CUF-ordföranden Magnus Andersson föreslår att Centern och Folkpartiet slås ihop "till ett stort liberalt parti". Det är en intressant tanke. Men den är feltänkt.
För det första är varken Folkpartiet eller Centern liberala partier. Det finns stänk av liberalism i bägge partier, men de drunknar i ett klassiskt socialdemokratiskt fördelningspolitiskt hav. För det andra finns det inget som säger att de goda idéerna i C och FP skulle segra i en sådan sammanslagning. Det kan lika gärna bli radikalfeminism (något båda partierna står upp för), moralism och monopolkramande för hela slanten. Några få korta exempel:
Centerpartiet vill: "Genom sin politik göra individer medvetna om genusfrågor. Det är viktigt att genusperspektiv genomsyrar barnomsorgen och skolan samt att man jobbar medvetet med genusperspektivet på mödravårdscentraler."
Är detta liberalism? Nej.
Folkpartiet anser att: "Prostitution kan aldrig accepteras i vårt samhälle. Människor som prostituerar sig måste få hjälp till vård. Den som köper sex av en annan människa ska straffas."
Är detta liberalism? Nej.
Centerpartiet vill: "Behålla Systembolaget som statligt monopol."
Är detta liberalism? Nej.
Det ska i rättvisans namn sägas att det finns gott om liberala förslag i dessa partier också. Men räcker de för att kalla partierna liberala? Jag tycker inte det.
För det tredje är det ett gigantiskt praktiskt projekt som kommer ta stora resurser i anspråk. Många starka viljor från två olika partitraditioner ska alltså samsas och, om man får tro Magnus Andersson, även moderater ska ansluta. Problemet är att det är svårt att se vad som utmärker Centern och Folkpartiet i dag. Vi har fyra väldigt lika allianspartier. Inte ens Moderaterna, som åtminstone var skatteradikaler förr om åren, eller Kristdemokraterna, som var öppet homofoba, vågar stå ut längre utan försöker trängas i ett geggigt mittfält tillsammans med centerpartister och folkpartister.
Det är sant att det behövs ett liberalt parti i Sverige. Men svaret är knappast att slå samman två partier som inte ens är liberala.
tisdag 30 juni 2009
måndag 29 juni 2009
Upp till kamp för ett rättvist klimat!
Många nya märkliga begrepp har uppstått sedan klimatalarmismen blev ny officiell religion i Sverige och västvärlden. Vi ska "rädda klimatet" (håller någon på att stjäla det?) och inte bara vara streetsmart utan även "klimatsmart". Vi ska dessutom, allra helst, klimatkompensera för varje rap och fis vi släpper ur oss.
Under Almedalsveckan görs ett upprop för "klimaträttvisa". Äntligen, tänker jag. Hur länge har inte vi som bor i Norden missgynnats av klimatet? Långa, envisa vintrar och korta regniga somrar. Nej, det är bannemej dags för lite rättvisa! Ge oss längre och varmare somrar, skicka snön och kylan till södra Europa. Låt dem få testa på vårt klimat i några decennier - för rättvisans skull.
Någonstans anar jag att det inte är riktigt detta som avses med "klimaträttvisa". Men begreppet är ju så flummigt att det bara inte går att undvika att driva med det...
Under Almedalsveckan görs ett upprop för "klimaträttvisa". Äntligen, tänker jag. Hur länge har inte vi som bor i Norden missgynnats av klimatet? Långa, envisa vintrar och korta regniga somrar. Nej, det är bannemej dags för lite rättvisa! Ge oss längre och varmare somrar, skicka snön och kylan till södra Europa. Låt dem få testa på vårt klimat i några decennier - för rättvisans skull.
Någonstans anar jag att det inte är riktigt detta som avses med "klimaträttvisa". Men begreppet är ju så flummigt att det bara inte går att undvika att driva med det...
TV-tips
SVT2 repriserar i kväll klockan 18 den första delen av sex av den BBC-producerade serien Det vilda Kina (Wild China).
Serien har kritiserats för att vara helt okritisk och snarast glorifierande gentemot Kina. Jag ser inga direkta bekymmer i detta eftersom det rör sig om ett naturprogram och inte en skildring av den politiska situationen i landet.
Det vilda Kina är en fröjd för både ögon och öron och ett måste för alla som intresserar sig för Kinas vackra natur och rika djurliv. Bernard Hills trygga stämma guidar tittaren.
Wild China finns både på DVD och Blu-ray.
Serien har kritiserats för att vara helt okritisk och snarast glorifierande gentemot Kina. Jag ser inga direkta bekymmer i detta eftersom det rör sig om ett naturprogram och inte en skildring av den politiska situationen i landet.
Det vilda Kina är en fröjd för både ögon och öron och ett måste för alla som intresserar sig för Kinas vackra natur och rika djurliv. Bernard Hills trygga stämma guidar tittaren.
Wild China finns både på DVD och Blu-ray.söndag 28 juni 2009
Sexmoralismen på väg till Danmark
Även Danmark kan vara på väg att få en sexköpslag. Ett flertal oppositionspartier i Danmark, däribland Socialdemokraterna, kräver ett förbud mot sexköp.
Det radikalfeministiska eländet skulle alltså vid ett maktskifte kunna bli verklighet även i vårt södra grannland. Och vi vet hur det brukar gå med sådana lagar när de väl har införts. De kritiska rösterna tystnar och plötsligt är alla så gulligt överens. Inget alliansparti i Sverige vill i dag avskaffa den misslyckade, moralistiska och kvinnofientliga sexköpslagen - trots invändningar innan lagen infördes.
