden chansen till upprättelse genom att komma med några förslag på vad de kan spela i nästa program. Det är ju viktigt att spegla och ge utrymme till en stor diskussion och stor yttrandefrihet, inte sant?

Här är en låt. Och här är en annan. Eftersom det är så högt i tak på P3, räknar jag med att det inte är några som helst problem att spela dessa två låtar. Det är ju trots allt det musikaliska som spelar roll.

Läs även:
Johanna Andersson

Hyresgästföreningen slåss för ett ruttet system

Svenska hyresmarknad fungerar inte. Det är de flesta överens om. I Stockholm är det särskilt illa. Här är bostadsbristen så akut att vi inte bara fått en väldigt stor andrahands- och tredjehandsmarknad med ockerhyror och ett växande antal bedrägerier, utan också en marknad med svarta förstahandskontrakt som säljs för hundratusentals kronor.

Det finns således många tecken på att det gamla bruksvärdessystemet har mycket negativa konsekvenser. Förslag på alternativ saknas sannerligen inte. Det som saknas är den politiska viljan, och här spelar det ingen roll vilken regering Sverige har. Alliansen styrde i åtta år utan att genomföra mer än kosmetiska förändringar.

Hyresgästföreningen (HGF) är en politisk kampförening med syftet att bevara status quo på hyresmarknaden. Målet är att hyresregleringen ska bestå och hyran hållas nere överallt, oaktat konsekvenserna.

HGF slåss med näbbar, klor och fula knep för att stoppa ombildningar (jag vet, för jag ledde själv en ombildning i mål under aktivt krypskytte från en av föreningens aktivister). Målet är inte att människor har inflytande över sitt boende utan att de bor i rätt boendeform - det vill säga i hyresrätt.

En konsekvens av HGF:s politik är att alla årligen får samma hyreshöjning. Läget spelar ingen roll. Fastighetsägarna har i flera år velat höja mer i attraktiva lägen och sedan trappa av ju längre ut från innerstan lägenheten ligger. Detta säger HGF bestämt nej till, vilket gör att den som bor i ett tvåa i Bredäng får samma procentuella hyreshöjning som den som bor på Strandvägen på Östermalm. I praktiken värnar HGF om innerstadsbor och straffar alla andra.

Med en dåres, eller ska vi kanske säga med lambertzsk, envishet vidhåller HGF att en avreglerad hyresmarknad skulle vara rena helvetet för alla hyresgäster. De hänvisar på DN Debatt till en undersökning som beställts av Ramböll (exakt hur frågorna har ställts eller vilka andra slutsatser som dragits framgår inte, och HGF har i skrivande stund inte offentliggjort rapporten).

Enligt rapporten skulle hushållens kostnader för införda marknadshyror bli minst 17 miljarder per år. HGF nämner däremot inte att Boverket i en rapport om hyressättningssystemet från 2013 konstaterar att kostnaden för hyresregleringen är 10 miljarder årligen och att de förhållandevis låga hyrorna på attraktiva bostäder bidrar till att hålla nere bostadsbyggandet.

Det är inte konstigt. Generellt är det så att det är lättare att hitta en vara på en marknad som är mindre reglerad. Det säger sig självt att om du prisreglerar något, kommer efterfrågan snart överstiga tillgången och köer uppstå. Det är lika sant för baslivsmedel i Venezuela som för hyreslägenheter i Stockholm.

Visst skulle hyrorna gå upp på vissa håll om så kallade marknadshyror infördes, det vill säga om läget och efterfrågan kom att påverka hyran i större utsträckning. Men detta vore sunt. Kampen för att låginkomsttagare ska kunna bo i attraktiva lägen är besynnerlig och får ytterst negativa konsekvenser då marknadsmekanismerna sätts ur spel.

Nyckelordet för HGF är "trygghet". Det ska vara tryggt att bo. Dagens system har emellertid skapat en sällan skådad otrygghet, som exemplen i inledningen av denna bloggpost illustrerar. Därtill orsakar svensk hyreslagstiftning en rad bekymmer för enskilda när besittningsrätten missbrukas, men det är en annan diskussion.

HGF:s linje att bevara ett föråldrat och destruktivt system som hämmar nybyggnation, förhindrar rotation i beståndet och möjliggör en växande svart ockermarknad, är knappast något att vara stolt över. Föreningen cementerar med sina ställningstaganden en icke-fungerande marknad. Och det kommer bara bli värre.

Förlorarna på HGF:s politik är framför allt unga och låginkomsttagare. Just de grupper som föreningen gärna talar så varmt om.

Skäms, Hyresgästföreningen. Skäms!

Läs även:
Rebecca Weidmo Uvell

Ta EU bakifrån - stöd Demokratifabriken!

EU är vår tids monster. Själva moderskeppet i den postdemokratiska samhällsutvecklingen.

EU behöver granskas, och jag kan tänka mig få som är bättre lämpade till detta än en vresig EU-kritiker som både propagerat mot den politiska unionen utifrån och sett eländet från insidan under fem års tid.

Henrik Alexandersson är Frihetsfrontens ordförande och var anställd av Piratpartiet i Bryssel 2009-2014. Nu vill han göra upp räkningen med det som EU har utvecklats till, vilket varken är något som kan kallas smalare eller vassare.

Det är en blygsam summa som begärs, så pynta in lite grand så att det går ihop med god marginal och boken blir av.

HAX skriver mer om projektet på sin blogg.

Du kommer till insamlingssidan här!

Sossarna når Juholtnivåer

Under Håkan Juholts korta men intensiva partiledartid rasade Socialdemokraterna i opinionen. Efter Juholts avgång valdes en ledare som skulle få det att vända uppåt igen.

Stefan Löfven, med rötter i fackföreningsrörelsen och ett rykte om sig att vara något av en mästerförhandlare, skulle nu ratta Socialdemokraterna framgångsrikt till både regeringsmakt och omval.

Valet vanns visserligen. Men inte tack vare egna styrkor utan för att Alliansen tappade väljare till Sverigedemokraterna, som var valets enda egentliga vinnare. Efter turbulensen kring hotet om extra val och slutligen antiklimax med Decemberöverenskommelsen, trodde nog många att ett lugn skulle lägga sig över regeringens arbete.

Opinionen är dock allt annat än lugn för Löfven. Socialdemokraterna lägger sig på rena Juholtsiffrorna i senaste Sifo-mätningen samtidigt som SD fortsätter att öka och spås fortsätta uppåt.

Jag brukar envist hävda att man inte ska ta opinionsmätningar flera år före nästa val på alltför stort allvar. Så mycket kan hinna hända. Så är det givetvis fortfarande. Ändå kan vi redan nu säga att opinionsvinden sannolikt kommer bestå under överskådlig tid framöver, och det har helt och hållet med regeringens politik att göra.

Även Alliansen drabbades av riktiga opinionsbottennapp i början av sin första mandatperiod. Flera ministrar fick till och med avgå. Skillnaden är att de borgerliga då hade en plan som de följde. De rivstartade med att förändra a-kassan och sjukförsäkringen, de två mest kontroversiella förslagen, och det hann ge resultat fram till valdagen 2010.

Regeringen Löfven har ingen plan. Inga idéer. Endast luddigt formulerade mål om lägre arbetslöshet, fler bostäder och nyanlända i egen försörjning. Eftersom politiken för endera saknas finns anledning att tro att dagens historiskt låga opinionsnivåer för Socialdemokraterna kommer hålla i sig.

Valet 2018 kan bli en repris av valet 2014: Oppositionen vinner, men inte för att den är stark och attraktiv utan för att regeringen är svag och oattraktiv. Och i mitten står SD i en ånyo stärkt vågmästarposition.

Det är kanske dags för Löfven och Kinberg Batra att redan nu fila på nästa stora överenskommelse. 

