Regeringen förbereder kvoteringslag

Feminismen har i Sverige utvecklats till en auktoritär ideologi som bygger på att människor underkastar sig ett visst sätt att leva, prata och bete sig. Ett sätt som givetvis staten har bestämt "i god demokratisk ordning".

Kvotering är ett sådant uttryck. Det har blivit feminismens mest populära åtgärd mot upplevd ojämställdhet. I åratal har vänsterpartister, Fi-aktivisiter och enskilda socialdemokrater vid sidan om kraven på kvoterad föräldraförsäkring propagerat för att det måste tas krafttag mot den ojämna könsfördelningen i börsbolagens styrelser.

Jag tror mig ha ganska gott fog för att hävda att detta inte är en stor fråga för gemene man och kvinna. Den lågbetalda undersköterskan på äldreboendet kunde nog knappast bry sig mindre om huruvida det sitter 30, 45 eller 50,1 procent kvinnor i styrelsen hos börsnoterade bolag. Vad har det med hennes livssituation att göra? Hur blir hennes liv bättre av att politiker fokuserar på en så perifer symbolfråga?

Nu förbereder regeringen en lag om könskvotering i bolagsstyrelser. Efter norsk modell önskar regeringen hota med att upplösa bolag som inte följer könsreglerna. Detta är ett flagrant brott mot allt vad fritt företagande och äganderätt heter. Justitieminister Morgan Johansson var efter kritik snabb med att ta avstånd från denna del av sitt eget förslag, så det återstår att se hur sanktionerna kommer att se ut.

Lagförslaget lär i vilket fall ha små chanser att godkännas i riksdagen. Folkpartiet kan, sin paroll "feminism utan socialism" till trots, säkert tänka sig att stödja en kvoteringslag. Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna kommer däremot rösta nej.

Återstår Moderaterna, som traditionellt varit ett parti som sagt bestämt nej till kvotering men där man i dagsläget inte kan vara riktigt säker på någonting. Jag tror dock inte att M har ändrat sig i denna fråga (en kommentar från Moderatkvinnorna stärker mig i denna uppfattning). Framför allt vill Anna Kinberg Batra nog gärna leka oppositionsledare genom att fälla ett lagförslag från regeringen.

I en förvirrande tid när kampen mot sexism handlar om att räkna kön och striden mot rasism om att definiera människor utifrån hudfärg och ursprung, förvånar det inte att en regering som kallar sig feministisk förbereder en kvoteringslag.

Även om Alliansen i stort har köpt det radikalfeministiska tankegodset verkade den åtminstone något återhållande på de allra värsta dumheterna. Med en vänsterregering är denna spärr borta. Nu tillåts intersektionalitetsperspektiv, misandri, identitetspolitik och maktanalyser få fritt spelrum.

Kvoteringslagen är sannolikt bara den första av många knäppa lagförslag för de kommande åren. Vi får tacka högre makter att denna regering bara samlade 38 procent av väljarstödet.

Läs även:
Genusdebatten, Toklandet

Alliansens feminister

Till skillnad från Birgitta Ohlsson brukar inte Jan Björklund inleda meningar med "vi liberaler..." när han vill säga något viktigt. Liberalismen är inte viktig ens i teorin för folkpartiledaren.

Det är därför inte särskilt oväntat att Björklund i sitt sommartal propagerade för en utökad jämställdhetsbonus. Detta är Alliansens mjuka svar på vänsterns kvoteringsförslag i föräldraförsäkringen.

Jämställdhetsbonusen ger två vårdnadshavare 50 kr var per dag om de delar föräldradagarna lika, alltså totalt 100 kr dagligen. Den ska alltså fungera som en morot för att förmå föräldrar att vara hemma med barnen på ett jämställt sätt.

Men en hundralapp extra om dagen har inte räckt. Svenska folket har visat sig olydigt. Björklund vill därför fördubbla den summan.

Svenska folkets stöd för tvångsdelad föräldraförsäkring är litet. Men Folkpartiet framhärdar. Partiet har ju äntligen fått en jämställdhetsminister som är feminist.

Björklunds tal är en indikation på att Folkpartiet kommer profilera sig som Alliansens feministiska röst i valrörelsen. En god anledning att inte rösta på dem, alltså.

För den som ej feminist är, åt helvete det bär!