Det är bara att beklaga Danmarks sexarbetare om lagen blir verklighet. Era åsikter är väl, i vanlig ordning, inte av intresse. I radikalfeministernas värld går maktteorier före mänskliga rättigheter.
Läs även Hanna Wagenius inlägg i ämnet.
Det radikalfeministiska eländet skulle alltså vid ett maktskifte kunna bli verklighet även i vårt södra grannland. Och vi vet hur det brukar gå med sådana lagar när de väl har införts. De kritiska rösterna tystnar och plötsligt är alla så gulligt överens. Inget alliansparti i Sverige vill i dag avskaffa den misslyckade, moralistiska och kvinnofientliga sexköpslagen - trots invändningar innan lagen infördes.
Det är bara att beklaga Danmarks sexarbetare om lagen blir verklighet. Era åsikter är väl, i vanlig ordning, inte av intresse. I radikalfeministernas värld går maktteorier före mänskliga rättigheter.
Läs även Hanna Wagenius inlägg i ämnet.
Kampen mot nätcensuren
Internetcensuren sprider sig över världen. I vissa länder är det värre än i andra. I Kina har vissa fått nog. Enligt Financial Times lades följande meddelande upp på kinesiska bloggar och forum nyligen:
Jag var i Beijing under FRA-kalabaliken i fjol och hade svårt att följa med i bloggosfären eftersom Blogger var spärrat. Det gick utmärkt att blogga, men jag kunde inte läsa min eller någon annans blogg. Nu vill de kinesiska myndigheterna trappa upp kampen mot ett fritt Internet genom att installera mjukvara på datorna som håller kollen, kallad Green Dam/Youth Escort. Det låter väldigt oroväckande. Men kommer detta att lyckas?
Kina har flest Internetanvändare i världen, och de blir ständigt fler, och även om de jag har sett på Internetkaféer mest verkar sitta och spela och chatta, är det uppenbart att viljan att få använda Internet efter egen vilja finns även här. Allt fler får dessutom uppkoppling i sina egna hem, vilket ytterligare kan stärka kravet på ett fredat privatliv online. Omvärlden kan inte bestämma åt den kinesiska ledningen. Men internationella storföretag som Dell, Microsoft, Google och HP kan protestera och vägra att tillhandahålla tekniken. Hur långt det räcker är en annan femma eftersom kinesiska företag ständigt utvecklar egen teknologi på en rad områden. Målet för den kinesiska ledningen är att alla datorer ska ha inbyggd Green Dam. Att tvinga myndigheter och skolor att installera programmet är en baggis. Den stora utmaningen, och det verkligt stora hotet, är att regimen även strävar efter att varenda liten privatägd laptop ska ha programmet förinstallerat. Det ska helt enkelt inte gå att slippa. I vanlig ordning kommer den vetgirige att hitta vägar runt mjukvarans vakande öga. Men den stora massan kommer inte att göra det.
Precis som Hax påpekar, finns en risk i att västerländska politiker i stället för att kritisera Kina och andra länder, börjar kopiera deras metoder. Även politiker i väst nämligen har intresse av att hålla koll på vad du och jag gör på nätet. Hadopi och IPRED är ingen slump. Skillnaden är att medan nätcensuren i länder som Kina och Iran först handlade om att trycka ned oppositionella åsikter och i väst främst handlat om "kampen mot barnporr", kan vi i slutändan vandra hand i hand och få ett statligt övervakat Internet. Där och då spelar det faktiskt mindre roll om de första regleringarna var av ett ädelt motiv eller inte.
Att strida för ett fritt Internet i Kina, Iran och andra Internetfientliga länder är viktigt. Men först och främst måste vi se till att hålla rent hus här hemma!
"Hello, internet censorship institutions of the Chinese government. We are the anonymous netizens. We hereby decide that from July 1 2009, we will start a full-scale global attack on all censorship systems you control."
Jag var i Beijing under FRA-kalabaliken i fjol och hade svårt att följa med i bloggosfären eftersom Blogger var spärrat. Det gick utmärkt att blogga, men jag kunde inte läsa min eller någon annans blogg. Nu vill de kinesiska myndigheterna trappa upp kampen mot ett fritt Internet genom att installera mjukvara på datorna som håller kollen, kallad Green Dam/Youth Escort. Det låter väldigt oroväckande. Men kommer detta att lyckas?
Kina har flest Internetanvändare i världen, och de blir ständigt fler, och även om de jag har sett på Internetkaféer mest verkar sitta och spela och chatta, är det uppenbart att viljan att få använda Internet efter egen vilja finns även här. Allt fler får dessutom uppkoppling i sina egna hem, vilket ytterligare kan stärka kravet på ett fredat privatliv online. Omvärlden kan inte bestämma åt den kinesiska ledningen. Men internationella storföretag som Dell, Microsoft, Google och HP kan protestera och vägra att tillhandahålla tekniken. Hur långt det räcker är en annan femma eftersom kinesiska företag ständigt utvecklar egen teknologi på en rad områden. Målet för den kinesiska ledningen är att alla datorer ska ha inbyggd Green Dam. Att tvinga myndigheter och skolor att installera programmet är en baggis. Den stora utmaningen, och det verkligt stora hotet, är att regimen även strävar efter att varenda liten privatägd laptop ska ha programmet förinstallerat. Det ska helt enkelt inte gå att slippa. I vanlig ordning kommer den vetgirige att hitta vägar runt mjukvarans vakande öga. Men den stora massan kommer inte att göra det.