Normalisering av extremism har fört oss hit

I en ny rapport om risken för en utveckling mot parallella samhällen använder norsk polis Södertälje som skräckexempel. De pekar på hur invandrargrupper har skapat en "stat i staten" med egna lagar, regler och institutioner.

Detta är förstås föga smickrande för både Södertälje och Sverige. Det socialdemokratiska kommunalrådet Boel Godner tycker att beskrivningen är "tråkig" och menar, lite överraskande, att Södertälje är ett "fint exempel".

Så här optimistisk lät inte Boel Godner när hon för ett och ett halvt år sedan slog larm via riksmedia om den förtvivlade situationen i Södertälje. Då kallade Godner situationen med anländande flyktingar "akut".

Utvecklingen med etniska enklaver och så kallade no-go-zoner är inte unik för just Södertälje. I Göteborgsområdet sker i snitt en skjutning i veckan nu. I Rinkeby och Tensta erkänner polisen att de i praktiken har gett upp. Forskare pekar på enklaver i samhället dit svensk lag och rättsordning inte längre når.

Det är svårt att se detta som annat än en pardans med en allmän relativisering av extremism i det svenska samhället. När kommunföreträdare inte kan ta avstånd från en av historiens grymmaste terrormaskiner, när barn leker IS på skolgården, när kopplingar mellan religionen islam och extrema uttolkningar av den kallas för "islamofobi" och när kommunala mötesplatser som bibliotek tas över av ungdomsgäng, har anständighetens gränser definitivt passerats.

Och ändå låtsas politiker på både lokal och riksnivå att allt är som det ska. Blundar de? Vill de inte se? Kan de inte se?

Extremism normaliseras därför att vi tillåter det ske. Därför att vi i den postmoderna eran har gett upp idén om att det finns rätt och fel, att det finns goda respektive onda kulturer och sedvänjor, att det finns något som är värt att sätta ned foten och slåss för och sådant som aldrig någonsin kan accepteras. Någonstans spelar säkert rädslan för att kränka människor också en roll här.

Den svenska naiviteten måste få ett slut. Det om något vore att ta ansvar. Men jag gissar att politikerna är alldeles för upptagna med att hitta lösningar på hur EU-migranters barn ska få tillgång till svensk utbildning.

Läs även:
DN: IS smugglar krigare på migrantbåtar

Lena Andersson, verkligheten och välfärdsstaten

Lena Andersson har i en rad kolumner i DN argumenterat för varför Sverige inte tillhör dem som växt upp här och betalat skatt i många år i någon högre grad än den som i kommit hit från Syrien, Irak eller Somalia.

Andersson har tydligen fått invändningar via mejl om att hon, som förefaller så filantropisk, borde öppna upp sitt eget hem för hjälpsökande, ty i sin senaste kolumn har hon en passus om denna invändning: man äger inte Sverige som man äger sig själv och sin bostad i exempelvis en bostadsrättsförening. Därmed anser hon invändningen skjuten i sank.

Men faktum är att liknelsen med samhället som en bostadsrättsförening inte är så tokig som den först kan verka. I en bostadsrättsförening äger du nämligen inte din lägenhet utan en rätt att nyttja den. Du tvingas ta ansvar och sköta om din lägenhet mot friheten att få disponera den efter eget huvud. Fastigheten ägs gemensamt och måste förvaltas. Ekonomin måste skötas. Om detta inte sker, tvingas alla gemensamt betala mer i form av en högre avgift.

Lena Andersson för alltid ett idealistiskt och filosofiskt resonemang och tar sällan hänsyn till sociala, ekonomiska och politiska realiteter. Hon är noggrann med att skilja på positiva och negativa rättigheter, en distinktion som görs alltför sällan i den politiska debatten. Hennes kolumner är intressanta men dessvärre inte särskilt relevanta som annat än teoretiska diskussionsunderlag.

Välfärdsstatens logik med höga skatter mot utlovade förmåner gör att de flesta svenskar skulle säga att den som bott här i generationer visst har en större rätt till "gratis" sjukvård, äldrevård och socialtjänst än den som nyss kommit hit.

Envar har rätt till liv och sin egen frihet. Men ingen har rätt att kräva att bli försörjd av någon annan. Oavsett om du kommer från ett annat land eller har bott i hela ditt liv i Sverige är det ditt eget ansvar att försörja dig. Inte grannens. Inte "samhällets".

Här krockar omhändertagandemodellen som den svenska migrationspolitiken bygger på med grunden för välfärdsstatens finansiering. Ty betalningsviljan kommer obönhörligen att sjunka om medborgarna märker att deras barns skola blir sämre, om folk ser att deras mormor och morfar inte får en värdig äldrevård och om sjukvårdsköerna växer till följd av att en allt högre andel av inbetalade skattemedel går till att försörja migranter och asylsökande.

Vissa skulle hävda att det vore en positiv utveckling. Då blir vi ju av med den förhatliga välfärdsstaten! Problemet är att det saknas politiskt stöd för att avskaffa eller ens nämnvärt skära ned på den offentliga sektorn. Resultatet kommer därför inte bli ett liberalt paradis med självständiga och självförsörjande individer utan tvärtom allt högre skatter för att kunna försörja alla som inte arbetar.

Emellertid finns en smärttröskel även för härdade skattebetalande svenskar. Exakt var den gränsen går vet ingen. Men när den väl har nåtts, väntar turbulens i form av ett växande missnöje. Samhällskontraktet - att jag betalar med inskränkt frihet och förväntar mig något tillbaka - riskerar att betraktas som brutet.

Sverigedemokraternas valframgångar är ett symptom på ett sådant missnöje, men det är endast en försmak av vad som väntar om utvecklingen tillåts fortsätta i tangentens riktning. Resultatet blir ett alltmer polariserat samhälle med i värsta fall våldsamheter som följd.

"Allt åt alla" är en miljöpartistisk devis som aldrig varit politiskt relevant eller acceptabel men som till följd av en olycklig samhällsutveckling släppts ända in i regeringskansliet. Den har dock lika lite folklig förankring som Lena Anderssons förvisso välskrivna kolumner.

Regeringen förbereder kvoteringslag

Feminismen har i Sverige utvecklats till en auktoritär ideologi som bygger på att människor underkastar sig ett visst sätt att leva, prata och bete sig. Ett sätt som givetvis staten har bestämt "i god demokratisk ordning".

Kvotering är ett sådant uttryck. Det har blivit feminismens mest populära åtgärd mot upplevd ojämställdhet. I åratal har vänsterpartister, Fi-aktivisiter och enskilda socialdemokrater vid sidan om kraven på kvoterad föräldraförsäkring propagerat för att det måste tas krafttag mot den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

Jag tror mig ha ganska gott fog för att hävda att detta inte är en stor fråga för gemene man och kvinna. Den lågbetalda undersköterskan på äldreboendet kunde nog knappast bry sig mindre om huruvida det sitter 30, 45 eller 50,1 procent kvinnor i styrelsen hos börsnoterade bolag. Vad har det med hennes livssituation att göra? Hur blir hennes liv bättre av att politiker fokuserar på en så perifer symbolfråga?

Nu förbereder regeringen en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Efter norsk modell önskar regeringen hota med att upplösa bolag som inte följer könsreglerna. Detta är ett flagrant brott mot allt vad fritt företagande och äganderätt heter. Justitieminister Morgan Johansson var efter kritik snabb med att ta avstånd från denna del av sitt eget förslag, så det återstår att se hur sanktionerna kommer att se ut.

Lagförslaget lär i vilket fall ha små chanser att godkännas i riksdagen. Folkpartiet kan, sin paroll "feminism utan socialism" till trots, säkert tänka sig att stödja en kvoteringslag. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kommer däremot rösta nej.

