När censuren når under kupolen

Journalisten Chai Jings (柴静) dokumentär om miljösituationen i Kina, Under the dome (Qiongding zhi xia, 穹顶之下), ska ha setts av över hundra miljoner kineser på några få dagar. Den ligger helt rätt i tiden. Föroreningarna i Kinas största städer, men även på mindre orter, är ett växande problem. De senaste åren har luftkvaliteten i Beijing nått rent hälsovådliga nivåer vid oroväckande många tillfällen.

Chais TED talk-liknande film, som bygger på undersökningar under ett års tid, är vad vi i väst skulle betrakta som helt vanlig opinionsbildning. Med rena fakta visar hon hur föroreningarna i praktiken tar livet av folk i Kina.

Men filmen, som inte bara visar hur allvarliga miljöproblemen är i Kina utan indirekt riktar kritik mot regeringen hur de hanteras, har nu plockats bort från nätet på fastlandet. Lite ironiskt, kan tyckas, då den även kommenterats av Kinas nye miljöminister Chen Jining och premiärminister Li Keqiang lovat vidta kraftfulla åtgärder mot problemen.

Någon har uppenbarligen blivit nervös.  Det ska inte uteslutas att Centralkommitténs Propagandadepartement (中共中央宣传部) agerat på egen hand här och följt sin ryggradsinstinkt. Departementet lyder formellt inte direkt under regeringen och har vid tidigare tillfällen självt sett till att även högt uppsatta politiker, som tidigare premiärministern Wen Jiabao censurerats i kinesiska medier. Månne var tjänstemännen på myndigheten rädda för att filmen skulle tända en stubin och väcka folks uppdämda vrede.

Detta lär dock bara vara början på miljödiskussionen i Kina. Alla känner till problemen. Regeringen pratar öppet om dem. Men tål den inte ens en faktaspäckad dokumentär presenterad av en kinesisk kvinna på en scen, iklädd en enkel t-shirt och utan propagandistiska gester, kommer den få svårt att lösa de gigantiska utmaningar som väntar.

Se Under the Dome här och här (engelsk text).

Svensk politik 2015

MP som dörrmatta

Miljöpartiet har under lång tid hållit en väldigt hög profil i integritetsfrågor. Partiet var högljutt aktivt mot FRA-lagen 2008 och kritiserade datalagringsdirektivet. MP har stått på rätt sida och verkar ha gjort det av en djupare övertygelse.

Sedan de gröna steg in på regeringskansliet i koalition med Socialdemokraterna har tonen emellertid ändrats drastiskt. Nu slingrar sig miljöpartisterna som masken på en krok så fort integritetsfrågorna kommer upp på bordet.

Visst, de gillar inte massövervakning, säger de. Men man kan ju inte alltid få som man vill. Och det är väl bättre att sitta i en regering och påverka lite grand åt rätt håll än att bara vara obstinat och säga nej?

Så löd Jakop Dalundes argumentation (se YouTube-klippet här) när han försvarade att MP i onsdagens riksdagsvotering (som fått minimal uppmärksamhet) röstade nej till att göra en översyn av FRA-lagen. Detta är exakt samma argument som Fredrick Federley och Annie Lööf använde sig av när de gick med på att släppa fram FRA-lagen 2008.

Vi vet hur det gick då. Det blev inget av med de där försäkringarna om integritetsskydd. Federley och Lööf blev lurade, bortdribblade, dragna vid näsan. I dag är omfattningen av och innehållet i FRA:s verksamhet lika okänd som någonsin. Vi vet att de samarbetar med NSA och GCHQ, vars massövervakning förklarats olaglig i Storbritannien. Men vi vet inte hur eller i vilken omfattning svenska medborgare utsätts för övervakning (även om vi får utgå från att vi övervakas hela tiden). Det mest besvärande är att svenska politiker inte verkar vilja veta heller.

Det som nu händer är att det gröna trollet spricker i dagsljus. Förtroendet för Miljöpartiet har sjunkit kraftigt under tiden i regeringsställning. Partiets hantering av integritetsfrågorna lär knappast göra att dess aktier skjuter i höjden. Självfallet handlar regeringssamarbete med andra partier om att kompromissa. Men ibland måste man också ta ställning för något, visa att man står för något. MP har visat att den höga svansföringen var ren populism, ingenting annat.

Så här brukar det se ut när populistiska extremistpartier tvingas ta ansvar. Då betyder gamla löften ingenting längre. Då viker man ned sig. Genom detta svek har MP gjort sig fullständigt överflödigt.

Den enda riksdagsoppositionen mot massövervakningen heter i dag Vänsterpartiet. Men så sitter de heller inte i regeringen.

Läs även:
HAX

Folkets hus bugar för terroristerna

Denna vecka skulle Lars Vilks ha deltagit i en paneldebatt om yttrandefrihet anordnad av Piratpartiet i Göteborg. Debatten ställdes emellertid in. Folkets hus flyttade först debatten, vilket bidrog till att flera deltagare inte kunde medverka. Sedan ställdes den in helt och hållet.

Skälet som uppgavs var att debatten skulle "störa" annan verksamhet i Folkets hus. Snart framkom det att "folk kände sig otrygga". Deltagare i andra evenemang målade troligen upp en bild av risken för attentat. Så Folkets hus backade ur, helt enkelt. Det är en smula ironiskt att en lokal som kallas Folkets hus ställer in en debatt om yttrandefrihet.

Det här är inte första gången ett evenemang med Lars Vilks ställs in av säkerhetsskäl i Sverige. Detta betyder i praktiken att terroristerna har vunnit mark. Att vi börjat anpassa oss efter deras perverterade logik. Av rädsla.

Jag kan inte se detta som något annat än en seger för islamisterna.