Precis som Hax påpekar, finns en risk i att västerländska politiker i stället för att kritisera Kina och andra länder, börjar kopiera deras metoder. Även politiker i väst nämligen har intresse av att hålla koll på vad du och jag gör på nätet. Hadopi och IPRED är ingen slump. Skillnaden är att medan nätcensuren i länder som Kina och Iran först handlade om att trycka ned oppositionella åsikter och i väst främst handlat om "kampen mot barnporr", kan vi i slutändan vandra hand i hand och få ett statligt övervakat Internet. Där och då spelar det faktiskt mindre roll om de första regleringarna var av ett ädelt motiv eller inte.
Att strida för ett fritt Internet i Kina, Iran och andra Internetfientliga länder är viktigt. Men först och främst måste vi se till att hålla rent hus här hemma!
lördag 27 juni 2009
En splittrad kristdemokrati
Vi brukar veta ungefär var vi har Kristdemokraterna, vad de står för. Det är inte lika lätt längre.
Partiets toppnamn i Europaparlamentsvalrörelsen, Ella Bohlin, drev tre frågor: förbud mot snus, lägre införselkvoter av alkohol och export av den svenska sexköpslagen till övriga EU. Förbud och moralism, alltså. Kristdemokraterna är givetvis för sexköpslagen och har tidigare föreslagit att det ska vara förbjudet att titta på barnpornografi på nätet (hur nu en sådan lag ska kunna fungera). På det alkoholpolitiska området är partiet nästan lika galet som nykterhetsorganisationerna.
På partiets riksting är det, åtminstone på ytan, annat ljud i skällan. Göran Hägglund tar strid för Svenssonlivet, mot kulturelitens förakt för det vanliga och hederliga. "Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern." Det är det nog väldigt få som har påstått. Svenssonlivet är knappast utmanat - det är snarare avvikelserna från detta liv som det fortfarande ses ned på.
Om det nu är vanliga Svenssons som Kristdemokraterna fiskar efter, får de allt se över sin moralistiska förbudsmentalitet en aning. Kristdemokraterna kombinerar nämligen valfrihet inom familjepolitiken med förbud och pekpinnar på de flesta andra områden. Det är svårt att få ihop allt detta till en sammansatt bild av partiet. Vilken fot står partiet på? Vad vill egentligen Kristdemokraterna?
Göran Hägglunds mission har varit att göra partiet mer allmänborgerligt. Partiet har sina kristna kärnväljare, men de räcker inte för att ge ett lyft i opinionen. I stället ska KD locka väljare från de övriga borgerliga partierna genom att gå mot mitten. Det låter kanske rimligt i teorin, men i praktiken har det misslyckats. Kristdemokraterna är i dag en ännu mer marginell kraft inom alliansen än de var inför valet 2006. Som en anhängare av raka rör i politiken tycker jag att det vore bättre om partiet inte fegade utan i stället stod upp för sina moralkonservativa värderingar fullt ut. Att försöka sig på någon sorts mjukislinje och linda in moralismen i vackert omslagspapper är bara fånigt.
Partiets toppnamn i Europaparlamentsvalrörelsen, Ella Bohlin, drev tre frågor: förbud mot snus, lägre införselkvoter av alkohol och export av den svenska sexköpslagen till övriga EU. Förbud och moralism, alltså. Kristdemokraterna är givetvis för sexköpslagen och har tidigare föreslagit att det ska vara förbjudet att titta på barnpornografi på nätet (hur nu en sådan lag ska kunna fungera). På det alkoholpolitiska området är partiet nästan lika galet som nykterhetsorganisationerna.
På partiets riksting är det, åtminstone på ytan, annat ljud i skällan. Göran Hägglund tar strid för Svenssonlivet, mot kulturelitens förakt för det vanliga och hederliga. "Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Man är inte sämre för att man bildar familj, har ett hederligt jobb och ser fram emot semestern." Det är det nog väldigt få som har påstått. Svenssonlivet är knappast utmanat - det är snarare avvikelserna från detta liv som det fortfarande ses ned på.
Om det nu är vanliga Svenssons som Kristdemokraterna fiskar efter, får de allt se över sin moralistiska förbudsmentalitet en aning. Kristdemokraterna kombinerar nämligen valfrihet inom familjepolitiken med förbud och pekpinnar på de flesta andra områden. Det är svårt att få ihop allt detta till en sammansatt bild av partiet. Vilken fot står partiet på? Vad vill egentligen Kristdemokraterna?
Göran Hägglunds mission har varit att göra partiet mer allmänborgerligt. Partiet har sina kristna kärnväljare, men de räcker inte för att ge ett lyft i opinionen. I stället ska KD locka väljare från de övriga borgerliga partierna genom att gå mot mitten. Det låter kanske rimligt i teorin, men i praktiken har det misslyckats. Kristdemokraterna är i dag en ännu mer marginell kraft inom alliansen än de var inför valet 2006. Som en anhängare av raka rör i politiken tycker jag att det vore bättre om partiet inte fegade utan i stället stod upp för sina moralkonservativa värderingar fullt ut. Att försöka sig på någon sorts mjukislinje och linda in moralismen i vackert omslagspapper är bara fånigt.
fredag 26 juni 2009
50 år senare
I dag är det 50 år sedan Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson och bärgade Sveriges hittills enda världsmästarbälte i tungviktsboxning. SVT sänder i kväll matchen som Sveriges Radio vägrade sända när det begav sig.
