Klimathelgardering

Efter en ganska lång tid av relativ frid från det klimatalarmistiska spektaklet har klimatmötet i Cancún dragit igång och därmed har även medias hets vaknat till liv igen. Nu ska det snackas klimatångest, nu ska vi känna skuldkänslor och må dåligt tillsammans. Bara för att vi lever i en allt rikare värld.

Den varma vintern i Norge 2001 ledde till en "kollektiv förnekelse" om klimatförändringarna, påstår sociologen Kari Marie Norgaard. En varm vinter är alltså tydliga tecken på pågående klimatförändringar. Men en kall vinter är - väder. Det var meteorologerna noga med att påpeka under förra årets snöiga och kalla helvete som drabbade oss svenskar (och stora delar av Europa och Asien). Nu berättar medierna för oss att kylan i Sverige faktiskt också kan handla om klimatförändringar. Förändringarna i klimatet kan ju innebära att det blir varmare på vissa håll och kallare på andra. Snacka om att helgardera! Oavsett vilket väder vi har - varma somrar, kalla somrar, varma vintrar, kalla vintrar - är det ett tecken på klimatförändringar. Börjar inte detta bli lite löjligt...?

Det som upprör ännu mer är att vi också förväntas gå omkring och må dåligt av detta. "Att tänka på klimatförändringarna är också plågsamt för oss västerlänningar eftersom det lätt framkallar skuldkänslor.", skriver SvD. "Vi vet att vår livsstil bidrar till problemet, men är ändå inte beredda att överge den."

Passa på att må lite dåligt nu. För klimatets skull. Efter Cancún lugnar det ned sig lite igen ska du se.

Väder? Nej, nej. Klimatförändringar.

Ordning och reda

De läckta dokumenten riskerar liv, säger utrikesminister Hillary Clinton. DN:s Hanne Kjöller verkar hålla med om att WikiLeaks läckor är ett problem när hon tar exemplet Morgan Tsvangirai, oppositionsledare i Mugabestyrda Zimbabwe. Hans ledaregenskaper och omdöme ifrågasätts, enligt dokumenten. Detta utnyttjades snabbt av regimtrogna The Herald.

Världens ledare ska alltså ha en given rätt tycka en sak men uttrycka en helt annan uppfattning utåt. Varje försök att berätta för världen vad ledarna egentligen tycker om saker och ting är alltså ett hot.

Så här fungerar emellertid politik. Den är ofta oärlig och rutten. Det är kanske dags att fler får veta det. I stället anser alltså somliga att dylika läckor bara är av ondo. Ordnung muß sein. Allt för the greater good, yes?

Infrastruktur i förfall

Fjolårets tågkaos skulle inte upprepas, lovade SJ heligt och dyrt. De hade lärt sig läxan. Ändå har denna vintern börjat med just kaos. För andra gången på kort tid har ett X2000-tåg blivit stående på grund av en trasig kontaktledning. Och vi har mer problem att vänta.

Grejen är att det inte är SJ:s fel. SJ kör med gamla utslitna tåg på gamla utslitna spår och strömförsörjningen sköts med hjälp av gamla utslitna ledningar. Det är inte särskilt konstigt att saker går sönder. Prylar måste underhållas. Det vi nu ser är således en logisk konsekvens av decennier av bristande underhåll och vilja till nyinvesteringar. Ändå är det förstås mot SJ som folk riktar sin vrede - trots att det är lite som att beskylla bussbolagen för landets dåliga vägar. Att SJ ofta har problem att stava till "service" är en annan femma.

Oavsett vad regeringen gör kommer dessa problem att fortsätta under år framöver. Gångna års politik har bäddat för detta. Det som har börjat likna rena rama parodin kommer alltså inte att ta slut även om vi får en mild vinter. Saker kommer att gå sönder ändå.

Det känns rätt skönt att jag ska åka buss norrut innan jul. Men tåg var å andra sidan aldrig ett alternativ efter att jag nästan blivit kvarlämnad i kaoset på Centralstationen förra året. Ska man åka med SJ ska man inte vara alltför nogräknad med att komma fram.

Mannen som förbrytare

"Mäns våld mot kvinnor". Så beskriver medierna normalt våldsincidenter där en man slår en kvinna. Som om det handlade om ett generellt problem, som om det var kopplat till manligheten i sig. Det är tragiskt att denna radikalfeministiska vrångbild av mannen har fått fäste i Sverige.

Inte bara slår vi män våra kvinnor. Vi förgriper oss på barn också. Pedofilhysterin har fått så absurda konsekvenser att vissa män känner obehag inför att hämta sina barnbarn på dagis. Hur det är för män att arbeta på dagis och förskolor i dag vågar jag inte ens tänka på.