Återstår Moderaterna, som traditionellt varit ett parti som sagt bestämt nej till kvotering men där man i dagsläget inte kan vara riktigt säker på någonting. Jag tror dock inte att M har ändrat sig i denna fråga (en kommentar från Moderatkvinnorna stärker mig i denna uppfattning). Framför allt vill Anna Kinberg Batra nog gärna leka oppositionsledare genom att fälla ett lagförslag från regeringen.

I en förvirrande tid när kampen mot sexism handlar om att räkna kön och striden mot rasism om att definiera människor utifrån hudfärg och ursprung, förvånar det inte att en regering som kallar sig feministisk förbereder en kvoteringslag.

Även om Alliansen i stort har köpt det radikalfeministiska tankegodset verkade den åtminstone något återhållande på de allra värsta dumheterna. Med en vänsterregering är denna spärr borta. Nu tillåts intersektionalitetsperspektiv, misandri, identitetspolitik och maktanalyser få fritt spelrum.

Kvoteringslagen är sannolikt bara den första av många knäppa lagförslag för de kommande åren. Vi får tacka högre makter att denna regering bara samlade 38 procent av väljarstödet.

Läs även:
Genusdebatten, Toklandet

Uppehållstillstånd är ingen integrationsåtgärd

Den nya heta frågan i migrations- och integrationsdebatten är den om huruvida det är mest lyckat för integrationen att ha tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd som huvudregel.

Denna fråga dominerade när integrationen diskuterades i senaste partiledardebatten. Då fick Annie Lööf och vänstersidan förklara varför PUT är bättre medan både Jan Björklund och Anna Kinberg Batra argumenterade för TUT.

Jag blir förbryllad av debatten, för nu utmålas TUT respektive PUT, beroende på vilket parti du frågar, som en integrationsåtgärd i sig själv. Som om det räcker att ta ställning för eller emot tillfälliga uppehållstillstånd.

Denna diskussion förs nu öppet i Folkpartiet, där Jan Björklund och Birgitta Ohlsson står på olika sidor, och det blev tydligt i partiledardebatten. Jag undrar vad som har hänt. Inte kan väl politikerna på allvar mena att den stora integrationsproblematiken handlar om uppehållstillståndens längd?

En vanlig invändning mot TUT är att de skapar osäkerhet om framtiden och att det finns forskning som visar att PUT underlättar för personen att integreras i samhället. Men även om så är fallet, måste vi komma ihåg att Sverige trots sina generösa PUT är sämst i hela OECD på att integrera utrikes födda på arbetsmarknaden. Vi har ett gigantiskt gap mellan inrikes och utrikes födda, och när det gäller flyktingar specifikt är resultaten ännu värre.

Låt oss vara tydliga med en sak: som flykting får man uppehållstillstånd utifrån särskilda skyddsskäl. Kanske på grund av krig i hemlandet. Situationen kan förändras och landet bli en säkrare plats man faktiskt kan återvända till (vilket också är mångas mål när de flyr). Därav vitsen med tillfälliga uppehållstillstånd.

De flesta länder ger TUT i normalfallet. Att Sverige i stället delat ut PUT har ökat strömmen av asylsökande hit. Att ersätta PUT med TUT kommer, vad Sverigedemokraterna än säger, emellertid inte få någon mirakulös påverkan på migrationsströmmarna i detta skede. När så pass många syrier, somalier och eritreaner redan finns i Sverige är det nämligen en pull-faktor i sig själv. Folk vill åka dit familj, släkt och bekanta redan finns.

Vi kommer således få vänja oss vid en fortsatt hög asylinvandring även efter att TUT kommit att bli huvudregel för den som söker asyl i Sverige. Om det nu ens blir verklighet.

Vem har förtroende för kriminalpolitiken?

Jag tillhör inte dem som skriker efter hårdare straff eller att man ska kasta bort nyckeln. Tvärtom tror jag på rehabilitering och riktig vård för att möjliggöra en återanpassning i samhället efter avtjänat straff.

Att låsa in folk är en sista utväg i syfte att skydda omgivningen från personen i fråga. Först i andra hand ska det fungera som ett slags omgivningens straff för den onda gärning som begåtts. Generellt tycker jag dock att det är viktigare att prioritera rättssäkerheten, som brister på många håll i dag, än att fokusera på längre påföljder.

Ändå skaver något i mig när jag tittar på den svenska kriminalpolitiken. De värsta brotten - våld mot en annan människa - bedöms förfärande lindrigt. Samtidigt som en grov misshandel kan ge några månader i fängelse och en grov våldtäkt i bästa fall något år, utdöms drakoniska straff för narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Detta är en tydlig prioritering från lagstiftarens sida. Och den är felaktig.

Brott utan offer, som sexköp och narkotikabrott, bör avskaffas helt. Brott mot liv och egendom bör ge mer kännbara påföljder. Detta borde vara en rimlig prioritering för en liberalkonservativ borgerlighet.

Serievåldtäktsmannen i Umeå, kallad "Hagamannen", satte skräck i en hel bygd under flera år genom att hoppa på och våldta kvinnor. Han dömdes till 14 års fängelse, ett väldigt strängt straff i Sverige. Detta var 2006. Nu är han enligt Sveriges Radio snart på väg ut. Om två månader väntas "Hagamannen" bli villkorligt frigiven.

Detta är möjligt tack vare den ytterst besynnerliga "två tredjedels"-principen. Dömda friges rutinmässigt efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet. Det handlar inte om särskilt gott uppförande.

I fallet med "Hagamannen" är det särskilt anmärkningsvärt eftersom Kriminalvården så sent som i mars bedömde honom som så farlig att han inte kunde släppas ut utan bevakning. Enligt Kriminalvårdens bedömning i dag finns det en "hög risk" för återfall i brottslighet.

Även om "Hagamannen" inte får vistas i Umeå med omnejd, är det oacceptabelt att en person som anses löpa en hög risk att begå nya sexualbrott, släpps ut i förtid. Hur tänker man här? Är det värt risken?

Detta måste upp på bordet nu. Om en person döms till 14 års fängelse och bedöms vara en uppenbar risk för omgivningen, ska denne inte släppas ut efter 9 år. Det finns ingen som helst anledning till detta.

Tidig frivigning kan vara motiverad i undantagsfall när en person visat en snabb och trovärdig återhämtning, kanske är förstagångsförbrytare och inte längre bedöms vara en fara för allmänheten på något sätt. Dessutom bör det inte röra sig om grova brott som mord eller våldtäkt. "Hagamannen" är således ett sällsynt dåligt exempel på alla tänkbara sätt.

Detta handlar inte bara om att samhället inte ska spotta brottsoffer i ansiktet, utan också i grunden om allmänhetens förtroende för hela rättsväsendet. Lagstiftarna borde inte ta detta för givet.

Lyssna på:
P3 Dokumentär om Hagamannen

Regeringens mål är rena hägringar

Den rödgröna regeringen har det motigt. Att få kritik av politiska motståndare hör spelet till, men att få skarp kritik att de egna expertmyndigheterna är värre.

Stefan Löfvens regering kritiseras av Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för sänkningen av rotavdraget, och Finanspolitiska rådet menar att målet EU:s lägsta arbetslöshet 2020 är "orimligt". Antalet jobb skulle behöva öka med 130 000, och det finns inga tecken på att höjd a-kassa och mer generös sjukförsäkring skulle vara åtgärder som minskar arbetslösheten. Snarare tvärtom.

Inte ens regeringens egna myndigheter tror alltså på Löfvens politik. Lita på att vår så kallade opposition kommer ta fasta på detta faktum i kommande debatter (utan att vilja göra något åt saken).

Det saknas knappast problem att ta sig an. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå på grund av att den för utrikes födda är så mycket högre än för inrikes födda (för vilka arbetslösheten är måttliga 5 procent). Detta faktum påpekade redan Fredrik Reinfeldt innan värdegrundsvänstern beslöt klassa påståendet som rasism.

