En ny folkvandring

Migrationsverket släppte i går en ny prognos över det väntade antalet asylsökande till Sverige under 2016. Eller prognos och prognos, det är snarare fråga om tre tänkbara scenarion som bygger på en rad olika antaganden. Precis som de senaste åren. Osäkerhetsfaktorn är större än vanligt nu.

Ingen kan säga hur 2016 kommer att bli. Det vi vet är att Sveriges förutsättningar för att ha ett fungerande mottagande av asylsökande är avsevärt sämre nu än det var för ett år sedan. Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson är öppen med att han är pessimistisk gällande boendesituationen under detta år. Nu räcker det uppenbarligen inte att vara Anders längre.

Även 2014 var ett tufft år med över 80 000 asylsökande till ett redan belastat system. Alla borde ha begripit att det följande året skulle bli ännu tuffare eftersom Migrationsverkets egna boendeplatser tog slut redan 2012.

Nu säger regeringen att Sverige inte kommer klara av att ta emot det antal som Migrationsverket spår i sitt högsta scenario, 140 000 asylsökande, och även får kämpa för att klara myndighetens lägstascenario på 70 000 människor. Morgan Johansson säger att han siktar på en ännu lägre nivå och att regeringen kommer behöva göra mer om den ser att trycket på Sverige ökar. Detta för att undvika den kollaps vi såg i höstas när en klart pressad minister Johansson fick hålla ett otal presskonferenser.

Frågan är varför regeringen upprepar misstaget från i fjol att vänta tills läget är så ansträngt att den tvingas till panikåtgärder. Varför inte arbeta preventivt för att undvika att situationen över huvud taget uppstår? Hanteringen av den så kallade flyktingkrisen, som i själva verket är en större folkvandring från den fattiga till den rikare delen av världen, är ett lysande exempel på den sittande regeringens inkompetens och oförmåga att planera framåt.

Vi vet redan nu att det inte finns några tecken på att betydligt färre kommer söka sig till Europa i år jämfört med i fjol. Tvärtom tog sig betydligt fler till EU under januari 2016 än samma månad 2015, vilket är en signal om att trycket sannolikt kommer öka. Även på Sverige. Utifrån detta borde regeringen agera.

Förklaringen till Löfvens vänta och se-strategi stavas högst sannolikt Miljöpartiet. Socialdemokraternas samarbetspartner uppger att den redan har nått sin gräns för vad den kan gå med på i restriktiv riktning, och då hoppas S att de redan beslutade åtgärderna ska räcka. Detta för att hålla ihop regeringen. Konsekvensen kan bli en ny kollaps redan till våren eller lagom till hösten, fler panikåtgärder och ovanpå detta en regeringskris när MP lämnar. Det är ett ganska högt spel som Löfven spelar nu. Ett spel som kan få katastrofala konsekvenser för Sverige.

Kanske uttryckte den finske presidenten Sauli Niinistö saken bäst när han beskrev den utmaning som migrationen till Europa utgör:

Strömmen av immigranter till Europa, och även till Finland, är i hög grad en folkvandring; det handlar alltså inte om flykt undan omedelbar nöd. Alla bedömningar ger vid handen att strömmen av människor kommer att tillta i år. Det här är en stor utmaning för hela den västerländska demokratins förmåga att hjälpa. Och det utmanar strukturerna i Europa.

EU misslyckades kapitalt under fjolåret med att hitta en gemensam lösning. Därför kommer det under 2016 att vara upp till varje enskilt medlemsland att se om sitt eget hus. Ty det vi nu ser är inte början på slutet. Frågan är om det ens är slutet på början.

Sexarbetare har faktiskt rättigheter

Det kanske inte har märkts så mycket på senare tid när bloggen dominerats av migrations- och integrationsfrågor, men den som scrollar tillbaka kan se att jag under tidigare år skrivit en del om en fri sexualitet, om porr och sexliberalism i allmänhet.

Jag är frihetligt inställd till allt vad sexhandel och porr heter. Givetvis under förutsättning att det sker frivilligt. Det är här den svenska debatten blir så bisarr. Huruvida något sker med samtycke eller inte spelar ingen roll.

Sexköpslagen tillkom ur en kvinnofridsproposition som den socialdemokratiska Persson-regeringen lade fram och som sedan stöddes av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det var alltså uttalat redan från början när riksdagen ville förbjuda köp av sexuella tjänster att frågan handlar om våld mot kvinnor.

I Tyskland bereds nu en lag om kondomtvång för sexköpare. Sedan tidigare har Tyskland en skyddslagstiftning vars syfte är att förbättra sexarbetarnas hälsa och stärka deras rättigheter. Sverige har valt rakt motsatt väg. Sexköparen demoniseras och säljaren görs till ett offer för omständigheter och patriarkala maktstrukturer.

Alla behöver inte köpa sex. Man behöver inte ens tycka att det är rätt eller OK. Men man har för den sakens skull inte rätten att inskränka andra vuxna människors val att byta en sexuell tjänst mot någon sorts betalning.

Det vi borde fokusera på är att möjliggöra en så dräglig tillvaro som möjligt för sexarbetarna, att stärka deras rättigheter i lagen och arbeta aktivt mot utnyttjande av såväl vuxna som minderåriga i människohandel. Inte att jaga köpare av sexuella tjänster under frivilliga omständigheter.

Så länge sexköpslagen finns kvar kommer hälso- och rättighetsperspektivet tyvärr inte att få fäste i Sverige. Och enligt den svenska diskursen är därmed även all porr ett resultat av våld mot kvinnor.

Bisarrt var ordet.

Läs även:
Porraktrisen och producenten Vicki Valyrie skriver på SVT Opinion om myten att porrkonsumtion leder till att män sexuella övergrepp mot kvinnor.

Inget offer.

En riktig smällkaramell

Jag gillar raka puckar. Klarspråk. Ärlighet. Följaktligen ogillar jag floskler, undanflykter och feghet. Dan Eliasson står för allt jag tycker illa om. En ansvarslös, floskelstyrd person som är undfallande mot grov brottslighet – en sällsynt dålig kombination för en rikspolischef.

Just därför är det så förbaskat välkommet att läsa en öppen och ärligt förbannad sågning av just denne rikspolischef från en anställd inom polisen.

Hatten av, polisinspektör Anders Karlsson. Jag hoppas att fler nu vågar stå upp och kräva rikspolischefens avgång.

Alexandra Mezhers insats för samhället ägnar di knappt tio sekunder i inslaget. Du pratar sedan om att vi ska hjälpas åt. Vad menar du? Är det inte precis vad Alexandra gjorde? Hon hjälpte ensamkommande ungdomar för att samhället behöver denna hjälp. Du behöver denna hjälp, Dan Eliasson. Vilken hjälp bidrar du med genom att bortse från hennes insats och i stället omedelbart fokusera på gärningsmannens väl och ve? 

Du om någon, som är chef över Sveriges poliser, borde veta hut, samt be om ursäkt. Du har förstört så mycket för polisen genom din nonchalans och okunskap. Du har sedan länge tagit bort all arbetsglädje och stolthet som är så viktig för en fungerande poliskår. Du har raserat väl fungerande enheter och strukturer inom polisen och i stället skapat fullständigt kaos för alla. Du har inte tagit till vara på den kunskap och specialkompetens som under decennier byggts upp på olika enheter. Du har dessutom en unken syn på de poliser i uniform som jobbar nätter, kvällar och dagar för att just du ska känna dig trygg.