Föreställningen om mannen som förbrytare och kvinnan som offer illustrerades också tydligt i Aftonbladet för några dagar sedan när tidningen skrev om den uppmärksammade barnpornografihärvan i vilken 24 kvinnor är delgivna misstanke. Den misstänkta huvudmannen antas ha "triggat igång" kvinnorna. Alla vet ju att kvinnor inte tänder på sådant där material, att kvinnor inte begår övergrepp mot barn. Enligt detta resonemang fråntas de i praktiken ansvar för sina egna handlingar. De är, innerst inne, offer. Offer för mannen.

Huruvida det handlar om tecknad manga i det här enskilda fallet eller bilder på verkliga övergrepp förtäljer inte historien. Man kan ju inte vara så säker numera...

USA vs WikiLeaks

Personligen kan jag tycka att skvaller om vad amerikanska diplomater tycker om utländska ledare är tämligen ointressant. Ändå är det få saker som väcker sådan tillfredsställelse som när byxorna dras ned på stormakter.

Jämfört med avslöjanden av större politiskt och moraliskt värde, som dem om amerikanska krigsövergrepp i Irak, är mycket av detta rena tramset. Men det är förstås känsligt att det kommer ut till allmänheten. För historiker kan den läckta kommunikationen säkert innehålla en hel del intressant material.

För amerikanska politiker är WikiLeaks nu rätt... illa omtyckt. Ordföranden för Homeland Security vill terroriststämpla WikiLeaks. Jaha, och sen då? Tillfångata och waterboarda Julian Assange?

Vi ska inte alls handla mindre

I går var det "buy nothing dag", den köpfria dagen. I tider när julhandeln börjar allt tidigare kan man tänka sig att förespråkarna för idén att avstå från att handla mötte visst motstånd under gårdagen. Jag var själv ute och handlade. Inte julklappar, men väl lite basvaror. Idén att vi handlar för mycket, att vår konsumtion måste minskas för att vi inte ska förbruka jordens resurser, är både banal och felaktig.

Varför är det alltid groteskshoppingen som får vara skyltfönster för vår konsumtionsbaserade ekonomi? Det måste vara väldigt få som känner igen sig i denna sorts shoppingmönster. De flesta av oss handlar visserligen saker vi inte måste ha för att överleva men som vi anser att vi kan unna oss eftersom vi har råd (typ restaurangbesök, TV-apparater, spelkonsoler, en ny spis trots att den gamla inte gått sönder etc.) men vi bränner inte hela månadslöner på Gucciväskor, elektronik eller krogbesök och blir inte aktuella för ett avsnitt av Lyxfällan. För de flesta är således shoppingen inget problem utan något vi 1) måste göra och b) mår bra av att göra.

Alla dessa konsumtionskritiker förlorar dessutom sin trovärdighet när de inte kan presentera ett trovärdigt alternativ till den konsumtionsdrivna ekonomin. Det finns trots allt länder där medborgarna inte har möjlighet att handla som vi gör. Nordkorea är förmodligen det land på jorden som genom medvetna politiska åtgärder har satt stopp för just konsumtion och handel på en fri marknad. Skälet är att förhindra uppkomsten av en "borgarklass". Trots att Nordkorea är det land som bäst torde leva upp till konsumtionskritikernas önskningar om att inte delta i den globala konsumtionsekonomin, framhålls inte landet som ett föredöme. Vanligtvis får vi inga exempel alls. Vi får bara veta att vi "konsumerar för mycket".

Faktum är att vi behöver konsumtion och tillväxt för att kunna utveckla även miljövänlig teknik och därmed kunna leva mer miljövänligt i framtiden. Att uppmana folk att handla mindre är därför dubbelt korkat. Lite rubbat nordkoreanskt sådär.

Allt för skönheten

Den hemska händelsen med den svenska kvinna som åkte till Polen för att operera brösten och aldrig vaknade upp ur narkosen ställer många frågor. I Uppdrag granskning handlade frågorna främst om att vissa under täckmantel tjänar pengar på svenska skönhetsturister. Många lockas av korta väntetider och lägre priser i andra länder men är utlämnade till sjukvård som inte håller svensk klass (i programmet nämndes dock inte att olyckor i skönhetsvården händer även i Sverige). I frågan ryms dock även tankar om nutida skönhetsideal och vad människor är villiga att göra för att känna sig vackra.

I Kina är skönhetsoperationer en växande industri. I större städer syns klinikerna lite varstans. Mängder av unga tjejer opererar sig varje år. Det är ögonlock som ska fixas till för att ge ett mer västerländskt utseende, det är näsor som ska förbättras och det är ben (!) som ska förlängas. Den 24-åriga artisten Wáng Bèi (王贝), som blev känd i Super Girl (kinesiska Idol), avled nyligen under en så kallad facial bone-grinding operation, en käkbensoperation. Blödningar från käken under operationen kvävde henne till döds. Samtidigt låg hennes mor på ett annat operationsbord för samma ingrepp. Wáng Bèi var som synes inte i behov av någon skönhetsoperation för att bli vacker. Hon var det redan. Om hon överlevt ingreppet - hade hon känt sig vackrare eller endast velat göra ännu en operation?