För mig handlar boxning numera mest om nostalgi och härliga minnen, särskilt med min far. Nätterna med direktsända galor från Las Vegas finns för evigt inetsade i hjärnbarken. Ofta brukade jag sova genom förmatcherna och min far brukade väcka mig med orden "nu är de på väg upp till ringen!". Sömndrucken vinglade jag ut från mitt rum till vardagsrummet, som var dukat med kaffe och mackor. Klockan brukade vara runt tre på morgonen. Minnena är många. Drabbningarna i supermellanvikt mellan Nigel Benn och Chris Eubank. Returmatchen mellan Evander Holyfield och Riddick Bowe som fick avbrytas när en glidflygare flög in över arenan och krockade med ringen (och Riddick Bowes fru). När Holyfield skrällvann mot Mike Tyson med att dels slå ned honom i sjätte ronden (något som inte hade hänt sedan Buster Douglas slog ut Tyson i Tokyo) och sedan gav Tyson så mycket stryk i tionde ronden att domaren tvangs bryta matchen tidigt i den elfte. Och så Lennox Lewis, en av de riktigt stora (se knocken med stort K 1:15 in i detta klipp).
Skandalerna, returmatcherna, Michael Buffer, Don King... Boxningens värld är speciell. Och Ingo var en del av den långt innan jag tog del av den via TV.
Reglerna har mildrats, men proffsboxning är i praktiken fortfarande förbjuden i Sverige. Det är ett otroligt hyckleri och förmynderi. Argumenten är de gamla vanliga. "Det är farligt". "Det är misshandel". Egentligen handlar det, i vanligt ordning, om rent tyckande. Man måste tydligen personligen gilla en sport för att den ska vara tillåten för andra att utöva.
Boxning är och förblir the noble art of self defence. Även om det känns som om det var bättre förr...
torsdag 25 juni 2009
När du får oväntat besök
Klockan är 23.15. Jag försöker sova och inser att mörkläggningsgardinerna än så länge har förlorat kampen mot det eländiga sommarljuset utanför mitt fönster.
Jag börjar få bilder av Al Pacino från filmen Insomnia i huvudet när något plötsligt hörs, klart och tydligt, utanför för mitt delvis öppna fönster på femte våningen. "SA, SS - heil!!" Hm, den där rösten känner jag igen, hinner jag tänka innan den fortsätter. "Die Grosse Zeit is jetzt angebrochen. Deutschland ist nun erwacht." Ja, det är Adolf Hitler. Men vad gör hans stämma utanför mitt fönster kvart över elva en onsdagskväll?
Det var det här talet som spelades upp. Klart och tydligt utifrån gatan. Jag vet inte av vem eller hur. Och när det korta talet var över, blev det tyst igen.
Till slut lyckades jag faktiskt somna.
Jag börjar få bilder av Al Pacino från filmen Insomnia i huvudet när något plötsligt hörs, klart och tydligt, utanför för mitt delvis öppna fönster på femte våningen. "SA, SS - heil!!" Hm, den där rösten känner jag igen, hinner jag tänka innan den fortsätter. "Die Grosse Zeit is jetzt angebrochen. Deutschland ist nun erwacht." Ja, det är Adolf Hitler. Men vad gör hans stämma utanför mitt fönster kvart över elva en onsdagskväll?
Det var det här talet som spelades upp. Klart och tydligt utifrån gatan. Jag vet inte av vem eller hur. Och när det korta talet var över, blev det tyst igen.
Till slut lyckades jag faktiskt somna.
onsdag 24 juni 2009
Yrkesförmån?
Den svenska polisens prioriteringar blir allt märkligare. Vi har mord, brutala misshandelsfall, omfattande ekonomisk brottslighet och föräldrar som vanvårdar sina barn. Samtidigt anser polisen att "kampen mot sexköp" är så viktig att två konstaplar kastar kläderna på en massagesalong för att se om de erbjuds något extra. Ovanlig utredningsmetod, var det ja...
Brottsprovokation är inte tillåten i Sverige, däremot bevisprovokation. Och det var det poliserna sysslade med när de klädde av sig nakna och tillät massösen (eller massören...?) att erbjuda ett handjobb på ett antal massageställen.
Detta visar hur absurd den svenska sexköpslagen är i praktiken. Det är OK att massera hela kroppen utom könsorganet. Varför? Varför får man inte massera där det är som allra skönast? Jo. Sexköp handlar om utnyttjande, säger kristdemokraten. Som om köparen per definition skulle utnyttja säljaren (applicera det på alla andra affärsöverenskommelse). Sexköp handlar om mannens makt över kvinnan, säger feministen. Som om det plötsligt, ur tomma intet, uppstår ett maktförhållande när massösen flyttar handen från insidan av låret till könsorganet på kunden. Sexköp handlar om en affärsöverenskommelse, säger jag.
Vi ska egentligen inte alls skälla på polisen i första hand. De är satta att beivra de brott som riksdagen anser är brott, däribland köp av sexuella tjänster. Vi kunde önska att de nedprioriterade det, men vi kan inte begära att polisen ska skita i det. Det är framför allt de moralistiska pappskallarna i riksdagen som är värda förakt för sitt översitteri mot medborgarna.
Brottsprovokation är inte tillåten i Sverige, däremot bevisprovokation. Och det var det poliserna sysslade med när de klädde av sig nakna och tillät massösen (eller massören...?) att erbjuda ett handjobb på ett antal massageställen.
