onsdag 17 december 2014

Svenskarna, svenskheten och alla andra


Uppståndelsen kring DN-intervjun med Björn Söder tarvar en kommentar, eller i alla fall några spridda tankar.

Både judar och samer, i alla fall det fåtal som intervjuats i riksmedia, är upprörda över att Söder ska ha sagt att man inte kan vara 100 procent svensk och 100 procent jude/same samtidigt. Har Söder och SD skitit i det blå skåpet nu? Har de bränt sina chanser till en framgång i extravalet?

Nja, låt oss titta på vad Söder egentligen sade. På en direkt fråga om man inte kan vara "100 procent svensk och 100 procent kurd" svarade Söder nej. Man kan inte vara mer än 100 procent av någonting, menade han.

Det finns egentligen inget anmärkningsvärt i detta påstående. Men resonemanget blir väldigt enkelspårigt. Jag tror att identitet är för komplicerat för att kunna procentindelas på detta sätt. Hur vi känner oss och vad vi definierar oss som förändras över tid. En person som är kurd och kommer till Sverige kan efter lång tid känna sig mer som svensk än kurd. Barnen har gått i svensk skola och anammat svenska traditioner och sedvänjor. Kontakten med hemlandet har blivit allt glesare och tanken på att flytta tillbaka otänkbar. Samtidigt går det inte att radera sitt ursprung, och vissa sedvänjor kanske lever vidare.

I ett sådant fall är det ointressant, och givetvis omöjligt, att söka förklara hur "många procent svensk" och hur "många procent kurd" personen i fråga känner sig som. Personligen definierar jag mig som svensk eftersom jag vuxit upp här. Om jag flyttade till ett annat land skulle detta kanske förändras något över tid, men det skulle sannolikt dröja väldigt länge innan min svenska identitet förändrades märkbart (mycket beroende på hur stora de kulturella skillnaderna länderna emellan skulle vara).

I vissa länder är definitionen av nationalitet väldigt strikt kopplad till etnicitet. Även om jag skulle bo i Kina och bli kinesisk medborgare (vilket skulle kräva att jag avsade mig mitt svenska medborgarskap då det i dag inte är möjligt att ha dubbla medborgarskap om du är kinesisk medborgare) skulle jag aldrig bli sedd som kines. Helt enkelt eftersom jag inte ser ut som en. Jag skulle förbli en laowai (老外) livet ut.

I Sverige har vi ett problem med att människor som inte fötts i Sverige har svårt att bli betraktade som annat än "invandrare". Bara begreppet "andra generationens invandrare" är problematiskt. När blir man bara "svensk"? Hur lång tid ska det behöva ta?

I min mening lägger Söder alldeles för stor vikt vid etnicitet och upplevd nationstillhörighet. Det gör även SD som parti. Varför är det viktigt? Jag vet att SD inte vill se parallella samhällen och att partiet ogillar den kulturrelativism som frodas inom framför allt vänstern. Det gör även jag. Men religion och härkomst ska inte spela någon roll. Om människor känner sig svenska eller inte ska inte heller spela någon roll, så länge de bara beter sig anständigt inte begår brott.

Söder gör en viktig distinktion mellan etnicitet och medborgarskap. I medierapporteringen, och den flöd av ilskna kommentarer, har det låtit som om SD vill diskriminera vissa grupper på etnisk grund. Men Söder var faktiskt tydlig, i all otydlighet, att kurder, judar, samer och alla andra kan ha svenska medborgarskap och att detta medför samma rättigheter och skyldighet som för alla andra. Hur människor känner sig och definierar sig borde vara sekundärt.

Debatten är ur mitt perspektiv något av en storm i ett vattenglas. De rödgröna har satt in vågmaskiner i det där vattenglaset för att åstadkomma största möjliga effekt. Samtidigt är det SD som själva fyllt glaset med vatten genom att ständigt prata om vem som är svensk och vad svenskhet är. Vänstern svarar ofta med att det inte finns något typiskt svenskt, men i det här fallet har det plötsligt blivit viktigt att få kalla sig svensk. Lite svårt är det att hänga med i turerna ibland.

Avslutningsvis, apropå att förvandla riksdagen till en lekstuga, vägrade vänsterpartisten Rossana Dinamarca (inte direkt den riksdagsledamot med den största demokratiska trovärdigheten) säga "herr talman" när hon inledde sitt anförande i riksdagen. På plats satt nämligen andre vice talman Björn Söder och han, förklarade Dinamarca, är minsann inte "hennes" talman.

Denna protest öppnar upp för en mängd olika scenarier i framtiden. Vems talman är egentligen vems? Kan man välja beroende på partifärg och humör? Och gäller det även statsministrar?


Tino Sanandaji om Moderaternas behov av forskning

Alliansens trovärdighet har tagit skada av att man i stället för riktiga forskare alltmer lutar sig mot ideologiska tankesmedjor som Timbro/Migro eller Fores. Erik Ullenhag tog uttryckligen avstånd från Jan Ekberg, landets mest seniora forskare på området migrationens ekonomiska effekter. I stället förlitar man sig på expertis från evangeliska ideologer som Fredrik Segerfeldt, Johan Norberg och Andreas Bergström, som sinsemellan inte ens har en ekonomexamen från Fairfax University att dela på.

Tino Sanandaji skriver dräpande i Realtid.se om borgerligheten, sysselsättningsgapet och behovet av en politik grundad på fakta snarare än fluffiga drömmar.

Kort sagt: mer forskning och mindre evangelism i politiken. Det känns som att det var viktigt en gång i tiden.

Läs hela artikeln här.

Snart i en public service-kanal nära dig

tisdag 16 december 2014

Om att tvinga andra att betala ens lön


Ett antal tidningsredaktörer är rosenrasande på att det statliga stödet till landets kulturtidskrifter ska minskas från 19 till runt 4 miljoner. " Ett dråpslag", tycker artikelförfattarna och ifrågasätter Alliansens syn på yttrandefriheten.

Redaktörerna har skrivit under en synnerligen debil text. Alliansen vill naturligtvis inte avskaffa eller inskränka yttrandefriheten, ej heller "begränsa det offentliga samtalet". Däremot finns det helt uppenbart olika meningar om huruvida vissa ska få skattepengar för att tycka saker.

Alla har rätt att yttra sig, att säga sin mening. Men ingen kan kräva att andra ska tvingas betala för att man ska få göra det i en tryckt tidning. Att vara skribent i eller redaktör för en tidning är ingen rättighet.

Kritiken blir ännu märkligare om man betänker att det aldrig har funnits så goda möjligheter att göra sin röst hörd som i dag. Sociala medier, bloggar och onlinepublikationer är bara tre sätt att nå en stor publik. Det är ganska få traditionella tidskrifter som går runt i dag. Men om den nätprodukt man presenterar är tillräckligt bra, om folk gillar den, kommer det finnas ett intresse att betala. Det är väldigt, väldigt enkelt.

Om ett företag, stiftelse eller vad som helst vill betala för att vissa åsikter anses så viktiga att de bara måste höras, varsågod. Men ingen har rätt att kräva att andra ska betala för att just deras åsikter ska sättas på pränt. Oavsett om de handlar om kritik, poesi eller samhällsdebatt.

Det är dags att fler börjar ställa sig frågan: om ingen frivilligt vill betala för det jag gör, är det då inte dags att göra något annat?

Tino skriver migrationsbok


Tino Sanandaji ska skriva en bok om invandring. Boken, med den preliminära titeln Moral Superpower, ska ges ut i både svensk och engelsk version.

Crowdfundingen via Kickstarter drog igång i går. På några timmar hade Tino fått in över 100 000 kronor. Intresse finns uppenbarligen för hans sifferstinna inlägg i debatten om volymer, asylpolitik och integration.

Tino har varit en viktig och sansad röst i en väldigt upphetsad migrationsdebatt där invektiv i stället för sakliga argument utbytts. Med rå data har han lyckats visa hur verkligheten ser ut.

I en bok måste han även driva en tydligare tes än han gjort på sin blogg eller i debatter. Jag ser fram emot att se vad han kan åstadkomma.

söndag 14 december 2014

Den feministiska "öppenheten"


"Feminism lägger inte locket på, den öppnar upp." Det säger Louise Peterhoff, som har en framträdande roll i den politiska SVT-dramaserien Blå ögon, i en intervju i SvD.

På frågan om hur hon röstade i senaste valet svarar hon Fi. Peterhoff menar att feminism handlar om att "aktivt ta på sig de glasögon som gör att man ser vilka ojämlikheter som finns, överallt" och tillägger:
Hon beskriver ... hur mycket som kan ifrågasättas om man skärper det feministiska seendet. Bedyrar att upptäckterna brukar falla i god jord. Varken kolleger eller regissörer suckar, tycker att hon är jobbig.
Detta kan förstås bero på att hon som skådespelare, i likhet med journalisterna, verkar i en synnerligen vänsterdominerad bransch. Där defaultläget är att vara feminist, socialist eller i alla fall någon sorts allmän vänster. Detta är dock inte en rättvis bild av hur resten av samhället ser ut.