Läs hela artikeln här.

Om svar anhålles

Svensk migrationspolitisk debatt har gått in i ett nytt skede. Det som för bara några månader sedan sågs som ren fascism är nu plötsligt att ta ansvar. Det som då var självklara ställningstaganden för mänskliga rättigheter är i dag sådant som olyckligt nog krockat med verkligheten utanför det bekväma kuddrummet. Regeringen har beskrivit sig som nödd och tvungen att göra helt om.

Det positiva med höstens kollaps i asylmottagningssystemet och regeringens 180-graderssväng i migrationspolitiken är att det löste upp gamla knutar, lyfte på locket och plockade fram allt som sopats under alla tänkbara mattor under väldigt lång tid.

När Fredrik Reinfeldt var statsminister tog han sin migrationsminister i örat för att denne i en intervju sagt att Sverige måste börja prata om volymerna på sin asylinvandring. Tobias Billström gjorde offentlig avbön ("det jag sa var dumt") och det spekulerades i att han skulle tvingas avgå för sitt ohemula övertramp. I dag begriper nästan alla, även Göran Greider och Aftonbladets ledarredaktion, att det är betydligt lättare att ha ett öppet hjärta vid en demonstration på Medborgarplatsen än i det faktiska mottagningssystemet. Nästan alla inser nu att vi inte bara måste prata om volymer i asylmottagandet utan också agera för att få en långsiktig hållbar politik. (Det är en smula ironiskt att de två riksdagspartier som pratar mest om hållbarhet samtidigt har den mest ohållbara migrationspolitiken.)

Den stora migrationspolitiska debatten var alltså över nästan innan den hann börja på allvar. Kritikerna som anser att alla nu springer åt samma håll har rätt i detta. Jag hade gärna sett två politiska alternativ ställas mot varandra. I stället valde Miljöpartiet att smita med svansen mellan benen för att rädda sig kvar i regeringen. Kvar står Vänsterpartiet och Centerpartiet, men vem bryr sig längre om vad dessa ytterlighetspartier tycker?

Nu måste den integrationspolitiska diskussionen komma igång på allvar. Vem sitter inne med lösningarna? Svaret är dessvärre: ingen. Från vänsterhåll är lösningen alltid att kasta mer pengar på problemet. Miljöpartiet vill dessutom så snart som möjligt återgå till den gamla migrationspolitiken och bygga ut mottagningssystemet så att Sverige i framtiden ånyo kan ha asylinvandring av runt 100 000 människor årligen. Hur alla dessa människor ska kunna få en fungerande skolgång och andra välfärdstjänster samt komma i egen försörjning ges inga rimliga svar på. Bara att det behövs mer pengar.

Men inte heller de borgerliga har några svar på hur integrationen ska fungera, vilket Anna Dahlberg konstaterat på ledarplats:

På högerkanten har man kommit längre i tankearbetet, men även där underskattar man uppgiften som vi står inför. Klyschor som att "systemen inte får sättas före människan" och "trösklarna måste sänkas" går på repeat. Högern får det att låta så lätt. Bara vi ruckar lite på LAS, bygger ut RUT och ROT, lättar på de rigida byggreglerna och så vidare kommer integrationen att lösa sig. Det är givetvis trams. Om marknaden ensamt ska lösa utanförskapet måste vi acceptera oerhörda klassklyftor och slum.

En ringrostig Annie Lööf visade prov på just detta trams i söndagens Agenda när hon hävdade att Sverige kraftigt måste "förändra systemen", bygga ut sin mottagningskapacitet och ge alla lärare och socialsekreterare tillräckligt med resurser. Lööfs lösning är alltså en kombination av de idéer från vänster och höger som Dahlberg kritiserar - både mer resurser och förändrade system.

Frågan är vad "mer resurser" betyder. Det tar tre och ett halvt år att utbilda en socionom eller en lärare. Sådana kan inte ens Lööf trolla fram ur en extra tilldelning av skattemiljarder. Kruxet är också att arbetssituationen inom socialtjänsten i många kommuner är så pass svår att människor säger upp sig. I dag rekryteras socionomkonsulter för närmare 100 000 kr per månad. De flesta begriper det ohållbara i situationen.

Frågan är också vad "förändrade system" innebär. Det kommer oavsett system att finnas praktiska och logistiska hinder för ett land att ta emot en obegränsad mängd människor. Centerns politik skulle haverera över samma dag som asylsökande började sova utomhus eller bryta sig in i portar och sommarstugor för att få tak över huvudet.

Moderaterna vill fortsätta att sänka inkomstskatterna. Det är förstås rätt och riktigt, men det trollar ju  inte fram jobb för grupper som över huvud taget inte är efterfrågade på arbetsmarknaden.

Jag tror att Anna Dahlberg har rätt när hon konstaterar att inget politiskt parti har några svar. Detta är naturligtvis oroväckande, milt uttryckt.

Förklaringen är egentligen ganska enkel: det finns ingen bra lösning på den situation som politikerna försatt Sverige i. Det finns ingen quick-fix, ingen mirakelmetod. Politikerna, oavsett regering, kommer försöka med utbildningssatsningar och lönebidragsjobb och därigenom dölja en del av den verkliga arbetslösheten bland asylinvandrare och de reella kostnaderna. Men vi kommer oundvikligen få räkna med ett stort och kostsamt utanförskap under de kommande decennierna. Stadsdelar och kommuner kommer gå på knäna ekonomiskt men hållas över ytan av andra rikare kommuner. Vården, omsorgen, skolan och socialtjänsten i dessa områden kommer att vara hårt belastade under överskådlig tid.

Ty detta är resultatet av den förda migrationspolitiken och av den integrationspolitik som har misslyckats i 20 år. I så måtto är situationen irreversibel. Det är dags att ansvariga politiker är öppna med detta nu.

Läs även:
Widar Andersson

Bra riktning i tiggeriutredningen

I går släpptes den statliga tiggeriutredningens rapport och utredaren Martin Valfridsson presenterade resultaten på en presskonferens.

Han tror inte att en peng i en mugg hjälper långsiktigt. Tiggeriet, påpekade Valfridsson, går i arv från förälder till barn. Det blir ett "yrke". Han uppmanar därför folk att inte ge pengar här utan i stället skänka till organisationer på plats i hemländerna. Endast så kan en verklig förändring för dessa människor komma till stånd. Han konstaterar också att de kommuner som erbjuder boende även för EU-migranters barn är de kommuner som också har barn permanent boende. Inte så komplicerat, kan man tycka.

Samhället måste ha en strikt attityd mot bosättningar på annans mark, fastslår Valfridsson. "Det går inte att ha en lagstiftning vi inte tillämpar". EU-migranters barn ska inte erbjudas skola annat än i särskilda fall. EU-migranter ska ej heller kunna få försörjningsstöd, men nödhjälp ska kunnas ge i akuta fall.