Bostadsbristen är akut, men regeringen saknar reformvilja. Vi kan därför räkna med att situationen kommer förvärras avsevärt under mandatperioden. Och den rekordstora migrationen, med de runt 400 000 människor som väntas till Sverige under de kommande fem åren, ökar pressen på både skolor, sjukvård, socialtjänst, SFI, Arbetsförmedlingen och, förstås, bostadsmarknaden. Någon måste betala.

Lägg därtill att de äldre blir fler och dessutom lever längre samtidigt som en växande andel yngre inte arbetar,och det säger sig självt att regeringens målsättningar och vallöften är rena dagdrömmar och hägringar.

Eftersom Socialdemokraterna saknar förmåga att tänka nytt, kommer svaret på dessa utmaningar att bli detsamma som det alltid har varit med S vid makten: fler människor undangömda i vuxenutbildningar och givetvis högre skatter. Bådadera underlättas av att Löfven regerar med MP och får aktivt stöd av V.

Vid 2000-talets början låg den så kallade skattekvoten, som brukar kallas skattetrycket, på 52 procent av BNP. "Det är för högt", tyckte till och med Göran Persson (som dock menade att runt 50 var lagom). Under Alliansens åtta år sjönk den till drygt 46 procent, och Sverige passerades faktiskt av Danmark som världens högskattemästare. Nu har resan tillbaka till den ohotade förstaplatsen inletts.

Sällan har Sverige styrts av en så tafatt och bortkommen regering. Sällan har så många suttit med händerna i kors samtidigt som huset brinner. Om det är någon gång i modern tid som Sverige verkligen skulle behöva en aktiv opposition, är det nu.

Littorin startar asylboende

Minns ni Matz Hammarström? Han var miljöpartistiskt språkrör 2000-2002. Han var också mannen som lade förslaget på en ny djurskyddsmyndighet när hans parti var stödparti åt Göran Persson och sedan, som av en händelse, själv blev generaldirektör för den nya myndigheten.

Politiker brukar prata om att "skapa jobb". Matz Hammarström skapade i alla fall ett åt sig själv. Driftigt. Om det nu inte vore för detaljen att skattebetalarna tvingades stå för kalaset.

Nyheten att Filippa Reinfeldt startar asylboende visade sig vara ett aprilskämt. Men när vi i dag nås av uppgiften att den förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin gör just detta, skriver vi den 12 maj. Inte 1 april.

Det är egentligen ganska fantastiskt. Littorins förre chef bistod genom sin politik med kundunderlaget till Littorins företag.

Självklart ska hans asylboenden bli mycket bättre än Bert Karlssons, och inte alls göra några storvinster. De kaplanska modulbyggnaderna kommer nu realiseras av en före detta moderat minister.

Verkligheten överträffar dikten ibland.

Ukip vägrar låta Farage sluta

Ukip:s ledare Nigel Farage sa att han skulle avgå som partiledare om han misslyckades med att ta en plats i parlamentet. Ukip vann bara en stol, och den gick inte till Farage. Därför lät han meddela att han klivet ned som partiledare. Farage rekommenderade Suzanne Evans som efterträdare.

Men partiet vägrade ta emot hans avskedsansökan. Så nu blir det ingen avgång. Nigel Farage sitter kvar, i alla fall ett tag till (vilket lär bli viktigt när det drar ihop sig till en omröstning om EU-medlemskapet framöver).

Egoboost, någon?

Du är inte min vice statsminister

Åsa Romson gjorde inte bara misstaget i gårdagens partiledardebatt att kalla romer för "zigenare" (något många romer visserligen själva gör, men det spelar tydligen ingen roll), hon talade också "från hjärtat". Och då gick det alldeles på tok.

Detta hjärta tyckte tydligen att drunknande asylanter i Medelhavet är detsamma som historiens värsta förintelseläger. Romsons jämförelse mellan Medelhavet och Auschwitz har fått många att reagera. Men ingen av partiledarna tog tillfället i akt att undra vad i hela friden Romson nyss hade sagt. Annie Lööf sa efteråt att hon reagerade starkt, men hon sa inget i debatten.

Visst kan man "tala från hjärtat" ibland. Och visst kan det bli fel. Det är mänskligt. Men Åsa Romson måste ändå ha menat något med sitt osmakliga sätt att relativisera Förintelsen. Ordet "Auschwitz" kommer inte bara från ingenstans. Det ligger inte på lut att användas då och då i politiska debatter. Romson måste ha velat få något sagt när hon formulerade meningen inför TV-kamerorna.

Frågan är vad. Var ligger det relevanta i liknelsen? Menar hon att de som drunknar på vägen till Europa är att likna vid de människor som fördes till koncentrations- och förintelseläger, stämplades som boskap, fråntogs sitt mänskliga värde bara för att de var judar, romer, homosexuella osv?

Eller menar hon kanske att de italienska patrullbåtar som åker ut för att rädda migranternas liv är att likna vid de ståceller som användes för att plåga människor till döds i det ökända Block 11 i Birkenau?

Eller är det kanske rätten att få sin asylansökan prövad i EU som Romson menar liknar det systematiska massmordet på 1,1 miljoner människor?

Förklara gärna. För jag förstår faktiskt inte. Efter debatten försvarade Romson sitt uttalande, som hon kallade "ett kraftuttryck". Men jag misstänker att det ligger mer bakom hennes ansvarslösa uttalande än så. Jag tror, tyvärr, att hennes sätt att förminska Förintelsen på detta sätt säger en hel del om hennes och hennes partis värderingar. Detta gör mig både beklämd och uppriktigt förbannad.

Åsa Romson är vice statsminister och därmed en av Sveriges främsta företrädare i världen. Från en sådan borde man kunna förvänta sig bättre än så här. Man borde kunna förvänta sig lite förbaskad anständighet och god ton.

Du, Åsa Romson, är inte min vice statsminister.

Läs även:
Fnordspotting, Anybody's Place, Johan Westerholm

Överdriv inte nazisthotet

I en mastodontartikel i gårdagens DN med titeln "Det ockuperade landskapet" får vi följa hotet från nazismen i södra Dalarna. Björn af Kleen skriver hur företrädare för Svenska Motståndsrörelsen (SMR), som tack vare att några skrev deras namn på sverigedemokratiska valsedlar kom in i Ludvikas kommunfullmäktige, sprider oro i bygden.

I dagens uppföljning intervjuas Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon vill nu se en "nationell strategi" mot nazismen.

I går kväll kom nyheten att Svenskarnas parti, före 2008 Nationalsocialistisk front, lägger ned sin verksamhet. Partiet ökade visserligen i senaste valet, men missade målet att nå 10 000 röster och få det antal mandat som satts som mål.

Det här betyder att på ett års tid har både Nationaldemokraterna och SvP lagt ned sin verksamhet. Vart de aktiva tar vägen blir intressant att följa. Sannolikt startas en ny verksamhet någonstans, alla lär knappast gå till det oborstade SMR. Men ett nytt parti kommer få starta från ruta ett.

Nazismen har aldrig fått fäste i Sverige. I allmänna val, mitt under Hitlers glansår, lyckades de svenska nationalsocialisterna aldrig få mer än en procent av väljarstödet. I dag, när uniformer och ridstövlar är undanstoppade, handlar det om några tusen röster. I hela landet. Att utmåla svenska nazister som ett hot mot demokratin är således tossigt.

Men vänstern älskar nazisterna. De behöver denna ondsinta motståndare för att visa att de själva står på den goda sidan. De behöver hotet. Utan nazisterna skulle vänsteraktivisternas värld bli mindre konfliktfri, och det vore en smärre katastrof för partier och aktivister vars hela livsluft är konflikter. Vissa organisationer lever dessutom i ordets rätta bemärkelse av att uppmåla ett hot från nazismen.