Ett haveri

DN har genom att ta del av statistik från SCB följt hur det har gått för alla som fick permanent uppehållstillstånd 2004. Statistiken sträcker sig fram till 2014. Det rör sig alltså om en tioårsperiod, tillräckligt länge för att kunna dra ganska goda slutsatser av hur svensk migrations- och integrationspolitik fungerar.

Vi vet sedan tidigare, även tack vare statistik från SCB, att mediantiden för flyktingar att bli förvärvsarbetande var sju år 2012. Den bild vi nu får visar att många av dem som fått jobb tillhör de mest lågbetalda på arbetsmarknaden.

Definitionen av "förvärvsarbete" har, som DN konstaterar, varit väldigt generös. Att arbeta en timme per vecka en enskild månad har räckt. Även lönebidragsanställningar, upp till 80 procent betalda med skattemedel, har räknats in. Men inget av dessa exempel innebär att en person är självförsörjande eller har etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden. Sättet att mäta ger därför en något skev bild av verkligheten (en redigerad bild, skulle vissa säga).

Av den nya statistiken, som kommenterats sedan tidigare av en rad skribenter, vet vi:

- Efter tio år i Sverige har inte ens varannan flykting en inkomst över 13 000 kronor i månaden

- Medianinkomsten för flyktingar är 11 100 kr/mån, att jämföra med 23 700 kr för befolkningen som helhet

- Medianinkomsten för anhöriginvandrare till flyktingar är 4 500 kr/mån

- Minst 31 procent av flyktingarna i arbetsför ålder bodde år 2013 i ett hushåll som någon gång fått ekonomiskt bistånd. Bland anhöriginvandrare till flyktingar var siffran minst 41 procent

Ovanstående punkter illustrerar tydliga brister i den svenska migrations-och integrationspolitiken. Flera kan härledas direkt till styvnackade och kontraproduktiva beslut - som att inte ställa krav på inkomst och bostad på den som vill ta hit anhöriga. Effekten är tydlig: flyktingar har väldigt låg medianinkomst, men deras anhöriga som kommer hit har en inkomst som motsvarar existensminimum.

Detta har förtigits och ersatts av påståenden om hur många hundratusentals människor med utländsk bakgrund som går till arbetet varje dag - ett helt meningslöst påstående om man inte samtidigt relaterar dem till hur många som inte gör det. Och hur länge de inte har gjort det.

DN har med hjälp av Socialstyrelsen tagit del av statistik på hur stor andel av invandrare från år 2004 och framåt som i dag får ekonomiskt bistånd från kommunen. Alla kommuner har inte rapporterat in data, vilket gör att den verkliga siffran är högre än vad som anges ovan. Självkritik hörs nu från allianshåll (nåja, inte från alla). Men självkritiken som nu sipprar fram från nymoderat håll handlar än så länge inte om några egentliga omprövningar i sak.

Sammantaget är läget mycket, mycket allvarligare än vad regering och riksdag under lång tid velat medge. Tanken på hur en liknande granskning kommer se ut 2025, när effekterna av dagens migrationspolitik slagit igenom i arbetslöshet och utanförskap, ger magknip.

DN:s ovanligt raka och oblyga artikel hade, tänker man sig, kunnat vara en utmärkt startpunkt för en lite ärligare och mer rättfram debatt. På bästa sändningstid. I det mest populära nyhetsprogrammet, SVT:s Rapport, exempelvis.

Det kan noteras att Rapport i kväll inte ägnade ett ögonblick åt saken. Däremot sändes ett inslag om en 10-årig tjej som kommer bära olika strumpor för att demonstrera rätten att "vara olika". Utbildningsminister Fridolin var förstås inte sen att ringa upp och hälsa att hela utbildningsdepartementet kommer delta i denna demonstration.

Det känns väldigt lämpligt att nyhetsprogrammet i fråga följdes av ett program om Rheborg och Schyffert som genusfotografer. Public service är fantastiskt.

Integration eller assimilering?

Integration är ordet på alla politikers läppar. Endast Sverigedemokraterna väljer begreppet assimilation när de talar om hur nyanlända ska komma in i det svenska samhället. Men vad innebär det ena och det andra och vilka är skillnaderna? Är det självklart att Sverige ska ha en integrationspolitik och inte en assimilationspolitik?

Det som vanligtvis avses med integration är förenklat uttryckt deltagande i samhället. Enligt somliga räcker det att vara självförsörjande och kunna språket. Enligt andra krävs lite mer än så för att betraktas som integrerad. Du ska känna dig delaktig i samhället.

Det sistnämnda är vanskligt att mäta. Viktigast måste vara att så många som möjligt är självförsörjande och kan leva som självständiga individer. Detta tycks emellertid inte längre vara en politisk målsättning i Sverige. I stället söker politikerna ersätta målet om deltagande via arbete med statliga ombudsmän och pekpinnar om hur vi ska tycka, tänka och prata så att alla känner sig inkluderade. Jag är dock övertygad om att ett arbete med full lön ger en känsla av deltagande i betydligt högre grad än ett förbud mot att säga "neger".

I Sveriges Radio hävdas att kunskaper i svenska språket inte är nödvändigt för att leva ett fungerande liv i Sverige. Exemplet som tas är en kvinna som jobbar från tidig morgon till sen kväll och inte hinner plugga. Hon har bott i Sverige i tio år, kan inte svenska men umgås mest med sina landsmän. Hennes man får hjälpa henne med alla myndighetskontakter.

Ja, så kan man ju leva. Men det innebär ett liv i ofrihet och beroende av andra. Samhället förväntas ställa upp med tolkhjälp vid kontakt med sjukvård och myndigheter, vilket är en påtaglig kostnad på runt 1000 kr/timme (ja, jag har sett fakturorna).