Journalister och skådespelare verkar inom politiskt homogena branscher. Det gör att många har svårt att förstå och ännu svårare att hantera att det finns människor som tycker annorlunda. Som inte är feminister. Som inte gillar kvotering eller att politiker ska bestämma hur vi fördelar tiden med barnen, bland mycket annat. Det blir ett slags ilsket uppvaknande för dem när de inser att jo, det finns många som är för jämställdhet mellan könen men inte ställer upp på den radikalfeministiska verklighetsbeskrivningen.

Påståendet att feminismen "öppnar upp" ter sig lite besynnerligt. I Sverige är det ju feministerna som vill förbjuda och reglera sådant de inte gillar. Det visar sig i allt från förbud mot porr och strippklubbar till att påtvinga alla som inte håller med de feministiska glasögonen genom obligatoriska utbildningar, kurser och genuscertifieringar. Detta är själva motsatsen till öppenhet och tolerans. Det är att påtvinga andra ens egen världsbild.

Gudrun Schyman har beskrivit sin feministiska kamp som en rörelse som erbjuder en öppen hand, inte en knuten näve. Men detta är alltså en falsk bild. Det är en intolerant och närmast auktoritär rörelse som Schyman leder och som Peterhoff röstade på. Den tar bara hänsyn till människors olikheter om dessa olikheter är acceptabla ur ett feministiskt perspektiv. Annars ska de åtgärdas.

Ingen ska komma undan denna feministiska våg. Vi ska bete oss rätt. Prata rätt. Tänka rätt. Detta är feminismens mål, och det har ytterst lite med öppenhet och tolerans men desto mer med makt att göra.

I slutändan handlar feminismen, precis som all politik, om att bestämma över andra.

 Via Toklandet. 

fredag 12 december 2014

Snällast vinner inte migrationsdebatten


En rad liberala debattörer, författare och politiker slår på DN Debatt ett slag för den reinfeldtska asyl- och migrationspolitiken, alltså den politik som den förre statsministern nyligen sammanfattade med att det på den svenska landsbygden finns "mer plats än man kan föreställa sig".

När jag läser debattartikeln slås jag av att diskussionen inte handlar om konstruktiva lösningar, om smart integrationspolitik eller om hur människor ska kunna stå på egna ben. Den handlar om snällhet och godhet. Detta är förstås ett problem eftersom det inte föds några lösningar enbart ur känslan av att vara en god och snäll medmänniska.

Artikelförfattarna har rätt i att det hänt något i migrationsdebatten. Tidigare hävdades att invandringen var en vinstaffär. Punkt. Så sent som i våras fick vi den berömda Sandvikenrapporten, som påstod att Sandvikens kommun gick plus med en halv miljard kronor på invandring. Varje år. Den spreds i sociala medier, delades faktiskt av några av artikelförfattarna, och sågs som ett vasst nålstick mot den invandringskritiska ballongen. Även dåvarande integrationsministern Erik Ullenhag stämde glatt in i jubelropen på Twitter.

Problemet var att det inte stämde. Såklart. Sedan dess har både Fores och Migro gjort sitt bästa för att upprätthålla bilden av invandring som en vinstaffär vi inte bara kan tacka nej till. Men efter en hel del mothugg, några uppskruvade asylprognoser och ett visst sommartal av Reinfeldt, hävdas det nu att invandring faktiskt kostar "på kort sikt". Underförstått att det är långsiktigt lönsamt.

Sanningen är att det dels beror på vilken sorts invandring vi talar om. Självfallet kommer högutbildade i bristyrken alltid ha lättare än andra att skapa sig en god tillvaro i Sverige. Dels beror det faktiskt på hur samhället är rustat att ta emot många människor som behöver försörjning, bostad, förskoleplatser och sjukvård med väldigt kort varsel. Det finns de facto kapacitetsbrister som måste belysas.

Det sistnämnda är känsligt. Diskussionen om volymer, som tidigare migrationsministern Tobias Billström försökte initiera men som omgående resulterade i beskyllningar om att kratta manegen för SD, är en het potatis. Debattörerna hävdar att det är fel att tala om volymer därför att det inte är mängden människor som är problemet, utan systemen som tar emot dem. Volymen går dessutom inte att påverka, påstås det.

De fastslår:
Om vi har en process som bygger på individuell prövning av asylskäl kan man inte politiskt besluta om en viss volymbegränsning.
Detta är i sak korrekt. Men det blir ett halmgubbeargument eftersom ingen vill att regeringen eller riksdagen ska bestämma exakt hur många som får komma till Sverige. En sådan lösning föreslår inte ens Sverigedemokraterna.

Det SD hävdar när de säger sig vilja minska asylinvandringen med 90 procent, eller till grannländernas nivåer, är att de gör bedömningen att söktrycket kommer minska med SD:s politik (bland annat genom tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd samt upprätthållandet av Dublinförordningen). Då blir det blir mindre attraktivt att söka asyl i Sverige, helt enkelt. Om Sverige för ungefär samma asyl- och migrationspolitik som övriga Norden, vore det märkligt om tio gånger fler sökte sig just hit.

Flyktingströmmarna vi nu ser beror på det oroliga läget i ett flertal länder. Så långt är vi överens. Men det finns en rad politiska beslut som kan påverka i vilket land flyktingarna söker asyl. Detta borde inte vara särskilt svårt att förstå.

Mediantiden för en flykting att få en egen försörjning (inklusive bidragsjobb) var 7 år 2010
och har inte sjunkit under Alliansens tid vid makten. (Källa: SCB)

Är det verkligen volymen människor som är problemet eller är det systemet? undrar artikelförfattarna retoriskt. Jag skulle hävda att det sistnämnda gör att det förstnämnda blir ett stort problem, men att inget samhälle klarar av att integrera ett oändligt antal människor. Ändå är det egentligen vad de hävdar när det påstås att begreppet volymer är irrelevant.

Om vi nu inte ska prata om volymer, kan vi i alla fall prata om integration. Alla säger sig vilja förbättra integrationen av invandrare. Men hur ska det gå till? Lägre löner och avreglerad arbets- och bostadsmarknad är populära förslag högerifrån. De två sistnämnda ställer jag upp på oavsett hur stor eller liten asylinvandring Sverige har, och det förstnämnda kommer säkert hjälpa vissa unga att få sitt första jobb.

Men stor asylinvandring från exempelvis Somalia och Eritrea medför likafullt utmaningar. Sverige har EU:s lägsta andel lågkvalificerade jobb - 2,5 procent. För nästan alla arbeten krävs i dag någon sorts utbildning. För många flyktingar och anhöriginvandrare är chanserna att bli självförsörjande väldigt begränsade redan från start. Detta hade inte behövt vara ett problem om de försörjdes av sin egen familj. Men de generösa undantagen från försörjningsplikten gör att det de facto blir ett bekymmer ur både ett samhällsekonomiskt och liberalt perspektiv eftersom skattebetalarna får pröjsa.

Även om det genomförs genomgripande reformer, vilket vi ska minnas att Reinfeldt inte var beredd att göra, kommer många problem att kvarstå. I slutändan kokar resonemanget om generös asylinvandring därför ned till en känsla av godhet. Inte om samhällsekonomiska vinster. Detta är en viktig vetskap att ta med sig inför de debatter som väntar. Trovärdigheten blir alltid lidande när "därför" ersätter svaret på frågan om "hur" och när den där varma känslan inombords ges prioritet före faktiska resultat.

Låt mig måla ett motförslag med några grundläggande faktorer som bör vara bärande för en liberal asyl- och migrationspolitik:
- Slå vakt om den fria rörligheten. Alla har rätt att bo och arbeta var de vill så länge de kan försörja sig själva.

- Sverige kan ta emot kvotflyktingar i enlighet med internationella överenskommelser och åtaganden. Fokus ska ligga på att ge dessa människor skydd och att från dag ett slussa in dem i det svenska samhället med en effektiv språkutbildning, en chans att validera sin ev. utbildning från hemlandet och en grundkurs i samhällsinformation. På arbets- och bostadsmarknaden ska lika villkor gälla för alla, oavsett härkomst. 
- Huvudregeln ska vara att ge tillfälliga i stället för permanenta uppehållstillstånd vid beviljad asyl. När oroshärdar har slocknat kan en viss återflyttning ske. 
- Den som invandrat och vill ta hit familj och släkt ska först kunna uppvisa en adekvat bostad och inkomst som räcker till att försörja de sina.

Om dessa enkla men viktiga faktorer tillåts gälla, kommer betydligt färre som invandrar till Sverige att hamna i långvarigt utanförskap, i bidragsförsörjning och segregation. De kommer därmed kosta mindre pengar för samhället, snabbare bli självständiga individer som kan leva goda liv och känna att de fyller en funktion i samhället. Det är win-win.

Avslutningsvis vill jag konstatera: Kravlöshet är inte liberalism. En omhändertagandepolitik utan den enskildes skyldighet att försörja sig själv är inte liberalism. Och EU:s största asylinvandring tillsammans med OECD:s sämsta integration är en sällsynt usel kombination för vilken tidigare och sittande regeringar bär ansvaret.