Jens Spendrup vill inte kalla sig feminist. Det räcker för att orsaka en så kallad Twitterstorm i Sverige. Jonas Sjöstedt och Gustav Fridolin tillhör de upprörda.

Spendrup motsätter sig att staten ska tvinga fram en jämn könsfördelning i bolagsstyrelser. Och han vill inte kalla sig feminist: "Jag är humanist. Det är väl den enda ismen jag kan identifiera mig med", säger Spendrup i Ekots lördagsintervju, säkert ovetande om vilka konsekvenser ett sådant yttrande kan få.

Enligt Aftonbladet gjorde Jens Spendrup en "feministgroda" när han sade sig vara humanist, inte feminist, och dessutom hade mage att hävda att styrelserna tillsätts efter kompetens. Det är i sanning ett väldigt instängt åsiktsklimat vi har fått när något dylikt kan väcka sådan upprördhet att till och med partiledare känner sig nödda att kommentera det hela.

Aftonbladet ställer frågan till sina läsare om det bör införas kvotering i bolagsstyrelser. Två svar erbjuds: "Ja, det är dags nu" och "Nej, det får ta den tid det tar". Bägge svarsalternativen utgår från tesen att det är viktigt med en jämn könsfördelning i företags bolagstyrelser. Någon plats för en alternativ synpunkt finns inte. Det känns ganska symptomatiskt för den smala svenska åsiktskorridoren.

Frågan om könsfördelningen i bolagsstyrelser, denna icke-fråga, har gått och blivit principiellt viktig för landets feminister. Jag tror faktiskt inte att ensamstående mammor som arbetar och sliter i vården, det vill säga den grupp som de feministiska partierna vurmar för, bryr sig ett kviddevitt om huruvida det sitter få eller många kvinnor i bolagstyrelserna.

Den framgångsrike företagaren Jens Spendrup är bara den senaste i raden att få smaka på den feministiska åsiktsgiljotinen. Han är långt ifrån den sista. Bemötandet lär ha lärt honom att vara tyst, eller utpräglat PK, i frågan i fortsättningen.

Att prata feminism och jämställdhet i Sverige är onekligen en vandring på glödande kol för den som inte säger precis vad vissa makthavare och åsiktsproffs vill höra.

En ickefråga

Nyamko Sabuni har kanske inte varit vänsterfeministernas hackkyckling de senaste åren - hon är trots allt både svart och kvinna och en sådan kan man inte göra narr av lika lätt som en medelålders vit man - men hon har kritiserats för att inte driva jämställdhetsarbetet i samma anda som Margareta Winberg.

Sabuni har vunnit viss respekt från mig genom att dels våga svära i kyrkan och inte kalla sig feminist (trots sin ministerpost), dels propagera mot kvotering. Det är därför ledsamt att konstatera att hon nu tycks ha gett upp kampen och valt att falla in i gamla feministiska tankemallar.

Nyamko Sabuni skriver på DN Debatt att Folkpartiet föreslår lagstiftning för att ställa krav på en jämn könsfördelning i företagens ledningsgrupper. Denna ickefråga anses alltså så viktig att riksdagen måste lagstifta om den.

Sabuni gör en klassisk vänsterfeministisk maktanalys. Kvinnor har "rätt till mer makt i samhället", tycker hon, och lyfter fram att ekonomisk makt flyttas från politiker till näringslivet (som om detta vore något negativt).

Politikerna ska lösa detta genom att tvinga företag att ha en viss andel kvinnor i beslutande positioner. Vilka som sitter i näringslivets topp torde vara en så ointressant fråga för flertalet människor, både kvinnor och män, att flertalet knappt ens förstår den.

Om det är människors "makt i samhället" Sabuni är ute efter att öka, vad sägs om att låta oss bestämma mer över våra egna liv? Vad sägs om att ge tusan i att lägga er i vilka vi lever med och under vilka former? Vad sägs om att inte moralisera över vad vi stoppar i oss? Vad sägs om att ge ungdomar rätten till sin sexualitet? Vad sägs om att låta oss uppfostra våra barn som vi själva önskar? Vad sägs som att ge oss vårt privatliv tillbaka?

Den kollektivistiska synen på människor är ovärdig en jämställdhetsminister som kallar sig liberal. Men det är ju inget som är liberalt med Folkpartiet numera - strålande undantag som Mathias Sundin till trots.