Inriktningen är överlag bra. Att svenska medier beskriver den som "kärv" är ett tecken på att utredaren tar ställning för något bra. Polis bör ta ett steg fram när äganderätten kränks, anser Valfridsson. Men det hade varit önskvärt att utredaren även öppnat för att ge kommuner rätten att införa lokala förbud där så önskas. Något nationellt tiggeriförbud tror jag inte på, men kommuner bör få rätt att själva besluta om och när det är rimligt med ett förbud.

Det finns uppskattningsvis 5 000 tiggande EU-migranter i Sverige. De flesta romer från Rumänien. Ju lättare det är att bosätta sig illegalt på annans mark, att få gratis boende betalt av den lokala befolkningen, att planka i tunnelbanan och bedriva försäljning inne i tunnelbanevagnar trots ett förbud mot detta, desto fler kommer att komma. Problemet växer, och därmed även irritationen.

Kritik framförs nu mot utredningens rekommendationer. Föga förvånande från tiggare själva men också från personer som anser att fattiga människor står över lagen. Detta handlar inte om inkludering. Det handlar om att en grupp som vill ha särskilda rättigheter och leva efter helt egna lagar och regler. Det är inte acceptabelt. Att även EU-migranter ska följa svensk lag beskrivs i flera medier som "hårdare tag" mot tiggare.

Tiggare som intervjuades under gårdagen var alla kritiska. Detta är deras levebröd, hävdade de. Nå, det är inte svenska folkets ansvar att ge rumänska romer pengar till deras försörjning.

Fälla eller inte fälla?

Dagens snackis i politiska kretsar är uppgifterna till Aftonbladet att Anna Kinberg Batra internt öppnar för att lägga en gemensam alliansbudget i höst. Om  Centerpartiet och Liberalerna bara är med på tåget. Det är förstås ett stort "om".

Kinberg Batra har sitt parti med sig om hon vill agera. En majoritet av de moderata distrikten stödjer tanken på att fälla regeringen. Men hon kan inte göra det ensam. Det stora hindret är C. I gårdagens Agenda var Annie Lööf tydlig med att hon inte vill ge Sverigedemokraterna något inflytande. Om de fyra borgerliga partierna skulle lägga en gemensam budget behöver de stöd från SD för att den ska gå igenom. Detta vet rimligen även Lööf.

Det finns både för- och nackdelar med att fälla regeringen Löfven redan i höst. Framför allt långsiktigt. Fördelen är att vi får en borgerlig politik. Det vore bra för bostadsmarknaden, där Moderaterna har tagit stora kliv i rätt riktning, för migrationspolitiken, för arbetsmarknadspolitiken, för rättspolitiken och kanske även för skolpolitiken.

Samtidigt ska vi minnas att om regeringen Löfven skulle falla i höst och Alliansen ta över med stöd av SD, har denna nya regering bara ett och ett halvt år på sig innan det är dags för nästa ordinarie valrörelse 2018. Det är ungefär så långt som Löfven har suttit som statsminister. Inte mycket tid. I ett dåligt parlamentariskt läge.

Kinberg Batra skulle få väldigt kort tid på sig att dels komma in i rollen som statsminister, dels visa resultat i ett väldigt svårt läge för Sverige. Detta skulle kunna bädda för ett svagt val 2018, för inte ens ett återuppståndet moderatparti kan trolla med knäna när det gäller integrationen, skolan och arbetslösheten.

Jag tror att allianspartierna har större chans till framgång om de låter Löfven regera sig sönder och samman till 2018. Då är Löfven slut som ledare och sossarna ett otänkbart alternativ i säkert åtta år framåt. Då kan M och SD få ett starkt väljarstöd och då kan Anna Kinberg Batra kanske rent av bilda regering utan ett bångstyrigt centerparti om bara KD och L växer.

Det är inget enkelt läge. Visst vore det spännande och lite skadeglatt att se Löfvens budget falla. Igen. Men det är inte automatiskt så att det skulle gynna Sverige på lite längre sikt. 

Högre utbildning som arbetsmarknadspolitik

Dick Harrison rörde upp känslor när han för en tid sedan kritiserade kvaliteten på svenska högskolor och universitet i en debattartikel i SvD. Han följde upp detta i ett diskussion i Sveriges Radio. Fler hänger nu på i den högst relevanta kritiken.

Jag känner igen mig i mycket av vad Harrison skriver. Inte från en lärares perspektiv utan som tidigare student. Jag har läst vid flera olika institutioner på två universitet och högskolor i olika städer. Det finns mycket att säga om den högre utbildningen i Sverige. Kvaliteten är ojämn, och i en internationell jämförelse är det egentligen bara KI som står sig.

Det jag reagerade för under studietiden, som skedde med nästa ett decenniums mellanrum, var hur långt gymnasiefieringen av de högre studierna nu har gått. Min inställning när jag sitter i ett klassrum eller aula är enkel: lyssna på läraren, försök ta till dig det som sägs och var beredd på att lägga ned mycket tid på plugg inför tentan. Så resonerar många. Men långt ifrån alla, och den grupp som önskar få en så lätt resa som möjligt är oftast den som blir lyssnad på.

Mer tid till hemtentamen på vissas begäran - strunt samma om vi andra kämpat för att bli klara i tid. Envisa frågor om exakt vad som ska komma på tentan så att man slipper läsa "i onödan". Och givetvis omtentor och både skriftliga och muntliga kompletteringar så att alla kan bli godkända. Ty om en elev blir underkänd är det lärarens ansvar. Underkända elever betyder mer jobb för läraren, vilket tar tid från undervisningen. Då är det lättare att släppa igenom även dem som egentligen inte är godkända.

Så här håller det på, precis som Dick Harrison beskriver. Utbildning vid svenska universitet och högskolor handlar generellt sett inte om att anstränga sig till det yttersta i tre och ett halvt år och komma ut som en lite mer beläst och utbildad person på andra sidan, redo för yrkeslivet. Nej, det handlar om rätten att bli "sedd", att känna sig "trygg" och att bli curlad genom utbildningen utan att någon elak lärare har mage att underkänna dig.

Jag minns mycket väl en kvinna som protesterade mot omfattningen på ett prov och att detta dessutom var lagt på en måndag. Studierna, menade hon, var 40 timmar per vecka. Och eftersom hon vistades i skolan under den tiden (ingen vistades 8 timmar per dag i skolan) kunde hon inte förväntas plugga även på kvällar och helger. Då skulle hon ju ha tid över till annat. En så bisarr inställning till universitetsstudier är tyvärr inte helt ovanlig i dag.

Under lång tid har utbildning setts som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i Sverige. Många unga, och inte särskilt unga, studerar i brist på ett bättre alternativ. Under lång tid har lärare på landets universitet och högskolor larmat om att elever inte har med sig ens basala kunskaper från gymnasiet. Detta påverkar undervisningen eftersom lärarna måste anpassa den till gymnasienivå. Men inte heller detta räcker. Svensk utbildning håller på att anpassas till de lataste eleverna, lågpresterarna. Det är inte hållbart i längden.

Alla kan inte studera. Det är inte konstigt i det. Tyvärr har vi i Sverige skapat en arbetsmarknad där det krävs högskoleutbildning till snart sagt varje jobb, rationaliserat bort en hel del enklare jobb och satt upp trösklar som gör att den som inte har läshuvud men kanske har andra talanger, förväntas plugga likt förbannat.