Jag vet inte hur det kommer sig att tongivande personer inom svensk borgerlighet har lyckats hamna så långt bort från de borgerliga kärnvärderna om att alla i möjligaste mån ska stå på egna ben, ha stor frihet men också ett stort ansvar i sina liv och inte ligga andra till last. Rätten att röra sig fritt är bara hållbar och meningsfull om den samtidigt medför kravet att individen bär sina kostnader. Annars reduceras politiken till en verksamhet som bara ska vara "snäll" och "varm". Det är inte seriöst.

Tyvärr kan tillståndet i den liberala migrationsdebatten just nu beskrivas på följande sätt:

Aldrig förr har så många känt sig så goda för så lite.

Tidigare bloggat:
Det fanns ingen plan
Flyktingar i arbete
Att ställa krav är nödvändigt och viktigt

Läs även:
Fnordspotting, HAX, Per Gudmundson

torsdag 11 december 2014

Schymans desperata vädjan


Gudrun Schyman trodde entusiastiskt att Fi skulle få mellan 5 och 10 procent i riksdagsvalet. Det blev drygt 3. Ändå är hon väldigt hoppfull inför det extra val som är tänkt att hållas i mars.

Fast jag undrar om Schyman kanske någonstans inser att loppet är kört för hennes lilla rosa extremistparti. Det var i september som det skulle ske, med god draghjälp av den push som framgången i EU-valet gav, med kändisar som gick ut och uppmanade oss att rösta rosa och med den mediala vinden i ryggen. Partiet gick kraftigt framåt, men det räckte ändå inte.

En sak är säker: Schyman är Fi. Om fyra år är tanten gammal och gaggig, och nyvalet kommer handlar om regeringsfrågan och politisk trovärdighet i ännu högre grad än valet i höstas. Detta är inte Fi:s bästa gren, om man uttrycker saken försiktigt.

På Brännpunkt vädjar Schyman och en medsyster till de så kallade liberaler som kallar sig feminister, i synnerhet inom Folkpartiet.
Vi hoppas och tror på liberala feministers förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, i enlighet med liberal upplysningstradition. Att lägga sin röst på Alliansen öppnar med nuvarande parlamentariska läge upp för en skrämmande utveckling med flera steg bakåt för kvinnors rättigheter. Krisen kan med ett partiledarbyte innebära nyorientering. Med en röst på Fi 2015 kan liberala feminister visa att de menar allvar med att förtroendet för liberal feminism måste återupprättas.
Detta är en närmast desperat vädjan. Men varför skulle liberala feminister vara det minsta intresserade av att stödja ett antikapitalistiskt, tillväxtfientligt och ekonomiskt oansvarigt parti som med hundra procents säkerhet kommer rösta för en rödgrön regering? Varför skulle liberaler vilja ge draghjälp åt ett parti vars aktiva skriker Afas ramsor på valvakorna, som vill utbilda hela landet i könsmaktsteorier och bekämpa rysk aggression med nedrustning?

Detta låter inte så jättelockande för en person som kallar sig liberal. Om man har någon sorts förmåga till självständigt och kritiskt tänkande, som Schyman tillskriver liberala feminister, röstar man inte på Fi.

Gudrun Schyman har förmodligen grillat pengar för sista gången. Och hon vet om det.

Tidigare bloggat:
#GranskaFi - De rosa extremisterna

onsdag 10 december 2014

Tortyrstaten


Kriget mot terrorismen har varit och fortsätter att vara smutsigt. Barack Obama har valt att trappa upp drönarkriget med omfattande civila offer som följd. För den amerikanska allmänheten och den politiska ledningen är detta ett bekvämt krig. Inga amerikanska liv går till spillo. Bara oskyldiga liv i ett land långt borta offras. Den amerikanska karman hålls intakt.

I en nyligen släppt rapport från Reprieve hävdas att runt 1 100 oskyldiga har dödats i attacker på totalt 41 personer som USA har på sin dödslista. Den påstått träffsäkra drönarbombningen är alltså lika farlig för civila som mer konventionell krigföring. I ett fall krävdes sju attacker innan målet dödats. Då hade totalt 164 människor mist livet.

I går släpptes även en rapport som visar hur blodigt och brutalt CIA:s agerande varit i kriget mot terrorismen. Rapporten beskrivs som "chockerande". Att CIA genom extraordinary rendition olagligt fångat in människor, fängslat dem på s.k. black sites (fängelser utom synhåll för rättsliga instanser och vetskap för allmänheten) och även torterat misstänkta, har vi vetat länge. Det som är nytt i rapporten är snarare omfattningen och brutaliteten i tortyrmetoderna.

Givetvis har CIA tidigare förnekat detta, och när det väl framkom att waterboarding, skendränkning, använts, talades det om ett fåtal fall. George W Bush medgav att det förekommit i några enstaka fall, men att det i dessa fall varit effektivt. Bägge påståendena var lögn.

Gemensamt för underrättelsemyndigheterna, oavsett om de heter CIA, NSA eller något annat, är att de bryter mot lagen och ljuger både allmänhet och folkvalda rakt upp i ansiktet. Detta försvaras sedan av testosteronstinna neocons som, i likhet med fallet med Edward Snowdens bevis för att NSA bryter mot lagen och ljuger om det, menar att avslöjandet av dessa brott är värre än brotten i sig. Så har även svenska borgerliga politiker, däribland Folkpartiets Allan Widman, försvarat USA:s massövervakning.

I rapporten om tortyren hävdas att dessa extrema förhörsmetoder dessutom är ineffektiva. Väldigt lite pålitlig information framkommer. Vilket inte är så konstigt, om man tänker efter. Det räcker med en väldigt obehaglig förhörssituation och förtäckta verbala hot för att misstänkta ska erkänna brott de aldrig begått. Lägg tortyr till detta och sanningshalten blir ännu mer tveksam.

Eller för att citera Shakespeare:
 
But I fear you speak upon the rack
where men enforced do speak anything

USA använder alltså medel som 1) drabbar oskyldiga människor och 2) är ineffektiva i kampen mot de personer som regeringen säger sig vilja komma åt. Detta vet rimligen både CIA och den amerikanska administrationen. Men de fortsätter ändå. CIA spelar ett spel för att inte förlora befogenheter, och politikerna låter sig övertygas av rädsla för att färre befogenheter för landets underrättelsemyndigheter skulle kunna underlätta för terrorister. Den debatten vill de inte ha.

De flagranta brotten mot mänskliga rättigheter kan fortsätta. Tortyren, de hemliga fängelserna, Guantánamo, drönarkriget som dödar civila i främmande länder och massövervakningen inte bara av amerikaner utan av alla människor i hela världen, kan fortsätta.

Något politiskt ansvar kommer inte att utkrävas. Det vi sett från politiskt håll så långt är snarast försök att trivialisera och bortförklara de brott som har begåtts med stöd från den högsta politiska ledningen.

För allt detta kan jag bara känna en djup avsky.

Om USA någonsin har haft någon trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter, har den definitivt gått förlorad. Frågan är om den alls kommer kunna återupprättas.

tisdag 9 december 2014

Det fanns ingen plan


Fredrik Reinfeldts utläggningar i intervjun i danska Politiken, översatt och återgiven i sin helhet i DN, har sjunkit in.

Många har redan kommenterat den förre statsministerns märkliga utspel om att Sverige har "oändligt mycket mark och skog" och att "det finns mer plats än man kan föreställa sig". Det är en besynnerligt inlägg i en diskussion som aldrig har handlat om arealer eller brist på detsamma, utan om brist på bostäder, en dysfunktionell arbetsförmedling, en överreglerad arbetsmarknad, en språkundervisning som inte fungerar och en icke rättssäker asylprocess som belönar dem som kastar sina id-handlingar och låter personer som giltiga asylskäl vänta i månader eller år på besked.

Intervjun med Reinfeldt är avslöjande. Den visar nämligen att den förre regeringschefen aldrig hade en plan. Det fanns ingen långsiktig planering för hur mottagandet skulle gå till, hur människor skulle bli självförsörjande, hur nya svenskar skulle kunna bli en bidragande del i samhället. Varken kortsiktigt eller långsiktigt.

Reinfeldt ville en sak: ta emot fler asylsökande. Han hade inga svar på de utmaningar som det rekordstora inflödet skapade. Det fanns knappt ens en god vilja i att få mottagandet att fungera hyggligt. Ansvaret för detta sköt regeringen förstrött över på kommunerna. "Fixa det bara!"

Borgerlighetens migrationspolitik ledde därför till panikartade ad hoc-lösningar, och effekterna av denna tanklöshet ser vi nu runt om i landet där kommuner går på knäna, asylsökande fastnar på svindyra asylboenden och utanförskapet bland utlandsfödda ökar. Det är en lose-lose-situation.