Det är ingen orimlig förväntan att människor som kommer till ett nytt land, oavsett om de kärleksinvandrar eller söker asyl, gör sitt allra bästa för att anpassa sig till lagar och normer i sitt nya hemland. Språket är en viktig del. Framför allt kan jag inte riktigt begripa varför man inte skulle vilja kommunicera med människor i det land man valt att bosätta sig i.

Definitionsmässigt skiljer sig integration och assimilation åt på ett avgörande plan:

Integration betecknar en förening av skilda delar, ex. människor av olika etniska grupper, till en större enhet

Assimilation eller assimilering, syftar på den process genom vilken en minoritet, om processen är fullständig, helt överger sin egen kultur så att de ursprungliga kulturskillnaderna försvinner

Jag hamnar någonstans mittemellan dessa två, åtminstone sett till hur integration har kommit att tolkas i Sverige. Att någon helt ska tvingas överge sin ursprungliga kultur anser jag inte är nödvändigt eller ens önskvärt för att skapa ett välfungerande och progressivt samhälle. Men den som invandrar till ett samhälle har likafullt ett ansvar att anpassa sig.

Du behöver självfallet inte sluta äta mat från ditt hemland eller börja möblera din lägenhet med Ikea-möbler - men om det är svårare att få jobb iklädd burka är det ditt ansvar att anpassa dig i ditt nya land så att du lättare släpps in i samhällsgemenskapen. Detta är den invandrades ansvar, inte majoritetens.

Jag bryr mig inte om vilken gud du tillber, om någon. Jag lägger mig inte i dina sexuella preferenser. Jag är ointresserad av om du firar julafton, ramadan eller sjunger ramalamadingdong. Jag är inte ett dugg nyfiken på din inställning till griskött eller olika symboler. Så länge du följer svenska lagar, sköter dig och inte ligger andra till last spelar inget av det andra någon roll. Självfallet står det alla fritt att politiskt och på andra sätt söka påverka samhället i en riktning som den enskilde finner önskvärt.

Det jag har lite svårare att acceptera och respektera är när personer som kommer till Sverige med en ryggsäck av värderingar och uppfattningar och sedan kräver att samhället ska anpassas efter dem. Det är nämligen vad som är på väg att hända i Sverige. I en strävan efter öppenhet och tolerans, som säkert var välment en gång i tiden men som helt kommit att spåra ur, går det i dag inte att tala om "svenska traditioner" eller ens ett "svenskt folk". De som åker tunnelbana i Stockholm är, som vi fått veta, svenskar. Denna förnekelse av att det över huvud taget finns något svenskt måste betraktas som fullständigt stolligt från utlandet.

Olika religioner och etniciteter är således inget problem i sig. Men i ett samhälle, även ett liberalt sådant, behövs en common understanding, ett slags tyst överenskommelse om att vi i denna gemenskap vill leva tillsammans och skapa bästa möjliga förutsättningar för en positiv samexistens som tillåter olikheter men där vi delar vissa grundläggande värderingar (tyvärr ett inflationsdrabbat begrepp i dag).

Sharia har exempelvis ingen plats i det svenska samhället. Stöd för en rasistisk världsbild eller för religiös och politisk extremism som är våldsbejakande har ingen plats. Sådana grupper har inte samma existensberättigande som andra (även om jag inte vill förbjuda medlemskap i extrema partier, trossamfund eller föreningar). Här finns inget att diskutera, inget att förstå.

Så svaret på frågan "integration eller assimilering?" är: något däremellan. Den som kommer till Sverige ska förväntas anpassa sig och respektera de traditioner som finns här utan att behöva överge sin ursprungskultur helt och hållet.

Det största ansvaret kommer alltid att ligga på den som invandrar. 

Läs även:
Fnordspotting, Dick Erixon

Ärlighet varar längst?

Det nya galna Sverige

Sverige.

Landet där rasideologin har återvänt förklädd till "antirasism" och där det numera är en skam och officiell skuld i att vara en vit man.

Ett land där kulturministern inleder samarbete med Rättviseförmedlingen, en organisation vars styrelseordförande är en kvinna som hävdar att män ger henne kväljningar.

Ett land där Försvarsmakten begär 16 miljarder kr extra under fyra år för att klara miniminivån i sitt åtagande men nobbas av finansministern.

Ett land där Migrationsverket begär 18 miljarder extra vid sidan om de 48 miljarder det begärde i fjol för att klara inströmningen av asylsökande och givetvis inte nobbas av finansministern.

Ett land för Försvarsmakten i stället för att freda svenskt territorium lägger resurser på att tillsätta en genderrådgivare på varje militär enhet.

Ett land som ska föra en s.k. feministisk utrikespolitik men där utrikesministern kryper för Putin.

Listan kan förstås göras mycket längre. Men poängen är tydlig:

Ja, Sverige har officiellt blivit galet.

Feminismen är ett elitprojekt

Det är kontroversiellt att inte vara feminist i Sverige. Nya ministrar förväntas inte bara betala TV-avgiften utan också svära trohet till statsfeminismen. Fråga Nyamko Sabuni hur omtyckt man blir om man har en annan uppfattning.

När Jens Spendrup i en intervju undslapp sig att han inte är feminist och dessutom motsätter sig kvotering i näringslivet, möttes han av vad pressen kallar en kritikerstorm. Han fick skit för det, helt enkelt.

Eftersom svenska medier lider av sådan konformitet är det lätt att förledas att tro att de förmedlar någon sorts allmängiltig värdering som delas av hela det svenska samhället. Att det är så här Sverige ser ut, tycker och känner numera.

Tittar vi på de senaste valresultaten ser vi dock att det inte riktigt stämmer. Visserligen har de borgerliga partierna, KD undantaget, backat in på den vänsterfeministiska planhalvan. De kritiserar inte teorin om könsmaktsordningen längre. Alliansregeringen införde en så kallad jämställdhetsbonus för att med morot snarare än piska få män att vara hemma med barnen mer. Även för borgerliga partier är det alltså viktigt att med politiska styrmedel knuffa oss i en viss riktning i jämställdhetens namn.