Jag kan hitta en hel del som skulle kunna "fixas till" på min kropp. Men inget av det är så viktigt att jag skulle vara villig att betala tiotusentals kronor och lägga mig under kniven för att få det gjort. Kanske är jag överdrivet rädd, men jag tänker inte ens göra en laserbehandling för att slippa mina kontaktlinser.

Att kvinnor förstorar brösten är en sak. Det går att ta ur silikonet om man ändrar sig (det måste ändå tas ur förr eller senare). Men att göra ingrepp som förändrar ansiktet, att förlänga sin ben genom att såga dem itu och sätta in en metallbit, att beskära ögonlocken bara för att se mer västerländsk ut - sådana ingrepp kommer jag aldrig riktig att förstå. Och det är tråkigt att redan vackra kinesiska kvinnor ska behöva känna att de måste operera sig för att bli vackra. Någon borde ge dem en kram och säga att de duger som de är...

Kärleken till livet

Nando Parrado var en av gästerna i kvällens Skavlan i SVT. En fantastisk gäst som egentligen skulle ha behövt mer tid i programmet. Det är lite av problemet med programformen - för många gäster, för lite tid. Och vem bryr sig egentligen om Lasse Åberg när existentiella frågor och mänsklig överlevnad ska diskuteras?

Nando Parrado var den som 1972 tillsammans med Roberto Canessa klättrade över Anderna för att söka hjälp efter att deras chartrade flygplan kraschat mitt i den snöbeklädda bergskedjan över 60 dagar tidigare. De gick och klättrade i tio dagar.

Det var lite tråkigt att programledaren inte dök djupare i flera av de teman som Parrado själv skriver om i sin bok Miraklet i Anderna - Mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem (2009). Bokens huvudsakliga tema är egentligen kärlek. Det var kärleken till sin far som fick Nando att klara den övermänskliga prövningen att utmattad, dåligt klädd och helt utan kunskaper i eller utrustning för bergklättring bestiga 5 000 meter höga berg. Det borde inte kunna gå. Men boken handlar också om vad ren viljestyrka kan göra.

Rugbylaget hette Old Christians och bestod av mestadels mycket troende unga killar. Tron var onekligen viktig för många på berget. Men den räddade inga liv. Lika lite som tron räddade de instängda gruvarbetarnas liv i Chile kan överlevande från Anderna tacka någon kristen Gud för sina liv. I fallet med gruvarbetarna var det teknisk utveckling, expertis och en beslutsamhet som slutligen räddade dem alla. I Anderna 1972 var det mänsklig styrka, vilja, uppfinningsrikedom, samarbetsförmåga och kärlek som gjorde att 16 slutligen kunde räddas till livet.

Nando Parrado genomlevde inte bara något livsförändrande i bergen. När han kom hem fick han dessutom uppleva något som knappast någon av oss kommer att få: hur livet ter sig efter att man har dött. Det han fick se förbluffade honom. Hans pappa hade gjort sig av med allt i Nandos gamla pojkrum. Det enda beviset för att han över huvud taget existerat tycktes vara ett foto av honom som stod på spiselkransen, tillsammans med foton av hans mor och syster. Livet fortsatte precis som vanligt för alla andra. Hans far hade rent av en ny kvinna. Detta är något som människor vars liv har slagits i spillror på ett liknande sätt kan vittna om. Medan deras liv är ett enda kaos är programledaren i TV lika glad som alltid, grannar och vänner firar sina högtider, gifter sig och skaffar barn precis som vanligt. Det påminner oss om att livet, mer eller mindre obekymrat, alltid går vidare. Och det är väl också precis vad vi skulle vilja att det gjorde när vi har lämnat det här livet.

För mig har händelserna i Anderna alltid varit en fascination, och på flera sätt en inspiration, sedan jag hörde talas om dem för många år sedan. Framför allt har jag fascinerats av deras vilja att trots de upprepade motgångarna och de usla oddsen fortsätta kämpa. Det var inte bara kraschen och den förtvivlade situationen i sig. Motgångarna, eller utmaningarna, kom en efter en - inte minst för Nando. Hans mor dog i kraschen. Hans syster dog efter runt en vecka av sina inre skador. Flera av hans närmaste vänner dog. En lavin tog plötsligt livet av åtta vänner när alla lagt sig för att sova. Mot usla odds men med ren och skär vilja att leva lyckades Nando Parrado ändå överleva.

Nando Parrados bok är fantastisk läsning. Se gärna filmen Alive (som fångar händelserna tämligen väl) och dokumentären Stranded, men läs framför allt Parrados egna ord. Om dödsångesten, viljan att överleva och om den inre rösten som sade åt honom att ständigt kämpa vidare. Även när livet höll på att rinna ut. Miraklet i Anderna 1972 visar att i princip vad som helst är möjligt.