Detta måste förändras. Ju fler som utbildar sig på dåliga universitet, desto mer inflation går det i begreppet utbildning. Kraven på högre utbildning måste höjas och respekten för lärarna återupprättas.

I stället för att ta itu med grundproblemen har politikerna fastnat i en diskussion om betygssystem.

Betyg i all ära, men den högre svenska utbildningen står inte och faller med hur betygssystemet ser ut. Det finns betydligt viktigare saker att ta hand om först. Men det verkar vara för känsligt för att ta i.

Efter rättsstaten

Maskerade män som går till angrepp mot personer med utländsk bakgrund i centrala Stockholm efter en invandringskritisk demonstration. Målet var ensamkommande flyktingbarn. Eller de marockanska gatuungdomarna.

Vad som egentligen hände råder det stora oklarheter om. SVT berättar att det enligt polisens rapport var ensamkommande som var målet för angriparna. Enligt SvD har polisen inte bekräftat att en viss grupp var måltavla för våldsamheterna.

Den bild som har spridits i gamla och nya medier är emellertid ganska samstämmig, och den utgår sannolikt från det flygblad som delades ut och som beskriver en situation av rättslöshet där gatuungdomar kan trakassera kvinnor, stjäla, råna och våldta utan att dömas för det eftersom de uppger sig vara minderåriga. Detta är ett problem som polisen har beskrivit för SVT.

Författaren och sexualupplysaren Katerina Janouch har varit tydlig på Twitter med vad hon anser om denna situation. Hon kallade de ungdomar som begår dessa sexbrott för "slödder". För detta fick hon epitetet "nazist" av Lars Ohly och kritiserades även från annat håll. På Facebook utvecklar Janouch sina tankar. Ett urklipp:

Jag tror att Katerina Janouch sätter ord på vad många känner just nu. Jag har väntat på en våldsam reaktion. En enskild incident är ingen "oroande samhällsutveckling". Men utvecklingen med en polis som medborgarna i allt mindre utsträckning kan lita på och räkna med när det verkligen kniper har pågått länge och accelererat under de senaste åren. Så här har det varit på landsbygden så länge jag kan minnas, men nu när polisens otillräcklighet märks även i den stökiga huvudstaden får det mer uppmärksamhet.

Av just detta skäl får angreppet på Sergels torg betraktas som väldigt välplanerat. Kanske inte i sitt utförande, ty om detta vet vi så lite, men väl i sin timing. Det finns sannolikt ett växande stöd för den här sortens aktioner nu. När polisen står handfallen kommer många betrakta extremisters motangrepp som ett legitimt försvar. Risken finns att nya gäng tar över. Gäng som tar på sig att "försvara" våra gator.

Jag avskyr pöbelvälde och lynchstämning. Det är polisen och ingen annan som ska säkra tryggheten i samhället. Men när denna polis inte längre förmår detta, är det naturligt att alternativ dyker upp.

Reaktionen från politiskt håll är intressant. Inrikesminister Anders Ygeman beskriver händelsen i centrala Stockholm så här: "Rasistiska grupper sprider hot och hat på våra gator. Det måste mötas med kraft." Det är lätt för Ygeman att säga så när det handlar om extremister på den yttersta högerkanten, som verkar vara fallet den här gången. Lika tydlig har han och regeringen inte varit när det gäller de marockanska gatuungdomarnas systematiska brottslighet och polisens oförmåga att hantera situationen.

Det är kanske detta som gör bland andra Katerina Janouch så upprörd. Att regeringen bara tar ställning när våldet drabbar vissa grupper. Att den trivialiserar den oro som unga kvinnor känner. Det är tydligt att den migrationspolitiska omsvängningen inte har lyckats släppa ut socialdemokratin ur dess kulturrelativistiska och identitetspolitiska fängelsehåla.

Ty Janouch har ju rätt. Både hon och alla andra kvinnor och flickor har rätt att kunna gå på ett badhus utan att bli sexuellt antastade. Vi borde alla ha rätt att gå på stan utan att känna obehag eller rädsla för att bli rånad av gäng som polisen griper och sedan släpper lika snabbt igen.

Om denna utveckling accelererar får vi i förlängningen ett samhälle där förtroendet för polis och rättsväsende sjunker och där sympatin för dem som tar saken i egna nävar växer.

Då hamnar vi i ett post-rättssamhälle. Då är det för sent för gröna hjärtan och fina paroller. 

Tidigare bloggat:
Flathetens rike

Alternativa nyhetsmedier på frammarsch

Det suckas på landets största medieredaktioner. "Alternativa medier", som de lite föraktfullt kallas, ökar i popularitet och allt färre vill betala tusentals kronor per år för att läsa vad Peter Wolodarski tycker om sakernas tillstånd.

Bloggar, nyhetsgeneratorer och nya nyhetssajter med fokus på vissa sakfrågor har ploppat upp och många av dem finns kvar och stärker sin position.

Dessa s.k. alternativa medier ligger inte bara i bakvattnet och plaskar. Nyheter Idag lyckades med scoopet om hur DN fått information om de sexuella trakasserierna på festivalen We are Sthlm men valt att inte rapportera om detta eftersom uppgifterna misstänktes vara "SD-fabrikationer". Detta var startskottet till en större debatt om både polisens och de etablerades mediernas arbetsmetoder. Jag skulle gissa att sajten hade besöksrekord under de dagarna och har ett högre snitt sedan dess.

För ungefär ett och ett halvt år sedan startades projektet bubb.la. En crowdfundad libertariansk nyhetstjänst som helt och hållet bärs upp av dem som postar nyheterna. Jag stödde projektet ekonomiskt men får erkänna att jag var lite skeptisk till hur långt det skulle bära. Jag underskattade kraften i vad människor frivilligt kan åstadkomma tillsammans – bubb.la har i dag 10 000 följare på Facebook och flera tusen på Twitter. 26 000 länkar har postats sedan starten.

Det är inget projekt längre utan en verksamhet som hela tiden expanderar. Radio bubb.la har tillkommit och nu lanseras en premiumtjänst för den som vill ha ett mer personligt nyhetsflöde. Detta är också en möjlighet att ge bubb.la lite ekonomisk stabilitet.

Det vi ser ske nu är inget mindre än en ny revolution. En demokratisering av journalistiken. Det är klart att det är jobbigt för de stora mediehusen att känna flåset i nacken och att bli granskade på ett sätt de inte är vana vid. Det gör denna utveckling inte bara viktig utan dessutom lite underhållande.

Ty i dag vänder sig alltfler inte till DN och Aftonbladet när de vill ha snabb information utan till de nya medierna där ute. De kallas "alternativa medier". Jag skulle snarare säga att det är gammelmedierna som börjar kännas alternativa.

Tidigare bloggat:
Åsiktsmonopolet är brutet

Läs även:
HAX, Fnordspotting

Välfärdsmigranterna

Pressen på Stefan Löfven ökar. Alltfler frågor till honom handlar om Socialdemokraternas urusla opinionsläge. Bara två procent uppger att de har mycket stort förtroende för regeringen.