Skillnaden är att det nu även finns ett växande SD på planen. Och det partiet är det mest uttalat antifeministiska. Jag tror att det finns en potential här. När Jimmie Åkesson i ett sommartal med stor tydlighet säger att han inte är feminist, och möts av applåder, är det inte bara en liten grupp sverigedemokrater som lydigt applåderar sin partiledare. Jag är övertygad om at Åkesson ger uttryck för en känsla som delas av betydligt fler än 13 procent av valmanskåren.

Den aggressiva jämställdhetsfascismen, en politik som det kostar mycket socialt öppet kritisera, har i hög grad skrämt bort oliktänkande från scenen. Jag behöver knappast påminna om vad som hände Pär Ström och varför Pelle Billing numera inte syns lika mycket. Den som sticker ut hakan och ifrågasätter statsfeministiska doktriner och som tar debatten mot radikalfeministerna måste ha väldigt tjock hud.

Det är förstås ironiskt att det är feministerna - som själva inte spiller något tillfälle att förmedla hur hotade och utsatta de är - som i dessa fall har hotat, hatat och skrämt meningsmotståndare till tystnad.

Egentligen är den svenska feminismen i hög grad ett elitprojekt. Det är få som väljer parti utifrån feministiska kriterier. Fi lyckades trots hela det mediala etablissemangets oreserverade stöd inte ta sig in i riksdagen.

Vem bryr sig egentligen om vad vägskyltar kallas, vilket kön bestick anses ha eller hur stor andel kvinnor som sitter i börsbolagens styrelser? Vanligt folk har alldeles för fullt upp med viktigare saker än att grunna på dessa perifera och irrelevanta frågor som genusvetare och hobbyfeminister med studielån lägger tid på.

Jag tror därför att stödet för den extrema feminism som företräds av flertalet riksdagspartier och tillåts dominera inom myndigheter, public service och en rad andra medier, är ganska begränsat. SD och borgerligheten bör göra upp med den extrema feminismen en gång för alla. Ta tydlig ställning mot det kollektiva skuldbeläggandet av män som grupp och för en större personligt ansvar. Sluta upp med att utmåla kvinnor som svaga och hbtq-personer som offer.

Folkpartiet hyser jag inget hopp om, och Centerpartiet är det säkrast att inte tro någonting om alls längre. Men Moderaterna och framför allt Kristdemokraterna borde kunna ta steg bort från feminismen. Tyvärr är det inom M en strid som inte kommer att bli helt enkel. Såväl MUF som partiets kvinnoförbund är tydligt statsfeministiska i dag, vilket är en avgörande skillnad jämfört med när jag var aktiv i MUF för över ett decennium sedan. KD skulle under Busch-Thors ledning ha viss potential.

Om inget av allianspartierna tar tydligt avstånd från det feministiska elitprojektet och ger ett vettigt alternativ, kommer de väljare som ledsnat på genuspedagogik, genuscertifiering, genusbudgetering, hat mot den fria sexualiteten och pekpinnar om hur män och kvinnor ska vara för att leva upp till jämställdhetsmålen i det feministiska Sverige, att till slut ledsna. Och gå till SD.

Den toleranta feminismen.

Några kloka ord

Sprickorna i fasaden

Att driva en stat kan väldigt förenklat jämföras med att förvalta en fastighet. Den måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna. Vissa grundfundament i form av service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler, sköta sig och inte ligga andra till last.

Först när verksamhetens kärna fungerar, kan man börja titta på bekvämlighetsåtgärder. Men i Sverige har kärnverksamheten börjat krackelera. Det märks på allt fler håll. Det märks inom många skolor. Det märks på resursbristen inom sjukvården och äldrevården. Det märks inom socialtjänsten, vars uppdrag det är att arbeta med de mest utsatta men där det helt enkelt inte finns tid och pengar att göra det som krävs enligt lagen.

Det märks på att vi i dag har ett försvar som inte klarar sitt uppdrag. Och det märks på att sittande regering sänker anslagen till rättsväsendet, nattväktarstatens grunduppdrag, trots att det onekligen skulle behöva mer pengar.

Resurser saknas helt enkelt, och detta i ett land med världens näst högsta skatter. Något är således på tok. Ett enkelt svar på orsaken till den uppkomna situationen är att politikerna under lång tid har gjort katastrofala felprioriteringar. Om vi översätter dessa till en bostadsrättsfastighet har de låtit tvättstugan förfalla, fasaden spricka och vatten läcka in i källaren samtidigt som de lagt ned stora resurser på att byta ut anslagstavlorna i portarna och måla trapphusen mintgröna.

Den stora brännande frågan är inte bara hur skolan ska kunna bli välfungerande igen, hur sjukvården ska räcka till eller hur andra kärnverksamheter ska fungera tillfredsställande. Frågan är hur en växande del av befolkningen som står utan arbete ska kunna försörjas av de som arbetar. Det är här det stora resursslöseriet sker. Det är här den stora framtidsutmaningen finns.

Då kommer vi oundvikligen in på migrationspolitiken. Ty som Tino Sanandaji konstaterat, är föreställningen att syriska och eritreanska asylsökande kommer få jobb bara vi snabbare kan validera deras examina i hög grad felaktig. Ungefär var tionde syrier har mer än treårig högskoleutbildning, bland gruppen eritreaner är siffran var tjugonde. Dessutom bör sättas frågetecken för kvaliteten i de utbildningar som dessa grupper har - universitetsutbildningarna i Syrien och Eritrea håller inte direkt västerländsk standard. Den syriska hamnar en bit efter den saudiska.