Säg inte att du inte kan. Påstå inte att "det skulle jag aldrig klara". Vi människor är kapabla till helt fantastiska bedrifter om vi bara bestämmer oss för det. Och att dö gående är faktiskt alltid bättre än att ge upp.

Skulle du?

Lyckomyndigheten tar form

"Allt mer tyder på att den samlade lyckan i ett samhälle kan ökas genom politiska beslut" skriver några miljöpartistiska riksdagsledamöter i SvD Brännpunkt och befäster därmed bilden av Miljöpartiet som ett utpräglat vänsterparti där politiken ges rollen av inte bara samhällsförbättrare utan även verktyg för att skapa bättre människor (sett i skenet av de moderata planerna för fasciststadsdelen Norra Djurgårdsstaden är det emellertid lite svårt att tala om vänster och höger i dessa frågor...).

Först och främst: att tala om lycka i kollektiva termer är lika fånigt som att tala om hälsa i kollektiva termer. Det finns ingen reell kollektiv lycka. Det går inte att mäta ett folks lycka, i synnerhet inte orsakerna bakom den upplevda lyckan eftersom den är extremt individuell och dessutom situationsbaserad. Lyckoforskning visar exempelvis att den som hittar en peng kort innan han eller hon ska svara på frågan om hur lycklig personen känner sig, kommer att uppleva sig som märkbart lyckligare och därmed skatta lyckan som högre än andra. Trots att livssituationen i sig ingalunda har förändrats av detta plötsliga, om än magra, tillskott i kassan. Att mäta lycka är således vanskligt, även om vi säkert alltid kommer att försöka finna svaren till vad som gör oss lyckliga. Samhället har utvecklats enormt mycket de senaste 50 åren, men i grunden tror jag inte att upplevelsen av vad som är lycka har förändrats särskilt mycket i jämförelse. Möjligen har självförverkligande en mycket större plats i folks medvetande i dag än vad det hade för tidigare generationer.

Att diskutera hur politiken kan främja människors lycka är dock djupt problematiskt. Det riskerar att leda till det som politikers vilja att visa handlingskraft för "vårt eget bästa" brukar leda till: statliga myndigheter, lagstiftning och därmed politisk kontroll. Vi har redan myndigheter som berättar för oss hur vi ska äta, dricka och bete oss i största allmänhet. Sett ur det generella välfärdssystemets perspektiv blir det förr eller senare en fråga om pengar. Det är då det blir riktigt obehagligt. Vad kostar inte olyckliga människor samhället i form av medicinering, psykologkontakter, sjukskrivningar och arbetsfrånvaro? Diskussionen förs redan med full kraft - och med politiska beslut som följd - när det gäller alkohol, tobak och ohälsosam mat. Vad både rökare, feta människor och olika sorters missbrukare kostar samhället i form av vård är något som diskuteras fortlöpande och åtgärdsförslag saknas sannerligen inte.

Miljöpartiet är tillväxtkritiskt och agiterar mot det materialistiska samhällets påverkan på oss människor. Partiet, som under hela sin livstid har hävdat att "tillväxtens gräns är nådd", vill söka påvisa att lycka handlar om annat än en dyr bil, snygg platt-TV eller de "rätta" kläderna. Den diskussionen kan vi givetvis föra. Men politiker vore inte politiker om de inte ville "rätta till" dessa upplevda problem med politiska beslut, det vill säga tvång.

Jag förblir fullt övertygad om att vi medborgare klarar av att skapa vår egen lycka utan politikers hjälp.

Den nordkoreanska snorungen

Det är få länder i världen som tigger om spö så mycket som Nordkorea gör just nu. De beter sig som en snorunge på skolan som är son till rektorn eller har beskydd av skolans gäng. Man vill så gärna spöa skiten ur honom och lära honom veta hut, få honom att förstå att man inte beter sig hur som helst. Men man besinnar sig därför att han har "mäktiga vänner".

Appeasementpolitiken fick sig en liten törn, kan man säga, efter 1938. Försöken att bromsa Hitlers territoriella törst genom att ge honom det han ville ha på diplomatisk väg gjorde honom endast hungrigare. På liknande sätt bör det finnas gränser för hur mycket Sydkorea och omvärlden kan tolerera från Nordkoreas sida. Varje eftergift, varje tecken på svaghet, kan ge kommunistregimen blodad tand. Dess oförutsägbarhet gör att vi aldrig riktigt kan förutspå vad som kan komma härnäst. Det är en minst sagt olustig situation.

Nu är skillnaderna givetvis betydande mellan situationen i dåtidens Europa och läget på den koreanska halvön i dag. Varken Nord- eller Sydkorea önskar krig. Men Nordkorea fortsätter ändå att provocera Sydkorea, USA och omvärlden med upprepade flagranta övertramp. Hur mycket provokation tål egentligen Sydkorea? När har gränsen passerats för vad ett lands ledning kan acceptera utan att förlora stödet från sitt eget folk, utan att framstå som underlägsen och hunsad?