Nazister kan givetvis utgöra ett hot mot enskilda individer. I synnerhet SMR drar sig inte för att gå till handgripligheter. Men här skiljer sig SMR knappast från vänsterextremister som AFA och Revolutionära fronten, som Mona Sahlin uppenbarligen inte vill se någon nationell strategi mot.

Precis som det är skillnad på hat och fint hat, är det skillnad på extremism och fin extremism. Det beror helt enkelt på vem som hatar och vem som får skallen inslagen. 

Osmaklig Romson och pigg Forssmed i partiledardebatten

Det blev en förutsägbar men för den sakens skull inte alls tråkig partiledardebatt i SVT. Jimmie Åkesson var tillbaka, Jakob Forssmed ersatte en nyförlöst Ebba Busch-Thor och Anna Kinberg Batra gjorde debut. Åkesson, Lööf och Forssmed gjorde bra ifrån sig, Kinberg Batra var däremot precis så svag som väntat.

Saken är faktiskt att landets två största partier leds av debattsvaga politiker. Löfven och Kinberg Batra är verkligen inga debattess. Det blir omständigt, tråkigt och långrandigt. Hur många gånger kan en politiker egentligen säga ordet "ansvar" på en enskild timme utan att låta det minsta trovärdig? Svaret är: många.

Jimmie Åkesson var pigg men försvann en del när frågorna kom att handla om annat än invandring. Jakob Forssmed var bitvis lite övertänd och Jan Björklund stod för kvällens roligaste oneliner när han apropå den socialdemokratiska företagspolitiken påstod att "avundsjukan i det socialdemokratiska Sverige är ju större än sexualdriften."

Åsa Romson klev fram som just den frånstötande politiker hon alltid har varit när hon påstod att "vi håller på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz" (eller "Auswitch", som hon uttalade det). Jämförelsen är fruktansvärt osmaklig och lär förfölja Romson ett bra tag framöver.

Att hon fäller kommentaren i en direktsänd TV-debatt i just de dagar då vi högtidlighåller att det är 70 år sedan Nazityskland kapitulerade är förstås särskilt illa.

Anna Kinberg Batra.

Datalagringen och ändamålsglidningen

Det börjar bli tjatigt att säga det men... vad var det vi sa?

Att Skatteverket begär ut mobildata från teleoperatörer i syfte att komma åt misstänkta skattesmitare borde vara en nyhet som toppar nyhetslöpen överallt. Det är det förstås inte. Trots att vi nu fått svart på vitt hur politiker i båda blocken ljugit och bedragit svenska folket, lutar sig medierna tillbaka. Här finns inget att se.

I USA har en federal domstol förklarat bulkdatalagringen av alla amerikaners telefonsamtal olaglig. I Sverige väntar vi på ett förhandsbesked från EU-domstolen om den svenska datalagringen, precis som datalagringsdirektivet från EU, strider mot EU:s rättighetsstadga (det riskerar dock att ej prövas som rättighetsfråga eftersom det är en teleoperatör och inte en människorättsorganisation som ligger bakom önskan om prövning).

Men debatten om huruvida staten ska ha rätt att lagra all vår elektroniska kommunikation i sex månader, den är död. Här är ännu ett område i vilket journalistiken har misslyckats fullständigt. Det vore enkelt att lyfta fram alla försäkringar och lugnande uttalanden som kommit från politiker som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Morgan Johansson och ställa frågan: "Och hur blev det?"

Grov brottslighet (terrorism! Barnporr!) skulle bekämpas med hjälp av lagring av alla svenskars digitala kommunikation. Inte några förbaskade skatteärenden.

För att vara tydlig: detta är inte Skatteverkets fel. Det är politikernas. Ni vet de där som säger sig vilja "ta ansvar". Om de bara kunde, skulle de skämmas.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla

Läs även:
HAX, Cornucopia

Miljöpartistisk bakvärk

Miljöpartiet ger upp kampen om Fi-väljarna och siktar i stället på att locka äldre väljare i nästa val. Partiet ska, som det heter, bli mer "moget".

MP, som satsade på att bli tredje största parti, backade i senaste valet. Månne drabbades partiet av hybris efter succévalet till Europaparlamentet i maj. MP profilerade sig som ett grönt Fi med jämställdhetsfrågor och feminism högt på agendan, och hade en ganska dyster framtoning med hotande klimatkatastrofer i sin valreklam. Detta, hävdar partisekreteraren, kommer inte att upprepas i nästa valrörelse.

Nej, då ska MP bli ett mer positivt parti. Detta ska locka äldre och lite mer mogna väljare, är tanken. Jag skulle inte ge MP särskilt goda odds att lyckas.

Dels sitter de i en historiskt svag regering som har svårt att få igenom de politiska förslag som inte bakas in i budgeten. Koalitionsregeringens natur gör att MP tvingats till eftergifter i viktiga profilfrågor som övervakningsfrågorna och försvaret, vilket inte lär bli så lätt att förklara för idealistiska väljare 2018.

Dels har MP förutom finansmarknadsministerposten även politiskt tuffa poster som utbildningsministern och bostadsministern, vilket gör att de kommer att granskas utifrån hur skolan och bostadsbristen har hanterats. Och där finns väldigt lite att hoppas på just nu.

Gustav Fridolins senaste bud är att resultaten i svensk skola ska vändas på sex år. Frågan är således om han ens själv tror att vi kommer hinna se några resultat om drygt tre år när nästa valrörelse drar igång. Efter så många år med sjunkande skolresultat och lärarbrist kommer väljarna bry sig ganska lite om att Fridolin vill ha ytterligare några år på sig.

Mehmet Kaplan har hittills inte lyckats komma med något som helst konkret i bostadspolitiken. Han famlar, vänder på sina berömda stenar och ser ut att vara helt fel person på jobbet. Det är lite besynnerligt att MP, som inte har någon bostadspolitik att tala om och saknar erfarenhet på området, fick just den ministerposten.

Slutligen har partiet vid Fridolins sida den mest impopulära partiledaren av alla i Åsa Romson. Hon höll ett famöst hetstal mot vita medelålders män på fjolårets Almedalen, och mottog hyllningar från vänsterhåll som i dag ter sig minst sagt komiska. Det giftfärgsmålande språkröret drar knappast väljare till MP.

Det sliter att regera, brukar det hävdas. Miljöpartiet kommer varse detta på valnatten 2018, om inte förr. Väljarnas svala intresse för partiet i höstas lär bli en västanfläkt i jämförelse med den bakvärk som väntar MP efter nästa val.

Moderat integrationspanik

Moderaterna har hållit presskonferens om integrations- och migrationspolitiken. För den som råkade somna till Anna Kinberg Batras sövande röst kommer här en snabb återblick.

Moderaterna medger att många nyanlända endast har förgymnasial utbildning. Det är i alla fall ett erkännande av verkligheten, och därmed något positivt (Stefan Löfven fortsätter som bekant att mörka detta genom att fokusera på att hjälpa högskoleutbildade att validera sina utbildningar, och Arbetsförmedlingen fifflar om etableringen av nyanlända i syfte att skapa något slags parallell verklighetsbeskrivning).

Moderaterna önskar treåriga tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) i normalfallet, ett avsteg från Reinfeldtlinjen med permanenta uppehållstillstånd (PUT). Arbetstillstånd efter tre år ska kunna ge PUT, fortsatt skyddsskäl fortsatt TUT.

Ett annat förslag är "Mer insatser för att arbeta med återvändande", något som nämndes väldigt kort av Elisabeth Svantesson. Det handlar om att den som fått avslag på sina asylansökan ska utvisas. En självklarhet, kan tyckas, men Moderaterna vill i alla fall satsa på detta. På något sätt. Hur fick vi inte veta av den muntliga dragningen, men vi kan anta att partiet plötsligt tycker att svensk lag ska efterlevas.