För en statsman som Reinfeldt, som under hela sin tid i toppolitiken har predikat ansvar och stegvisa samhällsförändringar i lagom takt, ter sig denna politik väsenskild. Men det gjorde även hans plötsliga avhopp som moderatledare på valnatten (vilket med det knepiga parlamentariska läget i åtanke var förhastat och oansvarigt). Det var inte likt honom, sa vissa moderater förvånat.

Kanske är det så, att vi nu har fått se Reinfeldts verkliga sida. Den ansvarslösa sidan. Han höll skenet uppe länge nog för att vinna två val. Nu vet vi bättre. Detta lär påverka hans eftermäle.

En onödig låsning


Socialdemokraterna vann inte valet. De gick fram marginellt jämfört med valet 2010, ett val som av dåvarande partiledaren kallades "ett riktigt dåligt val". Det rödgröna blocket som helhet gick fram 0,1 procentenheter.

Alliansen vann inte heller. De fyra borgerliga partierna tappade nästan tio procentenheter. Valet hade bara en vinnare: Sverigedemokraterna.

Ändå tog Stefan Löfven på sig uppdraget att bilda regering. Både på valnatten och i sin regeringsförklaring upprepade Löfven det felaktiga påståendet att svenska folket röstat för en förändring - för socialdemokratisk politik.

Så var det bevisligen inte. Men politik är politik, och det var väntat att ledaren för det största partiet i det största blocket skulle försöka bilda regering. Löfven misslyckades dock med det som han sade sig vara så övertygad om att klara, nämligen få budgeten godkänd i riksdagen.

Detta har orsakat de bittraste utfallen från socialdemokratiskt håll på många år. Inte ens den bittraste citron kan tävla med en sur sosse. Inte heller Alliansen är nöjd med läget. Sverige måste kunna regeras av en minoritetsregering, sägs det. Därför vill både regeringen och allianspartierna se över regler och praxis i riksdagen så att en minoritet lättare kan få igenom sin ekonomiska politik. Helst före nyvalet.

Syftet är förstås att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Men sådana krumbukter riskerar att slå tillbaka. Vi vet inte hur riksdagen ser ut efter valet. Om SD fortsätter att växa spelar det till slut ingen roll hur övriga partier försöka trixa med regler och överenskommelser vid budgetomröstningar. Dessutom ska det inte uteslutas att svenska folket är redo att rösta in ännu fler partier i riksdagen i kommande ordinarie val.

Bakgrunden till paniken är den politiska låsningen i riksdagen. Den beror i sin tur på uppdelningen i block. Block är en dock frivilliga konstellationer. De kan förändras. Partierna borde se dem mer som pakter i Robinson och använda dem så länge det gynnar de egna målen, överge dem när det inte gör det. Med detta sagt har det funnits få skäl för något borgerligt parti att gå Löfven till mötes efter valet.

Många inom borgerligheten vet nog egentligen hur Alliansen ska kunna regera i majoritet. Det finns få sakpolitiska skäl att inte pröva detta. Men det kommer inte ske. Därmed är Alliansen, precis som de rödgröna, ansvariga för den låsning som nu skett. Och det är inte alls säkert att nyvalet, eller nya regler för budgetomröstningar, kommer ändra på den saken.

måndag 8 december 2014

Det där med utsträckta händer...

Så här lät det när Fredrik Reinfeldts minoritetsregering sträckte ut handen till Stefan Löfven.

söndag 7 december 2014

Redan de gamla Moderaterna...

Under Fredrik Reinfeldts dryga tio år som partiledare gjorde Moderaterna en rad omsvängningar. En av de mer anmärkningsvärda var att anamma Miljöpartiets migrationspolitik.

Politiska partier förändras oftast stegvis, och efter en tid av glidning i en särskild fråga är det lätt att glömma att de för bara några år sedan tyckte precis som den där motståndaren som i dag utmålas som oansvarig eller rent fascistisk.

Detta är tydligt i fallet Moderaterna och asyl- och migrationspolitiken.

Så här skrev Moderaterna i en riksdagsmotion i oktober 2000:
Det är viktigt att skilja på flyktinginvandring och invandring i övrigt. I massmedia framställs ofta människor som söker asyl och som smugglats in i landet som flyktingar även om deras motiv till att lämna hemlandet företrädesvis är ekonomiska. Flykting är man om kriterierna för skyddsbehov i utlänningslagen är uppfyllda, och då har man rätt till permanent eller tillfälligt skydd. 
Missbruk av asylrätt skall stävjas så långt som möjligt. Asyl skall ges till personer som dokumenterat blivit förföljda enligt Genévekonventionens bestämmelser. Det ankommer på den asylsökande att styrka sin identitet och att förete trovärdiga handlingar och att i övrigt samarbeta i asylprocessen. I annat fall skall avslag ges eller när skyddsbehov sannolikt föreligger, ett tillfälligt uppehållstillstånd i avvaktan på fullt klarläggande av identitet och övriga förhållanden. 
Invandringspolitiken måste vara tydligt utformad och ha en förankring i breda folklager. Främlingsfientlighet och negativa attityder uppstår om misstanke finns att de som fått uppehållstillstånd inte är egentliga flyktingar. Ett ökat stöd för invandring kan bara uppnås om invandrarna ses som individer som utvecklar och berikar Sverige i stället för att ses som ett socialt problem. 
Svenskarna och deras politiker måste också tydligt markera sin vilja att försvara de värderingar och de kulturmönster som vi i Sverige uppnått under en lång utvecklingsperiod. Ömsesidig tolerans av olika traditioner och levnadsmönster måste upprätthållas, men det får inte innebära att värderingar och utmanande livsstilar skall accepteras när de står i uppenbar konflikt med de värderingar som vuxit fram i Sverige vad gäller t.ex. synen på jämställdhet och barnens rättigheter.

Uppehållstillstånd för anhörigaReglerna för familjeåterförening eller för andra nära anhöriga kan göras mer generösa om försörjningskrav införs. Den eller de som vill att en nära anhörig skall få bosätta sig i Sverige måste åta sig ett försörjningsansvar och också kunna visa att bostad finns.
Det är anmärkningsvärt att ovanstående text i dag ses som främlingsfientlig och/eller sverigedemokratisk. Denna förskjutning har alltså skett på knappt 15 år.

Ett tecken i tiden är att den förre statsministern i en intervju i danska Politiken hävdar att Sverige har gott om fält och skogar som borde kunna bosättas av flyktingar. Denna sorts verklighetsfrånvända resonemang hoppas jag vi kommer få se mindre av nu, i alla fall inom borgerligheten.

Men jag håller inte andan...

Läs även:
PJ Anders Linder: M ska inte föra MP:s invandringspolitik

lördag 6 december 2014

Bittra förlorares behov av etiketter

"Ett litet, nyfascistiskt parti". Så lyder Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens beteckning på Sverigedemokraterna. Vice statsminister (förhoppningsvis inte så länge till) Åsa Romson tycker att beskrivningen "inte är konstig".

Andersson hävdar att övriga partier vill ha ett "civiliserat samhälle" (underförstått att SD inte vill det) och upprepar att SD inte förespråkar människors lika värde.

Att vänsterpartierna behöver en skarp politisk strid för att överleva är inget nytt. Men dessa överdrifter kan komma att slå tillbaka på Socialdemokraterna. Jag tror att ytterst få av SD:s väljare känns vid några som helst sympatier för fascistiska ideal eller övertygelser. Inte ens Folkpartiet ställer sig bakom statsministerns och finansministerns utspel. Därtill kan nämnas att det är en smula anmärkningsvärt att Den Store Förhandlaren, mannen med den ständigt utsträckta handen, på så här lösa boliner stämplar landets tredje största parti som fascistiskt.

Kanske har sossarna gått lite för långt nu i sin kamp att måla horn i pannan på Sverigedemokraternas företrädare. Jag tror att detta vittnar om en desperation från ett mycket pressat socialdemokratiskt parti som misslyckats med att hindra väljarflödet till SD och att nå fornstora opinionsnivåer. Men det kan också vara ett tecken på att sossarna klivit vänsterut. Att stämpla motståndare som fascister är normalt något som extremvänstern sysslar med. För dem är etiketteringen av motståndarna central.

Sverigedemokraterna håller landsdagar i helgen och går givetvis till motangrepp. Björn Söder kräver att Löfven ber om ursäkt. Genom att kalla SD "nyfascistiskt" har S för överskådlig framtid omöjliggjort allt samarbete och alla tänkbara samtal med SD. Tidigare har SD kallats "neofascistiskt"
i debattartiklar och på ledarsidor. Att en statsminister gör det är dock något annat. Inte ens Fredrik Reinfeldt, som öppet visade hur mycket han avskydde SD, tog ordet i sin mun.

Enligt Henrik Arnstad, som fick agera sanningssägare och "historiker" i TV4Nyheterna i kväll, är ett tecken på att vara nyfascist att man förnekar det. Med det kriteriet kan man tänka sig att betydligt fler än bara Sverigedemokraterna skulle få denna beteckning klistrad på sig.