Detta visar hur absurd den svenska sexköpslagen är i praktiken. Det är OK att massera hela kroppen utom könsorganet. Varför? Varför får man inte massera där det är som allra skönast? Jo. Sexköp handlar om utnyttjande, säger kristdemokraten. Som om köparen per definition skulle utnyttja säljaren (applicera det på alla andra affärsöverenskommelse). Sexköp handlar om mannens makt över kvinnan, säger feministen. Som om det plötsligt, ur tomma intet, uppstår ett maktförhållande när massösen flyttar handen från insidan av låret till könsorganet på kunden. Sexköp handlar om en affärsöverenskommelse, säger jag.
Vi ska egentligen inte alls skälla på polisen i första hand. De är satta att beivra de brott som riksdagen anser är brott, däribland köp av sexuella tjänster. Vi kunde önska att de nedprioriterade det, men vi kan inte begära att polisen ska skita i det. Det är framför allt de moralistiska pappskallarna i riksdagen som är värda förakt för sitt översitteri mot medborgarna.
tisdag 23 juni 2009
Skrällar i valet 2010
Piratpartiet kan komma in i riksdagen 2010. I alla fall om man ska tro den senaste mätningen från Aftonbladet/United Minds (vad har de med detta att göra? Vilka har gjort undersökningen, egentligen?) där de får nästan fyra procent. Dessutom har oppositionen ett klart övertag, vilket var ett tag sedan vi såg.
Det finns faktiskt en möjlighet att Piratpartiet skräller och tar sig in i riksdagen. Förutsatt att integritetsfrågorna hålls levande i ytterligare ett år. Jag förhåller mig fortsatt skeptisk till att det blir verklighet, men större saker har väl hänt. Svenskar är förvisso konservativa när det gäller val av parti till riksdagen och vi kan vänta oss många centerpartister, moderater och andra som röstade pirat i valet till Europaparlamentet stödja sina egna partier i riksdagsvalet. Piratpartiet behöver således locka nya väljare för att ta mandat 2010. Och sedan är frågan vad som sker om de kommer in. Ska de förhandla med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt? En röst på Piratpartiet kan således betyda allt från en röst på Kristdemokraterna till Vänsterpartiet, allt från radikalfeminism till kristdemokratisk homofobi. Det gäller att släppa alla frihetsfrågor utom en då.
Även Sverigedemokraterna går bra i senaste mätningen. 4,7 procent låter dock som en överskattning. Det skulle förvåna mig mycket om partiet klättrar över tre procent i nästa riksdagsval. De får delvis kämpa med Piratpartiet om rösterna.
Carl Melin, opinionschef på United Minds förklarar mätningens resultat till Aftonbladet: "Det är borgerligheten som tappar till Piratpartiet. Det är unga, ganska välutbildade, ganska liberala och kaxiga män som attraheras av dem."
Kaxiga? Hur mäter man väljarnas kaxighet...?
Det finns faktiskt en möjlighet att Piratpartiet skräller och tar sig in i riksdagen. Förutsatt att integritetsfrågorna hålls levande i ytterligare ett år. Jag förhåller mig fortsatt skeptisk till att det blir verklighet, men större saker har väl hänt. Svenskar är förvisso konservativa när det gäller val av parti till riksdagen och vi kan vänta oss många centerpartister, moderater och andra som röstade pirat i valet till Europaparlamentet stödja sina egna partier i riksdagsvalet. Piratpartiet behöver således locka nya väljare för att ta mandat 2010. Och sedan är frågan vad som sker om de kommer in. Ska de förhandla med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt? En röst på Piratpartiet kan således betyda allt från en röst på Kristdemokraterna till Vänsterpartiet, allt från radikalfeminism till kristdemokratisk homofobi. Det gäller att släppa alla frihetsfrågor utom en då.
Även Sverigedemokraterna går bra i senaste mätningen. 4,7 procent låter dock som en överskattning. Det skulle förvåna mig mycket om partiet klättrar över tre procent i nästa riksdagsval. De får delvis kämpa med Piratpartiet om rösterna.
Carl Melin, opinionschef på United Minds förklarar mätningens resultat till Aftonbladet: "Det är borgerligheten som tappar till Piratpartiet. Det är unga, ganska välutbildade, ganska liberala och kaxiga män som attraheras av dem."
Kaxiga? Hur mäter man väljarnas kaxighet...?
亲爱的
我漂亮的文君，
我也很好。谢谢。
谢谢你的邮件。
好，曲子很美俪，谢谢！
我会写一点中文。 我的词典很有用！^_^
你星期六在家里休息 还是 公司工作? 你明天打算做什么?
你喜欢我发给你的那小一部电影吗?
我想你!
你的 Hans
我也很好。谢谢。
谢谢你的邮件。
好，曲子很美俪，谢谢！
我会写一点中文。 我的词典很有用！^_^
你星期六在家里休息 还是 公司工作? 你明天打算做什么?
你喜欢我发给你的那小一部电影吗?
我想你!
你的 Hans
söndag 21 juni 2009
Med Barbapapa som statsminister
PJ Anders Linder skrev bra om borgerlighetens kapitulation i traditionella frihetsfrågor den 14 juni. Han följer upp det i dag med anledning av att det som tidigare var traditionellt borgerliga ståndpunkter - i korthet individens frihet för individens egen skull - nu klassas som "piratpartism".