TUT kritiseras av Muf (som anser att "gränsen är nådd"), Centerpartiet samt partierna på vänsterkanten. Det argument som anförs mot TUT i stället för PUT är att det "försvårar integrationen". Sällan får vi emellertid några konkreta bevis för detta.

Att Sverige, med den utforskade världens mest generösa asylpolitik, samtidigt är sämst i hela OECD på integration av utlandsfödda är svårt att förklara med att PUT skulle vara bra för flyktingars integration i samhället. Det finns helt enkelt inget stöd för ett sådant påstående.

Överlag får jag en känsla av att allt som Moderaterna nu presenterar på integrationsområdet är halvhjärtat och framtvingat. Det känns inte ärligt eller äkta. Ett skäl till det är att Anna Kinberg Batra och hennes partikollegor hela tiden är noggranna med att markera för rätten till asyl - som om den skulle inskränkas av att en flykting ges TUT i stället för omedelbart PUT.

De tycks vara väldigt rädda för att sända fel signaler, att utmålas som att de ger efter för en opinion som är alltmer skeptisk till nivåerna på asylinvandringen. Ty nivåer eller gränser för kapaciteten i mottagandet vill Moderaterna än så länge inte prata om.

Det ska onekligen bli intressant att se Centerpartiet, som står nära Miljöpartiet i migrationsfrågan, enas med Moderaterna och det eventuellt återuppståndna Kristdemokraterna om migrations- och integrationspolitiken framöver. De vill ju bilda regering ihop. Förbered popcorn.

Ukip tar plats i brittiska parlamentet

Britterna har sagt sitt. Tories ser ut att vinna en majoritet, tvärtemot vad opinionsmätningarna visade så sent som på valdagen. SVT och Sveriges Radio hade på förhand utsett Ed Miliband till näste premiärminister - det börjar bli en vana. Lite som när de på förhand alltid utser demokratiska presidentkandidater till segrare i det amerikanska presidentvalet.

Britterna ville annorlunda. Kanske var det så att Ed Miliband, som The Telegraph uttryckte saken, inte var radikal nog för vänstern och helt enkelt för konstig för alla andra.

Förutom att David Cameron ser ut att få en majoritet kan även det skotska nationalistpartiet SNP och i viss mån EU-kritiska Ukip glädjas åt goda valresultat. SNP:s framgångar tycks vara skälet till att Labour förlorade valet.

För Ukip:s del ser det dock ut att bli endast två platser i parlamentet, och i skrivande stund är det oklart om partiledare Nigel Farage ens vann sitt hemmadistrikt. Det magra utfallet har förstås med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar att göra. I en svensk riksdag skulle Ukip bli fjärde största parti. 3 miljoner röster ger kanske två stolar i parlamentet samtidigt som SNP:s knappa 4,2 miljoner ger 59 platser. Rubbat, om du frågar mig.

Enmansvalkretsar har sina fördelar. Det blir väldigt tydligt eftersom man röstar på en person i första hand, vilket stärker förändringen mellan väljare och vald. Men när rösterna ska fördelas blir det orättvist. I praktiken blir röster på kandidater från andra partier helt bortkastade om de råkar kandidera i ett område som domineras av ett visst parti.

Uppdatering: Ukip ser ut att få en plats, och den tillfaller inte Nigel Farage. Han avgår därför som partiledare. Vi lär dock kunna räkna med att han sitter kvar i EU-parlamentet.

Det är dags för Tyskland att släppa skulden

70 år har gått sedan den tyska krigsmakten Wehrmacht kapitulerade villkorslöst inför de allierade. Landet var slaget, kört i botten, bombat till ruiner.

Regimens ledare, tillika dess kansler och militära överbefälhavare, hade begått självmord med fiendetrupper stående på bara några hundra meters avstånd. Få saker kan så tydligt signalera att detta hade varit Hitlers krig, inte det tyska folkets. Så fort han var borta, upphörde viljan att slåss.

Berlin. Köln. Hamburg. Nürnberg. Dresden. Många tyska städer utplånades av allierade luftbombangrepp. Åsynen av ruinerna gör det svårt att begripa hur dessa städer någonsin kunde förvandlas till platser där människor bor och verkar igen.

Tyskland har under hela efterkrigstiden fått dras med skulden som Täterstaat. Den som reser till Berlin kan knappt gå ett kvarter utan att påminnas om kriget - och Tysklands skuld. Det moderna enade Tyskland har på ett imponerande sätt öppnat upp, vänt på alla stenar och ärligt sagt till världen och den egna nationen: Ja, det här hände. Och det var vi som gjorde det.

Samtidigt som det nazistiska arvet med anfallskrig, terror och folkmord har hängt som en tung kedja runt halsen på varje uppväxande tysk, trots att varje ny generation känt allt mindre ansvar för det som hände, har skuld och ansvar över huvud taget inte diskuterats i andra länder.

Italien har inte alls samma diskussion om landets fascistiska förflutna och nära band till Hitler. Kanske för att landet bytte sida mot slutet. I Japan fortsätter de massiva övergreppen i Kina under kriget att vara ett tabubelagt ämne. Och Sovjetunionens terror mot tyskar, andra folk under rysk ockupation och etniska minoriteter i hemlandet passar det sig inte att prata om. Fråga Aftonbladet Kultur.

Faktum är dock att även tyskar var offer. Många tyskar fördrevs från de östra delarna av landet. Hundratusentals, kanske miljoner kvinnor, våldtogs systematiskt. Det har inte ansetts OK att prata om tyskar som offer. Förrän nu. Vi har känt berättelserna ända sedan krigsslutet, men det känns som att de först nu kan berättas utan att mötas med ett obligatoriskt "ja, men tyskarna då".

Kriget innebar en gränslös katastrof för Tyskland. Krigsslutet innebar en delning av landet och kommunistiskt förtryck för halva Tyskland i ett halvsekel innan landet äntligen kunde enas och DDR läggas till historieböckerna som ännu ett tragiskt tyskt kapitel.

Freden ska firas. Tyskland är i dag ett av världens mest sympatiska demokratiska länder. Så låt oss se landet för vad det är i dag, inte för vad det var för 70 år sedan. I fallet Ryssland finns desto större skäl att fråga sig både vad det var då och vad det är i dag.

Tidigare bloggat:
Vänsterns ogenerade Sovjetvurm

Se även:
Die Stunde Null Berlin Im Sommer 1945

Det moderna Berlin.

Massövervakningen är olaglig

NSA:s telefontrafikdatalagring är olaglig. Detta har nu en federal överdomstol slagit fast. Domstolen anser att den amerikanska regeringen tolkat lagen alltför vidlyftigt.

Detta är ett glädjande ställningstagande. Nu ska saken avgöras i den amerikanska kongressen. Det handlar mer specifikt om en av del av Patriot Act kallad 215, som går ut om den inte förlängs den 1 juni. Domstolen möjliggör nu i alla fall en förändring. Och den visar det vi har vetat i ungefär två år: att Barack Obama, Keith Alexander och James Clapper alla ljög.

Även om Obamaadministrationen nu, påpassligt, säger sig vilja begränsa insamlingen av trafikdata, är det svårt att ta detta påstående på allvar. Obama har haft gott om tid på sig sedan han blev president utan att ta några märkbara steg mot förbättrad integritet. Utan Edward Snowdens läckor hade den här diskussionen aldrig ens tagit fart.

Det återstår att se vad resultatet blir av detta. Vi ska komma ihåg att just trafikdatalagringen bara är en del av massövervakningskomplexet, och respekt för lagen har inte direkt varit vad amerikanska politiker gjort sig kända för på sistone.