Vi går mot en ovanligt hätsk valrörelse. Det kan i och för sig bli lite kul. I den senaste valrörelsen var det endast debatter som SD medverkade i som hettade till lite grand. Svensk politik har vitaliserats av deras framgångar, det måste sägas.

I mars kommer angrepp och anklagelser hagla mellan blocken på ett sätt som vi inte sett på väldigt länge. Det finns nämligen få som är så bittra som sossar som misslyckats med att få sin vilja igenom.

Läs även:
Fnordspotting

fredag 5 december 2014

Britterna och porren


Storbritannien går i fel riktning på alla möjliga områden. Landet är på väg att förvandlas till en komplett övervakningsstat, och då inte bara på nätet, men den kristmoralistiska kampen mot porren måste nog ändå anses vara den märkligaste utvecklingen. David Cameron har förklarat krig mot osedligheten.

De så kallade Audiovisual Media Services Regulations 2014 reglerar nämligen vilken sorts pornografi som får produceras på brittisk mark. Nu har visserligen viss porr alltid varit förbjuden, men här går den brittiska regeringen betydligt längre än andra.

Listan över porr som nu förbjuds gäller även video-on-demand-tjänster och är lång. Den innefattar bland annat fult språk, smisk, skildringar av sex utan samtycke (s.k. våldtäktsporr), watersports (urin), fisting (som felaktigt beskrivs som farligt), penetration med vissa objekt och strypsex men också kvinnlig ejakulation. Det sistnämnda är förstås särskilt underligt eftersom det enbart handlar skildringar av kvinnlig njutning. Att förbjuda något sådant i film är högst anmärkningsvärt. Eller ska vi säga obegripligt.

Det förmenta syftet är att skydda barn och ungdomar från att "ta skada" av pornografiskt material. Förutom att detta endast är en skenmanöver, är det också feltänkt i sak. Unga, vissa långt under 18, utför i dag sexuella handlingar inför varandra via webbkameror. Att tro att de skulle få några slags permanenta skador av odefinierat slag av att se nakna människor ha sex är trams.

Inget av detta kommer få vare sig ungdomar eller vuxna att sluta intressera sig för sex eller porr. Det är dessutom fortfarande möjligt att se porr producerad i andra länder. Lyckligtvis finns något som heter internet.

Stegen som den brittiska regeringen har tagit är dock oroväckande, och Camerons eget lilla korståg kan bara ha börjat. Vi bör hålla ögonen öppna för framtida blockeringar och filtreringar av osedligt material på nätet. Storbritannien är på väg att göra en rad odemokratiska länder sällskap.

Tidigare bloggat:
Brittiskt korståg mot internetporren

torsdag 4 december 2014

En stukad statsminister till nyval


Nyval, alltså.

I stället för att avgå väljer Stefan Löfven, inte utan bitterhet, att klamra sig fast vid statsministerposten. Det betyder i praktiken att han kommer leda en expeditionsministär fram till extravalet den 22 mars - med Alliansens budget.

Det mest häpnadsväckande är att Löfven ämnar gå till val med just den budget som röstades ned i riksdagen i går. Så bra tycker han att den är. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har beskrivit detta som en styrka gentemot Alliansen i den kommande valrörelsen. Det betyder att partierna, även om de inte kampanjar tillsammans, kommer ses som det regeringsalternativ som ställs mot de borgerliga. Och att Vänsterpartiet, som haft inflytande över budgetarbetet, kommer med på köpet.

Många tvivlade på Alliansens överlevnadsförmåga efter valförlusten. Jan Björklund sade att samarbetet behövde en paus nu när partierna satt i opposition. Löfven gjorde sitt för att försöka så split. Utan resultat. De fyra partierna är dessutom så samkörda efter åtta års styre att det krävs minimal ansträngning att ge sig ut på valturné tillsammans igen. Stolarna på Rosenbad har knappt hunnit kallna.

Redan på valnatten visste vi att det parlamentariska läget var besvärligt. Eller intressant, som statsvetarna skulle säga. Men det fanns nog ändå ett antagande om att Socialdemokraterna, med dess enorma regeringsvana, skulle klara av situationen. Det visade sig att Löfven inte vara uppgiften mogen.

Regeringen anklagar Alliansen för att inte vilja samarbeta. Men varför skulle Alliansen lägga sig platt för sin politiska motståndare? Enligt alliansledarna var den där utsträckta handen snarare en ilsken armbåge. Samtidigt vill varken regeringen eller Alliansen ens prata med SD, vilket gör läget i kammaren helt låst.

Gustav Fridolin gnällde i går över att Alliansen inte ville samarbeta. TV4 påpekade att inte heller MP vill samarbeta med ett visst parti. Fridolin menade då att MP inte kan samarbeta med ett parti som vill minska asylinvandringen. I realiteten betyder detta att migrationspolitiken är den enda heliga frågan. Den är viktigare än själva regeringsinnehavet. Vilket blir lite svårt att förstå.

Vem vinner på ett nyval? Det är oerhört svårt att sia om. Alla partier utom SD vill att valrörelsen ska handla om regeringsduglighet. Men Löfven är rejält stukad och även om den förmodade nya moderatledaren Anna Kinberg Batra kommer väljas redan den 10 januari ger det henne ingen chans att bli varm i kläderna. Hon är oprövad och tämligen okänd. Kristdemokraterna riskerar att åka ur. Folkpartiet har ett svagt valresultat bakom sig. Egentligen är det nog bara Centerpartiet bland de borgerliga som kan tjäna på detta extra val.

För SD gäller det att valrörelsen handlar om asyl- och integrationspolitiken. Det är troligt att partiet kommer satsa nästan allt på detta kort. Men frågetecknen är många. Hur kommer SD klara sig utan Jimmie Åkesson i valrörelsen? Chansen att han är tillbaka i full vigör redan i början av mars är liten. Finns det en risk att partiet satsar allt på ett kort nu och riskerar att förlora sin vågmästarställning? Ja. Men samtidigt har det visat sig att 7 av 10 SD-väljare och drygt 5 av 10 alliansväljare tyckte det var rätt att fälla regeringen.

Var det då rätt att fälla Löfvens budget? Ja. Hans 38-procentsregering snubblade på sina egna fötter och har faktiskt gjort bort sig inför svenska folket. Det är Löfvens grova missbedömningar som försatt Sverige i den här situationen. Han som skulle ta politiska förhandlingar till nästa nivå.

Dessutom fanns ur SD:s hänseende ingen som helst anledning att lägga sig platt för en regering som behandlat dem som smuts. Kanske hade SD med Jimmie Åkesson som ledare suttit stilla i båten, bidat sin tid och satsat på att göra ett storartat val om fyra år. Men den nya ledningen var uppenbarligen mer otålig.

Den stora frågan nu är om väljarna kommer skylla den uppkomna situationen på SD:s bångstyrighet eller på övriga partier för att de vägrat prata med SD. Svaret på den frågan kan avgöra valet.

Läs även:
Fnordspotting

onsdag 3 december 2014

En bild säger mer än...


Lite skadeglad kan man väl ändå få vara?

Den store förhandlarens missbedömning


Stefan Löfven borde ha vetat vad han gav sig in på. Hans parti fick en knapp tredjedel av rösterna. Miljöpartiet backade i valet. Tillsammans skulle de ändå regera Sverige. Alla frågade sig hur det skulle gå till. Hur skulle knappt 40 procent av rösterna ens kunna få igenom en budget?

Löfven döpte sin regering till en "samarbetsregering". Han hoppades kunna splittra Alliansen genom att sträcka ut handen till Folkpartiet och Centerpartiet och hoppas att de skulle vara maktgiriga nog att ta den handen. Men Jan Björklund och Annie Lööf var snabba med att avfärda sådana inviter. De avsåg inte att splittra Alliansen, och varför i hela friden skulle de svika sina väljare genom att underlätta för en socialdemokratisk regeringsbildare?

Samtidigt gjorde sig Löfven beroende av stöd från Vänsterpartiet, vilket i praktiken omöjliggjorde för Alliansens partier att göra upp med honom.

Löfven spelade högt när han kallt räknade med att SD skulle lägga ned sina röster bara för att "det är praxis". Hans regerings framtid byggde helt och hållet på detta antagande. Det var ett vågspel som inte höll. För detta bär statsministern, den store förhandlaren, hela ansvaret.

Det enda rimliga är Stefan Löfven avgår. Kanske för att ånyo få uppdraget att bilda en regering. Kanske för att slutligen ge upp och se till att ett extraval utlyses nästa år. SD har spelat skjortan av Löfven.

Och bli nu inte alltför orolig. Belgien klarade sig utan regering i 19 månader. Jag tror nog att Sverige kan klara sig utmärkt efter några månader av politisk turbulens.

Se även:
Mattias Karlsson (SD) i SVT

tisdag 2 december 2014

Den gubben gick inte!


Mot mångas förmodan väljer Sverigedemokraterna att fälla regeringen i morgondagens budgetomröstning i riksdagen. De proklamerar dessutom att de kommer fälla varje regering som föreslår ökad invandring och/eller där Miljöpartiet har ett avgörande inflytande. Det sistnämnda knuffar Sverige betydligt närmare ett extraval.