Högutbildade asylsökande är alltså undantagsfall. Att dessa får jobb är viktigt, men det löser inte det stora problemet med de övriga 90-95 procenten som inte har någon eftergymnasial utbildning. Vilka jobb ska dessa grupper få? Här får försvararna av den nuvarande migrations- och integrationspolitiken plötsligt slut på svar. Las är knappast det största problemet för den vars utbildning begränsar sig till några års koranskola.

Sprickorna i fasaden syns redan nu. Det som brukar kallas välfärdens kärna har börjat svikta betänkligt. Inte överallt, men på alltfler håll. Huset står kort sagt inte stadigt längre. Det börjar skaka i sina grundvalar. Detta kommer att få allvarliga konsekvenser, både politiskt, ekonomiskt och socialt. Men det enda den regerande minoriteten gör är att skjuta problemet framför sig.

Den miljöpartistiska snuttefiltspolitiken har tyvärr segrat, både inom det rödgröna blocket och borgerligheten. Jag tror att pendeln är på väg att svänga inom allianspartierna, men att den miljöpartistiska naivitetsdoktrinen tilläts regera även där är högst anmärkningsvärt. Hur det kunde ske blir något för framtida statsvetare att grunna över.

Tidigare bloggat:
En parallell arbetsmarknad

Läs även:
Ann-Charlotte Marteus, Tino Sanandaji

Kåkstädernas återkomst

Det växer fram kåkstäder i Sverige. Runt om i storstadsregionerna reses skjul och presenningar. I Pildammsparken i Malmö växer enligt kommunalrådet ett läger med tiotals personer varje dag. Denna utveckling beror förstås inte på något plötsligt armod bland den svenska befolkningen utan på tillströmningen av EU-migranter som slår sig ned här för att tigga på svenska gator.

Man kan ha olika uppfattningar om hur arbetet mot hemlöshet och fattigdom ska bedrivas. Framväxande kåkstäder är dock inte svaret på någonting.

Stockholms stad har som mål att människor inte ska bli vräkta från sina hem. Det är en sund och rimlig målsättning. Varje vräkt person är inte bara en katastrof för den som drabbas - och vägen tillbaka till ett eget kontrakt är oerhört lång - utan ofta även en stor kostnad för samhället eftersom Socialtjänsten är ålagd att ordna tak över huvudet för den som inte kan lösa sin situation på egen hand. Många gånger står den vräkta barnfamiljen i stadsdelsförvaltningens reception redan samma eftermiddag.

Att arbeta förebyggande med uppsökare, budget- och skuldrådgivare och andra insatser är därför både humant mot den enskilde och kostnadseffektivt för alla skattebetalare. Det är smart, helt enkelt, och det är så vi måste arbeta för att förhindra både mänskliga och ekonomiska katastrofer. Men det är inte alltid det går. En familj som inte betalar hyran tio månader i sträck eller stör grannarna allvarligt under lång tid, kan helt enkelt inte bo kvar.

Däremot har jag svårt att förstå hur någon med vett och vilje kan försvara uppkomsten av kåkstäder. Hur någon kan hävda rätten att uppföra en boplats på annans mark. Hur tänker de här?

Diskussionen om det växande antalet tiggare på svenska gator börjar ta fart. Är det rätt att avhysa dem? Vart ska de ta vägen? Vilken hjälp ska de erbjudas? Och vem ska erbjuda dem hjälp? Sverige har precis som de flesta andra länder lagar som reglerar var man får bo, var man får slå läger och så vidare. Om du eller jag slår ned ett tält mitt på Sveavägen i Stockholm och boar in oss kommer polisen till slut att köra bort oss därifrån. Det är inte tillåtet att sova på gatorna, och det är inte alltför svårt att begripa varför denna bestämmelse finns.

När romska tiggare avhyses blir det dock genast en diskussion om värderingar, empati och "kall högerpolitik". Det nötta kortet spelade vikarierande socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) ut i en debatt med moderaten Anna König Jerlemyr. Förutom lite klassisk härskarteknik ("lilla du") framförde Larsson även ståndpunkten att avhysningar minsann är typisk moderatpolitik.

Avhysningar är en byråkratisk och tidskrävande process. Det är därför bra att König Jerlemyr lyfter frågan om hur avhysningarna av migrantläger med en lagändring kan förenklas och genomföras snabbare. Det är en självklarhet att svensk lag ska gälla alla som vistas här, oavsett härkomst. Kom hit om du vill, men vet att du varken har rätt att slå läger på gatan eller skräpa ned i ett skogsområde som ägs privat eller av kommunen.

Precis som i migrations- och integrationsfrågorna generellt, finns ett stort mått av naivitet i frågan om de tiggande EU-migranterna, flertalet romer från Rumänien. Centerpartiets Stina Bengtsson föreslog tidigare TÖG för alla EU-migranter. Detta, menade hon, skulle inte nödvändigtvis komma att locka hit fler. Det var bara rätt, liksom.

I själva verket behövdes det bara några fler härbärgeplatser på Vinternatt för att fler romer skulle komma. Antalet växte under fjolåret. Gissa hur det skulle se ut om Stockholms skattebetalare tvangs stå för hotell- och jourplaceringar för alla hundratals och på sikt troligen tusentals migranter.

För Centerpartiet och Miljöpartiet är en naiv och blåögd syn på världen prioriterad framför en seriös politik. Det säger ganska mycket om dessa två partier, och varför de inte bör ges inflytande.

Läs även:
Per Gudmundson, Fnordspotting

Om att byta till Wordpress

Jag tänkte lite kort följa upp tankarna på att byta bloggplattform. Dels för att hålla alla läsare uppdaterade, dels för att om möjligt få lite input.