Men om NSA:s befogenheter inskränks med lagliga medel visar det i alla fall att lagen i någon mån fungerar. Att det går att slåss mot monstret. Det skulle innebära att ett viktigt slag är vunnet. Men att kriget fortsätter.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla

Världen ur en åttaårings ögon

Som 50-talist växte jag upp i ett Stockholm där allt var möjligt, nu behöver vi ickekommersiella mötesplatser, barn ska kunna vara och vistas ute och föräldrarna ska kunna känna sig trygga med det.

Orden är Ewa Larssons, miljöpartistiskt socialborgarråd i Stockholm. Ni vet hon som anser att det är hårt och kallt att avhysa människor som olovligen bosätter sig i parker och privat mark.

Larsson tycker att allt var möjligt på 50-talet. Vilket är lite intresant eftersom Sverige var ett helt annat samhälle då. Ett samhälle som Miljöpartiet i dag förmodligen skulle kalla sexistiskt, homofobiskt och homogent. Vad som var möjligt på 50-talet men som i dag skulle begränsas av kommersialismen, framgår inte.

Den rödgrönrosa majoriteten kommer inrätta en barnombudsman i Stockholms stad. Tanken är att barnperspektivet ska få större genomslag i hela samhällsbygget. Jag måste säga att detta ligger helt i linje med Miljöpartiets syn på världen. Partiets storögt naiva perspektiv får nu en egen ombudsman.

Det ska för övrigt bli spännande att se barnombudsmannens perspektiv på Nya Slussen, Förbifart Stockholm och hyresrättsmarknaden, för att nämna några områden.

Men jag tar för givet att innan personen i fråga tillträtt har titeln ändrats till barnombudshen. Allt annat vore ju att slå vakt om könsstereotypa normer.

Massövervakning bygger på rädsla

Argumentet för massövervakning är att den håller oss trygga. Endast genom att tråla genom den enorma mängden av alla människors kommunikation kan brottslingarna hittas, hävdas det.

Men faktum är att metadatainsamlingen och hela massövervakningskomplexet är oerhört ineffektiva. Det har påståtts att dagens massövervakning hade stoppat 11 septemberattackerna när insamling av telefonsamtalsdata i själva verket pågick redan innan attackerna skedde. Makthavarna bluffar och ljuger helt ogenerat. Allt för att hålla oss rädda. En rädd allmänhet är en foglig sådan.

Det är inte svårt att begripa varför myndigheterna ändå vill ha detta verktyg för datainsamling. Det ger dem en enorm makt. Eftersom vi i allt högre grad lever våra liv i den digitala världen sitter makthavarna på stora pusselbitar av våra liv. När olika system tillåts samarbeta och insamlad data om oss - som var vi befinner oss, vem vi kommunicerar med, vad vi söker efter online, vilka vi ringer sent på kvällarna - länkas samman, skapas en mer enhetlig bild av oss som människor. Bilden behöver inte nödvändigtvis vara sann, men den kan likafullt misstänkliggöra oss och, om makthavarna önskar, användas emot oss.

Snowdens läckor bidrog till att skapa en diskussion om gränserna för övervakningen och datainsamlingen om medborgare som inte är misstänkta för något brott. Men den har hittills inte stoppat själva programmen.

Massövervakningen fortsätter i oförminskad styrka i USA, Storbritannien, Sverige och andra demokratiska länder. I USA har vissa begränsningar i NSA:s befogenheter föreslagits, men de har ännu inte godkänts. Rädslan för en ny terrorattack och hoppet om att massövervakning kan förhindra en sådan (vilket alltså är en falsk förhoppning) är större än en önskan om att upprätthålla våra medborgerliga fri- och rättigheter. Detta förhållande är inget mindre än en homerun för politikerna.

Rädsla fungerar.

Att vi inte ser en tillbakagång efter alla avslöjanden om att massövervakningen både är dyr, ineffektiv och dessutom kränker vår rätt till privat kommunikation är illa nog. Tyvärr ser vi att befogenheterna nu, snart två år efter Snowdens läckor, faktiskt utökas på sina håll.

Det franska parlamentet har godkänt en ny lag som ger polisen utökade övervakningsbefogenheter. Det innebär bland annat att polisen får bugga telefoner och installera kameror och mikrofoner utan att behöva gå till en åklagare och be om tillstånd.

I stället ska en nyinrättad myndighet för övervakningsfrågor ta hand om tillståndsgivningen. Vilket med all sannolikhet betyder att det blir ett slags "ja-domstol" av liknande slag som amerikanska FISA och svenska SIUN. Statens ena hand frågar den andra om lov. Självfallet blir svaret ja.

Problemet är att det lär bli i praktiken omöjligt att överklaga myndighetens beslut om en enskild har drabbats. I lagen ingår nämligen även befogenheten att avlyssna ett större område, vilket betyder att lagstiftaren inte ens försöker undvika att oskyldiga drabbas. Det ingår. Det är knappast en slump att denna lag kommer kort efter attackerna mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo. Ännu en gång har islamistiska terrorister lyckats få en liberal demokrati att inskränka fri- och rättigheter för medborgarna.

De som försvarat massövervakningen har hela tiden hävdat att de personliga uppgifter som samlas in endast får användas för att bekämpa grövre brott. Även detta har visat sig vara en lögn. I Sverige ser vi hur myndigheterna begär in uppgifter från teleoperatörer i en aldrig tidigare skådad omfattning. De har uppenbarligen insett vilken guldgruva som teleoperatörerna sitter på. Tele2 uppger att de får in runt tiotusen sökfrågor varje månad, en massiv ökning på bara ett halvår.

Så här skulle ju uppgifterna från massövervakningen inte användas. Ty inte kan väl regering och riksdag mena att det just nu pågår tiotusen nya utredningar om grov brottslighet i Sverige som alla kräver trafikuppgifter från teleoperatörerna?

Vi är många som har varnat för ändamålsglidning. Farhågorna har viftats bort av odågor som Johan Pehrson, Beatrice Ask och Alan Widman. Häromdagen var det Anders Ygemans tur att rycka på axlarna åt Tele2:s uttalande.

Det finns i dag inga politiska incitament att begränsa eller stoppa massövervakningen av vanligt folk. Så länge allmänheten tillåter att detta sker, kommer det att fortsätta.

Vi, alla väljare, sitter faktiskt själva på stoppknappen. Men först måste vi sluta vara rädda.

Tidigare bloggat:
Massövervakning är ondska

Läs även:
HAX

När släpps SD in i värmen?

Att behandla Sverigedemokraterna som luft var länge ett sätt som företräddes framför allt av vänstern. Vänsterpartiet sade sig vara stolt över att våga vägra debatten med partiet. Tesen var att om SD inte fick uppmärksamhet, skulle de heller inte växa i popularitet.

Försöken att tiga ihjäl SD misslyckades. Då vidtog nästa strategi: ta debatten. Problemet här var att medan SD:s företrädare var lugna, lät motståndarna alltför ofta känslorna ta överhanden. Såväl Erik Ullenhag som Maud Olofsson blev tilltufsade i debatter med SD. Och partiet fortsatte växa. Hela det politiska etablissemanget lyckades på något outgrundligt vis missa symptomen till SD:s tillväxt två val i rad.

Svaret på den sverigedemokratiska framgången i senaste valet blev i stället en panikuppgörelse, den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den signalerar en fortsatt vägran att inse att det politiska landskapet har förändrats och förmodligen inte kommer bli vad det en gång var. Oförmågan att se detta resulterade i en uppgörelse som gör de borgerligas egna väljare fly förbannade.

Det mullrar nämligen i de borgerliga leden. DÖ blir alltmer impopulär, och det finns nu en öppen opposition mot den inom Moderaterna. Denna uppstudsighet är ovanlig i den annars så lydiga och välkammade partipolitiken. Risken för alliansledarna är att den sprids. Inte bara borgerliga kärnväljare är förbannade, näringslivet rasar också. Sju av tio näringslivstoppar vill skrota DÖ.