Tyvärr har PJ Anders Linder helt rätt. Reinfeldt pratar inte om frihet för frihetens skull. Perspektivet är alltid statens, politikerns. Skattesänkningar motiveras med att de får människor att arbeta mer vilket i sin tur ger mer klirr i statskassan. Inte för att det är moraliskt rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar. Detta blev tydligt i partiledardebatten i SVT före EU-valet. Blocken stod på varsin sida och pratade skattepolitik. Den enda som reagerade mot beskrivningen att alliansregeringen "sprätte ut" skattepengar på skattesänkningar var Maud Olofsson. Hon frågade upprört: "Vems pengar är det vi pratar om , egentligen?!" Ja, just det. Medborgarnas.
De nya moderaternas avideologisering är både upprörande och farlig, särskilt som den lett till det enda som betyder något i politikens värld: framgång i opinionen. Detta riskerar att avideologisera hela borgerligheten. Det lönar sig inte längre att prata idéer, värderingar och ideologi. Skatter ska inte sänkas för att människor har rätt att få behålla mer av sina inkomster utan för att det passar in i arbetslinjen. Till och med avvecklade statliga monopol ska behållas under viss statlig kontroll. Fackets makt på arbetsmarknaden ska säkras. "Den svenska modellen" i EU tryggas. Reinfeldts moderater är helt enkelt livrädda för att väljarna ska kunna ana ens ett litet uns av ideologi i något av regeringens ställningstaganden.
Valet 2006 var historiskt, som varje borgerlig valseger i Sverige är. Denna gång lyckades dock fyra borgerliga partier ta över makten i en högkonjunktur med goda möjligheter att verkligen genomföra betydande förändringar. Nu fanns chansen att, samtidigt som en skadskjuten socialdemokrati slickade sina sår och funderade över framtiden, ta över problemformuleringarna och driva på för ett borgerligt värderingsskifte. Inget av detta har skett.
Statsminister Reinfeldts och partisekreterare Schlingsmanns paroll har varit att möta och lösa människors problem i vardagen. Till detta har man emellertid ingen egen analys, ingen ideologisk grund att stå på. Vad vi har fått se är i stället en stor politisk Barbapapa som omformar budskap och mångåriga politiska idéer för att vinna politiska poänger och göra sig tillräckligt lealös för att ingen socialdemokrat någonsin ska kunna koppla ett grenlås på honom. Effektivt i opinionen, onekligen. Men följden blir att ingen vet vart detta land är på väg. Med en slingrande Barbapapa vid ratten kan det bära åt vilket håll som helst. Det borde göra alla med ett eget tänkande och visioner om framtiden nervösa.
Frågan är om det någonsin har funnits ett lämpligare tillfälle att känna politisk apati än just nu.
Reinfeldt med sina statsråd.
Tyvärr har PJ Anders Linder helt rätt. Reinfeldt pratar inte om frihet för frihetens skull. Perspektivet är alltid statens, politikerns. Skattesänkningar motiveras med att de får människor att arbeta mer vilket i sin tur ger mer klirr i statskassan. Inte för att det är moraliskt rätt att låta människor behålla mer av sina egna intjänade pengar. Detta blev tydligt i partiledardebatten i SVT före EU-valet. Blocken stod på varsin sida och pratade skattepolitik. Den enda som reagerade mot beskrivningen att alliansregeringen "sprätte ut" skattepengar på skattesänkningar var Maud Olofsson. Hon frågade upprört: "Vems pengar är det vi pratar om , egentligen?!" Ja, just det. Medborgarnas.
De nya moderaternas avideologisering är både upprörande och farlig, särskilt som den lett till det enda som betyder något i politikens värld: framgång i opinionen. Detta riskerar att avideologisera hela borgerligheten. Det lönar sig inte längre att prata idéer, värderingar och ideologi. Skatter ska inte sänkas för att människor har rätt att få behålla mer av sina inkomster utan för att det passar in i arbetslinjen. Till och med avvecklade statliga monopol ska behållas under viss statlig kontroll. Fackets makt på arbetsmarknaden ska säkras. "Den svenska modellen" i EU tryggas. Reinfeldts moderater är helt enkelt livrädda för att väljarna ska kunna ana ens ett litet uns av ideologi i något av regeringens ställningstaganden.
Valet 2006 var historiskt, som varje borgerlig valseger i Sverige är. Denna gång lyckades dock fyra borgerliga partier ta över makten i en högkonjunktur med goda möjligheter att verkligen genomföra betydande förändringar. Nu fanns chansen att, samtidigt som en skadskjuten socialdemokrati slickade sina sår och funderade över framtiden, ta över problemformuleringarna och driva på för ett borgerligt värderingsskifte. Inget av detta har skett.
Statsminister Reinfeldts och partisekreterare Schlingsmanns paroll har varit att möta och lösa människors problem i vardagen. Till detta har man emellertid ingen egen analys, ingen ideologisk grund att stå på. Vad vi har fått se är i stället en stor politisk Barbapapa som omformar budskap och mångåriga politiska idéer för att vinna politiska poänger och göra sig tillräckligt lealös för att ingen socialdemokrat någonsin ska kunna koppla ett grenlås på honom. Effektivt i opinionen, onekligen. Men följden blir att ingen vet vart detta land är på väg. Med en slingrande Barbapapa vid ratten kan det bära åt vilket håll som helst. Det borde göra alla med ett eget tänkande och visioner om framtiden nervösa.
Frågan är om det någonsin har funnits ett lämpligare tillfälle att känna politisk apati än just nu.