Det är ett högt spel som SD spelar nu, men det vore samtidigt märkligt om de inte tog chansen att fälla en regering som består av ett grönt parti som är SD:s motpol i nästan alla frågor. Ett parti har först och främst ansvar gentemot sina egna väljare, och det bör noteras att SD lät undersöka vad de tycker i frågan. Sju av tio SD-väljare stöder beslutet och bland Alliansens väljare var stödet faktiskt 51 procent.

Presskonferensen var överraskande skickligt regisserad. Oscar Sjöstedt och Mattias Karlsson inledde med en genomgång av den förda asylpolitiken vilket fick Aftonbladet och SVT att bryta, de förstnämnda med motiveringen att "reklam kostar pengar", och därigenom missa avslöjandet av själva beslutet. Alltså det som de närvarande medierna var där för att täcka. Ett märkligt publicistiskt beslut, kan man tycka... Men markeringar är ju så viktiga.

Beslutet var inte helt väntat, men desto mer begripligt. Under de kommande dagarna kommer det att gnällas något alldeles oerhört från vänsterhåll, och för all del även från somliga inom borgerligheten. Men det dessa personer måste förstå är att detta är politik, inte ett möte i en trivsam kompisförening där man hjälps åt och myser ihop. Det åvilar inte ett oppositionsparti att hjälpa en regeringsbildare att få igenom en budgetproposition, i synnerhet inte när regeringsbildaren i fråga öppet deklarerat att han aldrig kommer prata med oppositionspartiet i fråga.

Nu sitter Stefan Löfven i just den sits som SD ställde frågor om kort efter valet. Då lät Löfven tvärsäker på att han skulle kunna få igenom budgeten. Men eftersom Alliansens partier visat honom kalla handen har detta i praktiken varit upp till SD att besluta om ända sedan Löfven fick uppdraget att bilda regering. Beslutet är nu fattat.

Detta var en dag då vissa vaknade upp till en politisk verklighet som säger att valresultatet faktiskt får betydelse för maktfördelningen i riksdagen. De 13 procenten till trots har många inte velat ta in att SD faktiskt har makt, och att det får konsekvenser att i åratal vägra samarbeta med dem.

Säga vad man vill om valresultatet, men det har åtminstone vitaliserat svensk politik en smula. Fortsättningen blir intressant. En regering utan Miljöpartiet vore ett första viktigt steg.

Snowden bör hålla sig borta från Sverige


Edward Snowden fick i går Right Livelihoods hederspris för sina insatser och mottog via länk från Ryssland stående ovationer. Priset delas med The Guardians chefredaktör Alan Rusbridger, vars tidning under maximalt tryck från både från den amerikanska och den egna regeringen fortsatte att publicera avslöjanden från Snowdens dokument.

Det tragiska i sammanhanget framkom med glasklar tydlighet vid själva ceremonin. Snowden kunde inte närvara. Eftersom USA har dragit in hans pass och efterlyst honom för en rad brott och eftersom endast ett fåtal länder i världen vågar stöta sig med supermakten, har Snowden fastnat i Moskva. För Vladimir Putin passar detta väldigt bra just nu. USA:s most wanted skyddas av Putin. Frånsett Ryssland är det ett fåtal latinamerikanska länder, och kanske Kina, som skulle kunna göra detta.

Det enda rimliga vore att ett antal EU-länder erbjuder Snowden asyl. Men precis som Snowdens advokat Wolfgang Kaleck torrt konstaterade i går, är fredspristagaren (!) EU mer mån om att promota mänskliga rättigheter när brott mot dem begås utanför EU:s gränser än inom dem.

I detta ligger naturligtvis först och främst realpolitiska överväganden. Det är därför Sverige aldrig ens kommer att överväga att hämta Snowden med regeringsplanet, som miljöpartisten Valter Mutt föreslår (man får ändå beundra hans idealism).

DN:s Peter Wolodarski solade sig i glansen från Rusbridger på Utrikespolitiska institutet och kallade The Guardian "ett journalistiskt föredöme". Men vad har DN sysslat med under det dryga år som gått sedan Ed Snowden satte sitt eget liv på spel och The Guardian, och i viss mån även regimtrogna New York Times, publicerade de läckta dokumenten i vecka efter vecka, månad efter månad?

DN har knappast bidragit till en bred diskussion i Sverige om massövervakning, rätten till personlig integritet och vikten av journalistisk integritet. Ett upprop till stöd för nämnda tidningar är allt vi har sett från DN. Tidningen har ingalunda profilerat sig i denna fråga och inte prioriterat bevakningen. Sveriges största dagstidning hade kunnat göra mycket mer.

Snowden avslöjade allvarliga och omfattande övergrepp från den amerikanska staten och dess allierade. Övergrepp som har drabbat miljoner oskyldiga människor. Politiker och företrädare för övervakningskomplexet har ljugit medborgarna rakt upp i ansiktet. Att avslöja detta är bra. Och synnerligen sunt i en demokrati.

Visst vore det fantastiskt om Snowden kunde få asyl i Sverige. Men även om en sådan ansökan mot förmodan skulle beviljas, skulle jag avråda honom från att komma hit. Sverige har gått i USA:s ledaband väldigt länge, och under Alliansens tid vid makten och Carl Bildts ledning på UD blev detta ledband snarast ett hundkoppel. Snowden är mycket tryggare där han befinner sig nu.

Detta i sig är naturligtvis ett skrikande underbetyg för Sverige som demokratisk stat och så kallat föredöme i världen.

måndag 1 december 2014

Kan Piratpartiet kanske driva piratfrågor nu?

Anna Troberg avgår som ordförande för Piratpartiet. Beslutet känns inte oväntat efter en längre tid av interna stridigheter och olika uppfattningar om partiets framtida färdriktning.

Partiledare kommer och går. Det är inget konstigt med det, i synnerhet inte efter två katastrofval som PP gjorde i både EU- och riksdagsvalet. Det anmärkningsvärda i detta fall är snarare sättet på vilket Troberg lämnar. Enligt Troberg har hon nämligen utsatts för homofobi.

Anna Troberg säger till Ekot att en del i partistyrelsen inte ställer upp på alla människors lika värde. Det är en oerhört allvarlig anklagelse som sannolikt inte lär få stå oemotsagd. När jag läser mer om saken i hennes långa blogginlägg börjar jag förstå hur det förmodligen ligger till. Troberg har velat göra PP till ett hbtq-parti. Hbtq-rättigheter är hennes verkliga hjärtefråga.

Troberg skriver om "en oroväckande brist på empati" och om ett parti i vilket vissa inte vill tala om lika rättigheter för alla. Min gissning - ty det kan bara vara en gissning eftersom jag inte är partimedlem eller har tillgång till de interna diskussionerna (även om jag såklart får höra saker) - är att Trobergs entusiasm för hbtq-frågor inte har mötts med den entusiasm och de applåder som hon önskat. Jag har svårt att tro att PP skulle vara drabbat av mycket mer sexism och "hbtq-fobi" än andra politiska partier. Faktiskt.

Personligen har jag sett med viss förfäran på när PP börjat förvandlas till något slags lila Feministiskt initiativ eller en partipolitisk version av RFSL. Partiets styrka har varit dess fokus på piratfrågorna - friheten på internet, rätten till personlig integritet, kamp mot massövervakning och storebrorsfasoner och fräscha idéer på bland annat upphovsrättsområdet. Under de senaste åren har hbtq skymt dessa frågor. Som hbtq-parti kan PP dessutom aldrig bli bättre än vissa partier på vänsterkanten. Det är således inget framgångsrikt recept.

En misslyckad valkampanj i EU-valet och en helt obegriplig kampanj i riksdagsvalet förstärkte bara bilden av ett vilset parti som inte vet vad det vill.

Så... efter denna tid av piratpartistisk hbtq-aktivism blir min fråga: kan Piratpartiet kanske börja driva piratfrågor igen nu? Det skulle kännas kul.

Läs även:
HAX
Eh... va?

"Islamist Direkt, kan jag hjälpa till med något?"


Mona Sahlin fick uppdraget av den förra regeringen. Hon skulle arbeta som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Hennes första insats i detta hjältemodiga uppdrag är att föreslå ett nödtelefonnummer för förhindra radikalisering av unga.

Detta känns så oerhört socialdemokratiskt. Naivt. Otillräckligt. Ja, lite skrattretande. Men välmenat. Oj, så välmenat.

Det är klart att unga som håller på att radikaliseras i våra förorter, som ser på IS-videor på YouTube, upprörs över upplevda orättvisor som begås mot den muslimska världen, kommer att kasta sig på luren för att prata ut. Eller...?

Det finns många olika sätt att arbeta mot extremism. Att skapa personliga band mellan en närvarande polis och ungdomar. Att ha en socialtjänst med människor ute på plats som vill och kan skapa en dialog med unga som känner sig utanför och letar efter ett sammanhang. Det är uteslutande fråga osexiga och långsiktiga insatser som inte kommer att ge några stora rubriker i sitt vardagliga gnetande. Men som, om de sköts rätt, kan fånga upp personer som annars hade kunnat förloras i kriminalitet och extremism.