Som en konsekvens av detta kallade statsministern partiets förbundsordföranden till en telefonkonferens. Frågan är hur öppna de vågade vara med sin kritik. Det brukar finnas en lojalitet till partiet när det sitter i regeringsställning, och det är över två år kvar till nästa ordinarie valrörelse.

Löfven menar att hans regering har en tydlig riktning. Jag tycker nästan lite synd om honom när jag hör detta, för är det något som den rödgröna regeringen har saknat är det en tydlig riktning på politiken.

Migrationspolitiken är det tydligaste exemplet på regeringens förvirring. Här har omsvängningarna varit så dramatiska och skett på så kort tid att det inte är ett dugg konstigt om folk, både partiaktiva och andra väljare, undrar vad regeringen egentligen vill. Det har inte varit lätt att veta vad regeringen tycker från en dag till en annan.

Detta lyftes i dagens utfrågning i riksdagen då Löfven fick frågan hur han får ihop det uttalade målet att kraftigt minska antalet asylsökande till Sverige och samtidigt utreda hur det ska bli lättare att ta sig hit lagligt, en fråga som nu ska utredas av Miljöpartiets Maria Ferm.

I höstas ville Löfven inte bygga murar. Sedan infördes gränskontroller, id-kontroller och åtstramningar i asylpolitiken är att vänta. I dag har signaler skickats ut om omfattningen av avvisningar av personer som inte har asylskäl. Även detta är något nytt i den rödgröna regeringens tankevärld (och något som på grund av den tidigare förda politiken är i praktiken omöjligt).

Snart kommer nästa fas i regeringens verklighetsresa, nämligen insikten att alla som kommer inte alls flyr för sina liv.

Vi har i månader sett det i otaliga inslag i både svensk och utländsk TV. Människor från trasiga samhällen och sönderfallande stater som söker sig ett bättre liv någon annanstans. I Europa. Inte för att de är förföljda av regimen, talibanerna, IS eller någon annan hemsk organisation. Utan för att de inte ser någon framtid i sitt land och upptäckt möjligheten att komma till ett annat.

Det är inget konstigt i detta. Det är tvärtom djupt mänskligt och ett fullständigt naturligt beteende. Vem skulle tacka nej till gratis utbildning åt sina barn och betalt uppehälle åt sin familj? En majoritet av dem som söker asyl i EU är ekonomiska migranter. Välfärdsmigranter. Ändå kallas alla som söker asyl flyktingar i svensk debatt, och regeringen hävdar att de flyr för sina liv.

Frågan är varför svenska skattebetalare ska stå för notan. Varför ska vi betala för att andra människor i andra delar av världen vill få det bättre ställt genom att flytta hit? Solidaritet, säger någon. Visst. Om du själv väljer det. Men det valet har vi aldrig fått.

Lite information

Lite kort information till alla läsare och följare.

Jag har mottagit en rad påpekanden från många att bilden i vänsterspalten, "Feminism - Nej tack", ofta är den bild som illustrerar inlägget när en av mina bloggposter delas i sociala medier. Det går inte alltid att göra något åt, vilket gör att rubrik och bild inte alls stämmer överens.

Jag har därför valt att plocka bort den. Inte för att jag plötsligt blivit feminist, gudskelov, utan för att bilden stör när bloggposter delas. Det är helt enkelt bättre att varje bloggpost får sin rätta bild, i synnerhet som jag försöker att hitta bilder som passar väl till inlägget.

Avslutningsvis ett litet tips: nu behöver inte posta era kommentarer flera gånger. Bloggen är modererad, vilket betyder att jag måste godkänna kommentaren innan den postas. Det gör jag nästan alltid såvida den inte består av personangrepp, nazistiskt dravel eller rent spam. Men det kan dröja en liten stund innan jag hinner göra det, och det är onödigt att jag då har fem likadana kommentarer att hantera.

Tack för att ni läser och kommenterar!

70 år efter Förintelsen ökar judehatet igen

Den 27 januari är sedan tio år tillbaka av FN deklarerad som internationell minnesdag för Förintelsens offer.

Någonstans mellan 5,5 och 6 miljoner judar dödades av nazisterna. De flesta dog inte i gaskammare och de flesta dog inte i Auschwitz. Men Auschwitz har ändå blivit symbolen för folkmordet då det både var det största och dödligaste lägret, och Röda arméns intåg den 27 januari 1945 har blivit minnesdag. Detta trots att många inte alls befriades utan i stället skickades i ny fångenskap i Sovjetunionen. Först på senare år har det som kallas Holocaust by bullets, arkebuseringarna av judar bakom fronten i östra Europa, uppmärksammats.

De mest skakande bilderna från Förintelsen är dem av offren på väg till gaskamrarna. Kvinnor. Barn. Äldre. De är ögonblicksbilder av människor som bara en halvtimme eller någon timme senare inte fanns längre, som under loppet av en halv arbetsdag utplånats från jordens yta.Visste de vad som väntade? Kunde de ana att slutet var kommet?

Det pratas mycket om ekon från 30-talet i dag. Det mesta är överdrifter och simpla politiska poänger. Men en sak förenar den epoken med vår: den växande antisemitismen. Jag vill kalla det judehat. Antisemitism låter så... normaliserat. Så formellt.

Den judiska migrationen från Europa till Israel växer. I synnerhet många franska judar har valt att emigrera. Judar i Sverige för samma diskussioner. Här bevakas judiska skolor av tungt beväpnad polis. Attentat mot synagogor, judar i traditionell klädsel eller bara kippa som blir spottade på. Judehatet finns där ständigt. Men det verkar öka och bli allt grövre.

Det går inte att komma ifrån att det finns en korrelation mellan stor muslimsk invandring och ökat judehat i det svenska samhället. En angripen synagoga får inte heller samma mediala uppmärksamhet som en angripen moské (för att inte tala om alla kyrkor som eldas ned varje år utan att bli mer än små notiser i pressen).

Ja, nu pratar vi kultur och värderingar igen. Precis som i fallet med asylsökande muslimska mäns kvinnosyn spelar kulturell bakgrund självfallet en roll för synen på judar och judendom. Om du har vuxit upp i ett samhälle där du matats med propaganda om hur ondskefulla judarna är, är det knappast något som försvinner bara för att du bosätter dig i ett sekulärt land i norra Europa.

Hela samhället – alla partier, polisen, rättsväsendet, skolan – måste arbeta med full kraft mot det tilltagande judehatet i det svenska samhället. Judiska barn ska inte behöva beväpnad polis för att kunna vara trygga i skolan. Judar med kippa ska inte behöva bli förnedrade på öppen gata. Politiker måste sluta se mellan fingrarna.

Detta elände måste få ett slut nu.

Tidigare bloggat:
En dag i Auschwitz

I Sverige är det alltid mest synd om gärningsmannen

Det har varit en tung start på det nya året. En 15-åring sköts till döds i Akalla den 21 januari, och bara fyra dagar senare knivmördades en 22-årig kvinna på ett boende för ensamkommande ungdomar i Mölndal. Mördad på sin arbetsplats.