Det finns många skäl till att omvärlden inte ingriper militärt mot Nordkorea. Ett av de starkaste skälen, inte minst för USA, är sannolikt relationen till Kina. Så länge den kinesiska regimen så enögt backar upp den nordkoreanska bakbinds USA:s möjligheter att leva upp till sitt starka stöd till Sydkorea i konkret handling. Militärt stöd till Sydkorea, inte bara vid enskilda övningar utan vid ett militärt ingripande, skulle skapa oerhörd vrede i Beijing och sannolikt leda till närmast frusna relationer mellan USA och Kina. Det skulle kunna orsaka stor skada. Så mycket är inte stödet till Sydkorea värt för det stora landet i väst, särskilt inte nu i ekonomisk kris.

Nordkorea är ett fattigt land. Utfattigt till och med. Det skramlar högt med sina vapen, men det är osannolikt att armén skulle ha något att sätta emot en hypermodern armé av amerikanskt snitt. En gemensam västlig insats skulle kunna fälla regimen ganska snabbt. Men krig är alltid ett vågspel och det krisande västliga ekonomier minst av allt vill ha just nu är dyra, och oftast impopulära, krigsinsatser. Därför kommer alla markera med ord men i övrigt sitta stilla i båten och vänta på att den nordkoreanska hunden ska skälla sig hes.

Statliga sexuella trakasserier

Allt fler amerikaner börjar vakna och inse att de låter sig utsättas för sexuella trakasserier så fort de ska flyga. Allt fler flygplatser installerar nakenscanners. John Tyner protesterade och blev avvisad från flygplatsen under till slut ganska hotfulla former. Episoden spelades in med hans mobiltelefon och har, förstås, blivit ett populärt klipp på YouTube.

När en ur säkerhetspersonalen förklarar för Tyner hur visiteringen går till svarar han med den numera beryktade repliken: If you touch my junk I'm gonna have you arrested.

Det räcker för att hämta en "supervisor" som förklarar igen hur det hela ska gå till. Det är rätt komiskt att höra personer ur säkerhetspersonalen beskriva vad som egentligen är ett sexuellt övergrepp på ett ytterst torrt och sakligt vis (och så den manliga inspelade rösten i bakgrunden som stoiskt förklarar att "säkerheten är allas ansvar"...). Man kan spy för mindre.

- I don't understand how a sexual assault being made is a condition of my flying
- This is not considered to be a sexual assault...
- It would be if you weren't the government!
- ...this is considered an administrative search and we are authorized to do it.

Det roliga är att han inte ger upp utan fortsätter streta emot (på artigast möjliga vis) och av rent principiella skäl tar smällen som det innebär - missat flyg och böter på 10 000 dollar (varför ska ha tvingas böta, egentligen?). John Tyner, och alla andra som protesterar, har förstås rätt. Jag skulle personligen tycka att det vore direkt obehagligt att någon känner på min pung bara för att jag ska flyga. Varsomhelst annars skulle det anses vara sexuellt ofredande. Men precis, som Tyner säger, inte när det är staten som utför det. Frågan är också hur pedofilnojan ska kombineras med nakenscanning av barn.

Hela filmen från vilken ovanstående dialog är hämtad finns att se här (det intressanta börjar vid 3.00) och en intervju med Tyner och längre diskussioner här.

Ett omänskligt straff

På dagen hundra år sedan Sveriges sista avrättning (dessutom med giljotin) kan det vara på sin plats att ta en titt på hur pass utredd användningen av denna omänskliga bestraffning är i dag. I två tredjedelar av världen är dödsstraffet avskaffat, berättar DN.

Kina utpekas ofta som den värsta boven eftersom regimen avrättar flest antal människor per år. Tar vi hänsyn till landets stora befolkning är Kina emellertid långt ifrån värst. Den principiella kritiken kvarstår förstås oavsett antalet avrättade. Kinas Sverigeambassadör uppger att stödet för dödsstraffet är brett "som avskräckning och straff för de grövsta brotten". Vilka brott som anses som grova avgörs förstås i varje land. I Kina är det inte ovanligt att personer avrättas för ekonomisk brottslighet. I religiöst präglade länder som Iran, många afrikanska stater och i arabvärlden, kan människor dömas till döden endast för att ha brutit mot religiösa påbud om klädsel eller sexuell dygd.