Mona Sahlins "hjälplinje" är ett pinsamt slag i luften. En politikers svar på komplicerade frågor. Det känns ganska symptomatiskt att Sahlin efter en lång politisk karriär fortsätter sin skuggboxning i sin nya roll som nationell samordnare.

Just keep going, why don't ya...

Läs även:
Johan Westerholm

söndag 30 november 2014

Den morali(stis)ka stormakten


Regeringen vill utreda ett förbud mot att köpa sex utomlands. Nye justitieministern Morgan Johansson vill därmed att Sverige gör Norge sällskap med ett utvidgat sexköpsförbud.

Detta är urbota korkat av flera skäl. Dels är det förstås galet att utvidga en redan tokig sexköpslagstiftning som stigmatiserar sexarbetaren och förbjuder vuxna människor att ha sex under de förutsättningar de själva valt.

Men det handlar också om det minst sagt tvivelaktiga i att förbjuda svenskar att göra saker som inte är förbjudna på den plats de sker. Ty det är lite som Thomas Gür uttryckt saken på sin Facebooksida:
Borde man inte också utreda hur man ska straffa för grov vårdslöshet i trafik enligt den svenska trafikförordningen, de svenska medborgare som kört på vänster sida av vägen i Japan, Storbritannien och på Cypern, när de kommer hem?
Låter en aning rubbat, inte sant? Just så rubbat är förslaget om att förbjuda svenskar att köpa sex utomlands.

Sexköpsförbudet bygger på den felaktiga föreställningen att all sexhandel är en sorts våld mot kvinnor och barn. Denna syn har svenska politiker slagits för länge internationellt, och de har inte dragit sig inte för att glorifiera den svenska lagstiftningen i syfte att vinna anhängare i EU.

Morgan Johansson är en djupt obehaglig person. Så jag är inte alls förvånad över att han inte förstår problemet med att förbjuda svenskar att begå handlingar i andra länder där handlingen i fråga inte är illegal. Jag överraskas inte av att han inte förmår vända på perspektivet som Thomas Gür gjorde i citatet ovan.

Nej, Sverige ska minsann inte bara vara en humanitär utan också en moralisk stormakt i världen. Den svenska moralismen ska följa medborgaren världen runt, likt en påtvingad följeslagare. Eller kanske snarare övervakare.

Efter åtta år med en så värdelös justitieminister som Beatrice Ask, som helt saknade rättspolitisk markkontakt, fick vi alltså Morgan Johansson som hennes efterträdare. Ask ersatte i sin tur en annan politiker som försvarade både massövervakning och sexköpsmoralism, Thomas Bodström.

Det tycks omöjligt att få fram en vettig justitieminister i det här landet. Vilket känns oerhört tröstlöst. 

lördag 29 november 2014

Noll moderat självinsikt


Moderaterna har gjort sin eftervalsanalys. På DN Debatt sammanfattas ett antal områden som ska förklara valförlusten.

Politikutvecklingen avstannade, hävdas det. Ja, Moderaterna har över huvud taget inte haft något idéarbete under de senaste åren. Reinfeldt varnade för visioner. Partiet närmade sig Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen och blev en konserverande kraft av tingens ordning. I praktiken kom M att försvara den socialdemokratiska välfärdsmodellen med näbbar och klor.

Moderaterna vann inte jobbfrågan, konstaterar eftervalsanalytikerna. Sanningen är dock att M för tredje valet i rad lyckades tämligen väl i kampen mot S. Sossarna gjorde inget bra val, och det rödgröna blocket som helhet gick fram med 0,1 procent. Det var inte dit väljarna flydde.

Eftervalsanalysen borde inte vara så svår att göra. Valresultatet är ovanligt tydligt: i princip hela valförlusten kan förklaras av moderatväljarnas flykt till SD. Denna självklara insikt tonas dock ned kraftigt.

Visserligen konstateras att M "bör utveckla en bättre integrationspolitik". Men detta korta konstaterande skulle de flesta partier själva kunna skriva under på, och frågan är som alltid hur denna förbättrade integrationspolitik ska se ut. Inga svar.

Vi har sett en mängd olika åtgärder som i stället för att vara broar till självförsörjning har skapat ett slags alternativ arbetsmarknad och stämplat en viss grupp människor som i praktiken oanställningsbara. Speciallösningar, subventionerade anställningar och en utredd tycka synd om-mentalitet som sett utrikesfödda som en annan sorts varelse som inte kan klara sig själv, har varit förödande. Utanförskapet ökade under Reinfeldts tid vid makten. Hur ska detta vändas? Inga svar.

Att ställa krav på dem som kommer till Sverige och därigenom se dessa människor som fullvärdiga samhällsmedborgare med rättigheter men också skyldigheter, har varit främmande för Moderaterna under Reinfeldts ledning. I eftervalsanalysen undviker partiet att vända på de tunga stenarna. Det är fegt men inte särskilt oväntat.

Tyvärr är Moderaternas eftervalsanalys inte alls den kritiska och omskakande uppgörelse som situationen kräver. Det är en i flera fall felaktig analys som inte innebär det nödvändiga avstamp till förändring som den nya partiledningen skulle behöva.

Moderaterna verkar faktiskt ganska nöjda med sakernas tillstånd.

John Cleese om politisk korrekthet

fredag 28 november 2014

Ja till samkönade äktenskap i Finland

Finlands riksdag har röstat ja till samkönade äktenskap.

Detta är naturligtvis välkommet. Lika rättigheter för alla människor, oavsett etnicitet, kön eller sexuell läggning, är en självklarhet i ett frihetligt samhälle.

Jag har inte tittat närmare på det lagförslag som nu antagits, men hoppas att Finland inte gör om Sveriges misstag att tvinga religiösa samfund att viga homosexuella. Detta beslut måste vara upp till de enskilda samfunden och deras medlemmar att besluta om.

torsdag 27 november 2014

Ansvar är alltid något andra ska ta

Det har pratats mycket om ansvar efter att svenska folkets röster resulterade i en knepig parlamentarisk situation.

Sverigedemokraterna sade sig vara beredda att ta ansvar. Alliansen skulle ta ansvar (oklart hur). Och regeringen, som Löfven genast döpte till en "samarbetsregering" (en omskrivning för "svag minoritetsregering"), skulle minsann ta ansvar för landet om den bara fick lite hjälp på traven.

På vilket sätt har då den nya regeringen visat sig ansvarstagande? Den har rört upp oro om Bromma flygplats. Den har pausat Slussenbygget (vilket innebär merkostnader). Den har satt tillfälligt stopp för bygget av Förbifart Stockholm till en kostnad av fyra miljoner skattekronor varje dag. Och detta för att det i valet stukade Miljöpartiet ska må lite bättre i ett halvår (bygget blir av ändå). Det finns inget som ens liknar ansvarstagande i Löfvens regeringspolitik så långt.

Faktum är att turerna sedan regeringen presenterades har varit parodiska. Alliansen lägger fram sitt budgetförslag som utlovat. Men de vill helst inte att SD stöder det. Regeringen lägger fram sitt förslag. Den är så desperat att regeringsbildaren kastar ut trevare efter trevare för att få de borgerliga småpartierna att komma in i den socialdemokratiska famnen. Vilket är ett naivt försök. Enligt Moderaterna kommer Alliansen självfallet att rösta för sin egen politik.

Sanningen är att det finns en ickesocialistisk majoritet i riksdagen. Svenska folket röstade aldrig för den "förändring" som Löfven nämnde i sin regeringsförklaring. Det enda partiet som gick framåt kraftigt var SD, vilket i praktiken betyder att den enda förändring som man kan hävda att folket röstade för är en sådan som varken de rödgröna eller allianspartierna vill medverka till.

Det är lite underhållande att Löfven  "kräver" att SD ska redovisa hur de kommer att rösta på onsdag. Han ställer alltså krav på det parti han själv konsekvent vägrat att prata med. Lite mer måste man nog bjuda till om man ska kunna vänta sig något tillbaka. Att prata om att "följa praxis" håller inte heller när man själv gladeligen bryter praxis för att minska SD:s inflytande.

Nåväl, beskedet kommer enligt SD:s ekonomisk-politiske talesperson på tisdag. Löfven får helt enkelt svettas lite i ytterligare några dagar.

Läs även:
Fnordspotting

tisdag 25 november 2014

MP ut ur regeringen

Miljöpartiet är ett extremt parti på många sätt. Dess syn på tillväxt, marknadsekonomi och arbetsmarknad skiljer sig i grunden från de flesta andra partiers.

Partiet har en pårökt inställning till hela samhällsekonomin med dumheter som friår på meritlistan, och en i bästa fall naiv asyl- och migrationspolitik. I korthet är MP ett oansvarigt parti som förefaller styrt av en bunt omogna 14-åringar som hade passat bättre som volontärer i Greenpeace eller någon annan obskyr trädkramarsekt.