Statsminister Stefan Löfven åkte lite oväntat till Mölndal och pratade inför pressen (han kanske tyckte att det var lite magstarkt att skicka inrikesministern igen som efter dubbelmordet på Ikea). Löfven fördömde förstås brottet och kallade det "en fruktansvärd tragedi". Men han förminskade även det inträffade genom att påpeka att "många av de som kommer till Sverige har traumatiska upplevelser och erfarenheter och det finns inga enkla svar på hur detta ska hanteras." Inga enkla svar. Kort sagt: det kan ske igen och vi kan inte göra någonting åt det.

Vi kan notera att Löfven alltså redan innan mordoffret begravts och polisen utrett händelsen hade sin tolkning av det inträffade klar: gärningsmannen måste ha varit traumatiserad. Underförstått: han kunde inte hjälpa att han stack kniven i en 22-årig anställd på boendet. Detta är en spottloska i ansiktet på de anhöriga.

Efter mordet på den unga kvinnan var det Mölndals socialdemokratiska kommunalråd Marie Östh Karlssons tur. Hon uttryckte sorg för offret och hennes anhöriga men visade även sympati för gärningsmannen:

Det är tråkigt och traumatiskt för alla, speciellt för familjen, men också för arbetskamraterna naturligtvis. Sen kan jag inte låta bli att låta tanken gå till mannen som gjort dådet, det är också en människa bakom.

Uttalandet väckte i likhet med Löfvens ingen större uppmärksamhet utanför alternativa och sociala medier. Riksmedierna reagerade inte på kommunalrådets minst sagt okänsliga och direkt olämpliga uttalande.

Härnäst att stämma in i kören av trivialiserande utspel efter ett mord var självaste rikspolischefen Dan Eliasson. Det han säger är så olämpligt, så upprörande och så vidrigt att det bara måste nå en bredare publik. Så här sade rikspolischefen i Gomorron Sverige på tisdagsmorgonen (Merit Wager har klippet, annars kan hela samtalet ses på SVT Play, det börjar ca 50 min in):

Man blir naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sån här förskräcklig händelse, vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen, och vi får hjälpa till och försöka lösa det här efter bästa förmåga.

Det är oerhört anmärkningsvärt att högste polischefen uttrycker sig på detta sätt. Noteras kan att det som förenar samtliga tre exempel här är att de har uttalats av socialdemokrater. Men även borgerliga har under lång tid bidragit till att Sverige har blivit ett samhälle där det ses mellan fingrarna på rån, stöld och våldsbrottslighet och där det har blivit kutym att tycka synd om gärningsmannen.

Självfallet finns det skäl till att någon våldtar, rånar eller mördar. Men låt polisen utreda dessa, och oavsett vilka de är ursäktar de aldrig gärningen. Politiker ska därför inte förnedra brottsoffer och deras anhöriga på detta sätt.

Vi har i Sverige i dag ett rättssystem som närmast curlar den som begår brott. Tvåtredjedelsprincipen, som innebär frigivning efter att två tredjedelar av straffet har avtjänats, är ett exempel på detta. De låga straffen för brott mot andra människor rent generellt är ett annat. Paret som torterade pojken Bobby till döds är redan ute ur fängelset.

Den som drabbats, oavsett om det är en våldtäkt, ett personrån, en grov misshandel eller ett mord, är inte intressant för svenska politiker och lagstiftare. Detta är oanständigt. Att såväl statsministern som rikspolischefen ger uttryck för den här sortens ursäktande och relativiserande av det värsta brott som kan begås, sänder signaler till svenska folket att våra liv inte är vatten värda.

Stefan Löfven sade på presskonferensen att han tror att många är oroliga för att det som inträffade i Mölndal ska hända igen. Han visade emellertid samtidigt att han inte är beredd att göra någonting åt det.

Förtroendet för rättssamhället står på spel

Kom till Sverige, begå brott och hävda sedan att du är minderårig så händer ingenting. Så kan man sammanfatta dagens situation där marockanska gatuungdomar och ensamkommande asylsökande går fria från allt från misshandel, stöld, rån och våldtäkt.

Den svenska antipatin mot ålderstester får nu reella konsekvenser. För brottsoffer som får se gärningsmännen dansa ut ur häktet eller i bästa fall rättssalen med inga eller väldigt låga påföljder. För alla medborgare som riskerar att bli gärningsmännens nästa offer. Och för alla människors förtroende för hela rättsväsendet.

Frustrationen hos polisen är uppenbar. Polisen i landets tre största städer lägger allt större resurser på att gripa gatuungdomarna för att sedan tvingas släppa dem direkt igen. En göteborgspolis berättar:

Sedan är det åldrarna; jag kan stå med en 30-åring framför mig och på papperet står det 14 år. Det blir som att de är straffimmuna. De står och garvar åt oss när vi griper dem, de skiter totalt i oss eftersom de vet att ingenting händer.

En ung kvinna gruppvåldtogs och misshandlades av ett antal gatuungdomar i somras. Två av dem dömdes till sex respektive nio månaders ungdomsvård för det grova brottet. Straffet blev så lågt eftersom deras ålder är okänd, och uppger de att de är under 18 är det vad rätten går på. I Sverige genomför vi som bekant inte ålderstester. De är "inhumana".

Den rättsliga påföljden är illa nog. Men nästan värre än detta hån till straff är vetskapen om att gärningsmännen snart kommer vara ute på gatan igen. Sverige kan nämligen inte skicka hem dem, sägs det. Detsamma gäller för övrigt den man som mördade en mamma och hennes son på Ikea. Efter avtjänat straff kommer han sannolikt få stanna i Sverige eftersom han i sitt hemland riskerar "omänsklig behandling".

En kvinna knivskars i ansiktet av en man när hon inte ville ha sex med honom. Han uppgav sig vara 16 år varför Södertörns tingsrätt dömde till sluten ungdomsvård, i praktiken ett frikännande. Dessutom ogillade domstolen kravet på utvisning. Åklagaren presenterade nya bevis på mannens identitet med hjälp av Interpol i Algeriet och fick fram att mannen var 23 år gammal. Nu kunde han häktas och en ny rättegång ta vid. Frågan är varför det är åklagarens uppgift att bevisa den tilltalades ålder. Rimligen borde ett ålderstest ha kunnat visa om mannen var 16 år eller sju år äldre.

Hela situationen är alarmerande och fruktansvärt allvarlig. Den är även en påminnelse om att den här leken att behandla vuxna som barn måste upphöra. Den har pågått länge nog nu, och nu har vi nått ett läge när medborgarnas förtroende för hela rättssamhället börjar krackelera.

Vanligt folk betalar dagligen priset för politikernas flathet. Detta måste få ett slut. 

Tidigare bloggat:
Flathetens rike

Läs även:
Ivar Arpi

Nationalstaten som frihetens garant

Timothy Snyders bok Bloodlands handlar om slakten på östfronten sedd ur överlevarnas och offrens ögon. I fjol kom en sorts uppföljare, en djupdykning i bakgrunden till de vidrigheter som begicks i östra Europa under andra världskriget.

I Black Earth: The Holocaust as History and Warning dissekerar Snyder Hitlers ideologiska övertygelse och förklarar varför Hitler snarare var rasanarkist än nationalist, men han slår också fast ett enkelt faktum som mig veterligen inte uppmärksammats på samma sätt tidigare: Förintelsen genomfördes på platser där staten och dess institutioner krossats.