Som grädde på moset rämnar väljarstödet för att isolera SD i riksdagen. Bland de borgerliga väljarna vill 6 av 10 KD-väljare, 5 av 10 C-väljare och 5,5 av 10 M-väljare samarbeta med SD i frågor där partierna har liknande uppfattningar. Endast folkpartister är klart mer negativa.

Vi börjar således närma oss något slags kritiskt läge när politikerna måste börja lyssna, när oppositionen måste börja agera som en opposition och när SD måste bli en del av ett förhandlings- och sedan regeringsunderlag.

Ty om SD fortsätter att växa, vilket finns skäl att anta att de kommer göra eftersom de frågor som lockar väljare till partiet misskötts så fruktansvärt, har en blivande moderat statsminister bara två alternativ: bygg en regering med stöd av SD eller bilda en blocköverskridande regering med MP och passivt stöd av S. En sådan vänstergir är inte trolig. Å andra sidan blir det svårt att få in FP i en SD-stödd regering.

En alliansregering med stöd av SD är ett mardrömsscenario för de rödgröna. De kommer att skrika sig hesa över vilket svek Alliansen gjort sig skyldig till. Men politiska partier har först och främst ett ansvar gentemot sina egna väljare.

Inte ens en robotlik Anna Kinberg Batra kan rimligen ignorera sina väljare hur länge som helst. Först ut att dö, måste vara DÖ.

Den svenska nivån

Britterna står inför ett ovisst parlamentsval. David Cameron, Ed Miliband, Nigel Farage och en rad andra utmanare har inte bara debatterat mot varandra utan också mött väljare i direktsända utfrågningar. Detta är något tämligen okänt i svensk politik. Här utfrågas politikerna i stället av journalister som en bra dag är hyfsat pålästa, en dålig är lata.

Även i USA möter politikerna väljarna och ställs mot väggen på ett sätt vi inte är vana vid i Sverige. Den amerikanska demokratin må ha uppenbara svagheter, men detta är en av dess styrkor. Svensk demokrati skulle må bra av både fler möten mellan väljare och folkvalda och en högre nivå i den journalistiska granskningen av maktens män och kvinnor. Makthavare ska granskas, men det måste vara en relevant granskning som inte fokuserar på yta utan på politikens innehåll. En sådan granskning kräver dock mer än en recension av partiledarnas senaste klädval.

Generellt sett håller svenska politiker en lägre nivå än många europeiska diton, och eftersom granskningen av dem är så pass ytlig kommer de undan med att sakna både idéer och relevanta kunskaper för sitt område. Resultatet blir pinsamma presskonferenser och framför allt dålig politik, men väldigt lite syns i landets större medier. Det är som om journalisterna inte vill sätta politikerna på pottan utan tvärtom gör sitt bästa för att skydda dem.

Då får vi också de politiker vi förtjänar. Sverige har en bostadsminister som nobbar TV-debatter av rädsla för att bli tillintetgjord och en gymnasieminister som låter som en robot på heroin. Och så har vi en utbildningsminister som bär olika strumpor på jobbet för att manifestera "rätten att vara olika" och deltar i rappvideor för rätten till fri asyl. Det är anmärkningsvärt att Fridolin anser sig ha tid med sådant när svensk skola sågas av OECD och en lärarkris hotar.

Det är nog så att inte bara journalister utan även politiker väljer den bekväma vägen. Ty visst är det roligare med fluffiga utspel som delas och gillas i sociala medier än att verkligen ta uti med stora och svåra politiska frågor.

Vattenhålet Berlin

På hemväg igen efter några dagars visit i Berlin med överdosering av öl, tysk korv och stora cappuchinos.

Varje gång jag besöker Berlin inser jag vad som saknas i Stockholm. Och vad jag gärna skulle vilja vara utan. Det som saknas är bland annat alla små hål i väggen-matställen som serverar bra mat för långt under hundralappen och små spätkaufen som säljer det där allra nödvändigaste (inklusive vin, sprit och öl).

Det jag gärna skulle slippa i Stockholm är snobbigheten och den skeva självbilden, tron att staden är "Nordens New York" och en prisbild på boende som är helt åt helvete.

Jag räknade för övrigt till noll romska tiggare under denna vistelse. Berlin har såvitt mig bekant inget tiggeriförbud, däremot kan jag tänka mig att den som slår upp läger i parker och på ödetomter (som det faktiskt finns en del av i staden), blir bortkörda. Och då är det förstås ingen mening att åka hit och tigga.

Att Tyskland är som Sverige fast för vuxna blir mer sant för varje besök. Och ja, det är klart att man borde bo här. Egentligen.

En halv meter korv. Storleken har betydelse.

Socialdemokrati utan idéer

Det var en statsminister på krigsstigen som besökte Sundsvall och talade om "den härjande högern" på första maj.

Första maj är en besynnerlig dag. Särskilt besynnerlig är den de år Socialdemokraterna själva sitter vid makten. Då ska nämligen maktpartiet framstå som om det är i "opposition mot orättvisor", men uppenbarligen oförmöget att använda regeringsmakten till att eliminera de orättvisor som identifierats. Första maj fyller således ingen annan funktion än som en ursäkt för vänsterpartierna att samlas, minnas gamla goda tider och skrika nötta fraser. Ibland mot sig själva.

Det har länge varit populärt att begrava frågor i utredningar. Det är så politiker hanterar heta politiska stenar. Innan utredaren är klar, har frågan oftast förlorat eller i alla fall minskat i sprängkraft. Så kan man gå vidare.

En ganska ny trend är att tillsätta nationella samordnare. Detta är inget typiskt socialdemokratiskt, även alliansregeringen fick smak för det. Men lita på att Socialdemokraterna under Stefan Löfven kommer att accelerera användningen av verktyget i fråga.

Egentligen är tillsättandet av samordnare och kommissioner ett erkännande att man själv saknar politiska idéer. Löfven har under sin tid som partiledare lovat inrätta både ett innovationsråd och en arbetslöshetskommission. Ingen arbetslöshet har någonsin minskats genom tillsättandet av en kommission. Men det spelar ingen roll för Löfven, ty för Socialdemokraterna är det ett sätt att visa handlingskraft.

Innovation föds inte i ett av regeringen tillsatt råd. Den växer ur människors spontanitet, entreprenörskap, frihet och önskan att få det bättre, den uppstår i ett företagsklimat som tillåter människor att både ta risker och bli rika på det. Alltså själva motsatsen till det Socialdemokraterna tror är hälsosamt i ett samhälle som, som det så fint kallas, ska hålla ihop.

Socialdemokraterna fick ta över regeringsmakten efter åtta år i opposition. Men faktum är att Löfven sitter i ett mycket besvärligare läge än han ville ge sken av i går. Han har visserligen lyckats oskadliggöra oppositionen genom Decemberöverenskommelsen (hur länge den nu håller). Men han har flera riktigt svåra utmaningar framför sig - ungdomsarbetslösheten, utanförskapet bland utrikesfödda, bostadsbristen, tillväxten och alla utmaningar kopplade till migrationspolitiken. Och i opinionen ligger S nu på Juholtsiffror.

Hittills har Löfvens regering visat sig helt sakna idéer på bärande områden. Det skulle man kunna skrocka lite skadeglatt åt, men faktum är att väldigt många människor kommer få lida till följd av regeringens oförmåga att tänka nytt.

Det känns säkert bra, sådär lite hemtamt, för socialdemokrater runt om i landet att Partiet åter sitter vid makten. Men vad makten ska användas till har det sedan länge tappat bort längs vägen.

Nu är makten viktigare än vad den kan användas till. Makten är själva syftet.