Reinfeldt med sina statsråd.Vad händer i Iran?
Jag ska inte ge mig på någon djupare analys av läget i Iran just nu, helt enkelt eftersom jag saknar djupare kunskaper om landet och dess historia. Men det är svårt att inte känna viss eufori när man ser hundratusentals människor marscherar på gatorna för sin frihet. Presidentkandidaten Mir Hossein Moussavi är ingen liberal, men det spelar mindre roll. Studenterna på Himmelska fridens torg våren 1989 krävde inte ens regeringens avgång. De ville ha reformer. Demokratiska reformer. Precis samma sak kräver demonstranterna i Teheran.
Oavsett vilket valresultat som är det legitima bör vi uppmuntra och stödja demonstranterna. Kampen för grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och informationsfrihet, ska vi stå upp för varje dag, alltid.
Informationen från Teherans gator är knapphändig. Demonstranter har mötts av tårgas och vattenkanoner. Det talas om allt från några få till hundratals döda. Skulle det sistnämnda stämma betyder det att regimen har bestämt sig för att försöka kväsa demonstrationerna med våld. I värsta fall skulle vi kunna få se en massaker som liknar den i Beijing den 4 juni 1989. Nu talas det dock om att endast mindre grupper om några tusen fortfarande demonstrerar, vilket kan betyda att protesterna är på väg att upplösas.
Iranierna har visat sitt mod och demonstrerat sin vilja till förändring.
Oavsett vilket valresultat som är det legitima bör vi uppmuntra och stödja demonstranterna. Kampen för grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefrihet och informationsfrihet, ska vi stå upp för varje dag, alltid.
Informationen från Teherans gator är knapphändig. Demonstranter har mötts av tårgas och vattenkanoner. Det talas om allt från några få till hundratals döda. Skulle det sistnämnda stämma betyder det att regimen har bestämt sig för att försöka kväsa demonstrationerna med våld. I värsta fall skulle vi kunna få se en massaker som liknar den i Beijing den 4 juni 1989. Nu talas det dock om att endast mindre grupper om några tusen fortfarande demonstrerar, vilket kan betyda att protesterna är på väg att upplösas.
Iranierna har visat sitt mod och demonstrerat sin vilja till förändring.
fredag 19 juni 2009
Konst som suger
Konstfack hamnade i blåsväder när Anna Odell spelade psyksjuk och NUG ställde ut en film på en vandaliserad tunnelbanevagn.
På norska Kunstfag vill de inte vara sämre. Eller vad sägs om en polkagrisliknande dildo för barn? Tanken är att väcka diskussion om sexualiseringen av barn, säger konstnären själv.
Förfärligt, säger säkert vissa. Vågat, säger jag. Ecpat skickar säkert ut ett pressmeddelande inom kort...
På norska Kunstfag vill de inte vara sämre. Eller vad sägs om en polkagrisliknande dildo för barn? Tanken är att väcka diskussion om sexualiseringen av barn, säger konstnären själv.
Förfärligt, säger säkert vissa. Vågat, säger jag. Ecpat skickar säkert ut ett pressmeddelande inom kort...
torsdag 18 juni 2009
Hitler som ekonomisk förebild
"Adolf Hitler lät bygga motorvägar och det vände den tyska ekonomin. Men några fick det sämre."
Kristdemokraten Karl-Göran Välivaara vet inte bättre än att använda Hitlers ekonomiska politik som exempel för sin sak. Att påstå att han för den sakens skull "hyllar Hitler" är förstås fånigt. Men att över huvud taget använda sig av myten nr 1, nämligen Hitlers förlovade motorvägsbyggen som en upprustning av tysk ekonomi, är faktiskt lika dumt.
För det första påbörjades byggandet av Autobahn redan innan Hitler kom till makten, planerna utarbetades tidigare. Det är anmärkningsvärt att den nationalsocialistiska myten fortfarande står sig. För det andra var dessa byggen inget annat än gigantiska sysselsättningsskapande projekt. De pressade ned arbetslösheten, javisst, men de gav (som en ekonom från den tiden har uttryckt det) "inte en enda bulle i kaféfönstret". Allt finansierades med ökad inflation, vilket Hitlers ekonomiminister Hjalmar Schacht påpekade för Führern. Och ersattes av Hermann Göring 1937. Hitler ville köra på med både byggen och upprustning och brydde sig inte om konsekvenserna. Inom kort skulle ju Tyskland ändå i princip försörjas av slavarbetare.
"Några få" som fick det sämre var naturligtvis judarna. Och de var, sett till hela befolkningen, faktiskt "några få". De flesta tyskar gynnades nämligen av det rasistiska systemet, vilket lär ha påverkat opinionen i positiv riktning före kriget. Så länge du inte var jude eller aktiv kommunist hade du hyggliga möjligheter att leva ett tämligen bra liv i 30-talets Hitlertyskland. Den paranoia som exempelvis präglade Stalins stat fanns inte på samma sätt i det nazistiska Tyskland.
Nåväl. Allt detta betyder förstås att Välivaaras uttalande inte var särskilt klyftigt åt något håll...
Arbetarpartiets ledare gräver som en riktig arbetare.Värna friheten på nätet till varje pris
"Att stater som i andra sammanhang saknar yttrandefrihet också censurerar internet är inte särskilt förvånande. Desto mer förvånande, och oroande, är det att västliga demokratier överväger att blockera information på nätet. Först ut i Sverige med att kräva webbcensur är skivbranschens organisation IFPI. IFPI skickar ut brev till internetleverantörer och begär att de blockerar internetanvändarnas tillgång till fildelningssajter."
