Nando Parrado var den som 1972 tillsammans med Roberto Canessa klättrade över Anderna för att söka hjälp efter att deras chartrade flygplan kraschat mitt i den snöbeklädda bergskedjan över 60 dagar tidigare. De gick och klättrade i tio dagar.
Det var lite tråkigt att programledaren inte dök djupare i flera av de teman som Parrado själv skriver om i sin bok Miraklet i Anderna - Mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem (2009). Bokens huvudsakliga tema är egentligen kärlek. Det var kärleken till sin far som fick Nando att klara den övermänskliga prövningen att utmattad, dåligt klädd och helt utan kunskaper i eller utrustning för bergklättring bestiga 5 000 meter höga berg. Det borde inte kunna gå. Men boken handlar också om vad ren viljestyrka kan göra.
Rugbylaget hette Old Christians och bestod av mestadels mycket troende unga killar. Tron var onekligen viktig för många på berget. Men den räddade inga liv. Lika lite som tron räddade de instängda gruvarbetarnas liv i Chile kan överlevande från Anderna tacka någon kristen Gud för sina liv. I fallet med gruvarbetarna var det teknisk utveckling, expertis och en beslutsamhet som slutligen räddade dem alla. I Anderna 1972 var det mänsklig styrka, vilja, uppfinningsrikedom, samarbetsförmåga och kärlek som gjorde att 16 slutligen kunde räddas till livet.
Nando Parrado genomlevde inte bara något livsförändrande i bergen. När han kom hem fick han dessutom uppleva något som knappast någon av oss kommer att få: hur livet ter sig efter att man har dött. Det han fick se förbluffade honom. Hans pappa hade gjort sig av med allt i Nandos gamla pojkrum. Det enda beviset för att han över huvud taget existerat tycktes vara ett foto av honom som stod på spiselkransen, tillsammans med foton av hans mor och syster. Livet fortsatte precis som vanligt för alla andra. Hans far hade rent av en ny kvinna. Detta är något som människor vars liv har slagits i spillror på ett liknande sätt kan vittna om. Medan deras liv är ett enda kaos är programledaren i TV lika glad som alltid, grannar och vänner firar sina högtider, gifter sig och skaffar barn precis som vanligt. Det påminner oss om att livet, mer eller mindre obekymrat, alltid går vidare. Och det är väl också precis vad vi skulle vilja att det gjorde när vi har lämnat det här livet.
För mig har händelserna i Anderna alltid varit en fascination, och på flera sätt en inspiration, sedan jag hörde talas om dem för många år sedan. Framför allt har jag fascinerats av deras vilja att trots de upprepade motgångarna och de usla oddsen fortsätta kämpa. Det var inte bara kraschen och den förtvivlade situationen i sig. Motgångarna, eller utmaningarna, kom en efter en - inte minst för Nando. Hans mor dog i kraschen. Hans syster dog efter runt en vecka av sina inre skador. Flera av hans närmaste vänner dog. En lavin tog plötsligt livet av åtta vänner när alla lagt sig för att sova. Mot usla odds men med ren och skär vilja att leva lyckades Nando Parrado ändå överleva.
Nando Parrados bok är fantastisk läsning. Se gärna filmen Alive (som fångar händelserna tämligen väl) och dokumentären Stranded, men läs framför allt Parrados egna ord. Om dödsångesten, viljan att överleva och om den inre rösten som sade åt honom att ständigt kämpa vidare. Även när livet höll på att rinna ut. Miraklet i Anderna 1972 visar att i princip vad som helst är möjligt.
Säg inte att du inte kan. Påstå inte att "det skulle jag aldrig klara". Vi människor är kapabla till helt fantastiska bedrifter om vi bara bestämmer oss för det. Och att dö gående är faktiskt alltid bättre än att ge upp.
Skulle du?