Statslöshet var själva förutsättningen, påpekar Snyder. Folkmordet kunde bara genomföras där det saknades en stat som skyddade medborgarnas rättigheter. Därför byggdes förintelselägren i Polen, inte i Tyskland. Därför genomfördes Förintelsen med kulor i Baltikum och Belarus, inte i Belgien. Därför skyddades franska och danska judar undan folkmordet, trots att länderna var ockuperade.

Stater kan kränka mänskliga fri- och rättigheter å det grövsta. Men nationalstaten erbjuder även en god grund för att bygga ett gott samhälle på. Det är värt att påminna om detta nu när nationalstaten är satt under kraftig beskjutning från såväl tokvänster som fisliberaler, när själva idén med en nationalstat har kommit att betraktas som reaktionär och hatisk.

Visionen om en värld utan gränser och med fri rörlighet är förstås fin. Men den bär liknande utopiska drag som drömmen om det kommunistiska samhället. Den förutsätter nämligen en global omvälvning och är därmed beroende av omöjliga förhållanden för att fungera.

Enskilda rika välfärdsstater kan inte ha öppna gränser och fri tillgång till boende, skola och sjukvård så länge det finns fattiga, korrupta och förtryckande system där ute som tvingar människor på flykt. Eller så länge det finns personer som inte har annat för ögonen än att utnyttja andras välvilja och goda uppsåt. Vilket det realistiskt sett alltid kommer att finnas.

Detta enkla faktum har vi blivit särskilt påminda om under det senaste året. Moderaterna har börjat begripa detta nu och lägger förslag för att både strypa tillflödet av välfärdsmigranter och öppna upp för ett kvalificeringssystem till vissa välfärdstjänster. Det är högst nödvändigt. Socialdemokraterna har inte förstått detta, ej heller de centerpartister som ställer sig helt frågande inför valet mellan välfärdsstat och fri invandring.

Det finns onekligen många historiska exempel på hur destruktiv nationalism kan störta människor och länder i fördärvet. Men nationalstaten som sådan är för den sakens skull inte ond. Den är ett slags tyst överenskommelse om att en viss grupp människor vill leva tillsammans på en geografiskt begränsad yta och på denna plats följa vissa gemensamma förhållningsregler. Med tiden skapas säruttryck som särskiljer denna grupp av människor från andra. Detta kallas kultur och traditioner.

Det som har skett stegvis i Sverige under lång tid är att landet Sveriges existens som en nation med kulturell särprägel har ifrågasatts. Det finns ingen svensk kultur, har kulturrelativister, socialistiska internationalister och personer inom grönhögern hävdat. Ett slags Sverigehat har därmed fötts. Uppkomsten till detta förtjänar säkert en egen avhandling, men en orsak är sannolikt att det svenska folket har blivit fredsskadat.

Sverige har inte stått under ett akut hot från någon annan makt på många generationer. Ingen i dag levande människa har något minne av hur det känns att försvara landet mot yttre angripare. Ingen minns längre hur det känns att få sin existens hotad eller sitt välstånd raserat. Detta har gjort oss så bekväma att många rent av börjat ifrågasätta landets existensberättigande. Vad är egentligen Sverige värt? Vad gör oss så speciella?

Detta är en bortskämd unges frågeställningar, en unge som inte vet hur bra den har det och att demokrati, rättssäkerhet och fungerande samhällsinstitutioner inte kommer ur godisautomater.

Ty en nation är så mycket mer än sitt geografiska territorium. Det är en samling värderingar, kulturella uttryck och traditioner som formats under århundraden. En nation är i någon mån en gemensam föreställningsvärld. Hur man än vänder och vrider på saken har svenska vänsterpartister och sverigedemokrater, kristdemokrater och miljöpartister, mer gemensamt med varandra än vad de har med partier i Afghanistan, Irak och Eritrea.

Jag vill ha en stark stat. Men dess omfattning ska vara mycket begränsad och dess uppdrag fokuserat på att skydda liv och egendom. Inte att sälja sprit och lotter, inte att uppfostra människor i hur de ska leva sina liv.

Så nej, jag tror inte på nationalstatens nedmontering som en väg till det frihetliga lyckoriket. Jag menar tvärtom, likt Timothy Snyder, att nationalstaten måste vara en garant för mänskliga fri- och rättigheter. Den som tror annorlunda, bör fråga sig varför människor flyr från samhällen där staten kollapsat till samhällen där staten står stark.

En stark stat är av godo när den gör rätt saker.

Socialdemokraterna är slut

Helgens Sifomätning, som gav Socialdemokraterna det lägsta stödet sedan Sifo började mäta 1967, har sänt chockvågor genom det politiska Sverige. Det är inte ofta en enskild opinionsundersökning får sådan uppmärksamhet, men i detta fall är det befogat.

Socialdemokraternas 23,2 procent skapar nog om möjligt ännu sämre stämning på Sveavägen 68. Svenska folkets förtroende för Stefan Löfven är lågt – frågan är hur populär han är ens bland sina egna. Hans räddning nu är att han kan titulera sig statsminister. Eftersom S sitter i regering kommer ingen socialdemokrat att kräva att han byts ut.

Sifomätningen är en katastrof för sossarna, men den är egentligen bara en del av en trend som pågått i tio år. Socialdemokraterna är inget 40-procentsparti längre. Detta har sjunkit in efter två raka 30-procentsval. Nu verkar S vara på väg att etablera sig som ett 25-procentsparti. Kanske ännu lägre.

En regering som i mellanvalstider går knackigt i opinionen är verkligen inget nytt. Problemet för Löfven, som flera bedömare påpekat, är att han till skillnad från exempelvis Alliansens svaga opinionssiffror 2008 inte har genomfört några kontroversiella reformer. Den sittande regeringen dissas av svenska folket utan att den har gjort någonting alls.

Häri ligger en del av förklaringen till det usla opinionsstödet för regeringen som helhet. Den är handlingsförlamad. Den förmår ingenting. Jag har under min livstid aldrig sett en så här fantasilös, tafatt och inkompetent svensk regering. Att Löfven inte ens har ombildat regeringen för att ge den lite ny energi är anmärkningsvärt.

Socialdemokraternas som politisk kraft, som "samhällsbyggare", förefaller vara slut. De har inget att erbjuda längre. De har inga nya idéer. Det är inte utan att jag undrar vad de egentligen hade för sig i åtta år i opposition. Något idéarbete verkar i alla fall inte ha förekommit.

Givet vilka bekymmer som regeringen står inför – lärarbrist, läkarbrist, fortsatt asyltryck, kommuner som inte klarar mottagandet av ensamkommande, en polismyndighet i förfall, ökad otrygghet på gator och torg, nygamla säkerhetshot – får det nog krävas ett smärre mirakel för att regeringen Löfven ska ges förnyat förtroende efter nästa val.

Även om Sverige verkligen skulle behöva en annan regering redan i går, gör Alliansen det taktiskt rätta i att låta Löfven regera sönder sig. Om det fortsätter så här i två år till, och med all sannolikhet även förvärras, kan Socialdemokraterna vara körda för flera mandatperioder framåt.

Flathetens rike

Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de "går på knäna". De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:

De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.

Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting

Den sociala bomben

Invandringsdebatten har under lång tid styrts utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Alliansregeringen försökte med emfas hävda att asylinvandring inte bara var ett moraliskt ställningstagande och en vinstaffär för samhället utan en direkt nödvändighet för att kunna upprätthålla välfärden i ett land med en åldrande befolkning. Detta har regeringen Löfven upprepat.

Tanken var alltså att asylsökande från sönderslagna klansamhällen skulle bära upp framtidens äldrevård, sjukvård och skola. Nu ser vi paradoxen – då skulle invandrarna garantera framtidens välfärd, nu tvingas pensionärer återgå i tjänst för att klara invandringen.

Bekymret med kombinationen världens mest generösa asylpolitik och en av världens mest generösa välfärdsmodeller viftades bort med uppgifter om hur högutbildade de asylsökande är. Uppgifter som visade sig vara direkt felaktiga.

Med så imbecilla föreställningar i debatten är det inte att undra på att tonläget successivt höjts. Det är svårt att föra en saklig debatt när den ena sidan sitter och hittar på egna grundförutsättningar för diskussionen.

Sverige har historiskt varit duktigt på statistik, därför har vi god kännedom om hur arbetslösheten ser ut i olika grupper. Vi vet hur lång tid det tar för flyktingar att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden – och att många aldrig gör det. Vi vet också att städer som Södertälje och Malmö har en långsam men stadig utveckling mot en sjunkande skattekraft jämfört med övriga riket. Malmö är en bankrutt stad och överlever i dag endast tack vare att övriga Sverige pumpar in fem miljarder årligen.

Så långt lite ekonomiska perspektiv. Nu ska vi dyka ned ett ögonblick i den sociala dimensionen. Ty ekonomiska effekter av det slag vi ser i Södertälje och Malmö får även sociala konsekvenser. Och vice versa.

Tino Sanandaji har målat en bild av ett framtida Sverige som ett latinamerikanskt land. Vi kommer att ha en inhemsk befolkning som klarar sig bra på arbets- och bostadsmarknaden och en utrikes född som det går betydligt sämre för. Detta ser vi redan i dag i arbetslöshetsstatistiken och på var respektive grupp bor, men om vi extrapolerar dagens nivå på ett tjugoårsperspektiv är det ett skrämmande scenario vi ser fram emot. Det är Malmö fast på nationell nivå.

Detta betyder att välfärdsstaten måste reformeras betänkligt. Det är inte hållbart att vi har en stor del av befolkningen som arbetar och betalar allt högre skatter och en annan växande del som inte bidrar alls. Förr eller senare kommer den arbetande delen undra vad den betalar för och varför. Välfärdstjänster via skattsedeln måste oundvikligen kopplas till betalningsförmåga.

De extrema nivåerna av invandrande ensamkommande män och pojkar skapar en könsfördelning i åldersspannet 16-17 år på 123:100 i manlig favör, vilket är ännu skevare än i Kina och Indien. En så sned könsfördelning skapar oundvikligen problem. Sverige importerar unga vuxna män, just den grupp som löper störst risk att begå brott, och placerar många av dem i ett ekonomiskt och socialt utanförskap. Dessa siffror borde få politiker att ringa i alla möjliga varningsklockor. Men icke.

Gängkriminalitet, grova våldsbrott som går ned i åldrarna, unga som inte når gymnasiebehörighet, människor som tar med sig sina etniska och religiösa konflikter till Sverige, ett växande permanent utanförskap i många av storstädernas förorter med trångboddhet och social utsatthet som följd. Sverige går sakta men säkert mot en social bomb. Denna bomb kommer vara resultatet av ett politiskt irreversibelt experiment. Det går inte att backa bandet.

Socialdemokratin fortsätter att föreläsa om jämlikhet och kampen mot klassklyftor samtidigt som den under lång tid möjliggjort det rakt motsatta genom bland annat sin migrationspolitik. Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna av alla partier har hamnat så snett och inte själva verkar begripa det.

Jag ser tyvärr framför mig ett Sverige med hårdnande sociala motsättningar, större konfrontationer, minskad tillit och större sociala kostnader. Den politiska reaktionen lär bli den förväntade: hårdare tag och mer övervakning.
 
Strävan efter öppenhet kommer i förlängningen göra Sverige mer slutet. Många kommer undra hur i hela friden detta gick till. Och varför vi tillät det.

Tidigare bloggat:
Vi har aldrig gjort det här förr

Om feminism och våldtäkt

Nu kan samtalet om samhällskontraktet börja

Centerpartiet har profilerat sig som den enda partiet som vill göra nödvändiga besparingar på migrationsområdet utan att försvåra för asylsökande att komma till Sverige. I hög grad är det en charad, en hägring, (vilket jag påpekat tidigare) eftersom partiet fortfarande inte vill begränsa tillgången till den sociala välfärdsstaten från dag 1. Därmed ingen reell besparing.

Ett argument för att strypa asylinvandringen var enligt Stefan Löfven att påfrestningarna på välfärdssystemet riskerar att göra att medborgarna tappar förtroendet för den offentligt finansierade välfärden. Det blev alltså, trots alla löften om motsatsen, en fråga om att ställa invandring mot välfärd.

Trots detta har emellertid diskussionen om ett kvalsystem till välfärden uteblivit. Tills nu. Moderaternas Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson visar att de ser hur allvarligt läget är, och vad det riskerar att leda till. De skriver:

När regelverket nu läggs om bör den automatiska rätten för personer med tidsbegränsade uppehållstillstånd att få tillgång till olika välfärdstjänster och ersättningar ifrågasättas. Det kan inte vara en självklar den av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat sig in i vårt välfärdssystem.

Detta är en diskussion som borde har inletts för länge sedan, men det är bra att Moderaterna nu tar initiativ till den. Förhoppningsvis kommer partiet göra detta till en tydligare fråga om samhällskontraktet. Arbetande människor som betalar en stor del av sin inkomst i skatt har anledning att förvänta sig något i retur. Och inte bara det. Vill man vara med i gemenskapen som heter Sveriges Välfärd AB, ska man betala både inträdesbiljetten och den fortlöpande medlemsavgiften.

Denna idé är främmande för Sverige, som genom en universell välfärdsmodell aldrig har gjort skillnad på folk och folk. Oavsett om du arbetat hela ditt liv eller just kommit hit med dina fem barn från Somalia. Däremot är välfärdsstaten full av behovsprövningar. Hemtjänst behovsprövas, äldreboende behovsprövas, försörjningsstöd behovsprövas, personlig assistans likaså.

Samhällskontraktet i Sverige är på väg att brytas. Vissa skulle säga att det redan har skett. Med den utveckling vi nu ser med en arbetslöshet bland utrikes födda på över 21 procent och ingen integrationspolitik som visar på att något parti förstått allvaret, är vi på väg mot ett delat samhälle där den ena delen jobbar och betalar (en förmodligen allt högre) skatt, den andra står utanför. Alla får dock samma välfärdsservice. Det är inte rimligt.

Ett kvalificeringssystem bör inrättas av rena rättviseskäl. Exakt hur detta ska se ut är ett utmärkt ämne för diskussion hos landets toppolitiker. Men räkna med att själva idén kommer att möta våldsamma protester från vänsterhåll. Dags för Centerpartiet att bekänna färg.