Att diktaturer avrättar medborgare är en sak. Vi förväntar oss inte så mycket mer från sådana regimer som den iranska, kinesiska eller kongolesiska. Men att även demokratiska stater som Japan, Indien och USA också praktiserar dödsstraff är desto mer svårsmält. Avrättningsmetod och kalkyler för att minska den dömdes fysiska lidande är ointressanta - dödsstraffet är och förblir en bestialisk åtgärd. Förutom det rent principiella argumentet att staten inte ska ha rätt att ta livet av dess medborgare, finns ständigt risken för att avrätta en oskyldig. Det gör motståndet mot dödsstraffet ännu mer självklart. Nyligen berättades om att fel man kan ha avrättats i avrättningsglada Texas. Tio år efter att Claude Jones avlivades av staten Texas har nu framkommit att det hårstrå som fick honom dömd inte tillhörde honom. En som hann få sin sak prövad innan giftsprutan sattes i armen är Ray Krone, som berättar sin historia i DN.

Vi vet att det sitter oskyldiga fängslade runt om i världen. Även i Sverige. Det går således att anta att det även har dömts oskyldiga till döden efter rättegångar som är i enlighet med demokratiska staters lagar och regler. Den tanken gör mig illamående. Hur någon kan vilja ge staten makten över våra liv - i ordets allra starkaste bemärkelse - är obegripligt. Det ställer även större frågor. Vem kan anses vara ansvarig ifall en oskyldig avrättas? Staten? Domstolen? Bödeln?

Trots att antalet länder med dödsstraff minskar i världen är stödet starkt där straffet fortfarande används, däribland i USA (64 procent för, 29 procent emot). Som liberal är jag stark motståndare till dödsstraffet - men inte bara det. Jag ogillar den förenklade kriminalpolitiska debatt som ofta förs, även i vårt land. En debatt som allt oftare handlar om straff, allt mer sällan om orsaker till brottslighet och preventiva insatser. Även om stödet för dödsstraff i Sverige är ringa är grundtanken med hårda straff och en tuff fängelsevistelse densamma - det ska verka avskräckande och samtidigt säkerställa samhällets krav på hämnd. Tänk om vi kunde komma bort från denna svartvita tankemodell.

Den ordnade fasaden kring utförandet av dödsstraffet i demokratiska stater
tar inte bort det djupt obehagliga i att ge staten makt över liv och död.

En krigshandling

Den nordkoreanska regimen fortsätter att provocera världssamfundet och ta livet av sydkoreaner. I morse svensk tid sköt militären runt 200 granater som landade på ön Yeonpyeong och dödade en soldat och skadade flera andra människor. Folk har evakuerats och hus står i brand. Sydkorea har svarat med att skjuta runt 70 granater till den norra sidan. Den sydkoreanske ledaren sitter nu med sitt kabinett i en bombsäker bunker och läget mellan länderna beskrivs som det mest allvarliga sedan Koreakriget.

Orsaken till beskjutningen ska ha varit de sydkoreanska militärövningarna i närområdet. Det är som bekant inte första gången Nordkorea gör sig skyldigt till att döda sydkoreanska medborgare. De sänkte krigsfartyget Cheonan i mars med 46 döda sjömän som följd. Sedan dess har läget mellan länderna varit ännu mer spänt än vanligt.

Nordkorea är en tickande bomb. Regimen har säkert sin egen logik, men i omvärldens ögon är Kim Jong-Ils stat både paranoid och oförutsägbar. Vi vet inte ens om ledaren själv har något med morgonens beskjutning att göra. Det spekuleras i att det kan vara militären som, med ett ledarskifte som väntar, vill visa makt. Föreställ er att leva sida vid sida med ett sådant land.

Nordkorea stöttas både ekonomiskt och politiskt av Kina då Beijing har intresse av att upprätthålla status quo på den koreanska halvön. Kim Jong-Il har besökt Kina två gånger i år och länderna har under året gett uttryck för fortsatt starka band. Frågan är dock hur stort tålamod den kinesiska regeringen har med den kommunistiska grannen. Hittills uppger Kina endast att det är "oroat" över händelsen. Ryssland avvaktar tills vidare med reaktioner.

En amerikansk professor ska nyligen ha sett en toppmodern nordkoreansk kärnenergianläggning. Det råder få tvivel om Nordkoreas målsättning och regimen använder den flitigt i syfte att uppnå förhandlingsframgångar. De vill således skrämma världen till eftergifter. När de väl sitter med kärnvapen är det för sent. Då är insatserna för att anfalla alldeles för höga. Ska regimen slås ut, eller åtminstone dess möjligheter att skaffa kärnvapen, måste det således ske innan kärnenergiprogrammet har nått sitt mål.

Tänk om George W Bush hade riktat blicken mot den nation som, till skillnad från Irak, verkligen under lång tid har försökt skaffa sig massförstörelsevapen, inte har varit blyga om det och gång på gång angripit sitt grannland och dödat oskyldiga medborgare. I dag är möjligheterna för ett militärt ingripande begränsade. Det är dock möjligt att med en så kallad pre-emptive strike slå ut kärnenergianläggningen. Alla dörrar måste hållas öppna just nu. Världen måste helhjärtat ställa sig på Sydkoreas sida.

För din egen säkerhet...