Som ni kunde läsa i går kommer Google om en knapp månad att förbjuda allt explicit sexuellt innehåll att publiceras på Blogger. Det är oklart var gränsen dras, men vi vet att det såklart är Google som kommer att dra den och att den kan bli hur godtycklig som helst.

Sexuellt innehåll kommer från och med den 23 mars inte längre vara välkommet hos Blogger. Sökvägar kommer tas bort för alla som inte är registrerade användare, vilket i praktiken tar död på dessa bloggar eftersom ingen längre kan hitta dem.

Någon orsak bakom beslutet ges inte, men troligen rör det sig om gammal typisk moralpanik. Även om denna blogg inte är en sexblogg eller nakenbilder publicerats mer än kanske ett halvdussin gånger, känner jag mig inte bekväm med att fortsätta blogga på en plattform med ett sådant unket användaravtal.

Jag vill därför försöka finna en väg bort från Blogger, och helst utan att förlora över sex års bloggposter och kommentarer.

Jag tror nu att jag har funnit en lösning på hur jag ska kunna migrera hela bloggen till Wordpress. Det kommer att ta lite tid att gå igenom detta för en amatör som undertecknad. Tills dess undrar jag om de råd som ges på denna sajt ser korrekta och pålitliga ut?

Nästa steg blir förstås att hitta ett lämpligt namn på bloggen då Motpol ser upptaget ut på alla rimliga domäner...

Public service slirar på sanningen igen

Dagens stora nyhet i public service är att den etniska mångfalden inom företags bolagsstyrelser är för dålig. Både SVT och SR har detta som toppnyhet i dag.

Carina Lundberg Markow, ägaransvarig på Folksam, tycker att företag med bristfällig etnisk blandning inte har "maxat laget":

Tänk om vi skulle resonera såhär när det gäller fotbollsspelare i landslaget, att vi skulle gå på ”svenska” blåögda atletiska män. Då skulle vi ju varken ha Henke eller Zlatan i laget. Det här är lite grann samma sak.

Resultatet, som läsaren ska förstå är väldigt upprörande, är att andelen personer med utländsk bakgrund i de största bolagens styrelser är 23 procent. Det kan jämföras med 21 procent av befolkningen som helhet. Således är personer med utländsk bakgrund snarare något överrepresenterade.

Så här går det när man på förhand bestämmer sig för en vinkling och sedan gör undersökningen för att stödja den.

Månne är tolkningen att överrepresentationen i detta fall i själva verket är så liten att den borde räknas som underrepresentation. Det är denna tvärtomlek som leks på jämställdhetsområdet, då en majoritet män är något som måste åtgärdas medan en majoritet kvinnor är att definiera som jämställdhet.

För den som är nyfiken: Så här ser SVT:s styrelse ut. Den kanske borde bli nästa stora granskning för public service.

Google på korståg mot naket material

I dag tillåter Blogger naket material om bloggen är markerad som "adult". Det kan snart bli ändring på det. Engadget berättar att Google från och med den 23 mars inte längre tillåter att bilder och filmer av sexuell natur postas i Blogger.

Till och med gamla användare kommer tvingas radera bloggposter med sådant material eller tvingas göra bloggen privat (och därmed i praktiken gå miste om 99 procent av sina besökare). Google ska tillåta bloggare att posta naket "if the content offers a substantial public benefit, for example in artisticm educational, documentary, or scientific contexts". Självfallet är det helt upp till Google att avgöra när så är fallet.

Först och främst undrar jag varför Google gör detta. Någon orsak ges inte. Bloggare erbjuds endast tre alternativ: ta bort material som klassas som "sexually explicit" eller "graphic nude", ställ in bloggen som "privat" eller ta bort bloggen helt och hållet.

Detta är inget jätteproblem för min blogg, som främst handlar om politik. Men jag har emellanåt, mest som ett statement mot feministerna, postat bilder på barbröstade kvinnor. Detta kanske kan riskera att min blogg görs "privat" i fortsättningen. Vilket inte vore så kul.

Om bara bröst räknas som "sexually explicit" vet jag inte. Men jag gillar inte tanken på att behöva fundera en extra gång över den saken innan jag postar ett blogginlägg. Google väljer en moralistisk väg och frångår ännu en gång sin slogan "Don't be evil".

Detta är en påminnelse om hur vi i dag befinner oss i storföretagens våld. En ny policy, ett ändrat användaravtal, och vips har förutsättningarna plötsligt ändrats. Jag kan inte låta bli att undra vad som står näst på tur.

Jag har länge retat mig på Blogger. Det är en gratistjänst, och det märks. Möjligheterna att skräddarsy bloggens utseende och funktionerna på den är strikt begränsade. Wordpress är en bättre plattform.

Men efter att ha bloggat på denna adress sedan 2007 är det besvärligt att byta. Jag har ett arkiv med närmare 4 000 bloggposter, en stadig skara trogna läsare och en webbadress som många kommer ihåg.

Att vara en del av Googles nakencensur känns faktiskt inte alls särskilt kul. Jag måste därför ta mig en funderare kring hur jag ska gå vidare. Jag vet inte ens om det är möjligt att exportera bloggen till en annan plattform.

Framtiden enligt Google.

Säkerhetsteatern fortsätter

Det kommer bli jobbigare att flyga. Igen. På Arlanda kommer alla resenärer till EU avkrävas ansiktsbilder, fingeravtryck och iris-skanning under en försöksperiod fram till september. "Smarta gränser" kallas försöket.

Jag är personligen duktigt less på de meningslösa säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Ja, meningslösa. Världen blev tokig efter 11 septemberattackerna. Senare försök till dåd, som den berömde "skobombaren", har bidragit till att fler rutiner införts i säkerhetskontrollen. Sammantaget gör det resandet besvärligare för vanligt folk. Men om någon verkligen vill spränga ett flygplan, eller en flygplats, är det fortfarande möjligt i dag, precis som tidigare.