Karl Sigfrid och Victor Möller skriver bra i Aftonbladet om hotet mot tillgängligheten på internet. Det stavas webbcensur och handlar om så mycket mer än bara hotet mot fildelningssajter. IFPI och Antipiratbyrån gör sitt bästa för att flytta fram sina positioner på nätfrihetens bekostnad. Låt oss slå fast en sak: Internet ska vara fritt. Vi ska inte tillåta censur, filtreringar eller blockeringar på nätet. Inte ens av barnpornografi. Sådant material ska hanteras av polisen och den ansvarige bakom övergreppen spåras (och vi måste skilja mellan att titta på materialet och att faktiskt göra sig skyldig till övergreppen i fråga).
Internet ska inte vara någon moraliskt reglerad zon där bara det som anses "lämpligt" och "icke stötande" tillåts. För det första riskerar en sådan moralisk upprensning, som förefaller populär hos många politiker, att öka kravet på en liknande aktion även utanför den virtuella världen. Näst på tur skulle tidningar och TV stå. För det andra tenderar det att handla om ytterst svårdefinierade begrepp. Vad som anses "olämpligt" och "stötande" varierar från person till person och således även från makthavare till makthavare, från lagstiftare till lagstiftare. Utfallet kan bli livsfarligt.
I Sverige är vi vana vid att slippa censur. Vi får skriva att Reinfeldt är en jävla idiot, driva med kungen på bästa sändningstid i TV och göra det mesta så länge vi inte hetsar mot vissa grupper eller ägnar oss åt direkt förtal. Vi är också vana vid att slippa självcensur. FRA-lagen kan komma att ändra på det sistnämnda och om vi inte protesterar högljutt kan vi komma att få en omfattande nätcensur även i Sverige framöver. Sådan censur kan lätt spridas till andra medier.
Vi har tagit vår yttrandefrihet och frihet på nätet för given. Vi måste sluta med det nu. Innan vi hinner säga "integritetsskydd" kan friheten vara förlorad. Och då är den förbaskat svår att få tillbaka. Ur den aspekten är Piratpartiets framgångar mycket viktiga och positiva. Jag må ha synpunkter på partiet som helhet, men när det gäller integritetsfrågor på nätet är piraterna jätteviktiga i debatten. Engagemanget främst bland unga går inte att ta miste på och det gör mig faktiskt lite hoppfull om framtiden. Många verkar faktiskt bry sig.
Vi har sett så mycket skit klubbas igenom i riksdagen utan att det har väckt någon ilska hos massorna så det är bannemej på tiden att vi säger att nog är nog. Vi borde göra det betydligt oftare.
onsdag 17 juni 2009
Korkade människa
"Däremot så finns en tanke och en reflektion kopplat till Piratpartiets framgång med många unga män som lagt sin röst på dom för att värna den personliga integriteten. Tänker på statistiken som kom härom dagen som visar att det är ofattbart många unga kvinnor som våldtas av unga män som de känner lite grann eller lite mer.Och jag får inte ihop det - tycker unga män att integritet är viktig eller tycker de inte det???"
Via Hax blir jag varse att centerpartisten Annika Qarlsson gjort bort sig riktigt rejält genom att dra en parallell mellan att många unga män röstade på Piratpartiet och att många unga män (sic) våldtar unga kvinnor. Således är Piratpartiets väljare våldtäktsmän. Jag får samma tanke i huvudet som en av dem som kommenterat på hennes blogg: var hon nykter när hon skrev detta?
Att döma av bloggkommentarerna är det många fler som har reagerat mot Qarlssons utspel. Hur kom Annika Qarlsson in i riksdagen? undrar säkert vissa. Nå, hon är i rätt "gott" sällskap...
Qarlsson har publicerat en ursäkt, eller en halv sådan. "Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig." Efter att ha läst detta väntar jag mig att hon ska förklara att hon nu "ska se över sina rutiner". Det brukar ju låta så. I stället skriver hon: "Det jag efterlyser är alla mäns engagemang att även nå samma höjder var gång en ung kvinnas integritet kränks som får konsekvenser för resten av hennes liv."
Visst, våldtäkter är förfärliga. Precis som misshandelsfall är förfärliga. Men vi måste skilja på enstaka fall av våld mellan enskilda medborgare och statliga övergrepp på hela befolkningen. Den distinktionen kan tydligen inte Annika Qarlsson göra, kanske för att hon själv är del av den riksdag som för ett år sedan beslöt att begå övergrepp mot medborgarnas integritet i god demokratisk ordning.
Vad ska vi män göra (som om vi män är skyldiga som grupp för att vissa enskilda individer beter sig som svin)? Demonstrera mot våldtäkter? En demonstration kräver i mitt tycke att det finns någon sorts motståndare, någon som tycker annorlunda. Jag har därför aldrig riktigt förstått poängen i att demonstrera mot våldtäkter eller våld i allmänhet. Var finns Föräldraföreningen för våldtäkter som vi ska argumentera mot? Det är en polisiär fråga och en fråga för lagstiftaren. Vi kan gärna diskutera sexualbrottslagstiftning, bring it on, men kom inte och påstå att vi som är män har något slags kollektivt ansvar för att vissa kvinnor har blivit våldtagna. Den sortens kollektiva skuldbeläggande betackar jag mig för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)