I staden Chóngqìng (重庆) i Kina är tusentals övervakningskameror på väg att installeras. Målet är en halv miljon kameror till en kostnad av ungefär fem miljarder kronor. Kamerorna kommer att sitta på offentliga platser som parker, sjukhus, torg och skolor. I alla fall till en början.

Officiellt handlar det, som alltid, om "allmän säkerhet". Det är inte svårt att gissa att de kinesiska ledarna i Chóngqìng har funnit inspiration i den offentliga övervakningens ledarnation Storbritannien...

Folkhälsofascisterna tar nästa steg

Folkhälsoinstitutet är på krigsstigen mot rökningen igen. Myndigheten vill ånyo höja tobaksskatten, totalförbjuda tobaksreklam och lagstifta om fler rökfria platser. Mer av samma politik alltså. Anledningen är att allt fler röker igen. Det rör sig emellertid om en mycket liten kortsiktig ökning på en procent - på lång sikt minskar nämligen antalet rökare i Sverige markant. Bara de senaste fem åren har 200 000 svenskar fimpat. Sverige är unikt när det gäller andelen rökare i befolkningen - endast 12 procent av männen och kvinnorna röker. I många andra länder är siffrorna 20 eller 30 procent. En enprocentig ökning av antalet rökande män från ett år till ett annat motiverar alltså enligt Folkhälsoinstitutet fler drakoniska åtgärder.

Jag ogillar cigaretter väldigt starkt. Jag tycker att det är både äckligt och korkat att röka och jag slipper gärna andras tobaksrök i ansiktet. Men vi är trots allt vuxna människor och som sådana bör vi få bestämma själva om vi vill förgifta våra kroppar, bidra till hälsoproblem och dö en för tidig död. Att få moralkakor kastade i ansiktet och att bli fullkomligt omyndigförklarade är något vi bör betacka oss för. Målet om det tobaksfria samhället är förmodligen lika verklighetsfrämmande som målet om det narkotikafria samhället eller nollvisionen i trafiken. Problemet är att sådana här absurda målsättningar tvingar fram absurda åtgärder.

Alla i Sverige vet i dag att rökning är farligt. Att det dessutom kostar normalrökare tusentals kronor per år märks givetvis också i hushållskassan. Ändå röker folk. Låt dem göra det då. De har fattat ett informerat beslut, väl medvetna om konsekvenserna. Erbjud hjälpmedel för att kunna sluta, men låt oss anhöriga arbeta för att få våra nära och kära att fimpa för gott. Det behöver vi inte några statliga kampanjer eller insatser för att göra.

För övrigt har vi nu svart på vitt att barn till akademiker röker cannabis i större utsträckning än barn till lågutbildade (som dricker sprit). Hur ska Maria Larsson nu förklara cannabisens skadeverkningar på förmågan att lära...?

Stenålderspolitik

Regeringen vill granska Brottsförebyggande rådets (Brå) verksamhet. Lite oklart varför, men mellan raderna går det att utläsa ett missnöje med den kriminalstatistik som Brå har presenterat genom åren. Kanske visar den inte på en ökad brottslighet i tillräckligt hög grad för att motivera regeringens kriminalpolitiska enögdhet som kräver fler poliser och hårdare tag.

Justitieminister Beatrice Ask pratar om rättstrygghet. Den är naturligtvis viktig. Men ingenstans nämns rättssäkerhet eller förebyggande arbete. Dessa två komponenter finns inte i regeringens tankevärld.

Allt är alltså precis som vanligt. Alliansens kriminalpolitik fortsätter att ligga på stenåldersnivå.

Frihetsfrontens talarkväll: november

Uppdatering:

Då Peter Stein fått förhinder kommer i stället Mattias Lundbäck till årets sista talarkväll med Frihetsfronten. Ämnet för kvällen blir "euron kris - orsaker och lösningar".

Tid: Torsdag 25 november, kl 19.

Plats: Denna gång håller vi till i Högerteknologernas lokal, Drottning Kristinas
väg 13, vid Tekniska Högskolan. Öl m.m. kommer att finnas till försäljning. Vill man äta går det bra att köpa hämtmat på flera ställen i närheten, exempelvis på pizzerian som ligger vägg i vägg.

Alla är välkomna!

Tillbaka till framtiden

Mitt i den socialdemokratiska valkrisångesten kom Thomas Östros med idéer om en nödvändig reform av partiets skattepolitik syftande till att inte skrämma bort mittenväljare i stad och i villa och göra Sverige mer konkurrenskraftigt internationellt. Det är förslag som borde ses som startskott för en nödvändig idéutveckling i partiet. Men han har redan fått mothugg.

Förslagen bemöts nämligen indirekt av Veronica Palm som vill gå rakt motsatt väg, det vill säga inte göra någonting alls åt den socialdemokratiska högskattepolitiken som förlorat dem två val i följd. Palm vill inte bara återinföra fastighets- och förmögenhetsbeskattningen utan vill också stå upp mot fortsatta inkomstskattesänkningar för folk som arbetar. Hon låter mer som Lars Ohly än som en socialdemokratisk företrädare.