En fråga där MP de facto har stått upp för rätt ståndpunkt är den som rör människors rätt till ett privatliv och vikten av att stoppa massövervakningen. Men det var när partiet satt i opposition. Sedan miljöpartisterna klev in på Rosenbad har de tystnat.

Nu när det det framgått att MP inte kommer vara en blåslampa på S i integritetsfrågorna, finns inget som helst behov av dem i en regering. De är nu enbart ett tossigt extremistparti.

Så ja, SD bör medverka till att den rödgröna budgeten faller och regeringen ombildas till en S-regering. Det kan nog de flesta leva med. Att knuffa ut de gröna extremisterna ur regeringen måste anses vara en prioritet i detta läge.

Jag tror faktiskt att även Stefan Löfven instämmer.

Läs även:
HAX 1, HAX 2

Ingen nämnd, ingen glömd


Systemet med politiskt tillsatta nämndemän i våra domstolar, och de brister det medför, har diskuterats länge. Frågan är alltså ingalunda ny, men det är först sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen som vissa har vaknat till liv och börjat inse riskerna med detta system. Det är väldigt yrvaket.

Den senaste kritiken kommer från Advokatsamfundets Anne Ramberg som menar att det är väldigt olyckligt att SD tack vare ett starkt val fyller alltfler stolar i migrationsdomstolarna. Ramberg säger att detta riskerar att undergräva förtroendet för migrationsdomstolarna.

Men kritiken mot politiskt tillsatta nämndemän måste handla om rättssäkerheten överlag, inte om SD. Systemet var dåligt redan innan SD blev ett riksdagsparti. Rättssäkerheten var hotad redan då.

Den som står inför en förhandling i domstol har rätt att förvänta sig en rättvis prövning. Det finns risk att ifrågasätta den möjligheten när domstolarna har besatts av nämndemän från de politiska partierna. Ingen människa är värderingsfri eller i alla lägen helt opåverkad av det som sker runt omkring. Men riskerna med ett politiserat rättsväsende är uppenbara - för exempelvis en liberal aktivist misstänkt för brott hjälper det knappast om någon av nämndemännen är aktiv vänsterpartist och kommunist.

De politiska nämndemännen har varit ett hot mot rättssäkerheten länge. Låt oss diskutera detta utan att dra in SD i diskussionen.

söndag 23 november 2014

Nekas visum efter sexismanklagelser

Julien Blanc har gjort sig känd för sina kontroversiella raggningstips. Han har anklagats för sexism och att uppmana till sexuella övergrepp.

Blanc nekades nyligen visum till Storbritannien. Visum kan nekas om det anses att personens närvaro i landet "inte överensstämmer med allmänhetens bästa" eller om det kan motiveras med hänsyn till den "allmänna ordningen", lät regeringen meddela till Daily Mail.

I Blancs fall kan det ha varit både och som fick inrikesministeriet att ingripa. En insamling med över 150 000 namn krävde att amerikanen skulle vägras inresetillstånd. Stora protester hade sannolikt varit att vänta ifall Julien Blanc fått hålla sitt seminarium som planerat.

Såvitt känt är detta första gången någon nekas visum på grund av påstådd sexism. Det är oerhört ett anmärkningsvärt skäl, och det öppnar upp för en rad märkliga tolkningar. Varför ska personer som står för en fri sexualitet släppas in i det alltmer puritanska Storbritannien? Är verkligen drogliberala föreställningar något som "överensstämmer med allmänhetens bästa"? Och varför släppa in massövervakningens fränaste kritiker i ett av världens mest övervakade länder?

Storbritannien har blivit galet. Men det skulle inte förvåna mig om en hel del personer i Sverige gnuggar händerna åt chansen att stänga ute påstådda sexister och antifeminister från svensk mark.

lördag 22 november 2014

Om SD fäller regeringens budget...


Det drar ihop sig till omröstning om budgeten. Det brukar vara en tämligen ointressant historia, men denna gång är det en historiskt svag regering som lägger fram budgetpropositionen till riksdagen. Allianspartierna kan inte ensamma fälla den, men med stöd från SD skulle Alliansens budget gå igenom och Löfvens falla.

Det är ett ovanligt men icke desto mindre intressant läge. Enligt företrädare för SD har partiet ännu inte bestämt sig för hur det ska agera. Min utgångspunkt har hela tiden varit att SD gärna vill fälla regeringen, men inte just nu. Att det vore klokt att bida sin tid i fyra år, hinna fortsätta mogna och sedan skörda frukterna av en fullständigt misslyckad rödgrön regerings politik i valet 2018.

Ett omval skulle inte nödvändigtvis gynna SD, har varit min tes. Partiets ledare är sjukskriven, vilket är ett stort avbräck i en valrörelse. SD har gjort ett historiskt starkt val och ett omval skulle riskera att gynna de partier som står för "stabilitet".

Å andra sidan har ett parti alltid en skyldighet att företräda sina väljare, och det finns nog en hel del SD-väljare som gärna skulle se Löfven avgå. Framför allt vill många se Miljöpartiet sparkas ut från Rosenbad.

Dessutom skulle ett omval komma olägligt också för andra partier. Kristdemokraterna klarade sig kvar med knapp marginal. Folkpartiet backade efter en trött valrörelse. Moderaterna är officiellt ledarlösa.

Med detta sagt tror jag fortfarande inte att SD fäller Löfven - även om det vore en underhållande knäpp på näsan. Det vore att riskera en historisk valframgång.

Även om SD lägger ned sina röster denna gång och släpper igenom den rödgröna budgeten, betyder det dock inte att regeringen på något sätt går säker framöver. Det kommer fler budgetomröstningar, och om ett år kan förutsättningarna för att fälla regeringen och tjäna på det vara bättre.

Sossarna och miljöpartisterna har all anledning att vara nervösa. De kan köpa sig tid men inte trygghet. Det finns ingen anledning för SD eller allianspartierna att ge dem det heller.

Löfvens samarbetsregering kan gott klara sig själv. Han skulle ju fixa det där som hade gått sönder i Sverige. Varsågod. 

fredag 21 november 2014

Trevlig fredag med ett klipp

I ett svenskt samhällsklimat av konstant moralpanik önskar jag alla läsare en trevlig fredagskväll med detta klipp.

I censurens tidevarv


Nalle Puh portas i en lekpark i Polen. Skälet enligt den lokala stadsdelsförvaltningen är att nallen inte är "komplett klädd".

Vi kan skratta år religiösa polackers inskränkthet. Men faktum är att vi "upplysta" svenskar inte är så mycket bättre. Och det är inte bara knäppa väljare utan också personer i landets lagstiftande församling som beter sig. Som den tidigare vicetalmannen Susanne Eberstein (S) som "fick nog" av en tavla med bara bröst i riksdagens gästmatsal och lät plocka ned den. Hennes märkliga motivering var att man måste tänka på de utländska gästerna, "speciellt från muslimska länder". Jag betvivlar att Saudiarabiens eller Egyptens respektive ledning anpassar sin inredning när utländska dignitärer kommer på besök.

Vi fnyser åt amerikanernas "bleepande" över svordomar och fult språk i TV. Men i Sverige upprörs skribenter av en reklamskylt med tre lättklädda flickor ("flickporr!"). Här klär politiker på nakna statyer.

Den hbtq-certifierade hockeyklubben Kiruna IF (som spelar med sådana här matchtröjor) ville plocka ned ett konstverk i ishallen. Skälet? Det visade en naken kvinna. Och i Sverige sätter vi som bekant provokativa konstnärer i fängelse.

Nypuritanism. Radikalfeminism. "Antirasism". Kalla det vad du vill. Ett tecken på ett fritt och moget samhälle är det i vilket fall inte, och det är illavarslande för demokratin.

SVT skriver:
Frågan är hur man ska se på offentlig konst när det finns persomer som tycker att den är kränkande eller opassande.
Om vi ska tillmötesgå alla som känner sig kränkta av konstverk, reklamaffischer eller symboler kommer vi få en synnerligen steril gatubild. Allt måste i princip rensas bort, för något retar alltid någon. Resultatet skulle bli ett offentligt rum som liknar det nordkoreanska. Vissa skulle säkert uppskatta detta.

Men det är inget levande samhälle vi får. Det är ett räddhågset samhälle. Ett samhälle som tystnat. Som tassar på tå. Som inte vågar sticka ut längre. Fråga dig vad det gör med människorna som lever i det.

Tidigare bloggat:
Jakten på det rena samhället

torsdag 20 november 2014

Internationella man...bajsdagen?

I går inföll internationella mansdagen. Den passerade obemärkt förbi (förutom för manshatarna på Nyheter24 som passade på att sprida lite extra hat mot alla män).

SvD upplyser oss om att den 19 november även är FN:s officiella Världstoalettdag, till vars ära Trollhättan energi har beställt en "bajsbakelse".

Mansdag och toalettdag - samtidigt. Är detta en slump? Nej, jag anar en större konspiration här!

Hugg in.