Vi vet att tillfälliga åtgärder tenderar att bli permanenta. Begränsningen i hur många milliliter vätska som får tas med ombord i handbagaget var en sådan åtgärd. Den är fortfarande kvar.

Dessutom är detta ett led i massövervakningen av oss alla. PNR är bara början. Räkna med att det kommer upprättas register med fingeravtryck, iris-skanningresultat och annat i framtiden. Detta är helt enkelt alldeles för häftiga verktyg för staten för att inte göras permanenta.

Jag ser hellre ISIS-skanner för misstänkta än iris-skanner för alla. För om någon tror att världen blir säkrare av att vi alla tvingas ta av oss skorna och bältet innan vi ska flyga, tänk om. Detta är inget annat än en stor, kostsam säkerhetsteater.

Du och jag betalar, både i pengar, bekvämlighet och tid.

Visst har du rätt till personlig integritet, men...

Samhället har förändrats dramatiskt de senaste decennierna. Den digitala revolutionen ställer helt nya krav på oss som människor. För dagens unga är detta lika naturligt som ett slag med linjalen var på lektionerna för de som gick i skolan under de första decennierna på 1900-talet. För de äldre är det mer komplicerat. Och vi som befinner oss mittemellan ung och gammal ser både möjligheterna och hoten.

Digitaliseringen av våra liv öppnar upp fantastiska möjligheter men innebär också stora faror. Ty samtidigt som vår uppkopplade värld har inneburit en potentiell frihetlig revolution, har möjligheterna att förtrycka utökats. I dag kan myndigheter, företag och makthavare följa vårt minsta steg utan att behöva skicka ut spioner, bugga telefoner eller upprätta gigantiska kartotek.

Den moderna tekniken öppnar upp för ett fullständigt övervakningssamhälle. Endast fantasin sätter gränserna, och tyvärr har makthavarna ganska gott om den varan. Fantasi, alltså.

En del av problemet här är den konstanta ändamålsglidningen. DN tycker inte PNR (passenger name record) är så mycket att orda om. Insamlingen och samkörningen av flygpassagerarlistor motiveras förutsägbart nog med att det är ett nödvändigt steg i den upptrappade terroristjakten. Vissa inbillar sig att terrordåden i Paris kanske hade kunnat undvikas om myndigheterna bara fått samla in alla flygpassagerares resrutter (och glömmer då att den franska polisen redan kände till terroristerna, vilket även gäller dansk polis vid dådet i Köpenhamn).

DN skriver att "skillnaden mellan att kartlägga flygresor och att databehandla vem som ringt eller sms:at vem och när, är att flygandet redan datalagras och att det finns en acceptans för detta." Detta resonemang är farligt. Nästa steg är nämligen givet: Om myndigheterna redan samlar in denna information om oss, hur farligt är det egentligen om de även...?

Detta är det klassiska sluttande planet, på vilket vi redan passerat krönet och befinner oss i brant utförsbacke, vill jag påstå. Det tycks nämligen alltid finnas ett "men" när vår rätt till personlig integritet diskuteras.

Ja, datalagringen av all vår elektroniska kommunikation är ett värre övergrepp än en övervakningskamera i tunnelbanan eller kartläggning av våra flygmönster. Men isolerade är få övervakningsinsatser särskilt farliga eller upprörande (här är datalagringen ett undantag eftersom den är så omfattande och slår så brett). Men tillsammans skapar de en helhet som blir både besvärande och direkt otäck. Det är av detta skäl som vi ständigt måste vara på vår vakt när ny övervakning föreslås.

Det finns framför allt två frågor att ställa när politiker, företag och myndigheter vill övervaka oss:
1) Vad ger dem rätten att göra det?
2) Vilka blir de långsiktiga konsekvenserna?

Försvaret för mer övervakning brukar ofta landa i att polisen måste få verktyg att bekämpa brott. DN försvarar PNR med att politiken inte kan fungera "utan ett visst mått av realism". Att hävda sin rätt till personlig integritet är alltså "orealistiskt".

Folkpartiets Allan Widman har försökt misstänkliggöra Edward Snowdens avslöjanden med att Snowden fastnat i Moskva och därför troligen arbetade åt ryssarna - trots att skälet till att Snowden inte kunde lämna Moskva var att Sveriges allierade USA dragit in hans pass och tvingade ned flygplan som troddes ha honom ombord. Och trots att den övervakning Snowden avslöjade, nu förklarats olaglig.

Vissa vill tydligen inte veta vad som pågår. De trivs bäst av att veta så lite som möjligt. Då kan de fortsätta låtsas att allt är bra, att vissa saker helt enkelt inte har hänt. Bara då kan en visselblåsare som Snowden stämplas som spion och alla som vill försvara rätten till personlig integritet kallas paranoida och orealistiska.

Men om det är några som har varit realistiska det senaste decenniet är det integritetsvännerna. Det var vi som varnade för övervakningssamhället, långt innan Snowden visade precis hur långt det har gått. Det var vi som tog strid mot FRA, mot datalagringen och mot IPRED.

Rätten att bli lämnad i fred. Det är vad jag skulle vilja sammanfatta den personliga integriteten med. Tyvärr vet vi att det är just denna rätt som politiker i allmänhet har allra svårast för. Därför är detta en kamp vi alltid kommer tvingas föra. 


http://www.sydsvenskan.se/opinion/heidi-avellan/yttrandefrihet-visst-men-/

Regeringen och integrationen

Det naiva Sverige

Som vi kunde se i Uppdrag gransknings reportage nyligen har Sverige inte bara misslyckats i arbetet mot islamismen - vårt land har blivit en trygg hemvist för jihadister, ett retreat för IS-krigare. Ett land där säkerhetspolisen ber jihadisterna ringa och berätta för dem om de tänker åka till Syrien. Ett land där insatser från Arbetsförmedlingen utnyttjats för finansiering och rekrytering av jihadister.