Ur borgerligt perspektiv är det förstås bara att luta sig tillbaka och le. Den socialdemokratiska krismedvetenheten har helt uppenbart inte satt sig ens bland de personer som utpekas som främsta utmanare om partiledarposten efter Mona Sahlin. Det är förbluffande. Och, förstås, väldigt tacksamt.

Med könet som villkor

Synen på jämställdhet i Sverige är i sanning märklig. Som konstaterat tidigare är det inte fråga om någon riktig jämställdhet utan om ett kvinnoperspektiv. Det är precis detta vi får se nu när Socialdemokraternas valförlust ska analyseras och efterträdarfrågan lösas.

Det måste bli en feminist, helst ska hon vara kvinna också, säger S-kvinnorna. Jo, det var ju ingen högoddsare att partiets kvinnoförbund skulle framföra den ståndpunkten. Men de är inte ensamma om sitt könsstereotypa förhållningssätt. Fotbollsfrun Malin Wollin tycker att "mansgrejen" har provats så många gånger nu, nu är det dags för en kvinnlig statsminister. Som om Sverige skulle bli ett bättre land bara statsministern inte hade penis. Och som om chansen inte funnits där för bara någon månad sedan. Det hon tydligen inte har lyckats snappa upp är att svenska folket med buller och bång faktiskt röstade nej till möjligheten att få en kvinnlig statsminister. Inte för att Mona Sahlin är kvinna, vilket somliga tydligen fortfarande vill få den rödgröna valförlusten att handla om, utan för att väljarna inte hade förtroende för henne.

Jag tror faktiskt att svenska folket bryr sig väldigt lite om huruvida landets statsminister är man eller kvinna. Några av världens ledande länder leds numera av kvinnor. Både Margot Wallströms och Maria Wetterstrands popularitet visar att förtroendet eller förmågan inte sitter i könet. Men en kvinnlig statsministerkandidat ska vaskas fram för att hon är kompetent, inte för att hon är kvinna. Feministerna börjar således i fel ände. Att skylla Sahlins misslyckande på något annat än hennes bristande ledarförmåga, partiets bristande vilja att förnyas samt en rad strategiska misstag längs vägen, är dessutom att göra det väldigt lätt för sig. Men fokuseringen vid könet, kvinnoperspektivet, genus och patriarkala maktstrukturer skymmer allt annat.

Det socialdemokratiska partiet är i akut behov av förnyelse. Men det enda S-kvinnorna vill är att nästa partiledare är feminist och (i första hand) kvinna. Det är en ren sosseparodi som utspelas framför våra ögon. Wollin föreslår Veronica Palm som nästa S-ledare. Ur mitt perspektiv är det ett alldeles strålande val. Det ökar möjligheterna för 12 raka år i opposition för Socialdemokraterna. Och fortsatta ledarkriser. Just do it.

En infantil drogpolitik

Nej, jag tittar inte på Idol. Jag har därför ingen aning om vem denne Jay är. Men hans erkännande om att han rökt hasch är ändå intressant. Och så typiskt förbannat svenskt.

I Sverige är det OK att supa skallen av sig flera gånger i veckan. Större delen av den vuxna befolkningen under 35 verkar anse att det är helt i sin ordning att vara plakat varje fredag och lördag. Är man det på Stureplan är det förstås lite extra ballt. Att sedan kräkas på Birger Jarlsgatan måste vara höjden av kulturell stimulans. Du behöver inte skämmas, be om ursäkt eller förvänta dig att någon tittar snett på dig.

Men att använda någon annan drog - nej, det går inte. Visst, svensk lag säger att det är förbjudet att röka hasch. Det är rent av förbjudet att ha en illegal substans i kroppen. Men själva skamstämpeln kring att använda en av staten icke-sanktionerad drog är anmärkningsvärd. Det är lite som att köpa sex. Förutom den rent rättsliga delen medföljer ett hårt socialt skamstraff. Idol-snubben förklarar sig på följande sätt:

"Jag var ute och var berusad. Då träffade jag människor jag kände sedan innan som inte är bra människor. Då blev det att jag rökte hasch."

Aj, han "halkade dit". Han träffade "fel" människor. Dumma människor. Det är märkligt det där. Alla människor jag känner som röker cannabis, mer än någon gång per år, är trevliga och socialt välanpassade människor. De har jobb, flick- eller pojkvänner, familj. De är inte marginaliserade, kriminella eller på något sätt konstiga.

Steg två i den skamfyllda svenska synen på narkotika är givetvis: åtgärdsprogram! Nu ska stackars Jay få delta i ett åtgärdsprogram och prata om sina "problem". Samtidigt super Sverige glatt vidare.