Detta är skamligt, upprörande och fullständigt oacceptabelt. Så långt har det alltså gått nu. Men det tycks inte ha påverkat debatten särskilt mycket. Samma gamla analyser pressas fram i både gamla och nya medier.

Den allmänna bilden i public service är att IS-krigarna är offer. Orsakerna till islamismens attraktionskraft är segregation, diskriminering och utanförskap i hemländerna, däribland Sverige. Denna analys får näring ur den traditionella klassanalysen om ojämlikhet och stora klyftor som grogrund för konflikter i samhället.

Dagens Arenas Evin Ismail träffade Samir, en blivande IS-krigare, när hon var doktorand. De kom från samma förort och hon intervjuade honom. Fram träder en bild av en ung man med en grandios självbild, en person som tycker att skolan inte uppskattade hans "potential" (underförstått: inte förstod hans storhet) och såg diskriminering och rasism överallt. Hans svar blev att ansluta sig till och stupa för IS.

Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela mina grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.

Jag kommer närmast att tänka på några av de mest omtalade skolskjutningarna. Förövarna var unga personer som ansåg att de inte fick den respekt de förtjänade och till slut beslöt att hämnas på världen som behandlat dem så orättvist.

Samir flyttade till slut till ett annat land. Där fick han den bekräftelse han sökte, och där kunde denna historia sluta. Men Samir beslöt ändå att flytta tillbaka till Sverige, att hanka sig fram på jobb i det land som behandlat honom så illa, och till slut att ansluta till Daesh, att bli en del av världens just nu grymmaste mördarmaskin.

Att skylla Samirs beslut på det svenska samhället är magstarkt. Ändå är det precis det Evin Ismail gör när hon konkluderar: "Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt 'bli dödad' genom att inte få en plats i samhället."

Om vi ska kunna stoppa islamismens framfart, måste vi först upphöra med att se IS-mördarna som offer. Det finns förklaringar till att någon åker för att slåss för Daesh i Syrien, precis som det finns förklaringar till att någon genomför en skolskjutning eller begår ett väpnat rån. Men orsakerna bakom brotten friar inte gärningsmannen från ansvar för handlingen.

Tyvärr bedriver Sverige just nu en politik som underlättar för rekrytering av jihadister, som skyddar dem när de återvänder och som därmed ökar risken för att det ska ske terrordåd på svensk mark. När ett sådant dåd väl har genomförts, kommer panikåtgärderna. Åtgärder som slår brett och drabbar oskyldiga kommer att presenteras och klubbas i all hast för att visa handlingskraft.

Låt oss undvika en sådan situation genom att lägga resurser på att bekämpa jihadisterna här och nu. Det är dags för det naiva Sverige att vakna upp.

Integrationen och regeringens brist på idéer

Så kom då slutligen den rödgröna regeringen ut, snubblande och utan boll, på den integrationspolitiska spelplanen. I en DN Debatt-artikel lägger fyra av ministrarna ut texten om hur flyktingmottagandet ska bli bättre.

Artikeln inleds med ett påpekande om att Sverige i det stora hela tar emot väldigt få av världens flyktingar (1-2 promille), och att Sverige därmed bär "en liten del av ansvaret".

Detta påstående döljer förstås faktumet att Sverige tar emot flest asylsökande i hela EU inte bara räknat per capita utan också i antal. Flyktingarna är en endast en del av den totala mängden som söker sig till Sverige. I påståendet döljer sig också faktumet att Sverige ligger i linje med Kenya och Kongo i flyktingmottagande räknat per tusen invånare.

Men nog om det. Vad vill då regeringen göra? Den tycks ju ense med oppositionen om att mottagandet inte fungerar så bra. Jo, det är som väntat påtagligt mycket "goddag yxskaft" över alltihop.

Regeringen tycker att det är viktigt att flyktingar kommer i arbete - men nämner inte ett ord om hur det ska gå till. Flertalet som kommer till Sverige är trots allt inte akademiker. Regeringen anser också att det är viktigt att fler lär sig svenska snabbare - men presenterar inga konkreta idéer på hur det ska gå till.

Så där fortsätter det. Det som är bra är bra, det som är dåligt är dåligt. Därför ska vi göra mer av det som är bra. Vad det nu är. Nu säger sig regeringen arbeta på ett så kallat "etableringspaket", men den som sitter och hoppas på något konkret och fungerande, kommer att bli besviken.

Alla kommuner måste ta emot flyktingar, slår regeringen fast. De ska, sägs det, "möta rimliga och stabila ekonomiska villkor". Sanningen är dock att det inte bara handlar om pengar. Det handlar om brist på lokaler, brist på bostäder, brist på lärare, brist på tolkar och så vidare. Dessa problem löser man inte genom att tillfälligt förse kommunerna med en större pengapung. Dessa problem är direkt kopplade till omfattningen av mottagandet. Vilket regeringen aldrig skulle medge.

Dessutom vill man se "aktiva åtgärder" mot diskriminering inom arbetslivet. Som om hindret för att flyktingar, vars kompetens inte efterfrågas på svensk arbetsmarknad, misslyckas med att få en anställning skulle ligga i att de diskrimineras. Det är en allvarlig anklagelse mot svenska företagare och tar inte hänsyn till det egna politiska misslyckandet.

Ursäkta om jag låter cynisk. Men det finns egentligen inget som tyder på att den sittande regeringen har någon uppfattning om hur flertalet av de 400 000 asylsökande och deras anhöriga som väntas under de kommande åren ska bli en aktiv del av det svenska samhället.

Därför finns det starka skäl att ifrågasätta det rödgröna omdömet.